Brösttoner i Uppsala

SvD Brännpunkt har idag släppt in ett osedvanligt pubertalt debattinlägg, där Christoffer Orméus, ordförande i den anrika borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala, tar i så att han nästan kräks i sin upprördhet över Allianspartiernas medverkan i den blocköverskridande överenskommelse som häromdagen kom till som ett konstruktivt försök att hantera den komplicerade parlamentariska situation vi hamnat i. "Högförräderi" hojtar han, möjligen (men här erkänner jag mig spekulera ganska fritt) i hopp om att kunna lyfta sin förenings marginaliserade position i svensk samhällsdebatt till något som liknar den synlighet de åtnjöt i fornstora dagar.

Jag skulle absolut inte finna Orméus utgjutelser värda ett omnämnande här på bloggen, om det inte vore för att de osökt ger mig tillfälle att uppmärksamma läsekretsen på att jag själv för snart fem år sedan, den 25 mars 2010, bidrog till Heimdals seminarieserie. Jag var naturligtvis fullt på det klara med vad för slags stockkonservativt sällskap jag gästade, men ville inte avstå från möjligheten att, när tillfälle gavs, låta dem smaka på lite upplysning. Mitt föredrag hade rubriken Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig, och emottogs föga entusiastiskt av de unga (samt en och annan lite äldre) uppsaliensarna i publiken, men när jag nu ser tillbaka på mitt föredragsmanuskript tycker jag likväl att det känns tillräckligt spänstigt och förståndigt för att jag nu skall vilja dra fram det på nytt.

Internetuppkoppling rakt in i hjärnan?

Kommer ni ihåg förra årets bloggpost Michael Chorost har en dator i sitt huvud, i vilken jag recenserade Michael Chorosts bok Rebuilt: How Becoming Part Computer Made Me More Human från 2005? Jag meddelade blandade känslor inför boken. Å ena sidan fann jag den ge en intressant skildring av tekniken bakom det hörselhjälpmedel som kallas cochleaimplantat, och av dess psykologiska och sociala konsekvenser. I följande stycke lyfte jag fram något av det bästa hos boken:

Att cochleaimplantatet är något helt annat än en vanlig hörapparat förstår man på ett konkret sätt då Chorost kan koppla upp sig mot exempelvis en telefon eller en CD-spelare, och på så sätt få ta del av ljudupplevelser utan att dessa härrör från några som helst ljudvågor eller vibrationer i rummet han befinner sig i. Intressant är också hur han får tillgång till alternativa programvaror som var och en ger sina karaktäristiska ljudbilder och ljudupplevelser, vilket gör att han blir osäker på hur det "sanna" ljudet verkligen låter och till slut inser att det inte finns någon objektiv sanning i frågan utan bara olika representationer.

Å andra sidan fann jag (se bloggpostens Fotnot 1) bokens långa självbiografiska partier märkligt känslokalla och mekaniska.

Min uppfattning om hans uppföljare World Wide Mind: The Coming Integration of Humanity, Machines and the Internet (2011) är mer entydigt negativ. Den obehagligt känslokalla egocentriciteten i de självbiografiska partierna återkommer i den nya boken,¹ medan denna gång även dess mer fackboksmässiga eller populärvetenskapliga passager har allvarliga brister. Chorosts tes (som innebär en helomvändning jämfört med hans kritiska inställning i den förra boken) är att vi kan och bör gå vidare från cochleaimplantattekniken, och skapa uppkopplingar mot Internet och mot varandra rakt in i våra hjärnor - uppkopplingar som allstå inte tar omvägen via våra normala sinnesorgan. De konsekvenser han tycker sig se är revolutionerande, och inkluderar upplösandet av individen i något slags kollektivt medvetande. Detta för tankarna till Star Trek-seriens skrämmande Borg-samhälle, något Chorost medger, men han associerar hellre till den ensamma människans kontaktsökande och tänker sig det utopiska tillstånd han skisserar som den ultimata kramen. Att en utveckling av det slaget på lång sikt är möjlig håller jag för någorlunda troligt, medan frågan om huruvida den är önskvärd tycks mig helt vidöppen, men det betyder inte att jag är beredd att svälja vad som helst på detta område. Chorosts futurologiska metod består i att han likt en profet fabulerar i stort sett fritt i sina berättelser om hur det kommer att bli, och understödjer sina profetior med som bäst vaga antydningar till argument. Här är en typisk passage:

Inevitably, fears will arise that some nefarious organization will try to "control" citizens' minds and actions. I believe such fears will be overblown. As I explained² earlier, the outside activation of cliques in the brain would feel different to the user than her own natural brain activity, much as a photograph is obviously a representation of a scene rather than the scene itself. It would feel artificial and contrived, and so it would be easy to know that it is imposed. Just as people today have learned to avoid spam emails that give links to fake banking websites, people tomorrow will learn to be suspicious of thoughts that feel fake (and block their senders). And just as email programs now successfully filter out most spam, phishes, and viruses, a future incarnation of the World Wide Web will have its own defenses against malicious senders. (s 197-198)

Hur kan Chorost veta allt detta? Det får vi inga besked om. Att läsa boken kort efter Nick Bostroms Superintelligence, där författaren förser varje framtidsscenario med föredömligt välavvägda reservationer och markeringar om epistemisk osäkerhet, ger en skarp kontrastverkan - en kontrast som inte faller ut till Chorosts fördel.

De mer jordnära stycken där Chorost redogör för aktuell forskning, exempelvis kring hur man med hjälp av så kallad optogenetik kan både läsa av och påverka hjärnaktivitet hos möss, är något bättre, men han har en återkommande tendens att övertolka resultaten.

Fotnoter

1) Ett typiskt exempel är följande stycke om hans (då) blivande hustru:

My new skills of patience and compassion had helped me connect with Victoria. The binding energy of eros had followed. Very well: my next workshop would be our relationship. I had never been in a relationship lasting longer than six months. I needed to learn the challenges and rewards of a long-term relationship. I would learn what it is like for our two bodies to regulate each other on a daily basis, generating subtle and deep oxytocin rewards. We would grow both individually and together. (s 166)

Rent ironiskt blir det när han i ett efterord (s 209) skriver om henne att hon "came into my life when I was halfway through the manuscript, but her warmth and humor have illuminated every page", ty ingenstans i boken står vare sig någon värme eller någon humor att finna.

2) Ordet "explained" bör här inte förstås i dess antydda betydelse "påvisat", utan hellre som "spekulerat".

Stadens gator

Jag fann följande bild på Twitter, med kommentaren "Cities feel a lot less welcoming when you highlight the places pedestrians aren't supposed to go like this". Träffsäkert!

Ofullkomlig robotteknik

För den läsare som tagit del av mina upprepade bloggposter på temat "Finns det en risk att robotarna tar över världen?" (se t.ex. den här, den här och den här) och fått en obehaglig magkänsla som skulle vara skön att slippa, åtminstone nu över de stundande helgerna, så kan det måhända vara välkommet med ett besked om att dagens robotteknik ännu är långt ifrån fulländning. Jag erbjuder härmed en 20 sekunder lång sydkoreansk videosnutt som kanske kan ge den önskade lindringen:

Rothstein och rationaliteten

Bo Rothstein skriver (som så ofta) på DN Debatt idag, och det han skriver är (som nästan lika ofta) klokt och tankeväckande. Istället för att lägga ut texten kring allt jag håller med om i hans debattinlägg, rubricerat Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen, vill jag skjuta in mig på en enda formulering som jag finner problematisk, nämligen den där han förklarar vikten av tillit i samhället på följande vis:

Litar man inte på att de flesta andra betalar sina skatter, källsorterar sina sopor, avstår från att ta emot mutor eller överutnyttja de sociala förmånerna är det föga rationellt att vara "den ende" som betalar sina skatter, källsorterar sitt avfall och helt enkelt spelar enligt reglerna.

Just detta påstående (även om den exakta ordalydelsen givetvis varierat) om vad som är "rationellt" har jag hört eller läst många gånger från Bo under åtminstone tio års tid.¹ Problemet är att påståendet underförstår att om den önskade tilliten föreligger så blir det tvärtom rationellt - ur det individuellt egennyttiga perspektiv som här avses - att betala skatt, källsortera, etc. Men så är inte fallet. Oavsett om andra betalar skatt eller inte så gör jag samma personliga besparing genom att smita från skatten. Oavsett om andra källsorterar eller inte så sparar jag lika mycket tid och kraft på att strunta i källsorteringen. Etc. Och oavsett om andra gör sitt eller inte är, ur mitt strikt egennyttiga perspektiv, nyttan av att jag betalar skatt eller källsorterar försumbar. Så ser incitamentsstrukturen ut i det slags spelteoretiska situation som Bo här diskuterar, och som benämns allmänningens tragedi: oavsett vad andra gör tjänar jag på att själv smita undan från att bidra.

