Om Magnus Carlsens plats i schackhistorien

Världsschackförbundet FIDE presenterar inom några dagar 2013 års första officiella världsranking. Liksom varje lista sedan juli 2011 toppas den av (den nyligen 22 år fyllda) norrmannen Magnus Carlsen. Denna gång har han, i kraft av sin strålande insats och turneringsseger i London Chess Classic tidigare i december, lyft sig från sin tidigare personliga rekordnotering 2848 till det nya rekordet 2861. Vad som denna gång gör hans rankinglyft särskilt värt att uppmärksamma är att han därmed också passerat Garri Kasparovs tidigare världsrekordnotering om 2851 från juli 1999.

Kan vi därmed utnämna Magnus Carlsen till världens genom tiderna starkaste schackspelare? Sakta i backarna! Jag skall återkomma till den frågan längre fram, men först vill jag ge ett exempel på Carlsens fina spel i London. På andra sidan brädet sitter Judit Polgár, som allmänt anses vara den starkaste kvinnliga schackspelaren genom tiderna, som legat som högst på åttonde plats på "herrlistan" och som numera huserar kring 50-strecket på sagda lista.

Magnus Carlsen - Judit Polgár, London Chess Classic 2012.

1. c4 c5 2. Sf3 Sc6 3. d4 cxd4 4. Sxd4 Sf6 5. Sc3 e6 6. a3 Lc5 7. Sb3 Le7 8. e4 O-O 9. Le2 b6 10. O-O Lb7 11. Lf4 d6 12. Tc1 Tc8 13. Te1 Se5 14. Sd2 Sfd7 15. Le3 Dc7 16. b4 Db8 17. f4 Sg6 18. g3 Tfe8

Spelarna har fått upp något som kan beskrivas som en ganska vanlig typställning i treraderssystemet (så uppkallat efter svarts tillbakadragna uppställning), som vanligtvis uppkommer ur siciliansk eller (som här) engelsk spelöppning. Det rör sig om en mycket svårspelad variant. Vit behärskar mer terräng än svart, vilket ofta är att föredra, men just i treraders har det visat sig att svarts till synes lite trånga ställning har många dolda resurser, och svarts statistik är inte sämre här än i de flesta andra öppningar. På ytan kan det se ut som om spelarna manövererar omkring sina pjäser utan att särskilt mycket händer, men av båda parter krävs en hög grad av vakenhet. Ofta händer det, så snart någon av spelarna skjuter fram en bonde till brädets femte rad, att sagda bräde (och nu lånar jag av stormästaren Alexei Shirovs bildspråk) fattar eld, och då gäller det att rätt ha bedömt konsekvenserna. Det som gör dessa så svårberäknade är att det finns så många olika bondeframstötar att hålla utkik efter (vanligast är att svart gör b6-b5, d6-d5 eller e6-e5, eller att vit gör e4-e5 eller f4-f5, men det finns även andra möjligheter) och att små subtiliteter som huruvida vit har sin vitfältslöpare på e2 eller f1, eller huruvida svart har sin dam på b8 eller a8, kan göra hela skillnaden mellan succé och katastrof.

Föreliggande ställning skiljer sig från de i varianten allra mest förekommande i framför allt tre avseenden: svarts har sin a-bonde på a7 istället för a6, vit har en springare på d2 som annars oftare står på d4, och svart har en springare på g6 som annars oftast har sin naturligaste placering på f6. Av dessa tre avvikelser tror jag att den sistnämnda är den mest betydelsefulla: svarts g6-springare står en smula avigt, och detta tror jag räcker för att vit skall ha viss fördel i ställningen.

19. Lf3 Da8 20. Lf2 Sgf8 21. De2 Db8 22. Ted1 g6?

Svarts senaste drag har kritiserats hårt av en enig kår av expertkommentatorer. Att spela bonden till g6 är för all del inte ovanligt i treraders, men här tar draget bort det enda tillgängliga fältet för f8-springaren, och det försvagar de svarta fälten framför hennes kung. Nu kommer den typiska bondeframstöten.

23. e5!

En första finess med detta drag är att det inte förlorar bonde: om svart slår två gånger på e5 faller löparen på b7, och om hon slår emellan på f3 kommer vits springare dit med gardering av e5. En djupare och viktigare finess med draget är emellertid att svarts svagheter på de svarta fälten framför kungen tydliggörs och fixeras, något som Carlsen med precision exploaterar i det följande.

23.- Lc6 24. Ld4 Ted8 25. Lxc6 Txc6 26. Sf3 dxe5 27. fxe5 Tdc8 28. Se4 Dc7 29. Sfd2 a6 30. Sf2 Lg5 31. Tf1!

