Häggström hävdar

Prediktering medelst linjär regression?

2012-02-28T17:15:00.002+01:00

Den finaste idrottsprestation jag gjort är att på skidor avverka de 90 kilometrarna från Sälen till Mora. Igår genomförde jag det hela för tredje gången, därtill åstadkommandes en rejäl putsning av det personliga rekordet.^1,2 Något målgångsfoto från gårdagen finns ännu inte tillgängligt - bilden här till höger är från målgången 2011.³

Mitt första Öppet spår körde jag vid 39 års ålder, och gick då i mål på tiden 9.16.00. 43 år gammal grejade jag sluttiden 8.58.40, och igår, 44 år fyllda, gick jag i mål på nya rekordtiden 8.29.41. De läsare som är roade av tillämpad statistisk modellering inbjudes härmed att, som en enkel övningsuppgift, på klokast möjliga vis utnyttja dessa data till att uppskatta hur snabbt jag kan väntas genomföra loppet vid 50 års ålder, och vid 60.

Fotnoter

1) Trots min fina insats fick jag i vanlig ordning se mig besegrad av lillasyster Lisa Hernqvist, som gick i mål på imponerande 8.01.58. Jag får vara nöjd med att jag hängde med henne i 15 km.

2) Tro det eller ej, men det här är inte första gången jag använder en förment seriös blogg till simpelt skrävel över egna idrottsframgångar.

3) Den något sammanbitna minen kommer sig av den fysiska ansträngningen parad med att jag ännu inte var klar över att jag hade över minuten till godo på dåvarande drömgränsen nio timmar.

Sanningen om Obama och Nobels fredspris

2012-02-23T22:00:00.004+01:00

Det är intressant, tycker jag, att Länsstyrelsen i Stockholm, i egenskap av tillsynsmyndighet för Nobelstiftelsen, nu skall granska huruvida Nobels fredspris utdelas i enlighet med Alfred Nobels intentioner. Den norske juridikprofessorn Fredrik Heffermehl uppges ha varit pådrivande i frågan, och ha ifrågasatt bl.a. huruvida det är rätt och riktigt att priset går till företrädare för krigförande länder, som Barack Obama och Henry Kissinger.

Förvåning var en allmänt utbredd känsla, även bland oss som räknar eller räknade oss till Obamas anhängare, då denne tilldelades 2009 års fredspris. Den amerikanska serietecknaren Jen Sorensen har emellertid avslöjat sanningen bakom den norska Nobelkommitténs överraskande drag:

Köpenhamnstolkning vs många världar

2012-02-19T21:00:00.006+01:00

Någon fysiker är jag rakt inte, och än mindre är jag expert på kvantmekaniken och hur denna skall tolkas. Eftersom det handlar om materiens och världens innersta uppbyggnad tillåter jag mig ändå att, med en lagom dos ödmjukhet, intressera mig för ämnet.

Kvantmekaniken har varit spektakulärt framgångsrik i att ge matematiska förutsägelser som stämmer med observationer. Sämre är det ställt när det gäller sökandet efter en intuitivt tilltalande och begriplig tolkning av ekvationerna. Många tolkningar har föreslagits, inklusive den strikt instrumentalistiska position vilken dömer ut sökandet efter en djupare sanning bortom observationerna och ekvationerna såsom meningslös, men någon lösning som är så tillfredsställande att den förmår samla konsensus bland fysiker tycks inte föreligga.

Länge var Köpenhamnstolkningen den dominerande uppfattningen, men som framgår av Wikipedia kom dess dominans att försvagas mot slutet av 1900-talet, till förmån framför allt för den så kallade många världar-tolkningen:

The many-worlds interpretation has been gaining acceptance; a poll mentioned in "The Physics of Immortality" (published in 1994), of 72 "leading cosmologists and other quantum field theorists" found that 58% supported the many-worlds interpretation, including Stephen Hawking and Nobel laureates Murray Gell-Mann and Richard Feynman.

Den kvantmekaniska vågfunktionen utvecklas i enlighet med Schrödingerekvationen, men kollapsar enligt Köpenhamnstolkningen då en mätning görs. Någon övertygande precisering av vad som här skall förstås med mätning har emellertid inte kunnat slås fast. Och oavsett om "mätning" hänför sig till en observation gjord av ett medvetet subjekt eller om det bara handlar om en tillräckligt omfattande makroskopisk störning, så uppstår ett allvarligt problem som fysikern Jean Bricmont¹ formulerat på följande vis:

Any scientific explanation [...] ultimately follows the reductionist line: properties of "objects" are explained in terms of those of their constituents, which are ultimately governed by quantum mechanics. But here, the theory becomes suddenly silent and talks only about the behaviour of macroscopic objects, and the reductionist line becomes a circle.

Detta är gravt otillfredsställande. Hugh Everetts många världar-teori söker undgå problematiken genom att avstå från att postulera någon vågkollaps. Priset kan synas högt, ty i och med att vågfunktionen ostört fortsätter sin dynamik i enlighet med Schrödingerekvationens föreskrifter, så kommer i viss mening alla möjliga utfall att realieras, vilket kan förstås som att världen ständigt grenar ut sig - en ny värld för varje möjligt utfall. Detta leder till en våldsamt växande uppsättning parallella universa, något som många världar-teorins kritiker ofta framhållit som ett brott mot den vetenskapsfilosofiska princip som kallas Ockhams rakkniv, och som Wikipedia sammanfattar med att "from among competing hypotheses, selecting the one that makes the fewest new assumptions usually provides the correct one, and that the simplest explanation will be the most plausible until evidence is presented to prove it false".

Just denna kritik mot många världar-tolkningen är enligt min mening orättvis. Många världar-tolkningen är strikt enklare än Köpenhamnstolkningen, då den undviker det otympliga (och inte ens ordentligt specificerade) vågfunktionskollapspostulatet. Att hävda att själva omfattningen av den värld (eller uppsättning världar) som blir följden skulle bryta mot Ockhams rakkniv är som att anföra sagda rakkniv mot existensen av den enorma rymd som gängse astronomisk vetenskap befattar sig med, till förmån för att rymden skulle ta slut vid en lätt föränderlig "fixstjärnesfär" belägen strax bortom Plutos omloppsbana kring solen.²

Eliezer Yudkowskys försvar av många världar-tolkningen är medryckande. Läs särskilt hans med glimten i ögat författade dialog som utspelar sig i ett parallellt universum där många världar-tolkningen kom att lanseras före Köpenhamnstolkningen:

Läs den spännande fortsättningen här!

Fotnoter

1) I sin kritik mot Köpenhamnstolkningen ansluter sig Bricmont varken till många världar-tolkningen eller till instrumentalismen, utan försvarar en annan av de många tolkningar som föreslagits: Bohmsk mekanik.

2) Eller ännu värre, att anföra Ockhams rakkniv till försvar för solipsismen.

3) I kraft av hans arbete med att lägga grund för så kallad Friendly AI i hopp om att i förlängningen rädda mänskligheten från utplåning, betraktar jag den unge Eliezer Yudkowsky som en av vår tids viktigaste tänkare.

Framtiden är oviss

2012-02-14T20:30:00.002+01:00

Der Wanderer über dem Nebelmeer (1818)
av Caspar David Friedrich

Vad kan vi vara bombsäkra på?

2012-02-12T19:45:00.002+01:00

Filosofer från Descartes och framåt har ofta hävdat att det enda vars existens vi kan vara riktigt säkra på är våra egna sinnesdata. Typisk är följande passage av H.H. Price i dennes Perception från 1932.

When I see a tomato there is much that I can doubt. I can doubt whether it is a tomato that I am seeing, and not a cleverly painted piece of wax. I can doubt whether there is any material thing there at all. Perhaps what I took for a tomato was really a reflection; perhaps I am even the victim of some hallucination. One thing however I cannot doubt: that there exists a red patch of a round and somewhat bulgy shape, standing out from a background of other colour-patches, and having a certain visual depth, and this whole field of colours is directly present to my consciousness.

Eric Schwitzgebel, i sin färska och mycket läsvärda bok Perplexities of Consciousness, håller inte med:

Detta är inte någon lättsinnigt levererad vitsighet från Schwitzgebels sida, utan en genomtänkt sammanfattning av de 136 sidor av noggrann argumentation som föregår den. Genom denna argumentation får vi ta del av en fascinerande parad av exempel på hur förvirrade och vilseförda vi människor är i fråga om vilka direkta upplevelser som passerar revy i våra medvetanden, och dessa upplevelsers olika karaktäristika. De flesta nekar bestämt (men felaktigt) till att de använder sig av ekolokering – att (likt fladdermöss) använda sig av väggars och föremåls ljudreflekterande egenskaper för att orientera sig även utanför det egna synfältet. Vidare ger de flesta, på en direkt fråga om hur stort det område av det egna synfältet är där man har någorlunda full synskärpa, en grav överskattning; ett typiskt svar kan vara 30 grader, medan sanningen ligger kring 2 grader – inte stort mer än omfånget av en tumnagel på armlängds avstånd. Och på en fråga om huruvida förnimmelsen av skjorttygets beröring av ryggen ständigt finns närvarande i det egna medvetandeflödet ger försökspersoner radikalt divergerande svar, vilka i princip skulle kunna tokas som att olika människors medvetandeflöden är av lika radikalt divergerande art och omfång, men som troligare är ännu ett tecken på hur spektakulärt dåliga vi är på introspektion. De båda senare exemplen – synskärpan och skjortryggen – exemplifierar det som Schwitzgebel och andra kallar kylskåpslampsfenomenet: så snart du har anledning (t.ex. i form av en fråga från en försöksledare) att överväga någon viss detaljs förekomst i ditt medvetande, så flyttas ditt fokus till denna detalj, vilket riskerar föra med sig att du överskattar i vad mån den fanns i ditt medvetande från början – analogt med hur det för den naive kylskåpslampsundersökaren kan verka som om lampan ständigt lyser.

En del av Schwitzgebels diskussioner om vilka förvånande och kontraintuitiva egenskaper våra medvetanden visar sig ha för tankarna till liknande diskussioner i Daniel Dennetts Consciousness Explained från 1991. De båda filosofernas avsikter skiljer sig emellertid åt en smula. Dennetts högtflygande ambition (ej uppnådd fullt ut i den grad som antyds av den karska boktiteln) är att förklara vad medvetande egentligen är och hur dess existens kan rekoncilieras med ett materiellt universum och en naturvetenskaplig världsbild. Schwitzgebels ambition i den aktuella boken är blygsammare: att påvisa bristerna i våra spontana introspektiva omdömen om innehållet i våra medvetanden. Därmed inte sagt att han är ute efter att döma ut introspektion som metod i psykologisk forskning.¹ Tvärtom menar han att sådan metod kan ha mycket att erbjuda, men vill varna för att det inte är enkelt.

Jag gillar Eric Schwitzgebels stil skarpt. Utan att kompromissa med tankeskärpa och stringens skriver han engagerande och personligt, och med ett för vetenskapliga avhandlingar ovanligt bruk av inte bara första person singularis utan även det ännu ovanligare andra person singularis – ett stilgrepp jag imiterar i passagen om kylskåpslampsfenomenet ovan. Jag imponeras av hans intellektuella och metodologiska bredd, alltifrån hur han inte drar sig för att kavla upp skjortärmarna och genomföra egna experimentella studier, till hans belästhet bland gångna seklers tänkare, vilka han gärna (såsom jag inledningsvis exemplifierade) går i polemik med.

Schwitzgebels allra mest karaktäristiska och beundransvärda drag är dock enligt min mening hans konsekventa och långt drivna skepsis, som aldrig övergår i vare sig den fruktlösa radikalskepticismen eller i det jag kallat pseudoskepsis. Jag har ofta framhållit hur viktigt det är för en forskare att inte glömma att rikta det kritiska tänkandet även mot sina egna favoritidéer, och att "riktig vetenskap förutsätter att forskaren outtröttligt betraktar sina vetenskapliga teorier med kritisk blick och utsätter dem för prövningar". På denna punkt är Schwitzgebel ett sant föredöme, vilket kan illustreras med hur han (på sidan 104), efter att ha beskrivit en intressant experimentiell studie han genomfört, skriver att han "would love to be able to agree with the consensus of my participants. Unfortunately, I find myself overwhelmed with qualms" ...varefter han ägnar de följande sju sidorna åt att närmast skjuta ned den egna studien med en uppsjö av potentiella felkällor.²

Fotnoter

1) Introspektion hade under 1800-talet en stark ställning som metod i psykologisk forskning, men föll i samband med behaviorismens genombrott ur modet på ett sätt som gränsar till utrotning.

2) Se även Uriah Kriegels intressanta och kritiska recension av Schwitzgebels bok.

Okunnigt om artificiell intelligens och mänsklighetens framtid

2012-02-10T16:30:00.001+01:00

Om fjorton dagar, fredagen den 24 februari kl 10.15, avser jag hålla ett föredrag med rubriken When human reasoning is transcended i seminarieserien Human reasoning på Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Det blir möjligen det viktigaste ämne jag talat över i föredragsform. Därtill är det ett ämne om vilket jag är katastrofalt okunnig. Att jag trots detta sistnämnda dristar mig att tala om det försvarar jag med att alla andra¹ är minst lika okunniga som jag, och att kollektiv brist på kunskap i en viktig fråga inte är någon godtagbar ursäkt för att ignorera den.

Läsare i göteborgstrakten är mycket välkomna att komma för att lyssna och diskutera. Allra mest givande tror jag att diskussionen kan bli om de kritiska invändningarna höjer sig över känslomässiga och sakligt ogrundade utrop som "Det där tror jag inte kan hända!" och istället är sakligt förankrade och noga genomtänkta, gärna efter kritiskt studium av någon eller några av de uppsatser som jag avser utgå ifrån i mitt föredrag:

Nick Bostrom och Eliezer Yudkowsky: The ethics of artificial intelligence
David Chalmers: The Singularity: a philosophical analysis
Bill Joy: Why the future doesn't need us
Luke Muehlhauser: Facing the Singularity
Eliezer Yudkowsky: Artificial intelligence as a positive and negative factor in global risk

Fotnot

1) Detta är blott en mild överdrift. Det finns ett litet antal personer, inklusive flertalet av de i slutet av bloggposten uppräknade författarna, vilkas okunskap i ämnet bara är nästan lika stor som min, men likväl ändå klart inom gränserna för vad som förtjänar betecknas som katastrofalt.

Fem frågor jag lagt åt sidan

2012-02-03T10:15:00.002+01:00

Idag är det dags - säkerligen efterlängtat i bloggens läsekrets - för mig att äntligen presentera min fem-i-topplista över frågeställningar som jag, efter att läst flera böcker i ämnet, kommit fram till inte leder någon vart och som jag därför tills vidare bestämt mig för att inte ägna fortsatt uppmärksamhet:

⁴

⁵

Fotnoter

1) Ju mer jag läst i ämnet, desto mer övertygas jag om att frågan är fel ställd. Vadå "fri vilja"? Typisk är filosofen Michael Langfords behandling i tidskriften Philosophy Now nyligen. Langford konstaterar att fri vilja är "notoriously hard to define", men klagar över att de försök som görs i litteraturen att behandla frågan är "question-begging", eftersom "if one asks, ‘On what basis is this choice made?’ anything that would count as an answer would only indicate a cause that was ultimately neurological". Men trots att varken Langford eller någon annan kan hitta något begripligt sätt att gå runt konceptet med orsak och verkan så har de märkvärdigt svårt att hitta fram till slutsatsen att det vi önskar att fri vilja skall betyda nog inte ens är koherent.

Daniel Dennett säger sig i de båda böckerna Elbow Room och Freedom Evolves försvara den fria viljans existens, men ävan om jag i sak håller med om nästan allt han skriver i dessa böcker har jag svårt att förstå varför han envisas med att kalla det han skriver om för fri vilja. John Searles påstådda försök till lösning i Freedom and Neurobiology landar i ett så totalt antiklimax att jag blev rent förbannad och ångrade att jag överhuvudtaget läst boken.

För en precisering av min egen position i frågan hänvisar jag till den (av Douglas Hofstadter inspirerade) sammanfattning jag en gång tidigare återgivit här på bloggen:

Insisterandet på fri vilja är ett missförstånd. Visst har jag en vilja, men den är knappast fri, då mina val ju ständigt stöter på hinder: margarinet är slut, jag glömde förrådsnyckeln i lägenheten och jag saknar förmåga såväl att flyga som att bevisa Riemannhypotesen. Livet är en labyrint vars väggar utgörs av dessa bivillkor och frustrationer. En del av bivillkoren dyker upp i min egen hjärna i form av starka eller ibland oemotståndliga känslor: kättja, sockersug, impulsen att klia på gårdagens myggbett och det maniska undvikandet av trottoarens betongskarvar. Dessa drivkrafter finns där jämte mer komplexa sådana: mina ambitioner och förhoppningar om att vara välförberedd på torsdagens seminarium, [...] om att åter nå ned till min personliga rekordtid på Göteborgsvarvet, om att vara snäll mot vänner och familj, om att betala av bostadslånet och om att leva någorlunda miljövänligt. Vad är då min vilja annat än det stycke neurologisk informationsbehandling som väger samman alla dessa villkor, drivkrafter och önskningar för att nå fram till ett entydigt svar om vad jag skall göra härnäst? Och vad i hela fridens namn skulle det innebära att min vilja är fri - att jag, även sedan sammanvägningen resulterat i att jag skall ta spårvagnen, ändå kunde ha valt cykeln? Vad vore poängen med det? Jag är glad åt att ha en vilja, men varför låta mig störas av det faktum att denna är uppbyggd av nervknippen och molekyler som liksom alla annan materia har att rätta sig efter naturlagarna? Jag vågar påstå att det går att vänja sig vid denna tanke utan att ens moraluppfattning eller tro på det meningsfulla i att leva slås i spillror.

2) Matematik intresserar mig storligen, och filosofi likaså, men matematikfilosofi får mig inte riktigt att tända till. Varken de böcker jag läst eller de båda essäer i ämnet jag faktiskt själv skrev 2006 och 2007 förmår övertyga mig om att det finns något substantiellt i frågan om upptäckt kontra uppfinning.

3) Några av Henning Mankells tidiga Kurt Wallander-deckare hade jag visst utbyte av, men jag fortsatte att läsa den allt mer repetitiva bokserien onödigt länge, och i synnerhet Brandvägg har en intrig som är så idiotisk att jag inte gärna vill tro att författaren ägnat den någon egentlig tankekraft.

4) Enid Blytons Fem-böcker bär namn som Fem räddar en hemlighet, Fem på mystiska heden och Fem på nya äventyr, men allihop skulle lika gärna kunna heta Fem kryper i en hemlig gång.

5) OK, strängt taget platsar väl egentligen inte denna punkt på listan, då jag bara läst en bok i ämnet, nämligen Rands egen Atlas Shrugged, men då den består av nära 1200 tättskrivna sidor tycker jag gott att den kan räknas som flera. Och OK igen, jag har faktiskt inte läst hela boken, utan la ifrån mig den med en känsla av avsmak efter mellan 300 och 400 sidor, men läsningen var så plågsam att det kändes som flera böcker. Rent litterärt är Aynd Rand måhända inte särskilt mycket sämre än Enid Blyton, men hon är absolut inte bättre, och vad som gör boken allra mest frånstötande är inte stilen utan det människoförakt som genomsyrar hennes plädering för avskaffande av skatter, välfärd och annan samhällelig barlast. För mig är det för övrigt omöjligt att ens överväga att rösta på Centerpartiet så länge det leds av en person som angett Atlas Shrugged som en av de tre bästa böcker hon läst.

Matematiker utan minne

2012-02-01T07:00:00.000+01:00

Jag vill varmt rekommendera romanen En gåtfull vänskap av den japanska författarinnan Yoko Ogawa. Bokens jag är en kvinna i 30-årsåldern som får anställning som hushållerska hos en gammal matematiker som alltsedan en bilolycka för många år sedan dras med ett svårt neurologiskt handikapp. Hans minne varar nämligen bara i 80 minuter, något som tvingar honom att på ett säreget sätt leva i nuet. Varje morgon är hushållerskan på nytt en ny och främmande människa för honom. Detta gör honom till en början lite vresig och svårtillgänglig, men när han får träffa hushållerskans 10-årige son tinar han raskt upp, och berättelsen utvecklar sig till en varm skildring av vänskapen mellan de tre huvudpersonerna. Matematikern har också en särskild kärlek till primtalen som han förmedlar till sina båda nyfunna vänner, liksom Ogawa med skicklighet och känsla förmedlar en glimt av matematikens skönhet till läsaren. Detta lyckas hon (tror jag) åstadkomma utan att framställningen för den sakens skull blir det minsta tungrodd eller svårläst för den läsare som likt hushållerskan och hennes son är helt obevandrad i den högre matematiken.

Max Tegmark höjer blicken

2012-01-26T23:00:00.001+01:00

En av mina återkommande ambitioner med denna blogg är att höja blicken en smula, och - i bloggposter som t.ex. Singularitet 2045? och H± - dra läsarens uppmärksamhet till en uppsättning monstruöst stora frågor kring mänsklighetens framtid vilka i stort sett negligeras av mainstreammedia. Den eller de läsare som händelsevis gillar detta skulle alldeles säkert uppskatta föredraget The future of life: a cosmic perspective av den MIT-baserade fysikern och kosmologen Max Tegmark.¹ Bered er på en blickhöjning som heter duga:

Fotnoter

1) Max (som i sin ungdom bar efternamnet Shapiro) är en av de på denna sida millennieskiftet mest uppmärksammade svenska forskarna alla kategorier. Som kuriosa kan nämnas att, om jag räknat rätt, han och jag har interagerat vid fyra tillfällen. Första gången var i oktober eller november 1985, då både han och jag var sistaårsgymnasister och finalister i riksfinalen av Svenska Dagbladets matematiktävling (där vi båda fick se oss distanserade av segraren Gustav Ryd). Andra gången var cirka ett år senare, då jag var med på en fest som Max stod värd för i föräldrahemmet i Bromma. Tredje gången var då vi omkring 2003 korresponderade rörande hans artikel om multipla universa i Annals of Physics, och jag var kritisk mot vissa implicita antaganden om likformig a priorifördelning.² Fjärde gången var 2004, då jag engagerade honom som medundertecknare till en debattartikel i GP om en då hotande och potentiellt förödande gymnasiereform.

2) Han tycks senare ha skärpt sig på denna punkt, då ett modellantagande av liknande slag i det här länkade föredraget görs helt explicit.

Hur bör ett universitet ledas?

2012-01-22T14:00:00.003+01:00

Hur bör ett universitet eller en högskola ledas? Den frågan har jag naturligtvis inget enkelt eller heltäckande svar på, men jag tillåter mig ändå att ha vissa synpunkter. Efter ett möte i fredags fruktar jag att Chalmers tekniska högskola just nu är inne på fel spår.

Styrelsen för Chalmers tekniska högskola AB har (sägs det) under en tid satt press på rektor Karin Markides att driva Chalmers mer företagsmässigt. Mer som ett företag och mindre som ett universitet, får man förmoda att de menar.

Som en reaktion på det har Chalmers inlett ett samarbete med managementkonsulten BSCOL - Balanced Scorecard Collaborative AB. BSCOL företräder en specifik ledningsfilosofi där ett verktyg som kallas balanserade styrkort spelar en central roll. Mötet i fredags bestod till större delen av en nära tre timmar lång powerpointpresentation där en representant för BSCOL förklarade vad det hela gick ut på. Vi fick höra mycket om visioner, framgångsfaktorer, strategiska mål och kundperspektiv, och flera gånger fick vi se porträttbilder av de leende herrarna Robert C Kaplan och David P Norton som tillsammans utvecklat konceptet, populariserat det med böcker som The Balanced Scorecard: Translating Strategy into Action, och på kuppen blivit mångmiljonärer.

Det som framför allt bekymrade mig under mötet var att Kaplans och Nortons koncept förefaller vara utvecklat med affärsdrivande företag i åtanke, och att den långdragna föredragningen i stort sett var renons på reflektioner kring vilka speciella särdrag som skiljer ett universitet från ett affärsdrivande företag. Jag tänker framför allt på tre saker.

För det första tycks den balanserade styrkortsfilosofin i första hand gå ut på att finna metoder för att styra företagets medarbetare att arbeta för de visioner och mål som ledningen har tänkt ut. Jag vill inte påstå att ett sådant perspektiv skulle vara helt igenom irrelevant i universitetsvärlden - självklart behöver ett universitet ledas - men jag fruktar att det ensidiga top-down-tänkande som Kaplan, Norton och BSCOL företräder, där ledningen står för visionerna och medarbetarna blott är kuggar i maskineriet, förbiser en viktig aspekt på universitetsforskningen.

Att bedriva internationellt konkurrenskraftig (eller excellent, för att använda ett i sammanhanget mycket populärt modeord) forskning är en av Chalmers huvuduppgifter. En verkligt framgångsrik forskare drivs, i sina val av forskningsfrågor, inte av vad hans eller hennes universitetsledning kommenderat fram, utan av nyfikenhet och en mycket personligt färgad inre tankeprocess inspirerad av vad som händer på den egna ämnesspecialitetens och angränsande områdens internationella forskningsarena. Jag tvivlar på att det går att hitta en enda Nobelpristagare som lydigt följt sin rektors anvisningar om vad som är viktigt - tvärtom är det ju nästan alltid genom att gå motströms de gjort sina banbrytande upptäckter. Eller för att ta ett exempel på en långt modestare nivå: jag hade aldrig kunnat uppfinna perkolationsteorins masstransportmetod om inte jag haft möjlighet att fritt och efter eget huvud söka mig fram i matematikens förtrollade värld utan att behöva följa några anvisningar från universitetsledningen om prioriterade forskningsfrågor. En starkare sådan styrning riskerar att få två konsekvenser: dels kommer vi forskare som redan är på plats att få mindre utrymme för vår kreativitet och därmed åstadkomma sämre forskning, dels kommer Chalmers att bli mindre attraktivt för de forskare vi behöver rekrytera för att fortsätta nå vetenskapliga framgångar.

För det andra har Kaplans och Nortons koncept, av fredagens föredragning att döma, en mycket stark inriktning på effektivisering. Ett typexempel som återkom flera gånger i föredragningen är hur något flygbolag med hjälp av Kaplan-Nortontänkande lyckats spara in enorma summor genom att dra ned flygplanens genomsnittliga vändtider (tiden från landning tills planet, efter att ha tömts på passagerare, fyllts med nya, tankats etc, åter kan lyfta) till mindre än hälften av tidigare värden. Ett universitet kan säkert effektiviseras på liknande vis, t.ex. genom att dess medarbetare på olika vis förmås att ta lite kortare lunchraster. Men därmed riskerar vi att kasta ut barnet med badvattnet. Ett fungerande universitet är en akademisk intellektuell mötesplats, där det i korridorer och fikarum ständigt pågår fria diskussioner mellan lärare, forskare och studenter - diskussioner i vilka idéer om stort och smått dryftas och bryts mot varandra. Dessa (till synes ineffektiva) samtal kan inte effektiviseras fram. Däremot kan de effektiviseras bort, och då dör universitetet.

För det tredje är mätning och kvantifiering av resultat helt centralt i Kaplans och Nortons ledningsfilosofi. Jag kan förutse hur detta på Chalmers kommer att konkretiseras i ökat fokus på genomströmningssiffror i utbildningen, och på publicerings- och citeringsfrekvenser i forskningen. Men tro mig: lärarna och forskarna på Chalmers (liksom på andra lärosäten) styrs redan idag i alltför hög grad av dessa siffror. Vi forskare är redan idag blott alltför medvetna om hur vi i anslagsansöknings-, tjänstetillsättnings- och andra sammanhang bedöms utifrån hur mycket vi publicerar och citeras. Datalogen David Parnas förklarade i sin läsvärda debattartikel Stop the numbers game för några år sedan vilka bedrövliga effekter detta kvantitetstänkande får: vi uppmuntras till ytlig och hastigt hopsnickrad forskning, till uppsplittrande av våra forskningsresultat i "least publishable units" och till allehanda strategiskt rävspel. För att få tid till de djupa tankar som leder till verkliga forskningsframsteg behöver vi mindre fokus på bibliometriska data, inte mer.

Två av de stora: Russell och Feynman

2012-01-19T07:30:00.000+01:00

Två av giganterna bland 1900-talets tänkare och vetenskapsmän, Bertrand Russell och Richard Feynman, har nyligen ägnats varsin serieroman. Nedan min recension av de båda böckerna, vilken under rubriken Filosofi för stora barn publicerades i det nyutkomna numret 1/2012 av Sveriges för närvarande viktigaste och bästa kulturtidskrift Sans.

* * *

Som liten på 70-talet läste jag med god aptit Kalle Anka, Fantomen, Stålmannen, Tintin, Lucky Luke och en rad andra serier. Tecknade serier var något som i första hand riktades till oss barn, medan vuxna inte förväntades bry sig om något så barnsligt. Jag insåg att min fars vurm för Fantomen mest handlade om nostalgi över vad han själv läst som barn, parat med den välvilliga ambitionen att dela något av mina intressen.

I dag har situationen nästan blivit den omvända. Många barn, upptagna med datorspel av olika slag, vet knappt vad en serietidning är, samtidigt som serier med vuxen publik blivit allt vanligare. Mot slutet av 80-talet upptäckte jag, via den samhällskritiska serietidningen Galago, en våg av begåvade svenska serietecknare med Joakim Pirinen, Lena Ackebo, Charlie Christensen och Joakim Lindengren i spetsen – tecknare som sällan hade barn som målgrupp, och som följdes av en rad självbiografiskt inriktade tecknare som Daniel Ahlgren, Mats Jonsson och Martin Kellerman. Bland senare decenniers inflytelserika utländska serietecknare kan exempelvis nämnas amerikanerna Art Spiegelman (Maus; In the Shadow of No Towers) och Robert Crumb (vars nytolkning av Första Mosebok är påtagligt originaltrogen men likväl sensationell). Och på den vägen är det.

Jag vill här lyfta fram två aktuella böcker som i serieform skildrar varsin av 1900-talets riktigt stora tänkare. Båda böckerna är ytterst läsvärda och kombinerar underhållningsvärde med ett seriöst innehåll – så till den grad att jag dristat mig att (med ett visst mått av vånda, dock obefogad, inför mina kollegors reaktioner) föra upp den ena av dem på en lista över rekommenderad bredvidläsning för mina Chalmersstudenter.

Huvudperson i Logicomix, av kvartetten Apostolos Doxiadis, Christos Papadimitrou, Alecos Papadatos och Annie di Donna, är den engelske matematikern och filosofen Bertrand Russell (1872-1970), som spelade en framträdande roll i det tidiga 1900-talets intensiva arbete med att via logik och mängdlära söka stadga upp matematikens grundvalar. Russells och hans kollegors projekt visade sig bjuda på stora svårigheter, bland annat genom den upptäckt Russell själv gjorde 1901 av vad som kommit att kallas Russells paradox – ett slags mängdteoretisk variant av den så kallade barberarparadoxen (om barberaren rakar alla män i byn utom dem som rakar sig själva, vem rakar då barberaren?). Ambitionen att skapa en absolut säker grund för matematiken sköts slutgiltigt i sank av den unge logikern Kurt Gödels berömda ofullständighetssats från 1931. I backspegeln och på ett annat plan – elegant redovisat i Logicomix – kan dock arbetet beskrivas som en rungande succé, genom att det kom att bana väg för skapandet av datorn, och därmed för en teknisk utveckling som vi i dag kan konstatera fått genomgripande inflytande över våra liv.

Russell blev känd – tidvis ökänd – också för sitt samhällsengagemang, sin icke-opportunistiska frispråkighet, sin pacifism (som han dock avstod från att dogmatiskt hålla fast vid inför hotet från Hitler) och sin ateism, samt för sina många populära böcker, varav History of Western Philosophy från 1945 kommit att betyda mycket för generationer av läsare (inklusive undertecknad). I Logicomix får vi inte följa Russell längre än till krigsutbrottet 1939, vilket dock är mer än tillräckligt för en lång och dramatisk historia.

