Om framtida intelligenta robotars personlighetsdrag

Utmärkta tidskriften Forskning & Framsteg har en frågespalt, dit läsare får inkomma med sina undringar, vilka redaktionen vidarebefordrar till olika forskare och experter för att få svar. Deras urval av experter kan man naturligtvis om man så vill ha synpunkter på, men nyligen hände det sig i alla fall att de vände sig till yours truly. Det rörde sig om en fråga från signaturen Mårten, vilken löd som följer:

I Vernor Vinges roman Rainbows End är en omogen personlighet ett av de karaktärsdrag som man förväntar sig hos en artificiell intelligens, AI. Hur är det i verkligheten? Kan vi göra några förutsägelser om hurdana personligheter artificiella intelligenser kommer att ha om de dyker upp?

Mitt svar inleds med det försiktiga påpekandet att "det är svårt att göra några bestämda förutsägelser om detta", men den anförda svårigheten till trots fortsätter jag glatt att bre ut diverse funderingar och spekulationer över cirka trehundra ord. Läs hela mitt svar i Forskning & Framsteg 9/2014!

Zombier i tunnelbanan

Idag bjuder jag på en gammal xkcd-teckning föreställande zombier i tunnelbanan. Till eventuell besvikelse för dem i läsekretsen som delar mitt intresse för medvetandefilosofi är det dock inte fråga om några så kallade filosofiska zombier - dessa av filosofen David Chalmers så omhuldade hypotetiska varelser som i sina fysiska manifestationer är på pricken lika dig och mig, som dock inte har något verkligt inre liv, och som bekämpats så mästerligt av både Daniel Dennett och Eliezer Yudkowsky. Nej, här är det frågan om ett annat slags zombier, nästan lika skrämmande:¹

Fotnot

1) Jag känner mig nästan säker på att xkcd-tecknaren Randall Munroe funnit inspiration till sin teckning (publicerad den 15 juli 2009) i David Heatley snygga New Yorker-omslag den 12 februari 2007.

Epigenetiken i Överkalix och den statistiska signifikansen: Bygren bryter tystnaden

Minns ni den bloggpost i vintras som jag gav rubriken Om statistisk signifikans, epigenetik och de norrbottniska farmödrarna, i vilken jag påvisade att en medialt uppmärksammad studie från Karolinska inte hade belägg för sina sensationella påståenden om epigenetisk nedärvning av förvärvade egenskaper från farmödrar i Överkalix till deras sondöttrar? Jag är rättså nöjd med den diskussion som blogginlägget genererade, både i det egna kommentarsfältet (se även uppföljaren Om några av reaktionerna på Bygrenincidenten) och annorstädes. Det enda ordentliga minuset härvidlag tycker jag var att studiens huvudförfattare, Lars-Olov Bygren, inte ville delta i diskussionen - annat än med det mycket korta ebrev jag återger i bloggpostens Fotnot 3, där han lakoniskt meddelar: "Vi menar att frågan om multipeltestning inte gällde i detta fall. Det finns tidigare i forskningsfältet många fynd av könsbunden icke-genetisk ärftlighet som gått olika vägar mellan generationerna, också i denna kohort. Vi försöker därför svara på flera olika frågor i samma artikel och tycker inte att vi ska korrigera".

Men nu har han brutit tystnaden! Sedan Dan Hedlin, redaktör för Svenska statistikfrämjandets medlemstidning Qvintensen, utvecklat min kritik och inbjudit Bygren att replikera, så kan vi nu i senate numret (nr 3/2014) ta del av ett omfattande meningsutbyte mellan Hedlin och Bygren. Jag vill verkligen uppmana de läsare som i vintras intresserade sig för Bygrenincidenten, men som måhända bara fick sig till livs "min"¹ sida av saken, att ta del av deras diskussion.

Bygren medger nu att massignifikans (vilket är den aspekt som enligt min mening sänker hela studien) är värt att beakta: "Massignifikans nämns tyvärr inte uttryckligen". Han fortsätter med att massignifikansen ändå "finns att se för var och en som förstår statistik och kan göra en avvägd bedömning", och han återkommer längre fram till att "läsarna är fullt kapabla att själva värdera fynden". Det är givetvis sant att vissa läsare (t.ex. Dan Hedlin och jag) har visat sig fullt kapabla till detta, och visst ligger det något sympatiskt i att ha höga tankar om sin läsekrets, men med tanke på den bristande kunskapsnivån i statistik bland forskare i allmänhet vill jag nog ändå mena att upplägget är riskabelt i överkant. Och jag vill faktiskt insistera på att det var direkt olämpligt av Bygren och hans medförfattare att göra saken ännu svårare för läsekretsen genom att i artikeln göra gravt vilseledande påståenden som "The shock of change in food availability seems to give specific transgenerational responses" och (i själva artikelrubriken) "Change in paternal grandmothers' early food supply influenced cardiovascular mortality of the female grandchildren" - påståenden som saknar stöd i det empiriska material som studien bygger på.

Fotnot

1) Som om jag hade personlig äganderätt till idealet vetenskaplig stringens.

