Om Magnus Carlsens plats i schackhistorien

Världsschackförbundet FIDE presenterar inom några dagar 2013 års första officiella världsranking. Liksom varje lista sedan juli 2011 toppas den av (den nyligen 22 år fyllda) norrmannen Magnus Carlsen. Denna gång har han, i kraft av sin strålande insats och turneringsseger i London Chess Classic tidigare i december, lyft sig från sin tidigare personliga rekordnotering 2848 till det nya rekordet 2861. Vad som denna gång gör hans rankinglyft särskilt värt att uppmärksamma är att han därmed också passerat Garri Kasparovs tidigare världsrekordnotering om 2851 från juli 1999.

Kan vi därmed utnämna Magnus Carlsen till världens genom tiderna starkaste schackspelare? Sakta i backarna! Jag skall återkomma till den frågan längre fram, men först vill jag ge ett exempel på Carlsens fina spel i London. På andra sidan brädet sitter Judit Polgár, som allmänt anses vara den starkaste kvinnliga schackspelaren genom tiderna, som legat som högst på åttonde plats på "herrlistan" och som numera huserar kring 50-strecket på sagda lista.

Magnus Carlsen - Judit Polgár, London Chess Classic 2012.

1. c4 c5 2. Sf3 Sc6 3. d4 cxd4 4. Sxd4 Sf6 5. Sc3 e6 6. a3 Lc5 7. Sb3 Le7 8. e4 O-O 9. Le2 b6 10. O-O Lb7 11. Lf4 d6 12. Tc1 Tc8 13. Te1 Se5 14. Sd2 Sfd7 15. Le3 Dc7 16. b4 Db8 17. f4 Sg6 18. g3 Tfe8

Spelarna har fått upp något som kan beskrivas som en ganska vanlig typställning i treraderssystemet (så uppkallat efter svarts tillbakadragna uppställning), som vanligtvis uppkommer ur siciliansk eller (som här) engelsk spelöppning. Det rör sig om en mycket svårspelad variant. Vit behärskar mer terräng än svart, vilket ofta är att föredra, men just i treraders har det visat sig att svarts till synes lite trånga ställning har många dolda resurser, och svarts statistik är inte sämre här än i de flesta andra öppningar. På ytan kan det se ut som om spelarna manövererar omkring sina pjäser utan att särskilt mycket händer, men av båda parter krävs en hög grad av vakenhet. Ofta händer det, så snart någon av spelarna skjuter fram en bonde till brädets femte rad, att sagda bräde (och nu lånar jag av stormästaren Alexei Shirovs bildspråk) fattar eld, och då gäller det att rätt ha bedömt konsekvenserna. Det som gör dessa så svårberäknade är att det finns så många olika bondeframstötar att hålla utkik efter (vanligast är att svart gör b6-b5, d6-d5 eller e6-e5, eller att vit gör e4-e5 eller f4-f5, men det finns även andra möjligheter) och att små subtiliteter som huruvida vit har sin vitfältslöpare på e2 eller f1, eller huruvida svart har sin dam på b8 eller a8, kan göra hela skillnaden mellan succé och katastrof.

Föreliggande ställning skiljer sig från de i varianten allra mest förekommande i framför allt tre avseenden: svarts har sin a-bonde på a7 istället för a6, vit har en springare på d2 som annars oftare står på d4, och svart har en springare på g6 som annars oftast har sin naturligaste placering på f6. Av dessa tre avvikelser tror jag att den sistnämnda är den mest betydelsefulla: svarts g6-springare står en smula avigt, och detta tror jag räcker för att vit skall ha viss fördel i ställningen.

19. Lf3 Da8 20. Lf2 Sgf8 21. De2 Db8 22. Ted1 g6?

Svarts senaste drag har kritiserats hårt av en enig kår av expertkommentatorer. Att spela bonden till g6 är för all del inte ovanligt i treraders, men här tar draget bort det enda tillgängliga fältet för f8-springaren, och det försvagar de svarta fälten framför hennes kung. Nu kommer den typiska bondeframstöten.

23. e5!

En första finess med detta drag är att det inte förlorar bonde: om svart slår två gånger på e5 faller löparen på b7, och om hon slår emellan på f3 kommer vits springare dit med gardering av e5. En djupare och viktigare finess med draget är emellertid att svarts svagheter på de svarta fälten framför kungen tydliggörs och fixeras, något som Carlsen med precision exploaterar i det följande.

23.- Lc6 24. Ld4 Ted8 25. Lxc6 Txc6 26. Sf3 dxe5 27. fxe5 Tdc8 28. Se4 Dc7 29. Sfd2 a6 30. Sf2 Lg5 31. Tf1!

Polgárs ställning är mycket svår - kanske redan förlorad - och hon väljer här att erövra e5-bonden trots att hon givetvis ser att det öppnar chansrika vägar framåt för vit på kungsflygeln.

31.- Lxd2 32. Dxd2 Sxe5 33. Lxe5 Dxe5 34. Sg4 Td6 35. Sh6+ Kg7 36. Txf7+ Kh8 37. Df2 Dd4 38. c5 bxc5 39. Dxd4+ Txd4 40. Txc5 Tcd8 41. Tcc7

En känd tumregel är att ett torn som trängt in på sjunde raden är ett effektivt och ofta vinnande redskap. Vad skall man då säga om två torn på sjunde raden? Vit hotar helt enkelt Tg7 följt av Tg8 matt. Om Polgár t.ex. försöker täcka g8 med 42.- e5 43. Tg7 Se6 blir det istället matt på h7. Hon befinner sig i en desperat situation, och prövar det enda lilla halmstrå som återstår: ett motangrepp mot vits kung.

42.- Td1+ 42. Kg2 T1d2+ 43. Kh3 T2d5

Den finess som förlänger partiet (men inte ändrar resultatet) är att 44. Tg7 nu är förhastat eftersom vits springare då faller efter Th5+. Carlsen har naturligtvis räknat med detta, och löser situationen genom att omgruppera springaren till en ännu dödligare position på f6.

44. Sg4 Th5+ 45. Kg2 Td2+ 46. Kf3 Tf5+ 47. Ke3 Txf7 48. Txf7 Td8 49. Sf6 Tb8 50. Kf4

Vit hotar nu helt brutalt Kg5-h6 följt av ovan nämnda Tg7-g8-manöver. Just detta kan svart parera, men vit vinner lite hur han vill.

50.- h6 51. Ke5 a5 52. bxa5 Ta8 53. a6 1-0

Ett schackparti skönt att skåda! Förbaskade unionsupplösning!

Jag har regelbundet och via livesändningar på nätet följt Magnus Carlsens spel och bana mot världstoppen alltsedan hans tidiga tonår. Partiet ovan är delvis typiskt för hans både säkra och idérika spel, men hans spelstil kan beskrivas som väldigt allround. Hans kanske allra starkaste och mest imponerande sida är hans enorma förmåga att pressa i slutspelet och krama fram vinstchanser i ställningar där de flesta andra skulle konstatera att ett bättre resultat än remi inte går att uppbringa.¹ Om han har någon (relativ) svaghet i sitt spel så handlar det i så fall om hans ofta oambitiösa öppningsspel. Ofta verkar han nöja sig med att försöka få med sig en spelbar ställning in i mittspelet, i hopp om att därifrån kunna spela ut sin motståndare; i detta avseende är kontrasten är tydlig med Kasparov, som alltid kom till brädet rustad till tänderna med ambitiösa spelöppningsförberedelser.

Nå, hur är det då med Carlsens plats i schackhistorien i och med hans rekordhöga rankingtal? Är han den bäste spelaren någonsin? Jag tycker att en sådan slutsats är förhastad, då det är svårt att jämföra rankingtal mellan olika tidsepoker. Om man jämför Carlsens avstånd ned till sina förföljare på världslistan med Kasparovs då denne var som bäst, så ser man att Kasparov hade ett mer betryggande avstånd ned till de övriga.^2,3 Därmed har vi visst fog för att säga att Kasparov var mer överlägsen sina medtävlare på den tiden än var Carlsen är nu. Men att därav dra slutsatsen att Kasparov var en starkare spelare då än Carlsen är nu är åter förhastat. Schacket har utvecklats sedan Kasparovs tid, och det är rimligt att tänka sig att det krävs mer av en spelare för att tillhöra världstoppen nu jämfört med då. Men att jämföra spelare av olika epoker är notoriskt svårt, och att etablera ett oomtvistiligt objektivt mått verkar inte gå. Varje topplista över tidernas starkaste schackspelare bjuder därför på ett visst mått av godtycke och subjektivitet.

Om jag själv skulle göra en tio-i-topplista så skulle jag inte sätta Magnus Carlsen högst, utan reservera de två första platserna för Garri Kasparov och Bobby Fischer, vilkas karriärer jag ännu betraktar som mer spektakulära än Carlsens, för att inte tala om deras betydelse för schackspelets utveckling. Det bör också hållas emot Carlsen att han faktiskt ännu inte erövrat världsmästartiteln - detta till följd av hans beklagliga beslut i november 2010 att stiga av den VM-cykel som ledde fram till den senaste VM-matchen, i maj 2012 (hur det hade gått om Carlsen inte hoppat av kan vi givetvis inte veta). Jag vill dock inte utesluta (utan hoppas tvärtom på!) möjligheten att inom några år kunna flytta upp Carlsen till förstaplatsen på min lista.

Carlsen kan komma att bli historisk i ett annat avseende. Jag vill minnas att han häromåret i TV-studion hos Skavlan uttryckte ambitionen att dominera världsschacket i ett eller ett par decennier.⁴ Givet hans bana hittills är detta alls icke någon orealistisk ambition, och om han lyckas med den så menar jag att han har chansen att också bli den siste schackdominanten någonsin bland människor helt av kött och blod!

För att motivera denna till synes något besynnerliga spekulation, låt mig börja med en kort-kort resumé över datorschackets utveckling. Schackspelande datorer var länge föremål för hån och gyckel från mänskliga spelare, men blev under 1980- och 1990-talen gradvis alltmer konkurrenskraftiga. Höjdpunkten i kraftmätningarna mellan människa och maskin var två matcher 1996 och 1997 mellan dåvarande världsmästaren Garri Kasparov och datorprogrammet Deep Blue. Kasparov vann den första med 4-2, och Deep Blue vann den andra med 3½–2½ - något som allmänt kommit att betraktas som vändpunkten. Sedan dess har ytterligare några matcher mellan toppspelare och datorprogram arrangerats, men inte med samma stora mediaintresse. Under loppet av 2000-talet har det kommit att stå allt klarare att datorprogrammen är överlägsna även de starkaste stormästarna. En match idag mellan t.ex. Carlsen och datorprogrammet Houdini skulle inte kännas som en angelägnare sporthändelse än t.ex. en hastighetstävling mellan Usain Bolt och en bil.

På ett plan har alltså schackdatorerna lämnat tävlingsschacket, men på ett annat finns de i högsta grad kvar. För dagens toppspelare har de nämligen kommit att bli oundgängliga tränings- och spelöppningsförberedelseredskap. Detta har haft stor betydelse för schackets utveckling, men det finns också en tråkig baksida. De spelstarka datorprogrammen har nämligen (ofta i kombination med mobiltelefoni) öppnat för nya sätt att fuska, vilka tenderar att bli allt svårare att komma åt, och schackvärlden har redan hunnit bevittna en rad sådana skandaler på hög nivå.

Umgänget mellan människor och elektronik blir som bekant allt mer intimt - en utveckling som kan väntas fortsätta. Den amerikanske författaren Michael Chorost, som, från att sedan födseln ha varit nästan döv, för ett tiotal år sedan erhöll god hörsel tack vare elektroniska inplantat i innerörat, propagerar idag för att vi på liknande sätt skall koppla upp oss mot Internet med elektroniska förbindelser rakt in i huvudet. Om den tekniken visar sig genomförbar, så torde det inte vara svårare att bygga in en spelstark schackdator i huvudet. Denna utveckling kommer att göra gränsdragningen mellan människa och maskin alltmer diffus,⁵ och jag föreställer mig att det, då det så småningom blir vanligt att gå omkring med schackelektronik innanför pannbenet (och dessutom uppleva denna som en naturlig del av den egna kognitiva apparaten), i längden kan komma att bli ohållbart att förbjuda sådan elektronik i tävlingsschacket. Det är i en sådan utveckling vi kan tänka oss att Magnus Carlsen blir den siste schacklige dominanten helt utan artificiella elektroniska inslag i huvudet och i sitt tänkande.

Fotnoter

1) Denna enastående slutspelsförmåga visade Magnus upp redan tidigt i karriären. Se här hur han som 14-åring spelar ut den svenske stormästaren Stellan Brynell i ett slutspel som vi vanliga amatörer (och säkert många proffs) nog skulle ha dömt ut som dödremi:

Stellan Brynell - Magnus Carlsen, Gausdal 2005. 1. d4 d5 2. c4 c6 3. Sc3 Sf6 4. e3 e6 5. Sf3 Sbd7 6. Ld3 dxc4 7. Lxc4 b5 8. Le2 Lb7 9. O-O Le7 10. e4 b4 11. e5 bxc3 12. exf6 Lxf6 13. bxc3 c5 14. dxc5 O-O 15. La3 Le7 16. Dd4 Dc7 17. Tab1 Lc6 18. De3 Lxf3 19. Lxf3 Tab8 20. c6 Lxa3 21. cxd7 Dxd7 22. c4 De7 23. Tb5 Txb5 24. cxb5 Td8 25. Td1 Txd1+ 26. Lxd1 Dd6 27. Lf3 Lc5 28. De2 Dd4 29. g3 g6 30. Kg2 Kg7 31. Lc6 Lb6 32. Df3 f5 33. De2 e5 34. Lb7 e4 35. Lc6 Kf6 36. Lb7 Ke5 37. Lc6 g5 38. Lb7 g4 39. Lc6 h5 40. Le8 h4 41. De1 h3+ 42. Kg1 Db2 43. Lc6 Dxa2 44. Lb7 Db2 45. Lc6 Ld4 46. Le8 e3 47. Kf1 Kf6 48. De2 Dc1+ 49. De1 Dxe1+ 50. Kxe1 exf2+ 51. Kf1 f4 52. gxf4 Kf5 53. Lf7 Kxf4 0-1

2) På januarilistan 2013 väntas Magnus Carlsen, med sina ståtliga 2861, ha 51 poäng ned till nr 2 på listan (Vladimir Kramnik, 2810), 80 poäng ned till nr 5 (Fabio Caruana, 2781), 95 poäng ned till nr 10 (Shakhriyar Mamedyarov, 2766), och 143 150 poäng ned till nr 30 (Anish Giri, 2718 Maxime Vachier-Lagrave, 2711). Om vi som en jämförelse ser t.ex. till julilistan 2000 så toppas den av Garri Kasparov på 2849, med en marginal om 79 poäng ned till nr 2 (Vladimir Kramnik, 2770), 94 poäng ned till nr 5 (Michael Adams, 2755), 147 poäng ned till nr 10 (Michal Krasenkow, 2702), och 192 poäng ned till nr 30 (Predrag Nikolic, 2657). Vi ser alltså att Kasparovs poängmarginal genomgående är större.

3) Även om rankingsystemet saknar mekanism för att avgöra om en spelare med ett visst rankingtal år 2013 är (ungefär) lika stark som en med samma ranking år 2000, så har vi bättre fog för att säga att differensen mellan två spelare 2013 pekar på samma spelstyrkeskillnad som samma differens 2000. Rankingsystemet är nämligen kalibrerat så att t.ex. en rankingskillnad om 200 poäng motsvarar att den starkare spelaren förväntas ta i genomsnitt 75% av poängen mot den svagare.

4) Dessvärre har jag inte funnit någon referens för detta ur minnet tagna påstående. Kanske kan någon läsare hjälpa mig?

5) En annan välkänd entusiastisk förespråkare för sådan gradvis förening mellan människa och maskin är Ray Kurzweil.

Teodicé

Juletid. Vad kan väl då passa bättre än lite religiösa grubblerier? I New York Review of Books tidigt i höstas recenserade filosofen Thomas Nagel teologen Alvin Plantingas bok Where the Conflict Really Lies. Plantinga menar att det går att ha ett slags kunskap om Guds existens som inte är empirisk utan snarare är att betrakta som en medfödd insikt; vissa (som Plantinga) har den, andra (som Nagel och jag själv) har den inte. I skarp kontrast mot den intellektuella ordningsregel som Daniel Dennett formulerat inom loppet av 46 sekunder och som jag häromveckan flaggade för här på bloggen anser Plantinga att sådan kunskap är att ta på allvar och i själva verket väger tyngre än många fall av empirisk kunskap. Jag har inte läst Plantingas bok, men väl Nagels recension, som är kritisk men inte på minsta vis illvillig.

I ett försök att hitta gemensam mark att stå på med Plantinga, skriver Nagel i sin recension att "whether atheists or theists are right depends on facts about reality that neither of them can prove". Oantastligt? Nej, ty in kommer en läsare vid namn Galen Strawson, som i en insändare i ett senare nummer skriver så här:

This is not quite right: it depends on what kind of theists we have to do with. We can, for example, know with certainty that the Christian God does not exist as standardly defined: a being who is omniscient, omnipotent, and wholly benevolent. The proof lies in the world, which is full of extraordinary suffering. If someone claims to have a sensus divinitatis that picks up a Christian God, they are deluded. It may be added that genuine belief in such a God, however rare, is profoundly immoral: it shows contempt for the reality of human suffering, or indeed any intense suffering.

Touché! Teodicé!

Om sågning

Som uppmärksamma läsare kanske känner till så har jag det senaste årtiondet eller så varit ganska flitig med att författa bokrecensioner. Då och då har detta resulterat i tämligen entydiga sågningar. Till de författare som genom min försorg fått sina böcker sågade någonstans vid fotknölarna (om nu böcker kan sägas ha fotknölar) hör exempelvis Jan Cederquist, Claes Johnson, Alister McGrath, Patricia Fara, Jon Williamson och William Byers. Den som på basis av dessa bokanmälningar drar slutsatsen att jag är en hård recensent må vara förlåten, men jag skyndar mig att tillägga att jag är noga med att vara hård men rättvis.¹ Det är enligt min mening viktigt att inte vara orättvis och rikta hårdare kritik mot en bok än den förtjänar.² Balansgången kan ibland vara knivig, och det gäller att vara vaksam så att man inte rycks med i en överentusiastisk eller rentav sadistisk sågningslusta. Det är nämligen så att sågningar kan vara fruktansvärt roliga. Den allra mest furiöst och underbart roliga totalsågning jag läst är Dale Pecks anmälan av Rick Moodys The Black Veil i tidskriften The New Republic 2002. Pecks text inleds på följande vis.

Rick Moody is the worst writer of his generation.

I apologize for the abruptness of this declaration, its lack of nuance, of any meaning besides the intuitive; but as I made my way through Moody's oeuvre during the past few months I was unable to come up with any other starting point for a consideration of his accomplishment. Or, more accurately, every other starting point that I tried felt disingenuous, nothing more than a way of setting Moody up in order to knock him down. One of those starting points was this: "Rick Moody is a lot of things, but he is not actually dumb." This was an attempt at charity, and though I still think that it's true enough, I don't think that it matters; at any rate, his intelligence does not make up for the badness of his books. Another attempt: "In his breakthrough novel The Ice Storm, Rick Moody evinces a troubling fascination with adolescent sexual organs that is partially explained in his latest book, The Black Veil, a so-called 'memoir with digressions.'" Again, the observation strikes me as correct. The problem here was in assuming that what most readers think of as the subject of a story has any role in a Moody project beyond giving his tangled prose something to wrap itself around, the way a vine will wrap itself around the nearest thing to hand, be it trellis, tree, or trash.

Yet another false start: "The Black Veil is the worst of Rick Moody's very bad books." Here the first mistake was in focusing on the books themselves, which bear the same relationship to Moody's career as his subjects do to his prose: the former come across as little more than a prop for the latter, incidental, interchangeable. Moreover, Garden State, Moody's first book—despite his citing "the proposition put forth by a vocal minority: that Garden State is my best novel"—is, in fact, even worse than The Black Veil; and "The Black Veil is the second worst of Rick Moody's very bad books" just doesn't have the same ring to it.

Stop reading here if you are looking for a calm dissection of the work of Hiram Frederick Moody III. At this point, the use of the diminutive "Rick" is about the only wise decision that I am willing to give him credit for. The plain truth is that I have stared at pages and pages of Moody's prose and they remain as meaningless to me as the Korean characters that paper the wall of a local restaurant. Actually, the comparison is not particularly apt, because I know that the Korean writing means something, but I am not convinced that Moody's books are about anything at all. In fact, it is only when I consider The Black Veil stripped of any pretense to content that I can ascribe it a measure of objecthood—not as the diagnostic, hermeneutical genealogy that it purports to be, but rather as the latest in what I have come to regard as a series of imitations or echoes of Moody's more talented, or at any rate more authentically individual, peers.

Läs den blodiga och underhållande fortsättningen här! Eller läs hela Hatchet Jobs - Dale Pecks enastående samling bokrecensioner från 2004, för vilken Moody-recensionen sätter tonen.

Fotnot

1) Jag vill också tillägga att jag skrivit en och annan varmt entusiastisk recension, liksom andra recensioner utspridda över hela den långa skalan mellan sågning och hyllning.

2) Jag kan faktiskt inte på rak arm komma på något exempel där jag överträtt denna gräns, men gissningsvis borde det ändå gå att hitta någon recension där jag gjort en missbedömning och gått för hårt fram; jag tar i så fall tacksamt emot exempel från läsekretsen.

Thou shalt...

Ett vanligt förekommande nöje i sociala medier är hur vi sprider och gottar oss åt de mer eller mindre lustiga tryckfel som med jämna mellanrum dyker upp i andra medier. Ett typexempel på sådant vi gärna gör narr av är den fruktstund som enligt DN ägde rum på Arlanda i samband med det snöoväder som slog till mot stora delar av östra Sverige den 5 december. Sällan eller aldrig är emellertid dessa exempel fullt lika festliga som det tryckfel som drabbade den upplaga av Bibeln från 1631 vilken till följd av detta fel kommit att gå under namnet The Wicked Bible:

I Oxford bland AI-forskare och futurologer

I tjugo års tid har jag regelbundet bevistat konferenser i matematik och matematisk statistik. Allra mest spännande var det i början, men med tiden har jag blivit alltmer blasé, och på senare år har jag faktiskt haft det största utbytet då jag valt bort konferenser i mina egna ämnen för att istället hälsa på hos exempelvis miljöekonomer, klimatforskare och filosofer. Häromdagen kom jag hem från den mycket intressanta 5th Conference on Artificial General Intelligence i Oxford. Mötet bjöd på en spännande blandning av två (i någon mån överlappande) kategorier forskare: å ena sidan de som försöker utveckla artificiell intelligens (AI), och å andra sidan de som mer är ute efter att analysera tänkbara samhälleliga konsekvenser av framtida genombrott på AI-området. I den första kategorin hittar vi bl.a. Jonathan Connell från IBM, som visade en härlig videoupptagning...

...av de förståndsgåvor som hans lilla robot visar prov på.¹ I den andra kategorin hittar vi t.ex. Anders Sandberg som höll ett spännande föredrag om etiska aspekter på datoremulering av hjärnor, och Robin Hanson som diskuterade kontraintuitiva scenarier för samhällsutvecklingen i fall att sådan emuleringsteknik slår igenom på bred front. Mycket intressant var också Steve Omohundros föredrag om autonoma system och risker med sådana i ljuset av hans teori för så kallade "basic AI drives".

För den som önskar vifta bort hela AI-området är det blott alltför enkelt att jämföra Connells intelligenta robot anno 2012 med den överdrivna optimism som genom årtiondena ibland ventilerats i AI-kretsar, som t.ex. Herbert Simons oförvägna proklamation från 1965 om att "machines will be capable, within twenty years, of doing any work a man can do". Själv tror jag inte på det tillrådiga i att på dessa billiga grunder avfärda AI. Om vi skall försöka lära oss något av misslyckade förutsägelser om teknikutvecklingen är det bättre att göra det eftertänksamt och balanserat, som Stuart Armstrong gjorde i en av konferensens många höjdpunkter.

Fotnot

1) Gode vännen, resekamraten och medförfattaren Claes Strannegårds presentation av vår studie Transparent Neural Networks faller inom samma kategori.

Om den personliga religiösa trons roll i rationell diskussion

Daniel Dennett förklarar på 46 sekunder:

Kan en robot tänka?

Är universum oändligt? Har tiden en början? Varför finns någonting snarare än ingenting? Finns Gud? Hur kan man veta att saker man ser omkring sig verkligen finns och att inte alltsammans är en dröm? Kan en robot tänka?

Dessa och andra filosofiska frågor drabbas de flesta av som barn, medan antalet vuxna som öppet grubblar över dem verkar vara betydligt mindre. De flesta (med en del undantag, inklusive yours truly och en hel del av bloggens läsare) tröttnar till slut på frågornas till synes oöverstigliga svårighetsgrad och dömer ut dem som barnsliga drömmerier, för att istället fokusera på mer jordnära ting som huruvida man skall orka träna bort de där onödiga kilona kring midjan, om elräkningen är betald, hur man skall få bilen genom besiktningen, och varför Skavlan lyckas locka norska kungligheter men inte svenska till sin TV-studio. Det är lite synd tycker jag, då de stora frågorna faktiskt förtjänar en del av vår uppmärksamhet. Därför tycker jag också att barns funderingar på dessa frågor är värd all uppmuntran, och därför applåderar jag när någon ger sig på att skriva en barnbok som behandlar någon av dem, som t.ex. den nyutkomna Tänk robot: kan en robot tänka? med text av Peter Ekberg och illustrationer av Anders Nyberg. Boken rekommenderas av förlaget från nio år och uppåt, vilket väl kan vara en bra riktlinje även om jag föreställer mig att ett barn med det rätta intresset och fallenheten kan ha glädje av den något eller några år tidigare.

Ekberg cirklar, varv efter varv, kring de centrala frågorna om vad tänkande och intelligens egentligen är, och huruvida det i så fall är möjligt att konstruera datorprogram och robotar som besitter sådant. Under dessa turer hinner han introducera en rad olika robotar - både verkliga (som t.ex. automatiska gräsklippare, schackprogrammet Deep Blue och Marsvandraren Rover) och diverse fiktiva (som R2-D2, Wall-E och Terminator) och hypotetiska framtidsrobotar. Tänkbara framtidsscenarier som diskuteras är bl.a. uppladdning av mänskligt medvetande på datorer, mer gradvis integration av männsika och maskin, och i viss mån Singulariteten. Även Turingtestet diskuteras. Vad gäller såväl de grundläggande filosofiska frågorna som förutsägelser om vart teknikutvecklingen faktiskt är på väg, väljer Ekberg (klokt nog) att mestadels avstå från att skriva några svar på läsarens näsa. Öppna frågor låter han vara öppna.¹

Jag önskar att jag helhjärtat kunde rekommendera den här boken, men jag störs av att framställningen är lite väl ostrukturerad, bitvis snudd på vimsig och ibland något repetitiv. Dessa brister skall dock inte överdrivas, och jag kan gott tänka mig att jag själv i lämplig ålder skulle ha uppskattat boken för dess mångfacetterade uppslag. Jag tenderar att gilla de ofta underfundiga och humoristiska illustrationerna bättre än själva texten.

Fotnot

1) Ett lite irriterande undantag är då Ekberg, efter att kort ha berört solipsismens frågeställning om existensen av andra medvetanden än det egna, fegar ur och skriver "Men oroa dig inte - eftersom du tänker och upplever saker (och det kan du ju vara säker på) så gör alla andra det också." Det är inte alls uppenbart att vi har täckning för en sådan slutsats. Argumentet är ett symmetriargument: varför skulle jag vara ensam om att ha ett medvetande då jag ser ut som vilken annan människa som helst? Men ur min synvinkel (som strikt talat är den enda jag har tillgång till) så är jag inte alls lik andra människor. Andra människor kan jag bara uppfatta genom deras utseende, handlingar, talakter etc, medan jag hos mig själv uppfattar tankar, sinnessrörelser etc på ett ojämförligt mer intimt vis. Mot detta kan invändas att alla andra uppfattar sig själva på liknande vis, vilket bevarar symmetrin. Men hur vet jag i så fall det? Och varför i hela fridens namn är det just den figur som går omkring och kallar sig Olle Häggström som jag har omedelbar inblick i på detta märkliga vis, istället för t.ex. Johan Wästlund, Kristina Lugn, Richard Nixon eller travhästen Ina Scott?

Tre år till med Vetenskapsrådet

I snart tre år har jag suttit i Vetenskapsrådets änmesråd för natur- och teknikvetenskap, vars främsta uppgift är att årligen och på klokast möjliga vis allokera medel om cirka en miljard kronor till olika forskningsprojekt inom natur- och teknikvetenskap samt matematik. Jag har nyss fått veta att jag har fått förnyat förtroende att sitta i ämnesrådet även under nästkommande treårsperiod, 2013-2015. Detta ser jag som ett uppmuntrande tecken på att det faktiskt är möjligt att (som exempelvis här och här och här och här och här och här och här) gå utanför den smala och lite strutsaktiga forskningspolitiska diskussionens mittfåra utan att för den sakens skull omedelbart kastas ut i kylan.

Om matematiska meningslösheters märkliga attraktionskraft

Matematik är ett oundgängligt redskap inom stora delar av vetenskapen. Allra tydligast är detta i fysiken, som från Newton och framåt transformerats av matematiken till den grad att en omatematisk fysik idag är otänkbar. I andra vetenskaper har transformationen inte varit fullt lika total, men det är ändå ett faktum att biologer, geovetare, medicinare, nationalekonomer, psykologer och andra forskare behöver matematiska metoder och modeller (som ett redskap bland andra) för att ta sig framåt i jakten på ny kunskap.

Matematikens språk är oöverträffat exakt, och med hjälp av detta kan man ge dels förklaringsmodeller som ofta ger en bättre förståelse för de studerade fenomenen än som annars hade varit möjligt, dels rigorös stadga och precision åt argument och resultat. Men matematik kan också användas för mindre goda syften, inte minst då den höga status som matematiska resonemang åtnjuter i forskarvärlden kan göra det frestande att stoltsera med sådana enbart för att det ger ett imponerande intryck. Min gode vän och matematikerkollega Kimmo Eriksson reflekterar över detta i sin uppsats The nonsense math effect i senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Judgment and Decision Making¹:

The background to this paper is my own subjective experience of a mid-career move from pure mathematics to interdisciplinary work in social science and cultural studies. In areas like sociology or evolutionary anthropology I found mathematics often to be used in ways that from my viewpoint were illegitimate, such as to make a point that would better be made with only simple logic, or to uncritically take properties of a mathematical model to be properties of the real world, or to include mathematics to make a paper look more impressive.

För en rigorös och samtidigt mäkta underhållande dissektion av ett antal flagranta exempel (företrädesvis från postmodernt orienterade franska intellektuella) på användande av matematik utan annat syfte än att imponera vill jag varmt rekommendera Alan Sokals och Jean Bricmonts bok Fashionable Nonsense, där vi bland mycket annat får ta del av stycken som...

Ever since Gödel showed that there does not exist a proof of the consistency of Peano’s arithmetic that is formalizable within this theory (1931), political scientists had the means for understanding why it was necessary to mummify Lenin and display him to the 'accidental' comrades in a mausoleum, at the Centre of the National Community

...av Régis Debray, och följande helt bisarra mästerstycke av Jacques Lacan rörande de imaginära talens betydelse inom psykoanalysen:^2,3

Personally, I will begin with what is articulated in the sigla S(ø) by being first of all a signifier [...]

And since the battery of signifiers, as such, is by that very fact complete, this signifier can only be a line [trait] that is drawn from its circle without being able to be counted part of it. It can be symbolized by the inherence of a (-1) in the whole set of signifiers.

As such as it is inexpressible, but its operation is not inexpressible, for it is that which is produced whenever a proper noun is spoken. Its statement equals its signification.

Thus, by calculating that signification according to the algebraic method used here, namely:

S (signifier)

---------------- = s (the statement)

s (signified)

with S=(-1), produces: s=√-1.

Det verkar inte bättre än att den här sortens matematiska meningslösheter bidragit till att Lacan och hans gelikar blivit så beundrade. Såvitt jag vet har emellertid evidensen för denna effekt hos meningslös matematik varit som bäst anekdotisk. Fram tills nu.

Ovan nämnda artikel av Kimmo Eriksson är den första vetenskapliga och kvantitativa studien av fenomenet. Hans försöksupplägg är snillrikt men enkelt: Högutbildade försökspersoner ställs inför två vetenskapliga abstracts, varav det ena manipulerats genom tillfogandet av en i sammanhanget meningslös mening inbegripandes en matematisk formel. Försökspersonerna ombeds gradera de båda abstractens vetenskapliga kvalitet på en skala från 0 till 100. För att eliminera effekten av att det ena kanske är bättre än det andra redan i omanipulerat skick fick hälften av försökspersonerna det ena abstractet manipulerat, hälften det andra. En statistiskt signifikant effekt om i genomsnitt 4,7 enheter på den 100-gradiga skalan detekterades till förmån för de abstracts till vilken den meingslösa matematiken fogats. Effekten visade sig bero av försökspersonernas ämnesmässiga tillhörighet. För dem som uppgav sin bakgrund naturvetenskap, teknik eller medicin kunde ingen effekt detekteras, men däremot för dem med bakgrund i samhällsvetenskap och humaniora.

Det finns många frågor att ställa angående Kimmos studie. Hurpass representativa vad gäller effekten av att tillfoga meningslös matematik är hans båda abstracts? Hur representativa är hans försökspersoner, erhållna genom en något speciell urvalsmetod, för en större population? Och så skall vi ju komma ihåg att (som jag nyligen förklarat i min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon) en statistisk signifikant effekt i en enskild studie inte slutgiltigt bevisar effektens existens. Vi bör alltså vara en smula försiktiga med att dra alltför långtgående och tvärsäkra slutsatser av Kimmos artikel, men den utgör en intressant första analys av något som helt klart förtjänar att studeras.

Fotnoter

1) I samma tidskriftsnummer finns en annan mycket intressant artikel av Kimmo Eriksson, med titeln What do Americans know about inequality? It depends on how you ask them och med Brent Simpson som medförfattare. De visar att de sensationella och mycket uppmärksammade resultat av beteendevetarna Michael Norton och Dan Airley rörande amerikaners syn på inkomstfördelningen i landet är en artefakt av att de som svarar på Nortons och Airleys enkätfrågor är mer eller mindre förvirrade över vad frågorna egentligen betyder.

2) Den långa raden av bindestreck - "----------------" - i det citerade stycket skall föreställa ett divisionsstreck. Just denna estetiska gräslighet kan varken Lacan eller Sokal och Bricmont lastas för. Jag får själv ta på mig skulden, men förbannar samtidigt hur otroligt illa anpassat html är för matematiskt formelspråk.

3) Sokals och Bricmonts omedelbara reaktion inför detta stycke är värd att återge:

Here Lacan can only be pulling the reader's leg. Even if his 'algebra' had a meaning, the 'signifier', 'signified' and 'statement' that appear within it are obviously not numbers, and his horizontal bar (an arbitrarily chosen symbol) does not denote the division of two numbers. Therefore, his 'calculations' are pure fantasies.

Tilläggas kan att Lacan följer upp dessa fantasier med att några sidor senare (och till Sokals och Bricmonts stora fasa) sätta likhetstecken mellan √-1 och det manliga könsorganet.

I vetenskapens labyrint

Forskningen inom sannolikhetsteori och statistik på Chalmers har fått sig en rejäl kick i och med de drygt 50 miljoner kronor i anslag vi nyligen erhållit från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse för projektet Stochastics for big data and big systems, under ledning av Holger Rootzén. På bilden syns¹, från vänster till höger, de medverkande forskarna Johan Jonasson, Johan Wästlund, Rebecka Jörnsten, yours truly, Holger Rootzén och Robert Berman. Utanför bild men i projektet finns också Igor Rychlik, Jeff Steif, Aila Särkkä, Bernt Wennberg och Sergei Zuyev. Nu är det bara att rulla upp ärmarna och börja göra skäl för pengarna!

Fotnot

1) Åtminstone om man tar hjälp av förstoringsglas.

Om statistiska slutledningar och mänsklighetens eventuella undergång

Två frågor som jag känner på mig att läsekretsen passionerat önskar (eller i alla borde önska) svar på är följande.

• Vad menas egentligen när forskare och journalister hävdar att resultatet av en forskningsstudie eller annan undersökning är statistiskt säkerställt eller statistiskt signifikant?
• Hur lyder egentligen det så kallade domedagsargument, som ibland påstås förutsäga mänsklighetens snara undergång, och förtjänar detta argument att tas på allvar?

Jag känner mig jämförelsevis skickad att ta mig an dessa frågor. Tyvärr kräver var och en av frågorna, för att besvaras någorlunda ordentligt, resonemang som sträcker sig utöver vad som får plats i en bloggpost av aptitligt format. Men hav förströstan - det som inte får plats i en bloggpost kan istället framställas i en lite längre uppsats! Just en sådan, med genomtänkta svar på båda frågorna ovan, har jag författat. Den har rubriken Statistisk signifikans och Armageddon och är antagen för publicering i nr 1/2013 av den utmärkta och trevliga skolmatematiktidskriften Nämnaren. Varsågoda!

Reklampaus: OKQ8 och hållbar bilism

Hurra och äntligen, hör jag hur läsekretsen samfällt utropar. Äntligen har jag börjat inordna mig i normalt marknadsekonomiskt tänkande, och infört reklam på min blogg! Som premiär bjuder jag på nedanstående annons för OKQ8, saxad från sidan 23 i senaste numret av Fokus (23-29 november 2012), och presenterad med den eminenta bildkvalitet som annonsen förtjänar. Notera hur elegant den går i grönt! Grönt betyder som vi vet miljövänligt, och miljövänligt är bra!

Å andra sidan... excuse my French, men vad i h-e sysslar de med, OKQ8 och den reklambyrå de anlitat? Är de fullkomligt dumma i huvudet, eller spekulerar de cyniskt i att vi andra är det? De vänder sig alltså till oss som "tror på hållbar bilism" och meddelar att det nu är fritt fram att fortsätta "tanka som vanligt" tack vare att deras senaste produkt, kallad DieselBio⁺, "består av hela 27% förnybart drivmedel". Övriga 73% är det tydligen tänkt att vi kan bortse ifrån, när vi kör omkring på deras förträffliga bränsle och gratulerar oss själva till vårt miljövänliga och hållbara leverne.

Två norrlänningar med klass

Å ena sidan Mikael Niemi från Pajala, som slog igenom med dunder och brak 2000 med sin nästan hysteriskt roliga Populärmusik från Vittula, och som följde upp några år senare med Svålhålet - en samling om möjligt ännu mer skruvade science fiction-berättelser i bästa Douglas Adams-anda. Han har nu brutit ny mark i sitt författarskap med katastrofromanen Fallvatten. Den utspelar sig under en höstdag längs Lule älv, och börjar med att den väldiga Suorvadammen långt uppe i fjällen brister. Det resulterar i en enorm flodvåg, vilken får Porjus, Harsprånget och alla de andra kraftverksdammarna nedströms att falla, en efter en, som dominobrickor.¹ Någon spänning finns inte i boken om huruvida flodvågen skall kunna stoppas - det går inte. Boden och Luleå är redan från början dömda att krossas och spolas ut i Bottenviken, och många många människoliv kommer att gå åt.² Spännande är det ändå, tack vare att vi inte vet hur det skall gå för de enskilda människor som skildras i en rad parallellhandlingar, vilka bjuder på en salig blandning av hjältemod, desperation, mänsklig skröplighet och i ett fall något som närmast förtjänar beteckningen ondska. Dock skall sägas att alla dessa människor får nöja sig med biroller - huvudrollen i boken har Lule älv.

* * *

Å andra sidan Assar Lindbeck, född i Umeå och uppvuxen i Luleå. Jag tror inte att vare sig Lars Calmfors, Thorsten Persson eller någon av de övriga framstående nationalekonomer jag haft förmånen att umgås och sammanträda med i KVA tar illa upp eller har något att invända då jag dristar mig att påstå att Lindbeck är den främste bland våra idag verksamma svenska nationelekonomer. Blotta det faktum att han idag, vid 82 års ålder, ännu är verksam för full maskin, är i sig imponerande. Hans produktion och hans inflytande (både inom vetenskapen och på svensk ekonomisk politik) inbjuder en enkel akademisk vingårdsarbetare som yours truly till mindrevärdeskomplex. Lindbecks senaste bok - Ekonomi är att välja³ - tar sig självbiografins form, men är en utpräglat intellektuell sådan - han är sparsam med privata detaljer.⁴ Boken är utmärkt välskriven men helt befriad från litterära åthävor. Flertalet kapitel behandlar något specifikt område inom nationalekonomi eller ekonomisk politik, och vi bjuds på intressanta redogörelser för Lindbecks gärningar och uppfattningar inom respektive område. Långa stycken i boken formar sig till ren populärvetenskap. Jag skall - delvis pga min egen bristande sakkunskap - avstå från att närmare recensera sakinnehållet, och hänvisar istället till Klas Eklunds välavvägda recension i tidskriften Ekonomisk Debatt.

Att placera Assar Lindbeck på en ekonomisk-politisk höger-vänsterskala kräver mer nyansering än vad jag här förmår. Kortfattat kan ändå följande sägas. Lindbeck var länge medlem i det socialdemokratiska partiet, och han har ett starkt jämlikhetspatos. Samtidigt drivs han av sina vetenskapliga insikter och gärningar att på det ena området efter det andra varna för de negativa effekterna av alltför långtgående reglering av och statliga ingripanden i marknader. Någon laissez-faireinställning handlar det dock inte om. På områden där marknadsaktörers handlingar drabbar tredje part - typiskt genom miljö- och klimatpåverkan - och på så vis inte betalar sina verkliga kostnader, är Lindbeck en stark förespråkare av korrigerande ingrepp via t.ex. trängsel- och miljöskatter.

* * *

Två norrlänningar med klass - två läsvärda böcker - två julklappstips!

Fotnoter

1) Kan det här hända på riktigt? Ja. Den kommunala samhällsplaneringen där uppe i Norrbotten förbereder sig så gott de kan, och 1983 inträffade ett allvarligt tillbud.

2) Jag är inte någon långsint person, och kände därför inte någon särskild skadeglädje över att läsa om Bodens öde, trots de dystra månader en gång i tiden då jag fann mig förvisad dit. Min första ankomst till staden, en måndagmorgon i augusti 1986, då jag ännu hade några veckor kvar till att fylla 19 år, var extra dyster. Med mitt sinne förmörkat av omoget självömkande tankar kring den elaka stat som insisterade på att stjäla ett helt läsår på den spikraka akademiska bana som annars självklart låg framför mig, och av sviterna av mitt dittills (och hittills) glupskaste möte med Dionysos några dagar tidigare, anlände jag till stadens järnvägsstation. Sinnesstämmningen amplifierades av det gråmulna väder i vilket regnet hängde i luften, och av den vers som var fult klottrad på väggen i betongtunneln under järnvägsspåret:

Det finns en stad i Norden
Där solen aldrig ler
Den staden heter Boden
Dit vill jag aldrig mer

Då jag något årtionde senare återvände som turist var emellertid allt gammalt groll förlåtet, och jag har inte längre något emot staden.

3) Titeln är en uppenbar blinkning till Olof Palmes Politik är att vilja. Lindbeck och Palme var under ett par decennier nära vänner, tills Palme 1977 bröt kontakten sedan Lindbeck blivit en belastning (ansåg Palme) för det socialdemokratiska partiet genom att alltför tydligt och energiskt ta publikt avstånd från idén om att införa löntagarfonder.

4) En del inblickar i det egna föräldrahemmet bjuder han visserligen på, men när det gäller den egna familjebildningen är han närmast förbluffande kortfattad. Följande stycke är allt han i den 463-sidiga boken säger om sina barn:

I maj 1959, några månader efter hemkomsten från USA, föddes vår son Dan. Tre år senare, i september 1962, blev vi föräldrar också till en flicka som fick namnet Maria. Genom utökningen av familjen upplevde vi samma kombination av glädje och tidsbrist som alla andra i samma situation. Men för min egen del begränsades tidspressen radikalt av att Dorothy, som så många andra kvinnor på den tiden, ville stanna hemma medan barnen var små. Tack vare den höga, och för svenska gästforskare skattefria, lönen i USA hade jag lyckats spara ihop 7000 kroner till en ny Volkswagen. Den underlättade livet för vår småbarnsfamilj. Dan blev så småningom analytiker vid Riksdagens utredningstjänst (RUT) och Maria utbildade sig till journalist. Våra intensiva diskussioner vid köksbordet under den tid då Dan och Maria växte upp har fortsatt sedan de flyttat hemifrån.

Mer om Jan Björklunds forskningspolitiska feltänk

I samband med Jan Björklunds forskningsproposition i förra månaden kritiserade jag honom här på bloggen för att tänka alldeles bakvänt. Hans problembeskrivning, att vi behöver "fler forskare som tar större risker i sin forskning, ställer de svåra och utmanande frågorna, de som vågar misslyckas i jakten på det stora genombrottet", instämmer jag i, men den åtgärd han förordar för att uppnå detta är alldeles på tok: fler och större utvärderingar!

I en debattartikel rubricerad Bevare oss för det brittiska utvärderingseländet i dagens nummer av Universitetsläraren, tillsammans med Gustaf Arrhenius, Per Dannefjord, Mattias Marklund och Ann-Marie Pendrill, utvecklar vi kritiken, och jämför med vad man har gjort i Storbritanninen:

Som bot mot det problem med alltför lite risktagande i forskningen som Björklund tar upp är hans recept fullkomligt bakvänt. Vi är inte emot att våra prestationer granskas, vilket ju sker redan idag, men ännu fler utvärderingar än idag torde leda till forskning präglad av minskat risktagande och färre verkliga genombrott. [...]

Förutom att ha motsatt verkan på forskningen jämfört med den som Björklund i sin retorik säger sig eftersträva, så kommer hans reform att resultera i byråkratisering och resursslöseri. Det är bara att kika på hur det har gått i Storbritannien, där det system han föreslår redan är genomfört. Det har resulterat i en jättelik byråkratisk apparat, inte bara på central nivå, utan även på de enskilda universiteten, som startat hela avdelningar av administratörer avsatta att förse centralmakten med de uppgifter som begärts in, så rosaskimrande framställda som möjligt. Vi har kollegor i Storbritannien som klagar över den tid som de tvingas ta från forskningen för att istället lägga på – inte utvärderingar i sig, utan låtsasutvärderingar som deras universitetsadministratörer tvingar på dem som övning inför de verkliga utvärderingarna.

Läs vårt korta debattinlägg i dess helhet, och fortsätt sedan gärna med exempelvis Simon Heads bistra lägesbeskrivning The Grim Threat to British Universities.

Att förstå storleksordningar: några enkla knep

Nyhetsmedia är fulla av sifferuppgifter - miljoner hit och miljarder dit. För den som vill hänga med och faktiskt förstå vad som sägs är det viktigt att snabbt kunna bilda sig en ungefärlig uppfattning om storleksordningen på de kvantiteter som åsyftas, och huruvida de är anmärkningsvärt stora eller oväntat små. Tyvärr är denna förmåga inte särskilt utbredd, trots att man kommer långt med blott några enkla knep som torde vara fullt möjliga att lära ut på grundskolenivå.

Att en miljon (1 000 000) är tusen gånger tusen, en miljard (1 000 000 000) är tusen miljoner, och en biljon är tusen miljarder (1 000 000 000 000) vet nog de flesta av den här bloggens läsare, även om en mycket olycklig tvetydighet i engelska språket inbjuder till terminologisk förvirring. Det finns namn även på större tal, men dessa är inte så vanligt förekommande, och man nöjer sig oftast med att utrycka dem i termer av tiopotenser, där t.ex. 10¹⁸ står för det tal som utskrivet blir en etta följd av 18 nollor. Att känna till dessa saker räcker dock inte i sig för att snabbt förstå storleksordningen på en given kvantitet, och det är här de knep jag vill bjuda på kommer in.

För att ta ett exempel på måfå, betrakta det förslag som förra månaden kom från socialdemokratiskt håll om att skjuta till tre miljarder extra ur statsbudgeten till skolan. Är det mycket eller lite? Ett lämpligt första överslag för att se vad det innebär för svenska skattebetalare kan vara att dividera med Sveriges invånarantal, vilket ger kostnaden per invånare. Sverige har i runda slängar nio och en halv miljon invånare, vilket är tillräckligt nära tio miljoner för att vi skall kunna använda det (aritmetiskt betydligt lätthanterligare) talet utan att resultatet blir uppåt väggarna. Tre miljarder kronor delat med tio miljoner invånare blir 300 kronor per person - inte jättemycket pengar då det handlar om en årsbudget, men måhända inte helt försumbart. Om vi istället vill få en uppfattning om effekten av satsningen ute i skolorna kan det vara relevant att dividera med antal skolelever istället. Hur många är de? Obligatorisk grundskola plus gymnasieskola är tolv årskullar, och lägger vi till sexårsverksamhet och några års förskola, så är vi snabbt uppe i femton årskullar eller mer. En årskull i Sverige omfattar typiskt drygt 100 000 (det är en siffra som är bra att ha i huvudet, men om man inte har det kan man lätt få fram dem genom att dividera invånarantal med medellivslängd). Så låt oss säga att det finns mellan 1,5 och 2 miljoner skolelever inklusive förskolebarn i Sverige. Om vi dividerar socialdemokraternas föreslagna extrasatsning med detta antal hamnar vi alltså på mellan 1500 (3 miljarder delat med 2 miljoner) och 2000 (3 miljarder delat med 1,5 miljoner) kronor per elev. Det är först när man är beväpnad med en sådan siffra som man är rustad att fundera vidare över i vad mån den föreslagna satsningen kan göra en viktig skillnad i våra skolor.

Detta slags överslagsräkningar gör jag (och har gjort så länge jag kan minnas) mer eller mindre automatiskt så snart liknande sifferuppgifter dyker upp i någon nyhet som intresserar mig det allra minsta. Att göra det är viktigt, ty gör man det inte är man helt i händerna på (den ofta inkompetenta och/eller partiska) nyhetsförmedlaren som efter behag kan vinkla nyheten genom att framställa siffran som stor eller liten. Överslagsräkningarna kan också tjäna som snabbkoll om den uppgivna siffran överhuvudtaget är rimlig (vilket den ofta inte är).

En person som uppenbarligen inte har denna goda vana är journalisten Lotta Gröning. I en krönika i Norrbottens-Kuriren häromdgen skriver hon om den norska statens oljefond och dess stora betydelse för Norges ekonomi och samhälle. I Grönings artikel sägs den uppgå till 3,7 biljoner norska kronor, vilket synes mig helt rimligt. På Facebook¹ förklarar emellertid Gröning att det skall vara 3,7 miljarder, och uttrycker irritation över att någon redigerare på tidningen tydligen har varit framme och ändrat i hennes text.

Vad skulle det då innebära om Norges oljefond uppgick till 3,7 miljarder norska kronor? Well, om man råkar känna till t.ex. att våra svenska AP-fonder förvaltar i runda slängar 1000 miljarder svenska kronor, så inser man att något måste vara galet med de 3,7 norska miljarderna. Om vi inte känner till det, så kan vi istället göra samma slags divisionsräkning som i det förra exemplet. Om vi dividerar 3,7 miljarder kronor med 3,7 miljoner norrmän, så blir det 1000 kronor per skalle. Nu är visserligen Norges folkmängd snarare 5 miljoner än 3,7 miljoner, men å andra sidan står den norska kronan något högre i kurs än den svenska. Dessa två korrigeringar går åt motsatta håll, och vi gör knappast något större fel om vi antar att Grönings miljarder svarar mot 1000 svenska kronor per norrman, vilket är ett fullkomligt absurt litet per capita-belopp givet den stora betydelse som oljefonden tillmäts både av Gröning och av ekonomisk-politiska experter. Den korrigerade siffran 3,7 biljoner norska kronor är 1000 gånger högre, och svarar alltså på ett ungefär mot 1 000 000 svenska kronor per norrman, vilket låter väldigt mycket mera rimligt.²

En annan typ av vanligt förekommande sifferdata för vilken den här sortens överslagskalkyler är snabba och enkla, rör hälsorisker och dödstal. För att förstå en upgift som t.ex. den om att "arbetsmiljön ligger bakom minst 1 000 dödsfall [i Sverige] varje år" behöver vi relatera den siffran till det totala antalet dödsfall årligen, vilket i sin tur kan uppskattas på samma vis som årskullsresonemaget ovan. Jag lämnar som en övningsuppgift åt läsaren att på detta vis uppskatta risken att en på måfå vald svensk dör av dålig arbetsmiljö.

Jag vill till slut passa på att bjuda på ett knep rörande något extra svårt, nämligen areor. Sträckor har jag, liksom de flesta, en omedelbar intuitiv känsla för, men inte areor. Om jag hör talas om sträckan 150 km kan jag på några sekunder säga att det är på ett ungefär avståndet mellan Göteborg och Jönköping, medan jag inför arean 150 km² inte har samma omedelbara intuition. Knepet jag tar till består i att uppskatta kvadratroten. 12 gånger 12 är 144, så roten ur 150 måste vara lite drygt 12, varför 150 km² motsvarar en kvadrat med drygt 12 kilometers sida, vilket låter som Tjörn, på ett ungefär. Ofta uppges areor i hektar, vilket man givetvis behöver känna till är 100 gånger 100 meter för att kunna förstå sifferuppgiften, men gör man det fungerar kvadratrotsknepet utmärkt. Inför uppgiften om en 1500 hektar stor skogsbrand drar jag roten ur 1500, får det till knappt 40 (ty 40 gånger 40 är 1600), och konkluderar att 1500 hektar motsvarar en kvadrat med sidlängd strax under 40 gånger 100 meter, dvs knappt 4 km.

Allt detta skulle folk i allmänhet klara av, om blott de hade fått ta del av en skolmatematik som var mer i stil med den som Timothy Gowers förespråkar och som jag skrev om för en tid sedan här på bloggen.

Fotnoter

1) Lotta Gröning har i skrivande stund 4461 Facebook-vänner, och använder sin Facebook-sida till att driva ett slags omodererat Ring P1. Hennes sammanblandning av miljard och biljon påpekades av en kommentator. Detta resulterade inte i något medgivande eller annan kommentar från Gröning, men väl i ett absurt gräl mellan två av kommentatorerna - ett gräl som inledningsvis kom att handla om betydelsen av ordet biljon, men som snart övergick till att fokusera på ett ifrågasättande av den enes könstillhörighet och på hennes eventuella främlingsfientlighet.

2) De 3,7 biljonerna kan också bekräftas genom att kolla i facit.

Om frekventistisk kontra bayesiansk statistik

Kan man skämta om statistik? Den frågan ställde jag i rubriken till ett av mina allra första inlägg på den här bloggen. Min slutsats blev "Skämta gärna om statistik. Om du gör det med kunskap, finess och intelligens, och om ditt skämt är roligt, så kommer jag att skratta. Om det däremot bara är okunnigt och plumpt så skrattar jag inte." Jag gav också exempel på båda slagen av statistikskämt. De bra skämten - de med finess och intelligens - tenderar att komma från xkcd. Häromdagen levererade xkcd ännu ett statistikskämt, denna gång med en pedagogisk illustration till de två grundläggande förhållningssätt till statistik som debatterats så flitigt under större delen av 1900-talet och än idag: frekventism och bayesianism. Skämtet är en tydlig partsinlaga i debatten,¹ och kräver nog en smula förkunskap för att upskattas fullt ut, men för oss som besitter förkunskapen är det riktigt roligt:

Fotnot

1) Inbitna bayesianer kan utropa att den nya strippen påvisar frekventismens totala orimlighet. Själv väljer jag (som föredrar att ha både frekventistiska och bayesianska metoder i min verktygslåda, för att sedan i varje enskild situation kunna ta ställning till vilken metod som passar bäst) en något försiktigare sens moral: Det finns situationer där ett ogenomtänkt frekventistiskt förhållningssätt är klart olämpligt.

Gästinlägg av Björn Bengtsson: Tänkandets hantverk

Innehållslöst flum och postmodernt pladder är utbredda farsoter på många håll idag, och knappast någonstans mer utbredda än i diskussion av utbildningsfrågor. I fredags publicerades på DN Debatt en text som av allt att döma försökte slå världsrekord i den sortens idiotier. När jag diskuterade den med min gode vän Björn Bengtsson, som är gymnasielärare i en medelstor svensk kommun, visade det sig finnas konkreta kopplingar mellan å ena sidan artikelförfattaren och dennes budskap, och å andra sidan vissa lätt bisarra inslag i Björns yrkesvardag. Jag bad Björn nedteckna sina tankar kring detta, vilket han gjorde, och det är nu min stora glädje att presentera hans text här på bloggen. Det är en i mitt tycke mycket viktigt text om en form av vanvett som är typisk för den märkliga tid vi lever i och som florerar både i näringsliv och i offentlig sektor. Läs den! /OH

* * *

För några dagar sedan (2/11 -12) publicerades på DN Debatt en artikel med titeln "Högskolan måste satsa på tänkandets hantverk". Artikelns författare är Mats Lindgren, grundare av konsultföretaget Kairos Future.

Jag reflekterar över artikeln i egenskap av lärare (i matematik och programmering) på en kommunal gymnasieskola. Som sådan har jag under de senaste åren bombarderats av budskap om behovet av förändring. De närmaste avsändarna av dessa budskap är den kommunala skolförvaltningen och den lokala skolledningen. Bakom dessa ligger (den politiskt styrda) utbildningsnämnden, och bakom dem alla ligger lager på lager av mer eller mindre dolda och otydliga källor, varav Kairos, Apple och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) bara är några. De åtgärder och den turbulens alla dessa budskap ger upphov till är en ständig källa till frustration för mina kollegor och mig, men också för elever, föräldrar och övriga kommuninnevånare.

I bagaget har jag en forskarutbildning i data- och kognitionsvetenskap; några år som konsult inom IT-branchen för ett antal olika privata företag; och flera år som lärare vid universitet och högskola, men också på grundskolan.

Sedan några år driver jag en blogg. Länkar till fler av mina texter om hur livet vid en kommunal gymnasieskola påverkas av yttre skeenden och trender återfinnes längst ned. Som ett komplement till detta inlägg har jag också, sent omsider, publicerat en tidigare censurerad text, Framtidsdagen, där jag – mot bättre vetande – återger mina personliga erfarenheter av Kairos i en kommunal kontext.

---

"Kunskap är bara en råvara", proklamerar Lindgren. "Vi är på väg mot en ekonomi där tänkandet och tanken, inte kunskapen i sig, är själva tillväxtmotorn." För att högskolan ska vara relevant krävs att den "utvecklar och lär ut tänkandets hantverk i den tappning som arbetslivet kräver".

Jag frågar mig genast vilken högskola Lindgren har studerat vid, där detta tänkandets hantverk uppenbarligen inte utvecklades. Och vad är det han vill, egentligen? Vad är det för tänkande han saknar?

Jo, fortsätter Lindgren:  "[M]orgondagens behov av kompetens" - det som nu saknas - är "förmågan att hantera komplexitet".

Det är alltså inte kunskaper Lindgren saknar; inte heller kritiskt tänkande, bildning, nyfikenhet, forskning, innovation… Inte något av det som högre utbildning alltid har inneburit.

Nej, det där är inte så viktigt, verkar Lindgren mena. Och hur som helst, inte längre nödvändigt, ty "högskolans kunskapsmonopol är på väg att brytas" i takt med att vi nu, via Internet, har tillgång till "gratis utbildning på toppnivå".

Verkligen? Vad lägger Lindgren egentligen i ordet "utbildning"? Det måste vara något annat, något mer, än kunskaper och (traditionellt) tänkande. Men det verkar samtidigt vara lätt tillgängligt via Internet... Behöver vi ens några högskolor?

Kanske inte. Klart är i alla fall att "utbildningen behöver förändras när tänkande, inte kunskap, blir motorn i ekonomin", som det heter när Kairos presenterar sin världsbild.

Man undrar, som vanligt, hur tänkande kan försiggå utan kunskaper och, omvänt, hur tänkande kan saknas med kunskaper. Man undrar förstås också fortfarande exakt vad det är för tänkande som Lindgren efterlyser, och vilka effekter han hoppas uppnå.

Det visar sig alltså vara "förmågan att hantera komplexa frågor och sammanhang" som Lindgren (med hänvisning till svenska personalchefer) är ute efter. Och det handlar alltså inte om kritiskt tänkande. Inte analys, utan syntes: Förmågan att "bygga upp och skapa nytt". Kreativitet. Social kompetens. Djärvhet. Eller?

Lindgren vill helt enkelt att högskolan ska producera entreprenörer. Inte uppfinnare utan företagare. Sådana som kan starta och arbeta för företag som Apple, som "inte uppfunnit något alls" utan som har "fångat tidsanda och trender, lånat och köpt idéer och kombinerat dessa till unika och attraktiva produkter och affärsmodeller". Företag som, enligt Lindgren, har "tänkt konceptuellt".

Jag håller inte med. Men jag kan inte låta bli att undra hur Lindgren har tänkt sig att högskolorna ska "[ta] sig ur det flerhundraåriga system som är föga anpassat till dagens snabbrörliga, öppna och horisontella värld och [hitta] sin roll i en tankebaserad tid". Om detta säger Lindgren ingenting. Jag tror att det beror på två saker:

För det första har han få konkreta idéer. Det är liksom inte hans grej - inte Kairos grej. De sysslar med en bisarr form av skräckblandad "edutainment" som går ut på att sälja konferensstolar med en blandning av hot och lockrop. Och i sann entreprenöriell anda har de infiltrerat organisationer som SKL, och därmed bl.a. Sveriges kommunala skolor, vilka ger dem tillgång till en månghövdad publik. (Här skulle förvisso lite kritiskt tänkande vara på sin plats!) En debattartikel i DN är bara en annons.

För det andra: De konkreta förslag som Kairos ändå har, är än så länge förbehållna deras företagskunder. Av åtminstone tre skäl:

1) De - till skillnad från en kommunal skola - har råd att betala för hela paketet. Inte bara den "underhållning" och insäljning som en konferensföreläsning innebär, utan också för de konsulttjänster som sedan känns så oundgängliga!

2) Kairos riktar sig främst till företag. De är själva ekonomer, management-konsulter och företagare. De, och företagen de vänder sig till, tillhör samma kultursfär. Men debattartikeln lockar inte bara nya kunder, den visar också befintliga kunder att Kairos är en kraft att räkna med; en tankesmedja; en lobby-organisation med reellt inflytande. De erbjuder inte bara verktyg för att navigera i omvärld och framtid - de definierar omvärlden och framtiden. Och om tillräckligt många tror på dem, så blir har de, per definition, rätt...

3) De konkreta förslag som Kairos skulle kunna ge till en kommunal skola är orimliga (än så länge). En enskild kommun har varken resurser eller manöverutrymme nog att implementera dem. Men framför allt är förslagen (än så länge!) alltför politiskt inkorrekta för att presenteras i ett kommunalt (offentligt) sammanhang. Använd din fantasi!

...men de jobbar på det! Och det fina i kråksången är att de inte behöver ta något ansvar.

Och kommunerna har förstått att de måste hänga med. När det händer. Vad "det" nu är... Att de måste agera. På något sätt... Resultatet påminner mig om Corinne Maiers moderna klassiker "Roddtävlingen":

Några franska storföretag har tagit för vana att utkämpa en roddtävling (fyra man plus rorsman) företagen emellan, och lagen består av de anställda. Men så upptäcker en dag ledningen i ett av företagen att deras lag under några år alltid har kommit sist. Upprördhet och frågor; man betalar en expert, en sportkonsult, för att försöka förstå vad det är som händer. Experten drar igång en undersökning som varar flera veckor innan han når en slutsats: i båten finns fyra rorsmän och en enda roddare. Förvirring hos ledningen som ber konsulten om råd. Kärnan i expertbedömningen sammanfattas sålunda: roddaren måste motiveras!

Debattartikel? Annons? Talakt? Floskelfyrverkeri? För att inte bli mer än nödvändigt förbannad när jag själv tvingas lyssna på (eller läsa) företrädare för Kairos, m.fl., brukar jag tänka att det kanske är ganska logiskt, trots allt: I deras värld handlar allt om att sälja eller säljas, och för att överleva måste man hela tiden ha något roligare att sälja än vad motståndarna (d.v.s. resten av världen) har. Det behöver inte vara bra, eller nyttigt, eller ens vettigt - bara det säljer. "Kineserna kommer!"

Och att klura ut vad detta något kan vara, ja det är att hantera de "komplexa samband" som omtalas ovan. Och det är näst intill oförutsebart, så det är klart att vanliga hederliga kunskaper och tänkande inte duger långt. (Du får gärna använda telepati eller homeopati, bara du säljer. Därför är det också helt logiskt att apoteken nu är "hälsobutiker".)

/Björn Bengtsson, 7/11 -12

---

Mer läsning:

• Lite mer om skolan 11/6 -09
• Kommunala skolor 19/3 -10
• Frihet och ansvar: Ond tro 1/1 -11 (ersätts ev. med längre version)
• Morgondagen är här – igen 2/11 -11
• Inspirationsdag - igen! (eller: Are You Not Entertained?) 26/11 -11
• Hur jag instrueras i att begagna mig av Puenteduras taxonomi 2/2 -12
• Kvantifiering in absurdum 7/3 -12
• Say no more: Skolan och samtiden 6/5 -12
• Att börja i rätt ända 18/10 -12
• Framtidsdagen – lätt censurerad 7/11 -12

Turning America into Sweden

Today is November 6 - the day of the 2012 US presidential election! As a tribute to American democracy and greatness, I offer this blog post, in their own preferred language, to my American readers.

I urge American voters to think twice before voting for the Republican candidate. In a number of earlier blog posts, I've been warning about the utter madness that permeates the Republican party, including their presidential candidate Mitt Romney.

The one realistic alternative to Romney is president Barack Obama. However, for the sake of balance, let me spell out what is most likely the greatest danger in reelecting him president, namely his ongoing project of turning America into Sweden. Not everyone understands the dire consequences of such a project, should Obama be able to carry it through to its completion. To bring clarity into what kind of Socialist Hell Sweden is - and America risks becoming - I recommend the reader to take a few minutes and watch the revealing story, run in April 2009 by The Daily Show and already a modern classic:

• The Stockholm Syndrome, Pt 1
• The Stockholm Syndrome, Pt 2

Well then, Obama or Romney? It's up to you - think hard about the consequences of each choice, and then do the right thing!

Om presidentval och förutsägelser

Det amerikanska presidentvalet nu på tisdag den 6 november verkar (till min stora fasa) bli mycket svårtippat. En del vanligt förekommande sätt att förutsäga resultatet är, som xkcd pedagogiskt visar, behäftade med ett visst mått av osäkerhet:

Klart besked från Romney om klimatpolitiken

Det har påpekats att årets amerikanska presidentvalskampanj är den första sedan 1984 i vilken klimatfrågan inte omnämnts i de TV-sända debatterna mellan valens huvudkandidater. Denna signal om det amerikanska ointresset för frågan är illavarslande. Dock bör vi i sammanhanget komma ihåg att valkampanjen är så mycket mer än enbart de TV-debatter som åsyftas, och att både Barack Obama och Mitt Romney faktiskt har nämnt klimatfrågan i andra sammanhang. I Romneys fall handlar det om att han i september klargjorde att han högaktningsfullt skiter i klimatförändringarna:

Conservapedia: fem favoriter

På Internet finns många märkligheter. Kanske märkligast av alla är att uppslagsverket Conservapedia, som i sin logotyp inkluderar underrubriken The Trustworthy Encyclopedia, inte är ironi utan gravallvar. Conservapedia beskriver sig själv som "a conservative, family-friendly Wiki encyclopedia" vilken tillkommit som en reaktion på vad grundaren Andrew Schlafly uppfattat som brister hos Wikipedia - det konkurrerande uppslagsverk som hos Conservapedia beskrivs som "a politically left leaning online wiki-based encyclopedia project written and edited by an ad hoc assemblage of mostly anonymous persons who are mostly [...] teenagers and unemployed persons. Wikipedia editors, unlike their counterparts at Conservapedia, are overwhelmingly young males — a demographic associated with self-centered belief systems and behavior."

Conservapedia är ett amerikanskt fenomen, och har i Sverige fått tämligen begränsad uppmärksamhet (men se t.ex. den kristna dagstidningen Dagens entusiastiska notis från augusti 2008). För att göra det lite mer känt i Sverige vill jag här presentera fem av mina favoriter bland Conservapedia-artiklar. Det skall genast säga att jag inte gjort någon heltäckande eller ens särskilt systematisk genomgång av uppslagsverket. Därför är det högst troligt att en eller annan läsare kan finna Conservapedia-artiklar som är ännu roligare och mer häpnadsväckande. Sådana exempel välkomnas givetvis i kommentarstråden nedan. Här är i alla fall min preliminära toppkvintett:

1. E=mc². Denna artikel diskuterar Einsteins berömda relation mellan energi och materia ur (för en insnöad europeisk universitetsprofessor som yours truly) helt oväntade perspektiv. En riktig ögonöppnare och en värdig etta på listan! Som motivering räcker det att citera artikelns inledningsstycke:

E=mc² is Einstein's famous formula which asserts that the energy (E) which makes up the matter in any body is equal to the square of the speed of light (c²) times the mass (m) of that body. It is a meaningless, almost nonsensical, statement that purports to relate all matter to light. In fact, no theory has successfully unified the laws governing mass (i.e., gravity) with the laws governing light (i.e., electromagnetism), and numerous attempts to derive E=mc² in general from first principles have failed. Political pressure, however, has since made it impossible for anyone pursuing an academic career in science to even question the validity of this nonsensical equation. Simply put, E=mc² is liberal claptrap.

2. Professor values. Skälet till att listettans besked om Einsteins påstådda samband mellan energi och materia ter sig så förvånande för mig är att jag är inkrökt och impregnerad med så kallade professorliga värderingar, dvs med "the common value system embraced by a large percentage of professors". Detta värdesystem inkluderar

atheism, antichristian politics, censorship, socialism, unjustified claims of expertise and knowledge (for example, the dogmatic promotion of the theory of evolution), liberal beliefs, liberal grading, liberal bias, anti-patriotism, lack of productivity, bullying or discouraging conservative students (for example, homeschoolers), and promotion of sexual immorality.

Det är inte utan att jag känner igen mig i en hel del av detta, och jag är skyldig Conservapedia ett stort tack för denna artikel som hjälpt mig påbörja en viktig självrannsakan. Artikelförfattaren skall dessutom gratuleras till det fyndiga infogandet av "liberal grading" mellan "liberal beliefs" och "liberal bias", utan vilket jag knappast hade insett att släpphänt betygssättning är nära knutet till liberala värderingar. Ett annat värdefullt inslag i artikeln är en lång lista över anekdotiskt belagda exempel på professorers "Immoral, Unethical, or Bizarre Behavior" inklusive

April 2011, University of Iowa professor Ellen Lewin who studies same-sex relationships was upset by an email from a campus Republican group. She hit reply-all on her email with the comment "F--- you, Republicans"

och

Richard Lenski of Michigan State University was rude and demeaning when replying to a member of the public who asked about his research.

3. Global warming. Hur står det egentligen till med den globala uppvärmningen? Strunta i vad vi säger på Uppsalainitiativet, ty när du har tillgång till Conservapedia (The Trustworthy Encyclopedia) behövs inga andra källor. Beskeden från Conservapedia är klara och raka:

Global warming is the liberal hoax that the world is becoming dangerously warmer due to the human pollution of greenhouse gasses, such as carbon dioxide, methane, and nitrous oxide. Liberals have used this theory of man-made global warming to justify demands for a more powerful government and that the government needs to assert more controls over energy production and consumption in order to stop the Earth from warming. Although 2005 and 2010 are the warmest years on record, historically, natural periods of global warming and global cooling have alternated, and not long ago liberals were demanding more government control to combat an alleged cooling in temperatures, with some scientists warning of a possible ice age. Global cooling, a phenomenon which was understood before global warming was theorized, has obviously occurred naturally many times throughout Earth's geological history. The ease of refutation of anthropogenic global cooling claims foretells the eventual fate of the current global warming hysteria.

4. The Bible. Denna faktsspäckade och intressanta artikel inleds med deklarationen "The Bible is a collection of the most logical books and letters ever written."

5. Evolutionary belief and bestiality. Denna fantastiska artikel ger en rad exempel på hur tro på evolutionsläran och förespråkande (och praktiserande) av tidelag tenderar att förekomma hos samma personer och i samma organisationer. Sverige framhålls som ett land där båda fenomenen förekommer rikligt (se också den separata artikeln Bestiality and Sweden). En brist i artikeln är dock att det förblir oklart vad för slags kausalt samband som ligger bakom: orsakar tro på evolutionen en positiv inställning till tidelag, gör positiv inställning till tidelag en mer benägen att tro på evolutionen, eller finns det en tredje bakomliggande karaktärsbrist som orsakar båda?

Homeopati på Chalmers: eftersnack

Förra veckan rapporterade jag om en planerad föreläsning på Chalmers om homeopati av homeopaten Evald Lindqvist, inom ramen för Per-Olof Nilssons populära arrangemang Café-å-lär. Föreläsningen har sedan dess hunnit äga rum, och låt mig upprepa det kortreferat jag gav i kommentarsfältet till den förra bloggposten:

Jag är nu tillbaka från dagens Café-å-lär, som lockade uppskattningsvis dryga hundratalet åhörare. Den 92-årige Evald Lindqvist visade sig vara en ytterst okarismatisk och långtråkig föreläsare. Hans föredrag var mest en exposé över homeopatins historia och utbredning i världen. Därutöver fick vi exempelvis veta att homeopatika inte verkar kemiskt utan via strålning, att homeopati fungerar ännu bättre på djur än på människor eftersom de förstnämnda inte är så skeptiska, att skolmedicinen har dömt ut en rad sjukdomar som obotliga men att homeopatin "inte har några problem att bota dessa", att kvarts är ett grundämne, och till slut att alla som rackar ned på homeopati är antingen okunniga eller oärliga.

Frågestunden blev föga upplysande. En äldre dam frågade Lindqvist om denne även tog emot katter i sin homeopatiska mottagning, och fick svaret att hennes katt var välkommen. En fysiker frågade vad för slags strålning som var den verksamma i homeopatiska preparat, varpå Lindqvist svarade att varje grundämne har sin egen strålning, inför vilket fysikern preciserade sin fråga till att gälla huruvida det rörde sig om elektromagnetisk, radioaktiv eller annan slags strålning. Lindqvist såg då lätt förvirrad ut men upprepade sin ståndpunkt att varje grundämne har sin egen strålning. Flera gånger ställdes Lindqvist inför frågor som han inte ansåg sig veta svaret på, och hänvisade då till att Luc Montagnier och två andra Nobelpristagare minsann tagit ställning för homeopati.

Evenemanget avslutades med en fråga från Per-Olof Nilsson till publiken om huruvida denna ställde sig positiv till liknande kontroversiella inslag i Café-å-lär i framtiden. På detta fick han ett rungande ja-svar (som jag själv dock inte deltog i).

En hel del eftersnack har förekommit, varav jag särskilt vill rekommendera den diskussionstråd på VoF-forum som behandlar saken och som inehåller en hel del kloka synpunkter.¹ Per-Olof Nilsson har också känt sig manad att i efterhand kommentera sitt arrangemang, och skriver, i ett brett cirkulerat ebrev daterat den 21 oktober, följande:

Några reflektioner efter Cafe-å-lär den 18 okt 2012: "Vad är homeopati?"

Kaféet om pseudovetenskap blev lite speciellt. Nästa alla reaktioner blev oerhört positiva, men några få mycket kritiska röster hördes också. Jag finner denna stora spännvidd av åsikter mycket intressant och hoppas att vi på Café-å-lär kan fortsätta temat pseudovetenskap vid något tillfälle nästa år. En viktig frågeställning i sammanhanget kan då inkludera: "Skall man på universitet och högskolor alls debattera pseudovetenskap eller skall man sticka huvudet i sanden?". Prorektor har tillstyrkt att vi sysslar med pseudovetenskap under särskilda villkor. Jag är personligen starkt för att hålla dörren öppen.

Jag vill i sammanhanget påpeka att Café-å-lär i stort sett uppfyller de internationella principerna för ett Science Café, titta gärna på http://sciencecafe.se/ där även Café-å-lär annonseras nationellt varje vecka. Som jag sade i torsdags innebär ett konventionellt Science Café att en inbjuden person ger en kort introduktion (max 20 minuter tycker jag, även om det tyvärr blivit längre hos oss på sistone). Bilder förekommer vanligtvis inte alls på Science Café, men där har vi också tummat på kutymerna. Tyngdpunkten på kaféet ligger helt och hållet på den efterföljande diskussionen övervakad av en samtalsledare. I vårt fall var i torsdags 118 personer närvarande och alla hade som vanligt full yttranderätt.  Ett antal av dem var personer som var speciellt inbjudna (bl a tre läkare, som yttrade sig).

Kvalitén på ett specifikt kafé bör således huvudsakligen bedömas utifrån diskussionsinläggen, talarens svar och kommentarer samt moderatorns agerande. Vid universitetens institutioner idag förkommer seminarier, kollokvier etc vilket dock är något helt annat. Dessa innehåller oftast långa tunga föredrag om forskningsresultat (45 min eller mer) inför en akademisk publik som ofta är relativt passiv. Man är där ganska inställd på att bli matad med fakta och nya forskningsresultat och kvalitén bedöms mest på föredragshållarens prestation.

Jag tyckte att Evald Lindqvist skötte sig ganska bra. Han gick igenom homeopatins historiska utveckling tydligt och korrekt . Sedan redogjorde ha för sina egna empiriska resultat. Han kunde dock inte förklara hur homeopati fungerar teoretiskt, men redogjorde för de internationella, konventionella uppfattningarna, som vi fysiker, kemister, biologer, medicinare ,... har så svårt att svälja. Men detta är heller inom vetenskap ingen ovanlig företeelse; att vi inte alls förstår hur en del fenomen vi använder oss av fungerar. Vem kan idag förklara t ex mörk energi? Upptäckten av högtemperatursupraledning ledde 1978 till ett nobelpris, men är idag 25 år senare ännu inte förstått; men vi använder fenomenet. Skillnaden är dock givetvis hur vetenskap och pseudovetenskap behandlar dessa olösta gåtor. En fråga på kaféet från en fysiker var ungefär: "Vad för slags strålning utsänder homeopatmedicinen?". En läkare sa till mig efteråt att hans svar på frågan är: "Det är Evald Lindqvist egen utstrålning och den går inte att mäta med fysikaliska instrument". Mycket klok tanke enligt min mening.

Jag är som fysiker själv mycket förbryllad över, och skeptisk mot, homeopati. Men jag är ödmjuk och vill inte som lekman på området kategoriskt avfärda fenomenet, förrän mer fakta föreligger. En seriös kritik bör baseras på kunskap, inte ett amatörmässigt avfärdande. I England, Frankrike och Tyskland betalar sjukkassan homeopatibehandling, trots att man inte vet hur den fungerar vetenskapligt.

Jag hade planerat att ge ett föredrag om den nu aktuella forskningen på "kall fusion", som jag anser också vara en pseudovetenskap, men som ändå anammas av bl a framstående svenska fysikforskare vid universitet. Men det platsar nog inte på Café-å-lär just nu...

Det har påpekats att det faktum att Chalmers står som värd för en representant för pseudovetenskap skulle skada Chalmers anseende. Jag anser detta nonsens. Chalmers har en solid vetenskaplig kvalité, som inte rubbas av ett enskilt föredrag. Som exempel kan jag nämna att Sara Blom disputerade på teoretisk fysik på Chalmers för att sedan bli präst. Hon analyserade på Café-å-lär 2010-01-21 demarkationsproblemet vetenskap (fysikforskning) - pseudovetenskap (religion) på ett alldeles utomordentligt sätt under titeln: "Naturvetenskap och teologi - debatt eller dialog?" Jag upplevde inte några problem med detta, tvärtom gav föredraget tänkvärda insikter för studenterna bl a om att evolutionslära och kristen tro inte behöver stå i motsats till varandra.

Vidare tror jag det inger respekt att högskolor och universitet på ett professionellt sätt tar sig an frågor som berör allmänheten. Trots forskares relativt stora förtroende i samhället är det inte ovanligt att höra om forskares världsfrånvaro.

Vid Lunds universitet finns en professur i psykologi inkluderande parapsykologi och hypnologi. Även vid Stockholms universitet och Göteborgs universitet bedrivs forskning i parapsykologi. Denna aktivitet betyder givetvis inte att man vid dessa läroanstalter accepterar parapsykologi som vetenskap och propagerar för ämnet! Tvärtom är det bra att parapsykologi granskas på ett vetenskapligt sätt vilket mycket väl kan leda till resultatet att de parapsykologiska fenomenen inte finns.

Om stark kritik mot att inbjuda vissa personer/organisationer till Café-å-lär fortsätter, finns alltid andra alternativ för det fria ordets överlevnad, t ex att byta till icke-Chalmerslokal, eller andra åtgärder. Du kommer dock säkert även i fortsättningen att få möjlighet att delta på Café-å-lär och diskutera viktiga spörsmål som berör och som är viktiga för såväl samhälle som individer.

Per-Olof Nilsson

Jag finner en rad påståenden och ställningstaganden i Nilssons ebrev djupt problematiska. Låt mig särskilt framhålla följande.

• En allvarlig sammanblandning Per-Olof Nilsson gör, här och annorstädes, är att han inte skiljer mellan å ena sidan att diskutera pseudovetenskap som fenomen, och å andra sidan att propagera för pseudovetenskap. Givetvis skall vi på Chalmers diskutera pseudovetenskap, och givetvis skall vi diskutera svåra och kontroversiella frågor. Ett rimligt grundkrav att ha på ett universitet är emellertid att diskussionen skall utgå från ett vetenskapligt förhållningssätt, grundat i kritiskt tänkande och respekt för empiri. Jag anser att föreläsare som bryter flagrant mot detta förhållningssätt inte skall vara välkomna hos oss.

• Nilsson säger att "seriös kritik bör baseras på kunskap, inte ett amatörmässigt avfärdande", och det är ju väldigt lätt att hålla med om. Men menar han verkligen på fullt allvar att det föredrag han stod som värd för bidrog till "kunskap" i ämnet? Några av de bisarrerier Evald Lindqvist serverade i föredraget nämner jag i mitt kortreferat ovan, men det finns ytterligare vansinnespåståenden i hans föredrag att återge. Han påstod nämligen att det i flera länder konstaterats att den allmänna dödligheten sjunker under en läkarstrejk, och att det under Gulfkriget dog fler amerikanska soldater av vaccinering än av krigshandlingar. Jag kan inte se hur torsdagens Café-å-lär överhuvudtaget skulle ha bidragit med någon "kunskap" att basera seriös kritik på.

• Nilssons parallell mellan homeopati och mörk energi är ett fruktansvärt hån mot seriösa kosmologer, och visar att han inte alls begripit distinktionen mellan vetenskap och pseudovetenskap. Givetvis hamnar man inte utanför vetenskapen så snart man sysslar med ett fenomen som vi ännu inte förstått (tvärtom kan man säga att det ligger i forskningens natur att studera sådant). Skiljelinjen handlar inte om huruvida ett visst fenomen till fullo har förklarats, utan om vetenskaplig metod och vetenskapligt förhållningssätt där kritiska tänkande är ett fundament. Sådant saknas totalt hos Evald Lindqvist och hans gelikar i homeopativärlden.

• Nilsson polemiserar mot uppfattningen (framförd i min förra bloggpost i ämnet) att "det faktum att Chalmers står som värd för en representant för pseudovetenskap skulle skada Chalmers anseende", och avfärdar den som "nonsens". Här tror jag att han helt enkelt inte förstått hur hans arrangemang och Chalmers namn kan komma att användas av homeopatirörelsen. Exemplen på hur arrangemang av detta slag anförs av pseudovetenskapens anhängare, med lärosätets namn som påstådd kvalitetsstämpel, är emellertid inte ovanliga, och ju fler sådana sammanhang ett lärosäte förknippas med desto värre för dess anseende. Den klimatförnekarkonferens som KTH hade den dåliga smaken att anordna 2006 används fortfarande flitigt av klimatförnekare för att ge vetenskaplig legitimitet åt den egna verksamheten, något som givetvis inte är bra för KTH:s anseende. Nilssons exempel med professuren i parapsykologi vid Lunds universitet är sällsynt illa valt, då han påstår att den "givetvis inte [innebär] att man vid [LU] accepterar parapsykologi som vetenskap och propagerar för ämnet". Här pratar Nilsson, om uttrycket tillåts, nonsens. En tydligare markering om att ett område utgör vetenskap än att tillsätta en professur i ämnet är svår att tänka sig. Som framgår av rapporteringen då professorn ifråga, Etzel Cardeña, tillträdde, liksom av en mer aktuell intervju med honom, så är denne en troende parapsykolog. Professuren har, vågar jag faktiskt påstå, skadat Lunds universitets anseende.

• I sin iver att försvara homeopatin skriver Nilsson att "i England, Frankrike och Tyskland betalar sjukkassan homeopatibehandling, trots att man inte vet hur den fungerar vetenskapligt." Notera ordvalet hur: "man vet inte hur den fungerar". Genom att skriva "hur" istället för "att", antyder Nilsson att homeopati faktiskt har effekt. Om han lyssnade lite mindre på Lindqvists odokumenterade påståenden om att ha behandlat tusentals patienter och "botat 97% av dem", och istället bemödade sig med att ta del av den vetenskapliga litteraturen (där den ena metastudien efter den andra har visat att någon sammantagen evidens för att homeopati skulle ha någon effekt bortom placebo inte föreligger), så hade han sluppit uttrycka sig så gravt vilseledande. Vem var det nu igen som sa att "en seriös kritik bör baseras på kunskap"?

Fotnot

1) Det underliga referat som en bloggare vid namn Gun Ek författat kan vi däremot med fördel lämna därhän.