torsdag 27 februari 2014

David Keith har skrivit en läsvärd liten bok om geoengineering

Geoengineering är samlingsnamnet på en brokig uppsättning idéer om radikala högteknologiska lösningar på klimatkrisen; begreppet kan definieras som avsiktliga åtgärder för att i global skala manipulera miljö och klimat. När jag skrev en översikt om geoengineering på Uppsalainitiativet 2010 (en bloggpost som jag repriserade på Häggström hävdar tre år senare) använde jag en rad källor, men det var en forskare som jag mer än någon annan lutade mig emot i texten, nämligen kanadensaren David Keith, som möjligen kan räknas som världens främste expert på geoengineering, och som för mig framstår som både skarpsinnig och klok. Detta huvudintryck står sig efter att jag läst hans aktuella bok A Case for Climate Engineering (2013), trots att där finns (vilket jag strax skall återkomma till) vissa förskjutningar i hans position jämfört med det intryck jag fick 2010. Det är en mycket intressant och läsvärd bok i ett aptitligt format, och jag rekommenderar den varmt.1

De olika geoengineeringmetoderna kan grovt delas upp i koldioxidborttagningsmetoder och solskyddsmetoder. Keith är expert på båda, men fokuserar i boken helt på solskyddsmetoderna, som går ut på att på ena eller andra viset minska den mängd solstrålning som når eller absorberas av jordytan. Dessa metoder tenderar att vara mer kontroversiella än koldioxidborttagningsmetoderna eftersom de blott angriper den globala uppvärmningens symptom och inte dess orsaker. Mer specifikt handlar boken till större delen om den solskyddsmetod som innebär att en väl avvägd dos av något ämne (t.ex. svaveldioxid eller svavelsyra) tillförs stratosfären,2 varpå mikrosokopiska partiklar (aerosoler) bildas, vilka ligger kvar länge och avskärmar en lagom liten andel av solstrålningen.3 Denna solskyddsmetod är extremt billig4 (i förhållande till de globala värden som står på spel i klimatfrågan), men har också stora nackdelar, inklusive följande fyra:
    (1) I och med att metoden inte angriper den ökande koldioxidhalten så kvarstår det andra stora koldioxidproblemet (jämte global uppvärmning), nämligen försurningen av världshaven och de katastrofala ekologiska konsekvenser det kan föra med sig.

    (2) Kemin i partikelbildningen är komplicerad och långt ifrån välutredd, och beroende på vad för ämne vi väljer att tillföra stratosfären finns risken att starta reaktioner som skadar det livsnödvändiga ozonskiktet.

    (3) Metoden kan visserligen hejda den globala uppvärmningen, men den kan inte att stoppa klimatförändringarna. Då medeltemperaturen höjs med en mekanism (växthusgaser) och sedan sänks i motsvarande mån med en annan (aerosoler) kan vi inte räkna med bevarat status quo i andra avseenden än just global medeltemperatur. På vissa håll blir det varmare och på andra håll kallare; dessutom är stora regionala förändringar i nederbördsmönster att vänta.

    (4) Om vi använder detta slags geoengineering som ursäkt för att inte dra ned på våra koldioxidutsläpp, så bygger vi in oss i en alltmer prekär situation där vi inte kan avbryta geoengineeringprojektet utan att orsaka en plötslig katastrofal uppvärmning inom loppet av bara ett par år. Utsläppen måste därför pågå i generation efter generation - men vad vet vi om huruvida den samhälleliga infrastrukturen flera hundra år fram i tiden kommer att klara att upprätthålla ett sådant högteknologiprojekt, och har vi verkligen rätt att pådyvla våra barnbarnsbarn och deras barnbarn en sådan arbetsuppgift?

Bland annat dessa saker låg till grund för att David Keith, i ett föredrag på Chalmers i december 2009, var väldigt kritisk till tanken att detta slags geoengineering skulle kunna utgöra en lösning på klimatkrisen. I min bloggpost om saken 2010 skrev jag att han betonade...
    ...att om storskaligt genomförande av svavel-i-stratosfären-metoden och andra solskyddsmetoder överhuvudtaget kan komma ifråga, så är det i så fall enbart som temporärt bidrag till lösning på en akut klimatkris. Samtidigt framhöll han solskyddsmetodernas allmänna fördel jämfört med koldioxidborttagning, nämligen deras snabbhet: när vi fått ett solskyddsmedel på plats inverkar det genast med full kraft på jordens energibalans vilket kan kyla ned klimatet avsevärt på bara något år. Effekten av koldioxidborttagning däremot, behöver decennier på sig för att märkas i klimatet. Därför håller Keith öppet för att exempelvis svavel i stratosfären kan komma till användning under något decennium eller två, för att kapa en tillfällig temperaturtopp som i annat fall bedöms riskera att kasta klimatsystemet över en eller annan tipping point. Även med ambitiösa utsläppsmiskningar kan en sådan situation tänkas uppstå framemot mitten eller slutet av innevarande sekel, som en följd dels av fortsatt stor osäkerhet om koldioxidens klimatkänslighet (den temperaturökning som en fördubbling av koldioxidhalten leder till), dels av den stora tröghet i klimatsystemet som gör att temperaturen kan fortsätta stiga många decennier efter att vi lyckats vända koldioxidhalten nedåt.

Jämfört med ovanstående uppfattar jag Keith i den nya boken som något mer positiv till denna form av geoengineering - dock inte fullt så positiv som man kan förledas tro av titeln A Case for Climate Engineering. Vad han förespråkar är inte att vi omedelbart sätter igång att pumpa upp en massa svavel i stratosfären. Däremot menar han att vi bör noggrant överväga möjligheten, och att detta kräver en rejäl satsning på forskning kring geoengineering och dess klimat- och miljömässiga samt sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser. Att vara positiv till forskning kan tyckas okontroversiellt, men hör då vad Keith säger i ett reportage i tidskriften The Atlantic 2009:
    If geo-engineering is publicly considered a “solution” to climate change, governments may reduce their efforts to restrict the carbon emissions that caused global warming in the first place. If you promise that in a future emergency you can chill the Earth in a matter of months, cutting emissions today will seem far less urgent. “Geo-engineering needs some government funding, but the most disastrous thing that could happen would be for Barack Obama to stand up tomorrow and announce the creation of a geo-engineering task force with hundreds of millions in funds,” says David Keith.
Det fenomen Keith här talar om (att uppmärksamhet på geoengineering kan användas som en ursäkt för att skjuta exempelvis omställningen till grön och fossilfri energi på framtiden) benämns ofta moral hazard - en term han själv var först med att införa i geoengineeringdebatten. Han har i den nya boken inte glömt argumentet, men det är naturligtvis bara en bland många aspekter som behöver vägas samman med varandra. Det som gör att han nu ger moral hazard-argumentet lite mindre relativ tyngd verkar framför allt vara att han nu är något mer optimistisk i fråga om problemet (3) ovan med regionala klimatförändringar och ändrade nederbördsmönster som solskyddsmetoderna inte rår på. Det nya här är att medan tidigare studier fokuserade på en dosering av svavlet-i-stratosfären som var tillräcklig för att kancellera hela den antropogena globala uppvärmingen, så har Keith och hans medarbetare börjat titta på modellsimuleringar av scenarier där man nöjer sig med solskydd som skall kancellera en del av uppvärmningen; se t.ex. Moreno-Cruz, Ricke och Keith (2012). Specifikt pekar deras modellsimuleringar på att om man doserar så att hälften av den globala uppvärmningen kancelleras (vilket visar sig vara ungefär detsamma som att återställa global nederbördsmängden) så får, till skillnad mot vid den fulla dosen, nästan alla regioner ett klimat som ligger närmare det förindustriella än om man avstått från geoengineering. Givetvis finns en betydande modellosäkerhet att ta hänsyn till, och mer forskning behövs för att avgöra giltigheten i dessa resultat.