Polgárs ställning är mycket svår - kanske redan förlorad - och hon väljer här att erövra e5-bonden trots att hon givetvis ser att det öppnar chansrika vägar framåt för vit på kungsflygeln.

31.- Lxd2 32. Dxd2 Sxe5 33. Lxe5 Dxe5 34. Sg4 Td6 35. Sh6+ Kg7 36. Txf7+ Kh8 37. Df2 Dd4 38. c5 bxc5 39. Dxd4+ Txd4 40. Txc5 Tcd8 41. Tcc7

En känd tumregel är att ett torn som trängt in på sjunde raden är ett effektivt och ofta vinnande redskap. Vad skall man då säga om två torn på sjunde raden? Vit hotar helt enkelt Tg7 följt av Tg8 matt. Om Polgár t.ex. försöker täcka g8 med 42.- e5 43. Tg7 Se6 blir det istället matt på h7. Hon befinner sig i en desperat situation, och prövar det enda lilla halmstrå som återstår: ett motangrepp mot vits kung.

42.- Td1+ 42. Kg2 T1d2+ 43. Kh3 T2d5

Den finess som förlänger partiet (men inte ändrar resultatet) är att 44. Tg7 nu är förhastat eftersom vits springare då faller efter Th5+. Carlsen har naturligtvis räknat med detta, och löser situationen genom att omgruppera springaren till en ännu dödligare position på f6.

44. Sg4 Th5+ 45. Kg2 Td2+ 46. Kf3 Tf5+ 47. Ke3 Txf7 48. Txf7 Td8 49. Sf6 Tb8 50. Kf4

Vit hotar nu helt brutalt Kg5-h6 följt av ovan nämnda Tg7-g8-manöver. Just detta kan svart parera, men vit vinner lite hur han vill.

50.- h6 51. Ke5 a5 52. bxa5 Ta8 53. a6 1-0

Ett schackparti skönt att skåda! Förbaskade unionsupplösning!

Jag har regelbundet och via livesändningar på nätet följt Magnus Carlsens spel och bana mot världstoppen alltsedan hans tidiga tonår. Partiet ovan är delvis typiskt för hans både säkra och idérika spel, men hans spelstil kan beskrivas som väldigt allround. Hans kanske allra starkaste och mest imponerande sida är hans enorma förmåga att pressa i slutspelet och krama fram vinstchanser i ställningar där de flesta andra skulle konstatera att ett bättre resultat än remi inte går att uppbringa.¹ Om han har någon (relativ) svaghet i sitt spel så handlar det i så fall om hans ofta oambitiösa öppningsspel. Ofta verkar han nöja sig med att försöka få med sig en spelbar ställning in i mittspelet, i hopp om att därifrån kunna spela ut sin motståndare; i detta avseende är kontrasten är tydlig med Kasparov, som alltid kom till brädet rustad till tänderna med ambitiösa spelöppningsförberedelser.

Nå, hur är det då med Carlsens plats i schackhistorien i och med hans rekordhöga rankingtal? Är han den bäste spelaren någonsin? Jag tycker att en sådan slutsats är förhastad, då det är svårt att jämföra rankingtal mellan olika tidsepoker. Om man jämför Carlsens avstånd ned till sina förföljare på världslistan med Kasparovs då denne var som bäst, så ser man att Kasparov hade ett mer betryggande avstånd ned till de övriga.^2,3 Därmed har vi visst fog för att säga att Kasparov var mer överlägsen sina medtävlare på den tiden än var Carlsen är nu. Men att därav dra slutsatsen att Kasparov var en starkare spelare då än Carlsen är nu är åter förhastat. Schacket har utvecklats sedan Kasparovs tid, och det är rimligt att tänka sig att det krävs mer av en spelare för att tillhöra världstoppen nu jämfört med då. Men att jämföra spelare av olika epoker är notoriskt svårt, och att etablera ett oomtvistiligt objektivt mått verkar inte gå. Varje topplista över tidernas starkaste schackspelare bjuder därför på ett visst mått av godtycke och subjektivitet.

Om jag själv skulle göra en tio-i-topplista så skulle jag inte sätta Magnus Carlsen högst, utan reservera de två första platserna för Garri Kasparov och Bobby Fischer, vilkas karriärer jag ännu betraktar som mer spektakulära än Carlsens, för att inte tala om deras betydelse för schackspelets utveckling. Det bör också hållas emot Carlsen att han faktiskt ännu inte erövrat världsmästartiteln - detta till följd av hans beklagliga beslut i november 2010 att stiga av den VM-cykel som ledde fram till den senaste VM-matchen, i maj 2012 (hur det hade gått om Carlsen inte hoppat av kan vi givetvis inte veta). Jag vill dock inte utesluta (utan hoppas tvärtom på!) möjligheten att inom några år kunna flytta upp Carlsen till förstaplatsen på min lista.