Om skandalen idag på Malmö högskola

Idag försvarade Anders Lindh vid Malmö högskola sin doktorsavhandling "Unity pervades all activity as water every wave": principal teachings and philosophy of Maharishi Mahesh Yogi. Jag har inte läst avhandlingen, och det behöver absolut inte ligga något fel i att en doktorsavhandling studerar pseudovetenskapliga läror, bara detta sker med det kritiskt reflekterande förhållningssätt som karaktäriserar vetenskapen. Vad som däremot förefaller alldeles åt helskotta är att man som fakultetsopponent bjudit in en person som saknar normala akademiska meriter och som företräder själva den pseudovetenskapliga lära som avhandlingen säger sig studera: Sue Brown. Min gode vän Patrik Lindenfors uppmärksammade igår på Humanistbloggen den planerade disputationsakten, och efter fullbordat faktum berättar han nu om den i Aftonbladet:

I dag lades avhandlingen "Unity Pervades All Activity as Water Every Wave" fram och godkändes vid en doktorsdisputation. Avhandlingen handlar om de principiella lärorna och filosofin hos Maharishi Mahesh Yogi. Om det låter bekant kan det vara för att det är samma guru George Harrison och resten av Beatles blev så betuttade i på 60-talet.

Avhandlingen är inte direkt ett kritiskt undersökande av Maharishis läror, för att sammanfatta det milt. Men det är inte huvudproblemet – skulle det vara ett kvalitetskriterium på avhandlingar skulle man vara tvungen att lägga ner alla Sveriges teologiska fakulteter. Huvudproblemet är opponenten.

Opponenten Sue Brown är Assistant Professor in Maharishi Vedic Science vid Maharishi University of Management. Hon doktorerade vid samma Maharishi-universitet 2008 med avhandlingen "Unity and diversity in Maharishi Vedic Science, higher states of consciousness, and an evaluative study of undergraduate student development".

Ämnet som opponenten är professor i, Maharishi Vedic Science, är dock ingen verklig vetenskaplig disciplin, utan kan bättre klassificeras som New Age. Det Malmö högskola gör är helt enkelt att låta en av Maharishis devota anhängare bedöma en avhandling om sin Guru. Detta är inte rimligt på något sätt. Malmö högskola behöver förklara sig.

Läs hela artikeln här!

Av Björn Johnson, som var närvarande vid disputationen och i realtid rapporterade till mig och andra Facebook-vänner, har jag fått veta att "under själva disputationen ställdes inte en enda kritisk fråga från opponenten - ska jag vara uppriktig så tror jag knappast att hon hade läst avhandlingen, möjligen skummat den - och ytterst få frågor från betygsnämnden". Han meddelar också att hela tillställningen kändes riggad: "Man får intrycket att denna opponent var en smula, vad ska vi säga, handplockad."

Jag kan bara instämma i Patriks bedömning att detta inte är rimligt och att Malmö högskola har ett och annat att förklara.

An open letter to Mr Martin Hynes, chief executive of the European Science Foundation

Dear Mr Hynes,

I am writing to you in your role as chief executive of the European Science Foundation (ESF). To the best of my memory, we haven't met, so allow me to introduce myself as a professor of mathematical statistics at Chalmers University of Technology and a member of the Royal Swedish Academy of Sciences (a member organization of the ESF). I furthermore serve on the Scientific Council for Natural and Engineering Sciences at the Swedish Research Council (another member organization of the ESF). I am mentioning these things just to give you an idea of who I am; the opinions I express below are solely my own and not meant to represent those of any of the organizations just mentioned.

A few days ago, on October 8, the journal Nature published an opinion piece by astronomer Amaya Moro-Martin. The piece carries the headline A call to those who care about Europe's science, it is generally critical of budget cuts by various research funding agencies in Europe, and it contains the following passage (boldface added by me).

There are too many examples to list, but here are some of the most prominent: since 2009, Italy has seen recruitment of scientists fall by 90% and the amount spent on basic research drop to nothing. In Spain, the amount of money spent on civilian research and development has dropped by 40%, and fewer than 10% of researchers who retire are being replaced. Since 2011, the budget of Greek research centres and universities has halved, with a freeze on hiring. Already reeling from budget cuts of 50% for universities and research centres, Portugal may now have to close half of its research units because of a flawed evaluation process supported by the European Science Foundation.

You probably already know what happened next, but I retell it anyway so that my blog readers can learn about it (as for myself, I heard about it from the blog Retraction Watch). In any case, shortly after the publication in Nature, Moro-Martin received a letter from Dr Jean-Claude Worms, head of the ESF's Science Support Office, with the following content.

The European Science Foundation hereby requests that you retract the following allegation contained within your opinion piece published on 8 October in Nature (Volume 514, Issue 7521). [Portugal may now have to close half of its research units] because of a flawed evaluation process supported by the European Science Foundation. The European Science Foundation refutes any allegation that the process was flawed and considers that the statement cited above is slanderous, as the independent work performed in the framework of the evaluation of FCT research units followed the best international practices. http://www.esf.org/serving-science/fct-rd-units-evaluation-by-esf.html. While the European Science Foundation is cited in your paper, it is highly regrettable that no one from our organisation was interviewed and no request for clarification made. In addition, and as you may be aware, the Portuguese national union for higher education has launched a formal legal action on the evaluation process, and this has not yet come to a conclusion. If your allegation is not publically retracted in Nature, the European Science Foundation will be compelled to take appropriate legal action.