Fenomenet moral hazard är känt från till exempel försäkringsbranschen, där det innebär att den som, t.ex. genom att ha tecknat försäkring, inte själv bär hela kostnaden för om något han gör går illa, tenderar att bli mer våghalsig och riskbenägen. I sin bok ångrar David Keith nu den terminologin. Visst är moral hazard ett framträdande fenomen i klimatfrågan - t.ex. genom att en slappare svensk klimatpolitik skulle slå mer mot omvärlden och mot kommande generationer än mot oss själva - men det som tillkommer i geoengineeringsammanhanget är snarare ett exempel på riskkompensation, vilket innebär att när risker minskas så tenderar man att agera mer riskfyllt. Ett exempel Keith nämner är hur införandet av säkerhetsbälten i bilar inte ledde fullt ut till den grad av minskad dödlighet man väntat sig, vilket kunde förklaras med att bilförare med säkerhetsbälte kände sig säkrare och därför tillät sig att köra något fortare och våghalsigare. På samma sätt kan utsikten om framgångsrik geoengineering få vårt beteende i fråga om växthusgasutsläpp att bli mer våghalsigt. Vad man i ärlighetens namn bör ha klart för sig, hur stark anhängare man än är (liksom Keith) av växthusgasutsläppsbegränsningar, är att risksituationer handlar om avvägningar, och att riskkompensation ibland är rationellt.

Keith lägger i sin bok mindre krut än jag hade hoppats på problemet (4) ovan med de moraliska aspekterna på att i praktiken påtvinga kommande generationer ett geoengineeringprojekt. Särskilt synd tycker jag det är att han (möjligen på grund av långa pressläggningstider) inte säger något om den intressanta uppsatsen Double catastrophe: Intermittent stratospheric geoengineering induced by societal collapse av Seth Baum, Timothy Maher, och Jacob Haqq-Misra (2013), om risken för att ett framtida samhälle som drabbas av något slags social kollaps ovanpå det råkar ut för katastrofal klimatförändring då den sociala kollapsen gör att de inte längre förmår hålla igång sitt geoengineeringprogram. Men chansen finns att höra Baum tala om detta då han kommer till Stockholm måndagen den 17 mars som öppningstalare på det KVA-möte rubricerat Emerging technologies and the future of humanity som jag är med och arrangerar.

Bortsett från denna brist tycker jag dock att David Keith i sin bok ger geoengineering medelst svavel-i-stratosfären en imponerande allsidig belysning, och man behöver inte hålla med honom på alla punkter för att upskatta hans analytiska och resonerande stil. Jag ser boken som ett välkommet bidrag till klimatdebatten.

Fotnoter

1) Jag publicerar denna recension simultant bå de båda bloggarna Häggström hävdar och Uppsalainitiativet.

2) Poängen med att transportera ämnet ända upp till stratosfären, som börjar cirka en mil upp i luften, är att denna har långt mindre omsättningshastighet än den underliggande troposfären. Partiklar som genom t.ex. regn på bara några veckor sköljs bort ur troposfären kan ligga kvar flera år i stratosfären.

3) Hur för man ämnet till stratosfären? I den bok som kanske mer än någon annan populariserat geoengineering, Steven Levitts och Stephen Dubners storsäljande men tyvärr riktigt dåliga Superfreakonomics från 2009 (som jag recenserat här), föreslås en lång slang rakt upp i luften, upphängd av heliumballonger. Keith talar i sin bok mer om att använda jetplan, vilket är en metod som knappt kräver någon teknisk utveckling - vi är i stånd att implementera den redan nu om vi så skulle önska.

4) Vi är vana vid att tänka på låga kostnader som något positivt, men i det här fallet är det också en allvarlig komplikation. I och med att kostnaden är så låg är det möjligt för ett enskilt land (eller till och med för Bill Gates) att unilateralt dra igång fullskalig geoengineering, något som lätt kan leda till politiska och militära konflikter.

söndag 23 februari 2014

Om statistisk signifikans, epigenetik och de norrbottniska farmödrarna

Dagens Nyheter rapporterade häromdagen om en spännande upptäckt av ett forskarlag på Karolinska Institutet med professor Lars-Olov Bygren i spetsen:1
    Hur din farmor åt som ung kan [...] påverka din hälsa, enligt [en] svensk-brittisk studie publicerad i BMC Genetics.

    Det var i den norrländska byn Överkalix som forskarna gjorde sin upptäckt. Under 1800-talet var byn isolerad och människorna fick klara sig enbart på sina egna förråd. Mattillgången varierade därför kraftigt under året – något som visade sig lämna spår. Forskarna jämförde barnbarnen till människorna som levde då och såg att vissa av dem utmärkte sig: De hade en ökad risk för hjärtsjukdomar. Gemensamt var att de alla var kvinnor och hade en farmor som växt upp under dessa perioder av varierande mattillgång.

    – Det är inte nivån på svälten som spelar roll, utan de stora variationerna. Om det finns gott om mat ena året och sedan dåligt det andra, kan det få effekter, berättar Olle Bygren, verksam vid Karolinska institutet och en av forskarna bakom studien.

    Märkligt nog var det endast sondöttrarna som drabbades. De som hade en mamma, pappa, farfar, mormor eller morfar som växt upp i byn under samma tid, påverkades alltså inte.

Det intressanta med ett resultat som detta är att det tyder på förekomsten av biologisk nedärvning av förvärvade egenskaper. Sådan nedärvning ansågs länge omöjlig och dömdes ut som lamarckism. Denna syn har dock kommit att nyanseras något på senare år genom nya fynd och förklaringsmodeller inom den så kallade epigenetiken - studiet av ärftliga egenskaper som överförs på annat vis än genom DNA. Bygren och hans medförfattare pekar på epigenetiska processer som den troligaste förklaringen till det överraskande sambandet mellan farmödrarnas mattillgång och sondöttrarnas dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar.

Tråkigt nog verkar det dock som att såväl Dagens Nyheter som den vetenskapliga tidskriften BMC Genetics har gått på en rejäl nit. En närmare titt på Bygrens och hans medförfattares artikel, rubricerad Change in paternal grandmothers' early food supply influenced cardiovascular mortality of the female grandchildren, visar nämligen att deras data inte ger något nämnvärt empiriskt stöd för det nedärvningsfenomen de säger sig ha upptäckt.