Den amerikanske fysikern och Nobelpristagaren Richard Feynmans (1918-1988) liv berättas i det seriealbum av Jim Ottaviani och Leland Myrick som kort och gott fått namnet Feynman. Nobelpriset fick Feynman för sitt banbrytande arbete om kvantelektrodynamik, men som teoretisk fysiker var han mycket bred och gjorde stora insatser på flera andra områden. Mer ingenjörsmässigt inriktade insatser gjorde han som en av hjärnorna bakom atombomben i Manhattanprojektet, och mot slutet av sitt liv genom sin avgörande roll i utredningen kring rymdfärjan Challengers katastrofala sista resa. Genom lysande pedagogiska framställningar som The Feynman Lectures on Physics kom han att få stort genomslag som folkbildare. Andra böcker, som den fabulöst roliga Surely You’re Joking, Mr Feynman, bidrog också till hans popularitet.

Feynman delade Russells frispråkighet, men var inte tillnärmelsevis lika intresserad av politik. Deras drastiskt olika kynnen framgår av de båda serieböckerna. Medan Russell drevs av en besatthet i sökandet efter Sanningen, så var Feynman en mer pojkaktigt lekfull personlighet. Bara glimtvis skymtar i Ottavianis och Myricks skildring en allvarligare sida hos Feynman, bland annat i samband med hans första hustrus tidiga bortgång i tuberkulos 1945, och visst etiskt grubbleri före och efter skapandet av atombomben.

Logicomix och Feynman uppvisar påtagliga likheter i flera avseenden. Naturligtvis kan ingendera ersätta riktiga läroböcker i logik respektive fysik, men båda bjuder ändå skickligt och generöst på nedslag och inblickar i de vetenskapliga resonemangen, bland annat genom snyggt återgivna föreläsningspartier. Båda böckerna avviker från den raka tidslinjen till förmån för något mer komplexa kronologier – i synnerhet Logicomix med sina nästade ramberättelser inbegripande en ironisk blinkning till det självreferensbegrepp som spelar en så avgörande roll i den vetenskapliga utveckling som skildras. I båda böckerna bjuds vi också på rika persongallerier av inflytelserika tänkare. I Logicomix får vi till exempel stifta bekantskap med filosofer och matematiker som Alfred North Whitehead, Gottlob Frege, Georg Cantor, den frenetiskt argumenterande Ludwig Wittgenstein och ovan nämnde Kurt Gödel; i Feynman träffar vi på fysiker som Wolfgang Pauli, Albert Einstein, Robert Oppenheimer, Niels Bohr och Freeman Dyson; medan matematikern John von Neumann skymtar förbi i båda böckerna.

Naturligtvis har böckerna också stora olikheter. Hit hör Logicomix-författarnas omfattande bruk av licentia poetica, i kontrast mot det betydligt mer källtrogna berättandet i Feynman – en så pass kraftig skillnad att det bara är den sistnämnda som rimligtvis kan kallas biografi, medan den förra snarare bör klassas som verklighetsbaserad fiktion. Båda böckerna rekommenderas hur som helst varmt.

Etikprofessorers etik i teori och praktik

2012-01-14T10:00:00.002+01:00

Att etikprofessorer är bättre än folk i allmänhet på teoretiska resonemang i etikfrågor torde stå utom all tvivel. Men hur är det med det praktiska handlandet: beter de sig mer etiskt än genomsnittspersonen?

En av mina senaste favoritfilosofer, Eric Schwitzgebel, återkommer ofta till den frågan. Bara att komma på att ställa den tycker jag är imponerande kreativt, ett omdöme som kan utsträckas till vissa av de forskningsmetoder han använder, som till exempel att studera hur ofta böcker om etikfilosofi stjäls från universitetsbibliotek jämfört med andra böcker. Det verkar dock vara svårt att skönja någon tydligt positiv effekt, i betydelsen att etikprofessorer skulle agera mer etiskt än andra. I vissa fall pekar forskningen snarast mot en effekt åt andra hållet.

Jag kommer att tänka på Eric Schwitzgebels frågeställning när jag nu tar del av det senaste rörande hur Elisabeth Gerle, präst i Svenska kyrkan och och adjungerad professor i etik vid Uppsala universitet, uppträder. Gerle är arg på sin prästkollega Annika Borg för att denne tagit ställning emot omskärelse av pojkar. Så här skrev Gerle på Facebook den 4 januari:

Annika, du vet precis som jag att den svenska staten har en del på sitt samvete när det gäller det judiska folket. Liksom Svk. Men som vi försöker göra upp med. Därför blir jag orolig o ledsen när du rör dig så nära det bruna

Kyrkans tidning rapporterar att Gerle med anledning av detta yttrande blivit anmäld till domkapitlet i Lund och att "anmälaren tolkar orden som en beskyllning att Borg står nära nazismen och vill att domkapitlet prövar om Gerle genom yttrandet skadat det anseende en präst bör ha".¹

Anmälarens tolkning av Gerles ord synes mig obestridlig. Några synpunkter på vilket "anseende en präst bör ha" har jag inte, men är utan vidare beredd att klassa Gerles uttalande som oetiskt.² Det finns ingen rim och reson i att stämpla kritik mot omskärelse som nazism och antisemitism. Som Borg tillsammans med Johanna Andersson i ett färskt debattinlägg framhåller finns en omfattande intern judisk kritik mot omskärelseritualen. Förtjänar även den kritiken att stämplas som nazistisk? Ett jakande svar på den frågan framstår som helt groteskt. Ett nekande svar (vilket jag gissar att Gerle skulle ge) skulle å andra sidan innebära att en persons moraliska rätt att ta ställning för spädbarns rätt att slippa utsättas för religiöst motiverade och irreversibla kirurgiska ingrepp är avhängigt hennes religiösa tillhörighet. Även det synes mig alldeles åt helskotta.

Fotnoter

1) En anmälan mot Borg till domkapitlet i Stockholm föreligger också. Det är stiftsadjunkten Anna Karin Hammar som står för anmälan, vilken tycks gå ut på att det skulle vara oförenligt med prästämbete i Svenska kyrkan att kritisera andra religioners sedvänjor, att förespråka ett sekulärt samhälle, och att beblanda sig med organiserade ateister.

2) Det är inte första gången som Elisabeth Gerle uppträder oetiskt i offentlig debatt. 2010 utkom hon med boken Farlig förenkling - om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna där hon på det mest ohederliga och oanständiga vis (de direkta felaktigheterna står som spön i backen i boken) försöker smutskasta Förbundet Humanisterna. Christer Sturmarks Newsmill-inlägg om boken är värt att ta del av, liksom den efterföljande videofilmade debatten Gerle och Sturmark emellan.

Om solipsism

2012-01-11T07:30:00.003+01:00

De flesta som börjar grubbla över tillvarons metafysiska mysterier snubblar förr eller senare (ofta redan som barn) över den så kallade solipsismen: Tänk om jag själv är det enda som finns på riktigt, och resten av världen blott är en produkt av min inbillning!

En fasansfull tanke, men svår att vederlägga. Ändå är det få filosofer som bekänner sig till solipsismen, möjligen för att det framstår som ett tämligen befängt projekt att försöka övertyga andra om solipsism.¹

Solipsismen känns helt galen. Men måhända är det möjligt att försöka försvara den med hänvisning till Ockhams rakkniv: är det inte höjden av metafysiskt slöseri att postulera en hel yttervärld när det inte behövs? Den bloggande filosofen Eric Schwitzgebel låter sig dock inte övertygas.² Ej heller serietecknaren Ryan North:

Fotnoter

1) Som i så många andra fall uttryckte Bertrand Russell saken bäst:

As against solipsism it is to be said, in the first place, that it is psychologically impossible to believe, and is rejected in fact even by those who mean to accept it. I once received a letter from an eminent logician, Mrs. Christine Ladd-Franklin, saying that she was a solipsist, and was surprised that there were no others. Coming from a logician and a solipsist, her surprise surprised me.
2) Se också Schwizgebels heroiska försök, tillsammans med Alan Moore, att finna empirisk evidens för existensen av en yttervärld.

Förvillarutmärkelsen och Galileoargumentet

2012-01-06T20:00:00.003+01:00

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), där jag är medlem, delar varje år ut utmärkelsen Årets Förvillare.¹ Häromdagen kungjordes att 2011 års pris går till Miljönämnden i Mora och Orsa för hur de valt att "bortse från vetenskaplig kunskap i hanteringen av så kallad elöverkänslighet".^2,3 Ytterligare förklaring gavs av VoF:s ordförande Martin Rundkvist i måndagens SvD.

Mottagarna av utmärkelsen och deras anhängare brukar sällan jubla, och det är snarare regel än undantag att utmärkelsen som sådan (och alltså inte bara valet av pristagare) ifrågasätts. Ett typexempel på hur det kan låta finner vi hos (den för mig obekante) frilansjournalisten Bengt Håkansson och dennes replik Skamligt utse årets förvillare i SvD på Martin Rundkvists artikel.⁴ Håkansson hävdar att VoF med utmärkelsen för vidare "en intolerant och föraktfull tradition", och fortsätter:

Detta är närmast för dumt för att behöva bemötas - givetvis är VoF:s utspel och lite elaka utmärkelse ett exempel på just fri opinionsbildning - och det är heller inte av detta skäl jag tar upp Håkanssons debattinlägg, utan för ett annat argument han drämmer till med:

Detta är det så kallade Galileoargumentet, mycket vanligt förekommande bland folk som kommit på kant med vetenskapen, och därför bra att känna till.⁵ Martin Rundkvist bemöter argumentet föredömligt i en slutreplik i dagens SvD:

Fotnoter

1) Även ett pris till Årets Folkbildare delas ut (nu senast till SVT:s Hjärnkontoret). Det är lite tråkigt att folikbildarpriset som regel hamnar i skuggan av förvillarpriset (så även här), men så fungerar mediedramaturgin...

2) För en sammanställning över det vetenskapliga kunskapsläget rörande elöverkänslighet, se Jesper Jerkerts artikel från 2010 i VoF:s egen tidskrift Folkvett.

3) Bl.a. Expressen rapporterade om saken, med bild och allt.

4) Ännu hetare blev debatten om förvillarutmärkelsen förra året, kring 2010 års pristagare Stockholmsinitiativet. Flera av de skamlösa klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet råkade nämligen, sitt vetenskapsförakt till trots, vara medlemmar i VoF. Höjdpunkten inträffade på VoF:s årsmöte den 2 april 2010, där tre företrädare för Stockholmsinitiativet - däribland Ingemar Nordin - deltog och försökte sabotera mötet med formaliafrågor. Nordin var också medundertecknare (tillsammans med bl.a. Sten Kaijser) på en skrivelse till årsmötet, med följande ordalydelse:

Att dela ut ett pris för Årets Förvillare är ovärdigt en förening som sätter den sakliga argumentationen högt och där kritik mot person inte bör förekomma. Vi menar att priset för Årets Förvillare är ett pris som syftar till att angripa enskilda personer eller organisationer. Det är dock enligt oss ett minimalt krav att VoF kan skilja mellan sak och person, och att föreningen inte är ett dåligt föredöme härvidlag. Ett förvillarpris förnedrar offentligt personer med avvikande åsikter och bidrar till ett debattklimat där människor avstår från att säga min mening pga risken att bli förlöjligade. Detta står i strid med de intellektuella värden som VoF står för. Skrivelsen behandlades långdraget under punkten Övriga frågor. Uppriktigheten i Nordins vurm för snällhet i debatten kan ifrågasättas, t.ex. med hänvisning till vad han skrev på bloggen The Climate Scam mindre än 24 timmar före årsmötet:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet. Just det ifrågasättandet av Nordins uppriktighet är precis vad jag gjorde på mötet, och när jag läste upp sagda stycke började Nordin gorma och försöka hindra mig från att göra mig hörd, men tystades till slut ned av mötesordföranden. Så kan det gå till när debattens vågor går höga!

5) Givetvis är argumentet mäkta populärt också bland klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet. Så här skrev Stockholmsinitiativets Peter Stilbs i en text från 2007 tillsammans med den amerikanske klimatförnekaren Fred Singer:

Faktum är att de mest banbrytande upptäckterna och nytänkandet tillkommit genom att en minoritet upptäckte att tillgängliga fakta och nya experiment motsäger den gällande dogmen, hypotesen eller teorin. I många fall fordrades det bara en minoritet bestående av en enda person – tänk på exempelvis Galileo eller Einstein. Jag bemötte dem i Folkvett 4/2008:

Att denna linje inte lämpar sig att följa i praktiken inses dock av att det på varje Galileo och varje Einstein går tusen charlataner som envetet förfäktar nya revolutionerande teorier som är helt på tok. [...] Uppgiften att särskilja den unge Einstein från charlatanerna tillfaller i första hand hans fysikerkollegor, som strängt taget är de enda som har den nödvändiga kompetensen. Att folk allmänhet själva skall klara av den är helt orealistisk, och de gör därför klokast i att avvakta fysikersamhällets bedömning.

Back to basics

2012-01-05T15:00:00.003+01:00

Min specialitet inom matematiken är sannolikhetsteori. Ibland säger jag lite skämtsamt att sannolikhetsteori handlar om slantsingling. Ett korn av sanning finns det i detta, då snart sagt allt vi sysslar med i sannolikhetsteorin byggs upp med slantsinglingarna som grund.¹ För det mesta syns dock inte slantsinglingarna bakom de modeller vi studerar - Isingmodeller, diffusionsprocesser, interagerande partikelsystem och vad det vara må - lite grand på samma sätt som vi inte ser de enskilda atomer som bygger upp oss själva och världen omkring oss. Därför känner jag mig lite glad över att slantsinglingarna i min senaste matematiska uppsats Rigorous computer analysis of the Chow-Robbins game, författad tillsammans med Chalmerskollegan Johan Wästlund², hamnar i omedelbart fokus. Back to basics!

I det så kallade Chow-Robbinsspelet singlar vi en slant upprepade gånger och får sluta när vi vill, utan någon begränsning på hur länge vi får hålla på. När vi slutar belönas vid med ett penningbelopp motsvarande den andel krona som erhölls, dvs antalet krona dividerat med antalet slantsinglingar. Om vi till exempel väljer att sluta efter sekvensen "klave, krona, klave, krona, krona", dvs efter tre krona av fem möjliga så att andelen krona blir ³⁄₅, blir vår belöning 60 öre.

Vad är en optimal strategi för detta spel, om syftet är att erhålla så stor förväntad (dvs genomsnittlig) belöning som möjligt?

En första gissning skulle kunna vara att eftersom varje slantsingling ger krona eller klave med sannolikhet ¹⁄₂ vardera så spelar det ingen roll hur vi gör - och vi får i snitt 50 öre hur vi än beter oss. Detta stämmer emellertid inte. Här är en strategi som ger mer än 50 öre i snitt:

Singla slanten en första gång. Avsluta om du får krona. Om du får klave, singla slanten en gång till, och avsluta sedan.

Denna strategi ger utfallet "krona" med sannolikhet ¹⁄₂, och "klave, krona" respektive "klave, klave" med sannolikhet ¹⁄₄ vardera. Förväntad belöning blir därför ¹⁄₂×1 + ¹⁄₄×¹⁄₂ + ¹⁄₄×0 kr = 62,5 öre.

Strategin kan förbättras ytterligare. T.ex. är det ju så att vi efter "klave, klave" har en hel del att vinna men inget att förlora på att gå vidare. Den som kombinerar ett visst mått av klurighet med dito händighet i bråkräkning kan roa sig med att arbeta vidare och finna successivt bättre strategier.³

Chow-Robbinsspelet har funnits i litteraturen sedan 1964, men något slutgiltigt svar på frågan om optimal strategi har inte kunnat ges. Johans och mitt bidrag består i utarbetandet av en datormetod som i given situation ger svar (med matematisk visshet) på om man bör gå vidare eller inte. Så t.ex. vet vi att med 100 gjorda slantsinglingar så bör vi avbryta om vi har minst 54 krona, men fortsätta om vi har högst 53. Datorberäkningarna blir dock ganska omfattande, och det finns vissa gränsfall där vi inte förmått avgöra huruvida det är lönsamt att gå vidare; det första fall vi inte lyckats knäcka är då vi har 116 krona av 220 möjliga. Läsaren inbjudes härmed att försöka förbättra vår metod.

Fotnoter

1) För den matematiskt litterate: Antag att vi har en obegränsad följd av oberoende kast med ett symmetriskt mynt. Skriv upp siffran 1 då vi får krona, och siffran 0 då vi får klave. Den sifferföljd vi då får (t.ex. 0011110101001...) kan alternativt beskrivas som binärutvecklingen hos ett tal valt enligt likformig fördelning (Lebesguemåttet) på intervallet [0,1]. Med hjälp av decimalsaxning kan vi i själva verket få oändligt många sådana slumptal, och från vart och ett av dessa kan vi konstruera en stokastisk variabel med vilken som helst fördelning vi önskar, och härifån kan vi bygga vidare våra stokastiska modeller av godtycklig komplexitetsgrad.

2) Johan är en av matematikersveriges vassaste tänkare, känd bland annat för sitt i samarbete med Svante Linusson utarbetade bevis av Parisis förmodan och för sitt banbrytande arbete om det stokastiska handelsresandeproblemet.

3) Ett klurigt fall är det ovan nämnda där vi har tre krona av fem möjliga. Jag roade mig under en julkonsert med Bo Kaspers Orkester i förra månaden med att i huvudet bevisa att i det fallet är det lönsamt att fortsätta. En trevlig övning - dock räknar jag inte med att alla läsare kommer att intämma i min uppfattning att dylika huvudräkningar är en bra metod att förhöja en konsertupplevelse.

Anpasslighetens ironi

2012-01-02T13:15:00.002+01:00

Världen är raffinerat ironisk: av alla samhällsdebattörer jag känner är det endast den minst anpassliga som har förstånd och perspektiv nog att självmant se sin egen anpasslighet. 2012 års första DN-krönika av Lena Andersson är lika vass som hennes senaste bok.

Dör man av att teleporteras?

2012-01-01T20:00:00.006+01:00

I ett tidigare blogginlägg presenterade jag ett tankeexperiment inbegripandes ett hypotetiskt framtida färdmedel kallat teleportering, som går till på följande vis. Under narkos får man sin kropp scannad, atom för atom. Kroppen destrueras samtidigt som den fullständiga informationen från scanningen skickas till destinationsorten, där kroppen sedan rekonstrueras, åter atom för atom. Sedan man väckts upp ur narkosen kan man fortsätta med sitt liv som om ingenting har hänt.

Mitt teleporteringsscenario väckte viss opposition i bloggens kommentarstråd, främst längs två linjer. Thomas Svensson hävdar att vi aldrig kommer att kunna genomföra scanning och rekonstruktion med tillräcklig precision för att teleportering skall kunna fungera. Denna fråga skall jag här låta bero - det kan hända att Thomas har rätt, men det kan också hända att han har fel, och jag tror knappast att någon idag är i stånd att avgöra vilket.

Tobias Malm har en helt annan invändning. Han accepterar (åtminstone som ett tankeexperiment) premissen att teleporteringstekniken fungerar så till vida att den nya kroppen blir en exakt kopia av den gamla, men han hävdar att den inte alls duger som transportmedel, eftersom resenären dör och ersätts av en ny (exakt likadan) person. Ett längre meningsutbyte Tobias och mig emellan ledde inte till något närmande mellan våra uppfattningar. Jag tänker här göra ett nytt försök att förklara mitt ställningstagande, grundat i filosofen Derek Parfits teori för personlig identitet.

Derek Parfits Reasons and Persons från 1984 är en underbar bok och gissningsvis¹ ett av de bästa och viktigaste filosofiska arbeten som utkommit under min livstid. Den teori om personlig identitet som Parfit lägger fram i boken (såsom jag uppfattar honom) och som jag här vill försvara, kan vid första påseende synas kontraintuitiv, rentav frånstötande. Vid närmare skärskådan är det dock svårt att hitta något fel i den. Dessutom har den en stora dygd i att den håller sig helt inom en naturalistiska världsbild, dvs inget annat behöver antas existera än rent fysikaliska ting: materia, energi, etc. Specifikt behöver vi inte postulera existensen av någon Cartesisk icke-materiell "själ", något som annars leder till enorma filosofiska svårigheter.

En egenhet hos Parfits syn på personlig identitet är att personlig identitet är en egenskap som kommer i olika grader. Jag är nästan (men inte 100%) samma person som den 43-åring vi kan kalla Olle2010, jag är i något mindre grad samma person som 33-åringen Olle2000, och jag är i ännu mindre grad men ändå i någon mån samma person som 5-åringen Olle1972.

Personlig identitet är viktigt för hur vi lever våra liv. När jag, Olle07:35, står och steker ett par frukostägg så är det med avsikten att den person Olle07:45 som kommer att existera om 10 minuter skall få njuta av smaken av stekta ägg framför TV:s morgonnyheter. Då jag steker äggen tänker jag mig inte detta som någon altruistisk handling åt någon person vem som helst, utan jag tänker mig att jag gör det åt mig själv, vilket förutsätter att Olle07:45 är samma person som jag. Vad är det då som gör Olle07:45 till samma person som mitt nuvarande jag, Olle07:35? Denna personliga identitet brukar vi ta för så självklar att vi inte funderar över saken, men en filosof behöver reda ut vad som egentligen menas. Parfits svar är att den personliga identiteten består i att Olle07:45 har psykologiska egenskaper som i mångt och mycket överensstämmer med Olle07:35, inte minst att han delar i stort sett alla de minnen som Olle07:35 har av sitt liv fram till denna morgon klockan 07:35. Inget utöver detta krävs för att personlig identitet skall anses gälla.

Mer allmänt, antag att personen M₀ lever vid tidpunkten s, låt t vara en senare tidpunkt, och låt U vara en given upplevelse (t.ex. smakupplevelsen av stekta ägg). Centralt i detta sammanhang är att försöka förstå vad följande påstående betyder.

M₀ överlever till tidpunkten t och erfar då upplevelsen U. (1)

Parfit hävdar att (1) är samma sak som följande påstående.

Det existerar vid tiden t någon person M₁ som upplever U
och vars medvetandetillstånd är en psykologisk fortsättning
på det medvetandetillstånd M₀ hade vid tiden s. (2)

Med psykologisk fortsättning menas här att M₁ vid tidpunkten t har någorlunda samma psykologiska konstitution som M₀ och delar (någorlunda okorrumperat) de minnen som M₀ vid tidpunkten s hade av sitt liv fram till tiden s. Ett annat sätt att säga detta är att M₁ vid tiden s upplever sig ha varit M₀ vid tiden t, på ett sätt som någorlunda överensstämmer med M₀:s uppfattning om sig själv.²

Vi kan uppfatta (1)=(2) som Parfits definition av vad det innebär att överleva till en viss tidpunkt och då uppleva något. Många, inklusive Tobias Malm om jag förstått honom rätt, skulle här hävda att likhetstecknet mellan (1) och (2) missar något väsentligt - att den långtgående likheten mellan M₀:s och M₁:s medvetanden inte räcker, utan vi behöver på något vis slå fast att det handlar om samma exemplar av medvetande. Men vad detta innebär är ingalunda klart. Ett stycke terminologi kan vara på plats: låt mig använda ordet överlevnad för att beteckna det förhållande mellan Olle07:35 och Olle07:45 som med den här redovisade Partifska synen krävs för att vi skall vara någorlunda samma person, och ordet Öfverlefnad (med stort Ö och två små f) för det lite oklara extra som krävs för att en anti-Parfitian som Tobias skall bli nöjd och hävda att Olle07:35 och Olle07:45 är samma person. (Utan att veta riktigt vad Öfverlefnad innebär väljer jag att använda beteckningen anti-Parfitian för den som avvisar den Parfitska synen på personlig identitet för att istället kräva Öfverlefnad.³)

Notera att med Parfits definition (1)=(2) spelar det ingen roll om jag gått till fots från köket till TV-rummet, eller om jag (en smula extravagant, måhända) använder mig av teleportern - oavsett vilket val av transportmedel jag väljer överlever jag. För att jag skall Öfverlefva krävs dock att jag går till fots - väljer jag teleportern Öfverlefver jag inte utan ersätts (med det anti-Parfitianska synsättet) av en ny och identiskt likadan person.

Rättså mycket av det tidigare meningsutbytet Tobias och mig emellan handlade om ett tänkt teleporteringshaveri, där jag (OH) avser teleportera mig från Jorden till Mars, men där något tekniskt haveri inträffar så att destruktionen av den gamla kroppen inte blir av, så att det plötsligt finns två personer, OH1 (på Jorden) och OH2 (på Mars), som båda gör anspråk på att vara jag. Vad som, med det Parfitska synsättet, händer här är att OH överlever i dubbla upplagor. För en anti-Parfitian kan det synas absurt att ett medvetande på detta vis delar upp sig i två olika medvetanden som sedan fortsätter att gå skilda vägar, men om vi skärskådar (2) ser vi att det blott handlar om att det samtidigt finns två olika personer (OH1 och OH2) som båda uppfyller kraven på att utgöra en psykologisk fortsättning på OH, vilket inte tycks mig vara någon uppenbar absurditet.

I samma meningsutbyte hävdade jag att (vad jag nu kallar) anti-Parfitianism svårligen låter sig förenas med naturalism. För att inskärpa denna poäng, låt mig kontra med ännu ett tankeexperiment. Denna gång har vi byggt om teleportern till en kopiator: när scanningen är klar skapas en ny kropp, som en exakt kopia av den gamla, utan att den gamla destrueras. Låt oss säga att Tobias nyttjar en sådan kopiator, så att vi därmed får två personer, TobiasI (med Tobias originalkropp) och TobiasII (med den kopierade kroppen). Vidare tänker vi oss att just den här kopiatorn är utrustad med följande extrafunktion: de två kropparna skickas, alltjämt i nedsövt tillstånd, in i en karusell, som snurrar ett slumpmässigt antal halv-varv för att sedan skicka den ena kroppen till destruktion, och den andra till uppväckning ur narkosen vid en given tidpunkt t. Det hela sker automatiskt och bakom lyckta dörrar, och det finns inget sätt för någon att rekapitulera vilken av kropparna det var som destruerades och vilken som blev kvar. Spelar det någon roll om det är TobiasI som blir kvar och väcks ur narkosen (Scenario A) eller om det är TobiasII (Scenario B)?

Världens fysiska tillstånd vid tiden t är identiskt likadant i Scenario A och i Scenario B. Som god naturalist kan jag därför inte särskilja de båda scenarierna, och därmed heller inte finna något skäl att föredra det ena scenariot framför det andra. Med ett Parfitskt synsätt är det också egalt för Tobias vilket av dem som skall inträffa, ty han överlever i båda fallen.

För en anti-Parfitian ser saken emellertid annorlunda ut, ty enligt denne Öfverlefver Tobias i Scenario A men inte i Scenario B. Vi kan därför anta att anti-Parfitianen av hänsyn till Tobias tycker att världen vid tiden t under Scenario A är att föredra framför världen vid tiden t under Scenario B. Vi ställer nu anti-Parfitianen följande fråga: Finns det någon skillnad mellan tillståndet i världen vid tiden t under Scenario A och tillståndet i världen vid tiden t under Scenario B? Om anti-Parfitianen vill hålla sig till ett naturalistiskt synsätt hanmnar han i ett svårt dilemma. Å ena sidan, om han svarar ja, så medger han att det finns skillnader mellan de två världarnas tillstånd som inte är fysikaliska (ty att de är fysikaliskt identiska har vi redan antagit som en av premisserna i tankeexperimentet) och måste därför ge upp sin naturalism. Å andra sidan, om han svarar nej, så har han därmed medgett att han föredrar den ena av två identiska världar, vilket måste betecknas som ett tämligen irrationellt ställningstagande. Av detta skäl hävdar jag att anti-Parfitianismen knappast låter sig förenas med naturalism.

Efter denna kritik mot anti-Parfitianismen, låt mig avsluta med att ta upp och bemöta två naturliga invändningar mot det Parfitska synsättet.

Invändning 1. Jag vet av egen erfarenhet att det Parfitska synsättet är fel, ty jag har gott om minnen av hur jag faktiskt Öfverleft från en tidpunkt s till en senare tidpunkt t.

Svar. Om du skärskådar vad du faktiskt minns rörande tidpunkterna s och t, så är det nog för det första att du var medveten vid tiden s (samt vad du då upplevde), för det andra att du var medveten vid tiden t och att ditt medvetandetillstånd då var en psykologisk fortsättning på ditt tillstånd vid tiden s (samt vad du vid tiden t upplevde), och för det tredje att ditt medvetandetillstånd just nu är en psykologisk fortsättning såväl på ditt tillstånd vid tiden s som på ditt tillstånd vid tiden t. Allt detta faller inom ramen för den Parfitska överlevnaden (med litet ö och inga f). Minns du något mer i sammanhanget? Nej, jag tänkte väl det. Ditt vittnesmål är därför helt kompatibelt med det Parfitska synsättet.

Invändning 2. Om du inte tror att du kommer att Öfverlefva utan blott överleva, varför bryr du dig då överhuvudtaget om hur det går för den person som bär ditt namn och ditt personnummer i framtiden?

Svar. En mycket bra fråga! Orsaken till mitt beteende är nog helt enkelt att jag tillhör homo sapiens - en djurart som uppkommit via selektion medelst naturligt urval, något som lett till att endast de individer som tenderar att på olika vis försöka gynna sin egen framtid lever tillräckligt länge för att lyckas reproducera sina gener in i framtiden. Nu vill jag dock inte begå det naturalistiska felslutet och se denna förklaring som ett försvar för mitt agerande. Kanske borde vi försöka bli mindre ensidiga i ombesörjandet av det egna framtida välbefinnandet, och satsa något mer än vi gör idag på andras framtida välbefinnande. Detta är i själva verket vad många etikfilosofer genom tiderna hävdat - alltifrån vem det nu är som skrivit Tredje Mosebok 19:18 ("du skall älska din nästa såsom dig själv") till Parfit själv.

Fotnoter

1) Mer än en gissning kan jag strängt taget inte prestera, med tanke på vilken försvinnande liten andel av den filosofiska litteraturen jag är bekant med.

2) Detta kan tyckas diffust, t.ex. med min upprepade användning av ordet "någorlunda". Att göra personlig identitet till något mer diffust och gradvis än något som gäller antingen helt och hållet eller inte alls, är dock som sagt en del av poängen med Parfits analys.

3) Det kan så klart finnas många olika anti-Parfitianska synsätt; här väljer jag att försöka hålla mig så nära Tobias Malm som möjligt i vad jag beskriver som anti-Parfitianismen. Det är inte säkert att beskrivningen blir 100% rättvis; jag är av uppenbara skäl inte någon idealisk talesman för anti-Parfitianism.

Om att arbeta i strid med sin övertygelse

2011-12-27T17:30:00.004+01:00

Kan en vetenskaplig publikation innehålla passager som är rörande?

Daniel Dennetts¹ och Linda LaScolas uppsats Preachers who are not believers från förra året² erbjuder vad som enligt min mening är ett exempel på det. I uppsatsen redovisar de öppenhjärtiga djupintervjuer med fem protestantiska präster som alla i hemlighet förlorat sin tro, men som likväl fortsatt att utöva sitt yrke. Det är mycket intressant att ta del av hur dessa personer tänker. Flertalet av dem skulle helst vilja lämna yrket, men befinner sig i sådana socio-ekonomiska omständigheter att de inte kan eller vågar. Den egna icke-trons mörka hemlighet tenderar att skapa en ensamhetskänsla mitt i församlingens varma sociala gemenskap. Därför blir jag lite rörd då metodistpastorn Wes (fingerat namn) berättar om hur han successivt börjar anförtro sig åt en vän i församlingen som bär på liknande grubblerier och ontologiska böjelser:

Hur vanligt fenomenet med icke-troende präster är ger Dennetts och LaScolas icke-kvantitativa studie inte någon ledning om, men deras intervjuobjekt förefaller övertygade om att de är långt ifrån ensamma om sin besvärliga sits.