Ordet "rationalitet" är ofta positivt värdeladdat (inte minst i mina egna texter), men så vill jag naturligtvis inte att det uppfattas här.² Jag betalar min skatt, jag källsorterar mina hushållssopor, etc, och jag anser att det är rätt att göra så. Min poäng är bara att för att förstå varför människor i välfungerande samhällen agerar på det önskade viset så räcker det inte med kombinationen av tillit och rationalitet - något mer måste till, som t.ex. en nedärvd och/eller kulturellt betingad motvilja mot att avvika från vad folk omkring en gör. I själva verket har Bo Rothstein, bl.a. i den i Fotnot 1 omnämnda boken, bidragit till det mycket viktiga forskningsarbetet att förklara vad som får folk att samarbeta trots en incitamentsstruktur av allmänningens tragedi-typ, men hans grundläggande problemformulering i termer av rationalitet är vilseledande och felaktig.

Fotnoter

1) I sin bok Sociala fällor och tillitens problem från 2004 skriver han t.ex. (s 21):

Situationen är sådan att "alla" vinner på om "alla" väljer att samarbeta. Men - om man inte litar på att "alla andra" samarbetar, är det meningslöst att själv välja att samarbeta eftersom vad som skall åstadkommas kräver att åtminstone nästan alla andra också samarbetar. Det betyder att det kan vara rationellt att inte samarbeta om man inte litar på att de andra också samarbetar.

2) Denna skenbara inkonsekvens i min hållning till rationalitet kan lösas upp genom att notera att att en handling aldrig är rationell i sig, utan bara i förhållande till någon given nyttofunktion, och det är bara om jag sympatiserar med nyttofunktionen som jag tenderar att förorda ett rationellt agerande. I det här fallet anser jag att den strikta egennyttan är alltför snäv.

Hoppfullt i Malmö

Lördagen den 17 januari diskuterar jag vetenskapsjournalistik med Karin Bojs, Anna Bäsén och Inger Ljung i Malmö. Mer information här och anmälan här.

Newsmill - en gengångare på nätet

Webbplatsen Newsmill lanserades 2008 som ett forum för "nyhetskommentarer och debatt", och det var flera personer i min bekantskapskrets som hoppades och trodde att satsningen skulle berika och modernisera det svenska medialandskapet. Själv såg jag tidigt tecken som gjorde mig skeptisk. Det drägg (rasister och klimatförnekare) som snart kom att dominera kommentarsfältet var det mest uppenbara tecknet, men även redaktionens artikelrekryteringspolicy föreföll mig ytterst tveksam. Den hade tydliga drag av kändis- och sensationsjournalistik, och de stolta ord med vilka de i början proklamerade att utrymmet att skriva artiklar och debattinlägg enbart var avsett för personer med expertis och särskilda insikter i de frågor som behandlades... well, de orden visade sig inte vara vatten värda, med tanke på bl.a. de rena pajasar som släpptes in att debattera klimatfrågan - folk som rörde sig på den nivå där de föreställde sig att den egna utomhustermometern på förstukvisten var en bra proxy för global medeltemperatur. Det lilla av kvalitet som i början kunde skönjas på webbplatsen blev allt ovanligare, och jag ser ingen anledning att sörja att den sommarstängtperiod som Newsmill deklarerade den 12 juni 2013 gick över i evig vila.

Torts denna negativa syn på Newsmill publicerade jag mig där flera gånger. Det är, som läsaren förstår, inget jag håller särskilt högt på min meritförteckning. Åtminstone ett par av publiceringarna kan förklaras med en viss refuseringströtthet. Det är inte alldeles lätt att få plats i den svenska debattens finrum i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och när man åkt på refuseringar på båda de ställena är det lätt (åtminstone var det så för mig) att tänka något i stil med...

äh, skall jag fortsätta med Göteborgs-Posten, Upsala Nya Tidning etc, och bli refuserad av halva den svenska tidningsfloran innan till slut någon förbarmar sig och publicerar min text? Det orkar jag inte. Bättre då att vända sig till bottenskrapet direkt, och få det gjort. Newsmill får det bli.

Något sådant.

Så är, i och med Newsmills nedläggning, mina texter där för evigt förlorade? Svar nej. Det sägs ibland att allt som anslås på Internet finns kvar för evigt, vilket nog inte är bokstavligen sant, men en hel del arkiveras. Med hjälp av verktyget Wayback Machine kunde jag lätt återfå mina artiklar (och jag har även egna sparade versioner). Här är de:

• O. Häggström, Klimatdebatten och Lars Bern förlorade heder, Newsmill, 3 april 2009: pdf, Wayback Machine.

  Denna artikel har sin särskilda historia. När jag sensommaren och hösten 2008 upptäckte att i den styrelse för Förbundet Humanisterna jag på den tiden satt med i även fanns ett par herrar - Lars Bern och Åke Ortmark - som vid sidan om detta uppdrag ägnade sig åt antivetenskaplig förvillarpropaganda, så kunde jag inte hålla tyst om saken, utan meddelade hur olämpligt jag ansåg det var att sådan verksamhet kombinerades med förtroendeuppdrag i Humanisterna. Detta gav upphov till slitningar inom styrelsen och ett försämrat arbetsklimat, men i något läge lovade jag ordförande Sturmark att inte attackera Bern och Ortmark offentligt så länge vi satt i samma förbundsstyrelse. Så snart årsmötet röstat bort dem ur styrelsen tog jag bladet från munnen och levererade i Newsmill min i stort sett ocensurerade åsikt om Bern och hans skamlösa antivetenskapsretorik.

• S. Holst och O. Häggström, Varför vill Södertörns högskola ha en vetenskapsfientlig rektor?, Newsmill, 7 januari 2010: pdf, Wayback Machine.

  Detta är nog både den bästa och den mest uppmärksammade av de här uppradade Newsmill-artiklarna. Det är knappast någon tillfällighet att detta sammanfaller med att artikeln är den enda i listan där jag inte befattar mig med klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet och deras imbecilla retorik. Ytterligare kommentarer om rektorstillsättningen på Södertörn gav jag senare i mitt föredrag Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig.

• M. Westerstrand och O. Häggström, Stockholmsinitiativet förtjänar sin förvillarutmärkelse, Newsmill, 4 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

  Denna text, liksom nästa, tjänade som inlägg i den lite upphettade debatt som följde på att föreningen Vetenskap och Folkbildning tilldelat klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet 2010 års förvillarutmärkelse.

• O. Häggström, Hyckleri av Stockholmsinitiativets Göran Ahlgren, Newsmill, 17 januari 2011: pdf, Wayback Machine.

Gubben Noak, gubben Noak, var en psykopat

"Men varför gick du då och såg filmen? Vad väntade du dig?" Så har flera av mina vänner frågat sedan jag förklarat vad jag tyckte om den vedervärdiga filmen Noah och dess glorifierande av den vidrige psykopaten till huvudperson. Mitt svar är följande.

Bibeln är en bok med stort samhällsinflytande, och jag tycker därför att det är angeläget att vara bekant med dess innehåll och budskap. Men den är (åtminstone i långa partier) rent ut sagt pissdåligt skriven, varför jag aldrig har lyckats ta mig samman att läsa den i sin helhet. När det dyker upp en film baserad på (delar av) boken kan man få för sig att det är ett bra tillfälle att genvägen lära sig lite om de bibliska berättelserna. Det var därför jag gick och såg filmen, men som sagt, någon upplyftande filmupplevelse blev det inte.

Uppmuntrad av sina hallucinationer uppträder filmens Noah med en bryskhet och kallhamrad brutalitet mot klimatflyktingar som skulle göra Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson gröna av avund och mindrevärdeskomplex, och han sätter därefter skräck i sin familj genom att envisas med sitt hot om att döda sitt oskyldiga barnbarn.¹ När han (spoiler alert!) till slut drar tillbaka sina mordplaner mot barnet slutar det hela i ett typiskt Hollywoodskt snyftslut av kärlek och familjelycka (ungefär som om det var möjligt att plötsligt ställa om och känna trygghet hos den patriark som nyss hotat sätta kniven i strupen på det oskyldiga barnet). Om man vill kan man tänka sig Noah som en klassisk filmskurk i stil med Gökboets syster Ratched eller Den enfaldige mördarens fabrikör Höglund, men han är inte framställd med tillnärmelsevis samma finess med dessa figurer, och vad som stör mig ännu mer är att filmmakarna verkar mena att han är något slags hjälte och moraliskt föredöme.² Och inte bara filmmakarna, förresten. Så här ser det kristna mottagandet av filmen ut, i Wikipedias sammanfattning:

Justin Welby, Archbishop of Canterbury and leader of the worldwide Anglican Communion, called the Noah film "interesting and thought-provoking" after the film's lead star, Russell Crowe traveled to the Lambeth Palace in order to discuss with him "faith and spirituality" after the movie's British premiere. In addition, several Christian organizations have expressed support for the Noah film, "including Leaders from organizations like the American Bible Society, National Catholic Register, The King's College, Q Ideas, Hollywood Prayer Network, and Focus on the Family." Focus on the Family president Jim Daly stated that: "[Noah] is a creative interpretation of the scriptural account that allows us to imagine the deep struggles Noah may have wrestled with as he answered God’s call on his life. This cinematic vision of Noah’s story gives Christians a great opportunity to engage our culture with the biblical Noah, and to have conversations with friends and family about matters of eternal significance." Cultural commenter Fr. Robert Barron praised the film for its inclusion of "God, creation, providence, sin, obedience, salvation: not bad for a major Hollywood movie!"