Varför då denna diskrepans mellan vad Bygren et al påstår, och vad deras data faktiskt säger? För att förklara det behöver jag säga något om begreppen statistisk signifikans och p-värde. Att fullt ut förklara dessa begrepp finns inte utrymme för i denna bloggpost (se emellertid den populärvetenskapliga introduktion Statistisk signifikans och Armageddon jag bjöd på häromåret), men i korthet går de ut på följande. Man utgår från en nollhypotes (i det här fallet att det inte finns något samband mellan farmödrarnas kosttillgång och sondöttrarnas dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar) och ett noga utvalt mått S som sammanfattar de data man har, och jämför det erhållna värdet på S med vad som är att förvänta om nollhypotesen är sann. Med p-värdet menas sannolikheten att få ett värde på S som är minst lika avvikande som det man faktiskt fick, givet att nollhypotesen är sann. Om p-värdet understiger en viss på förhand specificerad gräns (oftast 0,05) säger man att resultatet är statistiskt signifikant. Ett sådant utfall brukar anses tala emot nollhypotesen, grundat i följande logik: att p<0,05 betyder att antingen är nollhypotesen falsk (vilket i detta fall betyder att det faktiskt finns ett samband mellan farmödrarnas kosttillgång och sondöttrarnas dödlighet), eller också har något ganska osannolikt inträffat (specifikt händelsen att p<0,05, vilken under nollhypotesen har sannolikhet högst 0,05).

Bygren et al redovisar ett p-värde på 0,016. Detta skulle indikera en statistiskt signifikant avvikelse från nollhypotesen, och utgöra ett argument för det påstådda sambandet mellan farmödrars kosttillgång och sondöttrars dödlighet, om det inte vore för följande komplikation. Signifikanstestet ifråga är inte det enda Bygren et al gjort, utan endast ett av 24 olika test som de redovisar, svarandes mot fyra olika val av far- eller morförälder (mormor, morfar, farmor, farfar), två olika val av kön på barnbarnet, och tre olika val av mattillgångsmönster under far- eller morförälderns förpubertet (24=4∗2∗3). Om man gör tillräckligt många olika test så blir till slut sannolikheten att få statistisk signifikans i minst ett av testen stor - även om nollhypotesen genomgående är sann. I det här fallet blir det i genomsnitt förväntade antalet p-värden om 0,016 eller mindre 24∗0,016=0,384. Med andra ord: i genomsnitt ett sådant p-värde i drygt var tredje studie av detta slag. Bygren et al fick ett sådant p-värde. Inte mycket att skriva hem om, och absolut inget som berättigar formuleringar som "Change in paternal grandmothers' early food supply influenced cardiovascular mortality of the female grandchildren".2,3,4

Det bygrenska tillvägagångssättet är i allt väsentligt detsamma som det som xkcd-tecknaren Randall Munroe illustrerar i följande stripp, vilken jag härmed återanvänder från en tidigare bloggpost:

Jag ser detta karolinska debacle som ännu en i raden av illustrationer till min käpphäst om "de empiriska vetenskapernas desperata behov av statistisk kompetens".

Fotnoter

1) Även Svenska Dagbladets hälsobloggare Henrik Ennart rapporterar om samma forskningsstudie.

2) Det är inte något fel i sig att testa många hypoteser, men i tolkningen av sina resultat behöver man ta hänsyn till att man gjort det. Det finns etablerade statistiska metoder för det.

3) När jag påtalade detta för Lars-Olov Bygren visade han inga tecken på att förstå eller vilja bry sig om problematiken med multipla signifikanstest. Här är mitt ebrev till honom den 20 februari kl 08:25:
    Hej Lars Olov

    Jag har läst din och dina medförfattares studie i BMC Genetics (http://www.biomedcentral.com/content/pdf/1471-2156-15-12.pdf) som DN rapporterar om idag, och undrar lite över statistiken. Tacksam om du kan svara.

    Av Tabell 1 och 2 framgår att ni gjort 24 olika signifikanstest. Det bästa p-värde ni rapporterar om är p=0.016. Under nollhypotesen att någon epigenetisk effekt av det slag ni söker inte föreligger är det förväntade (genomsnittliga) antalet minst så bra p-värden 24*0.016=0.384, dvs i genomsnitt ett sådant p-värde drygt var tredje gång man gör en sådan studie. Har ni vidtagit några åtgärder för att hantera detta problem, som vi statistiker kallar massignifikansproblemet och som innebär att om blott man testar tillräckligt många hypoteser så kan man vänta sig att få signifikans i något eller några av testen även om ingen verklig effekt föreligger?

    Vänliga hälsningar

    Olle Häggström
    professor i matematisk statistik, Chalmers
    http://www.math.chalmers.se/~olleh/

Bygrens svar till mig den 21 februari kl 10:23:
    Hej igen!
    Tack för din fråga.
    Vi menar att frågan om multipeltestning inte gällde i detta fall. Det finns tidigare i forskningsfältet många fynd av könsbunden icke-genetisk ärftlighet som gått olika vägar mellan generationerna, också i denna kohort. Vi försöker därför svara på flera olika frågor i samma artikel och tycker inte att vi ska korrigera.
    Mekanismerna är det intressanta och på människa är de inte utredda.
    Jag hoppas att vi har kommenterat fynden med försiktighet eftersom konfidensintervallen är så breda och överlappar i jämförelserna.
    Vänliga hälsningar
    Olle Bygren
Och avslutningsvis mitt svar till Bygren den 21 februari kl 11:14:
    Tack för rättframt och uppriktigt svar! Vad gäller det här med att ni skulle ha "kommenterat fynden med försiktighet" kan jag inte se att ni gjort det med den grad försiktighet som det bristande evidensläget motiverar.

    Olle H

4) Jag har inte haft tid att titta närmare på de tidigare studier (publicerade 2001, 2002, 2006 och 2007) där samma gruppering av forskare presenterar besläktade slutsatser baserat på samma datamaterial. Möjligen kunde det vara värt besväret att kolla upp om författarna i dessa tidigare arbeten tar problemet med massignifikans på större allvar än i den nu aktuella studien, eller om samma nonchalans tillämpats genomgående.

torsdag 20 februari 2014

Ord och inga visor från Vår Herre

Det talas mycket om Guds godhet. Samtidigt förefaller han, om man får tro Bibeln, förbluffande hämndlysten. Se här vad som står att läsa i Femte Mosebok 28:15-68. (Tipstack till vännen Patrik Lindenfors.)
    15 Men om du inte lyssnar till Herren, din Gud, och inte troget följer alla hans bud och stadgar, som jag i dag ger dig, då skall alla dessa förbannelser nå dig och komma över dig:

    16 Förbannelse över dig inne i staden och förbannelse ute på åkern.

    17 Förbannelse över dina korgar och dina baktråg.

    18 Förbannelse över de barn du får och den skörd du bärgar, över kornas kalvar och tackornas lamm.

    19 Förbannelse över dig när du kommer och förbannelse över dig när du går.

    20 Herren skall sända förbannelse, förvirring och fruktan över dig i allt arbete du utför, tills du utplånas och möter en snar förintelse på grund av dina onda gärningar, för att du övergav mig.