I kindly ask you (a) to retract Dr Jean-Claude Worms' threat to "take [...] legal action" against Amaya Moro-Martin, (b) to apologize to her, and (c) to bring to Mr Worms' attention something that has obviously escaped him, namely that the ESF is supposed to be "sensitive to societal and ethical considerations in all its activities". Dr Worms' abominable letter to Moro-Martin (threatening a ridiculous lawsuit as a mere intimidation tactic) clearly does not live up to such standards.

If instead you should turn down my request, and go on to have the ESF take the legal action against Moro-Martin threatened by Dr Worms, then please note the following. I, too, consider the evaluation process referred to by Amaya Moro-Martin flawed.¹ So please go on to sue me as well.

Yours sincerely,

Olle Häggström

Footnote

1) Well, to be perfectly honest, I have no clue (other than that I have never seen, and can hardly imagine, a scientific evaluation procedure on that level so obviously flawless that it does not leave legitimate room for someone to call it "flawed"). Bu my point is not that the procedure was flawed, but that I have the right (just like Amaya Moro-Martin) to say it was.

Tyder positiv kursutvärdering på svag lärarinsats?

På Chalmers liksom på andra universitet och högskolor brukar så gott som varje kurs åtföljas av en kursutvärdering, där studenterna (anonymt) ger sina synpunkter. Var föreläsningarna bra och begripliga? Var kursen välorganiserad? Etc.

Tanken med dessa kursutvärderingar var ursprungligen att läraren skulle ges möjlighet att förbättra kursen inför nästa år, och måhända är detta fortfarande att betrakta som deras huvudsyfte, men en annan användning av dem har på senare år kommit att bli alltmer framträdande. När en universitetslärare löneförhandlar, när hon söker en lektors- eller professorstjänst, eller när hon ansöker om befordran, så finns kursutvärderingar från hennes tidigare undervisningsinsatser med som en av de aspekter som ligger till grund för beslut. Tanken är givetvis att man vill anställa och belöna skickliga lärare, och att den lärare som får goda betyg i studenternas kursutvärderingar troligtvis också är en skickliga lärare.

Och det låter ju som en god tanke, men kanske vi för säkerhets skull borde kontrollera att positiva kursutvärderingar verkligen korrelerar med lärarskicklighet? Jag har nu tagit del av en aktuell studie som behandlar just den frågan, och mycket riktigt finner författarna en korrelation mellan positiva kursutvärderingar och framgångsrik lärarinsats. Korrelationen är emellertid negativ:

We find that, even in a setting where the syllabuses are fixed and all teachers in the same course present exactly the same material, professors still matter substantially. [...] Moreover, our measure of teaching quality is negatively correlated with the students’ evaluations of the professors: teachers who are associated with better subsequent performance receive worst evaluations from their students.

Studien, som bär titeln Evaluating students’ evaluations of professors och är författad av de italienska ekonomerna Michela Braga, Marco Paccagnella och Michele Pellizzari, publicerades tidigare i år i tidskriften Economics of Education Review. Den bygger på ett relativt stort datamaterial och tycks mig vara mycket omsorgsfullt genomförd. En särskild styrka ligger i att allokeringing av studenter till olika lärare randomiserats, vilket eliminerar många felkällor och är standard inom kliniska medicinska studier men inte alltid möjligt att uppnå på andra områden. Författarna likställer undervisningens kvalitet med hur mycket studenterna lär sig,¹ och som en proxy för hur mycket studenterna lärt sig använder de studenternas resultat på senare kurser i utbildningsprogrammet.

Att utfallet av kursenkäter skulle korrelera negativt med undervisningens kvalitet kan tyckas kontraintuitivt, men Braga et al föreslår som en trolig förklaring att studenter är ute efter inte bara att lära sig, utan också att få en lättjefull och behaglig resa fram till godkänt betyg, något som kan stå i direkt konflikt med inlärningsmålet:

These empirical findings challenge the idea that students observe the ability of the teacher in the classroom and report it to the administration when asked in the questionnaire. A more appropriate interpretation is based on the view that good teachers are those who require their students to exert effort; students dislike it, especially the least able ones, and their evaluations reflect the utility they enjoyed from the course.

Sista ordet är självklart inte sagt i fråga om kursenkäters värde för att mäta lärarskicklighet, och vad gäller den här studien kan man t.ex. resa frågan om generaliserbarhet från ett enda italienskt universitet till högre lärosäten i allmänhet. Jag tycker ändå att den med kraft påvisar naiviteten i den utbredda uppfattningen om att det självklart föreligger ett positivt samband mellan kursenkätsreslutat och lärarskicklighet.

Fotnot

1) De medger dock att det inte är självklart hur ett begrepp som undervisningskvalitet skall definieras, och att om det är studenternas nöjdhet med kursen snarare än deras inlärning som är det viktiga så ställs studiens resultat på ända. Men, som de lakoniskt konstaterar, "We doubt that this is the most common understanding of higher education policy.".

