Om statistiska slutledningar och mänsklighetens eventuella undergång

Två frågor som jag känner på mig att läsekretsen passionerat önskar (eller i alla borde önska) svar på är följande.

• Vad menas egentligen när forskare och journalister hävdar att resultatet av en forskningsstudie eller annan undersökning är statistiskt säkerställt eller statistiskt signifikant?
• Hur lyder egentligen det så kallade domedagsargument, som ibland påstås förutsäga mänsklighetens snara undergång, och förtjänar detta argument att tas på allvar?

Jag känner mig jämförelsevis skickad att ta mig an dessa frågor. Tyvärr kräver var och en av frågorna, för att besvaras någorlunda ordentligt, resonemang som sträcker sig utöver vad som får plats i en bloggpost av aptitligt format. Men hav förströstan - det som inte får plats i en bloggpost kan istället framställas i en lite längre uppsats! Just en sådan, med genomtänkta svar på båda frågorna ovan, har jag författat. Den har rubriken Statistisk signifikans och Armageddon och är antagen för publicering i nr 1/2013 av den utmärkta och trevliga skolmatematiktidskriften Nämnaren. Varsågoda!

Reklampaus: OKQ8 och hållbar bilism

Hurra och äntligen, hör jag hur läsekretsen samfällt utropar. Äntligen har jag börjat inordna mig i normalt marknadsekonomiskt tänkande, och infört reklam på min blogg! Som premiär bjuder jag på nedanstående annons för OKQ8, saxad från sidan 23 i senaste numret av Fokus (23-29 november 2012), och presenterad med den eminenta bildkvalitet som annonsen förtjänar. Notera hur elegant den går i grönt! Grönt betyder som vi vet miljövänligt, och miljövänligt är bra!

Å andra sidan... excuse my French, men vad i h-e sysslar de med, OKQ8 och den reklambyrå de anlitat? Är de fullkomligt dumma i huvudet, eller spekulerar de cyniskt i att vi andra är det? De vänder sig alltså till oss som "tror på hållbar bilism" och meddelar att det nu är fritt fram att fortsätta "tanka som vanligt" tack vare att deras senaste produkt, kallad DieselBio⁺, "består av hela 27% förnybart drivmedel". Övriga 73% är det tydligen tänkt att vi kan bortse ifrån, när vi kör omkring på deras förträffliga bränsle och gratulerar oss själva till vårt miljövänliga och hållbara leverne.

Två norrlänningar med klass

Å ena sidan Mikael Niemi från Pajala, som slog igenom med dunder och brak 2000 med sin nästan hysteriskt roliga Populärmusik från Vittula, och som följde upp några år senare med Svålhålet - en samling om möjligt ännu mer skruvade science fiction-berättelser i bästa Douglas Adams-anda. Han har nu brutit ny mark i sitt författarskap med katastrofromanen Fallvatten. Den utspelar sig under en höstdag längs Lule älv, och börjar med att den väldiga Suorvadammen långt uppe i fjällen brister. Det resulterar i en enorm flodvåg, vilken får Porjus, Harsprånget och alla de andra kraftverksdammarna nedströms att falla, en efter en, som dominobrickor.¹ Någon spänning finns inte i boken om huruvida flodvågen skall kunna stoppas - det går inte. Boden och Luleå är redan från början dömda att krossas och spolas ut i Bottenviken, och många många människoliv kommer att gå åt.² Spännande är det ändå, tack vare att vi inte vet hur det skall gå för de enskilda människor som skildras i en rad parallellhandlingar, vilka bjuder på en salig blandning av hjältemod, desperation, mänsklig skröplighet och i ett fall något som närmast förtjänar beteckningen ondska. Dock skall sägas att alla dessa människor får nöja sig med biroller - huvudrollen i boken har Lule älv.