    21 Herren skall låta pesten få dig i sitt grepp, tills han har utrotat dig från det land du kommer till och tar i besittning.

    22 Herren skall slå dig med sjukdom, feber, hetta och frossa, med torka, rost och sot, och allt detta skall förfölja dig tills du har förintats.

    23 Himlen över ditt huvud skall bli koppar och marken under dig järn.

    24 Herren skall förvandla regnet över ditt land till damm och sand, som faller över dig från himlen tills du har utplånats.

    25 Herren skall låta dina fiender besegra dig. Om du anfaller dem från ett håll, skall du fly för dem åt sju håll. Du skall bli en skräckbild för alla riken på jorden.

    26 Dina fallna skall bli till föda åt alla himlens fåglar och åt markens djur, ty ingen finns som kan jaga bort dem.

    27 Herren skall slå dig med Egyptens bölder och med svulster, skabb och klåda, så att du aldrig kan botas.

    28 Herren skall slå dig med vanvett, blindhet och skräck.

    29 Mitt på dagen skall du famla dig fram som en blind i mörker. Du skall inte lyckas med något utan ständigt förtryckas och utnyttjas, och ingen skall hjälpa dig.

    30 När du trolovar dig med en kvinna kommer en annan man att lägra henne. När du bygger ett hus kommer du inte att få bo i det. När du planterar en vingård kommer du inte att få skörda frukten.

    31 Din oxe skall slaktas inför dina ögon utan att du får äta av köttet. Din åsna rövas bort, och du får den aldrig tillbaka. Dina fiender tar dina får, och ingen hjälper dig.

    32 Dina söner och döttrar skall i din åsyn utlämnas åt ett främmande folk, och du skall gråta efter dem dagen lång, men du kan ingenting göra.

    33 Ett folk du inte känner skall äta din skörd och frukten av all din möda, och du skall ständigt bli förtryckt och misshandlad.

    34 Du kommer att bli galen av allt dina ögon tvingas se.

    35 Herren skall slå dig med elakartade och obotliga bölder på knän och lår, ja, från huvud till fot.

    36 Till ett folk, okänt för både dig och dina fäder, skall Herren fördriva dig och din kung, honom som du har gjort till din härskare. Där skall du tjäna andra gudar, gudar av trä och sten.

    37 Du skall väcka fasa och bli till en skam och en visa bland alla folk till vilka Herren driver bort dig.

    38 Fastän du sår mycket skall du skörda litet, ty gräshopporna förstör din gröda.

    39 Planterar du vingårdar och arbetar i dem får du ändå inget vin att dricka eller lagra, ty larverna äter upp alltsammans.

    40 Har du olivträd över hela ditt område får du ändå ingen olja att smörja dig med, ty oliverna faller av.

    41 Får du söner och döttrar förlorar du dem, ty de förs bort i fångenskap.

    42 Alla dina träd och allt som växer på dina åkrar härjas av skadedjur.

    43 Invandraren som bor hos dig skall höja sig över dig, högre och högre, medan du skall sjunka, djupare och djupare.

    44 Han skall ge lån till dig, men du kan inte ge lån till honom. Han skall bli huvud, du skall bli svans.

    45 Alla dessa förbannelser skall nå dig, de skall förfölja dig och komma över dig tills du har utplånats, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud, och inte följde de bud och stadgar han gav dig.

    46 Förbannelserna som drabbar dig och dina efterkommande skall bli till varnande tecken för alla tider.

    47 Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, när du levde glad och mätt och hade överflöd på allt,

    48 måste du i stället, hungrig och törstig, naken och utblottad, tjäna den fiende som Herren sänder ut mot dig. Han skall lägga ett ok av järn på din nacke tills han har utplånat dig.

    49 Herren skall sända ett folk mot dig långt bortifrån jordens ände, och det skall slå ner på dig som en örn, ett folk vars språk du inte förstår,

    50 ett folk med ansikten av sten, ett folk som inte vördar de gamla och inte skonar de unga.

    51 Detta folk skall äta de djur som föds hos dig och den skörd du bärgar tills du har utplånats. De skall inte låta dig behålla något av säden, vinet eller oljan, av kornas kalvar eller tackornas lamm, utan fortsätta tills de har förintat dig.

    52 De skall belägra dig i alla dina städer tills murarna faller överallt i ditt land, de höga befästningsverk som du sätter din lit till. De skall belägra dig i alla dina städer överallt i ditt land, det som Herren, din Gud, har gett dig.

    53 I den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig kommer du att äta dina egna barn, köttet av sönerna och döttrarna som Herren, din Gud, har gett dig.

    54 En man i ditt folk som är vek och bortskämd skall inte unna sin bror, sin egen hustru och de barn han ännu har kvar

    55 att få ett stycke av hans barns kött, det enda han har att äta i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i alla dina städer.

    56 En kvinna i ditt folk som är vek och bortskämd, så bortskämd och vek att hon aldrig har behövt gå med sina fötter på marken, skall missunna sin egen man, sin son och sin dotter

    57 både efterbörden som kommer ut ur hennes sköte och de barn hon föder, och hon skall själv äta upp detta i hemlighet, det enda hon har i den fruktansvärda nöd som fienden vållar dig i dina städer.

    58 Om du inte troget följer allt som står i denna lag, allt som skrivits här i boken, och inte fruktar detta ärorika och fruktansvärda namn, Herren, din Gud,

    59 då skall Herren slå dig och dina efterkommande med ofattbara plågor, väldiga plågor som inte går över, svåra sjukdomar som inte går över.

    60 Alla de farsoter som du darrade för i Egypten skall han skicka mot dig, så att de får dig i sitt grepp.

    61 Även alla sjukdomar och plågor som inte har nämnts i denna lagbok skall Herren låta hemsöka dig, tills du har utplånats.

    62 Av er som förut var talrika som stjärnorna på himlen skall bara ett fåtal leva kvar, därför att du inte lyssnade till Herren, din Gud.

    63 Liksom Herren gladde sig åt att låta det gå er väl och göra er talrika, så skall han glädja sig åt att förinta och utplåna er, och ni skall ryckas bort från det land du nu kommer till och tar i besittning.

    64 Herren skall skingra dig bland alla folken, från jordens ena ände till den andra. Där skall du tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har känt till, gudar av trä och sten.

    65 Hos dessa folk får du ingen ro, ingen vila för din fot. Där skall Herren göra ditt hjärta ängsligt, låta din blick slockna och ditt livsmod vissna.

    66 Du kommer att känna att ditt liv hänger på en tråd. Dag och natt skall du vara rädd och inte veta om du får leva.

    67 På morgonen skall du säga: ”Om det ändå vore kväll!” och på kvällen: ”Om det ändå vore morgon!” Sådan skräck skall du känna, sådana ting skall dina ögon tvingas se.

    68 Herren skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, fastän jag hade sagt till dig: ”Den vägen skall du aldrig mer behöva se.” Där skall ni bjuda ut er som slavar och slavinnor till era fiender, men ingen vill köpa er.

