Tvärvetenskap och bredd är bra!

Förra veckans nummer av Nature bjöd på ett underbart omslag, med lagom mycket glorifiering av forskarrollen och samtidigt en betoning av vikten av vad som numera kallas interdisciplinär forskning (förr sa vi tvärvetenskap, och jag har någon gång stött på försök till distinktion mellan de båda begreppen, men jag är inte övertygad om att någon sådan behöver göras).

Det handlar alltså om ett temanummer om interdisciplinär forskning, och i numrets ledartext betonas att framgångsrika sådana projekt behöver vara djupt integrerade, och att det alltså inte duger att var och en av superhjältarna på omslaget utövar sin egen superkraft utan att bry sig om vad de andra gör: det handlar inte om "a collection of people tackling a problem using their specific skills" utan om "a synthesis of different approaches into something unique".

Jag instämmer, och noterar att saken är inte minst viktig då det handlar om samarbeten mellan statistiker och forskare från andra ämnen. Det kan ibland vara frestande för de senare att tänka på den statistiska delen av arbetet som en beräkning som kan isoleras från det övriga arbetet, men kompetenta statistiker, såsom Richard Gill, har förstånd att insistera på att så inte är fallet:

Real world problems are often brought to a statistician because the person with the question, for some reason or other, thinks the statistician must be able to help them. The client has often already left out some complicating factors, or made some simplifications, which he thinks that the statistician doesn’t need to know. The first job of the consulting statistician is to find out what the real question is with which the client is struggling, which may often be very different from the imaginary statistical problem that the client thinks he has. The first job of the statistical consultant is to undo the pre-processing of the question which his client has done for him.

För att lyckas som forskare och exempelvis få till en doktorsavhandling, så behöver man våga ta steget att fördjupa sig tillräckligt i ett problem för att kunna säga något om det som ingen annan tidigare gjort, så på så vis krävs kraftig specialisering. Många forskare har ett kynne som bjuder dem att sedan stanna inom sin snäva specialisering och fortsätta borra där de står, medan många andra (inklusive jag själv) till slut känner ett behov av att höja blicken och se sig om efter andra utmaningar längre bort. Jag tror att båda sorterna behövs. Epidemiologen Emma Frans beskriver skillnaden fint i sitt senaste bidrag till Curie-bloggen:

Förra året föreläste jag på en gymnasieskola tillsammans med en hjärnforskare. Naturligvis fick vi frågan om varför vi blivit forskare och som vanligt hade jag inget bra svar. Men hjärnforskaren hade det. Hon berättade att hon drevs av en vilja att bli bäst på något. Detta är en helt rimlig drivkraft för en forskare. Att specialisera sig som forskare innebär att man kan bli den person i världen som är främst inom ett specifikt område. Och ju smalare ett område är desto större är sannolikheten att man blir världsbäst inom det.

Jag har dock insett att min drivkraft inte alls handlar om att bli världsbäst inom ett smalt område. Jag drivs av en vilja att ha hyfsad koll på ganska mycket och det är nog därför epidemiologi passar mig. Som epidemiolog är jag inte expert på ett särskilt organ eller en särskild sjukdom. Däremot är jag expert på kvantitativ metod inom medicin, kunskaper som jag kan applicera inom en mängd områden.

Både epidemiologi och statistik är metodcentrerade ämnen som ger deras utövare ypperliga möjligheter till interdisciplinära samarbeten åt många olika håll (en flexibilitet som faktiskt en gång i tiden var ett av mina skäl för att satsa på forskarstudier i just matematisk statistik), vilket i sin tur ger möjlighet att befatta sig med något av de många viktiga forskningsproblem som inte låter sig passas in i en enda väl avgränsad akademisk disciplin. Jag har på senare år kraftigt prioriterat bredd framför borra-där-du-står, något jag driver extra långt i min kommande bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Oxford University Press, januari 2016), ur vars förord jag saxar följande stycke, med fotnot och allt:

I am a professor of mathematical statistics, and the reader will notice that, apart from a few sections in Chapters 6 and 7, I treat mostly topics that lie distinctly outside my professional area of expertise. To do so may seem immodest and reckless, but I have two things to say in my defense. First, I have tried very hard to respect the expertise of those who know more than I do about a particular topic.¹ Second, the subject of the book is so multifaceted and crossdisciplinary that anyone who takes it on will find themselves to be a nonexpert on most parts of it; yet, this is a book that needs to be written, so someone needs to write it, and it might as well be me.