* * *

Å andra sidan Assar Lindbeck, född i Umeå och uppvuxen i Luleå. Jag tror inte att vare sig Lars Calmfors, Thorsten Persson eller någon av de övriga framstående nationalekonomer jag haft förmånen att umgås och sammanträda med i KVA tar illa upp eller har något att invända då jag dristar mig att påstå att Lindbeck är den främste bland våra idag verksamma svenska nationelekonomer. Blotta det faktum att han idag, vid 82 års ålder, ännu är verksam för full maskin, är i sig imponerande. Hans produktion och hans inflytande (både inom vetenskapen och på svensk ekonomisk politik) inbjuder en enkel akademisk vingårdsarbetare som yours truly till mindrevärdeskomplex. Lindbecks senaste bok - Ekonomi är att välja³ - tar sig självbiografins form, men är en utpräglat intellektuell sådan - han är sparsam med privata detaljer.⁴ Boken är utmärkt välskriven men helt befriad från litterära åthävor. Flertalet kapitel behandlar något specifikt område inom nationalekonomi eller ekonomisk politik, och vi bjuds på intressanta redogörelser för Lindbecks gärningar och uppfattningar inom respektive område. Långa stycken i boken formar sig till ren populärvetenskap. Jag skall - delvis pga min egen bristande sakkunskap - avstå från att närmare recensera sakinnehållet, och hänvisar istället till Klas Eklunds välavvägda recension i tidskriften Ekonomisk Debatt.

Att placera Assar Lindbeck på en ekonomisk-politisk höger-vänsterskala kräver mer nyansering än vad jag här förmår. Kortfattat kan ändå följande sägas. Lindbeck var länge medlem i det socialdemokratiska partiet, och han har ett starkt jämlikhetspatos. Samtidigt drivs han av sina vetenskapliga insikter och gärningar att på det ena området efter det andra varna för de negativa effekterna av alltför långtgående reglering av och statliga ingripanden i marknader. Någon laissez-faireinställning handlar det dock inte om. På områden där marknadsaktörers handlingar drabbar tredje part - typiskt genom miljö- och klimatpåverkan - och på så vis inte betalar sina verkliga kostnader, är Lindbeck en stark förespråkare av korrigerande ingrepp via t.ex. trängsel- och miljöskatter.

* * *

Två norrlänningar med klass - två läsvärda böcker - två julklappstips!

Fotnoter

1) Kan det här hända på riktigt? Ja. Den kommunala samhällsplaneringen där uppe i Norrbotten förbereder sig så gott de kan, och 1983 inträffade ett allvarligt tillbud.

2) Jag är inte någon långsint person, och kände därför inte någon särskild skadeglädje över att läsa om Bodens öde, trots de dystra månader en gång i tiden då jag fann mig förvisad dit. Min första ankomst till staden, en måndagmorgon i augusti 1986, då jag ännu hade några veckor kvar till att fylla 19 år, var extra dyster. Med mitt sinne förmörkat av omoget självömkande tankar kring den elaka stat som insisterade på att stjäla ett helt läsår på den spikraka akademiska bana som annars självklart låg framför mig, och av sviterna av mitt dittills (och hittills) glupskaste möte med Dionysos några dagar tidigare, anlände jag till stadens järnvägsstation. Sinnesstämmningen amplifierades av det gråmulna väder i vilket regnet hängde i luften, och av den vers som var fult klottrad på väggen i betongtunneln under järnvägsspåret:

Det finns en stad i Norden
Där solen aldrig ler
Den staden heter Boden
Dit vill jag aldrig mer

Då jag något årtionde senare återvände som turist var emellertid allt gammalt groll förlåtet, och jag har inte längre något emot staden.

3) Titeln är en uppenbar blinkning till Olof Palmes Politik är att vilja. Lindbeck och Palme var under ett par decennier nära vänner, tills Palme 1977 bröt kontakten sedan Lindbeck blivit en belastning (ansåg Palme) för det socialdemokratiska partiet genom att alltför tydligt och energiskt ta publikt avstånd från idén om att införa löntagarfonder.