För ovana bibelläsare (som jag själv) kan denna långa passage i förstone se ut som om den motsäger Guds påstådda godhet. Tur då att experter som Per Ewert (som jag tidigare här på bloggen gjort vissa ansatser att försöka resonera med) kan förklara för oss att passagen behöver ses i sitt sammanhang. Så här skrev han i en Facebook-kommentar i samband med Patrik Lindenfors publicering av bibelverserna ifråga:
    En summering av sammanhanget (du hoppade över avsnittet om Guds välsignelser och kärlek i första delen av kapitlet) kommer i 5 Mos 30:19: "Jag tar idag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, för att du och dina efterkommande må leva." Valet ligger inte hos Gud, hans vilja är tydlig och god. Valet ligger hos oss.
Jamendåså - då är ju Gud god trots allt!

lördag 15 februari 2014

Intervjuad på Fjärde Uppgiften

Fjärde Uppgiften är ett välkommet bidrag till det svenska populärvetenskapliga landskapet. Den som hittar dit bjuds på en rik uppsättning intressanta videointervjuer där svenska forskare - inklusive moralfilosofen Gustaf Arrhenius, evolutionsbiologen Magnus Enquist och statistikern Marie Wiberg - berättar om den verksamhet de bedriver. Sedan några dagar tillbaka finns även en intervju med yours truly. Samtalet vindlar fram bland en rad av de oftast dryftade ämnena här på bloggen, inklusive matematik, utomjordingar, klimatvetenskap och den så kallade Singulariteten:

För intervjun står journalisten Pontus Herin, som också är en av grundarna till Fjärde Uppgiften. Se även den bloggpost han publicerade i samband med intervjun, där han recenserar Häggström hävdar i ordalag så entusiastiska att jag nästan rodnar.

torsdag 13 februari 2014

Derek Parfit 2014 års Schockpristagare i logik och filosofi

Rolf Schock (1933-1986) var en udda fågel i svenskt akademiskt liv.1 Efter hans plötsliga bortgång orsakad av en fallerande domkraft avslöjades det få kunde ana, nämligen att han efterlämnat en stor förmögenhet. Denna används, i enlighet med hans testamente, till att regelbundet utdela det som nu benämns Schockpriset, i fyra priskategorier: logik och filosofi; matematik; visuell konst; och musik. I år delas priset, uppgående till 600 000 kr, ut för tionde gången, och idag har årets pristagare i de fyra kategorierna tillkännagivits. Jag finner stor tillfredsställelse i att priset i matematik går till den kinesisk-amerikanske matematikern Yitang Zhang, som förde en anonym tillvaro fram till förra året då han presenterade ett av de största genombrotten i talteori på många år - prismotiveringen talar om "hans spektakulära genombrott rörande problemet om existens av oändligt många primtalstvillingar".2

Min akademiska ämnestillhörighet till trots är det ändå i första hand priset i logik och filosofi som berör mig på djupet. Priset går till den brittiske moralfilosofen Derek Parfit. Så sent som i förra veckan prisade jag i ett föredrag hans bok Reasons and Persons från 1984, och hävdade att bland de böcker jag läst det senaste årtiondet så är det denna som påverkat min syn på världen och livet allra mest. Boken är oerhört innehållsrik på idéer. Dess problematisering av begreppet person har satt starkt avtryck på mina skriverier om teleportering här på bloggen, och dess analys av vilka skäl vi som personer har att agera på olika vis ligger till grund för min till synes besynnerliga förklaring till varför jag inte tecknat kryonikförsäkring. Parfit tar i boken också upp frågan om vårt förhållande till, och eventuella moraliska förpliktelser gentemot, kommande generationer. Här stöter han på oväntade svårigheter, som t.ex. den som i pressmeddelandet i samband med pristillkännagivelsen beskrivs med följande ord.
    Det kan tyckas uppenbart att våra beslut idag, till exempel om hur den globala uppvärmningen ska bemötas, kan skada framtida människor. Men våra val, resonerar Parfit, påverkar även vilka människor som kommer att leva i en avlägsen framtid. Då dessa inte ens skulle finnas till om vi valde annorlunda, hur kan de då skadas av beslut som får dem att existera?
Parfit är i Reasons and Persons mycket bekymrad över denna preliminära slutsats, men uttrycker (på s 451) en förhoppning om att moralfilosofin ändå skall hitta fram till någon princip som räddar våra moraliska skyldigheter mot kommande generationer från denna invändning, och skriver med en ironisk glimt att "meanwhile, we should conceal this problem from those who will decide whether we increase our use of nuclear energy".

Reasons and Persons är en fantastisk bok. Läs den!

Fotnoter

1) På Schockprisets officiella hemsida kan bland annat följande läsas om Rolf Schock.
    Man kan uppfatta Rolf Schock och hans liv som en tragedi och ett misslyckande. Han hade dåliga relationer med sina föräldrar. Deras krav och förväntningar kom att tynga hans liv. Han vägrade i vissa avseenden att anpassa sig till sociala förväntningar och de krav som ställdes på honom. Han förblev annorlunda, en udda person, en bohem. Han var intresserad av mycket och studerade mycket – men hans begåvning och studier ledde aldrig till det formella akademiska erkännande han eftersträvade och sannolikt förtjänade. Han dog i en olycka en decemberdag 1986 i Berlin, 53 år gammal.

    Men man kan också se Rolf Schocks liv som rikt och kärleksfullt, kämpande och fullt av visioner, präglat av nyfikenhet och lust att upptäcka och utforska människor, idéer, länder och kontinenter. De som någon gång kom att stå honom nära glömde honom aldrig. Men många av dem blev mycket överraskade när hans testamente öppnades och det visade sig att han hade gjort en del av dem till förmånstagare av den förmögenhet de inte hade en aning om att han ägde. I döden påverkade han deras liv en gång till, och därutöver skapade han en stiftelse med uppgift att belöna människor som varit mer framgångsrika än han själv inom fyra områden: filosofi/logik, matematik, konst och musik.

    [...]

    Under flera år höll Schock kurser i logik och vetenskapsteori vid KTH, Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, som blev en bas för hans fortsatta vetenskapliga verksamhet. Förutom sin doktorsavhandling publicerade han tre större verk, läroboken ”Logik” 1967, ”New Foundations for Concept Theory” 1969 och ”Quasi-connectives Definable in Concept Theory” 1971. Han publicerade ett stort antal uppsatser och inlägg i vetenskapliga tidskrifter. Många av dessa ”vittnar om ett gediget logiskt kunnande”, skrev en sakkunnig om Schocks arbeten i ett tillsättningsärende 1984, ”men de utmynnar sällan i några filosofiskt intressanta slutsatser”. Mot slutet av sitt liv fick han också från olika håll hård kritik för sitt försök att på logiska grunder vederlägga Albert Einsteins relativitetsteori.