1) There is an obvious tension between this statement and passages such as [my] treatment [in Sections 3.8 and 4.7] of philosophical arguments by renowned philosopher John Searle. What can I say? One has to strike a balance. When someone is wrong, they're wrong, but I have refrained from delivering such verdicts without first having seriously entertained the possibility that they're right.

Kuf, jag? Knappast!

Jag är inte fullt så kufisk som en del läsare måhända riskerar att förledas tro av mina ämnesval här på bloggen. Tvärtom är jag en ytterst normal person. Ingen Sheldon Cooper här inte! Jag skulle kunna anföra i princip hur många indicier som helst för min normalitet, men nöjer mig med följande fem:

1. Jag har läst fler böcker av Leif GW Persson än av Daniel Dennett och Nick Bostrom tillsammans.

2. Jag gillar att dela en flaska rött med kärestan på fredagkvällen.

3. Trots att jag utan vidare skulle ha råd så har jag inte tecknat någon kryonik-livförsäkring.

4.Jag ser ofta på fotboll. Vanligtvis på TV, men någon gång emellanåt IRL på Borås Arena eller Gamla Ullevi (samt en gång för snart 20 år sedan på Ajax hemmaarena, vars namn jag inte minns, men vars läktare var höljda i en sötaktig dimma som jag fick förklarat för mig härrörde från cannabisrökning).

OK, jag sa fem, och det där är bara fyra, men jag kommer i hastigheten inte på någon femte punkt. Det spelar dock inte någon roll, ty ni ser alla vartåt det lutar: att jag är något av ett normalitetens flaggskepp, stadigt förankrad i den gaussiska normalfördelningskurvans allra tjockaste del.

Ett påpekande om källkritik

Riksdagsmannen Jan Lindholm (mp) skickade i veckan ut ett ebrev rubricerat "För allas kännedom om maktspelet bakom GMO" till samtliga övriga riksdagsledamöter, för att uppmärksamma dem på en enligt honom "intressant" artikel om genmodifierade livsmedel och påstådd "akademisk korruption" i kontakterna mellan livsmedelsindustri och forskarvärld. För detta har han fått kritik, bl.a. från sin riksdagskollega Fredrik Malm (fp); Aftonbladet rapporterar idag om saken. Kritiken fokuserar på att artikeln Lindholm slår ett slag för återfinns på sajten Newsvoice, som uppges vara notoriskt opålitlig och torgföra knasteorier som (och nu citerar jag Aftonbladet-artikeln) "att USA ligger bakom IS samt att salt och vatten kan bota cancer". Jag instämmer i denna beskrivning av Newsvoice. Den hör, jämte klimatförnekarbloggar som Anthropocene och den som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen, till det stolligaste i desinformations- och antivetenskapsväg som jag känner till i Sverige.^1,2

Lindholm slår ifrån sig kritiken om sajtens bristande trovärdighet, och säger så här till Aftonbladet: "Det tycker jag är ganska irrelevant i sammanhanget. Jag har ingen uppfattning om nyhetssidan som sådan utan tyckte artikeln var intressant."

Det kan i förstone vara frestande att hålla med Lindholm om att man bör låta artikelns innehåll tala för sig självt, utan att snegla på vem som står som avsändare; vi vill ju inte begå det så kallade genetiska felslutet, som Wikipedia beskriver som att låta "trovärdigheten hos en tes avgöras av vem/vilka som argumenterar för eller mot tesen" vilket de dömer ut "irrelevant". Det här gäller dock bara i idealfallet då man själv besitter tillräcklig expertis för att själv på ett tillförlitligt sätt kunna ta ställning till artikelns innehåll. I annat fall kan avsändarens identitet ge viktiga ledtrådar, och det kan vara relevant att ta reda på om denne själv är expert och/eller har uppvisat trovärdighet i övriga utspel och publikationer. Och

ju mindre man själv kan om ämnet desto viktigare blir detta slags trovärdighetsbedömning,

något som Lindholm gärna bör betänka då han säger till Aftonbladet att han "inte själv sysslar med GMO-frågan".

I särskilt uppenbara fall, som Newsvoice, blir trovärdighetsbedömningen relativt enkel att göra, men ofta är den avsevärt svårare. Jag ger lite vägledning i denna kniviga problematik i min text Vem kan man lita på, publicerad i en Formas-antologi 2009, samt i bloggposten Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen på Uppsalainitiativet 2011.