Genväg till Piketty

Årets (även om den utkom på originalspråk redan 2013 med titeln Le Capital au XXIe siècle) stora samhällsvetenskapliga snackis och hit verkar vara den franske nationalekonomen Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som behandlar frågan om ekonomisk ojämlikhet i samhället. Det handlar om kapital- och inkomstfördelning och hur dessa förändrats över tid i en rad länder, hur dessa förändringar kan förklaras, och vad vi eventuellt borde göra framöver för att inte den ekonomiska ojämlikheten skall eskalera. Boken har klättrat högt på bestsellerlistor, den har hyllats av oräkneliga skribenter (alltifrån Paul Krugman i New York Review of Books till Sven-Eric Liedman i DN), den har kritiserats i Finacial Times, den har diskuterats i en rad inlägg på utmärkta grannbloggen Ekonomistas, och på Twitter diktade självaste Göran Greider i ett inspirerat ögonblick följande:

Piketty
Piketty
alla läser däri
om dom som går i
sina gyllne skor

Dock är boken en rejäl tegelsten - så tjock att endast en liten minoritet av dess s.k. läsare faktiskt läst ut den. Detta fick mig i somras att bestämma mig för att trots allt prioritera bort den från min läslista. Men så, häromveckan, kom räddningen. Över en fika på ett av caféerna på Stockholm C berättade filosofen Gustaf Arrhenius entusiastiskt att den svenske nationalekonomen Jesper Roine (författare till ett par av de ovan länkade Ekonomistas-inläggen) skrivit en nätt liten 111-sidig reflekterande sammanfattning av boken. Bara minuter senare hittade jag Roines Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet: Sammanfattning och svenskt perspektiv på PocketShop, och jag sträckläste den sedan på tåget hem till Göteborg. Jag välkomnar att Piketty fäster strålkastarljuset på fördelningsfrågor i en tid då annars det mesta av fokuset ligger på maximering av total tillväxt. Jag upplever inte de intellektuella insikter som han (genom Roines filtrering) bjuder på som särskilt hisnande,¹ men de är knappast heller försumbara, och de är väl värda de där timmarna på tåget - rekommenderas! Naturligtvis kan jag fortfarande inte skrävla med att ha läst Pikettys tjocka bok, men jag tror mig genom Roines av allt att döma kompetenta sammanfattning ha ett ganska bra hum om vad folk snackar om när de snackar om Piketty.

Fotnot

1) Två andra ekonomer som i en aktuell och stort uppmärksammad bok befattar sig med den ökande ekonomiska ojämlikheten är Erik Brynjolofsson och Andrew McAfee, och om jag måste välja finner jag deras diskussion mer givande än (den genom Roine filtrerade) Piketty. Medan Piketty/Roine fokuserar på abstrakta makroekonomiska sammanhang, och som huvudförklaring till ökad ekonomisk ojämlikhet anger olikheten r>g, där r är avkastningen på kapital och g är tillväxttakten i ekonomin, så rör sig Brynjolfsson och McAfee på ett konkretare plan, då de pekar på digitaliseringens genombrott, och hur den via försumbara kopieringskostnader och eliminerandet av geografiska avstånd leder till en "vinnaren tar allt"-ekonomi där vi ser en förskjutning av allt större samhällssektorer från Mediokristan till Extremistan.

Gatukonst i Borås

Läsare i Västsverige (och annorstädes) rekommenderas varmt besöka Borås, som jag själv gjorde igår, för en av de häftigaste konstutställningar jag någonsin upplevt. Officiellt ägde gatukonstevenemanget No Limit rum den 4-7 september i år, men flertalet konstverk finns kvar på olika husfasader inom behagligt promenadavstånd från varandra i centrala Borås. Nedan ett litet axplock. Foton av Eva Häggström.

Filmtajm!

Nu, kära läsare, är det filmtajm! Två aktuella YouTube-filmer som jag omöjligt kan unanhålla er har kommit till min kännedom (båda för övrigt genom vännen Patrik Lindenfors försorg).

Den första av dem har vi redan presenterat på Uppsalainitiativet, men jag gör det här också eftersom den så väl illustrerar ett återkommande tema här på bloggen: den eskalerande galenskapen inom det amerikanska Republikanska partiet. Känsliga personer varnas: det här är enbart för den som står ut med att se republikanska kongressledamöter ägna sig åt rena rama Stockholmsinitiativs-pajaserierna.

Den andra filmen är något så ovanligt som en rap om Singulariteten. De läsare som är insatta i ämnet kommer att känna igen många referenser och glädjas åt musik- och videomakarnas humoristiska fyndigheter. De som är mindre insatta kommer i bästa fall att få sin nyfikenhet frestad och en impuls att lära sig mer. Låt mig då för säkerhets skull framhålla att videon i sig inte är att betrakta som någon pålitlig kunskapskälla, liksom inte heller Ray Kurzweils missionerande utgör den bästa och mest vederhäftiga vägen in i ämnet. Helst av allt rekommenderar jag Nick Bostroms bok Superintelligence, men för den som inte orkar med en hel bok lyfter jag gärna fram Eliezer Yudkowskys lite kortare text, David Chalmers ännu lite kortare text, eller (för den som verkligen har bråttom) Max Tegmarks pyttekorta text om samma ämne.