    Trots sina motgångar brann Rolf Schock under hela sitt liv för filosofi och logik, men också för konst och musik. Han prövade på att måla och hade en utställning på ett litet galleri i Stockholm 1979. Han var en ivrig amatörfotograf som tog mängder av bilder under sina resor i Afrika, Nya Zeeland och Europa. Sitt intresse för geologi behöll han livet ut. Den förmögenhet han ärvde efter sin far vid dennes död i mitten av 1960-talet gav honom möjlighet att göra omfattande resor i världen samtidigt som han fortsatte sin spartanska livsstil i Sverige.

    En nära vän berättar att han tidigt bestämde sig för att testamentera en del av sin förmögenhet till en stiftelse med uppgift att dela ut priser i vitt skilda ämnen. Alfred Nobels testamente var en förebild, men han frågade sig ofta varför Nobel hade valt ämnen som kemi och fysik vid sidan av litteratur? Ämnen som logik/filosofi och matematik, musik och bildkonst låg närmare Rolf Schocks intressen – och på så sätt kan Schock-stiftelsens priser ses som ett komplement till Nobelprisen, utan alla jämförelser i övrigt.

2) I pressmeddelandet i samband med pristillkännagivelsen kan vi läsa bland annat följande.
    I april 2013 slog den då relativt okände Yitang Zhang vid University of New Hampshire världens matematiker med häpnad med sin artikel om ett av de äldsta olösta matematiska problemen, den så kallade förmodan om primtalstvillingar. [...]

    Till primtalens gåtfulla egenskaper hör att de ibland följer på varandra. De bildar tvillingpar, med 2 emellan, som 5 och 7, 17 och 19, 101 och 103. [...] Fortsätter sådana tvillingpar av primtal i all oändlighet? Frågan, den så kallade förmodan om primtalstvillingar, har många välkända experter inom analytisk talteori försökt att besvara, fortfarande dock utan framgång.

    Yitang Zhang förde nu matematiken ett stort kliv närmare svaret. Han lyckades visa att det finns ett oändligt antal par av primtal där avståndet mellan primtalen i paret är högst 70 miljoner. Yitang Zhang jobbade ensam i många år och byggde sitt resultat på en innovativ utveckling av tidigare arbeten inom flera av matematikens delområden.

    Hans resultat blev banbrytande och ledde till en febril aktivitet världen över. På några månader lyckades en grupp matematiker under ledning av Terence Tao, professor vid University of California i Los Angeles, pressa avståndet mellan primtalen från 70 miljoner ner till 4 680. Helt nya idéer utvecklades av James Maynard, ung postdoktor vid University of Montreal, som nu anslutit till den kollektiva ansträngningen. Tillsammans har de nått en lägsta gräns på 270.

    Hur denna gräns ska minskas ända ner till 2 är dock ovisst.

söndag 9 februari 2014

Silverglädje med besk bismak

Blandade känslor. Som längdskidåkningsentusiast kan jag givetvis inte låta bli att jubla åt Charlotte Kallas och Marcus Hellners strålande insatser och silvermedaljer i gårdagens och dagens skiathlonlopp vid OS i Sotji! Hatten av också för guldmedaljörerna Marit Björgen och Dario Cologna - två fantastiska skidåkare. Ack ändå om OS hade gått av stapeln i något annat land än i Putins Ryssland, så att vi sluppit få glädjen grumlad av det enorma propagandanummer för Putin som tävlingarna utgör. Man kommer osökt att tänka på Mikael Wiehes och Hoola Bandoola Bands protestsång i samband med den svenska Davis Cup-matchen hemma i Båstad mot Pinochets Chile 1975:
    På Berlinolympiaden 1936
    fick Hitler så mycket reklam att han nästan blev perplex
    Och generalerna i Chile de är ute efter samma sak
    Men vi skall inte propagera för deras terrorapparat
Satirtecknaren Emanuel Garnheim kommenterar:

fredag 7 februari 2014

Om medvetandets roll i beslutsfattande

Neurofysiologen Benjamin Libets arbeten om den relativa timingen mellan viss slags hjärnaktivitet och det vi subjektivt upplever som beslutsfattande är så överraskande och kontraintuitiva att de kommit att bli närmast ikoniska. Så här skriver Sam Harris i sin lilla pärla till bok Free Will1,2:
    The physiologist Benjamin Libet famously used EEG to show that activity in the brain's motor cortex can be detected some 300 milliseconds before a person feels that he has decided to move. Another lab extended this work using functional magnetic resonance imaging (fMRI): Subjects were asked to press one of two buttons while watching a "clock" composed of a random sequence of letters appearing on the screen. They reported which letter was visible at the moment they decided to press one button or the other. The experimenters found two brain regions that contained information about which button subjects would press a full 7 to 10 seconds before the decision was consciously made. More recently, direct recordings from the cortex showed that the activity of merely 256 neurons was sufficient to predict with 80 percent accuracy a person's decision to move 700 milliseconds before he became aware of it.

    These findings are difficult to reconcile with the sense that we are the conscious authors of our actions. One fact now seems indisputable: Some moments before you are aware of what you will do next - a time in which you subjectively appear to have complete freedom to behave however you please - your brain has already determined what you will do. You then become conscious of this "decision" and believe that you are in the process of making it. (Harris, s 8-9.)

Eller, ännu lite slagfärdigare formulerat:

Fotnoter

1) Sam Harris besvarar frågan om den fria viljans existens med ett solklart nej - i kontrast med Daniel Dennett, som i den här på bloggen nyligen hyllade Intuition Pumps och i tidigare böcker besvarar den med ja. Det verkar dock inte finnas några väsentliga skillnader mellan deras respektive uppfattningar i själva sakfrågan om vad som faktiskt försiggår i våra hjärnor, utan det handlar mer om vad vi bör lägga i begreppet fri vilja. Tom Clark artikulerar skillnaden i följande stycke, som Harris återger på s 20-22 i sin bok och som både han och (enligt uppgift) Dennett accepterar som en riktig beskrivning av meningsskiljaktigheten:
    Harris is of course right that we don't have conscious access to the neurophysiological processes that underlie our choices. But, as Dennett often points out, these processes are as much our own, just as much part of who we are as persons, just as much us, as our conscious awareness. We shouldn't alienate ourselves from our own neurophysiology and suppose that the conscious self, what Harris thinks of as the real self (and as many others do, perhaps), is being pushed around at the mercy of our neurons. Rather, as identifiable individuals we consist (among other things) of neural processes, some of which support consciousness, some of which don't. So it isn't an illusion, as Harris says, that we are authors of our thoughts and actions; we are not mere witnesses to what causation cooks up. We as physically instantiated persons really do deliberate and choose and act, even if consciousness isn't ultimately in charge. So the feeling of authorship and control is veridical.

    Moreover, the neural process that (somehow - the hard problem of consciousness) support consciousness are essential to choosing, since the evidence strongly suggests they are associated with flexible action and information integration in service to behavior control. But it's doubtful that consciousness (phenomenal experience) per se adds anything to those neural processes in controlling action.

    It's true that human persons don't have contra-causal free will. We are not self-caused little gods. But we are just as real as the genetic and environmental processes which created us and the situations in which we make choices. The deliberative machinery supporting effective action is just as real and causally effective as any other process in nature. So we don't have to talk as if we are real agents in order to concoct a motivationally useful illusion of agency, which is what Harris seems to recommend we do near the end of his remarks on free will. Agenthood survives determinism, no problem.