Fy fan, säger jag. Frågan om huruvida man skall hjälpa klimatflyktingar eller döda dem har ett enkelt och uppenbart svar, och är inte material för något "deep struggle [to] wrestle with". Hur är de religiösa ledare funtade som kan se filmen på ett sådant vis? Lider de av något slags social eller neurologisk störning som sätter deras moraliska sinne ur spel, eller vad är det fråga om?

Fotnoter

1) "Men han lydde ju bara Gud", kanske någon invänder. Ja, OK, låt oss säga att han gjorde det. I så fall var det moraliskt fel att lyda Gud. Det moraliskt rätta hade varit att vända sig mot himlen med något i stil med följande besked:

Hörrödu Jahve, om du nu är så allsmäktig som påstås, och om du nu är så förbannat missnöjd med hur du skapat oss människor att du nu vill förinta oss, så gör för all del det, men kunde du verkligen inte tänka ut någon bättre metod än den här bisarra översvämning-och-ark-idén? Det hade väl t.ex. varit mycket elegantare (och skonsammare mot de stackars övriga djuren) att slå ned en blixt i var och en av människorna? Hur som helst, blanda inte in mig i ditt smutsiga hantverk, din förbannande jävla Jahvejävel!

2) Och så filmens evinnerliga tjat om äpplet som Eva och Adam tydligen borde ha hållit sig ifrån. Kunskapens frukt. Men allvarligt talat, om vi skall göra en lista över goda saker hos människan som särskiljer henne från den övriga s.k. skapelsen, kommer inte då hennes unika benägenhet att söka och ackumulera kunskap ganska högt på listan? Om det finns någon i läsekretsen som på allvar skriver under på den bibliska synen på kunskap som något i grund och botten ont, så face it, I'm evil! (Härmed dock inte sagt att jag anser all kunskap automatiskt vara av godo. Det finns undantag. Se min gamla bloggpost Kunskap på gott och ont för en nyansering.)

Loe och Stoltenberg

Erlend Loes författarskap är lysande, och förmår slå an strängar i mitt känsloregister som ingen annan författare hittar. I romaner som Naiv. Super., Blåst, Fakta om Finland, Expedition L och Stilla dagar i Mixing Part (jag räknar enbart upp dem jag läst) skriver Loe om unga till medelålders vita norska män - män som är olyckliga, ofta enstöriga och lite naiva, och alltid vilsna inför mansrollen och/eller det skandinaviskt folkhemska samhället. Det nya i hans Fvonk från 2012 är att han skrivit in dåvarande statsminister Jens Stoltenberg som en av bokens båda olyckliga, enstöriga, naiva och vilsna huvudpersoner. Som vanligt blir jag absorberad av boken, men läsningen störs ändå lite av det nya greppet, och jag frågar mig då och då: vad kan Stoltenberg egentligen tycka om det här? Och får man verkligen göra så här med verkliga personer i skönlitterära alster?¹ Till en början tänker jag mig att han (Stoltenberg) nog kan vara lite road av att framställas som en vanlig skröplig människa som tyngs av sitt svåra och ansvarsfulla uppdrag, i synnerhet efter den fruktansvärda händelse som sommaren innan inträffat (boken ustpelar sig 2012) och som han visserligen hanterat så skickligt och landsfaderligt, men som likväl bidragit till (och kanske utlöst) hans utbrändhet. Men den tanken blir allt svårare att hålla fast vid i takt med att romanfiguren Jens uppvisar en alltmer osympatisk självupptagenhet, hans tilltag blir allt besynnerligare, och allt fler kroppsutsöndringar kommer in i handlingen. Till slut känns det hela lite i magstarkaste laget.

Fotnoter

1) Ja, det får man. Så vad jag menar med min fråga är snarare detta: hur långt kan man gå utan att tilltaget blir till en moraliskt tvivelaktig handling och ett övergrepp?

Jag har själv här på bloggen utsatt både filosofen Jean-Pierre Dupuy och datalogen Christian Smith för något liknande, då jag anslutit mig till vad jag uppfattar som en förtjusande filosofisk tradition att krydda tankeexperiment med att placera fiktiva versioner av meningsmotståndare och andra meddebattörer i diverse penibla situationer. Särskilt vanligt verkar vara att involvera Daniel Dennett och hans hjärna i tankeexperimenten; se t.ex. David Sanfords Where was I?, Michael Beatons What RoboDennett still doesn't know, och Eliezer Yudkowskys Zombies: The Movie.

Varför vill Putin rehabilitera minnet av Molotov-Ribbentrop-pakten?

När Magnus Carlsen i söndagens dramatiska parti avgjorde VM-matchen mot Viswanathan Anand, fastställde segersiffrorna till prydliga 6,5-4,5, och därmed försäkrade sig om att få fortsätta kalla sig schackvärldsmästare fram till 2016, så kunde ett fan som jag tillfälligt förtränga betydelsen av att matchen ägde rum i Sotji, för att istället känna odelad glädje över vilken fantastisk schackspelare Carlsen är. Denna ogrumlade glädje gick dock inte att upprätthålla fullt ut igår, då en av vår tids värsta brottslingar, Vladimir Putin, dök upp som prisutdelare, och därmed snodde åt sig en god portion av Carlsens stjärnglans.

För att (likt jag gjorde i matchens inledning för några veckor sedan) dra ett litet litet strå till stacken i neutraliserandet av denna Putins propagandaseger, låt mig uppmärksamma läsekretsen på en aktuell text av den amerikanske historikern och Östeuropaexperten Timothy Snyder (som jag tidigare lyft fram här på bloggen), publicerad på New York Review of Books-bloggen och därefter, denna morgon, i svensk översättning i Dagens Nyheter. Snyder diskuterar betydelsen av att Putin nu tagit Molotov-Ribbentrop-pakten (1939 års allians mellan Stalin och Hitler) till sitt hjärta:

As Russian military convoys continue the Russian invasion of Ukraine, Vladimir Putin has chosen to rehabilitate the alliance between Hitler and Stalin that began World War II. Speaking before an audience of Russian historians at the Museum of Modern Russian History, Putin said: “The Soviet Union signed a non-aggression agreement with Germany. They say, ‘Oh, how bad.’ But what is so bad about it, if the Soviet Union did not want to fight? What is so bad?”

In fact, Stalin did want to fight. The August 1939 Molotov-Ribbentrop pact had a secret protocol that divided Eastern Europe between Hitler and Stalin. It led directly to the German-Soviet invasion of Poland the following month that began World War II. In speaking of this agreement, known as the Molotov-Ribbentrop pact, as good foreign policy, Putin has violated both a long Soviet taboo and revised his own prior position that the agreement was “immoral.” What might he have in mind? What it is about rapprochement with Nazi Germany that is so appealing just at the present moment?

[...]

Today, the positive emphasis on a war of aggression goes well with tendencies in the Russian media, where defiant declarations of Russian anti-fascism are increasingly submerged in rhetoric that may seem rather fascist. Jews are blamed for the Holocaust on national television; an intellectual close to the Kremlin praises Hitler as a statesman; Russian Nazis march on May Day; Nuremberg-style rallies where torches are carried in swastika formations are presented as anti-fascist; and a campaign against homosexuals is presented as a defense of true European civilization. In its invasion of Ukraine, the Russian government has called upon the members of local and European far right groups to support its actions and spread Moscow’s version of events.

In the recent “elections” staged in the Russian-backed eastern Ukrainian regions of Donetsk and Luhansk, as in the earlier faked referendum in occupied Crimea, European far-right politicians have come as “observers” to endorse the gains of Russia’s war. Far from being an eccentric stunt, the invitation of these “observers” reveals why the Molotov-Ribbentrop pact is meaningful to Moscow today. Although Putin would certainly have been pleased if actual German or Polish political leaders were foolish enough to take the bait of agreeing to a new division of Europe, he seems satisfied for the moment with the people who have actually responded, in one way or another, to his appeal to destroy the existing European order: separatists across Europe (including the UK Independence Party, whose leader, Nigel Farage, calls Putin the world leader he most admires); anti-European right-wing populist parties (of which the most important is France’s National Front); as well as the far-right fringe, including neo-Nazis.