Om trevnad

Trevnad är ett nästan lite paradoxalt begrepp. Trevnad i sig är (per definition) trevligt, medan tal om trevnad nästan aldrig är det. Så t.ex. upplever jag sällan trevnad när min kära hustru riktar uppmaningen "Kan du tänka dig att göra en insats för vår gemensamma trevnad?" till mig, ty när så sker (vilket händer emellanåt) så vet jag att det inte handlar om att ta med henne på romantisk weekend till Loka Brunn, eller ens om att korka upp en flaska rött, utan om andra och vanligtvis betydligt mindre trivsamma hushållsgöromål.

Låt mig ge ett annat exempel på tal om trevnad som inte resulterar i någon större trevnad, utan snarare i motsatsen. Sedan den välkände meteorologen Pär Holmgren för ett par veckor sedan gjort en Facebookuppdatering med länk till den artikel i UNT som han och jag tillsammans med Mikael Karlsson undertecknat, så skrev klimatförnekaren Lena Krantz (frontfigur i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, i och med att hon är skribent på deras officiella blogg vilken går under det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen) en kommentar där hon ifrågasatte Pärs val att liera sig med en så "extremt otrevlig figur" som mig. Detta resulterade i en lång och rättså otrevlig diskussion om trevnad, i vilken, förutom yours truly (OH) och nämnda Lena Krantz (LK) och Pär Holmgren (PH), även Anders Emretsson (AE) och Bo Jonsson (BJ) deltog. Diskussionen ägde rum den 13-15 september, och jag saxar följande ur den:¹

LK: Förstår inte att du ger dig i lag med Olle Häggström. Han är ju knappast någon expert och dessutom är han en extremt otrevlig figur. En nedlåtande översittare.

PH: Lena Krantz: Jag förstår inte att du ger dig i lag med ett stort antal av klimatskeptikerna i Sverige. INGEN av dem är någon expert. Många av dem är dessutom otrevliga figurer. ;-) Olle Häggström, om någon, är expert på statistik - vilket den här debattartikeln delvis handlar om.

OH: Huruvida jag är "en extremt otrevlig figur" eller inte verkar det finnas delade meningar om, se t.ex. den sympatiska intervjun med mig i Chalmers Magasin i våras (http://haggstrom.blogspot.se/2014/06/omslagspojke.html). Sant är emellertid att det händer att jag säger ifrån på skarpen, utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd, då jag ställs inför personer hos vilka dumheten parar sig med arrogansen, och då är det fullt förståeligt om de som hamnar i skottlinjen (och ofta handlar det just om Lena Krantz och hennes klimatförnekarkollegor i Stockholmsinitiativet) uppfattar mig som "extremt otrevlig".

LK: Olle, Jag tänkte nu inte på mig själv utan på Lennart Bengtsson och hur du understod dig att behandla honom. Han ÄR ju experten men inte du. Ändå tyckte du att du kunde sätta dig på höga hästar och skriva dumheter fulla av arrogans och nedlåtande kväden. Jag skriver nu bara vad jag personligen tycker utan diplomatiskt fetvadd. :-D

LK: Pär, De är faktiskt mycket trevliga, alla de som skriver på klimatupplysningen.se. Jag känner ju dem så jag vet. ;-)

OH: Då tycker jag att vi kan lämna till Pärs läsekrets att själva bedöma huruvida min text i våras om Lennart Bengtssons tragiska utveckling från framstående klimatforskare till alltmer högljudd antiklimatåtgärdsagitator innehåller "dumheter" eller saker som gör mig till "en extremt otrevlig figur": http://haggstrom.blogspot.se/2014/05/om-lennart-bengtssons-beklammande-fard.html

OH: Bland Lena Krantz skribentkollegor på den klimatförnekarblogg som bär det orwellskt klingande namnet "Klimatupplysningen" återfinns en herre vid namn Ingemar Nordin. Han hör alltså till dem som Lena Krantz ovan försäkrar är "faktiskt mycket trevliga" (detta alltså i kontrast mot den "extremt otrevlige figur" som är yours truly). Låt oss då se hur denne "faktiskt mycket trevlige" Nordin kan uttrycka sig - här är tre exempel från sagda klimatförnekarblogg på hur han uttrycker sig om sina meningsmotståndare:

Exempel 1 - "De här nazifierade Göbbelstyperna i Sydsvenskan vill ju bara utrota alla klimathotskeptiker."

Exempel 2 - "Karln är uppenbarligen galen och lider svårt av paranoia."

Exempel 3 - "Men när det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet."

Samtliga tre Nordincitat handlar om specifika och lätt identifierbara personer.