Daniel Dennett har för övrigt alldels nyligen författat en lång och mycket läsvärd recension av Harris bok, där han inte lägger några fingrar emellan: han kallar visserligen boken "remarkable [...], engagingly written and jargon-free, appealing to reason, not authority, and written with passion and moral seriousness", men också "a veritable museum of mistakes". Den uppfattning som uttrycks i bildens Steven Kaas-citat, och som Harris i sin bok formulerar gång gå gång, bl.a. med orden...
    Did I consciously choose coffee over tea? No. The choice was made for me by events in my brain that I, as the conscious witness of my thoughts and actions, could not inspect or influence.
...har Dennett inte mycket till övers för i sin recension:
    Not so. He can influence those internal, unconscious actions—by reminding himself, etc. He just can’t influence them at the moment they are having their effect on his choice. (He also can’t influence the unconscious machinery that determines whether he returns a tennis serve with a lob or a hard backhand once the serve is on its way, but that doesn’t mean his tennis strokes are involuntary or outside his—indirect—control. At one point he says “If you don’t know what your soul is going to do, you are not in control.” Really? When you drive a car, are you not in control? You know “your soul” is going to do the right thing, whatever in the instant it turns out to be, and that suffices to demonstrate to you, and the rest of us, that you are in control. Control doesn’t get any more real than that.)

    Harris ignores the reflexive, repetitive nature of thinking. My choice at time t can influence my choice at time t’ which can influence my choice at time t”. How? My choice at t can have among its effects the biasing of settings in my brain (which I cannot directly inspect) that determine (I use the term deliberately) my choice at t’. I can influence my choice at t’. I influenced it at time t (without “inspecting” it). Like many before him, Harris shrinks the me to a dimensionless point, “the witness” who is stuck in the Cartesian Theater awaiting the decisions made elsewhere. That is simply a bad theory of consciousness.

Harris har lovat replikera inom kort - håll utkik på hans blogg!

2) Jag har lyft bort ett par fotnoter från Harris passage, och istället tillfogat några länkar till hans källor.

tisdag 4 februari 2014

Idag firar vi första tisdagen i februari!

Rätt skall vara rätt. Det anser vi besserwissrar, inklusive xkcd-tecknaren Randall Munroe, som för några år sedan kom med ett förslag om inrättandet av en särskild dag, första tisdagen i februari varje år, ägnad åt att korrigera några av de vanligast förekommande missuppfattningarna inom områden som exempelvis historia, astronomi, biologi och hälsa. Jag instämmer, och tycker gott att missuppfattningskorrigeringsdagen, jämte Petrovdagen som jag tidigare propagerat för på denna blogg, kan upphöjas till röd dag i den svenska almanackan.1

Misconceptions

Samtliga läsare uppmanas härmed att idag ägna en timme eller så åt den intressanta och lärorika Wikipedia-artikeln List of common misconceptions.2

Fotnoter

1) Till den som finner det smula dekadent med alla dessa förslag om nya röda dagar svarar jag att den svenska almanackan har gott om religiöst motiverade röda dagar, och att jag inte ser något större fel i att som kompensation stryka ett par av dessa (låt oss säga trettondedag jul och annandag påsk).

2) Jag kan dock inte gå i god för att det ingenstans i artikelns långa rad av missupfattningskorrigeringar skulle ha smugit sig in någon ny missuppfattning. Om sådana fel finns i listan är de dock troligtvis inte särskilt många, och jag vill gärna tänka mig att den som fått ett par dussin av sina tidigare missuppfattningar korrigerade till priset av att ha pålurats en eller två nya totalt sett ändå har gått framåt på kunskapstrappan.

lördag 1 februari 2014

Om ordet "klimatförnekare"

Det enskilda ord i mitt aktiva ordförråd som jag fått mest kritik för mitt bruk av är förmodligen "klimatförnekare". Kritiken går i första hand ut på två saker, nämligen (a) att ordet är fånigt eftersom ingen förnekar existensen av ett klimat, och (b) att det är nedlåtande och därför bidrar till ett försämrat debattklimat. Trots kritiken har jag fortsatt att använda ordet. Min avsikt med denna bloggpost är att sammanfatta mitt svar på kritiken.

Kritik (a) är enklast att bemöta, ty den handlar om ett ganska barnsligt missförstånd - en överdrivet bokstavlig tolkning i stil med att kritisera ordet "sjömansbiff" för att biffen inte är gjord på sjömän, ordet "solnedgång" för att det åsyftade fenomenet inte orsakas av någon rörelse hos solen utan av jordens rotation, ordet "copywriter" för att de personer som kallar sig så inte sysslar med att skriva kopior, eller ordet "järnrör" då det används om rör som inte är gjorda av rent järn utan av någon stållegering. Vårt språk är fullt av sammansatta ord vilkas betydelse på detta vis avviker från vad en naiv och bokstavlig sammanfogning av de ingående begreppen landar i, och så är också fallet med "klimatförnekare". Jag har förklarat ordet fler gånger än jag hållit räkningen på (och oftare då för folk som avsiktligt obstruerar diskussionen än för dem som genuint undrar över ordets betydelse), som här, i en kommentar på VoF-forum för snart tre år sedan:
    Ordet klimatförnekare betyder inte "någon som förnekar att det existerar ett klimat", utan "någon som förnekar stora och viktiga delar av den klimatvetenskapliga kunskapsmassan".1
Tilläggas kan att den förnekelse som här avses i princip kan landa i vilken som helst slags avvikelse från vad vetenskapen säger om klimatet, men att det vanligen utmynnar i någon av uppfattningarna (i) att någon global uppvärmning inte pågår, (ii) att den globala uppvärmning som trots allt pågår inte är antropogent orsakad, eller (iii) att det bara är av godo om klimatet blir lite varamre - eller oftast en kombination av alla tre.

Kritik (b), som går ut på att ordet är ett oartigt invektiv och därför bör mönstras ut ur klimatdebatten, är aningen mer komplicerad att besvara. En del av denna kritik är dock enklare att besvara än annan, som t.ex. hur klimatförnekaren Pehr Björnbom, i ett långrandigt angrepp på mig med rubriken Klimatdebattens överdrifter: Arg statistikprofessor går till personangrepp2 stämplar ordet "klimatförnekare" som ett "hatepitet". Jag kan givetvis inte utesluta att det någon gång förekommit att ordet yttrats med hatiska känslor, men jag vågar påstå att i de kretsar jag rör mig i används inte ordet på det sättet. (Den tydligaste sinnesrörelse jag själv brukar känna då jag använder ordet "klimatförnekare" är moralisk indignation, men därifrån är det långt till något som förtjänar att kallas hat.) Tal om "hatepitet" fungerar istället som ett sätt för klimatförnekarna att undvika en sakdiskussion och framställa sig själva i en offerroll,3 och bidrar dessutom på ett osmakligt sätt till en språklig inflation som i sin tur innebär en bagatellisering av det verkliga hat som förekommer på t.ex. Avpixlat och liknande invandrarfientliga och extremistiska sajter.