4) En del inblickar i det egna föräldrahemmet bjuder han visserligen på, men när det gäller den egna familjebildningen är han närmast förbluffande kortfattad. Följande stycke är allt han i den 463-sidiga boken säger om sina barn:

I maj 1959, några månader efter hemkomsten från USA, föddes vår son Dan. Tre år senare, i september 1962, blev vi föräldrar också till en flicka som fick namnet Maria. Genom utökningen av familjen upplevde vi samma kombination av glädje och tidsbrist som alla andra i samma situation. Men för min egen del begränsades tidspressen radikalt av att Dorothy, som så många andra kvinnor på den tiden, ville stanna hemma medan barnen var små. Tack vare den höga, och för svenska gästforskare skattefria, lönen i USA hade jag lyckats spara ihop 7000 kroner till en ny Volkswagen. Den underlättade livet för vår småbarnsfamilj. Dan blev så småningom analytiker vid Riksdagens utredningstjänst (RUT) och Maria utbildade sig till journalist. Våra intensiva diskussioner vid köksbordet under den tid då Dan och Maria växte upp har fortsatt sedan de flyttat hemifrån.

Mer om Jan Björklunds forskningspolitiska feltänk

I samband med Jan Björklunds forskningsproposition i förra månaden kritiserade jag honom här på bloggen för att tänka alldeles bakvänt. Hans problembeskrivning, att vi behöver "fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet", instämmer jag i, men den åtgärd han förordar för att uppnå detta är alldeles på tok: fler och större utvärderingar!

I en debattartikel rubricerad Bevare oss för det brittiska utvärderingseländet i dagens nummer av Universitetsläraren, tillsammans med Gustaf Arrhenius, Per Dannefjord, Mattias Marklund och Ann-Marie Pendrill, utvecklar vi kritiken, och jämför med vad man har gjort i Storbritanninen:

Som bot mot det problem med alltför lite risktagande i forskningen som Björklund tar upp är hans recept fullkomligt bakvänt. Vi är inte emot att våra prestationer granskas, vilket ju sker redan idag, men ännu fler utvärderingar än idag torde leda till forskning präglad av minskat risktagande och färre verkliga genombrott. [...]

Förutom att ha motsatt verkan på forskningen jämfört med den som Björklund i sin retorik säger sig eftersträva, så kommer hans reform att resultera i byråkratisering och resursslöseri. Det är bara att kika på hur det har gått i Storbritannien, där det system han föreslår redan är genomfört. Det har resulterat i en jättelik byråkratisk apparat, inte bara på central nivå, utan även på de enskilda universiteten, som startat hela avdelningar av administratörer avsatta att förse centralmakten med de uppgifter som begärts in, så rosaskimrande framställda som möjligt. Vi har kollegor i Storbritannien som klagar över den tid som de tvingas ta från forskningen för att istället lägga på – inte utvärderingar i sig, utan låtsasutvärderingar som deras universitetsadministratörer tvingar på dem som övning inför de verkliga utvärderingarna.

Läs vårt korta debattinlägg i dess helhet, och fortsätt sedan gärna med exempelvis Simon Heads bistra lägesbeskrivning The Grim Threat to British Universities.

Att förstå storleksordningar: några enkla knep

Nyhetsmedia är fulla av sifferuppgifter - miljoner hit och miljarder dit. För den som vill hänga med och faktiskt förstå vad som sägs är det viktigt att snabbt kunna bilda sig en ungefärlig uppfattning om storleksordningen på de kvantiteter som åsyftas, och huruvida de är anmärkningsvärt stora eller oväntat små. Tyvärr är denna förmåga inte särskilt utbredd, trots att man kommer långt med blott några enkla knep som torde vara fullt möjliga att lära ut på grundskolenivå.

Att en miljon (1 000 000) är tusen gånger tusen, en miljard (1 000 000 000) är tusen miljoner, och en biljon är tusen miljarder (1 000 000 000 000) vet nog de flesta av den här bloggens läsare, även om en mycket olycklig tvetydighet i engelska språket inbjuder till terminologisk förvirring. Det finns namn även på större tal, men dessa är inte så vanligt förekommande, och man nöjer sig oftast med att utrycka dem i termer av tiopotenser, där t.ex. 10¹⁸ står för det tal som utskrivet blir en etta följd av 18 nollor. Att känna till dessa saker räcker dock inte i sig för att snabbt förstå storleksordningen på en given kvantitet, och det är här de knep jag vill bjuda på kommer in.