Carlsen kan komma att bli historisk i ett annat avseende. Jag vill minnas att han häromåret i TV-studion hos Skavlan uttryckte ambitionen att dominera världsschacket i ett eller ett par decennier.⁴ Givet hans bana hittills är detta alls icke någon orealistisk ambition, och om han lyckas med den så menar jag att han har chansen att också bli den siste schackdominanten någonsin bland människor helt av kött och blod!

För att motivera denna till synes något besynnerliga spekulation, låt mig börja med en kort-kort resumé över datorschackets utveckling. Schackspelande datorer var länge föremål för hån och gyckel från mänskliga spelare, men blev under 1980- och 1990-talen gradvis alltmer konkurrenskraftiga. Höjdpunkten i kraftmätningarna mellan människa och maskin var två matcher 1996 och 1997 mellan dåvarande världsmästaren Garri Kasparov och datorprogrammet Deep Blue. Kasparov vann den första med 4-2, och Deep Blue vann den andra med 3½–2½ - något som allmänt kommit att betraktas som vändpunkten. Sedan dess har ytterligare några matcher mellan toppspelare och datorprogram arrangerats, men inte med samma stora mediaintresse. Under loppet av 2000-talet har det kommit att stå allt klarare att datorprogrammen är överlägsna även de starkaste stormästarna. En match idag mellan t.ex. Carlsen och datorprogrammet Houdini skulle inte kännas som en angelägnare sporthändelse än t.ex. en hastighetstävling mellan Usain Bolt och en bil.

På ett plan har alltså schackdatorerna lämnat tävlingsschacket, men på ett annat finns de i högsta grad kvar. För dagens toppspelare har de nämligen kommit att bli oundgängliga tränings- och spelöppningsförberedelseredskap. Detta har haft stor betydelse för schackets utveckling, men det finns också en tråkig baksida. De spelstarka datorprogrammen har nämligen (ofta i kombination med mobiltelefoni) öppnat för nya sätt att fuska, vilka tenderar att bli allt svårare att komma åt, och schackvärlden har redan hunnit bevittna en rad sådana skandaler på hög nivå.

Umgänget mellan människor och elektronik blir som bekant allt mer intimt - en utveckling som kan väntas fortsätta. Den amerikanske författaren Michael Chorost, som, från att sedan födseln ha varit nästan döv, för ett tiotal år sedan erhöll god hörsel tack vare elektroniska inplantat i innerörat, propagerar idag för att vi på liknande sätt skall koppla upp oss mot Internet med elektroniska förbindelser rakt in i huvudet. Om den tekniken visar sig genomförbar, så torde det inte vara svårare att bygga in en spelstark schackdator i huvudet. Denna utveckling kommer att göra gränsdragningen mellan människa och maskin alltmer diffus,⁵ och jag föreställer mig att det, då det så småningom blir vanligt att gå omkring med schackelektronik innanför pannbenet (och dessutom uppleva denna som en naturlig del av den egna kognitiva apparaten), i längden kan komma att bli ohållbart att förbjuda sådan elektronik i tävlingsschacket. Det är i en sådan utveckling vi kan tänka oss att Magnus Carlsen blir den siste schacklige dominanten helt utan artificiella elektroniska inslag i huvudet och i sitt tänkande.

Fotnoter

1) Denna enastående slutspelsförmåga visade Magnus upp redan tidigt i karriären. Se här hur han som 14-åring spelar ut den svenske stormästaren Stellan Brynell i ett slutspel som vi vanliga amatörer (och säkert många proffs) nog skulle ha dömt ut som dödremi:

Stellan Brynell - Magnus Carlsen, Gausdal 2005. 1. d4 d5 2. c4 c6 3. Sc3 Sf6 4. e3 e6 5. Sf3 Sbd7 6. Ld3 dxc4 7. Lxc4 b5 8. Le2 Lb7 9. O-O Le7 10. e4 b4 11. e5 bxc3 12. exf6 Lxf6 13. bxc3 c5 14. dxc5 O-O 15. La3 Le7 16. Dd4 Dc7 17. Tab1 Lc6 18. De3 Lxf3 19. Lxf3 Tab8 20. c6 Lxa3 21. cxd7 Dxd7 22. c4 De7 23. Tb5 Txb5 24. cxb5 Td8 25. Td1 Txd1+ 26. Lxd1 Dd6 27. Lf3 Lc5 28. De2 Dd4 29. g3 g6 30. Kg2 Kg7 31. Lc6 Lb6 32. Df3 f5 33. De2 e5 34. Lb7 e4 35. Lc6 Kf6 36. Lb7 Ke5 37. Lc6 g5 38. Lb7 g4 39. Lc6 h5 40. Le8 h4 41. De1 h3+ 42. Kg1 Db2 43. Lc6 Dxa2 44. Lb7 Db2 45. Lc6 Ld4 46. Le8 e3 47. Kf1 Kf6 48. De2 Dc1+ 49. De1 Dxe1+ 50. Kxe1 exf2+ 51. Kf1 f4 52. gxf4 Kf5 53. Lf7 Kxf4 0-1