The Molotov-Ribbentrop pact was not only about territory in Eastern Europe but also about the entire European legal order. In making his alliance with Hitler, Stalin had a political logic. He imagined that in supporting the Nazi state as it began its total war he would turn the German armed forces to the west, away from the Soviet Union. In this way, the inherent contradictions of the capitalist world would be exposed, and Germany, France, and Britain would collapse simultaneously. In his own way, Putin is now attempting much the same thing. Just as Stalin sought to turn the most radical of European forces, Adolf Hitler, against Europe itself, so Putin is allying with his grab bag of anti-European populists, fascists, and separatists. His allies on the far right are precisely the political forces that wish to bring an end to the current European order: the European Union.

It should go without saying that a return to the nation-state in Europe would be a catastrophe for all concerned, including, in the end, for Russia. But there is an important difference between Stalin in 1939 and Putin in 2014. One can at least credit Stalin for attempting to resolve a real problem: Hitler did indeed intend to destroy the Soviet Union. In allying with Hitler he compromised his ideology and made a strategic mistake, but he was certainly responding to a real threat. Putin, on the other hand, had no European enemy. Without any apparent cause, in 2013, for the first time, the Russia government designated the European Union as an adversary. In its media and indeed in official foreign policy pronouncements it has characterized the European Union as “decadent,” in the sense of about to disintegrate.

Läs hela Snyders text, antingen här (på originalspråk) eller här (i svensk översättning).

En forskares mediaerfarenheter

Hur en forskare bör förhålla sig till media och samhällsdebatt är långt ifrån någon självklarhet, och i hög grad är det upp till den enskilde forskaren att finna ett förhållningssätt han eller hon trivs med.¹ En som tänkt igenom saken noga är min gode vän och Chalmerskollega Fredrik Hedenus, som i följande intressanta, lärorika, rappa och roliga föredrag (från ett möte med föreningen Vetenskap & Allmänhet i Göteborg för en tid sedan) delar med sig av sina mediaerfarenheter och av ett antal goda råd.^2,3

Fotnoter

1) Se t.ex. bloggposten Intervjuad i Qvintensen för något om mitt eget förhållningssätt.

2) Här är debattartikeln i New York Times från i våras som Fredrik berättar om, och här är den bakomliggande studie han författat tillsammans med Stefan Wirsenius och Daniel Johansson.

3) Någon kanske tycker att det är lite elakt av Fredrik att visa ett SVT-klipp där psykiatern David Eberhard uppträder som en fåntratt, men Eberhard hade ju själv valt att uppträda offentligt som en fåntratt, så Fredriks tilltag är knappast värre än t.ex. mitt eget dito att återge genanta skriverier av Lennart Bengtsson.

Then we have a bit of a situation

Very often on this blog, I have used Randall Munroe's xkcd comic in order to underline som view of mine or some interesting idea. Today, let me treat you to a real classic, dating way back to 2006 - the very year that xkcd was launched.

It is not clear to me whether the Senator appearing in the comic is intended to be someone in particular or just a generic Christian conservative Republican. To show the timeliness of the comic, still today in 2014, let me remind readers of the recent U.S. midterm elections and pretend that the person in question is the Oklahoma Republican Senator James Inhofe, who took office in the U.S. Senate 1994, and who was reelected earlier this month for his fourth full term. Congratulations, America - a lovely choice!¹

Inhofe is best know as an aggressive anti-environmentalist and anti-scientist. He suggested in an oft-quoted Senate floor speech in 2003 that "manmade global warming is the greatest hoax ever perpetrated on the American people". Regular readers of this blog will probably find his suggestion outrageous, but he does have evidence for his view. This evidence appears in the Bible. Here is what Inhofe said in a radio interview on August 2, 2012:

Well actually the Genesis 8:22 that I use in there is that "as long as the earth remains there will be seed time and harvest, cold and heat, winter and summer, day and night," my point is, God's still up there. The arrogance of people to think that we, human beings, would be able to change what He is doing in the climate is to me outrageous.

Footnote

1) Or not.

Framträdande i Saltsjöbaden den 2 december

Läsare i Stockholmsområdet uppmärksammas härmed på att jag gör ett framträdande i Saltsjöbaden tisdagen den 2 december kl 9.00, inom ramen för en konferens med (det för mig lite ovanliga) temat Riskhantering och kulturvård. Mitt föredrag har rubriken "Vilka är de största riskerna?" och kommer att behandla väldigt lite eller inget alls inom kulturvårdsområdet, men desto mer om risk. Följande är det abstract jag levererat till arrangörerna.

Mänskligheten står inför enorma möjligheter, men också enorma risker. En informell enkätstudie bland futurologer specialiserade på globala risker gav 2008 ett medianvärde på 19% för uppskattad sannolikhet att mänskligheten går under senast 2100 – en siffra som givetvis bör tas med en nypa salt, men som ändå ger en fingervisning om situationens allvar. Uppdelat på olika slags risker visar det sig att naturliga faror, som t.ex. asteroidnedslag, är försumbara i ett hundraårsperspektiv, och att de verkligt stora farorna kommer från oss själva och de teknologier vi utvecklar.

Det mest välbekanta exemplet är kärnvapen. Vi har levt med dem i snart 70 år utan global katastrof, vilket kan kännas betryggande. Tryggheten är dock skenbar, och vår överlevnad har krävt en god portion tur, t.ex. vid Kubakrisen och en rad incidenter där tekniska fel och påföljande falsklarm kunnat hejdas i tid. Vi bör också skatta oss lyckliga att teknologin i sig visat sig möjlig att begränsa spridningen av, något som inte var självklart på förhand (motsvarande begränsning av t ex flygplan eller datorer till att ligga under ett fåtal regeringars exklusiva kontroll hade knappast varit möjlig). En värld där massförstörelsevapen är var mans egendom är inte stabil, och vi kan inte ta för givet att vi, nästa gång vi upptäcker en ny massförstörelseteknologi, har samma tur med dess spridningskontrollerbarhet.

Problematiken kompliceras ytterligare av att flera av de områden där de allra största riskerna finns – såsom nanoteknologi, syntetisk biologi och artificiell intelligens – också finns med bland dem som har de allra största potentiella vinsterna för mänskligheten. Detta kräver svåra balansgångar, vilka dagens samhälle uppvisar stor omognad i att hantera. Exempel på det är kontroversen 2005 kring sekvenseringen och publiceringen av det fullständiga genomet hos viruset bakom spanska sjukan, och den 2012 kring framställningen av en extra smittsam form av fågelinfluensaviruset och publicerandet av fyndet i tidskriften Nature. En bättre hantering av dessa frågor kräver bättre kunskaper om olika emergenta teknologiers risker och möjligheter – ett notoriskt svårt område, men med tanke på hur mycket som står på spel behöver vi trotsa svårigheterna och göra vårt bästa.

Carlsen-Anand II

Ni minns säkert förra årets VM-match i schack mellan Magnus Carlsen och Viswanathan Anand - den match som gjorde det unge norske schackgeniet till världsmästare, och som jag rapporterade om i tre korta bloggposter. Nu är nästa VM-match mellan dem båda igång. Första partiet (i bäst av tolv) spelades igår och slutade remi efter hård kamp, där Anand inledde offensivt, men fumlade i övergången till slutspelet och överlät fördelen åt Carlsen, som sedan pressade men inte nådde ända till vinst.

Matchen omnämns ibland lite vilseledande som "returmatch", vilket för tankarna till svunna tider då en detroniserad världsmästare automatiskt hade rätt till en sådan - en regel som dock sedan länge är avskaffad. Efter förlusten med klara 6,5-3,5 i förra årets VM-match räknades Anand bort av många, men han lyckades överraskande komma tillbaka och vinna kandidatturneringen i våras framför bland andra favorittippade Levon Aronian och Vladimir Kramnik, och därmed kvalificera sig för ny VM-match.

Andra ronden spelas idag med start 13.00. Partiet kan, liksom återstoden av VM-matchen, följas t.ex. via arrangörernas hemsida, eller via NRK:s sevärda direktsändningar som för svensk publik levereras av SVT Play med start 12.30 varje speldag. Den som nöjer sig med att se partierna i efterhand kan med fördel ta del av den engelske stormästaren Daniel Kings pedagogiska genomgångar på hans YouTube-kanal PowerPlayChess (se gärna hans insiktsfulla diskussion av första matchpartiet).