För att ta ett exempel på måfå, betrakta det förslag som förra månaden kom från socialdemokratiskt håll om att skjuta till tre miljarder extra ur statsbudgeten till skolan. Är det mycket eller lite? Ett lämpligt första överslag för att se vad det innebär för svenska skattebetalare kan vara att dividera med Sveriges invånarantal, vilket ger kostnaden per invånare. Sverige har i runda slängar nio och en halv miljon invånare, vilket är tillräckligt nära tio miljoner för att vi skall kunna använda det (aritmetiskt betydligt lätthanterligare) talet utan att resultatet blir uppåt väggarna. Tre miljarder kronor delat med tio miljoner invånare blir 300 kronor per person - inte jättemycket pengar då det handlar om en årsbudget, men måhända inte helt försumbart. Om vi istället vill få en uppfattning om effekten av satsningen ute i skolorna kan det vara relevant att dividera med antal skolelever istället. Hur många är de? Obligatorisk grundskola plus gymnasieskola är tolv årskullar, och lägger vi till sexårsverksamhet och några års förskola, så är vi snabbt uppe i femton årskullar eller mer. En årskull i Sverige omfattar typiskt drygt 100 000 (det är en siffra som är bra att ha i huvudet, men om man inte har det kan man lätt få fram dem genom att dividera invånarantal med medellivslängd). Så låt oss säga att det finns mellan 1,5 och 2 miljoner skolelever inklusive förskolebarn i Sverige. Om vi dividerar socialdemokraternas föreslagna extrasatsning med detta antal hamnar vi alltså på mellan 1500 (3 miljarder delat med 2 miljoner) och 2000 (3 miljarder delat med 1,5 miljoner) kronor per elev. Det är först när man är beväpnad med en sådan siffra som man är rustad att fundera vidare över i vad mån den föreslagna satsningen kan göra en viktig skillnad i våra skolor.

Detta slags överslagsräkningar gör jag (och har gjort så länge jag kan minnas) mer eller mindre automatiskt så snart liknande sifferuppgifter dyker upp i någon nyhet som intresserar mig det allra minsta. Att göra det är viktigt, ty gör man det inte är man helt i händerna på (den ofta inkompetenta och/eller partiska) nyhetsförmedlaren som efter behag kan vinkla nyheten genom att framställa siffran som stor eller liten. Överslagsräkningarna kan också tjäna som snabbkoll om den uppgivna siffran överhuvudtaget är rimlig (vilket den ofta inte är).

En person som uppenbarligen inte har denna goda vana är journalisten Lotta Gröning. I en krönika i Norrbottens-Kuriren häromdgen skriver hon om den norska statens oljefond och dess stora betydelse för Norges ekonomi och samhälle. I Grönings artikel sägs den uppgå till 3,7 biljoner norska kronor, vilket synes mig helt rimligt. På Facebook¹ förklarar emellertid Gröning att det skall vara 3,7 miljarder, och uttrycker irritation över att någon redigerare på tidningen tydligen har varit framme och ändrat i hennes text.

Vad skulle det då innebära om Norges oljefond uppgick till 3,7 miljarder norska kronor? Well, om man råkar känna till t.ex. att våra svenska AP-fonder förvaltar i runda slängar 1000 miljarder svenska kronor, så inser man att något måste vara galet med de 3,7 norska miljarderna. Om vi inte känner till det, så kan vi istället göra samma slags divisionsräkning som i det förra exemplet. Om vi dividerar 3,7 miljarder kronor med 3,7 miljoner norrmän, så blir det 1000 kronor per skalle. Nu är visserligen Norges folkmängd snarare 5 miljoner än 3,7 miljoner, men å andra sidan står den norska kronan något högre i kurs än den svenska. Dessa två korrigeringar går åt motsatta håll, och vi gör knappast något större fel om vi antar att Grönings miljarder svarar mot 1000 svenska kronor per norrman, vilket är ett fullkomligt absurt litet per capita-belopp givet den stora betydelse som oljefonden tillmäts både av Gröning och av ekonomisk-politiska experter. Den korrigerade siffran 3,7 biljoner norska kronor är 1000 gånger högre, och svarar alltså på ett ungefär mot 1 000 000 svenska kronor per norrman, vilket låter väldigt mycket mera rimligt.²