Själv tror jag att fenomenet med personer som yrkesmässigt agerar i strid med sin hemlighållna inre övertygelse sträcker sig långt bortom prästyrket. Tag t.ex. våra yrkespolitiker. I ett land som Sverige viner partipiskan hårt, och det är lätt att tänka sig att en och annan ledande politiker väljer att bita ihop och spela med i en politik de innerst inne inte tror på.³ Liknande inre konflikter kan nog uppstå i de flesta yrken. Vad som troligtvis mildrar och i många fall eliminerar fenomenet är den mänskliga tendensen och förmågan till självsuggerering, självövertalning och solidarisering med det man råkar arbeta för.

Universitetsprofessorer då? Vi är ju fria forskare, sägs det, vilket väl borde borga för att vi är öppna med vad vi anser, och inte hamnar i lägen där vi behöver mörka anstötliga uppfattningar och arbeta tvärs emot dessa? Flera faktorer komplicerar denna idealbild. Jag tänker här främst på det faktum att många av oss tenderar att ta på oss lednings- och liknande ansvarsfulla uppdrag, från forskargruppsledare och uppåt, där vi inte längre företräder enbart oss själva utan större grupper och intressen. Personligen kan jag i någon mån känna av denna problematik,⁴ och spänningen som uppstår när överensstämmelsen inte är perfekt mellan å ena sidan organisationens som jag företräder intresse och å andra sidan något högre ideal. Jag vill gärna tänka på mig själv som en principfast person som hellre stiger av ett uppdrag än arbetar stick i stäv med mina ideal och vad jag tror på. Sådan principfasthet bör dock begagnas med viss omsorg och inte drivas in absurdum. För att arbeta konstruktivt i en organisation med många olika viljor behövs också ett visst mått av kompromissvilja. Jag kan inte påstå att denna balansgång ännu satt mig på några riktigt svåra prov,⁵ men jag är beredd på att de kan komma.

Fotnoter

1) Daniel Dennett har länge hört till mina favoriter bland nutida filosofer, inte för att jag alltid nödvändigtvis skulle hålla med honom utan mer för att han skriver så spänstigt och medryckande. Sina främsta insatser har han gjort inom medvetandefilosofin där han företräder en långt driven fysikalistisk uppfattning. Oftast citerad är hans bok Consciousness Explained från 1992, men som ingång i hans författarskap skulle jag personligen hellre rekommendera Sweet Dreams från 2005.

2) Evolutionary Psychology 8 (2010), 121-150.

3) Kjell-Olof Feldt är ett namn man kan komma att tänka på i sammanhanget.

4) Mina tyngsta uppdrag för närvarande är dem som (1) avdelningsföreståndare för matematisk statistik på Chalmers, (2) styrelseordförande för Nationellt centrum för matematikutbildning, och (3) ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för natur- och teknikvetenskap med ansvar för allokering av cirka en miljard SEK årligen i forskningsmedel.

5) Bland de svåraste är i så fall följande. Jag tycker det är på tok att VR (Vetenskapsrådet) fördelar forskningsmedel utan att på allvar ha befattat sig med de svåra frågorna kring att framtida teknikutveckling inte bara kan komma att bli mänskligheten till enorm nytta utan också till lika enorm skada eller rentav utplåning (ett ämne jag flera gånger snuddat vid här på bloggen). För en stor forskningsfinansiär borde det vara en självklarhet att skaffa sig en så god kunskapsöversikt som möjligt rörande vilka områden som har störst och riskfriast potential att bli till nytta, och vilka som är mer riskabla. Jag har drivit denna fråga inom VR, dock (hittills) utan framgång. Tills vidare har jag valt att stanna kvar på min förtroendepost i VR och agera med återhållsamhet i denna fråga i avvaktan på att ett bättre tillfälle skall öppna sig, hellre än att antingen stiga av i protest eller göra mig omöjlig genom att driva frågan alltför monomant.

Antiinduktion

2011-12-23T07:30:00.003+01:00

Solen har gått upp om morgonen var och en av de mer än 16 000 dagar jag levat (och sägs av pålitliga källor ha gjort det med samma regelbundenhet mycket mycket längre än så), och därför räknar vi med att även i morgon bitti få uppleva en soluppgång. Om alla de tusentals svanar vi sett är vita, så ränkar vi med att nästa svan som dyker upp troligtvis också kommer att vara vit. Alla tillgängliga data tyder på att plutonium-239 har en halveringstid på drygt 24 000 år, och vi räknar därför med att så kommer att vara fallet även nästa vecka.

Alla dessa resonemang är exempel på induktion. Vi använder det varje dag, i vardagsliv såväl som i vetenskap. Men är induktion en berättigad slutledningsmetod? Något riktigt tillfredsställande svar på detta grundläggande vetenskapsteoretiska problem tycks inte finnas. Det är frestande att hänvisa till att induktion har fungerat bra hittills. För att därav dra slutsatsen att det även framöver kommer att fungera bra krävs emellertid induktion, och argumentet blir därför till ett cirkelresonemang. Denna sista observation illustreras bäst med en rolig historia:¹

En besättning astronauter från Jorden anländer till en jordliknande planet i omloppsbana kring stjärnan 61 Cygni A. Där finns gott om liv, inklusive ett slags gröna små män som visar sig ha intelligensgåvor gott och väl i klass med oss människor. Detta, ihop med ett gynnsamt klimat och rikliga naturtillgångar på planeten, ger cygnianerna ypperliga förutsättningar att leva i välstånd. Ändå lever de i misär, och någon avancerad teknik har de inte lyckats utveckla. Människorna förbryllas av detta, och förbryllas ännu mer när de upptäcker skälet till cygnianernas kräftgång. Tidigt i sin historia bestämde sig dessa nämligen för att anamma slutledningsprincipen antiinduktion: ju mer man observerat att ett fenomen uppträtt konsekvent i det förflutna, desto säkrare är man på att det genast kommer att förbytas i sin motsats. Sedan dess har det mesta gått snett för cygnianerna. På en direkt fråga från de mänskliga astronauterna om varför de förlitar sig på något så urbota idiotiskt som antiinduktion svarar de "Varför inte? Det har ju aldrig fungerat förut."

Fotnot

1) Att finna skämtets ursprung och upphovsman verkar svårt. Jag hörde det första gången av min gode vän Klas Markström, men det cirkulerar här och var på nätet.

Sarah och jag i Acta Applicandae Mathematicae

2011-12-20T17:15:00.002+01:00

Vetenskapliga uppsatser tenderar att uppvisa ett torrt språkbruk och en vad gäller disposition och andra stilistiska aspekter tämligen stel framställning. Matematikämnet utgör härvidlag inget undantag. Författaren förväntas hålla sig till sak, och några ovidkommande utvikningar - t.ex. rörande vad författaren råkar anse i den ena eller andra frågan som inte har med uppsatsens kärnfråga att göra - tolereras icke av de stränga redaktörerna och peer review-granskarna. Därför betraktar jag det som något av en prestation att jag lyckades smyga in följande passage i min uppsats A Pairwise Averaging Procedure with Application to Consensus Formation in the Deffuant Model som jag idag fått slutgiltigt accepterad i den matematiska tidskriften Acta Applicandae Mathematicae.

⁹

Höstens doktorsavhandlingar: ett personligt urval

2011-12-18T12:00:00.005+01:00

Som universitetslärare och -forskare går jag ofta på disputationer och doktorsmiddagar. Det brukar vara givande och mycket trevliga tillställningar. Ofta rör det sig om doktorander som man känt i något halvt årtionde eller så på ett professionellt plan men inte så privat, och då brukar i synnerhet middagarna, där man som regel får träffa doktorandes föräldrar och övriga familj, skänka en fördjupande bakgrundsteckning åt den bild man har av denne.

Bland de doktorsavhandlingar som lagts fram och försvarats under hösten detta nådens år 2011 vill jag här lyfta fram tre. Mitt urval är, vilket kommer att framgå, starkt subjektivt, något jag dock vill försvara med att någon objektiv metod för urval av de bästa eller viktigaste doktorsavhandlingarna knappast står att finna.

Två av de avhandlingar jag valt ut är författade av doktorander jag handlett: Daniel Ahlberg och Oscar Hammar. Båda fokuserar på den gren av sannolikhetsteorin som kallas perkolation, om än ur ganska olika vinklar. Perkolationsteori kan beskrivas som det matematiska studiet av spridningsfenomen i oordnade material. Huruvida en porös sten släpper igenom vatten, om ett visst virus har kraft att skapa ett epidemiskt utbrott, eller om ett enskilt blixtnedslag i ett träd riskerar leda till en stor skogsbrand, är frågor vilkas svar beror på många olika faktorer, men som tenderar att uppvisa tröskelfenomen. I starkt idealiserad form kan de modelleras som perkolationsprocesser - stora och slumpmässigt uttunnade nätverk där den centrala frågan är om det efter uttunningen återstår någon stor sammanhängande komponent eller inte.

Daniel Ahlberg försvarade den 30 september sin avhandling Asymptotics and Dynamics in First-passage and Continuum Percolation. Större delen av avhandlingen behandlar asymptotik för så kallad första-passageperkolation, som modellerar inte bara om ett material är genomträngligt utan också hur fort det går. Detta är ett relativt välutvecklat område, men Daniel gör väsentliga nya bidrag, bl.a. genom att på nya sätt knyta an till klassisk gränsvärdesteori för stokastiska summor. Avhandlingen blir extra läsvärd tack vare att Daniel i den ambitiösa kappan ger en av de bästa introduktioner till perkolationsteorin jag sett. Ett mustigt formulerat pressmeddelande fick en Metro-reporter att tro att avhandlingen handlade om konfetti (vilket den inte gör).
Oscar Hammar försvarade i fredags, den 16 december, sin avhandling Percolation: Inference and Applications in Hydrology. I avhandlingen utvecklar Oscar en statistisk slutledningsteori för ofullständigt observerade perkolationsprocesser. Detta är i stort sett jungfrulig mark, men kan potentiellt bli av stor vikt för perkolationsteorins tillämpningar, ty då systemens beteende genom bland annat ovan nämnda tröskelfenomen så starkt beror på parametervärdena är det ju angeläget att kunna skatta dessa ur data. Jag hoppas därför att även andra än Oscar kommer att våga sig på detta forskningsområde framöver.

I och med att jag som handledare varit delaktig i dessa båda avhandlingsarbeten ligger de mig självklart varmt om hjärtat. På ett mer personligt plan känner jag mig dock minst lika berörd av en tredje aktuell doktorsavhandling, författad av min syster Lisa Hernqvist (född Häggström).¹

Lisa Hernqvist försvarade den 11 november sin doktorsavhandling Tunnel Grouting: Engineering Methods for Characterization of Fracture Systems in Hard Rock and Implications for Tunnel Inflow. Ämnet är geoteknik, och mer specifikt modellering av sprickor och spricksystem i berggrunden i avsikt att åstadkomma effektiva tätningsmetoder i samband med tunnelborrning. Att här finns en hel del att göra kan var och en inse som påminner sig tunnelbygget i Hallandsåsen, varifrån Lisa hämtat en del av sina data. Området har starka beröringspunkter med perkolationsteorin, och mycket riktigt har Lisa i ett av sina delprojekt samarbetat med Oscar; deras gemensamma artikel med den bastanta titeln Relating the Hydraulic Aperture and the Median Physical Aperture for Rock Fracture with Large Aperture Variance using Percolation Theory finns med i båda avhandlingarna.

Fotnot

1) På alla de tre här nämnda personernas doktorsmiddagar höll jag uppriktigt uppskattande tal, men när det gäller min egen sinnesrörelse i sammanhanget står talet till Lisa i särklass bland de tre. Här är talet, i minimalt redigerad form:

För det första

"Jag är Olles frisör"

För det andra

* * *

"hartnär tvillingsyster"

high school

Betyg på gott och ont

Svensk 1900-talslitteratur

"jaha, är det så man skall skriva"

fast forward

"Berätta om något dumt som mamma gjorde när hon var liten"

* * *

Om spelteori

2011-12-15T08:00:00.000+01:00

Professor Adamsson har varje dag två lunchställen att välja mellan: Kåren och Finkrogen.¹ Att Finkrogen är aningen dyrare bekommer honom inte. Den enda faktor som är viktig för hans val är att han gärna vill äta lunch med professor Blom, som har samma två lunchställen att välja mellan. En lunch med den spirituelle professor Blom är för Adamsson dagens höjdpunkt, och ju längre lunchen med Blom drar ut på tiden desto bättre. Det hela skulle enkelt gå att lösa, t.ex. genom att Adamsson på förmiddagen ringer Blom och de kommer överens om var de skall mötas, om det inte vore för den lilla komplikationen att Blom har en helt annan syn på saken. Blom anser nämligen att Adamsson är en av de tristaste personer som gått i ett par skor, och han betraktar varje minut i Adamssons sällskap som en förlorad minut. Samtidigt är Blom såpass artig att han omöjligt kan svara med annat än ja när Adamsson kommer fram till hans lunchbord och frågar om han får slå sig ned. En lunch på Kåren tar 20 minuter, och en lunch på Finkrogen tar 50 minuter. Hur bör Adamsson välja lunchställe för att på bästa sätt maximera tiden ihop med Blom? Och hur bör Blom välja lunchställe för att minimera tiden ihop med Adamsson?

Fundera gärna på, och försök lösa, denna övningsuppgift i spelteori, innan du kikar på min diskussion i en fotnot här nedan.² Spelteori kan beskrivas som studiet av beslutsteoretiska situationer där en aktörs framgång beror inte bara på vilket beslut han eller hon själv fattar, utan också på en eller flera andra aktörers beslut (i exemplet ovan påverkas Adamssons framgång inte bara av vilket beslut han själv fattar rörande val av lunchrestaurang, utan även av Bloms motsvarande beslut). I ganska hög grad kan spelteori ses som en matematisk verksamhet eller rentav en gren av matematiken, men området har också omfattande och viktiga tillämpningar i ämnen som evolutionsbiologi, nationalekonomi och statsvetenskap.

Både för de matematiska inslagen och för dess tillämpningar finner jag spelteori vara ett oerhört fascinerande område. Mycket riktigt ägnade jag ett kapitel åt det i min bok Slumpens skördar från 2004. Bäst utredd är spelteorin i så kallade nollsummespel - dvs situationer med två parter där den enes vinst är den andres förlust, som i många kort- och brädspel, och i exemplet med professorerna Adamsson och Blom. Allra intressantast vill jag dock mena att spelteorin blir då nollsummeantagandet avskaffas, något som öppnar möjlighet för spelets aktörer att på ett eller annat vis söka samarbete. Kända - men långt ifrån färdigutredda - exempel på situationer där det finns starka incitament för varje enskild aktör att agera själviskt, men där alla skulle tjäna på om alla valde att samarbeta, går under namn som fångarnas dilemma och allmänningens tragedi. Speciellt den senare är höggradigt relevant för hur vi agerar i miljöfrågor: samarbeta genom att göra det bästa för allas vår miljö, eller köra på med stadsjeepen efter eget egoistiskt huvud och hoppas att andra tar bättre ansvar för det gemensamma.

En gren av spelteorin som visat sig särskilt fruktbar är så kallad evolutionär spelteori. Här tänker man sig en population av individer som interagerar med varandra enligt olika strategier (vissa individer är snälla, vissa är egoistiska, etc) och att förekomsten av olika strategier i populationen förändras i tiden på sådant sätt att de som är framgångsrika blir vanligare, på de mindre framgångsrika strategiernas bekostnad. I biologiska sammanhang är det naturligt att tänka sig att denna dynamik uppkommer genom Darwinsk selektion, medan det i vissa sammhällsvetenskapliga tillämpningar är naturligare att tänka sig att den uppstår genom att vissa individer väljer att imitera andra mer framgångsrika individers beteende. Även enkla modellantaganden kan leda till fascinerande dynamik. Österrikaren Karl Sigmund, som hör till pionjärerna inom evolutionär spelteori, utkom förra året med boken The Calculus of Selfishness. För den ambitiöse läsaren är boken en ypperlig introduktion till området. Den något mindre ambitiöse läsaren kan välja att nöja sig med att läsa min recension av boken i (det redan utkomna!) januarinumret 2012 av tidskriften Notices of the American Mathematical Society.³

Fotnoter

1) Berättelsen är fiktiv. Varje eventuell överensstämmelse med verkliga förhållanden är en tillfällighet.

2) Låt oss se det hela ur Bloms synvinkel. Om han har oturen att träffa på Adamsson kostar det honom 50 minuter av hans liv om det sker på Finkrogen, medan det på Kåren bara kostar 20. Bättre för Blom att välja Kåren alltså? Problemet är bara att om Adamsson genomskådar detta, så väljer han också Kåren. Alltså kanske det är läge för Blom att försöka finta Adamsson genom att välja Finkrogen. Den illistigheten kan dock bli kostsam om den genomskådas av Adamsson, vilket kanske talar för att Blom trots allt borde välja Kåren. Men då finns risken att... ja, läsaren inser här att detta resonemang kan itereras hur många gånger som helst utan att vi kommer fram till något bestämt.

Vad som emellertid är uppenbart är att det är viktigt för Blom att hans val blir oförutsägbart. Låt oss därför prova ett nytt koncept: att låta slumpen styra. Blom singlar en slant, så att han går till Kåren med sannolikhet 1/2, och till Finkrogen med sannolikhet 1/2. Mot den strategin finns inget sätt för Adamsson att säkerställa ett lunchmöte med Blom. Det bästa han kan göra är att välja Finkrogen varje gång, vilket ger 50 eller 0 minuter med Adamsson med sannolikhet 1/2 vardera, dvs ett väntevärde (förväntat genomsnitt) om (50+0)/2=25 minuter. Ur Bloms synvinkel verkar detta klart sämre än att konsekvent välja Kåren, vilket inte riskerar kosta mer än 20 minuter.

Innan vi ger upp om Bloms randomiseringsmetod bör vi dock fråga oss om den inte möjligen kan förfinas. Det faktum att Adamssons bästa svar är att välja Finkrogen tyder på att Blom valt denna med lite för hög sannolikhet. Låt oss säga att Blom istället väljer Finkrogen med någon annan sannolikhet p, och således Kåren med resterande sannolikhet 1-p. Om Adamsson då väljer Finkrogen blir Bloms förväntade dödtid med Adamsson 50p. Om Adamsson istället väljer Kåren blir förväntade tiden 20(1-p). Om 50p är större än 20(1-p) så är det bättre för Adamsson att välja Finkrogen än att välja Kåren, varför Blom kanske därför borde ha valt ett mindre p. Om olikheten går åt andra hållet borde han av motsvarande skäl ha valt ett större p. Alltså borde likhet gälla, och vi får ekvationen 50p=20(1-p), vilken har lösningen p=2/7. Blom bör alltså välja Kåren med sannolikhet 5/7 och Finkrogen med sannolikhet 2/7, och försäkrar sig på så vis (vilket är lätt att kontrollräkna) om ett väntevärde på 100/7 = lite drygt 14 minuter med Adamsson, oavsett hur Adamsson agerar. Detta är en klar förbättring över såväl den renodlade Kåren-strategin som 50-50-stragein p=1/2.

Motsvarande analys ur Adamssons synvinkel ger, lustigt nog, resultatet att även han bör välja Kåren med sannolikhet 5/7 och Finkrogen med sannolikhet 2/7. Om både Adamsson och Blom begagnar sig av denna strategi har ingen av dem något att vinna på att avvika från den, och de befinner sig i vad som brukar kallas en Nashjämvikt, efter John Nash som för sina banbrytande insatser i spelteori belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1994.

3) Läsaren kan notera att min recension till 97% eller så är ytterst välartad och att jag stryker tidskriftens läsekrets av företrädesvis amerikanska matematiker medhårs, men att jag mot slutet av min text, i näst sista styckets sista mening "A major example is the emission..." med tillförande Fotnot 2, bestämmer mig för att no more Mr Nice Guy! Där tar jag bladet från munnen och uttrycker min djupt kända uppfattning rörande USA:s agerande i den gigantiska allmänningens tragedi som de pågående antropogena klimatförändringarna utgör.

Julen är räddad!

2011-12-12T07:30:00.003+01:00

Till de viktigaste förberedelserna för att få en god jul hör att ladda upp med goda böcker. I år vågar jag mig redan påstå ha lyckats med den saken, genom införskaffandet av Svante Nordins^1,2 färska tegelsten Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900.

Som jag tidigare berättat här på bloggen var det med enorm behållning jag sommaren 2008 läste Bertrand Russells History of Western Philosophy. I den boken, först utgiven 1945, avstår Russell från att behandla filosofin i den omedelbara samtiden, och gör istället halt någonstans vid sekelskiftet 1900. Jag har sedan dess (2008 alltså, inte 1900) längtat efter någon bok som med samma auktoritet och schwung som Russell tar sig an 1900-talets filosofihistoria. Hans stil är oefterhärmlig, så min önskan torde vara ouppnåelig, men Svante Nordins bok verkar vara ett bra försök.

Jag har inte hunnit läsa mer än en tiondel av bokens 850 sidor,³ så det är för tidigt att fälla något bestämt omdöme om den, men preliminärt kan ändå sägas att Nordins framställning framstår som klart lovande. Rasande många namn passerar förbi, vilket inte hindrar Nordin från att fördjupa sig, en eller ett par sidor i taget, i de ledande namnens viktigaste tankegångar. Det hela är lättläst och i stort sett fritt från svårgenomtränglig filosofisk jargong. Författarens vittförgrenade belästhet känns emellanåt närmast förkrossande.

På omslaget har Nordin valt att, i något slags kronologisk ordning, räkna upp 64 namn som representanter för filosofins utveckling sedan 1900. Vad gäller slutet av listan är det naturligtvis en marig gissningslek att föreslå vilka av de senaste decenniernas framstående tänkare som kommer att hålla i längden, men det öppnar ju också för att även en amatör som jag kan ha synpunkter. Att Nordin inte snappat upp ynglingar som Nick Bostrom och Eliezer Yudkowsky är både väntat, begripligt och förlåtligt, medan frånvaron av Derek Parfit bland de 64 är mer iögonfallande.⁴ Positivt är att där finns några namn som indikerar Nordins fördomsfria syn på vilka som kan räknas som filosofer, bl.a. statsvetarna Samuel Huntington och Francis Fukuyama, och fysikern Alan Sokal. Inklusionen av den sistnämnde räcker nästan i sig för att Nordin skall vinna mina sympatier.

Fotnoter

1) Ur Nordins tidigare produktion har jag läst Ingemar Hedenius: En filosof och hans tid (2004) och Humaniora i Sverige: Framväxt - Guldålder - Kris (2008). Speciellt den förstnämnda hade jag stor behållning av.

2) Uppmärksamma läsare finner att detta är andra bloggposten i rad där jag låter någon herre vid namn Nordin spela huvudrollen. Finns det då något samband mellan de båda herrarna? Svar ja - de är bröder. Lika högt som jag håller storebror Svante, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, lika lågt (eller rentav lägre) håller jag lillebror Ingemar, professor i filosofi vid Linköpings universitet och den svenska professorskårens kanske allra största rötägg. Det senare lade jag ut texten en smula kring i min förra bloggpost, och jag vill inte här orda mer om saken annat än att konstatera hur otroligt långt från varandra två äpplen från samma träd kan falla, vilket medelst en enkel användning av triangelolikheten ger ett motexempel till talesättet "äpplet faller inte långt från trädet".

3) Tjockleken borgar för att boken skall räcka över hela julhelgen, inte minst då jag har för vana att ständigt ha åtminstone en handfull böcker på nattduksbordet att läsa parallellt.

4) Gissningsvis var Parfit dock ganska nära att komma med bland de 64, med tanke på det ganska hyggliga utrymme han får i boken.

Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping

2011-12-09T15:30:00.010+01:00

Klimatförhandlingarna i Durban har gått dåligt, precis som 2010 års motsvarande möte i Cancún, och 2009 i Köpenhamn. Orsakerna är många, men om man ändå skall peka ut ett enskilt land som den värsta bromsklossen, så går det inte att komma ifrån att USA:s monumentala ointresse för klimatfrågan fortsätter att stå i vägen för arbetet med ett globalt klimatavtal.

Det amerikanska ointresset har i sin tur många orsaker. En av dem är den arrogans gentemot det vetenskapliga kunskapsläget som en väloljad industrilobby och ett mäktigt propagandamaskineri uppvisar. För den som vill försöka förstå det amerikanska klimatförnekeriet rekommenderar jag varmt boken Merchants of Doubt av Naomi Oreskes och Erik Conway från 2010. Jag recenserade entusiastiskt boken i Axess 6/2010 (vilket i påföljande nummer resulterade i ett hetlevrat meningsutbyte med en av Sveriges mest ökända klimatdebattörer). Dessförinnan hade Lars Karlsson skrivit en lika entusiastisk recension uppdelad på två ambitiösa bloggposter på Uppsalainitiativet.

Det kanske mest slående budskapet i Merchants of Doubt är hur en relativt liten grupp vetenskapsmän återkommer gång på gång, inte bara i klimatfrågan, utan de lånar ut sig till antivetenskaplig irrpropaganda på en rad andra områden. Det handlar om förnekande av sambanden mellan rökning och lungcancer, mellan industriutsläpp och surt regn, och mellan freoner och ozonhål, för att nu bara nämna några av exemplen. Den gemensamma nämnaren för dessa områden är att de handlar om de potentiellt skadliga effekterna av olika slags mänsklig verksamhet. Vad som driver dessa herrar är en intressant fråga som jag strax skall återkomma till, men jag vill först fokusera på en annan fråga:

Finns det någon svensk motsvarighet till det amerikanska vetenskapsförnekeri som Oreskes och Conway uppmärksammar? Finns det någon svensk forskare som, likt huvudpersonerna i Merchants of Doubt, går från den ena miljöfrågan till den andra i sitt förnekande av det vetenskapliga kunskapsläget?

Svaret är ja. Det finns åtminstone en svensk professor som passar så bra in i den Oreskes-Conwayska mallen att man blir rent förbluffad. Han heter Ingemar Nordin, och är professor i filosofi vid Linköpings universitet.

På senare år har Nordin mest gjort sig synlig som en av Sveriges mest framträdande klimatförnekare. På Uppsalainitiativet har vi ibland försökt punktmarkera honom, men han och hans vänner i klimatförvillarnäverket Stockholmsinitiativet är så produktiva att vi blott hinner bemöta en bråkdel av allt de häver ur sig. Förutom på tidningars debatt- och insändarsidor medverkar Nordin regelbundet på bloggen The Climate Scam.¹

Hur är det då med nivån på Ingemar Nordins argumentation i klimatfrågan? Med tanke på att han är filosofiprofessor med vetenskapsteori som sin främsta specialisering hade man kanske kunnat vänta sig att den uppnådde en viss grad av sofistikering. Icke så. Jag kan av redan antydda skäl inte göra någon systematisk genomgång, utan bara exemplifiera hur han inte drar sig för den simplaste demagogi. Att han inte är främmande för att rätt och slätt rycka siffror ur luften och göra helt orimliga avläsningar av diagram har jag tidigare påpekat. Eller tag den här Nordin-kommentaren:

Jag tycker mig ana två försvarstrategier från de många AGW- och IPCC-troende på den här bloggen. Dels säger ni att ett par-tre kalla vintrar inte på något sätt strider mot IPCCs prognoser. Dels påstår ni att det minsann fortfarande blir varmare. Hur skall ni ha det?

"Hur skall ni ha det?" Nordin låtsas här att han, trots flera år av aktivt debatterande i klimatvetenskapliga frågor, inte förstått att skilja mellan lokalt väder och globalt klimat, och att han dessutom är helt okunnig om hur den globala uppvärmningskurvan ser ut: överlagrat en trend som gör att det decennium efter decennium obevekligt blir varmare, finns ett brus som gör att enstaka år kan slå ganska kraftigt hit eller dit. Den motsägelse som Nordin antyder finns inte.

En liknande nivå håller Nordin då han går vidare från sitt klimatförnekeri till att ifrågasätta mänsklig påverkan på ozonskiktet. I en bloggpost från förra månaden rapporterar han triumferande att någon minskning av ozonhålet över Antarktis inte kunnat konstateras sedan undertecknandet 1987 av Montrealprotokollet rörande utsläpp av ozonnedbrytande ämnen. Som signaturen Thomas (en av ytterst få ljuspunkter på The Climate Scam) påpekar så "är det inte konstigt med långlivade kemikalier som kan finnas kvar i atmosfären långt efter det att vi minskat utsläppen". Nordin svarar att "det är möjligt. Men när nödvändigheten av Montrealprotokollet diskuterades så var det ingen som sa att det skulle dröja 50 år eller så innan man skulle märka någon skillnad". Inför Thomas förklaring att "hade det inte varit för stoppet så hade CFC-halterna fortsätt stiga i atmosfären och situationen fortsatt bli värre" har Nordin inget att tillägga.

Vetenskapsförnekeri på såväl klimat- som ozonhålsområdet alltså. Något mer? Den som söker skall finna, ty det visar sig att Ingemar Nordin 1995 på DN Debatt, i strid med rådande vetenskapliga kunskapsläge, förringade hälsoeffekterna av passiv rökning.² När sex av mina UI-kollegor tidigare i år uppmärksammade Nordins DN-artikel, blev denne (trots att de korrekt återgivit hans påståenden i artikeln - här fanns inte tillstymmelse till det slags förvrängning och falska tillvitelser som Nordin och hans SI-vänner är så förtjusta i) så arg att han alldeles tappade besinningen.³

Ingemar Nordins vetenskapsförnekeri på dessa tre områden - klimatet, ozonhålen och den passiva rökningens hälsovådliga effekter - utgör mina belägg för att han bedriver en nomadliknande vetenskapsförnekarvandring likt huvudpersonerna i Merchants of Doubt. Låt mig nu återkomma till vad dessa huvudpersoner kan ha haft för motiv för sin irrpropagandistiska verksamhet, för att sedan jämföra med Nordin. Så här lyder min kort-korta sammanfattning, i Axess-recensionen, av Oreskes och Conways analys:

Merchants of Doubt

Döm om min förvåning när jag fick se hur Nordin, några månader efter publicerandet av min recension, i princip bekräftade hur väl han faller in i den av Oreskes och Conway skisserade motivbilden:

⁴

För skojs skull, och för den händelse att det fortfarande finns läsare som tvekar rörande Nordins politiska hemvist, vill jag avsluta med ännu ett Nordin-citat, denna gång från sajten Smedjan.com 2005:

Det finns dårar, av slaverisystemets subtila propaganda förvirrade människor, som anser att skatt inte är stöld.

Fotnoter

1) Sedan pansarofficer Jonny Fagerström tagit över ansvaret för The Climate Scam och infört kommentarsmoderering har tonen där förbättrats något jämfört med hatstämningen på tidigare bloggägaren Maggie Thauersköld Crusells tid, men vad gäller sakinnehållet befinner sig bloggen på samma avgrundsdjupa nivå som tidigare.

2) Därtill förklarar Nordin i DN-artikeln att det pågår "en etnisk rensning av rökarna som kulturgrupp".

3) Se vidare Nordins stämpling av mina UI-vänner som sinnessjuka:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet. En eller annan läsare kanske har reagerat mot den något ofina I-versen i min ABC-lära häromsistens, men som framgår här finns gott om saklig underbyggnad för versen, och det var i själva verket det just citerade stycket jag hade i åtanke när jag plötsligt fick inspiration till den.

4) Här är den ledare i Östgöta-Correspondenten som Nordin polemiserar emot.

H± - några ytterligare synpunkter

2011-12-07T07:15:00.002+01:00

I gårdagens bloggpost återgav jag min recension i Axess av antologin H±: Transhumanism and its Critics redigerad av Hansell och Grassie. Idag skall jag bjuda på ett par ytterligare reflektioner om boken, vilka inte fick plats i recensionen. I båda fallen är jag ute efter att korrigera vad jag menar är slarvigt tänkande hos en eller annan av bokens bidragsgivare. Detta kan synas onödigt besserwisseraktigt, men motiveras av hur viktigt det är med klart och rationellt tänkande - inte minst i det slags mänsklighetens ödesfrågor som transhumanismen och dess kritiker befattar sig med.