Som alla schackälskare är jag entusiastisk över att VM-matchen nu har startat, och jag ser fram emot några veckor av fint och underhållande schack, förhoppningsvis åter med norsk seger. Enda smolket i glädjebägaren är att matchen efter värsldsschackförbundspresident Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni spelas i Sotji, Ryssland, vilket därmed bjuder Adolf Hitl... förlåt, Vladimir Putin heter han visst, på ännu en stor propagandaseger.¹ För att dra ett litet strå till stacken i riktning mot att neutralisera det, så länkar jag härmed till författaren och Nobelpristagaren Herta Müllers uttalande om Putin i gårdagens DN -

Vi östeuropéer känner alltför väl till skräcken för ryssarna och deras politiska arrogans, deras nationalistiska överlägsenhet, liksom deras ekonomiska hänsynslöshet i plundringen av sina grannar. Inte ett enda östeuropeiskt land kunde, eller fick, skapa en egen identitet och tillvarata sina egna intressen. Efter Sovjetunionens fall andades vi ut och trodde att det skulle vara slut på detta för all framtid. Men efter att Putin, som en simpel tjuv, tog Krim är skräcken tillbaka i hela Östeuropa.

- och min egen svordomsdoftande bloggpost om Putin från i vintras.

Fotnot

1) Detta fick Carlsen att, som jag tidigare rapporterat, länge tveka om han överhuvudtaget skulle ställa upp. Det var ett svårt och komplicerat beslut, och vad som till sist fällde avgörandet vet möjligen bara Magnus Carlsen själv. Jag kan dock tänka mig att intalienaren Fabiano Caruanas storartade turneringsseger för ett par månader sedan i St Louis (där Carlsen blev tvåa) blev avgörande. Fram till dess framstod Carlsen som ohotad världsetta och kände möjligen att han hade råd att skänka bort VM-titeln utan att riskera sin status som världens bäste schackspelare, men så seglade Caruana upp till ett läge på världsrankingen som gjorde att Carlsen plötsligt inte längre kunde känna sig säker på sin förstaplats.

Med Claes Strannegård i samtal om framtida artificiell intelligens

I det nyutkomna nr 6/2014 av Göteborgs universitets tidning GU-journalen är jag på sidorna 14-15 intervjuad tillsammans med forskarkollegan och gode vännen Claes Strannegård. Intervjun har rubriken I väntan på de intelligenta robotarna,¹ och följande ingress:

Vad händer när de intelligentaste varelserna på jorden inte längre är vi? Det är en fråga som borde tas på största allvar, menar Olle Häggström, professor i matematisk statistik, och Claes Strannegård, forskare i tillämpad informationsteknologi. Det handlar om AI, det handlar om singularitet, och lite om Darwin också.

Läs hela samtalet här (i pdf-format) eller här (i html).

The interview is also available in English translation.

Jag gillar för övrigt fotot ovan, hämtat från artikeln i GU-journalen. Det är taget på min arbetsplats, just utanför mitt tjänsterum, men känns det inte som att det vilar en Roy Anderssonsk stämning över miljön?

Fotnot

1) OK, det är en sympatiskt Beckett-klingande rubrik, så jag skall väl inte döma ut den totalt, men på sätt och vis talar den tvärt emot det budskap jag helst skulle vilja få fram. De intelligenta robotarnas genombrott kan leda till ofantligt mycket gott, men också helt åt helvete. Vi kan och bör påverka utvecklingen för att maximera möjligheterna till ett gott utfall - tvärtemot tanken att sitta passivt "i väntan på" genombrottet.

Vad har Lennart Bengtsson för sig nuförtiden?

Jag skrev i våras en serie bloggposter om Lennart Bengtssons Dr Jekyll och Mr Hyde-liknande förvandling från framstående och respekterad klimatforskare till ilsken antiklimatåtgärdsagitator med långt gångna klimatförnekarböjelser:

• Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket, 11 maj 2014.
• Bengtsson fortsatt i rampljuset, 18 maj 2014.
• These are just some of the shortcomings of Bengtsson's recent guest post, Uppsalainitiativet, 24 maj 2014.

Bengtsson tog emot min kritik med en påtaglig brist på fattning. Han började med att hota att ställa in sin planerade flytt hem till Sverige, och fortsatte sedan med att sprida (felaktiga) påståenden om att jag inte skulle "ställa upp helhjärtat på Voltaires uppfattning" om yttrandefriheten, för att till slut övergå i ett allmänt gormande om "jesuiter" och att "inte ens vetenskapen är en trygg plats för det rationella tänkandet längre". I ett ebrev till mig den 12 juni 2014 meddelade han till slut att han hade fått nog av publik debatt, och att han avsåg återgå till att helt fokusera på sin vetenskapliga gärning. Med hans egna ord:

Jag har med föga framgång försökt bedriva någon form av saklig information i klimatfrågor i Sverige men anser efter några år att detta varit bortkastad tid. Sedan några veckor har jag gjort klart att jag upphört med denna verksamhet. Jag skall helt ägna min tid åt vetenskapligt arbete i fortsättningen i samband med mina internationella kollegor.

Detta var ett besked jag varmt välkomnade, då min uppfattning var (och är) att lika stora som Bengtssons förtjänster är som klimatforskare är också hans brister som politisk tänkare och agitator.

Nå, hur har det då gått med Bengtssons tillbakadragande från samhällsdebatten? Well, sådär. Han har i själva verket fortsatt flitigt att kommentera på de båda klimatförnekarbloggarna Antropocene och (den Orwellskt benämnda) Klimatupplysningen. En tydlig utvecklingslinje i hans engagemang kan skönjas, nämligen hur han från att relativt ensidigt ha fokuserat på klimat- och energifrågor nu har breddat sig till att även lufta sina uppfattningar i bland annat genus-, migrations- och etnicitetsfrågor. Låt mig ge några exempel på vad han skrivit den senaste tiden.¹ I samtliga fall ger han uttryck för åsikter som jag själv personligen tar avstånd ifrån, men jag ser ändå visst värde i att publicera dem här, av i alla fall två skäl. Dels kan de vara av intresse för de läsare som efter vårens debatt önskar att bättre förstå sig på vad som egentligen rör sig i Lennart Bengtssons huvud, dels tror jag att det kan vara uppfriskande att bryta den ideologiska slagsida och politiskt korrekta monotoni som annars råder här på bloggen.²

• På den s.k. Klimatupplysningen, 5 juni 2014:
  Vad beträffar kvinnor och män så har jag svårt men min begränsade livserfarenhet att se någon större ojämlikhet i Sverige sedan 1948 då jag började realskolan i Trollhättan. Inte ett ögonblick uppfattade jag vare sig hemma eller i skola att kvinnor/flickor var diskriminerade. Beroende på praktiska omständigheter hade de ofta olika uppgifter. Det fanns minst lika gott om dominerade kvinnor som män liksom undergivna män eller kvinnor. Samma sak gäller i dag vad jag kan se från barn och makar och barnbarn.
  (Just denna kommentar predaterar det ovan citerade ebrevet den 12 juni 2014, och kan därför inte anföras som exempel på Bengtssons vacklande i sin där deklarerade föresats att dra sig tillbaka från samhällsdebatten, men jag finner den vara ett tillräckligt intressant exempel på hans politiska tänkande för att den skall vara värd att återge ändå.)
• På Antropocene, 30 september 2014:
  Anpassligheten i Sverige överträffar sig själv när det politiskt korrekta samhället gett Pippi Långstrump en ny pappa. Han är nu inte längre negerkung utan bara kung. Nu är det väl inte troligt att Pippi Långstrumps pappa vara bantuneger, hottentott eller bushman utan snarare om jag kommer ihåg berättelsen rätt var utnämnd till kung trots sitt svenska ursprung? för ett obestämt afrikanskt land. Pippi har ju inte heller på något sätt några negroida drag utan påminner snarare om ett slags energiskt Gudrun Schyman som barn.

  Däremot har jag inget minne av Pippis mamma, så här finns det utrymme för mer omfattande omskrivningar för att tillfredsställa alla rättrogna genuskvinnor. Varför inte byta ut hela negerkungen mot en vänsterinriktat och politisk korrekt Pippimamma som bytt ut alla sina mammamånader till en snäll och beskedlig karl som går hemma och städar.

  När man är i färd med att skriva om den svenska litteraturen så finns det en myckenhet av hemskheter för de politiskt korrekta att skriva om. Jag talar inte här om de talrika mord- och våldsscener i dagens så populära deckare utan snarare om vår klassiska litteratur. Jag kan inte föreställa mig att Strindberg får godkänt betyg av våra så politiskt korrekta kvinnor. Skämtteckningar av Albert Engström och Oskar Andersson (OA) måste också nästan totalt ritas om och flera av Evert Taubes visor kommer att drabbas av den moderna bannbullan. När man är i farten kan man ju förbjuda alla vetenskapliga uppsatser som inte helhjärtat förespråkar en nära förestående klimatkatastrof för att inte tala om artiklar som ställer sig positiva till fossil energi och kärnkraft. Andra oanständigheter är kokböcker som frossar i allehanda upphetsande kötträtter och annat klimatfarligt.