En annan typ av vanligt förekommande sifferdata för vilken den här sortens överslagskalkyler är snabba och enkla, rör hälsorisker och dödstal. För att förstå en upgift som t.ex. den om att "arbetsmiljön ligger bakom minst 1 000 dödsfall [i Sverige] varje år" behöver vi relatera den siffran till det totala antalet dödsfall årligen, vilket i sin tur kan uppskattas på samma vis som årskullsresonemaget ovan. Jag lämnar som en övningsuppgift åt läsaren att på detta vis uppskatta risken att en på måfå vald svensk dör av dålig arbetsmiljö.

Jag vill till slut passa på att bjuda på ett knep rörande något extra svårt, nämligen areor. Sträckor har jag, liksom de flesta, en omedelbar intuitiv känsla för, men inte areor. Om jag hör talas om sträckan 150 km kan jag på några sekunder säga att det är på ett ungefär avståndet mellan Göteborg och Jönköping, medan jag inför arean 150 km² inte har samma omedelbara intuition. Knepet jag tar till består i att uppskatta kvadratroten. 12 gånger 12 är 144, så roten ur 150 måste vara lite drygt 12, varför 150 km² motsvarar en kvadrat med drygt 12 kilometers sida, vilket låter som Tjörn, på ett ungefär. Ofta uppges areor i hektar, vilket man givetvis behöver känna till är 100 gånger 100 meter för att kunna förstå sifferuppgiften, men gör man det fungerar kvadratrotsknepet utmärkt. Inför uppgiften om en 1500 hektar stor skogsbrand drar jag roten ur 1500, får det till knappt 40 (ty 40 gånger 40 är 1600), och konkluderar att 1500 hektar motsvarar en kvadrat med sidlängd strax under 40 gånger 100 meter, dvs knappt 4 km.

Allt detta skulle folk i allmänhet klara av, om blott de hade fått ta del av en skolmatematik som var mer i stil med den som Timothy Gowers förespråkar och som jag skrev om för en tid sedan här på bloggen.

Fotnoter

1) Lotta Gröning har i skrivande stund 4461 Facebook-vänner, och använder sin Facebook-sida till att driva ett slags omodererat Ring P1. Hennes sammanblandning av miljard och biljon påpekades av en kommentator. Detta resulterade inte i något medgivande eller annan kommentar från Gröning, men väl i ett absurt gräl mellan två av kommentatorerna - ett gräl som inledningsvis kom att handla om betydelsen av ordet biljon, men som snart övergick till att fokusera på ett ifrågasättande av den enes könstillhörighet och på hennes eventuella främlingsfientlighet.

2) De 3,7 biljonerna kan också bekräftas genom att kolla i facit.

Om frekventistisk kontra bayesiansk statistik

Kan man skämta om statistik? Den frågan ställde jag i rubriken till ett av mina allra första inlägg på den här bloggen. Min slutsats blev "Skämta gärna om statistik. Om du gör det med kunskap, finess och intelligens, och om ditt skämt är roligt, så kommer jag att skratta. Om det däremot bara är okunnigt och plumpt så skrattar jag inte." Jag gav också exempel på båda slagen av statistikskämt. De bra skämten - de med finess och intelligens - tenderar att komma från xkcd. Häromdagen levererade xkcd ännu ett statistikskämt, denna gång med en pedagogisk illustration till de två grundläggande förhållningssätt till statistik som debatterats så flitigt under större delen av 1900-talet och än idag: frekventism och bayesianism. Skämtet är en tydlig partsinlaga i debatten,¹ och kräver nog en smula förkunskap för att upskattas fullt ut, men för oss som besitter förkunskapen är det riktigt roligt:

Fotnot

1) Inbitna bayesianer kan utropa att den nya strippen påvisar frekventismens totala orimlighet. Själv väljer jag (som föredrar att ha både frekventistiska och bayesianska metoder i min verktygslåda, för att sedan i varje enskild situation kunna ta ställning till vilken metod som passar bäst) en något försiktigare sens moral: Det finns situationer där ett ogenomtänkt frekventistiskt förhållningssätt är klart olämpligt.

Gästinlägg av Björn Bengtsson: Tänkandets hantverk

Innehållslöst flum och postmodernt pladder är utbredda farsoter på många håll idag, och knappast någonstans mer utbredda än i diskussion av utbildningsfrågor. I fredags publicerades på DN Debatt en text som av allt att döma försökte slå världsrekord i den sortens idiotier. När jag diskuterade den med min gode vän Björn Bengtsson, som är gymnasielärare i en medelstor svensk kommun, visade det sig finnas konkreta kopplingar mellan å ena sidan artikelförfattaren och dennes budskap, och å andra sidan vissa lätt bisarra inslag i Björns yrkesvardag. Jag bad Björn nedteckna sina tankar kring detta, vilket han gjorde, och det är nu min stora glädje att presentera hans text här på bloggen. Det är en i mitt tycke mycket viktigt text om en form av vanvett som är typisk för den märkliga tid vi lever i och som florerar både i näringsliv och i offentlig sektor. Läs den! /OH

* * *

För några dagar sedan (2/11 -12) publicerades på DN Debatt en artikel med titeln "Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk". Artikelns författare är Mats Lindgren, grundare av konsultföretaget Kairos Future.

Jag reflekterar över artikeln i egenskap av lärare (i matematik och programmering) på en kommunal gymnasieskola. Som sådan har jag under de senaste åren bombarderats av budskap om behovet av förändring. De närmaste avsändarna av dessa budskap är den kommunala skolförvaltningen och den lokala skolledningen. Bakom dessa ligger (den politiskt styrda) utbildningsnämnden, och bakom dem alla ligger lager på lager av mer eller mindre dolda och otydliga källor, varav Kairos, Apple och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) bara är några. De åtgärder och den turbulens alla dessa budskap ger upphov till är en ständig källa till frustration för mina kollegor och mig, men också för elever, föräldrar och övriga kommuninnevånare.

I bagaget har jag en forskarutbildning i data- och kognitionsvetenskap; några år som konsult inom IT-branchen för ett antal olika privata företag; och flera år som lärare vid universitet och högskola, men också på grundskolan.

Sedan några år driver jag en blogg. Länkar till fler av mina texter om hur livet vid en kommunal gymnasieskola påverkas av yttre skeenden och trender återfinnes längst ned. Som ett komplement till detta inlägg har jag också, sent omsider, publicerat en tidigare censurerad text, Framtidsdagen, där jag – mot bättre vetande – återger mina personliga erfarenheter av Kairos i en kommunal kontext.

---

"Kunskap är bara en råvara", proklamerar Lindgren. "Vi är på väg mot en ekonomi där tänkandet och tanken, inte kunskapen i sig, är själva tillväxtmotorn." För att högskolan ska vara relevant krävs att den "utvecklar och lär ut tänkandets hantverk i den tappning som arbetslivet kräver".

Jag frågar mig genast vilken högskola Lindgren har studerat vid, där detta tänkandets hantverk uppenbarligen inte utvecklades. Och vad är det han vill, egentligen? Vad är det för tänkande han saknar?

Jo, fortsätter Lindgren:  "[M]orgondagens behov av kompetens" - det som nu saknas - är "förmågan att hantera komplexitet".