1. Snävhet: en begreppsförvirring

Andrew Pickering är en postmodernistiskt inriktad pratkvarn med utpräglad tendens att överskatta djupsinnigheten i sina egna tankar (liksom också en tendens att dyka upp lite här och var i vetenskapsteoretiska diskussioner). I sitt även i övrigt ganska dåliga bidrag Brains, selves, and spirituality in the history of cybernetics till H± begår han en begreppsförvirring som känns så typisk att den nästan borde ha ett namn.

Få tänkare har en vidare och mer flexibel syn än transhumanister på vad som menas med en människa, i betydelsen en varelse som vi har anledning att tillskriva mänskliga rättigheter. Därför är det ytterst överraskande när Pickering kritiserar transhumanismen för att hålla sig med en snäv syn på vad vi räknar som en människa. På s 190 i boken skriver han att "what is envisaged here is a freezing and a narrowing of the human form - the imposition of a historically specific definition rather than a liberation of an eternal essence". Hur kan han då påstå något sådant?

Pickering tar fasta på ett specifikt element i vissa transhumanistiska spekulationer, nämligen idén om uppladdning av ett mänskligt medvetande på dator. Individen som på detta vis laddats upp kan leva vidare t.ex. i en virtuell värld helt i datorn, eller i vår fysiska värld men med en robotliknande kropp av stål, koppar och kisel i stället för sin gamla av kött och blod. Pickering hakar upp sig på att vissa transhumanistiskt inriktade författare kallar denna individ för människa, trots att hennes kropp är borta (eller utbytt). Bland de kroppsliga och själsliga egenskaper som vi kan tänkas föreslå som kriterier på vad som är en människa, anses tydligen de kroppsliga irrelevanta, till förmån för att enbart beakta de själsliga. Detta är den insnävning Pickering talar om.

Pickering ståndpunkt bemöts i Michael LaTorras kapitel Transhumanism: threat or menace?, men LaTorra tar inte upp det som jag anser är det centrala misstaget i Pickerings ståndpunkt.

Ty är det som Pickering kritiserar verkligen en insnävning - något som leder till en fattigare klass av varelser som räknas som människor? Nej. Betrakta mängden av udda heltal mellan 10 och 18: denna mängd är precis {11, 13, 15, 17}. Om vi nu tar bort villkoret att talen skall vara udda, så fås en större och rikare mängd av tal: {11, 12, 13, 14, 15, 16, 17}. Detta gäller generellt: om vi har en uppsättning villkor, och tar bort ett eller flera av dem, så kan inte mängden objekt som uppfyller villkoren krympa. Om vi har en uppsättning kroppsliga och själsliga villkor för vad som kan räknas som en människa, och tar bort de kroppsliga, så kan möjligen uppsättningen av villkor anses fattigare, men mängden varelser som uppfyller villkoren kan bara bli rikare.

2. Dupuy och kärleken

I sitt kapitel Cybernetics is an antihumanism: advanced technologies and the rebellion against the human condition vänder sig Jean-Pierre Dupuy (precis som Pickering) mot möjligheten att flytta över en människa från hennes gamla kropp till ett annat substrat. Så här sammanfattar han sin invändning:

simulation

Jag misstänker att många, kanske rentav de flesta, spontant instämmer i Dupuys kritik: nog innebär väl kärleken till den vi älskar något mer än blott att vi älskar hennes egenskaper?

Hur intuitivt tilltalande den tanken än må te sig, så hävdar jag att den är förvirrad, och i själva verket misstänkt lik en vidskeplig vanföreställning. Vad är detta something hos en människa, som är grunden för vår kärlek, men som går bortom våra egenskaper? Jag vill ogärna dra in min käresta M i mina (kvasi-)filosofiska spekulationer, men den här gången är det dessvärre nödvändigt för att tydliggöra mitt resonemang. Jag älskar henne för den hon är, dvs för hennes egenskaper (inklusive alla de minnen hon delar med mig från våra år tillsammans), och jag kan inte peka ut något something bortom dessa som kärleken skulle grunda sig på. Dupuy ger heller ingen ledtråd, och tanken kan synas närmast inkoherent, ty när väl something identifierats, så kan vi väl räkna detta something som en egenskap hos M?

Eller är det fråga om någon mystisk indentitetsbärande egenskap hos själva materien? För att pröva den tanken, låt oss föreställa oss att vår teknikutveckling de senaste decennierna gått mer i linje med vad jag hoppades på när jag var i 12-årsåldern. Stora delar av solsystemet är koloniserade, och själv befinner jag mig på Mars för en längre serie gästföreläsningar om probabilistisk metafysik på Mare Erythraeum-universitetet. Persontrafiken mellan planeter underlättas av den teleporteringsteknik¹ vi utvecklat.

När M:s arbetsvecka är över nere på Jorden ger hon sig av för att sammanstråla med mig på Mars. Dock undviker hon den årslånga och besvärliga rymdskeppsresan, och beger sig istället till den lokala teleporteringscentralen i Frölunda. Där scannas hennes kropp, atom för atom, varefter informationen med ljusets hastighet skickas till en teleporteringscentral på Mars, där hennes kropp rekonstrueras, åter atom för atom, samtidigt som kroppen nere på Jorden bryts ned i sina beståndsdelar. Sedan hon väckts ur sin narkos beger hon sig glad i hågen till Restaurang Milliways - en av de flottaste krogarna på hela Mars - där vi stämt träff för en mysig fredagsmiddag med levands ljus och en tillbakalutad marsiansk jazzorkester. Maten och vinet smakar utmärkt, och vi hinner prata om både det ena och det andra. Sedan vi snabbt avhandlat våra respektive vedermödor (ganska lindriga sådana) på jobbet den gångna arbetsveckan, övergår vi till trevligare ämnen: intrigen i den film vi såg tillsammans förra helgen, snöfallet som rapporteras från den välkända vintersportort i Jämtland där vi planerar att semestra i nästa månad, och nostalgiska minnen från vår tid tillsammans som unga nyförälskade doktorander på tidigt 90-tal.

Just som vi har det som trevligast dyker den burduse och djupt fördomsfulle Mr D upp, oinbjuden, och frågar mig hur jag kan sitta och vänslas med kvinnan framför mig, som han påstår inte alls är min käresta utan en dubbelgångare och en bedragerska. Både M och jag blir mäkta upprörda över detta bisarra påstående, men jag lyckas i alla fall samla mig till ett någorlunda hövligt tonfall då jag ber Mr D motivera sig. Jag anmodar honom att peka ut vad som skiljer den M jag har framför mig från den "riktiga" M som han yrar om. Någon sådan skillnad säger han sig dock inte kunna peka ut, men han framhärdar ändå med sitt påstående.

Jag kan nu inte längre hålla mig lugn, utan tar tag i hans skjortkrage och väser åt honom att antingen skaka fram något belägg för sitt påstående, eller ta sitt pick och pack och ge sig av. Även Mr D tappar nu besinningen och ryter åt mig att den riktiga M befinner sig på Jorden. M förklarar upprört att hon visserligen var på Jorden så sent som i eftermiddags, men att hon sedan tog teleportern hit till Mars. Mr D kontrar med hon omöjligt kan vara den riktiga M, eftersom hon består av ett helt annat stycke materia - helt andra atomer än den riktiga M vars kropp skändligen destruerats på Frölunda teleporteringscentral.

Smockan hänger nu i luften från båda håll, men innan de dörrvakter som M tillkallat hinner fram för att stoppa det hotande tumultet lyckas jag i alla fall få fram att den personliga identiteten omöjligtvis kan ligga i en specifik uppsättning atomer, ty dessa byts ju ständigt ut i våra kroppar, och den M jag idag alltjämt älskar skulle, oavsett om hon idkat strikt avhållsamhet från teleportering, blott ha en försumbar mängd materia gemensam med den M som jag i borgmästarens närvaro 1996 lovade att älska i nöd och lust. Det som skedde vid teleporteringen var blott ett snabbare utbyte av atomer än vanligt, och en så godtycklig sak som atomutbyteshastigheten kan omöjligt vara avgörande för ett rimligt begrepp om personlig identitet. Dessutom kan ju var och en med någorlunda förnuft i behåll se och höra att det är M och ingen annan vi har framför oss, hojtar jag till Mr D medan han förs bort av vakterna grymtandes något ohörbart om "something".

Fotnot

1) För en fördjupande diskussion om teleporteringsteknik och dess konsekvenser för personlig identitet vill jag varmt rekommendera Kapitel 10 i Derek Parfits banbrytande bok Reasons and Persons, varifrån jag hämtat inspiration till föreliggande diskussion. Huruvida teleportering någonsin kommer att utvecklas eller om det överhuvudtaget är möjligt ens i princip, kan varken jag eller Parfit veta något bestämt om. Som ingrediens i filosofiska tankeexperiment verkar det dock vara tämligen användbart.

H±

2011-12-06T11:15:00.003+01:00

Det finns vissa ämnen som, trots att de är ohyggligt viktiga, i stort sett lyser med sin frånvaro i den allmänna debatten. Hit hör den eskalerande teknikutvecklingens långsiktiga konsekvenser i allmänhet, och så kallad transhumanism i synnerhet. I nyutkomna Axess 9/2011 försöker jag dra ett litet litet strå till stacken i att korrigera denna brist, genom att recensera den aktuella boken H±: Transhumanism and its Critics. Här återger jag recensionen i dess helhet. I ett andra blogginlägg avser jag inom kort fylla på med några ytterligare synpunkter på boken, vilka inte fick plats i recensionen.

* * *

En förbättrad människa?

Människan har i alla tider sökt förbättra villkoren för sin existens, men förändringstakten har aldrig varit högre än idag. Vi skaffar oss ständigt nya redskap för att manipulera dels vår omgivning, men också oss själva. En explosionsartad utveckling i att på medicinsk, genetisk och elektronisk väg modifiera den mänskliga naturen ser ut att ligga framför oss och har i någon mån redan startat. Allt fler psykiska tillstånd som tidigare uppfattats som personlighetsdrag stämplar vi idag som patologiska och söker korrigera med psykofarmaka. Med hjälp av fosterdiagnostik och screening i samband med provrörsbefruktning kan vi påverka vilka gener vi för vidare till nästa generation, och frågan är hur länge det dröjer innan vi går vidare till direkt manipulation av embryots genuppsättning. Amerikanen Michael Chorost berättar, bl.a. i sin bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005, om sin förbättrade livssituation sedan han med hjälp av elektroniska implantat i innerörat fått hörseln tillbaka, och missionerar idag för att vi i framtiden på liknande vis skall kunna förbättra oss själva ytterligare genom att bygga in en direktuppkoppling till Internet i våra huvuden.

Transhumanism handlar om denna mångfacetterade utveckling, men ordet bär på flera betydelsenyanser. Det kan syfta på det akademiska studiet såväl av möjliga teknologier för att förbättra våra sköra och skröpliga kroppar som av risker och etiska frågeställningar i samband härmed. Det kan också syfta på den intellektuella subkultur som anser att långtgående ingrepp och förbättringar av människans kroppsliga och själsliga egenskaper, inklusive radikal förlängning av livet, är såväl möjliga som önskvärda. Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostrom är världsledande transhumanist i båda dessa betydelser av ordet, och skriver följande.

Teknologisk förbättring av människan är visserligen förknippad med stora risker som behöver identifieras och undvikas, men den erbjuder också enorm potential för djupt värdefulla och mänskligt fördelaktiga användningar. I slutändan är det möjligt att sådana förbättringar kan göra oss, eller våra efterkommande, till ’posthumana’ varelser med obegränsad livslängd i full hälsa, avsevärt större intellektuella förmågor än någon enda människa idag har, [...] samt förmågan att välja och styra över sina egna känslor.

Notera distinktionen mellan transhuman och posthuman: ordledet ”trans” i transhumanismen syftar på idén att vi är på väg in i en övergångsfas mellan homo sapiens och den posthumana livsform som så småningom skall bli resultatet.

Mycket av den transhumanistiska litteraturen är starkt teknikoptimistisk och kan ibland få drag av sekulär frälsningslära. Även kritiska röster finns, varav den kanske mest kände är statsvetaren Francis Fukuyama. Ett decennium efter sin berömda The End of History and The Last Man från 1992 visade han prov på imponerande intellektuellt kurage genom att tillåta sig helomvändningen Our Posthuman Future: Consequences of the Biotechnology Revolution. I den senare boken framhåller han att teknikutvecklingen gör att någon historisk slutpunkt knappast kan sägas vara nådd, och han varnar för att transhumanismens utmanande av gränserna för det mänskliga gör att vi hamnar på ett sluttande plan där vi tappar bort det unika människovärdet, med risk för fruktansvärda sociala konsekvenser inklusive krig och folkmord

I den aktuella antologin H±: Transhumanism and its Critics, redigerad av Gregory R Hansell och William Grassie, får vi ta del av båda sidor i debatten. Titelns H± anspelar på förkortningen H+, vilken företrädare för transhumaniströrelsen ibland använder om sig själva.

Ett av de bästa bidragen i H± är Nick Bostroms uppsats In Defense of Posthuman Dignity, varifrån ovanstående citat är hämtat, och där författaren också gör ett försök att bemöta Fukuyamas kritik. Vidare varnar Bostrom för det så kallade naturalistiska felslutet – att utan närmare motivering sätta likhetstecken mellan "naturligt" och "gott" – vilket förekommer särskilt ofta i debatten kring transhumanism:

Naturens gåvor är ibland förgiftade och bör inte alltid accepteras. Cancer, malaria, demens, åldrande, svält, onödigt lidande och kognitiva tillkortakommanden hör till de gåvor vi transhumanister är kloka nog att vilja avvisa. Människans artspecifika natur är en rik källa till oacceptabla egenskaper, såsom vår benägenhet att bli sjuka, och vår fallenhet för mord, våldtäkt, folkmord, bedrägeri, tortyr och rasism. Naturens fasor i allmänhet och vår egen naturs i synnerhet är så väldokumenterade att jag förbluffas av hur [framstående tänkare] frestas att se det naturliga som en guide till vad som är önskvärt och normativt rätt.

Även om det är svårt att inte hålla med Bostrom om detta återstår mycket i det transhumanistiska tankegodset att känna oro och obehag inför. Historikern Hava Tirosh-Samuelson tar i ett vittförgrenat kapitel upp den dragning mot hedonistisk utilitarism – den etikfilosofi enligt vilken maximal total lycka eftersträvas – som ofta skiner igenom hos transhumanistiska tänkare. Med en ensidig fokusering på välbefinnande bortser vi från att obehag och svårigheter att söka övervinna kanske också behövs för att skänka livet mening. Det hedonistiska perspektivet i kombination med avancerad bioteknologi riskerar att leda till slutsatsen att det optimala samhällsarrangemanget är att var och en av oss permanent kopplas upp mot varsin lyckomaskin, som passiva mottagare av elektriska stimuli av våra hjärnors lustcentra. Ett sådant scenario, i all dess magnifika meningslöshet, finner Tirosh-Samuelson vara djupt otillfredsställande, och jag är böjd att hålla med.

Flera av bidragen i H± berör den så kallade Singulariteten, som är den kanske mest dramatiska spekulationen i hela den transhumanistiska och futuristiska litteraturen. Tanken är att när datorutvecklingen nått så långt att en artificiell intelligens skapats som överträffar oss människor, så sätter detta igång en mycket snabb självförstärkande fortsatt utveckling mot ofattbara intelligensnivåer och vidhängande tekniska landvinningar. Enligt vissa bedömare behöver det inte dröja särskilt många decennier innan så sker; den amerikanske dataingenjören och författaren Ray Kurzweil, som mer än någon annan populariserat idén om Singulariteten, anger (med närmast absurd grad av pseudoprecision) årtalet för dess ankomst till 2045. Om och när den inträffar kan den antingen innebära slutet för den hopplöst akterseglade mänskligheten, eller också (med lite tur och om vi spelar våra kort väl) att vi hänger med datorerna till himmelska höjder. Det senare kan ske via en dator-hjärna-symbios à la Michael Chorost, eller genom en teknologi som medger att vi helt enkelt kan tanka över våra medvetanden till datorerna.

Såsom ofta är fallet med antologier är H± ojämn i kvaliteten. Särskilt besviken är jag på att flera av de transhumanismkritiska bidragen faller tillbaka på teologiska tankegångar och argument. Det är inte så att jag skulle ha något emot anförandet av "mjuka" aspekter i denna debatt – tvärtom menar jag att etiska frågeställningar är helt centrala för att vi skall hitta fram till förnuftiga ställningstaganden. Vad jag vänder mig emot är relevansen i funderingar kring hur vi bör agera för att inte misshaga Jahve eller något annat hypotetiskt övernaturligt väsen.

Trots denna brist (och en del andra) i vissa av kapitlen innehåller H± tillräckligt mycket av värde för att jag utan att tveka skall rekommendera boken. Frågorna kring transhumanismen behöver lyftas i samhällsdebatten, och boken fungerar bra som ingång i ämnet.

En jämförelse med klimatfrågan kan vara på sin plats. De flesta människor har åtminstone ett hum om vad växthuseffekt och global uppvärmning är, tack vare att klimatfrågan de senaste fem åren tidvis fått ganska stort utrymme i media och politisk diskussion – ett utrymme som är mer än välmotiverat med tanke på de enorma följder på ett antal decenniers och längre sikt som vårt agerande i klimatfrågan kan få. Konsekvenserna av hur vi förhåller oss till transhumanismen är dock inte mindre, utan snarare av ännu monstruösare proportioner, samtidigt som väldigt få vet vad det handlar om eftersom frågan så gott som fullständigt lyser med sin frånvaro i mainstreammedia. Att den kommer upp på den allmänna dagordningen är av största vikt, ty dess frånvaro är liktydig med att vi fortsätter att med ögonbindel och full fart springa rakt fram i den fortsatta teknikutvecklingens ojämna och livsfarliga terräng.

Om Pascals gambit

2011-12-01T14:30:00.002+01:00

Den franske matematikern, fysikern och filosofen Blaise Pascal (1623-1662) är känd för mycket, bland annat för det som på engelska oftast kallas Pascal's Wager, och som jag på svenska gärna vill kalla Pascals gambit.¹ Med denna avsåg Pascal att argumentera för att vi bör leva som renläriga kristna. Argumentet är det kanske tidigaste exemplet på modern beslutsteoretisk kalkyl. Olika utfall tilldelas sannolikheter, vilka multipliceras med (värdet av) utfallens konsekvenser, varefter man väljer den handling som ger bäst förväntat utfall. Kärnan i Pascals argumentation är observationen att om (kristendomens) Gud finns så ger löftet om evigt liv oss oändligt mycket att vinna på ett kristet leverne, och hur liten positiv sannolikhet vi än tilldelar Guds existens (t.ex. 0,000000000000000001) så får vi svaret oändligheten då vi multiplicerar denna sannolikhet med det oändliga värdet av ett liv efter detta i paradiset.

Mycket har sagts om Pascals gambit genom åren. Jag vill här rekommendera Nick Bostroms² bidrag Pascal's mugging från 2009, som är skriven på dialogform och börjar så här:

Mugger:

Pascal:

Mugger:

Pascal:

Mugger:

something

Pascal:

Mugger:

Pascal:

Mugger:

double

Pascal:

Mugger:

Läs den spännande fortsättningen!

Fotnoter

1) Svenska Wikipedia förordar benämningen Pascals trossats, men den tycker jag är mindre träffande eftersom argumentets slutsats inte i första hand stipulerar vad man bör tro, utan snarare hur man bör agera på basis av given trosuppfattning. Det schackinspirerade uttrycket Pascals gambit (som finns också på engelska) tycker jag är mycket mer träffande. En gambit innebär att man offrar något litet (i schack en bonde, i Pascals fall det mesta som är åtråvärt i jordelivet) i syfte att på sikt vinna något stort (i schack hela partiet, i Pascals fall evigt tillträde till paradiset).

2) Uppmärksamma läsare noterar att jag byggde även min förra bloggpost på en uppsats av Bostrom. Filosofen Bostrom är, som framgår av hans hemsida, mycket produktiv och extremt läsvärd. Jag hoppas lite längre fram få tid att här på bloggen göra lite större djupdykningar i hans filosofi; Pascaldialogen här kan förstås som en (jämförelsevis) pytteliten aptitretare.

Kunskap på gott och ont

2011-11-27T13:30:00.001+01:00

Jag undslapp mig nyligen, här på bloggen, påståendet att kunskap har ett egenvärde. Kanske var det förhastat - etik och värdeteori är knepigt värre. Vad jag menade var på ett ungefär följande. Allt annat lika föredrar jag att veta hur världen är beskaffad framför att inte göra det - en preferens som jag knappast är ensam om, och som (mina vidlyftiga månatliga bokinköp till trots) är starkare än vad dess avtryck i BNP indikerar.

Men är det verkligen sant att jag föredrar att veta hur världen är beskaffad? Inte på alla punkter. När det gäller mina vänners matsmältning med tillhörande avfallsprodukter föredrar jag att inte ha alltför detaljerad kunskap, för att nu ta ett exempel bland många. För ett annat exempel hänvisar jag till en text jag skrev 2008 om farorna med vidskepelse och religiösa vanföreställningar, där jag tillät mig följande reservation:

alltid

i alla lägen

Norrlands akvavit

Ett annat exempel där det finns anledning att ifrågasätta om kunskap alltid är av godo tar Christer Fuglesang upp i en kolumn i det nyutkomna numret av Sans, nämligen placeboeffekten:

Verkan tros komma av att patienten förväntar sig att medlet ska hjälpa mot symtomen. Om man övertygar en patient som får lindring av placebo om att medlet faktiskt inte kan fungera och effekten därmed upphör, har man då gjort något oetiskt? Detta är ett specialfall av den större frågan om i vilken utsträckning man ska blanda sig i folks livslögner. Alla tycks ha livslögner, och en del argumenterar för att det är nödvändigt, att vi blir lyckligare så. Men var ska man dra gränsen mellan att framhålla sanningen och låta tron bestå när det sistnämnda verkar gynna den individuella lyckan mest?

Det är inte svårt att hitta ytterligare kandidater till motexempel till tesen om att kunskap är gott. Filosofen Nick Bostrom gör ett mycket läsvärt försök till systematisk genomgång i sin uppsats Information hazards: a typology of potential harms from knowledge från 2009 - varmt rekommenderad läsning! Listan över exempel blir mycket lång, alltifrån lättsamma exempel som att jag inte i förväg vill veta hur filmen slutar¹, via risken att jag genom att ha bevittnat t.ex. en avrättning i undre världen besitter kunskap som innebär fara för mitt eget liv, till de eventuella apokalyptiska konsekvenserna av forskningsframsteg inom exempelvis bioteknik eller artificiell intelligens - något jag varit inne på i ett par tidigare blogginlägg.

Inför Bostroms närmast överväldigande parad av exempel på vad han kallar information hazards - möjliga negativa konsekvenser av ökad kunskap - är jag nu nog beredd att släppa tesen om kunskap som något i grunden gott. En rimligare hållning verkar vara att betrakta kunskap som något som kan vara på gott eller ont, och att vi helt enkelt får göra vårt bästa att avgöra saken från fall till fall. Bostrom avstår ödmjukt från att ge något bestämt svar på vad för slags förhållningssätt som är det rätta. Det finns dock, som han påpekar, en väldig bias för idén om kunskap som något gott, inte minst i akademiska sammanhang:

“Veritas!”

Fotnot

1) Ett annat exempel åt det mer lättsama hållet i Bostroms uppräkning är följande.

Two gentlemen, A and B, are in a small room when A breaks wind. Each knows what has happened. Each might also know that the other knows. Yet they can collude to prevent an embarrassing incident. First, B must pretend not to have noticed. Second, A might, without letting on that he knows that B knows, provide B with some excuse for escaping or opening the window; for example, A could casually remark, after a short delay, that the room seems to be rather overheated. The recognition hazard consists in the possibility of dissemination of some information that would constitute or force a public acknowledgement; only then would the flatus become a socially painful faux pas. Ännu ett:

Den principfaste politikern Per Ahlmark

2011-11-26T12:30:00.009+01:00

Trots att 83:orna Gustaf Fridolins och Annie Lööfs raketkarriärer förvränger perspektivet på svenska politikers åldrar en smula får nog Per Ahlmark ändå klassas som ett före detta politiskt underbarn. Född 1939 var han alltså bara 39 år gammal då han 1978 drog sig tillbaka från partipolitiken för att under de följande decennierna ägna sig åt författarskap och partipolitiskt obunden samhällsdebatt.

Den fråga som han ständigt återkommer till är försvaret av demokratin och fördömandet av diktaturer, vilket i sig är gott och väl, men som i Ahlmarks fall tenderar att bli problematiskt då det urartar i en extremt enögd syn på Israel-Palestina-konflikten (där all kritik mot Israel slentrianmässigt avfärdas som antisemitism), i ett försvar av Irakinvasioner och liknande våldsinsatser, och mer allmänt hamnar obehagligt nära amerikansk neokonservatism.

Sitt genombrott som samhällsdebattör fick Ahlmark redan som gymnasist, genom den uppmärksamhet som hans hemställan till regeringen, författad tillsammans med skolkamraten Hans Hederberg, fick. Ahlmark och Hederberg protesterade mot den obligatoriska morgonbönen på Södra Latin som de ansåg kränkte deras religionsfrihet. Deras tilltag väckte en idag närmast obegriplig anstöt, men vinden vände (åtminstone i Ahlmarks närmaste omgivning) då Herbert Tingsten gav dem sitt stöd på Dagens Nyheter ledarsida.

1958 gick Ahlmark med i Folkpartiets ungdomsförbund, och redan 1960 valdes han till förbundets ordförande. Han kom snabbt att bli en av partiets mer inflytelserika idédebattörer, och när han 1978 lämnade partipolitiken hade han hunnit med både att bli partiledare och att sitta halvannat år som arbetsmarknadsminister i den första regeringen Fälldin.

Per Ahlmark är nu aktuell med självbiografin Gör inga dumheter medan jag är död. Den är både intressant och irriterande, men som helhet klart läsvärd. För ett mer nyanserat omdöme om boken vill jag lyfta fram två svagheter hos den, och en styrka.

Bokens första svaghet är dess språk. Detta förvånade mig verkligen, då ju Ahlmark under åren närmast efter sitt avhopp från politiken skrev flera diktsamlingar, och jag föreställde mig att en poet borde behärska språket bättre. Men sida upp och sida ned störs man av grammatiska tveksamheter och okänsliga ordval. Som ett exempel (bland hundratals liknande) kan nämnas hur Ahlmark kallar den tobaksrök som ständigt stod kring Thorbjörn Fälldin för ”Lützen-dimma” - en tämligen sliten metafor som man dock kunde överse med om den användes en gång, men när Ahlmark några dussin sidor senare använder exakt samma uttryck en gång till blir det för mycket.

Av alla Ahlmarks språkliga egenheter är hans extremt frekventa bruk av ordet ”naturligtvis” det allra mest irriterande. I hans användning - i meningar som ”Den pjäs som överväldigade mig mer än allt annat blev naturligtvis uruppförandet 1956 av Eugene O’Neills ’Lång dags färd mot natt’” - signalerar ordet att läsaren antingen är korkad eller gravt obildad som inte inser hur slutsatsen följer som en självklarhet antingen ur vad som sagts tidigare i boken eller ur sakförhållanden som varje bildad människa rimligtvis borde känna till. Ahlmark verkar helt omedveten om denna hans stilistiska egenhet, och hur det slår tillbaka på honom själv när han förlöjligar H.M. Konungen för dennes ständigt återkommande ”självfallet”.

Bokens andra svaghet är dess brist på intellektuell reflektion, i följande avseende. Ahlmark redogör för en rad hårda meningsmotsättningar han varit inblandad i, främst från tiden som politiker men också senare. För att förstå dessa konflikter räcker det inte att få veta Ahlmarks ståndpunkt - vi behöver också veta vilka argument som finns för ståndpunkten, vilka som finns för motpartens ståndpunkt, och gärna också hur Ahlmark tänkt när han vägt dessa mot varandra. Sådan fördjupning lyser emellertid i stort sett med sin frånvaro i boken.

Den avgörande konflikten inom den Fälldinska trepartiregeringen - vilken Ahlmark satt med i 1976-1978 - som några månader efter hans avhopp ledde till regeringens fall, var den om kärnkraften. Ahlmarks insiderbeskrivning av konflikten är av visst intresse vad beträffar intrigspelet såväl inför regeringsbildningen som under själva regerandet, men hans behandling av konfliktens sakinnehåll är ytterst torftig. Han beskriver den kort och gott som att Folkpartiet och Moderaterna var angelägna om att Sverige skulle ha en tillräcklig elförsörjning, medan Centerpartiets ståndpunkt att kärnkraften borde avvecklas inte ens antydningsvis ges någon förklaring. Just denna fråga råkar jag känna till såpass väl att Ahlmarks ointresse för sakargument inte betyder så mycket för mitt utbyte av boken, men det finns andra frågor där frånvaro av sakdiskussion gör att jag får svårt att förstå konflikten.

Ett sådant exempel är striden om tvåkammarriksdagen, vars avskaffande 1971 föregicks av många års strider, där de borgerliga partierna (inte minst Folkpartiet och Per Ahlmark) drev på för att införa dagens enkammarsystem, medan Socialdemokraterna med Tage Erlander i spetsen höll emot. Ahlmark ger en synnerligen svartvit bild av konflikten, där enkammarriksdagen beskrivs som det demokratiskt enda godtagbara, och Socialdemokraternas motstånd som enbart ett principlöst försök att klamra sig fast vid makten. Här hade jag verkligen önskat mig en fördjupning i själva sakfrågan, men Ahlmark nöjer sig med att döma ut tvåkammarriksdagen som ”odemokratisk” - en devalvering av ordet som jag finner snudd på stötande. Såvitt jag kan se skiljer sig tvåkammarsystemet från det nuvarande i tre avseenden, nämligen (i) att ledamöterna i första kammaren valdes inte direkt av valmanskåren utan indirekt via kommuner och landsting, (ii) att inte hela riksdagen omvaldes samtidigt, och (iii) att de två kamrarnas ledamöter valdes på olika mandattid. Ingen av dessa saker slår mig som ”odemokratisk”, och det minsta man hade kunnat önska av Ahlmarks diskussion vore att han preciserade vad det var i systemet som fick honom att ta till sådana brösttoner.

Ett annat exempel på otillräckligt förklarad meningsmotsättning är striden i Folkpartiet efter valet 1973 rörande ett eventuellt samgående med Centerpartiet. Pådrivande var dåvarande folkpartiledaren Gunnar Helén, medan Ahlmark dömde ut idén som ett försök att förinta Folkpartiet och därmed beröva Sverige ett liberalt alternativ. Men inte ens den mest naivt nickande läsare kan väl tro på att detta var Heléns och en rad andra ledande folkpartisters verkliga motiv för reformen? Nog hade väl dessa ändå en idé om att ett samgående på något vis skulle gynna Sverige? Om detta tiger Ahlmark, till förfång för skildringens begriplighet.

Bokens stora styrka, å andra sidan, finns i Ahlmarks psykologiska personteckning av sig själv, som är mycket intressant och känns väldigt äkta. Både hans sympatiska och hans mindre sympatiska drag tecknas ingående och ibland obamhärtigt. Bokens titel (lånad av den judisk-österrikiske 1800-talstänkaren Theodor Herzl) är snudd på genial, då den fångar dels författarens fixering vid sin kroppsliga skröplighet (troligtvis med hypokondriska inslag), dels hans närmast totala brist på ödmjukhet i torgförandet av sina egna värderingar som De Enda Rätta.

Till hans mer tilltalande drag kommer en principfasthet som förbjuder honom att av strategiska skäl driva frågor mot sin egen övertygelse, eller ens att tillfälligt släppa frågor han själv finner viktiga. Detta är en egenskap jag beundrar och gärna vill efterlikna (om än inte in absurdum), men den är utan tvekan också kostsam. Något enkelt och entydigt svar på varför han lämnade politiken ger Ahlmark inte, men för mig känns det ganska tydligt att hans principfasthet gjorde det slitsamt att verka i en organisation med många olika viljor och idéer. För att konstruktivt arbeta tillsammans även om man inte tycker lika i alla detaljer krävs ett visst mått av kompromissvilja, något Ahlmark tycks ha haft mindre av än många andra, mer uthålliga, politiker.