En mer subtil variant av kritik (b) mot ordet "klimatförnekare" kan man höra, inte från klimatförnekarna själva utan från dem som i klimatfrågan håller vetenskaplighet och hederlighet lika högt som jag själv. Så här, t.ex., skrev min gode vän Thomas Svensson i en Facebookdiskussion om saken för några dagar sedan:
    Det väsentliga i detta fall är väl inte om definitionen av ordet är rätt eller fel, logiskt eller ologiskt, det väsentliga är att man bör använda de ord som maximalt minskar samhällsinflytandet från dem som hävdar att det inte existerar ett klimathot.

    Och från den utgångspunkten är jag faktiskt tveksam till alla ord som kan betraktas som invektiv.

Eller, lite annorlunda uttryckt: vi bör undvika ord som tillåter klimatförnekarna att genom att dra på sig offerkoftan väcka sympatier för sin sak. Jag invände mot Thomas resonemang, och menade att
    vilket ord vi än använder som samlingsbegrepp på typer som Björnbom, Stilbs och Radetzki kommer per automatik snabbt att uppfattas som ett invektiv, och vi blir därför tvungna att tillföra språket en ännu snabbare ström av eufemismer.
När vi har avverkat ord som "klimatskeptiker", "klimatfritänkare", "klimatkontrarianer" och "klimatrealister", vad skall vi då dra till med? "Klimatsnällisar"? "Klimatgullepluttar"?4 Thomas föreslog att "det kanske vore bättre att ignorera dem än att kalla dem vid namn". Jag replikerade (lite i linje med den position jag formulerade i bloggposten Intervjuad i Qvintensen häromveckan) att
    det är möjligt att det är strategiskt bättre, Thomas. Nu är det dock dessvärre så att jag är den sortens moralist som inte står ut med att typer som Björnbom (vad vi nu skall kalla dem...) kommer undan med sina ohederligheter utan att någon avslöjar och exponerar deras metoder.
Nå, skulle man inte kunna göra sådana avslöjanden på en skall vi kalla det case by case basis, utan att göra några generaliserande yttranden som kräver användandet av ordet "klimatförnekare" eller någon synonym därtill? Jag tror dessvärre att det skulle göra det lättare för klimatförnekarna att komma undan vår granskande radar, och svårare för oss andra att se mönstret i deras agerande. Förekomsten av klimatförnekare är ett reellt samhällsfenomen - ett samhällsfenomen som det är viktigt att vi kan tala om i raka enkla termer utan att behöva göra långa krångliga omskrivningar.

Jag kommer att fortsätta använda ordet "klimatförnekare".

Fotnoter

1) I samma VoF-kommentar återger jag också följande lilla anekdot:
    Jag kan för övrigt berätta att jag minst två gånger haft följande konversation (fritt återgiven ur minnet) med gamle vännen Sten Kaijser, medlem i Stockholmsinitiativet.
      OH: [bla bla bla] klimatförnekare [bla bla]

      SK: Klimatförnekare är ett så urbota löjligt ord - ingen förnekar väl att det existerar ett klimat! Själv kallar jag mig klimatskeptiker.

      OH: Ojdå, Sten, betyder det att du är skeptisk till att det existerar ett klimat?

Även om Sten Kaijsers argument för att föredra "klimatskeptiker" framför "klimatförnekare" inte håller för ens den enklaste granskning kan man ju ändå överväga att tillmötesgå hans och många andra klimatförnekares önskemål om att hellre kallas klimatskeptiker. Den benämningen är emellertid något som jag numera helst inte tar i min mun, då, som jag på annat håll förklarat, ordet "klimatskeptiker" är
    olyckligt därför att det felaktigt för tankarna till den sunda skepsis som karaktäriserar god vetenskap. Ett kritiskt förhållningssätt till såväl kollegors som egna metoder, modeller och resultat är en central grundpelare i vad vi kallar vetenskaplighet, och en samvetsgrann forskare måste med lika stort allvar beakta det som talar emot hennes favoritteorier, som det som talar för. Detta gäller oavsett om hon uttalar sig i Nature eller i Expressen. De [klimatförnekare] jag här talar om uppvisar inga ambitioner att leva upp till den normen.
I samma VoF-diskussion som jag citerar ur ovan föreslår en annan av deltagarna, klimatförnekaren Lena Krantz, att hon och hennes meningsfränder borde ha något slags veto beträffande vad de skall kallas: "Själv kallar jag mig klimathotsskeptiker och tycker att det är lämpligt att jag får definera mig själv." En sådan vetorättsprincip skulle innebära att vi behövde Susanna Ehdins tillstånd för att kalla henne charlatan, Siv Jensens tillstånd för att kalla henne högerextremist, Vladimir Putins tillstånd för att kalla honom diktator, och Joseph Ratzingers tillstånd för att kalla honom "fucking motherfucker", etc etc. Jag anser att det vore orimligt med en sådan princip.

2) Björnboms bloggpost är ett svar på min egen bloggpost Välkommen till Björnbomland/Absurdistan, där jag upprepade gånger använder mig av ordet klimatförnekare. Fördömandet av detta ordval är ett centralt och återkommande inslag i Björnboms bloggpost, men han anser också att jag har fel på samtliga övriga punkter. Hans argumentation är emellertid så erbarmligt svag att jag inte ser någon anledning till bemötande - ett bemötande som i alla händelser mest skulle bli en upprepning av saker jag redan sagt i Välkommen till Björnbomland/Absurdistan men som Björnbom antingen ignorerat eller valt att avsiktligt missförstå.

3) En liknande funktion fyller klimatförnekarnas ofta förekommande klagomål om att "klimatförnekare" för tankarna till "förintelseförnekare". Sällan har jag hört någon annan än dem själva dra fram parallellen. Men OK, om de absolut vill prata om den, så låt mig kort ge min syn. Jag tycker att parallellen haltar på vissa punkter, men att det också finns ett par avseenden i vilken den är träffande. Dels handlar ju både förintelseförnekeri och klimatförnekeri om att försvara en annars ohållbar position genom att systematiskt ignorera valda delar det empiriska evidensläget. Dels verkar båda fenomenen drivas av mindre ädla motiv (i det första fallet antisemitism, i det andra fallet en motvilja mot att låta omsorg om framtida generationer lägga sordin på vår idag pågående hämningslösa fossilförbränningsfest).

Klimatförnekarnas offeragerande på denna punkt kan också kontrasteras mot det glada jämnmod med vilket jag och andra ateister accepterar epitetet "Gudsförnekare".

4) Utöver denna vokabulärsförändringsbehovsspiral finns ett annat skäl till att jag är kritisk till eufemismer. Jag är nämligen anhängare av ett klart och rättframt språkbruk utan lager på lager av otydlighetsskapande diplomatisk fetvadd. Ordet "klimatförnekare" är överlägset eufemismer som "klimatskeptiker" och "klimatgulleplutt" när det gäller att ge en träffande och rättvisande bild av det fenomen som avses.