Det är alltså inte kunskaper Lindgren saknar; inte heller kritiskt tänkande, bildning, nyfikenhet, forskning, innovation… Inte något av det som högre utbildning alltid har inneburit.

Nej, det där är inte så viktigt, verkar Lindgren mena. Och hur som helst, inte längre nödvändigt, ty "högskolans kunskapsmonopol är på väg att brytas" i takt med att vi nu, via Internet, har tillgång till "gratis utbildning på toppnivå".

Verkligen? Vad lägger Lindgren egentligen i ordet "utbildning"? Det måste vara något annat, något mer, än kunskaper och (traditionellt) tänkande. Men det verkar samtidigt vara lätt tillgängligt via Internet... Behöver vi ens några högskolor?

Kanske inte. Klart är i alla fall att "utbildningen behöver förändras när tänkande, inte kunskap, blir motorn i ekonomin", som det heter när Kairos presenterar sin världsbild.

Man undrar, som vanligt, hur tänkande kan försiggå utan kunskaper och, omvänt, hur tänkande kan saknas med kunskaper. Man undrar förstås också fortfarande exakt vad det är för tänkande som Lindgren efterlyser, och vilka effekter han hoppas uppnå.

Det visar sig alltså vara "förmågan att hantera komplexa frågor och sammanhang" som Lindgren (med hänvisning till svenska personalchefer) är ute efter. Och det handlar alltså inte om kritiskt tänkande. Inte analys, utan syntes: Förmågan att "bygga upp och skapa nytt". Kreativitet. Social kompetens. Djärvhet. Eller?

Lindgren vill helt enkelt att högskolan ska producera entreprenörer. Inte uppfinnare utan företagare. Sådana som kan starta och arbeta för företag som Apple, som "inte uppfunnit något alls" utan som har "fångat tidsanda och trender, lånat och köpt idéer och kombinerat dessa till unika och attraktiva produkter och affärsmodeller". Företag som, enligt Lindgren, har "tänkt konceptuellt".

Jag håller inte med. Men jag kan inte låta bli att undra hur Lindgren har tänkt sig att högskolorna ska "[ta] sig ur det flerhundraåriga system som är föga anpassat till dagens snabbrörliga, öppna och horisontella värld och [hitta] sin roll i en tankebaserad tid". Om detta säger Lindgren ingenting. Jag tror att det beror på två saker:

För det första har han få konkreta idéer. Det är liksom inte hans grej - inte Kairos grej. De sysslar med en bisarr form av skräckblandad "edutainment" som går ut på att sälja konferensstolar med en blandning av hot och lockrop. Och i sann entreprenöriell anda har de infiltrerat organisationer som SKL, och därmed bl.a. Sveriges kommunala skolor, vilka ger dem tillgång till en månghövdad publik. (Här skulle förvisso lite kritiskt tänkande vara på sin plats!) En debattartikel i DN är bara en annons.

För det andra: De konkreta förslag som Kairos ändå har, är än så länge förbehållna deras företagskunder. Av åtminstone tre skäl:

1) De - till skillnad från en kommunal skola - har råd att betala för hela paketet. Inte bara den "underhållning" och insäljning som en konferensföreläsning innebär, utan också för de konsulttjänster som sedan känns så oundgängliga!

2) Kairos riktar sig främst till företag. De är själva ekonomer, management-konsulter och företagare. De, och företagen de vänder sig till, tillhör samma kultursfär. Men debattartikeln lockar inte bara nya kunder, den visar också befintliga kunder att Kairos är en kraft att räkna med; en tankesmedja; en lobby-organisation med reellt inflytande. De erbjuder inte bara verktyg för att navigera i omvärld och framtid - de definierar omvärlden och framtiden. Och om tillräckligt många tror på dem, så blir har de, per definition, rätt...

3) De konkreta förslag som Kairos skulle kunna ge till en kommunal skola är orimliga (än så länge). En enskild kommun har varken resurser eller manöverutrymme nog att implementera dem. Men framför allt är förslagen (än så länge!) alltför politiskt inkorrekta för att presenteras i ett kommunalt (offentligt) sammanhang. Använd din fantasi!