En sidoeffekt av hans utpräglade principfasthet och närmast totala övertygelse om att själv sitta inne med sanningen, är att han haft lätt att bli ovän med folk. Påfallande många av bokens personporträtt blir därför till bittra karaktärsmord. Bland dem som utsätts för detta finns Ahlmarks företrädare på partiledarposten Gunnar Helén, hans efterträdare Ola Ullsten, moderatledarna Gösta Bohman och Carl Bildt, och Filmhusets tidigare styrelseordförande Harry Schein. Ett påfallande undantag är Torbjörn Fälldin, som Ahlmark trots de ibland svåra meningsmotsättningarna tyckte och tycker mycket om.

För ett positivt förhållningssätt även i svåra tider!

2011-11-22T19:15:00.003+01:00

Man skall tänka positivt, sägs det. Själv tenderar jag dessvärre ofta, här på bloggen och på annat håll, att fokusera på samhällsproblem och på orosmoln som tornar upp sig när vi blickar framåt i tiden. Att i alltför dystert tonläge framhålla dessa saker är inte bra. Med denna bloggpost skall jag försöka göra en smula bot och bättring.

Tag till exempel de varningar vi nås av rörande den globala uppvärmningens konsekvenser, som att Amazonas regnskogar kan vara på väg in i en dödsspiral, och att Grönlandsisen smälter? Hur skall vi reagera på dessa? Ja, de är absolut inte något att hänga läpp över - det blir ingen glad av. Låt oss istället sjunga en sång!

Och hur bör vi förhålla oss till att koldioxidutsläppen fortsätter att slå nya rekord, att även freonutsläppen eskalerar, och att företrädare för världens rikaste länder nu lutar åt att några nya klimatavtal inte kan träda i kraft förrän 2020? En sång till får det bli!

Olles ABC-lära

2011-11-20T21:30:00.005+01:00

Anckarström brutal han var
Min farmors mormors mormors far

Förtroendet för Calle Bildt
Förlorat och i olja spillt

Carlsen, Magnus, tusen takk
För ditt sätt att spela schack

Dyson är en visionär
Tänker sig en jättesfär

Eurons framtid står och väger
Osäkert i många läger

Fossilförbränningsfesten pågår
Snart vår regnskog står i lågor

Grönlands stora inlandsis
Står inför sin värsta kris

Häggström hävdar ett och annat
Mången debattör jag bannat

Östergötlands största svin
Heter Ingemar Nordin

Jesus som i himlen bor
Ondare än många tror

Kurzweils gissning - går den hem?
Tjugohundrafyrtiofem

Liberalen, debattör
Välja sina strider bör

Åt den som har skall varda givet
Matteus lärde: så'nt är livet

Nisse Landgren tutar bäst
När han jazzar är det fest

Ordinal och kardinal
Tvenne sorters räknetal

Av att läsa blir man klok
Särskilt utav Parfits bok

Quadrivium består av fyra
Konster som kan skattas dyra

Republik det vore bra
Det i Sverige vi vill ha

Sokals geniala spratt
Satte slöddret schack och matt

Tillväxt är en helig ko
Kan vi på dess löften tro?

Upplands största stad tar chansen
Av UI lånar lärdomsglansen

Vonnegut, en kloker man
Skrev som ingen annan kan

Wegman, Ed, den j-a dåren
En skam för statistikerkåren

xkcd skenbart störd
För den som ej är mattenörd

Vad är väl en knäckepil
Jämte asken Yggdrasil?

Konstant så är jag lång och bred
Växer blott i z-led

Åke Ortmark inte alls är
Klok när han drar sina valser

Ärkebiskop Hammar, visst
Räknas han som ateist?

Ökenvandringen är slut
Läsaren kan pusta ut

En anspråkslös undran

2011-11-15T20:45:00.002+01:00

Tillåt mig en stilla undran. Det har de senaste veckorna rapporterats en hel del om missförhållanden i privatdriven äldreomsorg. Indignationen är stor, men jag förstår faktiskt inte problemet. Vi har ju faktiskt valfrihet i den svenska välfärden! Om man av någon anledning inte tycker om att ligga i nedkissade blöjor hela natten är det väl bara att byta till ett annat äldreboende? (Eller, möjligen mer realistiskt, se till att ha anhöriga som kan arrangera ett sådant byte.) Att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa är ju, som Hans Bergström påpekat, så till den grad självklart att det är rena rama förolämpningen att ifrågasätta saken.

Fri grundforskning!

2011-11-09T18:00:00.004+01:00

Under rubriken Den fria forskningen är hotad i söndagens Svenska Dagbladet slår de sju professorerna och KVA-ledamöterna Jan Bergström, Göran Holm, Johan Håstad, Gunnar Ingelman, Ulf Lindahl, Torbjörn Norin och Staffan Normark ett slag för den fria grundforskningen. Jag upplever själv hur det, bland annat på mitt eget lärosäte Chalmers, blåser ekonomiskt kalla vindar kring den forskning som inte är omedelbart nyttoinriktad (där "nytta" avser ekonomisk nytta) utan som mer hör hemma i det storslagna projektet att utvidga gränserna för mänsklighetens samlade vetande. Bland annat därför känner jag givetvis en stark böjelse att instämma i Bergströms et al budskap.

På ett plan vill jag rentav gå längre än de gör. Medan Bergström et al gör sin huvudsakliga retoriska poäng i att räkna upp fall efter fall (elektriciteten, penicillinet, magnetkameran, de talteoribaserade krypteringsmetoderna, etc) där grundforskning på ett oförutsägbart sätt visar sig resultera i enorm ekonomisk nytta, så vill jag mena att sökandet efter svaren på stora frågor (Hur dog dinosaurierna ut? Är P=NP? Vari består materiens innersta? Hur blev universum till? Etc.) har ett värde i sig alldeles oavsett de eventuella nyttoöverväganden som kan anföras.

Låt mig ändå komplicera bilden en smula. Med full förståelse för att det i en kort debattartikel inte går att ta upp alla problematiska aspekter på en ståndpunkt vill jag här föra fram två sådana.

För det första. Det ser inte ut att vara en tillfällighet att Bergström et al inte nämner atombomben i sin lista över spektakulära vetenskapligt grundade teknologiska landvinningar. De räknar enbart upp exempel där grundforskningen kommit mänkligheten till väldig nytta, och försummar risken att den kan bli till minst lika enorm skada. Det senare är en märkligt ofta förbisedd aspekt.

När seriösa bedömare (som t.ex. den ansedde brittiske astronomen Martin Rees¹ i sin bok Our Final Century) uppskattar hur trolig mänsklighetens utrotning inom ett århundrade eller så är, brukar svaret bli alarmerande. Asteroidnedslag och andra naturliga katastrofscenarier visar sig spela en närmast försumbar roll i dessa kalkyler; den stora risken kommer från oss själva och vår allt mer avancerade och ur vetenskapliga framsteg sprungna teknologi.

För den som här invänder att allt ju har gått så bra hittills, och att vi därför lugnt kan räkna med att våra vetenskapliga landvinningar även i framtiden leder till lycka och välstånd, vill jag påminna om Russells kalkon, som varje dag får rikligt med mat av sin bonde. För var dag detta sker blir den stackars kalkonen alltmer övertygad om att världen är inrättad för hans eget bästa, ända fram till julafton då han får ett brutalt uppvaknande.

För det andra. Den som hävdar att det behöver satsas mer på fri grundforskning behöver påvisa inte bara att sådan forskning är viktig, utan också att dess omfattning idag (eller om några år då nuvarande forskningspolitik hunnit få ytterligare effekt) är för liten. Om detta säger Bergström et al väsentligen ingenting.

Det vanligaste argumentet för att ökade satsningar behövs är annars att forskarsamhället idag har det så knapert, vilket leder till en omfattande utslagning av forskare som tidigt i karriären misslyckas med att kamma hem tjänster och anslag. Att rätt och slätt ge mer pengar till forskningen tror jag inte alls löser det problemet. Ökad finansiering skulle troligtvis bara leda till att antalet forskare ökade men att utslagningen skalades upp proportionellt.²

Om man vill komma till rätta med utslagningen av unga forskare behövs i så fall mer strukturella förändringar. Men går det verkligen att bryta upp den utpräglade pyramidstruktur som gäller i många ämnen (dock inte mitt eget) där det finns plats för många doktorander, men färre postdocar, och ännu färre forskare på nästa nivå, etc? Alla forskare kan ju inte rimligtvis bli forskargruppsledare.

Fotnoter

1) Även Rees är för övrigt ledamot i KVA.

2) Jag bortser här från möjligheten att ge forskningen obegränsat med pengar. Vi är ännu inte så rika och teknologiskt avancerade att allt tråkigt arbete kunnat rationaliseras bort eller överlåtas på robotar, och därför har inte alla möjlighet att fritt välja yrkessysselsättning. Så länge detta är fallet synes en viss utslagning från populära yrken som t.ex. forskare, musiker eller fotbollsspelare oundviklig.

Liv Strömquist - en serietecknare med något att säga

2011-11-05T15:44:00.003+01:00

Det är med stor behållning jag läst den svenska serietecknaren Liv Strömquists två senaste album Prins Charles känsla (2010) och Ja till Liv! (2011). Strömquist är en strålande serietecknare, med vilket jag dock inte avser att hon skulle teckna vackert. Tvärtom tecknar hon avsiktligt fult och naivistiskt, vilket fungerar väldigt bra till hennes budskap. Ty budskap har hon, så till den grad att det nästan helt tränger ut sådant som vi annars är vana att se i seriealbum: sammanhängande berättelser med huvudpersoner som råkar ut för olika äventyr. Istället formar sig serierna till essäer eller föreläsningar - ytterst underhållande sådana. Liv Strömquist är utomordentligt påläst i de ämnen hon diskuterar.¹

Hon är också arg. Nästan varje serieruta bubblar av det Strömquistska raseriet över orättvisorna i vårt samhälle. Man kan komma att tänka på samhällskritiken hos föregångare som Joakim Pirinen, Lena Ackebo och Lars Sjunnesson, men Liv Strömquist är ännu mer politisk än någon av dem. Det ständiga raseriet bidrar helt klart till läsvärdet, men har också en sida av hänsynslöshet som jag inte är säker på att jag gillar. Strömquist är totalt skrupelfri i användandet av verkliga människor - levande och döda - i sina serier: Prins Charles, Gry Forsell, Gustaf Fröding, Hugh Grant, Per Albin Hansson, Whitney Houston, Håkan Juholt, Nancy Reagan, Niklas Strömstedt och Arne Weise hör till dem som får finna sig i att figurera i måttligt smickrande sammanhang och i vissa fall utsätts för rena karaktärsmord. Robert Gustafsson straffar hon i Ja till liv! för något dumt han yttrat genom att ägna ett helt uppslag åt att fantasifullt lägga ut texten kring varför ingen någonsin under några som helt omständigheter skulle kunna tänka sig att ligga med honom.

Prins Charles känsla inleds med vad som allt att döma är en dokumentär scen från den presskonferens där Prins Charles och Diana kungör sin förlovning. Inför frågan "Are you in love?" från auditoriet uppstår en obekvämt lång tystnad innan Prins Charles svarar "Yes...", och därefter ytterligare pinsam tystnad innan han tillägger "whatever 'love' means". Resten av albumet går åt till att ur genusteoretisk synvinkel besvara Prins Charles fråga. Den romantiska kärleken är enligt Strömquist i hög grad en social kontruktion, och med hjälp av feministiska tänkare som Lynne Layton och Randall Collins spårar hon dess rötter och visar vilka förtryckande patriarkala strukturer vi idag lever med som den givit upphov till. För en person som (likt jag själv) har lite för liberala böjelser för att ha orkat fördjupa sig i vänsterfeministisk teori av detta slag utgör Prins Charles känsla en läsvärd och lättilgänglig introduktion.

I uppföljaren Ja till Liv! (en underbart ironsik titel) breddar Strömquist sina måltavlor: här är det inte bara könsförtryck det handlar om, utan hela det kapitalistiska samhället och de olika dimensionerna längs vilka hon observerar strukturellt förtryck: klass, utbildningsnivå, etnicitet, och så vidare. Boken är utformad som en ABC-lära, och formar sig bitvis till en katalog över typer hon inte gillar, med roliga uppgörelser med exempelvis moderater, kristdemokrater, kungligheter, entreprenörer, rika, liberalfeminister, medelklassiga miljöpartister och nördar. Ibland, som i stycket om just nördar, kan jag känna mig träffad och manad till omprövning av vissa stereotypa tankegångar. Dock inte i stycket om "offerkoftor", där jag nog vill mena att Strömquist gör ett rejält självmål.

Sammanfattningvis, dock: läs Liv Strömquist! Hennes pläderingar är givetvis inte invändningsfria, men kan bidra till att öppna nya perspektiv för den läsare som inte redan är hemtam i hennes politiska tankevärld långt ute på vänsterkanten. Och hon är fruktansvärt rolig.

Fotnot

1) Ett av flera originella grepp (för att vara i seriealbum) är den rikliga förekomsten av källhänvisningar och fotnoter.

Tre bloggar jag rekommenderar

2011-11-01T19:30:00.003+01:00

Jag har de senaste dagarna fogat tre nya bloggar (nya endast i den betydelsen att jag nyligen fått kännedom om dem) till min blogglista i marginalen här till höger. De är alla tre värda en närmare presentation:

1. Tom Murphys Do the Math

Mänsklighetens framtid är ytterst osäker. Om vi ändå skall försöka oss på att skissera troliga framtidsscenarier, vilken storhet är då av mest avgörande betydelse för hur det skall gå? Frågeställningen är naturligtvis inte helt väldefinierad, men jag vågar ändå påstå att transhumanister och singularitarianer som Ray Kurzweil, Eliezer Yudkowsky och Nick Bostrom (tänkare som jag ibland hänvisat till här på bloggen) skulle svara information - vår framtid kommer i hög grad att avgöras av vår snabbt ökande förmåga att (via våra maskiner) hantera allt större mängder information.

Fysikern Tom Murphys svar verkar vara ett annat: energi. I den ena synnerligen intressanta och pedagogiska bloggposten efter den andra bjuder Murphy på överslagsräkningar kring frågor om exempelvis framtida energiproduktion, ekonomisk tillväxt och klimatförändringar - och de begränsningar som energi och relaterade fysikaliska storheter innebär för vårt handlingsutrymme. Hans lekfulla bloggpost Galactic-Scale Energy blev jag så förtjust i att jag refererade delar av hans resonemang på Uppsalainitiativet igår. Bland mycket annat läsvärt på Murphys blogg rekommenderar jag posterna Why Not Space? och Stranded Resources som tillnyktring för oss Star Trek-influerade drömmare som sedan barnsben när en längtan efter att få uppleva människans kolonisation av världsrymden.

Jag tror att de perspektiv jag här kontrasterar - information och energi - båda är viktiga att ta del av, och vad gäller det senare menar jag att Murphys blogg är en lysande pedagogisk resurs.

2. Eric Schwitzgebels The Splintered Mind

Filosofen Eric Schwitzgebels blogg blev jag uppmärksam på genom hans svidande vidräkning nyligen av sådan filosofi som hyllats för sin oklarhet och obegriplighet. Större förståelse har han för vad han kallar Crazyism - tanken att världens innersta sanningar på vissa områden kan vara så djupt kontraintuitiva att de framstår som galna. Kvantmekaniken är en god kandidat till sådant område, liksom medvetandefilosofin. Det senare är en Schwitzgebelsk specialitet, och hans nästan dagsfärska bloggpost Is the United States Conscious? i det ämnet är underbart crazyistisk.

3. Dave Walkers The dullest blog in the world

Dave Walker sticker ut en aning i förhållande till Murphy och Schwitzgebel genom att han inte bor i Kalifornien utan i England. Han anstränger sig till sitt yttersta att åstadkomma en så torftig och ointressant blogg som möjligt, men misslyckas kapitalt på så vis att dess läsvärde klart överstiger det bloggosfäriska genomsnittet.

Tack gode Gud för Lena Andersson!

2011-10-29T20:30:00.007+02:00

Jag rör mig en del i kretsarna kring de båda systerföreningarna Humanisterna och VoF, som har stort överlapp i sina medlemsskaror. Det finns en del typiska drag hos personer som engagerar sig i dessa. En observation jag gjort, vilken i förstone kan verka lite överraskande, är att nästan alla tycks vara motståndare till kungahus och monarki - i klar kontrast mot opinionsläget i svenska folket som helhet. Vad som gör detta överraskande är att frågan om Sveriges formella statsskick är tämligen perifer för den ena av dessa föreningar, och helt och hållet så för den andra.

Vid närmare eftertanke är det dock kanske inte så konstigt. Till VoF och Humanisterna dras personer som har svårt att stillatigande acceptera vanvettigheter som astrologi, homeopati, och idén att Jesus Kristus dog på korset för att frälsa oss från våra synder. Det verkar som om den typiske VoF- eller Humanisterna-medlemmen har svårare än medelsvensson att förlika sig med dylika absurditeter och tänka "äsch, det där är naturligtvis inte alldeles glasklart, men på det hela taget är det ändå ganska harmlöst, och hur som helst inte något att hetsa upp sig över". Om jag har rätt i att denna oförmåga är ett allmänt personlighetsdrag - låt oss kalla det förnuftsiver - så är det kanske bara att vänta sig att den typiska förnuftsivraren har lite svårare än medelsvensson att acceptera att Sveriges statschef utses genom blodsband istället för på demokratisk väg.

Förnuftsivraren är alltså en person som inte bara ogillar direkt ologiska och bisarra föreställningar, försanthållanden och konventioner, utan som också är ofin nog att protestera mot dessa. Jag räknar mig själv som höggradig bärare av detta personlighetsdrag, en diagnos som regelbundna läsare av denna blogg gissningsvis instämmer i.

En annan förnuftsivrare, enligt min uppfattning Sveriges mest vältaliga, är Lena Andersson, känd för sina romaner och pjäser, och kanske allra mest för sin insats som värd för radioprogrammet Sommar i P1 den 9 juli 2005 och för det rabalder som hennes synpunkter i programmet på den bibliska figuren Jesus väckte. Sedan ett par år tillbaka är hon med sina var 14:e dag återkommande krönikor på Dagens Nyheters ledarsida det viktigaste enskilda skälet att läsa den tidningen. Nu har hon samlat några av krönikorna, tillsammans med andra artiklar och essäer, plus fyra teaterpjäser, till en bok med den Austenklingande titeln Förnuft och högmod. Det är en rasande bra bok, och jag uppmanar bloggläsaren å det bestämdaste att utan dröjsmål införskaffa och läsa den.

I sina artiklar dissekerar Lena (jag tillåter mig att omtala henne med förnamn då jag genom våra engagemang i Humanisterna och i tidskriften Sans haft förmånen att lära känna henne lite grand) med rakbladsvassa instrument absurditeterna i exempelvis kulturrelativismen, monarkin och kristendomen (både i dess bokstavstroende och katolska schatteringar, och i de svenskkyrkliga lättmjölksvarianterna). Annat hon gärna återkommer till är den stereotypa familjebildningsnormen, och hur vi i dagens svenska samhälle godtar diskriminering på grund av kön i situationer där motsvarande diskriminering på grund av etnicitet skulle anses oacceptabel. Artiklarna är påtagligt innehållstäta, och behöver ibland läsas sakta (nästan som poesi) för att man skall hinna snappa upp allt. Det finns knappt en enda text i boken som jag inte önskar att jag hade skrivit själv.

Bokens upplägg är effektfullt, med artiklarna uppdelade i tematiska block som vart och ett avslutas med en pjäs som på olika vis illustrerar det som sagts i artiklarna. Det underbart absurda gravallvar Lena ger prov på i pjäserna är jag oförmögen att beskriva - det måste läsas (eller ses).¹ Historierna går mer i svart än i rosa.

Det är nog oundvikligt att flertalet läsare kommer att uppfatta Sommarprogramsmanuset om Jesus som bokens tyngdpunkt och centrum.² Och visst är det en viktig text! Lena påvisar, med en lång rad episoder ur Nya Testamentets evangelier, att bilden av Jesus som godheten själv saknar stöd i Bibeln. Det kan anses allmänt känt att Jahve i Gamla Testamentet mestadels framstår som en psykotisk och ondskefull person, men kristna apologeter brukar framhålla att Gamla Testamentet inte längre är aktuellt, och att det är det helt igenom kärleksfulla Nya Testamentet som gäller. Men hur kärleksfull är Nya Testamentets Jesus egentligen? Lena påvisar hur Jesus gång efter annan uppvisar de vidrigaste härskartekniker, som följande (s 344 i boken):

En liknande sida uppvisar Jesus i historien med fikonträdet (s 349-350):

Och så vidare. Men är inte dessa stycken selektivt utvalda för att sätta Jesus i dålig dager? Lena igen (s 352):

Ett kapitel i Förnuft och högmod som sticker ut en smula mot de övriga är den tidigare opublicerade texten Elementär induktion. Med stöd i Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme från 2010 ger Lena en bild av det faktiska evidensläget kring Palmemordet som gör att åtminstone jag aldrig mer kommer att kunna betrakta det med samma ögon som tidigare.

I kraft av de kvaliteter jag beskrivit ovan, och hennes mod att gå mot strömmen, är Lena en av de viktigaste skribenter vi har i svensk offentlighet. Vi har anledning att tacka vår Herre (eller kanske ännu hellre Lena själv) för att hon finns.

Hur långt sträcker sig då hennes mod? Tills jag läste följande rader föreställde jag mig nog, lite naivt imponerad av hennes kompromisslösa uppriktighet, att det var obegränsat. Men (s 425-426):

Åh nej, tänker jag, kan det verkligen vara så att till och med Lena av alla människor ser sig nödsakad att göra sådana överväganden? Och så inser jag att jag, trots att hon skriver mycket om islam och islamism, inte kan påminna mig någon text av henne, vare sig i Förnuft och högmod eller annorstädes, som plockar ned och gör narr av Muhammed på tillnärmelsevis samma vis som hon gör med Jesus i flera av sina texter. Om det verkligen är av rädsla som hon avstår från det, så säger det något fruktansvärt allvarligt om samhället vi lever i.³

Fotnoter

1) Då jag läste pjäsen Dubbelmord - ett samtidstillstånd ropade jag nästan till av glädje, då jag inför Lenas implicita hänvisningar till Moira von Wright och Steven Weinberg på s 77-78 fick för mig att hon kan ha funnit en liten del av sin inspiration i min text Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

2) Lite grand som att den epokgörande parodin Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity automatiskt blir till epicentrum i Alan Sokals bok Beyond the Hoax (som jag recenserade i Axess 8/2008).

3) Denna text publicerades ursprungligen här på bloggen, och därefter i tidskriften Nya Fritänkaren 4/2011.

Humankapital vs fysiska tillgångar

2011-10-25T22:15:00.001+02:00

Vad är viktigast - ett företags humankapital eller dess fysiska tillgångar? För arton år sedan gav seriefiguren Dilberts chef Struthåret ett nedslående besked (nedslående för oss människor alltså) i denna fråga. Men kanske är saken inte så enkel, ty en färsk studie av nationalekonomen Fabian Waldinger tyder på att Struthårets bedömning kan ha varit fel, eller i alla fall att hans slutsats inte gäller för germansk universitetsforskning i naturvetenskap och matematik.

Exponentiell tillväxt: ett räkneexempel

2011-10-23T10:00:00.004+02:00

Nästa gång du ställs inför påståendet att någon viss procentuell årlig tillväxt är en förutsättning för att ekonomin och samhället skall fungera,¹ betänk då att sådan tillväxt innebär en exponentiell ökning, och fråga dig hur länge den rimligtvis kan tänkas pågå. Om ditt svar blir "i obegränsad tid", tag då del av sagan om vetekornen och schackbrädet, eller av astronomen Geogre Abells moderna variant från boken Exploration of the Universe (fjärde upplagan, 1982, s 594), och tag dig en funderare till. Så här skriver Abell:

Fotnoter

1) Eller påståendet om obevekligheten i Moores lag.

2) Tillväxttakten i Jordens befolkning har avtagit sedan Abell skrev dessa rader, och var 2009 nere i en årlig ökning om 1,1%. Detta förtar naturligtvis på intet vis kraften ur Abells demonstration av det absurda i oupphörlig exponentiell tillväxt.

Väljer du det röda pillret?

2011-10-18T11:30:00.006+02:00

I filmen The Matrix från 1999 får huvudpersonen Neo klart för sig att det liv han hittills levt blott är en del av en datorsimulering, iscensatt av ondskefulla AI-varelser någon gång närmare 2199 än 1999. I en nyckelscen tidigt i filmen erbjuds Neo valet mellan ett blått piller och ett rött. Tar han det blå pillret kan han återgå till sitt vanliga trygga (men illusoriska) liv i Matrix, som datorsimuleringen kallas. Tar han istället det röda kan han bryta sig lös från Matrix och ge sig ut i den fasansfulla men verkliga världen utanför och få veta hur den är beskaffad, samt delta i människornas frihetskamp mot AI-varelserna. Då finns emellertid ingen väg tillbaka till det gamla livet. Ett icketrivialt dilemma!

Den mångbottnade och sevärda filmen, och inte minst scenen med de båda pillren, har gjort starkt avtryck i kulturen. Ett exempel är antologin Taking the Red Pill: Science, Philosophy and Religion in The Matrix från 2003, redigerad av Glenn Yeffeth, som bjuder på en varierad samling texter som alla tar The Matrix som avstamp för filosofiska funderingar av olika slag. Den hör till de bästa böcker jag läst på denna sida millennieskiftet - något jag inte insåg när jag först läste den, men som jag idag, sex eller sju år senare, konstaterar som ett faktum. Dock, liksom alla antologier lider den av en viss ojämnhet, och det är absolut inte så att jag gillar alla bokens texter. Så t.ex. fann jag Paul Fontanas försök att påvisa att filmen handlar om Jesus så långrandigt att jag snabbt övergick till att skumma istället för att läsa. Nästan lika tröttsam fann jag Peter Boettkes nyliberala predikan om att det röda pillret står för ett fritt samhälle utan statliga ingripanden i våra liv eller i marknaden, medan det blå representerar slumret hos de ofria människorna i Sovjetunionen eller i en välfärdsstat av skandinaviskt snitt.

En antologi bör emellertid inte bedömas och betygsättas utifrån dess sämsta bidrag, utan på basis av dess höjdpunkter. Om den innehåller en enda uppsats som påverkar en på djupet, så räcker det för att boken med råge skall räknas som läsvärd. Taking the Red Pill innehåller inte blott en utan två texter som gjort så djupt intryck på mig att jag utan överord kan säga att de påverkat mitt sätt att se på världen. Det handlar om Why the future doesn't need us av Bill Joy, och om Are we living in the Matrix? av Nick Bostrom. Låt mig säga några korta ord om vardera.

1. Joy

Den amerikanske datavetaren och superentreprenören Bill Joys essä Why the future doesn't need us publicerades ursprungligen 2000 i tidskriften Wired, och jag har haft anledning att nämna den i två tidigare inlägg här på bloggen. Joy varnar för de enorma risker - det är ingen överdrift att säga att hela mänskligheten står på spel - som är förknippade med utvecklingen inom delar av gen-, nano- och robottekniken.

Låt mig här nämna blott ett av hans (välgrundade) mardrömsscenarier. Vi är snabbt på väg mot en situation där avancerad genteknik inte är förbehållet laboratorierna på universiteten och de stora bioteknikbolagen, utan där var och en för några tusenlappar kan dra igång sin egen verksamhet hemma i hobbyrummet. Hur kan vi försäkra oss om att inte någon galen terrorist - eller någon uttråkad tonåring som blivit blasé på spridande av datavirus - pysslar ihop ett biologiskt virus som kombinerar 100% dödlighet med dito smittsamhet?

Joys essä kan ses som ett desperat försök att åtminstone föra upp dessa ruskigt svåra frågor på den offentliga dagordningen. Mina upprepade hänvisningar till den kan tolkas på samma sätt.

2. Bostrom

Den svenskfödde Oxfordfilosofen Nick Bostroms bidrag Are we living in the Matrix? är en förenklad framställning av ett argument han publicerat i tidskriften Philosophical Quarterly, för att det inte bara är möjligt utan rentav troligt att vi lever i en datorsimulering à la The Matrix. Jag har kort beskrivit hans argument bl.a. i Notices of the American Mathematical Society och skall inte här fördjupa mig ytterligare i saken, utan nöjer mig med att konstatera följande. Å ena sidan är argumentet seriöst. Å andra sidan vilar det på vissa obevisade premisser som vi inte behöver acceptera, varför vi inte heller är tvungna att acceptera slutsatsen.

Jag tror inte att vi bor i en datorsimulering (och det är tveksamt om Bostrom själv tror det), men argumentet har påverkat mig i min syn på vissa religionsfrågor. Innan jag tog del av Bostroms argument fann jag tanken att vårt universum skulle styras av något slags högre medvetande omöjlig att ta på allvar. Efter att ha funderat över hans resonemang kring de scenarier han föreslår finner jag inte längre tanken lika totalt orimlig att vårt universum skulle vara inbäddat i något annat och större, där någon medvetet skapat oss. Jag tror fortfarande inte på Gud, men Bostrom har fått mig att tänka i något ödmjukare banor än tidigare i frågan om hans eventuella existens. Dock skyndar jag mig att tillägga, i linje med avslutningen på den världsbildsföreläsning jag för en tid sedan publicerade här på bloggen, att jag, i brist på evidens fortsatt ställer mig helt avvisande när det gäller vissa specifika fantasier som t.ex. den om den psykotiskt svartsjuke och sexualfixerade (men här i västerlandet obegripligt populäre) guden Jahve.

Till trolleyologins försvar

2011-10-14T17:00:00.002+02:00

Scenario 1: Ett herrelöst lok skenar fram mot en grupp om fem personer som befinner sig på rälsen och inte kan ta sig därifrån, och som kommer att dödas av loket om inte du ingriper. Du har möjlighet att rädda dessa fem genom att slå om en växel så att loket styrs in på ett stickspår, där det dessvärre finns en annan person som inte kan ta sig därifrån och som därför kommer att dödas om du slår om växeln. Vad gör du?

Scenario 2: Ett herrelöst lok skenar fram mot en grupp om fem personer som befinner sig på rälsen och inte kan ta sig därifrån, och som kommer att dödas av loket om inte du ingriper. Du står på en bro ovanför järnvägsrälsen tillsammans med en tjock herre som du kan knuffa ned på rälsen, vilket skulle kosta honom livet, men också stoppa lokets framfart och därmed rädda de fem personerna där nere.¹ Vad gör du?

Ur strikt konsekvensutilitaristisk synvinkel är dessa båda problem ett och samma - ty i båda fallen dör en person om du skrider till handling, medan fem andra dör om du underlåter att agera.² Ändå visar studier på området att folk i allmänhet är betydligt mer benägna att skrida till handling i Scenario 1 än i Scenario 2. Det är intressant att fundera över varför.

De båda moraliska dilemman som scenarierna presenterar hör till vad som på engelska kallas trolley problems, och studiet av dem kallas trolleyology (någon etablerad svensk term finns inte, men trolley betyder väl ungefär "mindre spårburet fordon"). De kan varieras - och har varierats - näst intill i det oändliga. En lättläst och trevlig lekmannaintroduktion till detta område av etikfilosofin presenterades för en tid sedan i tidskriften The Prospect, och en annan läsvärd text återfinns i senaste numret av Philosophy Now.

Mer än en gång har jag träffat på reaktionen "Löjligt!" inför trolleyologin. Den negativa reaktionen tycks bottna i observationen att trolleyologins scenarier är verklighetsfrämmande, på så vis att verkliga etiska dilemman alltid är betydligt mer komplicerade. Jag vill gärna försvara trolleyologin mot denna kritik. Förvisso är scenarierna osannolika och starkt stiliserade, men jag menar att det i denna överförenkling också finns något gott.