  Inte längre behöver man anordna bokbål i vår elektroniska tid det är bara att gå in och ändra i databaserna. Man kan också öka takten i omskrivningarna och här följa vad som var brukligt i Sovjetunionen. När någon känd person blev avpolletterad, vilket var legio, var det nödvändigt att gå in och ändra i de ryska encyklopedierna och ändra historien i sann sovjetisk anda. Detta var ett arbete som krävde avsevärda personella och andra resurser och innebar i stort sett att man höll flera av de stora encyklopedierna i ett lösbladssystem. I vår elektroniska ålder är detta en barnsak som vi redan kan se från Wikipedia som fortlöpande ändras av diverse aktivister. Så i den elektroniska boken kan man trolla bort både negerkungar och annat utan några större problem. Inte ens Orwell kunde föreställa sig denna eleganta möjlighet att likrikta och standardisera tänkandet.

• På den s.k. Klimatupplysningen, 9 oktober 2014:
  Sverige har med råge fått en feministisk regeringen. Det är bra på flera sätt inte minst att det bör bli något svårare att i efterhand skjuta skulden på den andra hälften av befolkningen, enkannerligen dess heterosexuella och kaukasiska del.

  We wish all good luck in the enterprise.

• På Antropocene, 31 oktober 2014:
  Ett annat alternativ är att uppmuntra svenskar till att utvandra genom att Migrationsverket bistår med ett utvandringsbidrag och på detta sätt ställa de friställda bostäderna i Sverige till förfogande för asylinvandrare. Detta har ju den dubbla fördelen att asylinvandrarna på sikt också kan överta svenskarnas arbetsuppgifter . Detta är tveklöst en utmärkt möjlighet för exempelvis välutbildade läkare och sjuksköterskor som efterfrågas inte minst i Norge. Säkert är detta också fallet med andra välutbildade svenskar.

  Det är faktiskt allvar, läs gärna: http://www[...]undergang.pdf

  Observera att det dokument som Bengtsson med gillande länkar till är ren och oförblommerad fascism, och att det avslutas på sidan 16 med bilden av en svensk flagga ihop med en dekal märkt "Ett islamfritt Europa".

  Edit 6 november 2014: Lennart Bengtsson har meddelat mig att det sista stycket i hans bloggpost på Antropocene den 31 oktober 2014 (det som börjar "Det är faktiskt allvar..." och utmynnar i en länk till en fascistisk programförklaring) inte härrör från honom själv, utan hade tillfogats i efterhand av bloggens ägare Lars Bern. Efter påpekande från Bengtsson har Bern nu flyttat ned sitt tillägg från dess förrädiska ursprungsplacering (där det var stört omöjligt för läsaren att ana att den inte var en del av Bengtssons text) till bloggpostens kommentarsfält. Det är ytterst beklagligt att Lennart Bengtssons bloggpost förvanskats på ett vis som kopplar honom till om möjligt ännu groteskare uppfattningar än dem han själv ger uttryck för, och jag är glad åt att ha bidragit till att den saken rättats till. Att Bengtsson (epostvägen) riktar sin ilska över det inträffade mot mig och inte mot Bern finner jag dock en smula besynnerligt.

Fotnot

1) Jag är UI-kollegan Lars Karlsson (som följt Lennart Bengtssons bloggosfäriska förehavanden lite noggrannare än jag) ett stort tack skyldig, för att han uppmärksammat mig på flertalet av dessa exempel.

2) Det där sista skrivet med en rejäl dos ironi. Jag finner i själva verket inget "uppfriskande" alls i Lennart Bengtssons unkna åsikter.

Kristendomen - en sammanfattning

Finns Gud? Ingen som följt denna blogg någon längre tid kan ha undgått att notera att jag i religiösa frågor drar något åt det ateistiska hållet. Icke desto mindre anser jag att frågan förtjänar ett nyanserat svar, och ett sådant ger jag i de tre sista styckena i min gamla bloggpost Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild. Om det däremot är specifikt den kristne guden (definierad av hur han beskrivs i Bibeln, förtjänstfullt sammanfattat i bilden nedan) vi talar om, så ser jag inte längre något behov av nyansering: tron på en sådan gud anser jag rent ut sagt befängd.

Simon Stålenhags vackra bilder - nu i bokform!

Ni minns säkert de underbara bilder av Simon Stålenhag jag delade med mig av förra året, och deras sällsamma blandning av folkhemsnostalgi och science fiction. Nu har de utkommit i bokform. Jag rekommenderar Ur varselklotet varmt, framför allt för de vackra och stämningsmättade bilderna, men också för den kontrafaktiska efterkrigshistoria och dito barndomsminnen som Stålenhag i textform erbjuder som kontext åt bilderna.

Om framtida intelligenta robotars personlighetsdrag

Utmärkta tidskriften Forskning & Framsteg har en frågespalt, dit läsare får inkomma med sina undringar, vilka redaktionen vidarebefordrar till olika forskare och experter för att få svar. Deras urval av experter kan man naturligtvis om man så vill ha synpunkter på, men nyligen hände det sig i alla fall att de vände sig till yours truly. Det rörde sig om en fråga från signaturen Mårten, vilken löd som följer:

I Vernor Vinges roman Rainbows End är en omogen personlighet ett av de karaktärsdrag som man förväntar sig hos en artificiell intelligens, AI. Hur är det i verkligheten? Kan vi göra några förutsägelser om hurdana personligheter artificiella intelligenser kommer att ha om de dyker upp?

Mitt svar inleds med det försiktiga påpekandet att "det är svårt att göra några bestämda förutsägelser om detta", men den anförda svårigheten till trots fortsätter jag glatt att bre ut diverse funderingar och spekulationer över cirka trehundra ord. Läs hela mitt svar i Forskning & Framsteg 9/2014!

Zombier i tunnelbanan

Idag bjuder jag på en gammal xkcd-teckning föreställande zombier i tunnelbanan. Till eventuell besvikelse för dem i läsekretsen som delar mitt intresse för medvetandefilosofi är det dock inte fråga om några så kallade filosofiska zombier - dessa av filosofen David Chalmers så omhuldade hypotetiska varelser som i sina fysiska manifestationer är på pricken lika dig och mig, som dock inte har något verkligt inre liv, och som bekämpats så mästerligt av både Daniel Dennett och Eliezer Yudkowsky. Nej, här är det frågan om ett annat slags zombier, nästan lika skrämmande:¹

Fotnot

1) Jag känner mig nästan säker på att xkcd-tecknaren Randall Munroe funnit inspiration till sin teckning (publicerad den 15 juli 2009) i David Heatley snygga New Yorker-omslag den 12 februari 2007.

Epigenetiken i Överkalix och den statistiska signifikansen: Bygren bryter tystnaden

Minns ni den bloggpost i vintras som jag gav rubriken Om statistisk signifikans, epigenetik och de norrbottniska farmödrarna, i vilken jag påvisade att en medialt uppmärksammad studie från Karolinska inte hade belägg för sina sensationella påståenden om epigenetisk nedärvning av förvärvade egenskaper från farmödrar i Överkalix till deras sondöttrar? Jag är rättså nöjd med den diskussion som blogginlägget genererade, både i det egna kommentarsfältet (se även uppföljaren Om några av reaktionerna på Bygrenincidenten) och annorstädes. Det enda ordentliga minuset härvidlag tycker jag var att studiens huvudförfattare, Lars-Olov Bygren, inte ville delta i diskussionen - annat än med det mycket korta ebrev jag återger i bloggpostens Fotnot 3, där han lakoniskt meddelar: "Vi menar att frågan om multipeltestning inte gällde i detta fall. Det finns tidigare i forskningsfältet många fynd av könsbunden icke-genetisk ärftlighet som gått olika vägar mellan generationerna, också i denna kohort. Vi försöker därför svara på flera olika frågor i samma artikel och tycker inte att vi ska korrigera".

Men nu har han brutit tystnaden! Sedan Dan Hedlin, redaktör för Svenska statistikfrämjandets medlemstidning Qvintensen, utvecklat min kritik och inbjudit Bygren att replikera, så kan vi nu i senate numret (nr 3/2014) ta del av ett omfattande meningsutbyte mellan Hedlin och Bygren. Jag vill verkligen uppmana de läsare som i vintras intresserade sig för Bygrenincidenten, men som måhända bara fick sig till livs "min"¹ sida av saken, att ta del av deras diskussion.