Fotnoter

1) Newsvoice är kanske inte överlag stolligare än de andra två, men man kan likväl hävda att den bräcker dem i kraft av den större bredden i ämnesval. Jag rekommenderar Faktoiders snabba svep över de allsköns konspirationsteorier och annan dårskap som torgförs på Newsvoice.

2) Saken förvärras (för Lindholms del) av att han inte bara hänvisar till Newsvoice - det verkar också som att han själv ställer upp som gästskribent på samma dårsajt (förutsatt att inte Newsvoice-redaktören stulit texten någon annan stans ifrån eller rentav förfalskat den, något som jag dock inte ser några tecken på).

Millennium 4

Jag har inget att tillföra rörande den bittra kontroversen kring utgivningen av David Lagercrantz nya bok Det som inte dödar oss, lanserad som den fristående fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-trilogi. Med tanke på de många recensioner boken redan fått ser jag ej heller någon större poäng med att själv ge en djupgående sådan, men kan konstatera att den för mig duger utmärkt som underhållningslitteratur, och att den skicklige Lagercrantz lyckats tillräckligt bra med att imitera Larssons stil att jag säkert inte hade kommit på att misstänka att det var någon annan än Larsson som höll i pennan om jag inte redan känt till hur det förhöll sig med den saken.

Det jag här vill lyfta fram är istället den påfallande anhopning i boken av ämnen som är bekanta från denna blogg. I en av (de sedan Stieg Larssons böcker obligatoriska) demonstrationerna av protagonisten Lisbeth Salanders superkrafter kliver hon in på en av Stockholms schack-klubbar och sopar brädet med en intet ont anande elitspelare. Vidare bjuder författaren på mer matematik (i första hand primtalsfaktorisering och RSA-kryptering) än vad jag kan påminna mig ha sett i någon annan mainstream-deckare. Och framför allt bollar han utförligt (och någorlunda skickligt) med begrepp kring artificiell intelligens och Singulariteten, som i det samtal på s 204-205 där den fiktiva KTH-professorn Farah Sharif förklarar sammanhangen för Mikael Blomkvist:

Bara några dagar efter att vi uppnått AGI [Artificial General Intelligence] kommer vi att ha ASI [vilket står för] Artificial Superintelligence, något som är intelligentare än vi. Datorerna börjar förbättra sig i en accelererande takt, kanske i en faktor på tio, och blir hundra, tusen, tiotusen gånger så smarta som vi, och vad händer då?

[...]

Hur tror du att en dator känner sig som vaknar upp och finner sig tillfångatagen och kontrollerad av primitiva kryp som vi? Varför skulle den finna sig i den situationen? Varför skulle den överhuvudtaget visa oss någon överdriven hänsyn, eller än mindre låta oss rota i dess inre för att stänga av processen? Vi riskerar att stå inför en intelligensexplosion, en teknologisk singularitet som Vernor Vinge kallade det.

[...]

Idag arbetar tusentals människor över hela världen för att förhindra en sådan utveckling. Många är optimistiska, eller till och med utopiska. Man talar om friendly ASI, om vänliga superintelligenser som redan från början programmerats så att de enbart hjälper oss. Man tänker sig något i stil med vad Asimov föreställde sig i boken Jag, robot, inbyggda lagar som förbjuder maskinerna att skada oss. Innovatören och författaren Ray Kurzweil ser en underbar värld framför sig där vi med hjälp av nanoteknik interagerar med datorerna, och delar vår framtid med dem. Men självklart finns inga garantier. Lagar kan hävas. Betydelsen av initiala programmeringar kan förändras, och det är oerhört lätt att göra antropomorfiska misstag; tillskriva maskinerna mänskliga drag, och missförstå deras inneboende drivkraft.

Där får Lagercrantz som synes till ett härligt flöde av buzzwords. Den här på bloggen flitigt citerade Eliezer Yudkowsky nämns inte explicit i boken, men jag gläds åt att se hans skötebarn Machine Intelligence Research Institute figurera i handlingen. Vad jag dock gärna hade sluppit ta del av är Lisbeth Salanders larviga försök att koppla den teknologiska singulariteten till den (helt orelaterade) singularitet som förekommer i de svarta hålens fysik.