Det är en angelägen uppgift för etikfilosofin att kartlägga och försöka förstå våra grundläggande moraliska intuitioner - oavsett om avsikten är att skapa ett koherent moralsystem som överensstämmer med dessa, eller om vi vill försöka korrigera vissa av intuitionerna för att de står i alltför stark konflikt med andra och viktigare moraliska principer. Inför våra ställningstaganden i mer verklighetstrogna och komplicerade situationer kan det vara vanskligt att identifiera vilka som är de avgörande faktorerna som leder oss att vilja handla på ett visst sätt. Som ett led i identifierandet av dessa, och i linje med den reduktionism³ som framför allt inom naturvetenskapen banat väg för så stora vetenskapliga landvinningar, är det klokt att försöka studera de enskilda faktorerna i så avskalade och isolerade sammanhang som möjligt. Det är just detta som trolleyologin söker åstadkomma. När man på så vis lyckats identifiera goda kandidater till avgörande faktorer kan man sedan gå vidare med att plugga in dessa i mer verklighetsnära sammanhang för att få grepp om hurpass robusta trolleyologins resultat är.

Fotnoter

1) Det hjälper inte om du kastar dig själv framför loket - du är för klent byggd för att kunna stoppa dess framfart och rädda de fem där nere.

2) Den rättrogne utilitaristen finner också att det i båda fallen är rätt att skrida till handling, av det enkla skälet att fem människoliv väger tyngre än ett.

3) Se Hanno Esséns utmärkta essä i Folkvett häromåret för en introduktion till (det ofta missförstådda) begreppet reduktionism.

Socialdemokratiskt ledarskap förr och nu

2011-10-09T20:00:00.004+02:00

Det svenska socialdemokratiska partiet är ett parti i förfall. Lena Andersson, som besitter Sveriges för närvarande vassaste penna, resonerar kring detta på ett idéplan i gårdagens DN.¹ Här skall jag nöja mig med en kort kommentar om en annan sida av saken: det ledarskap som på ett tragiskt vis återspeglar idéutvecklingen... host... idé-"utvecklingen".

Det fanns en tid för inte så förskräckligt länge sedan (till och med en yngling som jag kan minnas den) då partiledarskapet för Socialdemokraterna förknippades med statsmannaskap och kompetens, och som med rätta ansågs vara en av de viktigaste posterna man överhuvudtaget kunde besitta i Sverige, inte minst genom att partiledaren som regel också var statsminister. Han var välutbildad, kunnig och klok, och han bedrev sitt ledarskap långsiktigt och uthålligt. Tage Erlander var partiledare i 23 år, Olof Palme i 17.

Jämför detta med socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, som höll ut i fyra år, och som är nättopp omöjlig att föreställa sig leda vårt land. Eller ännu värre, jämför med den Åsa-Nissetyp som idag är partiledare, vars kompetensprofil passar avgjort bättre för ståuppkomik än för statsmannaskap, och som efter de senaste turerna alltmer framstår som en simpel fifflare. Det skulle förvåna mig om Juholt ens lyckas bli ettårig på sin post. Och vem skall ta över efter honom, på partiets fortsatta färd mot att bli ett tjugoprocentsparti (and beyond)? Paolo Roberto? Anna Sjödin?

Fotnot

1) Här ett smakprov ur Lena Anderssons läsvärda krönika:

När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara.

I dag är tankens tyngdpunkt flyttad. Om Maud Olofssons huvudambition var att bryta ”sossefieringen” av Sverige så har hon lyckats, även om hennes Centerparti förlorat röster på det. Sakta men obevekligt har hon och andra med djupt borgerliga instinkter genom retorik, visioner och politik lyckats föra Sverige och svenskarna in i ett annat förhållningssätt till världen. Det såg länge mörkt ut för dem, men de vände den jättepråm som är ett lands kollektiva tänkande och självbild. Det är ingen liten sak. De visade att ihärdighet och övertygelse lönar sig. De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.

Detta har inte bara med regeringsinnehav att göra. Det är ett mentalt tillstånd. Borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 utan att leda, de följde. I dag är sannolikheten stor att socialdemokratin skulle följa och inte leda även om de satt i Rosenbad. Om man leder eller följer visar sig i subtila saker. Hur man formulerar sig om samhället, vad man låter bli att formulera, om förslag läggs defensivt eller offensivt, om man lånar begrepp och perspektiv eller skapar egna som ger det seende man vill befrämja.

Men denna borgerlighetens bedrift innebär att socialdemokratin inte heller behöver ge upp trots att den har tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, vilket partiets första skuggbudget understryker. Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel.

Singularitet 2045?

2011-10-05T11:00:00.006+02:00

Med den braskande rubriken Maskinerna tar över år 2045 signalerar det aktuella numret av Ny Teknik en tidtabell för när den högsta intelligensen på vår planet inte längre kommer att finnas hos oss människor av kött och blod, utan hos datorer. Artikeln i Ny Teknik är ytlig och okritisk, vilket är synd då ämnet är fruktansvärt viktigt.

Årtalet 2045 är hämtat från Ray Kurzweils uppmärksammade bok The Singularity is Near från 2005. Kurzweil bygger sin prediktion i första hand på det som kallas Moores lag, som finns i olika varianter och som beskriver hur olika slags datorprestanda ökar exponentiellt med en fördubbling var 18:e eller 24.e månad. När väl den övermänskliga intelligensen är på plats kommer den, enligt Kurzweil och andra bedömare, och med Moores lag som ett slags turbomotor, att generera en explosionsartad utveckling av allt högre intelligenser, vilket är bakgrunden till termen Singulariteten.

Kurzweils bok har drag av frälsningspredikan, och som motvikt är det bra att läsa Bill Joys dystopiska essä Why the future doesn't need us från 2000 (som jag gjorde reklam för i en tidigare bloggpost). Den text jag emellertid helst av allt rekommenderar som introduktion till begreppet Singulariteten är David Chalmers välgenomtänkta och balanserade uppsats The Singularity: A Philosophical Analysis. Jag ser också med förväntan fram emot det specialnummer av Journal of Consciousness Studies som kommer inom några månader och som (vilket framgår på Chalmers blogg) skall bjuda på en rad framstående tänkares reaktioner på Chalmers uppsats.

Min egen syn på Singulariteten är ungefär följande. Om den inträffar, så kommer den att förändra världen på ett så genomgripande sätt att inget i samhället och våra (eller våra efterföljares) liv kommer att vara sig likt. Den kan föra oss - och nu tillåter jag mig ett bombastiskt bildspråk som i detta sammanhang dock är mer på sin plats än i de flesta andra - till ett paradis eller rakt ned i helvetet. Om vi inte innan dess hinner utlösa någon katastrof som antingen tar kål på oss helt och hållet (vilket det så klart finns stor risk för) eller kastar tillbaka civilisationen till stenåldersnivå, betraktar jag det som troligt att Singulariteten för eller senare inträffar.

Tidtabellen, däremot, är jag skeptisk till. Kurzweils basunerande av årtalet 2045 fungerar måhända som PR-trick, men synes mig inte alldeles vederhäftigt. Moores lag är ingen naturlag utan blott en empirisk observation vars giltighetsområde (bortom vad vi redan sett) vi vet väldigt lite om. Och utvecklingen mot en Singularitet handlar naturligtvis inte bara om hård- utan även om mjukvaruutveckling, och det senare förefaller ännu svårare att förutsäga och förse med pålitliga tidtabeller. Vi vet inte vilka nya svårigheter (eller fantastiska genvägar) som kan tänkas dyka upp på den jungfruliga mark som det handlar om att beträda. Beläggen för att Singulariteten skulle inträffa 2045, snarare än 2025 eller 2200, är enligt min mening svaga.

Angående akademisk frihet: en reservation

2011-10-02T13:00:00.007+02:00

Jag har ofta stämt in i den högstämda retorik kring akademisk frihet som ständigt pågår och som flammat upp med extra styrka i samband med SNS-skandalen. För att vi inte skall bli alltför till oss i denna diskussion och få för oss att frågan är enkel, vill jag härmed påminna om en allvarlig komplikation. Låt mig börja med ett fiktivt exempel, hämtat från Eliezer Yudkowskys novell Three Worlds Collide från 2009, här i min sammanfattning.¹

Några hundra år in i framtiden träffar mänskligheten för första gången på en utomjordisk civilisation. Under vänkapliga former utbyter vi vetenskapliga erfarenheter med utomjordingarna, och det visar sig att på de områden som både vi och de utforskat råder god överensstämmelse – med ett flagrant undantag. Deras värde på den så kallade Alderson-konstanten, en fundamental naturkonstant inom den del av fysiken som bl.a. ligger till grund för vår förmåga att färdas genom maskhål i rymden, skiljer sig nämligen från vårt med en faktor om cirka tio miljarder. Vidare undersökningar ger vid handen att det är vi som tagit miste. Och ytterligare utredning landar i att det i själva verket inte rörde sig om ett misstag utan om en medveten mörkläggning. De mänskliga pionjärer inom Alderson-fysiken som bestämde konstantens värde upptäckte nämligen att det förde med sig hur enkelt det skulle vara för i princip vem som helst att förvandla Solen till en supernova med hjälp av material som finns i vilken järnaffär som helst. Om denna kunskap blev allmänt känd så skulle det med största säkerhet innebära slutet för mänskligheten och för vår planet, varför de såg sig nödsakade att gömma undan den, och som en del av cover up-arbetet kring detta visade det sig nödvändigt att förfalska värdet på Alderson-konstanten.

Hur mycket jag än instämmer i vetenskapens fria sanningssökande som ett vackert och eftersträvansvärt ideal, och hur mycket jag än tenderar att uppröras av tanken på medveten vetenskapsförfalskning, så klarar jag inte att inför en historia som denna försvara den principiella hållningen fullt ut. Den chef för Institute of Alderson Physics som, likt förre SNS-VD:n Anders Vredin, beordrade sina forskare att hålla käft angående de faktiska resultat som forskningen landade i, handlade enligt min åsikt rätt. Det är min bestämda uppfattning att Vredin gjorde fel när han tystade ned budskapet

"belägg saknas för idén att konkurrensutsättning och privatisering av välfärd ger effektivitetsvinster",

medan den fiktive IAP-chefen gjorde rätt när han hindrade spridning av

"så här enkelt kan du bygga det ultimata domedagsvapnet hemma i ditt garage".

Jag hoppas att även den ivrigaste högerekonom kan se en viss skillnad mellan de båda budskapens grad av skadeverkningar. Men om vi ger oss i kast med att undersöka utrymmet mellan dessa båda extremfall kommer någonstans att uppenbara sig en besvärlig gråzon där vi inte med något självklart och oantastiligt kriterium kan avgöra vilka forskningsresultat som bör få spridas fritt och villka som rätteligen bör stoppas.

Så här långt kommen kan jag för mitt inre höra hur delar av läsekretsen protesterar och hävdar att min diskussion är - om uttrycket tillåts - akademisk. Yudkowskys berättelse är ju fiktiv, och i verkligheten kan vi knappast räkna med att ställas inför en så extrem situation. I praktiken (hör jag dessa läsare säga) är det inget problem, utan vi kan lugnt fortsätta hålla den akademiska frihetens fana högt.

Jag håller inte med om denna invändning. Vi har i den moderna vetenskapshistorien redan träffat på flera fall med klart Three Worlds Collide-liknande ingredienser. Det mest kända exemplet är 1940-talets Manhattanprojekt och skapandet av atombomben, vilket omedelbart ledde till bombningarna av Hiroshima och Nagasaki, och därefter till decennier av ständig risk för totalt kärnvapenkrig och en utbredd existentiell ångest.² Domedagsvapnet kom i det här fallet naturligtvis inte som en blixt från klar himmel, utan som resultatet av ett målmedvetet sökande efter just ett sådant. Ett färskare exempel är sekvenseringen och publiceringen av det fullständiga genomet för det fruktansvärda virus som under namnet spanska sjukan härjade under 1918-1920 och skördade miljoner dödsoffer; se t.ex. van Aken (2007) för en diskussion kring etiken i detta.

Blickar vi framåt så hopar sig frågeställningarna. Det handlar om vad som kan hända den dag AI-forskningen nått så långt att det inte längre är vi människor av kött och blod som står för den högsta intelligensen på vår jord (något jag snuddade vid i min förra bloggpost). Det handlar om nanoetknologi och det så kallade grey goo-scenariot för slutet på vår civilisation. Det handlar om transhumanismen och den gradvisa modifiering av den mänsklig naturen på medicinsk, genetisk och elektronisk väg som vi ligger i startgroparna för eller i viss mån kan anses redan ha påbörjat. Och det handlar om en rad andra frågor av liknande dignitiet, samt inte minst hur dessa interagerar med varandra.

Vi behöver prata om detta. Vilka forskningsområden som prioriteras upp på bekostnad av vilka andra kan ha avgörande betydelse för var mänskligheten till sist hamnar. Kanske finns det avgränsade forskningsområden som rentav kan bedömas som så farliga att de bör förbjudas. Jag kan inte svara på om så är fallet, men vad jag bestämt kan säga är att dessa frågor förtjänar allvarligast möjliga studium. Att istället rycka på axlarna och tycka att vi självklart bör låta forskningen under den akademiska frihetens stolta fana utvecklas fritt och organsikt utan politisk inblandning, är enligt min mening liktydigt med att förespråka att vi med bindel för ögonen och mänsklighetens överlevnad som insats fortsätter att rusa rakt fram i okänd terräng.

Fotnoter

1) Three Worlds Collide är en fantastisk historia med djupa poänger av etikfilosofiskt slag. Vad jag här skall redogöra för är blott en perifer bihandling, kännedom om vilken på intet vis spolierar nöjet att läsa novellen.

2) Det är inte min avsikt att med dessa ord fördöma Manhattanprojektet – jag är väl medveten om att det är en ytterst komplicerad och mångfacetterad fråga att ta ställning till om det var rätt eller fel att genomföra detta. Ända sedan det begav sig har frågan med rätta fortsatt att eka genom samhällsdebatten. Inte minst inom fysikersamhället där man av förklarliga skäl känner ett särskilt ansvar; se t.ex. läsvärda betraktelser av Freeman Dyson (1979), Richard Feynman (1985) och Hans Bethe (1991).

Terminator med vingar

2011-09-25T19:45:00.004+02:00

Robotar och artificiell intelligens är teknologier med enorm potential att, på några årtiondens sikt, skänka oss välstånd, välfärd och välbefinnande. Emellertid, som den framgångsrike amerikanske datalogen och entreprenören Bill Joy vältaligt framhåller i den klassiska essän Why the future doesn't need us från 2000, så är de också förknippade med väldiga risker, bland annat i samband med det hypotetiska teknologisprång som benämns Singulariteten. Detta är en fråga som förtjänar avsevärt mer utrymme i det allmäna medvetandet (utöver hos science fiction-entusiaster) än vad fallet är idag, och jag avser återkomma till den på denna blogg så snart jag ägnat den tillräcklig eftertanke för att det jag skriver skall kunna bli mer upplysande än förvirrande. Idag nöjer jag mig med att slå ett slag för den aktuella artikeln Predators and robots at war av Christian Caryl i New York Review of Books, som berör ett litet hörn av den problematik jag har i åtanke.

Obemannade flygplan blir ett allt vanligare inslag i amerikansk krigföring. Caryl skriver:

Drones [fjärrstyrda flygplan] are in the headlines. We read daily about strikes against terrorist targets in the tribal areas of Pakistan using unmanned aerial vehicles (UAVs)—remote-controlled aircraft equipped with elaborate sensors and sometimes weapons as well. Earlier this summer the US sent Predator drones into action against militants in Somalia, and plans are reportedly afoot to put the CIA in charge of a drone offensive against al-Qaeda operatives in Yemen. NATO has dispatched UAVs to Libya. State-of-the-art stealth drones cased the house where Osama bin Laden was living before US Navy seals staged their now famous raid. And in a speech a few weeks ago, White House counterterrorism chief John Brennan made it clear that drones will continue to figure prominently in the Obama administration’s counterterrorism strategy. On August 22, a CIA drone killed the number-two al-Qaeda leader in the mountains of Pakistan.

Denna utveckling är oroande på flera plan. Ett av dem är geopolitiskt. Den amerikanska hemmaopinionens motstånd mot att riskera amerikanska soldaters liv utgör en hälsosam broms mot startandet av nya anfallskrig, men vad händer när krig kan föras utan att skicka fram soldater? Caryl igen:

The US government is using drones to conduct a military campaign against the sovereign state of Pakistan. Yet no one in Congress has ever pressed the President for any sort of legal declaration of hostilities—for the simple reason that the lives of American military personnel are not at stake when the Predators set off on their missions.

En fråga som möjligen är av ännu större dignitet rör den tekniska utvecklingen mot allt större autonomi hos de obemannade planen. Tanken på vad som skulle kunna hända när vi tappar kontrollen över dem är skrämmande. Caryl på nytt:

As noted earlier, UAVs can already take off, land, and fly themselves without human intervention. Targeting is still the exclusive preserve of the human operator—but how long will this remain the case? [...] We are not far from the day when it will become manifest that our mechanical warriors are better at protecting the lives of our troops than any human soldier, and once that happens the pressure to let robots take the shot will be very hard to resist. Pentagon officials who have been interviewed on the subject predictably insist that the decision to kill will never be ceded to a machine. That is reassuring. Still, this is an easy thing to say at a point when robots are not yet in the position to take the initiative against the enemy on a battlefield. Soon, much sooner than most of us realize, they will be able to do just that.

När Caryl, angående beskeden från Pentagon om att beslut om avfyrande av vapen aldrig kommer att överlåtas på maskinerna, med orden "This is reassuring" uttrycker sin lättnad så är det (vilket framgår i meningen efter) med en stor dos ironi.

Vi gör klokt i att uppmärksamt följa utvecklingen på detta område - den går fort. En bra början är att läsa Christian Caryls artikel.

Mikael Passare 1959-2011

2011-09-24T11:00:00.004+02:00

Mikael Passare är död. Han omkom i en fallolycka i samband med fotvandring i Oman i förra veckan, den 15 september. Mikael var professor i matematik vid Stockholms universitet och ordförande i Svenska matematikersamfundet, jämte en rad andra viktiga uppdrag. Hans kombination av ödmjuk framtoning och smittande entusiasm gjorde honom lätt att tycka om. Genom sitt varma engagemang och sin stora arbetskapacitet betydde han oerhört mycket för svensk matematik - inte bara vad gäller våra interna förehavanden utan också som ett ansikte mot övriga samhället, bl.a. i tidskriften Fokus veckan före den tragiska olyckan

Tanja Bergkvist, tidigare kollega till Mikael vid Matematiska institutionen på SU, skriver om honom på sin blogg, och har gjort en liten video till hans minne:

SNS och den akademiska friheten

2011-09-22T16:25:00.008+02:00

Trovärdigheten hos det näringslivsfinansierade forskningsinstitutet SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) är just nu nere i noll, och det behövs en rejäl pudel från deras sida för att rädda åtminstone en liten gnutta av det som gått förlorat. Bakgrunden är följande.

För ett par veckor sedan publicerades institutets rapport Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?, med Laura Hartman, forskningschef på SNS, som huvudredaktör. Rapportens huvudsakliga slutsats är att det inte finns belägg för att de senaste decenniernas privatiseringar inom välfärden resulterat i några kvalitets- eller effektivitetsvinster. Detta uppfattades på en del håll som anmärkningsvärt och till och med stötande för att komma från ett näringslivsanknutet institut, och rapporten och rapportförfattarna utsattes för hätska angrepp.¹

Sedan Hartman av SNS belagts med munkavle och inte fått lov att svara på kritiken kungjorde hon igår att hon fann sin situation på institutet ohållbar, och att hon med omedelbar verkan lämnar sin tjänst. Detta följdes snabbt av motsvarande åtgärd (omedelbar avgång) från en annan SNS-medarbetare, Olof Petersson, som klargör:

Laura Hartmans och Olof Peterssons principfasta åtgärder är värda all respekt. Det verkar också som om det finns ytterligare SNS-medarbetare som allvarligt överväger samma steg. En av rapportens medförfattare, Eva Mörk, meddelar idag följande:

Jag själv och många forskare i min närhet ifrågasätter nu vårt framtida SNS-engagemang. Själv har jag bestämt mig för att ge SNS VD Anders Vredin en chans att ge sin bild av vad som egentligen hänt innan jag fattar mitt beslut. Dock vill jag redan nu ge mitt fulla stöd och respekt till Laura och Olof som har följt sina inre forskarröster och visat stor integritet.

SNS förefaller tagna på sängen av rapportens resultat. Att inte tillåta en forskare att försvara sina resultat då dessa inte blivit de önskade är ett brott mot den opartiskhet som är en av grundprinciperna i ett sunt vetenskapligt förhållningssätt - och, som sagt, mot principen om akademisk frihet. Läs gärna de kloka kommentarerna kring affären av Ulf Bjereld och Christian Munthe.

Fotnot

1) Så t.ex. tycker Hans Bergström på Newsmill att den huvudsakliga forskningsfrågeställningen i rapporten är en som överhuvudtaget inte borde får lov att ställas inom SNS. Att överlägsenheten i att marknadskraftsutsätta välfärden istället bör slås fast dogmatiskt, konstaterar Bergström med hjälp av följande jämförelse:

Ingen inom SNS skulle komma på tanken att studera huruvida ICA eller Konsum generellt sett är bäst och sedan ställa frågan huruvida ICA-handlare - alternativt konsumföreståndare - bör tillåtas för framtiden. Det i grunden goda med valrätt, etableringsfrihet och utrymme för innovationer tas för givet. Analyser ägnas sedan sådant som livsmedelskontroll och säkrande av sund konkurrens.

Professor(g)ligt vetenskapsförnekeri i Upsala Nya Tidning

2011-09-21T19:26:00.004+02:00

Det är lite sorgligt när någon man tidigare känt respekt för tycks göra sitt yttersta för att underminera och omöjliggöra denna känsla. Jag tänker specifikt på gamle vännen och matematikerkollegan Sten "Koldioxidens växthuseffekt har uppnått mättnad och den påverkar därför inte det framtida klimatet. Men alla tänker och känner inte på det sättet" Kaijser.

När en allmänt bildad person som till och med ståtar med professorstitel väljer att förneka väletablerade vetenskapliga sanningar borde man åtminstone kunna kräva att denne bekantat sig med de vetenskapliga resonemang han därmed tar avstånd ifrån. Inget av det jag hört eller läst av Sten Kaijser tyder på att han gjort det. Därför skulle jag önska att han bemödade sig med att läsa David Archers bok Global Warming: Understanding the Forecast, som på ett utmärkt pedagogiskt vis förklarar sammanhangen. Om det känns för jobbigt att läsa en bok har vi på Uppsalainitiativet en kort bloggpost i ämnet. Eller se bloggen SkepticalSciences behandling av mättnadsfrågan.

Russell är rolig!

2011-09-16T09:45:00.004+02:00

Fem guldstjärnor ger jag Bertrand Russells History of Western Philosophy från 1945, som jag läste för tre somrar sedan och som jag sedan dess då och då återkommit till med enstaka nedslag. Jag är alltför obevandrad i filosofins historia för att kunna säga något bestämt om hurpass rättvis Russells behandling av ämnets utveckling och de stora tänkarna är, men desto större intryck har den gjort på mig och min syn på filosofins historia. Han nöjer sig inte med att återge de gamla filosofernas teser och tankegångar, utan nyttjar också sin vassa penna till att kritisera och betygsätta dessa. Detta ger framställningen liv och underhållningsvärde; bloggpostrubriken jag valt är inte avsedd med minsta uns ironi.

Följande är några av mina favoritpassager i boken. Sidhänvisningarna avser Routledge Classics-utgåvan från 2004.

Om teleologiska kontra mekanistiska förklaringar:

The 'final cause' of an occurence is an event in the future for the sake of which the occurence takes place. In human affairs, this concept is applicable. Why does the baker make bread? Because people will be hungry. Why are railways built? Because people will wish to travel. In such cases, things are explained by the purpose they serve. When we ask 'why?' concerning an event, we may mean either of two things. We may mean: 'What purpose did this event serve?' or we may mean: 'What earlier circumstances caused this event?' The answer to the former question is a teleological explanation; the answer to the latter question is a mechanistic explanation. I do not see how it could have been known in advance which of these two questions science ought to ask, or whether it ought to ask both. But experience has shown that the mechanistic question leads to scientific knowledge, while the teleological question does not. (s 73)

Om Aristoteles:

In reading any important philosopher, but most of all in reading Aristotle, it is necessary to study him in two ways: with reference to his predecessors, and with reference to his successors. In the former aspect, Aristotle's merits are enormous; in the latter, his demerits are equally enormous. For his demerits, however, his successors are more responsible than he is. He came at the end of the creative period in Greek thought, and after his death it was two thousand years before the world produced a philosopher who was approximately his equal. Towards the end of this long period his authority had become as unquestioned as that of the Church, and in science, as well as in philosophy, had become a serious obstacle to progress. Ever since the beginning of the seventeenth century, almost every serious intellectual advance has had to begin with an attack on some Aristotelian doctrine. [...] To do him justice, we must, to begin with, forget his excessive posthumous fame, and the equally excessive posthumous condemnation to which it led. (s 157)

Om känslan av insikt och klarhet:

This experience, I believe, is necessary to good creative work, but it is not sufficient; indeed the subjective certainty that it brings with it may be fatally misleading. William James describes a man who got the experience from laughing-gas; whenever he was under its influence, he knew the secret of the universe, but when he came to, he had forgotten it. At last, with immense effort, he wrote down the secret before the vision had faded. When completely recovered, he rushed to see what he had written. It was 'A smell of petroleum prevails throughout.' What seems like sudden insight may be misleading, and must be tested soberly, when the divine intoxication has passed. (s 124-125)

Om Humes skeptiska syn på kausalitet:

reason

cause

Om Hegels syn på frihet:

Hegel, who owed much to Rousseau, adopted his misuse of the word 'freedom', and defined it as the right to obey the police, or something not very different. (s 633)

Fotnot

1) Här tycker jag dock faktiskt att Russell är lite orättvis mot Hume. Åtminstone i matematiken betraktar vi det som en framgång att kunna reducera ett allmänt fenomen till ett specialfall.

Domprostens fördomar

2011-09-11T13:55:00.001+02:00

Gårdagens läs- och hedervärda artikel på DN Debatt, där Annika Borg (präst i Svenska kyrkan) och Christer Sturmark (ordförande i Humanisterna) gör gemensam sak under parollen "Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna", provocerar domprosten i Stockholms domkyrkoförsamling Åke Bonnier att säga ifrån:

"Ett samhälle som på många olika sätt ger uttryck för Gudskärlek på många olika språk och där vi lär oss att Gud och människan hör samman och där vi medmänniskor i våra många olika variationer är systrar och bröder, ett sådant samhälle blir betydligt rikare och mänskligare än ett sekulariserat samhälle där, draget till sin spets, egoismen blir drivkraften."

Nejdu, Åke Bonnier, nu är du ta mig fan ute och cyklar. Även utan Gud är det möjligt att älska andra människor, att vilja dem väl, och att göra goda gärningar. Din fördomsfullhet är beklämmande.

Roy Spencer - en klimatforskare vars förtroendekapital är förbrukat?

2011-09-08T14:45:00.006+02:00

Ett sympatiskt debattideal är att det är ett arguments bärkraft i sig - snarare än vem som framför det - som skall vara avgörande för den vikt vi fäster vid det. Men om frågan är tillräckligt komplicerad, såsom fallet är med klimatvetenskapen, kan detta ideal vara omöjligt att uppnå i praktiken, av skäl som jag tidigare förklarat i en text på Uppsalainitiativet med rubriken "Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen":

Om vi beaktar klimatfrågans vittförgrenade komplexitet, så är det svårt att se hur vi kan klara oss utan ett visst mått av [...] auktoritetstänkande och bedömning av budbärarens trovärdighet. Å ena sidan är det uppenbart viktigt att den enskilde medborgaren är klar över vartåt det vetenskapliga evidensläget pekar i en fråga med så stora potentiella samhälleliga konsekvenser som just klimatfrågan. Å andra sidan är det fullkomligt orimligt att hoppas på att lekmannen skall behärska och förstå hela det vetenskapliga underlaget bakom slutsatsen om antropogen global uppvärmning och dess omfattning - ända ned till den kvantfysikaliska härledningen av koldioxidmolekylens absorbtions- och emissionsspektrum (för att inte tala om hur omöjligt det är, till och med för den aldrig så kvalificerade klimatforskaren, att på egen hand kontrollera riktigheten i alla de datamängder som ligger till grund för de vetenskapliga slutsatserna). Någon annan utväg finns knappast ur detta dilemma än att tillåta sig att ett visst mått av tillit till vad andra säger. Men det vore naturligtvis naivt och dåraktigt att visa denna tillit urskiljningslöst. När Markku Rummukainen påstår något, och Peter Stilbs påstår motsatsen, vem skall vi då lita på? Och skall vi tro på Michael Mann eller Lord Monckton? James Hansen eller Judith Curry? Etc.

Ett visst inslag av trovärdighetsbedömning är alltså, som sagt, ibland oundgängligt. En sådan bedömning kan i extremfall landa i omdömet "denne debattör har under så lång tid visat sig så notoriskt och skamlöst opålitlig att han inte längre förtjänar vår uppmärksamhet". Första gången jag i klimatdebatten levererade ett sådant omdöme fick jag rätt mycket skit för det, men jag framhärdar i trovärdighetsbedömningarnas nödvändighet trots att de ibland på ytan kan se ut som billiga ad hominem. Den gången gällde saken Lars Bern, men liknande omdömen vore utan tvivel på sin plats beträffande exempelvis Ingemar Nordin, Carl-Gustaf Ribbing eller Peter Stilbs, för att nu hålla sig till den svenska ankdammen.

Kanske är det nu dags att på liknande vis döma ut trovärdigheten även hos Roy Spencer. Detta kan framstå som mer vågat än att ge sig på t.ex. Lars Bern, då Spencer till skillnad mot Bern faktiskt är klimatforskare, och därtill en välmeriterad sådan genom sitt omfattande arbete med satellitbaserade mätdata. Likväl kan det finnas skäl att anse att Spencers förtroendekapital som klimatforskare och klimatdebattör är helt förbrukat. Döm själva:

Roy Spencer har på senare år, genom sina frispråkiga ställningstaganden, vuxit till något av en ikon i klimatförnekarkretsar. I dagarna har han figurerat som en av huvudpersonerna i en skandalartad kontrovers, där Wolfgang Wagner, chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Remote Sensing, valt att avgå efter den uppmärksammande publiceringen av Roy Spencers och William Braswells artikel On the Misdiagnosis of Surface Temperature Feedbacks from Variations in Earth’s Radiant Energy Balance. Wagner menar att artikeln fallerar allvarligt i fråga om normala vetenskaplighetskrav, och att tidskriftens peer review-granskningsprocess alltså misslyckats kapitalt. Efter omfattande mediauppmärksamhet, där klimatförnekare slagit på stora trumman över artikeln¹, bestämde sig Wagner för att hans avgång var nödvändig för att rädda tidskriftens anseende. På Uppsalainitiativet rapporterade vi häromdagen om affären, och jag kan också rekommendera den sammanfattning som klimatvetenskapsbloggen RealClimate bjuder på.

Vad är det då som är så på tok med Spencers och Braswells artikel? Det finns flera problem, men det mest grundläggande är att författarna tillåter sig att, i en modell som inbegriper ett antal olika parametrar, välja några av parametervärdena med ett stort mått av godtycke och (vad det verkar) i syfte att uppnå önskade slutsatser om molns inverkan på temperaturdynamiken. I en läsvärd genomgång förklarar geokemisten Barry Brickmore hur det går till, och associerar till John von Neumanns klassiska varning för godtyckligt mixtrande med parametervärden: "With four parameters I can fit an elephant, and with five I can make him wiggle his trunk". Som klimatforskaren Andrew Dessler förklarar i en artikel som inom kort kommer i tryck i tidskriften Geophysical Research Letters² så innebär detta att Spencers och Braswells argument blott är ett cirkelresonemang. För den som inte vill ta sig tid att läsa Desslers artikel i alla dess tekniska detaljer erbjuder han en föredömligt pedagogisk presentation i en tre minuter och 46 sekunder lång video.