2) På januarilistan 2013 väntas Magnus Carlsen, med sina ståtliga 2861, ha 51 poäng ned till nr 2 på listan (Vladimir Kramnik, 2810), 80 poäng ned till nr 5 (Fabio Caruana, 2781), 95 poäng ned till nr 10 (Shakhriyar Mamedyarov, 2766), och 143 150 poäng ned till nr 30 (Anish Giri, 2718 Maxime Vachier-Lagrave, 2711). Om vi som en jämförelse ser t.ex. till julilistan 2000 så toppas den av Garri Kasparov på 2849, med en marginal om 79 poäng ned till nr 2 (Vladimir Kramnik, 2770), 94 poäng ned till nr 5 (Michael Adams, 2755), 147 poäng ned till nr 10 (Michal Krasenkow, 2702), och 192 poäng ned till nr 30 (Predrag Nikolic, 2657). Vi ser alltså att Kasparovs poängmarginal genomgående är större.

3) Även om rankingsystemet saknar mekanism för att avgöra om en spelare med ett visst rankingtal år 2013 är (ungefär) lika stark som en med samma ranking år 2000, så har vi bättre fog för att säga att differensen mellan två spelare 2013 pekar på samma spelstyrkeskillnad som samma differens 2000. Rankingsystemet är nämligen kalibrerat så att t.ex. en rankingskillnad om 200 poäng motsvarar att den starkare spelaren förväntas ta i genomsnitt 75% av poängen mot den svagare.

4) Dessvärre har jag inte funnit någon referens för detta ur minnet tagna påstående. Kanske kan någon läsare hjälpa mig?

5) En annan välkänd entusiastisk förespråkare för sådan gradvis förening mellan människa och maskin är Ray Kurzweil.

Teodicé

Juletid. Vad kan väl då passa bättre än lite religiösa grubblerier? I New York Review of Books tidigt i höstas recenserade filosofen Thomas Nagel teologen Alvin Plantingas bok Where the Conflict Really Lies. Plantinga menar att det går att ha ett slags kunskap om Guds existens som inte är empirisk utan snarare är att betrakta som en medfödd insikt; vissa (som Plantinga) har den, andra (som Nagel och jag själv) har den inte. I skarp kontrast mot den intellektuella ordningsregel som Daniel Dennett formulerat inom loppet av 46 sekunder och som jag häromveckan flaggade för här på bloggen anser Plantinga att sådan kunskap är att ta på allvar och i själva verket väger tyngre än många fall av empirisk kunskap. Jag har inte läst Plantingas bok, men väl Nagels recension, som är kritisk men inte på minsta vis illvillig.

I ett försök att hitta gemensam mark att stå på med Plantinga, skriver Nagel i sin recension att "whether atheists or theists are right depends on facts about reality that neither of them can prove". Oantastligt? Nej, ty in kommer en läsare vid namn Galen Strawson, som i en insändare i ett senare nummer skriver så här:

This is not quite right: it depends on what kind of theists we have to do with. We can, for example, know with certainty that the Christian God does not exist as standardly defined: a being who is omniscient, omnipotent, and wholly benevolent. The proof lies in the world, which is full of extraordinary suffering. If someone claims to have a sensus divinitatis that picks up a Christian God, they are deluded. It may be added that genuine belief in such a God, however rare, is profoundly immoral: it shows contempt for the reality of human suffering, or indeed any intense suffering.

Touché! Teodicé!

Om sågning

Som uppmärksamma läsare kanske känner till så har jag det senaste årtiondet eller så varit ganska flitig med att författa bokrecensioner. Då och då har detta resulterat i tämligen entydiga sågningar. Till de författare som genom min försorg fått sina böcker sågade någonstans vid fotknölarna (om nu böcker kan sägas ha fotknölar) hör exempelvis Jan Cederquist, Claes Johnson, Alister McGrath, Patricia Fara, Jon Williamson och William Byers. Den som på basis av dessa bokanmälningar drar slutsatsen att jag är en hård recensent må vara förlåten, men jag skyndar mig att tillägga att jag är noga med att vara hård men rättvis.¹ Det är enligt min mening viktigt att inte vara orättvis och rikta hårdare kritik mot en bok än den förtjänar.² Balansgången kan ibland vara knivig, och det gäller att vara vaksam så att man inte rycks med i en överentusiastisk eller rentav sadistisk sågningslusta. Det är nämligen så att sågningar kan vara fruktansvärt roliga. Den allra mest furiöst och underbart roliga totalsågning jag läst är Dale Pecks anmälan av Rick Moodys The Black Veil i tidskriften The New Republic 2002. Pecks text inleds på följande vis.