I Stefan Svallfors nya bok figurerar ni-kan-aldrig-gissa-vem

Jag vet ingen som skriver bättre om forskaren och dennes kamp med forskarsamhällets strukturer och med sina inre demoner än sociologen Stefan Svallfors. Sin gripande text Universitetet - en förlorad kärlek publicerade han som gästinlägg här på bloggen för ganska precis ett år sedan. I samma veva recenserade jag hans lilla bok Kunskapens människa från 2012, och framhöll hans betoning av att forskaren "också är en människa, och som sådan bärare av kroppsliga och sociala egenskaper och behov, något som emellertid totalt ignoreras av forskningspolitik och forskningsbyråkrati, med långtgående negativa konsekvenser". Sin undersökning av forskaren som människa och social varelse fortsätter han i uppföljaren Kreativitetens människa: Om konsten att ställa sig i hörnet och att vårda sina fiender, som nu finns på bokhandelsdiskarna. Här hittar han nya angelägna aspekter att behandla, men gör det med samma slags blandning av djuplodande intervjuer med forskarkollegor och självutlämnande självbiografiska observationer som tidigare. Jag finner uppföljaren om möjligt ännu bättre än den föregående boken. Värt att nämna rörande Kreativitetens människa är också Stefans pikanta val av ett av sina intervjuobjekt. Efter en redogörelse för ett samtal med Bo Rothstein, som säger sig vilja i en hypotetisk undersökning på den yttersta dagen "komma ut anständigt", i betydelsen att det inte skall ha funnits "saker han kände till och upprördes över men kring vilka han höll tyst", läser vi på s 73-75 följande:

Intressant nog har jag tidigare den dagen hört nästan samma sak om plikten att delta i debatten. Den som talar är Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers. På hans blogg "Häggström hävdar" (http://haggstrom.blogspot.se/) förs en inte sällan hårdför polemik med meningsmotståndare (i synnerhet mot dem som hävdar att klimathotet överdrivs) och publikationer recenseras med obarmhärtig rättframhet.

Eller som det heter i ett av hans blogginlägg: "(D)et händer att jag säger ifrån på skarpen, utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd, då jag ställs inför personer hos vilka dumheten parar sig med arrogansen, och då är det fullt förståeligt om de som hamnar i skottlinjen /…/ uppfattar mig som 'extremt otrevlig'" (http://haggstrom.blogspot.se/2014/10/om-trevnad.html). Jag ryser vid tanken på att någonsin komma i vägen för hans verbala projektiler, där dräpande och humoristiska formuleringar kombineras med knivskarpt tänkande. Hittills har jag inte bara klarat mig undan utan fått genomgående uppskattande kommentarer, men jag känner mig övertygad om att den dag Olle tycker att jag svamlar kommer jag verkligen att få veta detta. Utan diplomatisk fetvadd.

"Jag väljer alltid tydlighet framför diplomati", säger Olle till mig på sitt lågmält intensiva vis, "jag tycker överhuvudtaget att det är alldeles för mycket strategiskt tänkande i den offentliga debatten." Det är till stor skada menar han: om ingen säger vad de tycker utan vad de tror kommer att gå hem kommer ingen till slut att förstå vad debatterna går ut på och vad deltagarna egentligen tycker och vill. "Vi måste vara ärliga, inte strategiska", sammanfattar han det intellektuella ansvaret.

Och just ansvaret är något som vilar över allt han har att framföra: "Det jag har att säga är så viktigt", säger han utan att flacka med blicken när klimatfrågan kommer på tal, "att jag känner att jag har ett ansvar för att det blir sagt." Han citerar klimatforskaren James Hansen som inför frågan om han som forskare verkligen ska ge sig in i debatten på det sätt han gör menar att han inte vill att hans barnbarn en dag ska säga "morfar visste vartåt det barkade, men han sa ingenting."

För sina ståndpunkter i klimatfrågan har han fått utstå diverse påhopp av dem som menar att klimatförändringshotet överdrivits. Och Olle ger ofta svar på tal, inte sällan med en närmast brutal rättframhet. Till skillnad från Bo finner dock Olle sällan någon riktig glädje i polemiserandet för dess egen skull. Det fyller honom inte med energi, snarare ibland av en stor trötthet. Och det händer att han känner obehag, "men det får mig inte att backa".

Efter en stund tillstår han dock att...

Se till att skaffa Kreativitetens människa och läs den spännande fortsättningen där!