Detta inte första gången Spencer och Braswell använder den lömska tekniken med godtyckligt mixtrande av parametervärden, valda i en riktning som pekar mot ett och samma slutmål: att minimera koldioxidhaltens betydelse för den globala temperaturutvecklingen. Jag rekommenderar den pedagogiska RealClimate-bloggposten How to cook a graph in three easy lessons som visar hur Spencer och Braswell gick till väga i en tidigare artikel om molnens roll, från 2008.

Ej heller är det första gången som klimatförnekare utnyttjar Spencers och Braswells arbeten till att basunera ut sina vrångbilder. En artikel av Spencer och Braswell från 2010 fick särskilt stor uppmärksamhet här i Sverige genom en skruvad och gravt vilseledande debattartikel i Ny Teknik författad av två aktiva svenska klimatförnekare; på Uppsalainitiativet kommenterade vi Ny Teknik-artikeln och efterföljande diskussion.

Med tanke på Roy Spencers ovilja att frångå det ovetenskapliga arbetssättet med parametermixtrande för att uppnå på förhand önskade resultat kan man fråga sig om han inte (liksom hans samarbetspartner William Braswell) nu straffat ut sig från seriös klimatvetenskaplig diskussion.³ Härmed skulle jag kunna sätta punkt, men jag tycker det kan vara intressant att också fundera lite kring vilka motiv Spencer kan tänkas ha för sitt agerande. Jag menar att det går att skönja både religiösa och politiska motiv i uttalanden han gjort.

Vad gäller Spencers religiösa hållning kan vi börja med att konstatera att han är engagerad neokreationist. Detta behöver inte i sig implicera några motiv för att förvanska klimatforskning, men som jag tidigare antydningsvis försökt få fram i fallet Spencer så är ett avvisande av evolutionsteorin en tydlig singal om allmänt dåligt omdöme i naturvetenskapliga frågor. En explicit koppling mellan hans kreationistiska världsuppfattning och hans syn på klimatet återfinns i det dokument An Evangelical Declaration on Global Warming han medundertecknat, och där vi kan läsa följande:

We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.

Ännu närmare Spencers forskning om molnbildning hittar vi följande formulering, där han, helt i strid med normal naturvetenskaplig världsbild och uppenbart påverkad av sin vidskepliga föreställningsvärld, luftar tanken att väderfenomen skulle ha ett syfte:

It is not at all obvious that more CO2 will cause substantial warming. Indeed, it could well be that one of the functions of weather is to maintain a relatively constant greenhouse effect, no matter how much carbon dioxide is present.

Om vi går vidare till Spencers politiska uppfattning, så är det enkelt att konstatera att den passar in i det allmänna mönster som Naomi Oreskes och Erik Conway i boken Merchants of Doubt tycker sig skönja inom amerikanskt vetenskapsförnekeri, och som jag i min recension av boken sammanfattar på följande vis:

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är eller var alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på det sluttande plan som vetter mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Spencer själv erkänner sådana motiv rent ut, då han på sin blogg deklarerar att "I view my job a little like a legislator, supported by the taxpayer, to protect the interests of the taxpayer and to minimize the role of government." Mer av Spencers politiska inställning finns för den som botaniserar på hans blogg, eller i hans bok Fundanomics: The Free Market, Simplified.⁴

Fotnoter

1) Så t.ex. rapporterar Fox News följande:

Has a central tenant of global warming just collapsed? Climate change forecasts have for years predicted that carbon dioxide would trap heat on Earth, and increases in the gas would lead to a planetwide rise in temperatures, with devastating consequences for the environment. But long-term data from NASA satellites seems to contradict the predictions dramatically, according to a new study.
2) Spencer ogillar kritik, så till den grad att han inte ens förmår visa upp någon stoisk "självklart välkomnar jag att våra resultat granskas noggrant"-attityd. Istället ironiserar han på sin blogg med formuleringar som "Andy Dessler has a paper coming out in GRL next week, supposedly refuting our recent paper. This has GOT to be a record turnaround for writing a paper and getting it peer reviewed" och "At this point, it looks quite likely we will be responding to it with our own journal submission... although I doubt we will get the fast-track, red carpet treatment [Dessler] got".

3) För att om möjligt undgå ett vanligt missförstånd vill jag betona att jag inte har minsta tanke om att Roy Spencers lagstadgade yttrandefrihet borde inskränkas. Allt jag vill ifrågasätta är huruvida vi andra längre har någon anledning att bry oss om vad han säger.

4) Dock skall erkännas att jag inte läst boken - något som inte beror på något ointresse från min sida för marknadsekonomiskt eller nyliberalt tänkande (tvärtom har jag läst flera böcker om dessa ämnen), utan på att jag inte tror att amatörnationalekonomen Roy Spencer har tillräckligt av intresse att bidra med i ämnet för att boken skall passera (det av livets korthet betingade) nålsögat till mitt nattduksbord.

Nidbilderna av Humanisterna behöver bemötas

2011-09-05T19:25:00.002+02:00

Jag är medlem (och var under en tid till och med styrelseledamot) i Förbundet Humanisterna, vars icke-religiösa livssyn och arbete för ett sekulärt samhälle provocerar många. Gång efter annan hamnar vi i skottlinjen för ilskna utfall på debattsidor och annorstädes. Gemensamt för nästan alla våra kritiker är att de målar upp groteska och gravt osakliga nidbilder av oss - beskrivningar som är omöjliga att känna igen sig i.

Dessa nidbilder behöver bemötas, vilket jag för några år sedan ägnade en del kraft åt med inlägg bland annat i Borås Tidning 30/5 2007, i Kristdemokraten 18/11 2007 och i Axess 2/2008. Sedan dess har mitt försvar av Humanisterna och det vi står för kommit att få stå tillbaka för andra debatter och andra uppgifter jag tagit på mig. Men som väl är finns andra som sköter saken alldeles förträffligt. Christer Sturmarks enträgna arbete bör naturligtvis nämnas i detta sammanhang.

Idag vill jag dock uppmärksamma en annan av Humanisternas, sekularismens och det rationella tänkandets försvarare, nämligen Per Dannefjord, engagerad styrelseledamot i Humanisterna och lektor i sociologi vid Linnéuniversitetet. Läs hans dagsfärska suveräna uppgörelse på Newsmill med tre aktuella men djupt ohederliga angrepp på Humanisterna! Sakligt och elegant dissekerar han besynnerliga utfall från Anders Björnsson och Börje Peratt, samt den om möjligt ännu bisarrare Marcus Birro-krönika jag för inte så länge sedan behandlade ur ett lite annat perspektiv här på bloggen.

Varför är då detta viktigt? Med Per Dannefjords egna ord:

Två läxor jag lärt mig av att läsa William Byers

2011-09-02T08:00:00.002+02:00

I det senaste och helt nyutkomna numret av Axess finns en recension jag författat av den kanadensiske matematikern William Byers nya bok The Blind Spot: Science and the Crisis of Uncertainty. När jag i början av sommaren tillfrågades av Axess-redaktionen om jag kunde tänka mig att recensera boken tvekade jag först, då jag tidigare läst och recenserat¹ Byers förra bok How Mathematicians Think - en bok jag fann vara dålig. Men jag tänkte att man skall inte vara onödigt negativ. Att den förra boken var dålig behöver ju inte nödvändigtvis betyda att den nya är det, så varför inte ge den en chans? Dessvärre fann jag, vilket framgår av min recension, att inte heller The Blind Spot är någon bra bok. Snarare usel.

Jag skall inte här orda några detaljer om Byers båda böckers uselhet; om detta har jag redan sagt mer än tillräckligt i de båda recensionerna. Två lärdomar som jag tycker mig kunna dra av att ha läst Byers vill jag emellertid nämna:

För det första. Bra och läsvärda böcker finns det fler av än man hinner med, och de dåliga böckerna är ännu fler. Livet är alltför kort för att i onödan slösas bort på att läsa de dåliga. Därför ämnar jag fortsättningsvis, när den första bok jag läst av en författare X visat sig vara dålig, anse att denne X fått och förbrukat sin chans, och istället vända mig i andra mer lovande riktningar i mitt sökande efter de bra böckerna.

För det andra. När man forskat i matematik i ett par decennier eller så, kan man börja känna en längtan vidga sitt verksamhetsfält, exempelvis i riktning mot filosofin. Detta menar jag är lovvärt, och jag har själv en sådan böjelse. En frestande tankegång i det sammanhanget, som man dock absolut bör undvika, är följande:

Detta, inser jag, är helt fel. Även filosofiämnet kräver tankeskärpa och disciplin. Den som tänker sig att, utan den sortens ansträngning och fokusering, skriva och publicera filosofiska arbeten, riskerar att på William Byers vis åstadkomma ett meningslöst slöseri med sina läsares tid och rent ut sagt göra sig till åtlöje. Jag inser att jag befinner mig i riskzonen för att begå samma slags misstag som Byers, men är fast besluten om att undvika det.

Fotnot

1) Recensionen publicerades i majnumret 2008 av Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick.

Oded Schramm 1961-2008

2011-09-01T08:00:00.007+02:00

Idag är det tre år sedan Oded Schramm den 1 september 2008 omkom i en klättringsolycka på Guye Peak öster om Seattle i USA. Oded, som var en varmt uppskattad vän och en av världens absolut främsta matematiker, blev 46 år gammal. För mer om Odeds liv och gärning hänvisar jag till den minnesteckning jag i november samma år läste upp för Kungliga Vetenskapsakademien, där Oded blott några månader före sin död blivit invald som utländsk ledamot.

Odeds största insatser var inom sannolikhetsteorin. Utan att darra på manschetten vågar jag påstå att Oded gjorde större avtryck på det området än någon annan enskild person de senaste decennierna. Allra mest inflytelserik blev han genom skapandet av SLE (av honom själv uttytt stochastic Loewner evolution men numera vanligen uttolkat Schramm-Loewner evolution), som erbjuder ett helt nytt sätt att förstå det storskaliga beteendet hos perkolation och andra kritiska system i två dimensioner. För den som vill fördjupa sig i SLE rekommenderar jag Steffen Rohdes uppsats Oded Schramm: From Circle Packings to SLE. Andra banbrytande delar av Odeds produktion redovisas och diskuteras i Christoph Garbans uppsats Oded Schramm's Contributions to Noise Sensitivity och i min egen Percolation Beyond Z^d: The Contributions of Oded Schramm. Dessa tre uppsatser återfinns också, tillsammans med ett urval om dryga 30 av Odeds egna arbeten, i dubbelvolymen Selected Works of Oded Schramm som jag redigerat tillsammans med Odeds mångårige vän och samarbetspartner Itai Benjamini, och som vilken dag som helst nu kommer att finnas på bokhandelsdiskarna till ett pris om inte stort mer än 1500 kr - två rejäla tegelstenar och ett hett julklappstips för den matematikintresserade!

Den nya forskningsberedningen

2011-08-30T18:55:00.000+02:00

Regeringen har i dagarna tillsatt en ny forskningsberedning. Avsikten är att denna skall bistå regeringen med goda råd inför den forskningsproposition som planeras till hösten 2012. Listan över ledamöter är intressant läsning. Där finns en imponerande uppsättning tunga namn, och ett antal personer som jag är övertygad om kommer att ge värdefulla bidrag till arbetet. Och där finns... Moira von Wright?!? Oj, hur tänkte de nu? Det kan jag naturligtvis inte veta, men en möjlig hypotes är att någon luftade följande synpunkt:

"Hörni, nu har vi till beredningen utsett en rad förespråkare för vetenskap och vetenskapligt förhållningssätt. Då är det väl, för balansens skull, inte mer än rätt att vi också utser åtminstone en motståndare?"

Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?

2011-08-26T08:00:00.005+02:00

Förra hösten anordnade Folkuniversitetet och Föreningen för populärvetenskap tillsammans en serie föreläsningar i Göteborg med samlingsrubriken Om världsbilder. Jag inbjöds att hålla en av föreläsningarna, vilket jag tackade ja till, och höll den 17 oktober 2010 ett anförande med rubriken "Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?". Exklusivt för bloggens läsare presenterar jag härmed föreläsningen i skriftlig form.

* * *

Den inbjudan jag fick från Ove Lundgren att tala i den här föreläsningsserien var mycket smickrande, då han inviterade mig att hålla en föreläsning "om min världsbild". Tänk någon kan intressera sig för just min världsbild! Samtidigt kändes det som ett väldigt utmanande ämne att tala om, och i ett försök att göra det hela till en aningen mindre pivat angelägenhet anmälde jag en rubrik som talar om naturvetenskapens världsbild snarare än min egen världsbild. Hurpass väldefinierat begrepp "naturvetenskapens världsbild" är kan man såklart diskutera, men i den mån den är det tror jag att det föreligger hyfsat god överensstämmelse mellan den och min egen. Jag skall ändå försöka problematisera.

När jag här pratar om världsbild, så syftar jag på vår bild av faktiska sakförhållanden om vår värld, sådana saker som t.ex. "Jorden är den femte största planet som kretsar kring Solen" eller "framför mig i den här föreläsningssalen finns ett trettiotal åhörare". Sådana påståenden kan vara sanna eller falska (det kan finnas oupptäckta planeter större än Jorden, och jag kan gravt missta mig på antalet personer här i lokalen), men de handlar om sakförhållanden, dvs vad som faktiskt, objektivt sett, föreligger. Med sakpåståenden menar jag alltså påståenden som är objektivt sanna eller objektivt falska.

Här exkluderar jag etiska påståenden som t.ex. "det är fel att dräpa" och estetiska påståenden som t.ex. "Älvsborgsbron är vacker", om vilka jag menar att något objektivt rätt och fel inte finns. Jag är alltså etisk och estetisk relativist. Enligt detta synsätt finns det alltså ingen objektiva sanningar av vare sig etisk eller estetisk natur. Detta är dock lite subtilt: även om "det är fel att dräpa" inte är ett faktapåstående, så kan "du där på första bänk anser att det är fel att dräpa" vara ett faktapåstående och kan som sådant vara objektivt sant eller objektivt falskt (trots att det handlar om din subjektiva uppfattning). Och även om "Älvsborgsbron är vacker" inte är ett faktapåstående så kan "många göteborgare är stolta över Älvsborgsbron, som de finner vacker" vara det.

Observera dock att trots att jag anser att det inte finns något objektivt rätt och fel i t.ex. etiska frågor, så hindrar inte det mig från att ha starka åsikter i sådana - jag är emot könsstympning, jag vill att vi skall vara rädda om Moder Jord, etc, etc - åsikter som jag inte ens drar mig för att predika inför andra. Jag vill inte att könsstympning skall förekomma (vare sig i Sverige eller någon annan stans), jag vill att så många som möjligt skall instämma i detta, och jag låter inte min etiska relativism hindra mig från att predika min åsikt om könsstympning.

Detta med etisk och estetisk relativism är omtvistat: t.ex. instämmer inte alla etikfilosofer i den etiska relativismen. Och omvänt finns det de som går längre i sin relativism och hävdar att inte ens det jag kallar faktapåståenden är sanna eller falska, annat än relativt exempelvis någon kulturell kontext. Någon objektiv sanning finns alltså inte enligt denna uppfattning, utan bara subjektiva uppfattningar: det som är "sant för mig" behöver inte vara "sant för dig". Inget finns på riktigt - allt är blott sociala konstruktioner. Denna extrema form av relativism är (även om den det senaste årtiondet förefaller vara på tillbakagång) populär i kretsar som kallar sig postmoderna.

Mycket finns att invända mot den, som t.ex. min gode vän fysikern Alan Sokal (mannen bakom det som kallas the Sokal Hoax och som blev ett hårt slag mot den postmoderna relativismen) gjorde, då han i en debatt bjöd hem sina meningsmotståndare med följande ord:

Var och en som tror att gravitationslagen blott är en social konvention är välkommen att prova att överskrida konventionen genom fönstret i min lägenhet. Jag bor på 22:a våningen. Detta är förvisso skämtsamt, men pekar ändå på ett allvarligt faktum. Till och med den mest hårdföra postmoderna relativist som skall korsa gatan men stannar upp på trottoaren för att släppa förbi den framrusande lastbilen istället för att bli överkörd tror innerst inne att lastbilen finns på riktigt och alltså alls inte är en social konstruktion.

Om man vill vara lite allvarligare kan man peka på relativismens självupphävande egenskap, som förekommer i många varianter. Här är en: Antag att du, som en sann relativist, hävdar att "det inte existerar några objektiva sanningar". Menar du då att detta påstående är objektivt sant? Om ja, så är det självmotsägande och därmed falskt – och således inget att bry sig om. Om nej, om det alltså inte är objektivt sant, då är det ju bara något du känner för att säga, utan grund i något faktiskt – och således inget att bry sig om. Beträffande hur avgörande denna invändning mot relativismen är går meningarna isär. Jag betraktar den som ett allvarligt problem för relativismen i dess mest extrema former, medan det finns andra som hävdar argumentet blott pekar på att det föreligger kommunikationssvårigheter mellan relativister och icke-relativister. (Den som vill kan fundera över hur dessa båda argument – Sokals skyskrapeargument och relativismens självupphävande egenskap – kan modifieras för att riktas som kritik mot den etiska och den estetiska relativism jag säger mig försvara. Eventuellt kan jag få vissa problem att värja mig. Filosofi är svårt.)

Jag insisterar alltså på att det finns en objektiv fysisk verklighet. Men att bevisa detta låter sig knappast göras. Hur kan jag överhuvudtaget veta att det finns en verklighet därute som återspeglas av de sinnesintryck jag upplever? Hur kan jag veta att föreläsningssalen här, och alla ni som sitter här, inte blott är inbillningar i mitt medvetande? Allt jag har är ju sinnesretningar som jag väljer att tolka som t.ex. syn- och hörselintryck, vilka i sin tur antas härröra från något som finns därute men som jag strängt taget inte kan komma i direktkontakt med (jag kan ge mig på att greppa efter den här stolen och kan påstå att jag nu har direktkontakt med den, men allt jag har som stöd för det är ju blott mina känselintryck). Hur vet jag att jag inte bor i The Matrix - ni vet filmen där huvudpersonen så småningom får klart för sig att allt han tyckt sig uppleva blott är en datorsimulering. Svaret är väl att jag inte kan veta det. Inte säkert. Försök har gjorts att bygga upp helt säker kunskap, men med magra resultat. Descartes kände att han stod på säker mark med sitt Cogito ergo sum – "jag tänker, alltså finns jag", och jag känner en viss böjelse att hålla med, men även det kan säkert också ifrågasättas. (En del hävdar att matematisk kunskap kan vara absolut säker. Och visst kan jag känna mig säkrare på att 7+3=10 än på det mesta annat, men kan jag verkligen vara absolut 100% bombsäker på att jag inte räknat fel?)

Jag kan alltså inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet, men jag tror att den finns. Om ni pressar mig på varför, så kan jag peka på att saker och ting i så hög grad beter sig som om de fanns att det vore märkligt om de inte fanns. (Men det är klart, det kan ju vara en konspiration, som i The Matrix...) Och om ni pressar vidare så går jag nog över till en pragmatisk argumentation. Hypotesen att det finns en objektiv verklighet där ute som återspeglas i mina sinnesintryck, inklusive att den framrusande lastbilen faktiskt finns på riktigt och därför är värd att akta sig för, har hittills visat sig fungera såpass väl att jag - åtminstone tills vidare - väljer att hålla fast vid den.

Nå, ni blir säkert besvikna om detta är allt jag har att meddela om min världsbild: att jag tror att världen faktiskt existerar. Något mer borde jag väl kunna leverera. Här skulle jag kunna påbörja en lång lista med påståenden om vår värld, som jag tror på. En del av dem är vardagliga och tämligen triviala, som t.ex.

Jag tror att det här i Göteborg finns gott om spårvagnar men ännu fler bilar.

Cirka 55 km öster om Göteborg (fågelvägen) tror jag att staden Borås ligger, och att mina föräldrar bor där.

...så låt oss lägga sådana åt sidan och fokusera på lite grandiosare utsagor:

Jag tror att materien är uppbyggd av atomer.

Jag tror att en vattenmolekyl består av en syreatom sammanfogad med två väteatomer.

Jag tror att AIDS orsakas av HIV-viruset.

Jag tror på Newtons gravitationslag - som en approximation vilken fungerar utmärkt under förhållanden som vi är vana vid men som under extrema förhållanden behöver ersättas med Einsteins allmänna relativitetsteori eller möjligen något ännu mer allmänt och raffinerat som vi ännu inte känner till.

Jag tror att människor och chimpanser härstammar från gemensamma anfäder som levde för cirka sex miljoner år sedan.

Jag tror att evolutionen fortskridit genom årmiljonerna utan gudomliga ingripanden.

Jag tror att jordens medeltemperatur de senaste decennierna stigit med i genomsnitt någon dryg tiondels grad per decennium, och att denna ökning under återstoden av det här århundradet kan väntas accelerera om vi inte styr om kursen från den kraftiga ökning i fossilbränsleförbränning som för närvarande pågår.

Jag tror att universum (eller den del av universum som vi idag känner till) blev till genom den så kallade Big Bang för mellan 12 och 15 miljarder år sedan.

Och så vidare. Inget av det här vet jag som sagt fullständigt säkert, men i samtliga fall tycker jag mig ha tillräcklig anledning att vara någorlunda säker - exakt hur säker kan dock variera från fall till fall.

Det här kommer att bli väldigt spretigt och till slut ganska långrandigt om jag fortsätter listan. Bättre då att jag försöker förklara varför jag tror på dessa saker, och sätta in dem i något slags system. Låt mig börja med att säga något om vad jag menar med vetenskap.

Om någon försöker lura er att de kan ge ett enkelt och exakt kriterium på vad som är respektive inte är (god) vetenskap, så tro dem inte! Saken är komplicerad, och även om jag ofta i enskilda fall kan skilja det ena från det andra så känns det orealistiskt att försöka formulera en generell regel som osvikligt skiljer vetenskap från icke-vetenskap. Men om jag något så när skall försöka ringa in det så handlar det om att med hjälp av empiri och rationellt tänkande försöka vidga vår kunskap om världen. Någon principiell skillnad mot när vi gör samma sak i vardagslivet (säg att jag letar efter min borttappade strumpa, eller försöker förstå varför motorgräsklipparen inte startar) menar jag att det inte är - däremot bedrivs väl vetenskapliga undersökningar som regel med långt större systematik, och också med stöd av den stora kunskapsmängd som ackumulerats genom åren om vilka vägar som fungerar bättre än andra när det gäller att nå tillförlitliga resultat: hit hör en rad matematiska och statistiska metoder, försöksplanering, användandet av kontrollgrupp och placebo i medicinska studier, etc etc.

Något som också kan beskrivas som en grundpelare i det vetenskapliga förhållningssättet (mest relevant i naturvetenskapen, men gäller för all del också i övriga någorlunda sunda vetenskaper - vilket exkluderar delar av teologin och kanske en del annat) är naturalismen: antagandet att allt vi ser omkring oss har naturliga förklaringar. Ordet naturalism har ett par approximativa synonymer: materialism och fysikalism. Vissa filosofer vill dra mer eller mindre subtila skiljelinjer mellan dessa, men jag skall betrakta dem som synonyma. Ordet materialism (kanske det minst lämpliga ordet, då det kan föra tankarna till exempelvis Marx historiematerialism eller glupsk konsumism, saker som inte alls har att göra med den materialism vi talar om här) betonar hur världen är uppbyggd av materia (inklusive energi, vilket är en annan sida av samma sak). Ordet fysikalism betonar vetenskapens reduktionistiska hierarki, där reducerandet av frågeställningar till mer grundläggande storheter alltid till slut landar i fysiken, via kedjor som t.ex. sociologi-psykologi-neurologi-biokemi-fysik. Men i hög grad är detta olika sidor av samma mynt, och de tre orden naturlaism, materialism och fysikalism har betydelser som sammanfaller eller åtmistone kraftigt överlappar.

Någon kan säkert tycka att det låter ovetenskapligt att rätt och slätt anta att världen är naturlig. Borde vi inte hålla den frågan öppen? Här gäller det att skilja på metodologisk och metafysisk naturalism. Den metafysiska naturalismen är en världsbild och en trosföreställning, som säger att allt har en naturlig förklaring. Metodologisk naturalism handlar inte om någon världsbild eller trosföreställning, utan är en metodföreskrift för framgångsrik vetenskap. Vi formulerar, i Karl Poppers anda, hypoteser om naturliga förklaringar till fenomen vi ser om kring oss, och gör vad vi kan för att testa förklaringarna, vilket ofta leder till falsifiering och förkastelse, varpå nya hypoteser behöver formuleras. Alla dessa hypoteser kan sägas ligga inom ramen för den övergripande hypotesen att världen är naturlig. Även den, kan vi föreställa oss, är möjlig att förkasta i ljuset av evidens: vi kan tänka oss en situation där den metodologiska naturalismen kör fast, där vi har en uppsättning fenomen som envist motstår varje försök till naturlig förklaring, och där vi till slut ser oss nödsakade att konstatera att hypotesen om att världen är naturlig är ohållbar - vilket i så fall blir ett s.k. paradigmskifte (jfr Sven-Eric Liedmans föreläsning lite längre fram i den här föreläsningsserien) av mått, och ett läge för total omprövning av vår syn på vetenskapen.

Även om vi konceptuellt håller isär den metodologiska och den metafysiska naturalismen kan vi såklart erkänna att det finns ett samband mellan dem. Ju större framgång den metodologiska naturalismen har, desto större blir lockelsen i att tro på den metafysiska naturalismen. (Så fungerar i alla fall jag; andra personer kan såklart ha andra böjelser.)

Nå, hur framgångsrik är den metodologiska naturalismen? Totalt framgångsrik, bara delvis framgångsrik, eller står den rentav inför kris och paradigmskifte? Innan jag försöker besvara det, låt mig först säga något om vad vi egentligen menar med med naturliga förklaringar. Vi får inte ha en alltför snäv definition, som att kräva att ett fenomen skall kunna reduceras till våra idag kända naturlagar. I så fall skulle vi avhända oss möjligheten att inom vetenskapens ram modifiera naturlagar eller formulera nya. Det finns, menar jag, inte något i sig ovetenskapligt i att undersöka om det möjligen kan existera ESP-fenomen, tankeöverföring via något slags kraftfält eller liknande av hittills okänd art, ty om ESP finns kan vi ju rimligtvis inkorporera det, via nya naturlagar, i en naturalistisk världsbild.

Men här riskerar vi att göra definitionen alltför vid, ty om precis allt går för sig att inkorporera, då blir det ju ett tomt påstående att hävda att något är naturligt. Så någon slags gränsdragning behöver vi göra. Ett försök till definition som gjorts är att dela upp allt som finns i två kategorier - materia vs medvetande - och sedan deklarera allt som i grunden är uppbyggt av materia som naturligt, medan allt som i grunden härrör ur ett medvetande är övernaturligt; med en sådan syn skulle världen, om den är skapad av en högre makt i form av ett medvetande, vara övernaturlig hur naturlig den än må te sig i alla sina detaljer. Jag föredrar en annan definition, där naturligt är det vars egenskaper och dynamik kan beskrivas i termer av (reduceras till) enkla lagar – naturlagar om vi så vill. Exakt vad "enkel" här betyder vill jag inte precisera, men jag kan nog tänka mig en generös definition. Det tycks finnas lite olika uppfattningar bland fysiker om hur enkla grundläggande lagar för universum man kan hoppas på: den amerikanske fysikern Steven Weinberg är bl.a. i boken Dreams of a Final Theory optimistisk, medan åtminstone vissa i en yngre generation av fysiker, som t.ex. Ulf Danielsson i Uppsala, lutar åt att lagarna kan komma att visa sig inte alls så enkla och vackra som man tidigare hoppats.

Hur som helst, jag skulle svara på hurpass framgångsrik vetenskapens metodologiska naturalism har varit och är. Jag vågar påstå att den uppvisat oerhörda framgångar. Vi vet massor om allt från solsystemet, Vintergatan och universum ned till celler, molekyler, atomer och elementarpartiklar. Hela den enorma teknikutveckling vi sett det gångna århundradet, med datorer, månlandningar, mobiltelefoner, USB-minnen och GPS:er (samt dessvärre också atombomben) bygger på denna vetenskap.

Många kunskapsluckor återstår. Vi vet inte vad den "mörka materia" ute i universum, som vi inte kan se men var existens vi tycker oss kunna sluta oss till genom dess gravitationella påverkan på synlig materia, består av. Allmänna relativitetsteorien och kvantfysiken är var för sig spektakulärt kraftfulla verklighetsbeskrivningar, men vid tillräckligt höga energier börjar de motsäga varandra, och någon lösning på denna konflikt (exempelvis i form av den Final Theory Weinberg syftar på) har vi ännu inte lyckats hitta. Även om vi vet mycket om livets utveckling har vi dålig kläm på hur det startade. Etc.

Många kunskapsluckor som sagt. Men ingen har påstått att det skulle vara enkelt att forska, och att vi skulle kunna avkräva naturen alla svar bums, så jag tycker inte det är det minsta nedslående att så mycket återstår. På tal om just livets utveckling har det ju från kreationistiskt håll gjorts stor sak av felande länkar. Men det finns faktiskt ingen anledning att vänta sig att våra fossiler skall ge fullständiga rekonstruktioner av det biologiska utvecklingsträdet. Och om man mellan två arter X och Y saknar "den felande länken", vad händer då om vi hittar just en sådan felande länk Z? Jo, då fördubblas problemet: plötsligt saknar vi "den felande länken" mellan X och Z, och den mellan Z och Y.

Inget av detta finner jag som sagt särskilt oroande i detta sammanhang, eller som skäl att allvarligt ifrågasätta naturalismen. Men det finns ett problem som framstår som betydligt mer oroande, och det är problemet med det mänskliga medvetandet. Hur kan det fysiska omkringskuffandet av elektroner och joner i det nervknyte jag har innanför pannbenet ge upphov till inre upplevelser, ett medvetande? Jag har lite svårt att hitta de rätta orden här: ord som på ett precist sätt beskriver problemet, och det har rentav sagts att problemet med medvetandet är det enda av naturvetenskapens riktigt stora öppna problem som vi inte ens klarar av att formulera ordentligt.

Det finns en känd uppsats från 70-talet av filosofen Thomas Nagel som redan i titeln antyder ett försök att formulera problemet: "What is it like to be a bat" – hur känns det att vara en fladdermus? Om han istället hade frågat "Hur känns det att vara en sten?" så hade vi genast svarat att frågan är fel ställd - det känns naturligtvis inte alls. Men "Hur känns det att vara Hillary Clinton?" upplever vi däremot som en meningsfull fråga, därför att vi utgår ifrån att hon, precis som vi själva (men i motsats till stenen), har ett medvetande. Vad gäller fladdermusen kan vi eventuellt känna oss lite osäkra på om den har ett medvetande eller inte. Strängt taget kan man hävda att vi egentligen inte heller har någon information att gå på i fallet med en sten eller med Hillary Clinton, ty den ende som noga taget kan veta något om hennes eventuella medvetande är hon själv. Den sortens skepsis till existensen av andra medvetanden än det egna kallas solipsism, och kan möjligen motiveras filosofiskt, men skulle i längden kännas fruktansvärt ensamt. Möjligen är det därför vi tenderar att utgå från att andra människor har medvetanden liknande det egna.

Om vi nu accepterar en naturalistisk världsbild så uppstår frågan hur materia kan ge upphov till medvetande. Den australiensiske filosofen David Chalmers kallar problemet "the Hard Problem", för att särskilja dess speciella status jämfört med allehanda "enklare" problem (Hur kombineras signalerna från två ögon till djupseende? Hur går det till när vi prioriterar mellan olika sinnesintryck som samtidigt pockar på vår uppmärksamhet? Etc, etc.) som visserligen är högintressanta vetenskapliga frågeställningar men som saknar det filosofiska bråddjup som problemet med medvetandets existens utgör.

Chalmers gillar att formulera problemet i termer av s.k. zombies - inte det slags zombie som figurerar i skräckfilmer, utan filosofiska zombies. En sådan zombie är en figur som fysiskt sett är på pricken lik dig eller mig, ned till minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men som saknar inre subjektiva upplevelser. En zombie beter sig exakt som du eller jag, uppvisar exakt samma känsloyttringar, förmår återge exakt samma barndomsminnen, etc, etc., men inombords är det så att säga beckmörker. The Hard Problem blir då: varför är vi inte alla zombies?