Rick Moody is the worst writer of his generation.

I apologize for the abruptness of this declaration, its lack of nuance, of any meaning besides the intuitive; but as I made my way through Moody's oeuvre during the past few months I was unable to come up with any other starting point for a consideration of his accomplishment. Or, more accurately, every other starting point that I tried felt disingenuous, nothing more than a way of setting Moody up in order to knock him down. One of those starting points was this: "Rick Moody is a lot of things, but he is not actually dumb." This was an attempt at charity, and though I still think that it's true enough, I don't think that it matters; at any rate, his intelligence does not make up for the badness of his books. Another attempt: "In his breakthrough novel The Ice Storm, Rick Moody evinces a troubling fascination with adolescent sexual organs that is partially explained in his latest book, The Black Veil, a so-called 'memoir with digressions.'" Again, the observation strikes me as correct. The problem here was in assuming that what most readers think of as the subject of a story has any role in a Moody project beyond giving his tangled prose something to wrap itself around, the way a vine will wrap itself around the nearest thing to hand, be it trellis, tree, or trash.

Yet another false start: "The Black Veil is the worst of Rick Moody's very bad books." Here the first mistake was in focusing on the books themselves, which bear the same relationship to Moody's career as his subjects do to his prose: the former come across as little more than a prop for the latter, incidental, interchangeable. Moreover, Garden State, Moody's first book—despite his citing "the proposition put forth by a vocal minority: that Garden State is my best novel"—is, in fact, even worse than The Black Veil; and "The Black Veil is the second worst of Rick Moody's very bad books" just doesn't have the same ring to it.

Stop reading here if you are looking for a calm dissection of the work of Hiram Frederick Moody III. At this point, the use of the diminutive "Rick" is about the only wise decision that I am willing to give him credit for. The plain truth is that I have stared at pages and pages of Moody's prose and they remain as meaningless to me as the Korean characters that paper the wall of a local restaurant. Actually, the comparison is not particularly apt, because I know that the Korean writing means something, but I am not convinced that Moody's books are about anything at all. In fact, it is only when I consider The Black Veil stripped of any pretense to content that I can ascribe it a measure of objecthood—not as the diagnostic, hermeneutical genealogy that it purports to be, but rather as the latest in what I have come to regard as a series of imitations or echoes of Moody's more talented, or at any rate more authentically individual, peers.

Läs den blodiga och underhållande fortsättningen här! Eller läs hela Hatchet Jobs - Dale Pecks enastående samling bokrecensioner från 2004, för vilken Moody-recensionen sätter tonen.

Fotnot

1) Jag vill också tillägga att jag skrivit en och annan varmt entusiastisk recension, liksom andra recensioner utspridda över hela den långa skalan mellan sågning och hyllning.

2) Jag kan faktiskt inte på rak arm komma på något exempel där jag överträtt denna gräns, men gissningsvis borde det ändå gå att hitta någon recension där jag gjort en missbedömning och gått för hårt fram; jag tar i så fall tacksamt emot exempel från läsekretsen.

Thou shalt...

Ett vanligt förekommande nöje i sociala medier är hur vi sprider och gottar oss åt de mer eller mindre lustiga tryckfel som med jämna mellanrum dyker upp i andra medier. Ett typexempel på sådant vi gärna gör narr av är den fruktstund som enligt DN ägde rum på Arlanda i samband med det snöoväder som slog till mot stora delar av östra Sverige den 5 december. Sällan eller aldrig är emellertid dessa exempel fullt lika festliga som det tryckfel som drabbade den upplaga av Bibeln från 1631 vilken till följd av detta fel kommit att gå under namnet The Wicked Bible:

I Oxford bland AI-forskare och futurologer

I tjugo års tid har jag regelbundet bevistat konferenser i matematik och matematisk statistik. Allra mest spännande var det i början, men med tiden har jag blivit alltmer blasé, och på senare år har jag faktiskt haft det största utbytet då jag valt bort konferenser i mina egna ämnen för att istället hälsa på hos exempelvis miljöekonomer, klimatforskare och filosofer. Häromdagen kom jag hem från den mycket intressanta 5th Conference on Artificial General Intelligence i Oxford. Mötet bjöd på en spännande blandning av två (i någon mån överlappande) kategorier forskare: å ena sidan de som försöker utveckla artificiell intelligens (AI), och å andra sidan de som mer är ute efter att analysera tänkbara samhälleliga konsekvenser av framtida genombrott på AI-området. I den första kategorin hittar vi bl.a. Jonathan Connell från IBM, som visade en härlig videoupptagning...

...av de förståndsgåvor som hans lilla robot visar prov på.¹ I den andra kategorin hittar vi t.ex. Anders Sandberg som höll ett spännande föredrag om etiska aspekter på datoremulering av hjärnor, och Robin Hanson som diskuterade kontraintuitiva scenarier för samhällsutvecklingen i fall att sådan emuleringsteknik slår igenom på bred front. Mycket intressant var också Steve Omohundros föredrag om autonoma system och risker med sådana i ljuset av hans teori för så kallade "basic AI drives".

För den som önskar vifta bort hela AI-området är det blott alltför enkelt att jämföra Connells intelligenta robot anno 2012 med den överdrivna optimism som genom årtiondena ibland ventilerats i AI-kretsar, som t.ex. Herbert Simons oförvägna proklamation från 1965 om att "machines will be capable, within twenty years, of doing any work a man can do". Själv tror jag inte på det tillrådiga i att på dessa billiga grunder avfärda AI. Om vi skall försöka lära oss något av misslyckade förutsägelser om teknikutvecklingen är det bättre att göra det eftertänksamt och balanserat, som Stuart Armstrong gjorde i en av konferensens många höjdpunkter.

Fotnot

1) Gode vännen, resekamraten och medförfattaren Claes Strannegårds presentation av vår studie Transparent Neural Networks faller inom samma kategori.

Om den personliga religiösa trons roll i rationell diskussion

Daniel Dennett förklarar på 46 sekunder:

Kan en robot tänka?

Är universum oändligt? Har tiden en början? Varför finns någonting snarare än ingenting? Finns Gud? Hur kan man veta att saker man ser omkring sig verkligen finns och att inte alltsammans är en dröm? Kan en robot tänka?

Dessa och andra filosofiska frågor drabbas de flesta av som barn, medan antalet vuxna som öppet grubblar över dem verkar vara betydligt mindre. De flesta (med en del undantag, inklusive yours truly och en hel del av bloggens läsare) tröttnar till slut på frågornas till synes oöverstigliga svårighetsgrad och dömer ut dem som barnsliga drömmerier, för att istället fokusera på mer jordnära ting som huruvida man skall orka träna bort de där onödiga kilona kring midjan, om elräkningen är betald, hur man skall få bilen genom besiktningen, och varför Skavlan lyckas locka norska kungligheter men inte svenska till sin TV-studio. Det är lite synd tycker jag, då de stora frågorna faktiskt förtjänar en del av vår uppmärksamhet. Därför tycker jag också att barns funderingar på dessa frågor är värd all uppmuntran, och därför applåderar jag när någon ger sig på att skriva en barnbok som behandlar någon av dem, som t.ex. den nyutkomna Tänk robot: kan en robot tänka? med text av Peter Ekberg och illustrationer av Anders Nyberg. Boken rekommenderas av förlaget från nio år och uppåt, vilket väl kan vara en bra riktlinje även om jag föreställer mig att ett barn med det rätta intresset och fallenheten kan ha glädje av den något eller några år tidigare.

Ekberg cirklar, varv efter varv, kring de centrala frågorna om vad tänkande och intelligens egentligen är, och huruvida det i så fall är möjligt att konstruera datorprogram och robotar som besitter sådant. Under dessa turer hinner han introducera en rad olika robotar - både verkliga (som t.ex. automatiska gräsklippare, schackprogrammet Deep Blue och Marsvandraren Rover) och diverse fiktiva (som R2-D2, Wall-E och Terminator) och hypotetiska framtidsrobotar. Tänkbara framtidsscenarier som diskuteras är bl.a. uppladdning av mänskligt medvetande på datorer, mer gradvis integration av männsika och maskin, och i viss mån Singulariteten. Även Turingtestet diskuteras. Vad gäller såväl de grundläggande filosofiska frågorna som förutsägelser om vart teknikutvecklingen faktiskt är på väg, väljer Ekberg (klokt nog) att mestadels avstå från att skriva några svar på läsarens näsa. Öppna frågor låter han vara öppna.¹

Jag önskar att jag helhjärtat kunde rekommendera den här boken, men jag störs av att framställningen är lite väl ostrukturerad, bitvis snudd på vimsig och ibland något repetitiv. Dessa brister skall dock inte överdrivas, och jag kan gott tänka mig att jag själv i lämplig ålder skulle ha uppskattat boken för dess mångfacetterade uppslag. Jag tenderar att gilla de ofta underfundiga och humoristiska illustrationerna bättre än själva texten.