Om köttätande

Är det moraliskt riktigt att äta kött? Jag har länge (säkert ett par decennier) känt att svaret är nej, åtminstone så länge man förlitar sig på den industriella djurhållning som idag i det närmaste totalt dominerar köttproduktionen i den rika delen av världen. Ändå har jag glatt fortsatt med mitt köttätande, år efter år, så jag är verkligen inte i en position att moralisera. Nu har jag dock äntligen tagit ett litet steg i rätt riktning. Utmanad av min 14-åriga systerdotter A, som är bättre än jag på att omsätta moraliska insikter om matproduktion och djurhållning i praktisk handling, är jag nu halvvägs genom den månadslånga period jag lovat att hålla mig till en pescetariansk diet.^1,2 Vad som kommer att hända därefter törs jag just nu inte ge något bestämt besked om, men jag tror knappast att jag kommer att återgå till min gamla köttkonsumtionsnivå.

Vilka är då skälen till att inte äta kött? Dett finns många, inklusive köttindustrins miljö- och klimatpåverkan, liksom dess resursineffektivitet i fråga om hur många människor som kan förses med mat per areaenhet jordbruksmark. Det mest uppenbara argumentet vill jag dock mena har med köttdjurens lidande³ att göra:

För den som inte tycker denna enkla bild räcker som argumentation finns den sex minuter långa videon La surconsommation:

Och för den som vill fördjupa sig ytterligare i frågan vill jag å det varmaste rekommendera den amerikanske författaren Jonathan Safran Foers bok Eating Animals från 2009 (som även finns på svenska med titeln Äta djur). Det är en ödmjukt reflekterande och mycket sympatisk bok, där författaren blandar egna erfarenheter och filosofiska reflektioner med hårda fakta om djurhållnings- och köttindustrin (fakta som inte alltid är så lätta att komma åt, eftersom denna branschs grundläggande marknadsföringsstrategi inbegriper att hålla oss konsumenter okunniga om hur deras djur behandlas). Han väjer inte för ämnets komplexitet, inklusive den viktiga sociala och kulturella roll som våra måltider spelar, men den centrala slutsatsen blir ändå tydlig: det är fel att äta kött från industriell djurhållning.⁴ Jag har flera vänner som vittnar om hur Foers bok bidragit till att förändra deras liv, och jag tror och hoppas att jag om några år kommer att kunna se tillbaka och säga samma sak.

Fotnoter

1) En pescetarian undviker kyckling och annat kött, men tillåter sig att äta fisk, skaldjur, ägg och mejeriprodukter. Dessa senare produkter borde också undvikas, men jag tänker med anledning av min eländiga track record på mathållningsetiksområdet att det kan vara klokt att inte gapa över för mycket i vad som förhoppningsvis bara är ett första steg på vägen mot ett bättre leverne.

2) Jag kan inte nog understryka hur lite jag förtjänar beröm för moralen i denna tidsbegränsade och lite halvhjärtade åtgärd, som kan jämföras med om Hagamannen deklarerade att han den närmaste tiden avser halvera antalet överfallsvåldtäkter. Inte skulle väl någon komma på idén att berömma honom för det moraliskt föredömliga i en sådan föresats?⁵ Denna bloggpost är alltså inte skriven för att fika efter beröm. Huvudsyftet är snarare självövertalning, bland annat genom att öka den eventuella nesan i att inte gå iland med vad jag föresatt mig.

3) Om nu ickemänskliga djur kan känna lidande. Det vet vi inte. Kanske hade Descartes rätt i att de blott är själlösa automater. Dock anser jag att det finns tillräckligt mycket som tyder på att de faktiskt känner lidande, för slutsatsen att vi med stöd i försiktighetsprincipen bör agera som om så är fallet.

4) Han håller öppet att det kan vara OK att äta kött från rätt slags småjordbruk, men konstaterar att sådant kött utgör en försvinnande liten del av den amerikanska köttmarknaden.

5) Gissningsvis kommer denna parallell att förarga en och annan läsare, ty inte kan man jämföra djurs lidande med människors? Nog bör vi, för att värna det unika människovärdet, hålla en rågång mot sådana jämförelser? Jag tror inte att jag håller med om det. Jag har svårt att se det rimliga i att en individs lidande skulle bli mindre beaktansvärt av att individen har oturen att inte tillhöra arten homo sapiens.