Som en liten utmaning till Lena Krantz och till övriga skulle jag vilja föreslå en övning. Försök att i den bloggpost som jag länkade till i min förra kommentar - och som enligt Lena Krantz kvalificerar mig för epitetet "en extremt otrevlig figur" - hitta någon formulering som ens tillnärmelsevis når den grad av otrevnad som Ingemar Nordin visar prov på i de tre exemplen. (Obs! Bloggposten innehåller en del direkta citat av Lennart Bengtsson, men dessa räknas såklart inte i detta sammanhang.)

PH: Lena: Vi har nog olika definitioner om vad "trevlig" innebär...

LK: Olle, Man kan ju lite försyn undra varför Lennart Bengtsson frekvent skriver kommentarer på vår blogg men aldrig på er? Ja med tanke på hur trevliga eller inte ni är. :-D

AE: Att Lennart Bengtsson trivs bättre på Klimatupplysningen är väl inte så konstigt. Där får han knappast några mothugg, och han rör sig bland politiskt likasinnade.

LK: Pär, Jag försöker alltid att ha en trevlig ton då jag menar att den går före ett eget tyckande. Alla människor har ett lika värde för mig. Vi är olika och tycker olika men det får man lov att respektera. I annat fall har man inget i diskussionen att göra tycker jag.

OH: Nu framhåller Lena Krantz att hon "försöker alltid att ha en trevlig ton". Hedervärt! Som ett exempel på denna trevliga ton kan vi blicka uppåt i denna kommentarstråd och se hur hon inleder den med att meddela att jag är "en extremt otrevlig figur". Trevligt värre! Låt mig föreslå en applåd för Lena Krantz och den trevnad hon sprider omkring sig med sin trevliga ton!

Vidare kan konstateras att denna så trevliga Lena Krantz verkar ha avböjt min utmaning om att peka ut var någonstans i min text jag kvalificerar mig för epitetet "en extremt otrevlig figur" eller i alla fall når ned någonstans i närheten av nivån hos den enligt henne "faktiskt mycket trevlige" Ingemar Nordin.

Slutligen tror jag att hon kan ha rätt i att Lennart Bengtssons val att hänga på den s.k. Klimatupplysningen hellre än på Uppsalainitiativet kan ha med trevnadsnivån på respektive blogg att göra, åtminstone om man med "trevnad" menar något i stil med "benägenhet att lisma och svassa för Lennart Bengtsson och okritiskt instämma i alla hans utbrott om hur folk som förespråkar grön energiomställning är kommunister som borde deporteras till Nordkorea". Där verkar vi på Uppsalainitiativet ligga lite efter. Eller som jag påpekar i den ovan länkade bloggposten:

"Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,(FOTNOT 4: Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.) men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen."

LK: Olle, Det otrevliga i ditt fall handlar bland annat om att du tycker att du har mandat att sätta dig över en av sveriges mest meriterade klimatforskare. Du tycker att du vet bättre än han men det håller jag verkigen inte med om.

Du är nog trevlig mot personer som betraktar dig som en auktoritet inom klimatområdet men är otrevlig när någon (som jag) inte alls ser dig så. Du är precis lika mycket lekman som jag, punkt. Mitt uttalande om dig är dessutom baserat på mångårig erfarenhet. Droppen var nog din svada och ditt försök att demonisera Lennart Bengtsson. Väldigt obehaglig sådad.

Eller med andra ord, jag behandlar andra precis så trevligt som de behandlar mig. Ja jag börjar alltid med en trevlig ton men i ditt fall är det rätt lönlöst som med all önskvärd tydlighet framgår i dina kommentarer i denna tråd.

Vi ska nog fortsätta att undvika varandra, det är en bra strategi.

AE: Men något exempel fick vi alltså inte se, Lena?

BJ: Lena Krantz, reagerar du inte över vad som skrivs på din blogg om Hansen, Mann och andra klimatforskare? Av personer som aldrig sysslat med klimatforskning?

PH: Lena: Det är verkligen ett MYCKET konstigt resonemang som du för när det gäller Lennart B. Du försvarar ofta hans påståenden och slutsatser. MEN! Jag hör aldrig dig, eller någon annan med koppling till SI, försvara andra "experters" påståenden med samma energi.

Vi kan kanske vara överens om att LB har en lång och framgångsrik forskarkarriär i meteorologi bakom sig, men det gör väl honom knappast immun för kritik? Framför allt inte kritik mot de mer eller mindre politiska uttalanden han gör.

Varför skulle just han vara i någon slags särställning?

Som Bo Jonsson påpekar ovan: Är det ok att människor som aldrig sysslat med klimatforskning får kritisera Hansen, Mann m fl?

OH: Bo och Pär: väl talat! På den s.k. Klimatupplysningen (KU), som Lena Krantz representerar, härskar en etikettsregel som innebär att man (a) placerar en enskild klimatforskare (Bengtsson) med goda forskningsmeriter på piedestal och anser att denne i kraft av sina meriter inte får lov att kritiseras med så mycket som ett pip vilka omdömeslösheter denne än förfaller till, samtidigt som man (b) tillåter sig att kasta vad för slags grundlös jävla skit som helst på andra minst lika välmeriterade klimatforskare. Jag kan inte uppfatta det som annat än djupaste djupaste hyckleri, och som en gravt perverterad förvanskning av den sunda respekt för vetenskapens metod och vetenskapens evidens som varje verklig vän av vetenskapligt tänkande känner, vilken de på KU ersatt med en bisarr avgudadyrkan av några få enskilda forskare som råkar ha välkomna ståndpunkter.

Jag tycker att Lena Krantz borde skämmas (något hon dessvärre inte verkar ha förstånd till) som företräder ett sådant hyckleri. Om hon nu avser att hålla fast vid detta så kan jag inte annat än välkomna hennes deklaration om att hon fortsättningsvis avser undvika mig.

Låt mig dock korrigera ett missförstånd i hennes senaste kommentar. Genom sin spekulation om att jag nog är "trevlig mot personer som betraktar [m]ig som en auktoritet inom klimatområdet men är otrevlig när någon (som [hon själv]) inte alls ser [m]ig så" så försöker hon göra det hela till en simpel personstrid. Men när jag tar till på skarpen mot det vetenskapsförnekeri som försiggår på KU och annorstädes, så handlar det som regel inte alls om hur dessa personer ser på mig. Min egen person är i sammanhanget oväsentig. Vad jag vänder mig emot är hur de förvränger och förvanskar det vetenskapliga evidensläget, och på annat sätt förfaller till ohederligheter.

LK: Olle, Det är inte så intressant vad du skriver då du inte är någon auktoritet i ämnet. Det blir i det närmaste skrattretande när du skriver att du "tar i på skarpen" oss som skriver på Klimatupplysningen. Du har knappast någon tyngd i sammanhanget.

LK: Pär och Olle. Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal och Lennart Bengtsson har givetvis inte någon vetenskaplig särställning förutom viljan till att ändra sin syn. Jag tycker dock att han får ha vilka politiska åsikter han vill även när jag inte håller med. Vi kom ju i ett tvistemål när SDs Josef Fransson läste upp en LB intervju i riksdagen vilket jag då menade var mindre bra. Jag håller alltså verkligen inte med i alla vad LB skriver utanför det vetenskapliga.

Däremot är det naturligtvis mycket mer intressant för klimathotsskeptiker att lyfta fram forskare som tänker själva och dessutom vågar ifrågasätta paradigmet. Judith Curry är en annan sådan forskare och det finns givetvis fler.

Ska jag nämna någon forskare och forskarrapport som jag har lyft fram och som kan sägas tillhöra mainstream så är det ex Kevin Trenberth (hoppas att det blev rättstavat).

PH: Lena Krantz: Intressanta formuleringar du har: "Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal". Men det är ju det du/ni gör! :-(

Olle Häggström är väl dessutom mycket mer auktoritet i ämnet än (gissar) 99% av alla som skriver/kommenterar på era sidor? Han är en IDAG aktiv och framgångsrik forskare i ett ämne som ligger mycket nära klimatforskningen. OM du ifrågasätter hans auktoritet behöver du rimligtvis ifrågasätta så gott som ALLAs, möjligen bortsett från (gissar) ett dussintal forskare i Sverige. Förstår du inte det? Eller vill du bara inte förstå det?

LK: Pär, visst är det svårt med gränsdragningar men jag kan inte se att statistik skulle ligga så när klimatforskningen mer än att visa att det verkligen har blivit ex fler och/eller kraftigare skyfall.

Men visst, Olle kanske också kan skriva en forskarapport som efter granskning skulle bli accepterad i en välrenommerad vetenskaplig tidskrift där han förklarar varför detta sker (om det skulle vara/bli så). Jag är såklart inte detaljuppdaterad om hans kunskaper.

Att jag uppfattar honom som otrevlig är min högst personliga upplevelse från otaliga svavelosande inlägg och kommentarer. Så även i denna tråd där jag enligt Olle är gravt perverterad och borde skämmas.

OH: Jag drar mig för att gå in på min vetenskapliga meritering, då jag inte tycker att rätten att yttra sig kritiskt om andras argumentation skall vara en meriteringsfråga. (Och man kan ju undra hur Lena Krantz själv kan få för sig att yttra sig om hon verkligen på allvar tycker det skall vara villkorat med rätt slags vetenskaplig CV.) Men i alla fall, helt kort, då ämnet ju kommit upp:

Jag dristar mig inte att kalla mig klimatforskare, och jag tycker att Pär med sina vänliga ord ovan tar i lite i överkant, men jag tycker också att Lena Krantz fjompiga utfall "Du är precis lika mycket lekman som jag, punkt" är lite väl onyanserat, då vi beaktar följande:

* Min vetenskapliga meritering i det för klimatvetenskapen mycket viktiga grannämnet matematisk statistik kan nog rimligtvis betecknas som ganska stor.

* Jag samarbetar för närvarande med klimatforskare i ett projekt om bayesiansk skattning av klimatkänsligheten. Någon publikation har detta ännu inte resulterat i, men jag tror och hoppas att det skall bli minst en.

* I min kommande bok, kontrakterad med Oxford University Press med beräknad utgivning 2015, ägnas ett kapitel åt klimatvetenskap.

* I den här vetenskapliga uppsatsen, publicerad 2013, ägnas långa stycken åt klimatvetenskapliga spörsmål: http://www.math.chalmers.se/~olleh/haggstrom_proc_ems.pdf

OH: Nu påstår Lena Krantz att jag påstått att hon "är gravt perverterad och borde skämmas". Det är sant att jag sagt att hon borde skämmas (och det står jag sannerligen för), men att jag skulle ha sagt att hon "är gravt perverterad" är (med för KU-gänget typisk nivå på hederlighet) hennes eget påhitt.

OH: Vidare känns det tämligen surrealistiskt att få bannor för mitt rättframma språkbruk av den person som inledde hela diskussionen med att stämpla mig som "en extremt otrevlig figur".

LK: Olle, Du skrev i ett och samma kommentar "På den s.k. Klimatupplysningen (KU), som Lena Krantz representerar.....som en gravt perverterad förvanskning....Lena Krantz borde skämmas"

Ärligt talat följer jag forskningen med stort intresse och med öppet sinne. Jag har förstått att du anser att din syn är den enda rätta och de forskare och forskningsstudier som du vill lyfta fram är de enda rätta. Den som inte håller med dig försöker du trycka ner med svavelosande tillmäten av typen ovan.

JÄTTETREVLIGT Olle, verkligen.

LK: Men nu får det vara bra för denna gång. Ha en trevlig valvakekväll allihop (inklusive Olle).

OH: Undrar just om denna Lena Krantz på allvar föreställer sig att om man kan plocka ett antal ord ur en meningsmotståndare inlägg, och om man pusslar ihop dessa ord till ett påstående, så är det automatiskt OK att tillskriva meningsmotståndaren detta påstående.

LK: Olle, Vaknade i morse och kände att jag inte har fått fram vad jag egentligen reagerar på när det gäller dig. Det beror på att jag har använt fel ord.

Människor är olika men jag skulle säga att vissa är sk gränsöverskridare som ex Lennart Bengtsson. Det är jag själv också då jag inte tycker att det är intressant att diskutera något (handlar inte bara om klimatet givetvis) med människor som i stort sett tycker som jag. Min upplevelse av dig är att du mobbar. Dels dem som inte tycker som du men också gränsöverskridare som Lennart. Han hade ju sagt ja till ett uppdrag som expertrådgivare i en organisation som inte föll dig på läppen.

Ditt "Nordkorea" inlägg om denna sak är inte kritik i min ögon utan ren mobbing.

Jag uppfattar Pär som en fördragsam person som det går att diskutera klimatet med. Det gör det ju naturligtvis inte med dig utan att bli utsatt för mobbing om man dristar sig till att föra fram åsikter som du inte håller med om.

Naturligtvis tar jag avstånd från mobbing och mobbare.

Och ja, jag betraktar dem som otrevliga figurer. Det är väl snarare ganska milt uttryckt i sammanhanget.

OH: Det är lite imponerande hur konsekvent och energiskt denna Lena Krantz, som ju (enligt egen utsago) "försöker alltid att ha en trevlig ton", går in för att smutskasta mig. Och hon kan verkligen (rutinerad KU-bloggare som hon är) sina fultricks!

Att hon inte drar sig för att gravt förvanska vad jag sagt har vi redan konstaterat. Nu kör hon tricket att försöka kleta på mig en Nordkorea-stämpel, trots att det ju inte är jag utan Bengtsson som kör med Nordkorea-retorik - allt jag gjort är att citera Bengtsson för att ge exempel på hur lågt han kan sjunka i sin polemik. Om det räknas som "mobbing" mot en person att ordagrant återge vad denne själv har yttrat offentligt så erkänner jag mig skyldig.

LK: Olle, Ja det var ren och skär mobbing. Jag kallar ditt inlägg för "Nordkorea" inlägget eftersom den delen i ditt mobbinglägg inte hade ett smack med saken att göra. Du hade grävt fram en kommentar långt ner i någon tråd som dessutom inte hade med klimatet att göra överhuvudtaget, än mindre med LBs medverkan i en organisation.²

Ja, ni ser... detta blev ju inte alls särskilt trevligt!

Fotnoter

1) Förutom att illustrera trevnadsparadoxen fyller utdraget en annan funktion. Det är ju nämligen så att den bild jag ger av mig själv här på bloggen emellanåt drar åt det lite självförhärligande hållet, och för balansens skull kan den tämligen negativa syn på mig som Lena Krantz ger uttryck för i diskussionen fungera som en välavvägd motvikt.

2) Med anledning av denna avrundande kommentar från Lena Krantz kan man fråga sig (a) om hon verkligen har rätt i att min exemplifiering av Lennart Bengtssons smidiga assimilering i den brutala hatretoriken på den s.k. Klimatupplysningen är irrelevant för helhetsbilden av dennes beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket, och (b) huruvida påpekandet att jag är "en extremt otrevlig figur" är tillräckligt relevant för den av Pär Holmgren anslagna UNT-artikeln för att fria Krantz från en eventuell anklagelse om att uppfylla hennes egen definition av "ren och skär mobbing". Jag lämnar åt läsaren att själv fundera över dessa frågor.