...men de jobbar på det! Och det fina i kråksången är att de inte behöver ta något ansvar.

Och kommunerna har förstått att de måste hänga med. När det händer. Vad "det" nu är... Att de måste agera. På något sätt... Resultatet påminner mig om Corinne Maiers moderna klassiker "Roddtävlingen":

Några franska storföretag har tagit för vana att utkämpa en roddtävling (fyra man plus rorsman) företagen emellan, och lagen består av de anställda. Men så upptäcker en dag ledningen i ett av företagen att deras lag under några år alltid har kommit sist. Upprördhet och frågor; man betalar en expert, en sportkonsult, för att försöka förstå vad det är som händer. Experten drar igång en undersökning som varar flera veckor innan han når en slutsats: i båten finns fyra rorsmän och en enda roddare. Förvirring hos ledningen som ber konsulten om råd. Kärnan i expertbedömningen sammanfattas sålunda: roddaren måste motiveras!

Debattartikel? Annons? Talakt? Floskelfyrverkeri? För att inte bli mer än nödvändigt förbannad när jag själv tvingas lyssna på (eller läsa) företrädare för Kairos, m.fl., brukar jag tänka att det kanske är ganska logiskt, trots allt: I deras värld handlar allt om att sälja eller säljas, och för att överleva måste man hela tiden ha något roligare att sälja än vad motståndarna (d.v.s. resten av världen) har. Det behöver inte vara bra, eller nyttigt, eller ens vettigt - bara det säljer. "Kineserna kommer!"

Och att klura ut vad detta något kan vara, ja det är att hantera de "komplexa samband" som omtalas ovan. Och det är näst intill oförutsebart, så det är klart att vanliga hederliga kunskaper och tänkande inte duger långt. (Du får gärna använda telepati eller homeopati, bara du säljer. Därför är det också helt logiskt att apoteken nu är "hälsobutiker".)

/Björn Bengtsson, 7/11 -12

---

Mer läsning:

• Lite mer om skolan 11/6 -09
• Kommunala skolor 19/3 -10
• Frihet och ansvar: Ond tro 1/1 -11 (ersätts ev. med längre version)
• Morgondagen är här – igen 2/11 -11
• Inspirationsdag - igen! (eller: Are You Not Entertained?) 26/11 -11
• Hur jag instrueras i att begagna mig av Puenteduras taxonomi 2/2 -12
• Kvantifiering in absurdum 7/3 -12
• Say no more: Skolan och samtiden 6/5 -12
• Att börja i rätt ända 18/10 -12
• Framtidsdagen – lätt censurerad 7/11 -12

Turning America into Sweden

Today is November 6 - the day of the 2012 US presidential election! As a tribute to American democracy and greatness, I offer this blog post, in their own preferred language, to my American readers.

I urge American voters to think twice before voting for the Republican candidate. In a number of earlier blog posts, I've been warning about the utter madness that permeates the Republican party, including their presidential candidate Mitt Romney.

The one realistic alternative to Romney is president Barack Obama. However, for the sake of balance, let me spell out what is most likely the greatest danger in reelecting him president, namely his ongoing project of turning America into Sweden. Not everyone understands the dire consequences of such a project, should Obama be able to carry it through to its completion. To bring clarity into what kind of Socialist Hell Sweden is - and America risks becoming - I recommend the reader to take a few minutes and watch the revealing story, run in April 2009 by The Daily Show and already a modern classic:

• The Stockholm Syndrome, Pt 1
• The Stockholm Syndrome, Pt 2

Well then, Obama or Romney? It's up to you - think hard about the consequences of each choice, and then do the right thing!

Om presidentval och förutsägelser

Det amerikanska presidentvalet nu på tisdag den 6 november verkar (till min stora fasa) bli mycket svårtippat. En del vanligt förekommande sätt att förutsäga resultatet är, som xkcd pedagogiskt visar, behäftade med ett visst mått av osäkerhet: