Singulariteten ur ett ekonomiskt perspektiv

Vad händer när datorer och robotar blir lika intelligenta som vi människor, eller ännu intelligentare? Redan datalogins fader Alan Turing såg framför sig en sådan utveckling, som framgår av följande citat ur hans uppsats Intelligent Machinery: A Heretical Theory från 1951:

My contention is that machines can be constructed which will simulate the behaviour of the human mind very closely. [...] To do so would of course meet with great opposition, unless we have advanced greatly in religious toleration from the days of Galileo. There would be great opposition from the intellectuals who were afraid of being put out of a job. It is probable though that the intellectuals would be mistaken about this. There would be plenty to do, trying to understand what the machines were trying to say, i.e. in trying to keep one’s intelligence up to the standard set by the machines, for it seems probable that once the machine thinking method had started, it would not take long to outstrip our feeble powers. There would be no question of the machines dying, and they would be able to converse with each other to sharpen their wits. At some stage therefore we should have to expect the machines to take control, in the way that is mentioned in Samuel Butler’s 'Erewhon'.

Många tänkare har sedan dess varit inne på liknande idéer. Ett särskilt vanligt inslag har varit tanken att utvecklingen, så snart den kommit över en viss kritisk nivå, kan komma att gå extremt snabbt. Matematikern Jack Good¹ var 1965 tidigt ute med den tankegången, vilken senare har kommit att betecknas Singulariteten:

Let an ultraintelligent machine be defined as a machine that can far surpass all the intellectual activities of any man however clever. Since the design of machines is one of these intellectual activities, an ultraintelligent machine could design even better machines; there would then unquestionably be an 'intelligence explosion,' and the intelligence of man would be left far behind. Thus the first ultraintelligent machine is the last invention that man need ever make.

Jag anser (som bekant är för trogna läsare av denna blogg) att idén om en eventuell kommande Singularitet är värd att ta på allvar. Den bästa introduktionen till Singulariteten har enligt min mening David Chalmers skrivit, och jag kan vidare rekommendera det temanummer av Journal of Consciousness Studies som jag uppmärksammade för ett år sedan, med reaktioner på Chalmers uppsats. Men Singulariteten är ett kraftigt underutforskat område² som förtjänar att belysas ur många olika synvinklar. Därför är det ytterst glädjande att en amerikansk nationalekonom vid namn James Miller nyligen utkommit med boken Singularity Rising, där han applicerar ett nationalekonomiskt perspektiv och dito metod på Singulariteten och på ett knippe besläktade så kallat transhumanistiska scenarier. Boken är mycket intressant och samtidigt mäkta irriterande. För en närmare beskrivning och några reflektioner hänvisar jag till min recension i nyutkomna Ekonomisk Debatt 2/2013.

Fotnoter

1) Av Wikipedia får vi bl.a. veta att Good arbetade tillsammans med Turing, både under kriget (med knäckandet av tyskarnas Enigma-kod) och senare.

2) En jämförelse med klimatfrågan är slående. Singularitetens potentiella konsekvenser är knappast mindre än klimatförändringarnas, men är inom såväl forskning som publik diskussion mindre uppmärksammat - jag tror knappast att jag överdriver om jag säger att det skiljer en faktor 1000 i hur mycket kraft vi ägnat åt att utforska och diskutera dessa båda ohyggligt betydelsefulla orosmoln på mänsklighetens horisont.

A nation at risk

A Nation at Risk: The Imperative For Educational Reform är titeln på slutrapporten 1983 från den kommission som Ronald Reagan hade tillsatt för att utröna tillståndet i det amerikanska skolsystemet, och vad som eventuellt borde göras. Vad kommissionen kom fram till var alarmerande, och rapporten bjöd på sammanfattande formuleringar som numera blivit klassiska:

We report to the American people that while we can take justifiable pride in what our schools and colleges have historically accomplished and contributed to the United States and the well-being of its people, the educational foundations of our society are presently being eroded by a rising tide of mediocrity that threatens our very future as a Nation and a people. [...]

If an unfriendly foreign power had attempted to impose on America the mediocre educational performance that exists today, we might well have viewed it as an act of war.

Ord och inga visor, men det som sades om den amerikanska skolan 1983 kan gott sägas om den svenska, idag, 30 år senare. Och det är lätt att identifiera den "unfriendly foreign power" som stått för nedmonteringen av en så sent som på 1980-talet någorlunda väl fungerande svenska skola: det handlar om våra egna skolpolitiker, med Göran Persson (skolminister 1989-1991) i spetsen.

Per Kornhall berättar i gårdagens Expressen om tillståndet i svensk skola. Det handlar om resultat i fritt fall, om den "dramatiskt [ökande] segregeringen vad gäller socioekonomiska faktorer och etnicitet", om hur vi idag har "det mest extremt marknadsliberalt utformade skolsystemet i världen", och om de förändringar som Göran Persson inledde:

Krav på behörigheter togs bort från både rektorer och lärare. Man tog bort de regler som garanterade elever likvärdig undervisning och som gav rektorer och lärare trygghet. Man överlät allt ansvar för skolverksamheten på kommunerna och sedan genom snabba skolvals- och marknadsreformer till alla som ville driva skola oberoende av motiv. Skolan skulle i stället för att styras av regler arbeta med mål, mål som på grund av reformpedagogikens påverkan blev så löst formulerade att de inte gick att utvärdera.

Skolöverstyrelsen lades ner, det nya skolverket bildades och allt ansvar för skolan hamnade över en natt hos, utan egen förskyllan, okunniga kommunala tjänstemän. När dessa försökte få hjälp från skolverket hade tjänstemännen på den nya myndigheten order om att inte svara på deras frågor.

De nya kursplanerna från 1994 enligt skolverket hade som grund att "kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär". Vad ska man då ha lärare till?

Det får vara nog nu. Det är dags att sätta stopp för det nyliberala och det flumpedagogiska vansinne som hand i hand och på blott ett par decennier drivit svensk skola i botten, och det är dags att rädda vad som räddas kan, följt av en svår och mödosam återuppbyggnadsfas. Med Per Kornhalls egna ord behöver vi

se till att vi återställer en hel del av det som en gång var svensk skolas kännetecken: En skola för alla, där det inte spelade så stor roll i vilken familj du föddes eller i vilken skola du gick. En skola som försökte ge alla en chans och där rektorer och lärare hade tydliga regler att verka inom och det med stor autonomi. Vi behöver en skola för alla, för våra barns skull och för vårt samhälles överlevnads skull.

Jag har inte hunnit läsa Per Kornhalls nya bok Barnexperimentet - svensk skola i fritt fall, men jag beställde den så snart jag läst hans artikel i Expressen, och jag vågar mig faktiskt på att redan nu utropa den till obligatorisk läsning för alla och envar som känner intresse och ansvar för Sveriges framtid.

Kryptiska utfall

I mitt bloggande och annorstädes prioriterar jag vanligtvis intellektuell hederlighet framför artighet. Detta har genom åren kommit att reta upp mer än en meddebattör (inklusive en och annan professorskollega). De senaste veckorna har jag stött på ett par exempel på utfall som (av allt att döma) är betingade av just detta, och som har en del ytterligare gemensamt. De är ytterst kortfattade, och innehåller anspelningar som för andra än de i sammanhanget absolut mest insatta (läs: mig själv) framstår som kryptiska på gränsen till obegripliga. Dessa senare egenskaper gör att de ser ut som knappt mer än grymtningar, men det finns alltså i båda fallen ett sammanhang som ger dem ett något större innehåll. Sportsmannamässig som jag trots allt är vill jag härmed bistå mina båda meddebattörer genom att förklara sammanhangen och dekryptera deras kryptiska anspelningar.

Exempel 1. "Obevekliga trender". Den 6 mars publicerade min gode vän matematikern Kimmo Eriksson på VR:s nättidning Curie en bloggpost med rubriken Några enkla varningssignaler för när man inte bör lita på en publicerad analys - en rubrik som återspeglar dess innehåll väl. I bloggpostens inledning nämner Kimmo i förbigående ett samarbete med mig. En dryg vecka senare, närmare bestämt den 14 mars, dök Peter Stilbs (eller någon som utger sig för att vara han) upp i bloggpostens kommentarsfält den kryptiska kommentaren

Vissa ser också "obevekliga trender"

följd av en lika kryptisk smiley. Peter Stilbs är professor i fysikalisk kemi vid KTH och en av de tongivande debattörerna i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet. Exakt vad Stilbs menar med sin kommentar kan jag såklart inte veta säkert, men jag tror ändå på följande förklaring.

Jag har sedan 2008 då och då synat Peter Stilbs klimatförnekarretorik i sömmarna och funnit den undermålig. Lika länge har Stilbs varit starkt irriterad på mina skriverier och min person. Det är troligtvis förekomsten av mitt namn i Kimmos bloggpost som provocerat Stilbs att kommentera, och hans "obevekliga trender" syftar med största sannolikhet på en formulering från en bloggpost rubricerad Klimatskeptikerns FAQ som jag förra året skrev på Uppsalainitiativet:

00-talet är det klart varmaste decenniet sedan mätningarna startade. Däremot finns en såpass stor vädervariation överlagrad som ett slags brus på den obevekliga trenden, att ett enskilt år nästan lika ofta är kallare än det föregående, som varmare.

[Fetning tillfogad idag, 25 mars 2013.]

Stilbs har raljerat över just denna passage tidigare. Vad är det då som han finner så dumt med den? Låt mig göra ett försök att tolka honom generöst.

Ordvalet "obevekliga" mer än antyder att den trend jag finner i den globala temperaturutvecklingen synes mig så stark att jag känner mig (så gott som) säker på att den kommer att fortsätta i framtiden. Hur har jag kommit fram till det? Antagligen tänker sig Stilbs att jag betraktat en av de vanliga tidsserierna över global medeltemperatur (låt oss säga den satellitdatabaserade tidsserien från UAH, University of Alabama at Huntsville), och att jag som självsäker statistiker konstaterat att här finns en så tydlig positiv linjär trend att man lugnt kan utgå från att den kommer att fortsätta. Att dra en sådan slutsats enbart på basis av en sådan graf är vetenskapligt omdömeslöst, menar säkert Stilbs, och på denna punkt är vi i så fall helt överens! Men han har missförstått vad som får mig att perdiktera fortsatt global uppvärmning. Det handlar inte om naiv extrapolation av någon enskild temperaturserie, utan om vartåt hela den samlade klimatvetenskapliga kunskapsmassan pekar, inklusive vår fysikaliska förståelse för växthuseffekten, och de många olika studier (paleoklimatologiska och andra) som gjorts för att kvantifiera orsakssambandet mellan koldioxidhalt och medeltemperatur.

Exempel 2. "Kvalitetsblogg". Förra veckan valde jag att parallellpublicera det från Häggström hävdar bekanta blogginlägget Twitter från ovan på Humanistbloggen. Det resulterade i några få kommentarer, inklusive följande från signaturen Lennart W:

Trams. "Kvalitetsblogg" va? Lol.

Detta kan låta som ett fullkomligt generiskt negativt värdeomdöme, applicerbart på vadhelst i bloggosfären man inte gillar och önskar håna utan att orka formulera något specifikt, men faktum är att det finns en bakgrund som kommentatorn anspelar på med sitt ordval "Kvalitetsblogg".

Denne Lennart W var en relativt flitig kommentator på Häggström hävdar under hösten 2011, men vår samtalston gnisslade en smula. Det hela kulminerade då han den 16 januari 2012 insisterade på att antyda att hans meningsmotståndares uppfattning i frågan om manlig omskärelse skulle ha en koppling till nazism, och jag (efter en varning) beslöt mig för att portförbjuda honom från min blogg. Lennart W tog (uppenbarligen) mycket illa vid sig av att på detta vis bli ivägkörd, och han har sedan dess då och då ventilerat saken genom att på Humanistbloggen och annorstädes uttrycka sin aversion mot mig; den ovan citerade raden är ett exempel på detta.¹ Kort efter incidenten i januari 2012 skrev han en rad kommentarer på Per Ewerts blogg Vem tänder stjärnorna om det inträffade, inklusive en räcka (uppenbart avsiktliga) missförstånd om varför jag bannat honom. Det fick mig att på samma blogg ge ett lite irriterat svar, inbegripandes följande passage:

Med denna totalt orimliga parallell uppnår du två saker. För det första smetar du brun färg över dina meningsmotståndare i omskärelseförbudsfrågan. Detta är oanständigt. För det andra förringar du Förintelsen bortom all vett och sans. Detta är ännu oanständigare. Och det var på grund av dessa oanständigheter, och din totala ointresse (trots fortsatt meningsutbyte) att backa från dem, jag till slut bannade dig från min blogg. Jag tycker mig driva en kvalitetsblogg, och kan inte godta vad för skit som helst i kommentatorsutrymmet.

[Fetning tillfogad idag, 25 mars 2013.]

Jag medger gärna att denna drapa inte hör till det vackraste eller mest genomtänkta jag formulerat, men här finns hur som helst bakgrunden till Lennart W:s tal om "kvalitetsblogg".

Jag vill i sammanhanget passa på att tillbakavisa Lennart W:s påstående att min bloggpost Twitter från ovan skulle vara "trams". Jag har i och för sig förståelse för att en person som (villket jag tycker mig ha förstått är fallet med Lennart W) investerat känslomässigt i ett låtsaskompis-förhållande med Vår Herre gärna vill avfärda all kritik mot denne snabbt och summariskt. Men inte all satir är trams, och faktum är att flertalet av de tweets från Gud som jag återger i bloggposten bär på skarp och intelligent kristendomskritik under den lättsamma ytan. Så t.ex. utgör tweeten daterad den 20 februari² en sällsynt koncis och vass formulering av teodicéproblemet - den kanske största orimligheten i hela det kristna trosbygget. De från den 21 och 22 februari^3,4 lyfter fram andra bisarra sidor hos Jahve, medan den från den 19 februari⁵ snitsigt återger den "Vem skapade skaparen?"-problematik som undergräver den centrala tankegång inom intelligent design vilken säger att intelligens endast kan uppstå ur intelligens. Etc. Men vad sägs om tweetsen från den 25 januari⁶ och den 14 mars⁷ - dem kan vi väl ändå avfärda som rena tramset? Nej. De tweetsen fångar båda den bibliske gudens faiblesse för ondsinta härskartekniker (även i Kristi gestalt, som Lena Andersson så vältaligt har påpekat).

Låt mig slutligen säga, för den händelse att Lennart W läser detta, att om han sätter så stort värde som det verkar på att få kommentera på Häggström hävdar så är han givetvis välkommen tillbaka. Förutsatt att han ber ordentligt om ursäkt.

Fotnot

1) Se även Humanistbloggen den 27 juni 2012 för en längre diskussion av Lennart W om portförbjudningsincidenten.

2) "I will always be there for you when you need Me due to something horrible I've done to you."

3) "Although I created the Universe and have unlimited power over all things, it is very important to My self-esteem to be praised frequently."

4) "I created the entire universe in six days because I have infinite power. Then I rested on the seventh day because I was tired."

5) "I made you in My image. That's why men have nipples. Now, why do I have nipples? No frigging idea."

6) "What would Jesus do? Raise the dead and walk on water. Good luck with that, peeps."

7) "Me: Knock knock. You: Who's there? Me: God. You: God who? Me: And that's why you're going to hell."

Om unga svenskars uppfattningar i klimatfrågan

Syftet med Håkan Wirténs, Mattias Klums, Johanna Laksos, Hanna Nybergs och Pär Holmgrens debattartikel 80 procent av Sveriges unga har klimatångest på SvD Brännpunkt är gott: de vill mana till snabbast möjliga omställning till förnybar energi för att på så vis bromsa den globala uppvärmningen. Deras argumantation är enligt min uppfattning mer diskutabel, och grundar sig i en enkätundersökning bland svenskar i åldern 15-25 år - en undersökning som bland annat sägs peka på att "80 procent av Sveriges unga oroar sig för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid", och att "var fjärde ung får ont i magen eller känner sig olycklig när de tänker på klimatförändringarna". Sådana siffror behöver tas med en väldigt stor nypa salt, då de svar man får på en enkätundersökning i chockerande grad tenderar att styras av hur frågorna formuleras. Som man frågar får man svar.

Och vad skall man säga om författarnas triumfatoriska meddelande om att "38 procent säger sig vara villiga att offra en Thailandsresa [...] för klimatets skull"? Detta kan ju, som SvD:s ledarskribent Sanna Ryman påpekar, ekvivalent omformuleras som att 62 procent inte säger sig vara villiga att offra en Thailandsresa för klimatets skull. Och det låter väl snarast ganska dystert?

Om man vill vara lite elak mot Wirtén och hans medförfattare kan man jämföra deras artikel med ett klassiskt propagandanummer av Sven Melander:

Att förstå hur barn och undomar tänker och hur deras världsbild ser ut är naturligtvis mycket angeläget. För att göra det tycker jag emellertid att en fallstudie som Susan Orleans fascinerande essä The American male at age ten från 1992, baserad på djupintervjuer med en enda tioårig pojke, ger ojämförligt mycket mer än en ytlig enkätundersökning av det slag som Wirtén m.fl. hänvisar till.

Twitter från ovan

Twitter är ett besvärligt medium. De allra flesta Twitteranvändare har inget intressant att säga överhuvudtaget, och av dem som har något intressant att säga är det blott en ganska liten minoritet som förmår artikulera detta inom ramen för de 140 tecken som en tweet är begränsad till.

Jag var nära att ge upp Twitter, tills jag en dag fann en twittrare som behärskar mediet till fullo. Jag talar om självaste Gud allsmäktige, som finns på Twitter under användarnamnet @TheTweetOfGod. Han har - delvis i kraft av sin allsmäktighet - en hel del att säga som i hög grad angår oss, och han har fin känsla för oneliners samtidigt som inget av hans budskap är av det invecklade intellektuella slag som gör 140-teckensbegränsningen till något allvarligt problem. Nedan följer ett antal smakprov på viktiga och läsvärda tweets som han levererat under de senaste månadernas turbulenta tid med meteornedslag, påveval och Gud-vet-vad.^1,2 Bibelkunniga läsare kommer snabbt att känna igen Guds nyckfulla och lätt psykotiska personlighet.

18 januari: You are made in My image. So it's not that 10% of you came out wrong, it's that I'm 10% gay.

25 januari: What would Jesus do? Raise the dead and walk on water. Good luck with that, peeps.

15 februari: I'm sending meteors to you because you're literally in My space.

15 februari, lite senare: Real nice planet you got there, humanity. Sure would be a shame if something were to happen to it. [Pause.] So, see you in church Sunday?

19 februari: I made you in My image. That's why men have nipples. Now, why do I have nipples? No frigging idea.

20 februari: I will always be there for you when you need Me due to something horrible I've done to you.

21 februari: Although I created the Universe and have unlimited power over all things, it is very important to My self-esteem to be praised frequently.

22 februari: I created the entire universe in six days because I have infinite power. Then I rested on the seventh day because I was tired.

4 mars:There will be peace in the Holy Land the instant it's no longer thought of as the Holy Land.

9 mars: Next time you're tempted to masturbate, remember that I'm watching you, and also masturbating.

11 mars: The new Pope may be black or white, but his worldview is sure to be both.

13 mars: "New Pope Called Gay Marriage 'Destructive Attack on God's Plan.'" Meet the new boss. Same as the old boss.

14 mars:
Me: Knock knock.
You: Who's there?
Me: God.
You: God who?
Me: And that's why you're going to hell.

Fotnoter

1) Det kan hända att en eller annan läsare (t.ex. någon av de kommentatorer som blev så besinningslöst arga då jag bloggade om påvens avgång häromsistens) anser att någon eller några av tweetsen är stötande och att jag beter mig illa som publicerar dem. På det har jag två svar: För det första: skyll inte på budbäraren - tweetsen kommer från Gud! För det andra: Det tabu som råder mot kritiskt tänkande och frispråkighet i religiösa frågor anser jag behöver brytas (att idiotiska uppfattningar skall vara skyddade från kritik bara för att de bär beteckningen religion är rätt och slätt - idiotiskt) och jag anser det därför viktigt att hädelse får stort utrymme i bloggosfären och andra delar av publik diskussion.

2) Någon kanske undrar varför Gud twittrar på engelska. Jag vet inte (hans vägar äro som bekant outgrundliga), men jag kommer att tänka på ett välkänt argument mot skolundervisning i utländska språk i det amerikanska bibelbältet: "If English was good enough for Jesus Christ, it ought to be good enough for the children of Texas."

Femmilen, guld, silver, brons och en läsvärd norsk tidskrift

Femmilen i ett mästerskap är (jämte Vasaloppet) det finaste man kan vinna i skidåkning. Det var alltså en fantastisk prestation Johan Olsson stod för då han för halvannan vecka sedan tog guld på VM-femmilen i Val di Fiemme. Men det fantastiska är inte bara att han vann, utan sättet han gjorde det på. Vi därhemma i TV-sofforna hade i stort sett givit upp hoppet om att en VM- eller OS-femmil med masstart numera skulle kunna bli annat än 48 kilometers klungkörning där det handlar om vem (oftast Petter Northug) som har mest krafter kvar till spurten. I det läget gör Olsson det oväntade: han kör ifrån klungan redan efter någon mil, och kör sedan de återstående fyra (så när som några få kilometer i början då Dario Cologna gjorde honom sällskap) i ensamt majestät. Vilket strålande lopp, och vilken strålande skidåkare!

Imorgon lördag är det dags igen. Då avgörs världscupsfemmilen i Holmenkollen. SVT sänder direkt, och vi är många som undrar om (och hoppas att!) Olsson eller någon annan skall lyckas gör om hans soloåkningsprestation från val di Fiemme.

Däremellan har jag själv hunnit med en veckas underbar skidåkning i de vackra Härjedalsfjällen kring Fjällnäs. På vägen hem, genom Norge,¹ tog jag del av ett referat av en tidigare femmil, författat av tidigare norske landslagsåkaren Gudmund Skjeldal² och publicerat i den norska tidskriften Samtiden.³ Det rör sig om det bästa sportreferat jag tagit del av på mycket länge. Skjeldal hade sitt livs chans att sätta ett avtryck i skidhistorien i Holmenkollens femmil 1993. Interfolierat med allmänna reflektioner kring idrottandets villkor, inklusive den psykologiska forskning som pekar på att nyblivna silvermedaljörer i genomsnitt är mindre glada än dito bronsmedaljörer, berättar han om sina upplevelser under loppet, ända fram till det bittra slutet. Han inleder drygt halvvägs in i loppet:

Eg hadde startnummer 76. Bjørn Dæhlie 63, trur eg. Så dei måtte følgja med på klokka i 6 minutt og 30 sekund. Dei to gutane sat inntil ein granlegg, dei hade gott underlag. Dei må ha vore varme på føtene også. Dei kunne sin skog og sin vinter, kan henda var dei speidarar. Ti, tolv år gamle. Den eine talde ned på kolkka si, den andre noterte. Ei busk nedi lia var truleg passeringspunktet, så dei hadde tid å rekna ut avstanden før løparane strauk forbi.

"Du er sju sekund bak Bjørn Dæhlie", ropa dei. Sju sekund! Då hadde eg altså henta inn 15 sekund frå runding inne på stadion etter halvgått femmil. I stigningane opo forbi Frognerseteren hadde eg nesten ete opp heile forspranget hans. Eg kunne snart leia heile femmila - i Holmenkollen!

Eg kunne ha kyssa skiskorne deira. Grana som stødde ryggen deira. Termosen og sitjeunderlaget og startlista. Eg kunne ha rosa læraren deira opp i skyene, lovprisa all slags læreplaner og mattebøker, og foreldra som høyrde oppmerksamt på gutane sine då dei la ihop tal alt som fem- og seksåringar. Blyanten dei sat med. Eg kjende meg pigg og hadde all grunn til å tru dei.

Eg veit eigentleg ikkje om gutane var brør, eg veit heller ikkje om dei overnatta ute i Marka heilt på eiga hand. Men dei må ha bestemt seg for att dei skulle ta blyant med, og stoppeklokke, og dei hadde kan henda radio og, så dei visste kven dei skulle ta tida på:

"I morgon drar vi og ser på femmila i Holmenkollen!" Faren till den eine har høyrd på, og han har bite seg i tunga så han ikkje skulle bryta inn og øydeleggja initiativet.

"Ja! Og så tar vi stoppeklokka med, og blyant og papir, så vi kan sekundera."

"Og appelsinar!"

"Og underlag å sitja på."

"Og termos med varm sjokolade."

"Og kanskje to par ullsokkar i skorna?", har faren endeleg sagt.

Dei to gutane har fått tak i startlista; dei visste kva dei skulle gjera. Dei har følgt med på langrennet i meir enn halvannan time frå førstemann gjekk ut. Dei har halde varmen og ikkje mista tolmodet. Dei har brukt blyant, og ikke kulpjenn, som frys.

Visste dei kva dei gjorde med mei? Kva mot dei sette i meg? Eg har stundom hatt hug å møta dei ein dag, no, mange år etter. Eigentleg skjemmest eg over att eg skusla bort medvinden dei gav meg. Kor eg har lurt på korleis det kunne gått dersom dei hadde flytta seg litt ned i terrenget, der femmilsløypa snodde seg inn att mot Holmenkollen, nedanfor Frognerseteren, ved 45 kilometer. Hadde eg vunne femmila om dei hadde site der og åtvara meg? Var det min eine store sjanse i livet, dette? Tapte eg eit gull, eller vann eg eit sølv?

För att ta del av den dramatiska fortsättningen behöver läsaren dessvärre införskaffa ett pappersexemplar av Samtiden 1/2013, då tidskriften tycks en smula nyckfull med att lägga upp sina texter på nätet.

Fotnoter

1) För den som skall ta sig mellan Göteborg och Fjällnäs, och som föredrar tåg framför bil, buss eller flyg, är faktiskt tåg via Oslo till Røros den bästa färdvägen.

2) Ej att förväxla med hans i skidsammahnag mer namnkunnige storebror Kristen Skjeldal (som lillebror Gudmund för övrigt ägnat en bok).

3) Jag är glad att jag tittade in i tidningskiosken vid järnvägsstationen i Røros och hittade denna mycket läsvärda tidskrift. Skjeldals text är i själva verket långt ifrån den intressantaste i Samtiden 1/2013.⁴ Den text som klarast lyfter tidskriftsnumret är Karl Ove Knausgårds välskrivna och intelligenta essä Litteraturen og det onde, som diskuterar bland annat litteratur, moral, liv, förra årets svenska Tintindebatt och utbrottet mot Folk och rövare i Kamomilla stad, det moralistiska mottagandet av hans egna böcker, ondska, krig, Förintelsen, Hitlers Mein Kampf, teodicéproblemet, Strindberg, Joyces Ulysses, tidsbundna tabun och den enskilda människans begränsade erfarenhetsvärld. Följande passage har gemensamma drag med Hannah Arendts tankefigur om den banala ondskan:

Følger man linjene fra den teoretiska fysikken som gjorde delningen av atomet mulig, til konstruksjonen av atombomben til den exploderte over Hiroshima, viser det seg ingen umenneskelighet, bare en rekke mennesker som sysler med sitt, hver og en mer eller mindre gode, men ikke onde, og som i seg selv ikke har ansvar for det som hendte. Hvordan skulle vi kunne belaste den stakkars soldaten som trakk i spaken og åpnet luken som lot bomben falle med de enorme, apokalyptiske konsekvenserne som fulgte?

Dette, at en enkelt, god handling for den ene kan vrenge seg og bli ond for de mange, er vårt problem, det fantes ikke før, i alle fall ikke i den skalaen, rett og slett fordi forbindelseslinjene mellom det ene og de mange, mellom det lokale og globale, så annerledes ut. Men kunnskapen om strukturen fantes, for det det handler om, er når det personlige slår over i det upersonlige, når det mennesklige slår over i det umennesklige, og er det man kalte arvesynd, fordi det er en konstant i det mennesklige. En ondskap som gjelder alle, umulig å tillbakeføre till den ene.

[...]

Et annet exempel fra [Geir Angell Øygardens bok Bagdad Indigo] dreier seg om alle barna som døde som en direkte følge av den vestlige verdens boikott av Irak i årene før den amerikanske invasjonen, de kunne me små middler ha blitt reddet, men de stod i veien for en større sak, og om man tenkte seg at den politiske myndigheten som var ansvarlige for dette, la oss si USAs utenriksminister, egenhendig skulle ta livet av dem, befinner vi oss i det utenklige og absurde, men bare fordi vi sammenfører den upersunlige beslutningen med den personlige konsekvensen. Øygarden skriver att Lesley Stahl fra den amerikanske programmet "60 minutes", den 12. mai 1996, spurte USAs daværende FN-ambassadør Madeleine Albright om følgende: "Vi har jo hørt at en halv million barn har dødd i Irak. Dette er jo flere enn dem som døde i Hiroshima. Er det verdt prisen?" Madeleine Albright svarte: "Jeg synes dette er svært vanskelig valg, men prisen... Vi mener at det er verdt prisen."

Senare i samma essä, om litteraturens relevans för den vanliga människan:

Når du sitter i rekkehusleiligheiten din utenfor sentrum av en av de norske byene, og regnet sildrer ned utenfor og du sitter og mater din datter med en skje, som hun slår på slikt du får grøt på genseren og litt oppgitt må tørke det bort, mens din kjæreste er på vei over grusgangen trillende på en sykkel, en av utallige hverdager du har opplevd, i en tilværelse preget av en relativ trygghet: dere har faste jobber, dere har bra med penger, godt med venner, din mor bor i nærheten, så dere kommer dere også ut i blant. Dere ser på nyheterne på tv, dere drar ut på hytta nesten hver helg i sommerhalvåret, og ved valgene stemmer dere som oftest Høyre og Sosialistisk Venstreparti. Slik ser livene ut for de fleste av oss. Så hvilken relevans har Célines maniske menneskefiendtlighet og anti-jødiske pamfletter for oss? Hamsuns landssveik, Handkes serberforsvar, Teratologens groteske volds- og sex-fantasterier, Bernhards nesten sinnssyke Østerrike-hat, hva skal vi med det? Hva slags sannhet finnes i dette bisarre panteonet av forfattarskap som har det til felles at de alle har gått for langt? ja, hvorfor brukte Stig Sæterbakken så mye tid og mange krefter på å skrive om nettop dem? Fordi det vanlige, trygge livet egentlig var en illusjon, noe falskt, ett skuespill foran en avgrunn av meningsløshet? Att Célines jødehat var sannere enn for eksempel Jens Stoltenbergs åpenhets-, kjærlighets- og solidaritetstale?

Stilt opp mot hverandre slik, det lyse og vanlige livet i rekkehuset mot den forvridde, sinnssyke, umoralske og nihilistiske litteraturen, hvem ville med hånden på hjertet si at den siste rommet sannheten om livet, mens den første ikke gjør det? Joda, vi lever i et konsensussamfunn, vi er enige om de grunnleggende verdiene, men hvorfor i all verden utfordre det? Vi er jo enige om det fordi det er godt! Er det å vende seg mot det som ikke er godt i litteraturen, det som er moralsk og etisk suspekt, bare en tom gest, en provokasjon, en posering?

Problemet med dette resonementet er ikke at det setter to uforenlige størrelser, liv og litteratur, mot hverandre, men att det er stort og overgripende. Leser man Céline, Bernhard, Handke og Strindberg, kommer man så mer inpå ett jeg, med sine egne tanker, impulser, dommer og fordommer, at hele den begriplige virkeligheten, allt som handler om godt eller ondt, rett eller galt, simpelthen går i oppløsning. Det går simpelthen i oppløsning fordi det vi er i kontakt med da, når vi leser disse forfatterne, er noe mye større en dikotomiene god/ond, rett/galt, moralsk/umoralsk. De skriver om det mennesklige, ikke slik det burde eller skulle være, men slik det er, ikke for alle, ikke overalt, men akkurat her, for akkurat denne.

Knausgårds fantastiska vindlande essä får mig att vilja läsa mer av honom. Jag har hittills avstått från att läsa hans voluminösa (3622 sidor i sex band) självbiografi, avskräckt just av volymen, men kanske ändå...

Jag vill nämna ännu en text från Samtiden 1/2013 - inte för att den skulle vara särkilt lysande, men för att den visar tidskriftens bredd och redaktionens öppenhet för att även låta figurer i den accepterade diskursens utkant komma till tals - nämligen Ole Jørgen Anfindsens En politisert rettssak. Anfindsen är författare till bland annat boken Selvmordsparadigmet: hvordan politisk korrekthet ødelegger samfunnet, och vittnade i Berivikrättegången den 5 juni 2012. Den rättegångsdagen ägnades åt att låta representanter för olika schatteringar av högerextremism (en beteckning som Anfindsen värjer sig emot, trots att han i sin text skriver att han känner "bekymring over en demografisk utvikling som sakte, men sikkert, vil gjøre normenn til en minoritet i sitt eget land (formodentlig en gang mellom 2050 og 2150)" och att "sterke krefter betrakter hvite majoritetssamfunn som et problem i seg selv - og derfor noe man langsomt men sikkert bør avskaffe") komma till tals, i syfte att utröna i vad mån Anders Behring Breiviks föreställningsvärld reflekter en världsbild som är utbredd i dessa grupperingar. Anfindsens text är ett enda långt klagomål över den orättfärdiga och respektlösa behandling han utsatts för från Elizabeth Arntzen (domaren), från Geir Lippestad (Breiviks försvarsadvokat), och från norsk press och statstelevision - en behandling som Anfindsen finner extra orättfärdig i och med den hjälteroll han tillskriver sig själv:

I månedene før 5. juni 2012 var jeg under et betydelig press fra venner og familie som mente at jeg burde trekke meg fra vitnelisten. Både offentlig og privat ga jeg imidlertid uttrykk for att retsstatens prinsipper måtte veie tyngre enn mitt personlige ønske om å unngå ubehag, og at jeg derfør ønsket å samarbeide som best jeg kunne med forsvarerne. Ja, jeg mener faktisk, i all ubeskjedenhet, at jeg la frem en forklaring som var av viss betydning, og som få andre var i posisjon till å kunne leverere. Helt specielt la jeg i retten frem dokumentasjon på at Breiviks bekymring over samfunnsutviklingen - på visse utvalgte områder - aldeles ikke bygger på vrangforestillinger eller psykose, og derfor ikke heller er ubegrunnet. Dette tilsier at den første rettspsykiatriske rapporten til en viss grad hviler på en feilaktig premiss, hvilket selvsagt svekker dens beviskraft, noe som i sin tur tilsier att vi bør vare forsiktige med å avskrive Breivik som utilregnelig.

4) Här kanske någon läsare tycker att jag överdriver i mitt beröm av tidskriften, då jag ju ovan kallar Skjeldals text "det bästa sportreferat jag tagit del av på mycket länge". Dock skall sägas att sportreferat är en tämligen torftig genre, och att det inte krävs något extraordinärt av exempelvis en filosofisk eller litteraturteoretisk essä för att vara intressantare än till och med det mest förstklassiga sportreferat.

Filterfatalism

Den här bloggposten är i första hand till för de läsare som känner till och hunnit smälta det Stora Filtret - den modell för mänsklighetens plats i universum som Robin Hanson introducerade 1998 och som jag förra året gjorde ett försök att förmedla till bloggens läsekrets. Låt mig ändå helt kort rekapitulera vad det handlar om.

Låt N vara antalet planeter lämpade för liv i det synliga universum, och låt p vara sannolikheten att en på måfå vald sådan planet utvecklar inte bara liv utan rentav en teknologisk civilisation på en nivå motsvarande mänskligheten anno 2013. Låt dessutom q vara sannolikheten att en på måfå vald teknologisk civilisation på en nivå motsvarande mänskligheten anno 2013 lyckas gå vidare mot sådana höjder att de, via t.ex. galaktisk ingenjörskonst, sätter ett sådant avtryck i universum att detta kan observeras av astronomer var dessa än befinner sig i (rätt halva av) deras ljuskon. Då är Np ungefär lika med antalet planeter som givit upphov till civilisationer på vår nivå eller högre, och Npq är ungefär lika med antalet planeter som givit upphov till civilisationer vilka satt enorma avtryck i universum.

Vad vet vi om N, p och q? Först och främst vet vi att Npq inte gärna kan vara något särskilt stort tal, då vi ju inte observerat något som kan tolkas som spår av någon intergalaktisk megacivilisation. Dessutom har vi, inte minst med tanke på senare års framgångar i studiet av exoplaneter, synnerligen goda skäl att tro att N är mycket mycket stort (tusentals miljarder miljarder). Men om vi accepterar att N är mycket mycket stort, och att Npq inte är särskilt stort, då har vi inget annat val än att acceptera att produkten pq är väldigt nära noll. Och har vi väl gått med på det, då måste vi också gå med på att minst en av sannolikheterna p och q är pytteliten. Eller med andra ord: Antingen har vi här på Jorden varit med om något extremt ovanligt i form av uppkomsten av en civilisation på vår nivå (p pyttelitet), eller också är det extremt ovanligt att civilisationer på vår nivå går vidare till nivåer där de börjar sätta kraftiga avtryck i universum (q pyttelitet).

Vilket av talen p och q som är pyttelitet (kanske båda) vet vi däremot inte. För dem som, likt mig, har svårt att föreställa sig att den mänskliga civilisationen skall kunna stabilisera sig till något slags stabil Bullerbytillvaro utan att snabbt (inom på sin höjd några tusen år eller så) inledda en storskalig expansion i och kolonisation av yttre rymden, är det lite läskigt att tänka sig att q är pyttelitet, ty det verkar ju i så fall peka på att vår civilisation troligtvis inom kort är på väg att gå under. Vi bör istället hoppas att det är p som är pyttelitet, så att möjligheten ändå finns att q är hyggligt stort. (Det är därför som Nick Bostrom skriver "Why I hope the search for extraterrestrial life finds nothing".)

Jag har ändå velat tänka mig att vi kan ha stor praktisk nytta av att utröna hur det står till med det Stora Filtret. Om det visar sig att q är pyttelitet, då vet vi att stora faror lurar. Men att ha kunskap om en stor fara är ju ofta första steget mot att bemästra den. Kanske skulle, i ett sådant scenario, vår kunskap om q:s litenhet kunna bättra på våra taskiga odds.

För oss med en böjelse för just den sortens dagdrömmerier kommer det som en mäkta obehaglig överraskning att ta del av vad Carl Shulman har att säga om saken. Hans bloggpost i ämnet, rubricerad Future Filter Fatalism, är så välformulerad att den förtjänar att citeras i sin helhet:

One of the more colorful vignettes in philosophy is Gibbard and Harper’s "Death in Damascus" case:
Consider the story of the man who met Death in Damascus. Death looked surprised, but then recovered his ghastly composure and said, ‘I am coming for you tomorrow’. The terrified man that night bought a camel and rode to Aleppo. The next day, Death knocked on the door of the room where he was hiding, and said ‘I have come for you’.

‘But I thought you would be looking for me in Damascus’, said the man.

‘Not at all’, said Death ‘that is why I was surprised to see you yesterday. I knew that today I was to find you in Aleppo’.

That is, Death’s foresight takes into account any reactions to Death’s activities.

Now suppose you think that a large portion of the Great Filter lies ahead, so that almost all civilizations like ours fail to colonize the stars. This implies that civilizations almost never adopt strategies that effectively avert doom and allow colonization. Thus the mere fact that we adopt any purported Filter-avoiding strategy S is strong evidence that S won’t work, just as the fact that you adopt any particular plan to escape Death indicates that it will fail.

To expect S to work we would have to be very confident that we were highly unusual in adopting S (or any strategy as good as S), in addition to thinking S very good on the merits. This burden might be met if it was only through some bizarre fluke that S became possible, and a strategy might improve our chances even though we would remain almost certain to fail, but common features, such as awareness of the Great Filter, would not suffice to avoid future filters.

Har Shulman fel eller rätt?

Sju paradoxer

Min recension av William Eckhardts Paradoxes in Probability Theory har nyss kommit i tryck i Notices of the American Mathematical Society. Paradoxer - överraskande och till synes motsägelsefulla fenomen - hör till det ljuvligaste man kan sysselsätta sig med, både som matematiker och som filosof. Eckhardt tar i sin bok upp sju av dem: domedagsargumentet, den spelande folkmassan, Bostroms simuleringsargument, Newcombs paradox, Newcombs paradox med öppen låda, Large Hadron Collider-spelet, och de två kuverten. Fem av paradoxerna (dem jag länkat till) är kända; de återstående två är sådana som Eckhardt själv formulerat i syfte att kasta ljus över några av de övriga. Alla sju är stimulerande och givande att fundera över. I min recension beskriver jag kort samtliga sju paradoxer, och ger mig in i fördjupade resonemang kring ett par av dem. Som sammanfattande omdöme om Eckhardts bok duger följande stycke ur recensionen:

Eckhardt has no ambition to provide complete coverage of the literature on the five previously known paradoxes. Rather, the task he sets himself is to resolve them, once and for all, and the review of previous studies that he does provide is mostly to set the stage for his own solutions. He claims to be successful in his task but realizes that not everyone will agree about that: in the introductory paragraph of his chapter on Newcomb’s Paradox, he writes that
there exist a variety of arguments both for and against one-boxing but, in keeping with the design of this book, I search for an incontrovertible argument. (Of course it will be controverted.)
The book is a pleasure to read, not so much for Eckhardt’s solutions (which, indeed, I find mostly controvertible) but for the stimulus it provides for thinking about the problems.

Om kollegial lojalitet

Bland alla de dygder man har att försöka leva upp till är kollegial lojalitet en av dem jag personligen fäster allra minst avseende vid. Allmänt kan väl om oss professorer sägas att vi, jämfört med t.ex. den kåranda som tycks råda inom polisen, inte har riktigt samma tryck på oss att undvika kritik mot kollegor. Men även sett inom professorskollegiet tror jag att jag brister något mer än genomsnittet vad gäller kollegial lojalitet.¹ Här är min topp fem-lista över svenska professorer som jag, utan minsta tanke på något ömsesidigt ryggkliande, gått hårt åt här på bloggen:

1. Ingemar Nordin
2. Claes Johnson
3. Bosse Holmqvist
4. Moira von Wright
5. Sten Kaijser

Bubblare: Elisabeth Gerle och Allan Gut

Är jag inte då rädd att utsättas för motsvarande illojala beteende från mina professorskollegor? Inte särskilt, och om det skulle visa sig i något sammanhang att jag förtjänar klander i stil med det jag riktat mot professorerna Nordin, Johnson, Holmqvist, von Wright, Kaijser, Gerle och Gut, så må det naturligtvis vara hänt om sådan levereras. Det har emellanåt faktiskt förekommit försök från en och annan professorskollega (exempelvis ettan² och tvåan³ på ovanstående lista) att rikta skarp kritik mot mig, men de har som regel varit måttligt framgångsrika i påvisandet av häggströmska brister.

För att inte riskera att framstå som en vresig typ som aldrig har något gott att säga om en kollega, vill jag skynda mig att tilläga att det givetvis också finns en lång rad svenska professorer vilka jag omtalat i mer positiva ordalag. Hit hör exempelvis Ann-Marie Pendrill, Assar Lindbeck, Bengt Brülde, Christian Azar, Gustaf Arrhenius, Holger Rootzén, Kimmo Eriksson, Lars Karlsson, Leif GW Persson, Markku Rummukainen, Mattias Marklund, Mikael Passare, Olof Petersson, Svante Nordin, Thore Husfeldt, Torbjörn Tännsjö och Ulf Persson. Plus en uppsjö av docenter och lektorer.

Fotnoter

1) För en antydan till försvar för mitt beteende, se min deklaration i Krakow förra året.

2) Se t.ex. följande meningsutbyte i Folkvett 2008/2009.

• O. Häggström: Att skilja vetenskap från pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet.
• I. Nordin: Kritik och pseudovetenskap i klimatfrågan.
• P. Stilbs: Pseudovetenskapligt klimat i VoF.
• O. Häggström: Svar till Nordin och Stilbs om klimatvetenskapen.

3) Se t.ex. följande meningsutbyte i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick 2004.

• O. Häggström: Ett paradigmskifte i matematiken?.
• C. Johnson: Johnson granskar Häggström/Svenska matematikersamfundet.
• O. Häggström: Svar till Claes Johnson.
• C. Johnson: Till Olle Häggström.