En annan filosof, den i breda läsekretsar (däribland jag själv) mycket populäre Daniel Dennett, avvisar zombietanken, och har till och med hittat på ett ord för föreställningen om filosofiska zombies - att de överhuvudtaget skulle vara logiskt möjliga - the zombic hunch: den zombiska böjelsen. Han menar att när vi analyserat problemet, och de neurala och kemiska processer som försiggår i våra hjärnor, tillräckligt noggrant, så kommer det att uppenbaras att frågan om zombier är lika inkoherent och knasig som om vi skulle fråga oss om det kan finnas tingestar som fysiskt sett, ned till minsta elementarpartikel, är uppbyggda exakt som kakelugnar, dock utan att vara kakelugnar. (Lite oklart framstår det dock huruvida Dennett i böcker som Consciousness Explained verkligen menar sig ha genomfört en sådan analys, eller om han bara hävdar att det är så det kommer att gå.)

Hur som helst, om det finns något enda problem där naturvetenskapen hittills stött på patrull på ett sätt som skulle kunna vara en kandidat till det slags kris för naturalismen, eller paradigmskifte, som jag skissade på för en stund sedan, så menar jag att det är the Hard Problem angående medvetandet. Vissa tänkare, som t.ex. filosofen Colin McGinn, påpekar att den precis på samma sätt som en hund omöjligt kan förstå den kopernikanska världsbilden med solen i centrum och planeterna i cirkelformade banor runt den (eller ens sjuans multiplikationstabell), så kan det gott vara så att det finns saker som av rent fysiologiska skäl ligger bortom vad en mänsklig hjärna kan begripa, och att the Hard Problem hör till denna kategori.

Själv tycker jag att det ännu är för tidigt att ge upp om vår fömåga att reda ut det här, eller att proklamera någon naturvetenskapens kris eller paradigmskifte. Lite perspektiv får vi om vi betänker följande. För 100 år sedan var det svårt att föreställa sig hur död materia kunde formera sig till levande varelser utan medverkan av någon mystisk elan vital - något som vi nu, tack vare biologins och biokemins fantastiska framgångar inte längre finner bekymmersamt. Länge tyckte vi istället att förekomsten av intelligenta varelser var gåtfullt, med mycket tack vare datorrevolutionen har även det mysteriet lösts upp - vi vet ju nu hur vi konstruerar maskiner som kan styra kryssningsrobotar och besegra även de allra starkaste mänskliga stormästarna i schack. Nu återstår problemet med medvetna varelser, men kanske kan vi, med lite tålamod, vänta oss att även det problemet upplöses.

Ett problem som ofta nämns i samma andetag som det om våra medvetanden är den fria viljans problem, som jag bekymrade mig en del över när jag var yngre, men som jag numera tror är ett missförstånd (ungefär så som Dennett tycker att the Hard Problem är ett missförstånd). Problemet är följande: om våra hjärnor blott har att rätta sig efter naturlagarna, hur kan det då finnas utrymme för fri vilja? Om världen är deterministisk (dvs om naturlagarna inte medger utrymme för "verklig slump") verkar det helt kört. Men möjligheten att naturen i grund och botten skulle innehålla t.ex. kvantmekaniska slumpfenomen ger inte mycket tröst: om min fria vilja består i att mina handlingar styrs av någon roulettekula så är det väl inte mycket till fri vilja.

Ett sätt att se den principiella skillnaden mellan medvetandeproblemet och den fria viljans problem är följande. Den fria viljan kan mycket väl vara inbillad, men medvetandet kan inte gärna förklaras bort på det viset, ty om det är inbillat, vad är det då som inbillar sig om inte ett medvetande?

Denna lösning på den fria viljans problem (att den är inbillad) är inte på minsta vis paradoxal, men kan möjligen uppfattas som en smula obehaglig. Jag menar dock att den inte ens är det. Låt mig citera ett stycke ur min bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer från 2008 - ett stycke som är inspirerat av den amerikanske datalogen Douglas Hofstadter (någon här kanske har läst han berömda bok Gödel Escher Bach; inspirationen till nedanstående kommer dock från hans färskare I Am a Strange Loop). På sid 175-176 i min bok skriver jag så här:

fri

När jag kikar på programmet för den här föreläsningsserien slås jag av den rikliga förekomsten av religion i temat för de kommande föreläsningarna - jag tror nästan att präster, teologer och religionshistoriker är i majoritet bland talarna. Därför kanske jag avslutningsvis borde säga något om huruvida det i min världsbild finns plats för någon Gud. Om någon rätt och slätt frågar mig om jag tror på Gud, och begär ett rakt ja/nej-svar, så svarar jag (vilket ni kanske redan anat av vad jag hittills sagt) nej, jag tror inte på Gud.

Men håller jag Guds existens för helt utesluten? För att svara på det måste jag begära en närmare definition av vad som menas med Gud. Om ni menar den Gud som det står om i Bibeln - den person av manskön som skapade världen på sex dagar, som har detaljerade synpunkter på vad vi får göra bakom sovrummets dörrar (även med samtyckande vuxna), som utsatte Abraham för ett sadistiskt spratt och så när fick denne att ta livet av sin son Isak... den Gud som skickade sin egen son (som på något outgrundligt vis också är han själv) att korsfästas och torteras för att befria oss från våra synder - om det är den Guden ni menar, så måste mitt svar bli att, ja, den Guden är så långsökt och konstig att jag i brist på evidens håller hans existens för utesluten. Eller i alla fall nästan utesluten - om övertygande evidens för hans existens skulle dyka upp så är jag nog beredd att ändra mig. Så låt mig säga så här: jag håller hans existens för att vara lika utesluten som tanken att månen består av grönmögelost: om det faktiskt visar sig att månen är gjord av grönmögelost så är jag beredd att böja mig för det, men jag finner ingen som helst anledning att vänta mig att någon sådan bevisning skulle dyka upp.

Å andra sidan är det ju inte alla troende (låt oss för enkelhets skulle hålla oss till kristendomen) som är bokstavstroende på detta vis. Det ena efter det andra i Bibeln kan man ju, med bibehållen gudstro, hävda är metaforer av olika slag, och backa allt längre (så som jag uppfattar att t.ex. KG Hammar gör) från den konkreta gudsbild som presenteras i Bibeln mot en allt mer abstrakt. Efter riktigt långt backande återstår bara att man tror på "något slags högre makt", eller rentav på "något". Ju längre man backar mot det abstrakta och diffusa, desto mindre utesluten finner jag guden ifråga. Och någonstans på denna diffusa glidande skala finns väl någon punkt (som jag dock inte kan precisera då sammanhanget som sagt är så diffust) där jag inte längre kan säga mycket mer än "ingen aning, om det är detta du menar med Gud så kan väl Gud gott existera". Men å andra sidan, ju mer man sedan tillfogar om att Gud bryr sig om vad vi människor har för oss, vill oss väl, ingriper via bönhörelse, erbjuder ett liv efter detta, etc, desto mer långsökt och osannolik framstår i mina ögon teorin om hans existens.

Stora frågor och epistemisk ödmjukhet

2011-08-24T08:25:00.004+02:00

Nu har jag bloggat i en hel månad utan att förmedla en enda Mu*****dteckning. Så kan vi inte ha det! Här är en rolig stripp från Jesus and Mo:

Och här är en till:

Tipstack till ständigt alerte och ständigt läsvärde Patrik Lindenfors!

Utilitarism och utomjordingar

2011-08-21T16:25:00.004+02:00

En eventuell framtida konfrontation mellan mänskligheten och en fientligt sinnad utomjordisk civilisation är ett kärt tema i science fiction. Mer sällsynt är det i den vetenskapliga litteraturen, men det förekommer faktiskt.¹ En sammanfattning av kunskapsläget, som i brist på empiri domineras av spekulationer över tänkbara scenarier, publicerades för ett par månader sedan i tidskriften Acta Astronautica. I den översikten finns bl.a. en överraskande (men spekulativ) koppling till klimatfrågan, vilken, som jag rapporterade om på Uppsalainitiativet häromdagen, ledde den till att en nyhet om risken för utomjordisk invasion i veckan valsat runt i pressen. Min egen syn på saken är att den risken inte är mycket att bry sig om så länge som kunskapsläget i frågan är så utomordentligt magert som det är i dag, i synnerhet som en rad hot mot vår mänskliga civilisation föreligger vilka (troligtvis) är mer akuta och för vilka vi har ett avgjort bättre grepp om vad som behöver göras.

En i mitt tycke (åtminstone i dagens kunskapsläge) mer fruktbar tillämpning av idéer om möten med utomjordingar är att använda dem som inspiration för filosofiska tankeexperiment. Ett känt exempel är Newcombs paradox, ett något mindre känt är Eliezer Yudkowskys berättelse Three Worlds Collide som i novellform erbjuder högintressant input för moralfilosofiska funderingar. I denna bloggpost skall jag skissera ett tänkt möte med utomjordingar i ett försök att kasta ljus (eller möjligen skugga) över den moralfilosofiska inriktning som kallas utilitarism.

Enligt utilitarismen bör vi välja de handlingar som kommer till störst total nytta. Ett specialfall är den hedonistiska utilitarismen, som likställer nytta med graden av välbefinnande, summerat över alla varelser med förmåga att uppleva välbefinnande eller dess motsats lidande; även lidandet kommer med i kalkylen, i form av minusposter. (Om vi inte insisterar på det hedonistiska perspektivet är vi fria att räkna in sådant som t.ex. kunskap eller estetiska värden, såsom värden i sig själva och inte bara medel för att uppnå välbefinnande.) Det finns goda argument för ett utilitaristiskt synsätt. Personligen är jag emellertid skeptisk till att dogmatiskt binda mig vid en enda morallära, och är således inte beredd att oreserverat ansluta mig till utilitarismen, och i synnerhet inte till den hedonistiska. Men det finns många andra som är mer övertygade om den hedonistiska utilitarismens grundläggande riktighet, däribland (om jag förstått dem rätt) filosoferna Peter Singer och Torbjörn Tännsjö. Jag undrar hur de ställer sig till följande tankeexperiment.

Jorden angrips av en militär styrka av kentuarianer, så kallade därför att de kommer från en planet i omloppsbana runt stjärnan Alpha Centauri. Kentaurianernas avsikt är att tillfångata alla oss människor (eller så många de kan få tag i) i syfte att, för deras eget höga nöjes skull, hålla oss vid liv i små burar och utsätta oss för svår tortyr så länge som möjligt. Det står och väger huruvida invasionen skall lyckas, och det etiska dilemma jag härmed föreslår är huruvida man bör ställa upp för den mänskliga försvarsarmén eller hellre desertera och gå över till den kentaurianska anfallsstyrkan.

Jag gissar att de flesta, inklusive Singer och Tännsjö, spontant tar mänsklighetens parti i denna militära konflikt. Jag har emellertid inte redogjort för samtliga förutsättningar ännu. Så här ligger det nämligen till:

Kentaurianerna har ojämförligt mycket större förmåga än vi människor att känna välbefinnande. Deras sensitivitet i förhållande till vår är närmast att jämföra med hur vi föreställer oss att vår sensitivitet förhåller sig till flugors eller bacillers. Maximalt välbefinnande kan kentaurianerna uppnå på ett enda vis, nämligen genom att se oss stackars människor sprattla under bestialisk tortyr. När de får uppleva detta mår de så bra inombords att det lidande vi stackars människor utsätts för blir till försumbara växelpengar i den hedonistiska uträkningen.

Nå, Peter Singer och Torbjörn Tännsjö, på vilken sida ställer ni er i denna konflikt - människornas eller kentaurianernas? (Själv avser jag kämpa till sista blodsdroppen i den mänskliga försvarsstyrkan.)

Fotnot

1) I den häromåret utkomna antologin Global Catastrophic Risks, om existentiella hot mot mänskligheten, upptar konfrontationer med utomjordingar tre av totalt mer än 500 sidor, vilket jag uppfattar som närmast en överrepresentation i förhållande till temats förekomst i litteraturen som helhet.

Därför är jag republikan

2011-08-20T16:45:00.002+02:00

Idag betalar jag medlemsavgiften för inträde i Republikanska föreningen. Att jag är republikan¹ är ett ställningstagande som har ganska litet att göra med vår nuvarande regents beklämmande kvinnosyn och motbjudande leverne. Det senare kan visserligen tjäna som illustration till det vettlösa i ett system där en statschef sitter på livstid i stort sett hur olämplig han än visar sig vara för uppdraget, men min huvudsakliga invändning mot monarkin är mer principiell. Det är inte värdigt en demokrati att dess högste chef erhåller sitt ämbete genom blodsband och förstfödslorätt. Till den som invänder att monarkin som institution idag inte längre har någon formell makt utan blott äger symbolvärde vill jag påminna om vad monarkin stått för genom historien och därför idag symboliserar: tyranni och envälde. Den som hyllar låt oss säga Karl XII och hans ämbete befinner sig på samma planhalva som den som gör Hitlerhälsningar eller sjunger Kim Jong Ils lov.

Mina vänner har, inför liknande uttalanden från min sida, ofta häcklat mig för mina medlemskap i Kungliga Vetenskapsakademien (invald 2004), Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (invald 2006) och nu senast Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (invald 2010). Är det inte en smula inkonsekvent av en republikan att ingå i sådana kungliga sammanslutningar? Den frågan kan jag bara ödmjukt besvara jakande, men försvarar mig (måhända en smula lamt) med att jag anser mig ha viktiga saker att uträtta inom det svenska forskarsamhället, och att jag av det skälet inte tycker mig att ha råd att avvara de nätverk som jag genom dessa exklusiva sällskap har tillgång till. Kanske kan det ändå räknas till mitt försvar att jag, genom mitt medlemskap i Republikanska föreningen, genom denna bloggpost och genom min allmänna frispråkighet även i andra sammanhang, står rakryggat och öppet för min uppfattning om det svenska statsskicket.² Om detta anses otillräckligt kan jag, som grädde på moset, lova att, den dag jag får ta emot ett pris eller en medalj ur konungens hand (något som kanske aldrig kommer att ske trots att jag så innerligt väl förtjänar det), i samma ögonblick jag tar emot utmärkelsen och som ett slags salut till konungen och hans ämbete, avfyra en rejäl brakskit.

Fotnoter

1) Jag minns ett tillfälle för kanske tio år sedan då jag diskuterade politik med några amerikanska vänner, och särskilt deras förvånade ansiktsuttryck då jag förklarade för dem att jag var republikan. Låt mig därför framhålla, som jag gjorde för dem, att min ställningstagande mot statsskicket monarki och för statsskicket republik inte innebär att jag känner några särskilda sympatier för det republikanska partiet i USA.

2) Om (företrädare för) KVA, KVVS eller IVA skulle komma att anse att mitt ställningstagande i statsskicksfrågan är oförenligt med medlemskap hos dem, så är det, enligt min mening, upp till dem att utesluta mig.

Den centerpartistiska sjöfyllerifrämjarfalangen

2011-08-16T16:15:00.002+02:00

Tala om trollen! Blott ett par dagar efter att jag ironiserat över Centerpartiets sjöfyllerifrämjarfalang slår de till igen, denna gång med en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Politiskt engagemang är viktigt. Utan det kan inte vårt demokratiska samhällsskick fungera. På viktiga frågor - flera av dem av ödeskaraktär - att engagera sig i råder ingen brist. Vi har frågan om hur vi bäst bekämpar det fruktansvärda kvinnoförtryck som världen över äger rum i Guds namn; vi har frågan om vem som skall ta hand om oss när vi blivit gamla och sjuka med en upp-och-nedvänd ålderspyramid i Sverige och resten av Europa; vi har frågor om hur vi åstadkommer en snabb och smidig omställning till fossilfria energisystem och om hur miljarder människor i tredje världen skall kunna lyfta sig ur fattigdom utan att vi utlöser en klimatkatastrof; vi har frågor om utanförskap och om hur samhället bäst utformas för att förhindra dödsbringande politisk extremism av Anders Behring Breiviks typ; vi har frågan om hur den psykotiska finansmarknaden eventuellt skall kunna tyglas; vi har den lite bortglömda frågan om det kärnvapenhot som ännu inte är avvärjt (men som kanske aktualiseras av att världens största kärnvapenarsenal riskerar att om mindre än två år hamna i händerna på en galen religiös extremist); vi har i anslutning till svältkatastrofen på Afrikas Horn såväl frågan om vad som akut skall göras som den om hur liknande framtida katastrofer kan förebyggas; vi har ett knippe svåra bioetiska frågor kring den långtgående modifiering av den mänskliga naturen på medicinsk och genetisk väg som vi ligger i startgroparna för att genomföra; och vi har en rad andra frågor av liknande dignitet.

Bland alla dessa frågor väljer det centerpartistiske landstingsrådet Gustav Andersson tillsammans med sin partikollega Karl Malmqvist att kämpa för rätten att i berusat tillstånd framföra stora motorbåtar. Vad ligger bakom denna prioritering, detta rent ut sagt bisarra val av fråga att kanalisera sin politiska energi och sitt samhällsengagemang i? Är herrar Andersson och Malmqvist åtminstone ytligt bekanta med några av de ovan uppräknade frågorna? Har de efter noggrant övervägande kommit fram till att sjöfylleri är viktigare? Eller handlar det om något slags förträngningsmekanism, och hur känns det i så fall att leva med så omfattande skygglappar? Är det måhända lite mysigt i Anderssons och Malmqvists förkrympta och förtorkade Bullerbyvärld, där inga större politiska frågor finns än den om rätten att ta sig en nubbe innan man styr ut över sjön? Se där några frågor jag gärna skulle vilja veta svaret på - både för att psykologin i sig kan vara intressant, och för att bättre förstå det svenska politiska landskapet.

Presidentkandidaterna och klimatfrågan

2011-08-15T13:45:00.010+02:00

Att USA skall ta ledningen i omställningen till fossilfria energisystem är rimligt att efterfråga, som t.ex. Papua Nya Guineas delegat Kevin Conrad gjorde i ett berömt uttalande vid klimatmötet i Bali 2007. Men det ser mörkt ut. Barack Obama har inte förmått göra mycket. Största bromsklossen finns i kongressen, och det är framför allt företrädare för det republikanska partiet (men inte bara de) som starkast motsätter sig en konstruktiv energi- och klimatpolitik. Republikanernas track record vad gäller synen på klimat- och annan vetenskap är förfärligt. Det skulle otvivelaktigt innebära ett nytt hårt slag mot förhoppningarna om ett amerikanskt ledarskap i klimatfrågan, om någon av de republikanska presidentkandidaterna skulle besegra Obama i presidentvalet 2012. Dock finns grader även i helvetet, och mellan de ledande republikanska kandidaterna kan tydliga nyansskillnader urskiljas i deras syn på (eller, snarast, ointresse för) klimatfrågan.

Rick Perry, guvernör i Texas (en merit med skräckinjagande associationer), anser att reglering av växthusgasutsläpp skulle ha katastrofala följder för ekonomin, och att det förresten inte finns några vetenskapliga bevis för mänsklig klimatpåverkan.

Michele Bachmann (som länge haft kampen mot energieffektiviseringsåtgärder - "the brave new world of energy conservation" - som en hjärtefråga) är om möjligt ännu tydligare: global uppvärmning är "voodoo, nonsense, hokum, a hoax".

Sarah Palin har svajat lite hit och dit i frågan om mänsklig aktivitet kan ligga bakom global uppvärmning. I augusti 2008 hette det "I'm not one though who would attribute it to being man-made", men kort därefter mjukade hon upp det ställningstagande kraftigt - "I believe that man's activities certainly can be contributing to the issue of global warming, climate change" - och menar att åtgärder kanske ändå borde vidtas. Bara inte cap-and-trade. Hellre borra efter naturgas.

Jon Huntsman arbetade för några år sedan, i sin roll som guvernör i Utah, för utsläppsbegränsningar, men har nu ändrat sig och menar att ekonomin måste bli bättre innan vi åter har råd att bry oss om klimatfrågan.

Mitt Romney anser att antropogen global uppvärmning är en realitet och att växthusgasutsläpp är ett problem, men tvekar om vad som konkret borde göras, och varnar i synnerhet för unilaterala amerikanska åtgärder.

Om frihet

2011-08-13T18:20:00.003+02:00

Liberalismens grundidé - som jag varmt ansluter mig till - är att värna individens frihet. Tyvärr är implementeringen av idén inte okomplicerad. Då vi försöker utforma samhället med individens frihet som ledstjärna inser vi snabbt att det inte går att göra fullständigt konsekvent, ty det blir lätt så att den enes frihet kommer i konflikt med den andres. Min frihet att klippa gräsmattan hur och när jag vill inkräktar på din frihet att slippa bli störd på vilodagen. Din frihet att köra din bil hur fort du vill på landsvägen inkräktar på min frihet att kunna använda samma landsväg utan att riskera bli nedmejad av en fartdåre. Etc, etc.

Liberalism kräver alltså i praktiken ett kompromissande mellan olika friheter. Frihet är otroligt viktigt, men vi behöver också ta oss en funderare på vilka friheter vi i första hand bör värna, och vilka som är mindre viktiga. Därför har jag lite svårt att förstå och känna sympati med de liberala debattörer som väljer ut någon rent ut sagt löjligt oviktig frihet, och satsar tid och energi på att tala sig varma för denna (ofta utan att reflektera närmare över vilka andra friheter den eventuellt kan komma i konflikt med). Jag tänker på försvaret av, exempelvis,

friheten att få framföra stora motorbåtar när man är lite på örat,
friheten att få inhandla berusningsmedel i den lokala matbutiken, och
friheten att få lämna ölburkar och engångsgrillar efter sig i parken eller i naturen.

Marcus Birro till storms mot oss matematiker

2011-08-12T11:00:00.001+02:00

Marcus Birros senaste Expressen-krönika, i onsdags, är ett rasande generalangrepp mot matematiken och mot oss matematiker. Han börjar med en självbiografisk notering om varifrån hans agg kommer:

Liknande vittnessmål är vanligt förekommande (och pekar på ett skolans misslyckande som vi som arbetar med matematikutbildningsfrågor behöver ta på allvar), men det formidabla hat mot matematiken som Birro i sin krönika ger utryck för är ovanligare. Hans anklagelsepunkter är många, men jag fastnar för den här:

Att vi matematiker skulle dominera de svenska kultursidorna låter som en lätt överdrift. Det är visserligen sant att Anders Björner hade en intressant artikel om matematikens tillämpningar i Dagens Nyheter för ett par år sedan, men det är långt ifrån varje år som någon matematiker får plats på DN:s kultursidor. Mer nyligen recenserade Helena Granström Lars Gustafssons senaste bok Mot noll i Svenska Dagbladet (vilket fick ett festligt efterspel), och i samma tidning skrev jag för nårga år sedan tre understreckare. Ola Hössjer fick förra året utrymme i Dagen för en mindre lyckad betraktelse över vetenskap och gudstro. Tanja Bergkvist bidrar (liksom jag själv) regelbundet till den högerinriktade kulturtidskriften Axess. Med detta har jag nog i stort sett tömt ut matematikerkårens närvaro på de svenska kultursidorna - jag kan ha glömt någon, men det ändrar knappast på det faktum att vi tillsammans tar långt mindre utrymme på kultursidorna än vad Marcus Birro alldeles ensam mäktar med.

I Birros bisarra världsbild är det för övrigt inte bara kultursidorna som vi matematiker tagit över, utan... hela världen!

Nå, kanske Birro avser ladda ordet "matematiker" med en mer generell (och måhända metaforisk) betydelse än vanligt? Det skulle t.ex. kunna vara så att han med "matematiker" avser alla oss som emellanåt försöker oss på att resonera logiskt och rationellt. Eller avser han det bara som ett skällsord i största allmänhet? Den ende "matematiker" han nämner vid namn är hur som helst Christer Sturmark. Christer är en god vän till mig, och mycket kan sägas om honom, men han är rakt inte någon matematiker i ordets vanliga mening. Och möjligen är inte "matematiker" det enda ord som Birro använder i någon alldeles egen betydelse: för att begripa en mening som...

...känner jag att jag skulle behöva ett lexikon som förser mig med översättningar från Birro-språk till konventionell svenska. Det troligaste är emellertid att några sådana översättningar inte går att skaka fram, helt enkelt därför att orden, när Birro använder dem, inte betyder något alls. För detta talar att om man slumpmässigt samplar och sammanfogar stycken ur Birros Expressen-krönikor så blir resultatet varken mer eller mindre begripligt än det ursprungliga materialet. Förlåt min primitiva den som sa't han va't-retorik, men när Birro talar om "upphöjd skitnödighet" och "den ansträngda och tillkämpade krångligheten på kultursidorna" så tycker jag att uttrycken passar allra bäst för att beskriva hans egna texter. Trots att jag är ganska härdad av allt trams som trycks i våra tidningar blir jag faktiskt förbluffad över att det finns tidningsredaktörer som tar på sig att publicera Birros rappakalja.

Andra bloggare som reagerat på Birros krönika är Patrik Lindenfors och signaturen charmkvark.

Anders Martinsson om klimatvetenskap och klimatdebatt

2011-08-09T21:20:00.002+02:00

Kollektivbloggen Uppsalainitiativet, som jag är med och driver, har två huvudsyften: dels att så lättillgängligt som möjligt presentera klimatvetenskapen och vad denna har att säga om klimatförändringar, dels att bemöta de felaktigheter i ämnet som sprids av klimatförnekare och andra. Bloggen har funnits sedan hösten 2008¹, och är nu uppe i över 400 blogginlägg och tusentals kommentarer.

För den som är nyfiken på vad vi sysslar med, eller för den som inte är insatt i debatten om klimatvetenskapen men som vill skaffa sig grundläggande kunskaper om vad det handlar om, kan denna stora informationsmassa ge ett oöverstigligt intryck. Vad göra?

Från och med idag finns lyckligtvis två intervjuer tillgängliga på YouTube som ger den oinsatte möjlighet att på mindre än en timme få veta det viktigaste och mest grundläggande. Intervjuare är (i båda fallen) Joacim Jonsson, styrelseledamot i föreningen Vetenskap och Folkbindning, och den intervjuade är (åter i båda fallen) Anders Martinsson, initiativtagare till och sammanhållande kraft i Uppsalainitiativet.²

Den första av intervjuerna handlar om det klimatvetenskapliga kunskapsläget, och varför den tillgängliga evidensen tyder så starkt på en pågående och av människan orsakad global uppvärmning:

Den andra intervjun handlar om klimatdebatten och om klimatförnekarnas³ metoder.⁴

Båda intervjuerna rekommenderas varmt!

Fotnoter

1) Själv anslöt jag mig till arbetet med Uppsalainitiativet våren 2009.

2) Till vardags arbetar Anders Martinsson som gymnasielärare i fysik.

3) I intervjun kallas klimatförnekarna istället "klimatskeptiker" - den term dessa själva föredrar och som börjat sätta sig i svenska språket. Det senare är beklagligt eftersom termen "klimatskeptiker" är vilseledande, av skäl som diskuteras i början av intervjun.

4) Den film som Anders nämner 19:15 in i intervjun finns här.

Liten övningsuppgift i informationssökning

2011-08-05T10:30:00.002+02:00

Om du vill veta vad fortsatt ohämmade koldioxidutsläpp på sikt kan väntas leda till, vem eller vilka bör du då i första hand vända dig till?

forskarsamhället

prästen

väderspåmannen

Om medvetandet - två läsvärda noveller

2011-08-03T20:45:00.003+02:00

En av vetenskapens allra största gåtor är den om hur ett materiellt universum kan ge upphov till ett fenomen som medvetandet. Avancerad neurovetenskap till trots är vi påtagligt handfallna inför problemet. Situationen är mycket värre än bara att vi inte vet svaret - ingen har ens åstadkommit något tillfredsställande förslag på hur ett svar skulle kunna se ut. Detta gör medvetandets natur och förhållande till den fysiska världen till ett högaktuellt ämne för filosofer. Jag är själv mycket road av medvetandefilosofi, och syftet med denna bloggpost är att tipsa om två noveller som kan fungera som ingångar i ämnet:

Where am I? av Daniel Dennett
Zombies: The Movie av Eliezer Yudkowsky

Var någonstans finns ditt "jag" eller ditt medvetande? De flesta skulle nog som svar på den frågan indikera en position någonstans bakom pannbenet. Detta har troligtvis mycket lite med att hjärnan sitter där (annat än via den kulturellt förvärvade, men för all del troligtvis korrekta, uppfattningen att det är hjärnan som i någon mening härbärgerar medvetandet), och desto mer med att positionen bildar något slags tyngdpunkt för våra viktigaste sinnesorgan. Denna samlokalisering av medvetandet med våra ögon och öron är dock kanske inte någon fysikalisk nödvändighet, en idé som Daniel Dennett, vår tids kanske mest lästa medvetandefilosof, väljer att lyfta fram i sin skönlitterära historia Where am I?^1,2, som samtidigt problematiserar begreppet personlig identitet på ett sätt som för tankarna till Derek Parfits serie tankeexperiment kring teleportation i Reasons and Persons från 1984.

Ett problem med fysikaliska/biomolekylära/neurologiska förklaringar till medvetandet är att oavsett hur detaljerat vi beskriver de fysikaliska och neurologiska processerna, så tycks det alltid vara möjligt att svara - so what? Alla dessa nervkoppingar och synapser gör vad de gör, men varför i hela fridens namn skulle de ge upphov till medvetna upplevelser? Denna tankegång leder snabbt till begreppet filosofiska zombier. Filosofins zombier är något helt annat än populärkulturens, och definieras som varelser som är på pricken lika dig eller mig, ned till minsta nervcell, minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men saknar medvetande. En zombie ser ut som oss, går som oss, talar som oss, och de vecklar till och med in sig i exakt samma medvetandefilosofiska resonemang som oss - det är bara det att "där inne" råder totalt mörker, eller snarare, där finns ingenting.

Varför är vi inte zombier? Så kan man formulera vad medvetandefilosofen David Chalmers kallar the Hard Problem, rörande existensen av medvetande i ett materiellt universum.³ Chalmers talar gärna om zombier, och Dennett talar gärna om för honom att han borde sluta med det. Det är lätt att omfatta tanken att zombier är möjliga - måhända inte fysiskt möjliga så som vårt universum råkar vara funtat (där vissa slags fysikaliska processer verkar ge upphov till medvetande), men logiskt möjliga i ett annat, på ytan snarlikt, universum. Attraktionskraften i denna tanke, vilken Chalmers försvarar bl.a. i sin bok The Conscious Mind, kallar Dennett the zombic hunch - vår benägenhet att tro på zombier. De flesta som funderar över medvetandet känner lockelsen i the zombic hunch, men Dennett hävdar att om man skärskådar begreppet zombie tillräckligt noggrant ser man till slut dess inkoherens. Mycket av vad Dennett skriver - i böcker som Consciousness Explained och Sweet Dreams - handlar om att tålmodigt försöka föra läsaren dithän. Min egen zombic hunch är ganska stark. Tillfällig lindring får jag enbart när jag läser Dennetts medryckande prosa - samt, när jag läser Eliezer Yudkowskys⁴ Zombies: The Movie, som med en rejäl dos humor påvisar zombiebegreppets ömma punkt.

Fotnoter

1) Where am I? ingår i antologin The Mind's I från 1981, redigerad av Dennett tillsammans med Douglas Hofstadter, som jag läste och tog djupt intryck av någon gång kring 1990. Den boken, liksom samtliga övriga i den här bloggposten omnämnda böcker, rekommenderas varmt.

2) Den som, likt mig, fastnar för Where am I? kommer troligtvis också att upskatta science fiction-författaren Greg Egans novell Learning to be me som tar upp samma ämne. Den tycks inte finnas gratis nedladdningsbar, men slå gärna till och införskaffa Egans novellsamling Axiomatic där Learning to be me ingår.

3) Zombier, the hard problem och relaterade saker har jag berört tidigare, i Axess 4/2007.

4) Om den unge Yudkowsky (född 1979) har jag ibland (dock ej föranlett av Zombies: The Movie) tänkt att kanske är han vår tids viktigaste filosof. Jag siktar på att återkomma till honom i en eller flera kommande bloggposter.