Fotnot

1) Ett lite irriterande undantag är då Ekberg, efter att kort ha berört solipsismens frågeställning om existensen av andra medvetanden än det egna, fegar ur och skriver "Men oroa dig inte - eftersom du tänker och upplever saker (och det kan du ju vara säker på) så gör alla andra det också." Det är inte alls uppenbart att vi har täckning för en sådan slutsats. Argumentet är ett symmetriargument: varför skulle jag vara ensam om att ha ett medvetande då jag ser ut som vilken annan människa som helst? Men ur min synvinkel (som strikt talat är den enda jag har tillgång till) så är jag inte alls lik andra människor. Andra människor kan jag bara uppfatta genom deras utseende, handlingar, talakter etc, medan jag hos mig själv uppfattar tankar, sinnessrörelser etc på ett ojämförligt mer intimt vis. Mot detta kan invändas att alla andra uppfattar sig själva på liknande vis, vilket bevarar symmetrin. Men hur vet jag i så fall det? Och varför i hela fridens namn är det just den figur som går omkring och kallar sig Olle Häggström som jag har omedelbar inblick i på detta märkliga vis, istället för t.ex. Johan Wästlund, Kristina Lugn, Richard Nixon eller travhästen Ina Scott?

Tre år till med Vetenskapsrådet

I snart tre år har jag suttit i Vetenskapsrådets änmesråd för natur- och teknikvetenskap, vars främsta uppgift är att årligen och på klokast möjliga vis allokera medel om cirka en miljard kronor till olika forskningsprojekt inom natur- och teknikvetenskap samt matematik. Jag har nyss fått veta att jag har fått förnyat förtroende att sitta i ämnesrådet även under nästkommande treårsperiod, 2013-2015. Detta ser jag som ett uppmuntrande tecken på att det faktiskt är möjligt att (som exempelvis här och här och här och här och här och här och här) gå utanför den smala och lite strutsaktiga forskningspolitiska diskussionens mittfåra utan att för den sakens skull omedelbart kastas ut i kylan.

Om matematiska meningslösheters märkliga attraktionskraft

Matematik är ett oundgängligt redskap inom stora delar av vetenskapen. Allra tydligast är detta i fysiken, som från Newton och framåt transformerats av matematiken till den grad att en omatematisk fysik idag är otänkbar. I andra vetenskaper har transformationen inte varit fullt lika total, men det är ändå ett faktum att biologer, geovetare, medicinare, nationalekonomer, psykologer och andra forskare behöver matematiska metoder och modeller (som ett redskap bland andra) för att ta sig framåt i jakten på ny kunskap.

Matematikens språk är oöverträffat exakt, och med hjälp av detta kan man ge dels förklaringsmodeller som ofta ger en bättre förståelse för de studerade fenomenen än som annars hade varit möjligt, dels rigorös stadga och precision åt argument och resultat. Men matematik kan också användas för mindre goda syften, inte minst då den höga status som matematiska resonemang åtnjuter i forskarvärlden kan göra det frestande att stoltsera med sådana enbart för att det ger ett imponerande intryck. Min gode vän och matematikerkollega Kimmo Eriksson reflekterar över detta i sin uppsats The nonsense math effect i senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Judgment and Decision Making¹:

The background to this paper is my own subjective experience of a mid-career move from pure mathematics to interdisciplinary work in social science and cultural studies. In areas like sociology or evolutionary anthropology I found mathematics often to be used in ways that from my viewpoint were illegitimate, such as to make a point that would better be made with only simple logic, or to uncritically take properties of a mathematical model to be properties of the real world, or to include mathematics to make a paper look more impressive.

För en rigorös och samtidigt mäkta underhållande dissektion av ett antal flagranta exempel (företrädesvis från postmodernt orienterade franska intellektuella) på användande av matematik utan annat syfte än att imponera vill jag varmt rekommendera Alan Sokals och Jean Bricmonts bok Fashionable Nonsense, där vi bland mycket annat får ta del av stycken som...

Ever since Gödel showed that there does not exist a proof of the consistency of Peano’s arithmetic that is formalizable within this theory (1931), political scientists had the means for understanding why it was necessary to mummify Lenin and display him to the 'accidental' comrades in a mausoleum, at the Centre of the National Community

...av Régis Debray, och följande helt bisarra mästerstycke av Jacques Lacan rörande de imaginära talens betydelse inom psykoanalysen:^2,3

Personally, I will begin with what is articulated in the sigla S(ø) by being first of all a signifier [...]

And since the battery of signifiers, as such, is by that very fact complete, this signifier can only be a line [trait] that is drawn from its circle without being able to be counted part of it. It can be symbolized by the inherence of a (-1) in the whole set of signifiers.

As such as it is inexpressible, but its operation is not inexpressible, for it is that which is produced whenever a proper noun is spoken. Its statement equals its signification.

Thus, by calculating that signification according to the algebraic method used here, namely:

S (signifier)

---------------- = s (the statement)

s (signified)

with S=(-1), produces: s=√-1.

Det verkar inte bättre än att den här sortens matematiska meningslösheter bidragit till att Lacan och hans gelikar blivit så beundrade. Såvitt jag vet har emellertid evidensen för denna effekt hos meningslös matematik varit som bäst anekdotisk. Fram tills nu.

Ovan nämnda artikel av Kimmo Eriksson är den första vetenskapliga och kvantitativa studien av fenomenet. Hans försöksupplägg är snillrikt men enkelt: Högutbildade försökspersoner ställs inför två vetenskapliga abstracts, varav det ena manipulerats genom tillfogandet av en i sammanhanget meningslös mening inbegripandes en matematisk formel. Försökspersonerna ombeds gradera de båda abstractens vetenskapliga kvalitet på en skala från 0 till 100. För att eliminera effekten av att det ena kanske är bättre än det andra redan i omanipulerat skick fick hälften av försökspersonerna det ena abstractet manipulerat, hälften det andra. En statistiskt signifikant effekt om i genomsnitt 4,7 enheter på den 100-gradiga skalan detekterades till förmån för de abstracts till vilken den meingslösa matematiken fogats. Effekten visade sig bero av försökspersonernas ämnesmässiga tillhörighet. För dem som uppgav sin bakgrund naturvetenskap, teknik eller medicin kunde ingen effekt detekteras, men däremot för dem med bakgrund i samhällsvetenskap och humaniora.

Det finns många frågor att ställa angående Kimmos studie. Hurpass representativa vad gäller effekten av att tillfoga meningslös matematik är hans båda abstracts? Hur representativa är hans försökspersoner, erhållna genom en något speciell urvalsmetod, för en större population? Och så skall vi ju komma ihåg att (som jag nyligen förklarat i min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon) en statistisk signifikant effekt i en enskild studie inte slutgiltigt bevisar effektens existens. Vi bör alltså vara en smula försiktiga med att dra alltför långtgående och tvärsäkra slutsatser av Kimmos artikel, men den utgör en intressant första analys av något som helt klart förtjänar att studeras.

Fotnoter

1) I samma tidskriftsnummer finns en annan mycket intressant artikel av Kimmo Eriksson, med titeln What do Americans know about inequality? It depends on how you ask them och med Brent Simpson som medförfattare. De visar att de sensationella och mycket uppmärksammade resultat av beteendevetarna Michael Norton och Dan Airley rörande amerikaners syn på inkomstfördelningen i landet är en artefakt av att de som svarar på Nortons och Airleys enkätfrågor är mer eller mindre förvirrade över vad frågorna egentligen betyder.

2) Den långa raden av bindestreck - "----------------" - i det citerade stycket skall föreställa ett divisionsstreck. Just denna estetiska gräslighet kan varken Lacan eller Sokal och Bricmont lastas för. Jag får själv ta på mig skulden, men förbannar samtidigt hur otroligt illa anpassat html är för matematiskt formelspråk.

3) Sokals och Bricmonts omedelbara reaktion inför detta stycke är värd att återge:

Here Lacan can only be pulling the reader's leg. Even if his 'algebra' had a meaning, the 'signifier', 'signified' and 'statement' that appear within it are obviously not numbers, and his horizontal bar (an arbitrarily chosen symbol) does not denote the division of two numbers. Therefore, his 'calculations' are pure fantasies.

Tilläggas kan att Lacan följer upp dessa fantasier med att några sidor senare (och till Sokals och Bricmonts stora fasa) sätta likhetstecken mellan √-1 och det manliga könsorganet.

I vetenskapens labyrint

Forskningen inom sannolikhetsteori och statistik på Chalmers har fått sig en rejäl kick i och med de drygt 50 miljoner kronor i anslag vi nyligen erhållit från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse för projektet Stochastics for big data and big systems, under ledning av Holger Rootzén. På bilden syns¹, från vänster till höger, de medverkande forskarna Johan Jonasson, Johan Wästlund, Rebecka Jörnsten, yours truly, Holger Rootzén och Robert Berman. Utanför bild men i projektet finns också Igor Rychlik, Jeff Steif, Aila Särkkä, Bernt Wennberg och Sergei Zuyev. Nu är det bara att rulla upp ärmarna och börja göra skäl för pengarna!

Fotnot

1) Åtminstone om man tar hjälp av förstoringsglas.