Bygren medger nu att massignifikans (vilket är den aspekt som enligt min mening sänker hela studien) är värt att beakta: "Massignifikans nämns tyvärr inte uttryckligen". Han fortsätter med att massignifikansen ändå "finns att se för var och en som förstår statistik och kan göra en avvägd bedömning", och han återkommer längre fram till att "läsarna är fullt kapabla att själva värdera fynden". Det är givetvis sant att vissa läsare (t.ex. Dan Hedlin och jag) har visat sig fullt kapabla till detta, och visst ligger det något sympatiskt i att ha höga tankar om sin läsekrets, men med tanke på den bristande kunskapsnivån i statistik bland forskare i allmänhet vill jag nog ändå mena att upplägget är riskabelt i överkant. Och jag vill faktiskt insistera på att det var direkt olämpligt av Bygren och hans medförfattare att göra saken ännu svårare för läsekretsen genom att i artikeln göra gravt vilseledande påståenden som "The shock of change in food availability seems to give specific transgenerational responses" och (i själva artikelrubriken) "Change in paternal grandmothers' early food supply influenced cardiovascular mortality of the female grandchildren" - påståenden som saknar stöd i det empiriska material som studien bygger på.

Fotnot

1) Som om jag hade personlig äganderätt till idealet vetenskaplig stringens.

Om skandalen idag på Malmö högskola

Idag försvarade Anders Lindh vid Malmö högskola sin doktorsavhandling "Unity pervades all activity as water every wave": principal teachings and philosophy of Maharishi Mahesh Yogi. Jag har inte läst avhandlingen, och det behöver absolut inte ligga något fel i att en doktorsavhandling studerar pseudovetenskapliga läror, bara detta sker med det kritiskt reflekterande förhållningssätt som karaktäriserar vetenskapen. Vad som däremot förefaller alldeles åt helskotta är att man som fakultetsopponent bjudit in en person som saknar normala akademiska meriter och som företräder själva den pseudovetenskapliga lära som avhandlingen säger sig studera: Sue Brown. Min gode vän Patrik Lindenfors uppmärksammade igår på Humanistbloggen den planerade disputationsakten, och efter fullbordat faktum berättar han nu om den i Aftonbladet:

I dag lades avhandlingen "Unity Pervades All Activity as Water Every Wave" fram och godkändes vid en doktorsdisputation. Avhandlingen handlar om de principiella lärorna och filosofin hos Maharishi Mahesh Yogi. Om det låter bekant kan det vara för att det är samma guru George Harrison och resten av Beatles blev så betuttade i på 60-talet.

Avhandlingen är inte direkt ett kritiskt undersökande av Maharishis läror, för att sammanfatta det milt. Men det är inte huvudproblemet – skulle det vara ett kvalitetskriterium på avhandlingar skulle man vara tvungen att lägga ner alla Sveriges teologiska fakulteter. Huvudproblemet är opponenten.

Opponenten Sue Brown är Assistant Professor in Maharishi Vedic Science vid Maharishi University of Management. Hon doktorerade vid samma Maharishi-universitet 2008 med avhandlingen "Unity and diversity in Maharishi Vedic Science, higher states of consciousness, and an evaluative study of undergraduate student development".

Ämnet som opponenten är professor i, Maharishi Vedic Science, är dock ingen verklig vetenskaplig disciplin, utan kan bättre klassificeras som New Age. Det Malmö högskola gör är helt enkelt att låta en av Maharishis devota anhängare bedöma en avhandling om sin Guru. Detta är inte rimligt på något sätt. Malmö högskola behöver förklara sig.

Läs hela artikeln här!

Av Björn Johnson, som var närvarande vid disputationen och i realtid rapporterade till mig och andra Facebook-vänner, har jag fått veta att "under själva disputationen ställdes inte en enda kritisk fråga från opponenten - ska jag vara uppriktig så tror jag knappast att hon hade läst avhandlingen, möjligen skummat den - och ytterst få frågor från betygsnämnden". Han meddelar också att hela tillställningen kändes riggad: "Man får intrycket att denna opponent var en smula, vad ska vi säga, handplockad."

Jag kan bara instämma i Patriks bedömning att detta inte är rimligt och att Malmö högskola har ett och annat att förklara.

An open letter to Mr Martin Hynes, chief executive of the European Science Foundation

Dear Mr Hynes,

I am writing to you in your role as chief executive of the European Science Foundation (ESF). To the best of my memory, we haven't met, so allow me to introduce myself as a professor of mathematical statistics at Chalmers University of Technology and a member of the Royal Swedish Academy of Sciences (a member organization of the ESF). I furthermore serve on the Scientific Council for Natural and Engineering Sciences at the Swedish Research Council (another member organization of the ESF). I am mentioning these things just to give you an idea of who I am; the opinions I express below are solely my own and not meant to represent those of any of the organizations just mentioned.

A few days ago, on October 8, the journal Nature published an opinion piece by astronomer Amaya Moro-Martin. The piece carries the headline A call to those who care about Europe's science, it is generally critical of budget cuts by various research funding agencies in Europe, and it contains the following passage (boldface added by me).

There are too many examples to list, but here are some of the most prominent: since 2009, Italy has seen recruitment of scientists fall by 90% and the amount spent on basic research drop to nothing. In Spain, the amount of money spent on civilian research and development has dropped by 40%, and fewer than 10% of researchers who retire are being replaced. Since 2011, the budget of Greek research centres and universities has halved, with a freeze on hiring. Already reeling from budget cuts of 50% for universities and research centres, Portugal may now have to close half of its research units because of a flawed evaluation process supported by the European Science Foundation.

You probably already know what happened next, but I retell it anyway so that my blog readers can learn about it (as for myself, I heard about it from the blog Retraction Watch). In any case, shortly after the publication in Nature, Moro-Martin received a letter from Dr Jean-Claude Worms, head of the ESF's Science Support Office, with the following content.

The European Science Foundation hereby requests that you retract the following allegation contained within your opinion piece published on 8 October in Nature (Volume 514, Issue 7521). [Portugal may now have to close half of its research units] because of a flawed evaluation process supported by the European Science Foundation. The European Science Foundation refutes any allegation that the process was flawed and considers that the statement cited above is slanderous, as the independent work performed in the framework of the evaluation of FCT research units followed the best international practices. http://www.esf.org/serving-science/fct-rd-units-evaluation-by-esf.html. While the European Science Foundation is cited in your paper, it is highly regrettable that no one from our organisation was interviewed and no request for clarification made. In addition, and as you may be aware, the Portuguese national union for higher education has launched a formal legal action on the evaluation process, and this has not yet come to a conclusion. If your allegation is not publically retracted in Nature, the European Science Foundation will be compelled to take appropriate legal action.

I kindly ask you (a) to retract Dr Jean-Claude Worms' threat to "take [...] legal action" against Amaya Moro-Martin, (b) to apologize to her, and (c) to bring to Mr Worms' attention something that has obviously escaped him, namely that the ESF is supposed to be "sensitive to societal and ethical considerations in all its activities". Dr Worms' abominable letter to Moro-Martin (threatening a ridiculous lawsuit as a mere intimidation tactic) clearly does not live up to such standards.

If instead you should turn down my request, and go on to have the ESF take the legal action against Moro-Martin threatened by Dr Worms, then please note the following. I, too, consider the evaluation process referred to by Amaya Moro-Martin flawed.¹ So please go on to sue me as well.

Yours sincerely,

Olle Häggström

Footnote

1) Well, to be perfectly honest, I have no clue (other than that I have never seen, and can hardly imagine, a scientific evaluation procedure on that level so obviously flawless that it does not leave legitimate room for someone to call it "flawed"). Bu my point is not that the procedure was flawed, but that I have the right (just like Amaya Moro-Martin) to say it was.

Tyder positiv kursutvärdering på svag lärarinsats?

På Chalmers liksom på andra universitet och högskolor brukar så gott som varje kurs åtföljas av en kursutvärdering, där studenterna (anonymt) ger sina synpunkter. Var föreläsningarna bra och begripliga? Var kursen välorganiserad? Etc.

Tanken med dessa kursutvärderingar var ursprungligen att läraren skulle ges möjlighet att förbättra kursen inför nästa år, och måhända är detta fortfarande att betrakta som deras huvudsyfte, men en annan användning av dem har på senare år kommit att bli alltmer framträdande. När en universitetslärare löneförhandlar, när hon söker en lektors- eller professorstjänst, eller när hon ansöker om befordran, så finns kursutvärderingar från hennes tidigare undervisningsinsatser med som en av de aspekter som ligger till grund för beslut. Tanken är givetvis att man vill anställa och belöna skickliga lärare, och att den lärare som får goda betyg i studenternas kursutvärderingar troligtvis också är en skickliga lärare.

Och det låter ju som en god tanke, men kanske vi för säkerhets skull borde kontrollera att positiva kursutvärderingar verkligen korrelerar med lärarskicklighet? Jag har nu tagit del av en aktuell studie som behandlar just den frågan, och mycket riktigt finner författarna en korrelation mellan positiva kursutvärderingar och framgångsrik lärarinsats. Korrelationen är emellertid negativ:

We find that, even in a setting where the syllabuses are fixed and all teachers in the same course present exactly the same material, professors still matter substantially. [...] Moreover, our measure of teaching quality is negatively correlated with the students’ evaluations of the professors: teachers who are associated with better subsequent performance receive worst evaluations from their students.

Studien, som bär titeln Evaluating students’ evaluations of professors och är författad av de italienska ekonomerna Michela Braga, Marco Paccagnella och Michele Pellizzari, publicerades tidigare i år i tidskriften Economics of Education Review. Den bygger på ett relativt stort datamaterial och tycks mig vara mycket omsorgsfullt genomförd. En särskild styrka ligger i att allokeringing av studenter till olika lärare randomiserats, vilket eliminerar många felkällor och är standard inom kliniska medicinska studier men inte alltid möjligt att uppnå på andra områden. Författarna likställer undervisningens kvalitet med hur mycket studenterna lär sig,¹ och som en proxy för hur mycket studenterna lärt sig använder de studenternas resultat på senare kurser i utbildningsprogrammet.

Att utfallet av kursenkäter skulle korrelera negativt med undervisningens kvalitet kan tyckas kontraintuitivt, men Braga et al föreslår som en trolig förklaring att studenter är ute efter inte bara att lära sig, utan också att få en lättjefull och behaglig resa fram till godkänt betyg, något som kan stå i direkt konflikt med inlärningsmålet:

These empirical findings challenge the idea that students observe the ability of the teacher in the classroom and report it to the administration when asked in the questionnaire. A more appropriate interpretation is based on the view that good teachers are those who require their students to exert effort; students dislike it, especially the least able ones, and their evaluations reflect the utility they enjoyed from the course.

Sista ordet är självklart inte sagt i fråga om kursenkäters värde för att mäta lärarskicklighet, och vad gäller den här studien kan man t.ex. resa frågan om generaliserbarhet från ett enda italienskt universitet till högre lärosäten i allmänhet. Jag tycker ändå att den med kraft påvisar naiviteten i den utbredda uppfattningen om att det självklart föreligger ett positivt samband mellan kursenkätsreslutat och lärarskicklighet.

Fotnot

1) De medger dock att det inte är självklart hur ett begrepp som undervisningskvalitet skall definieras, och att om det är studenternas nöjdhet med kursen snarare än deras inlärning som är det viktiga så ställs studiens resultat på ända. Men, som de lakoniskt konstaterar, "We doubt that this is the most common understanding of higher education policy.".

Genväg till Piketty

Årets (även om den utkom på originalspråk redan 2013 med titeln Le Capital au XXIe siècle) stora samhällsvetenskapliga snackis och hit verkar vara den franske nationalekonomen Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som behandlar frågan om ekonomisk ojämlikhet i samhället. Det handlar om kapital- och inkomstfördelning och hur dessa förändrats över tid i en rad länder, hur dessa förändringar kan förklaras, och vad vi eventuellt borde göra framöver för att inte den ekonomiska ojämlikheten skall eskalera. Boken har klättrat högt på bestsellerlistor, den har hyllats av oräkneliga skribenter (alltifrån Paul Krugman i New York Review of Books till Sven-Eric Liedman i DN), den har kritiserats i Finacial Times, den har diskuterats i en rad inlägg på utmärkta grannbloggen Ekonomistas, och på Twitter diktade självaste Göran Greider i ett inspirerat ögonblick följande:

Piketty
Piketty
alla läser däri
om dom som går i
sina gyllne skor

Dock är boken en rejäl tegelsten - så tjock att endast en liten minoritet av dess s.k. läsare faktiskt läst ut den. Detta fick mig i somras att bestämma mig för att trots allt prioritera bort den från min läslista. Men så, häromveckan, kom räddningen. Över en fika på ett av caféerna på Stockholm C berättade filosofen Gustaf Arrhenius entusiastiskt att den svenske nationalekonomen Jesper Roine (författare till ett par av de ovan länkade Ekonomistas-inläggen) skrivit en nätt liten 111-sidig reflekterande sammanfattning av boken. Bara minuter senare hittade jag Roines Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet: Sammanfattning och svenskt perspektiv på PocketShop, och jag sträckläste den sedan på tåget hem till Göteborg. Jag välkomnar att Piketty fäster strålkastarljuset på fördelningsfrågor i en tid då annars det mesta av fokuset ligger på maximering av total tillväxt. Jag upplever inte de intellektuella insikter som han (genom Roines filtrering) bjuder på som särskilt hisnande,¹ men de är knappast heller försumbara, och de är väl värda de där timmarna på tåget - rekommenderas! Naturligtvis kan jag fortfarande inte skrävla med att ha läst Pikettys tjocka bok, men jag tror mig genom Roines av allt att döma kompetenta sammanfattning ha ett ganska bra hum om vad folk snackar om när de snackar om Piketty.

Fotnot

1) Två andra ekonomer som i en aktuell och stort uppmärksammad bok befattar sig med den ökande ekonomiska ojämlikheten är Erik Brynjolofsson och Andrew McAfee, och om jag måste välja finner jag deras diskussion mer givande än (den genom Roine filtrerade) Piketty. Medan Piketty/Roine fokuserar på abstrakta makroekonomiska sammanhang, och som huvudförklaring till ökad ekonomisk ojämlikhet anger olikheten r>g, där r är avkastningen på kapital och g är tillväxttakten i ekonomin, så rör sig Brynjolfsson och McAfee på ett konkretare plan, då de pekar på digitaliseringens genombrott, och hur den via försumbara kopieringskostnader och eliminerandet av geografiska avstånd leder till en "vinnaren tar allt"-ekonomi där vi ser en förskjutning av allt större samhällssektorer från Mediokristan till Extremistan.

Gatukonst i Borås

Läsare i Västsverige (och annorstädes) rekommenderas varmt besöka Borås, som jag själv gjorde igår, för en av de häftigaste konstutställningar jag någonsin upplevt. Officiellt ägde gatukonstevenemanget No Limit rum den 4-7 september i år, men flertalet konstverk finns kvar på olika husfasader inom behagligt promenadavstånd från varandra i centrala Borås. Nedan ett litet axplock. Foton av Eva Häggström.

Filmtajm!

Nu, kära läsare, är det filmtajm! Två aktuella YouTube-filmer som jag omöjligt kan unanhålla er har kommit till min kännedom (båda för övrigt genom vännen Patrik Lindenfors försorg).

Den första av dem har vi redan presenterat på Uppsalainitiativet, men jag gör det här också eftersom den så väl illustrerar ett återkommande tema här på bloggen: den eskalerande galenskapen inom det amerikanska Republikanska partiet. Känsliga personer varnas: det här är enbart för den som står ut med att se republikanska kongressledamöter ägna sig åt rena rama Stockholmsinitiativs-pajaserierna.

Den andra filmen är något så ovanligt som en rap om Singulariteten. De läsare som är insatta i ämnet kommer att känna igen många referenser och glädjas åt musik- och videomakarnas humoristiska fyndigheter. De som är mindre insatta kommer i bästa fall att få sin nyfikenhet frestad och en impuls att lära sig mer. Låt mig då för säkerhets skull framhålla att videon i sig inte är att betrakta som någon pålitlig kunskapskälla, liksom inte heller Ray Kurzweils missionerande utgör den bästa och mest vederhäftiga vägen in i ämnet. Helst av allt rekommenderar jag Nick Bostroms bok Superintelligence, men för den som inte orkar med en hel bok lyfter jag gärna fram Eliezer Yudkowskys lite kortare text, David Chalmers ännu lite kortare text, eller (för den som verkligen har bråttom) Max Tegmarks pyttekorta text om samma ämne.

Om trevnad

Trevnad är ett nästan lite paradoxalt begrepp. Trevnad i sig är (per definition) trevligt, medan tal om trevnad nästan aldrig är det. Så t.ex. upplever jag sällan trevnad när min kära hustru riktar uppmaningen "Kan du tänka dig att göra en insats för vår gemensamma trevnad?" till mig, ty när så sker (vilket händer emellanåt) så vet jag att det inte handlar om att ta med henne på romantisk weekend till Loka Brunn, eller ens om att korka upp en flaska rött, utan om andra och vanligtvis betydligt mindre trivsamma hushållsgöromål.

Låt mig ge ett annat exempel på tal om trevnad som inte resulterar i någon större trevnad, utan snarare i motsatsen. Sedan den välkände meteorologen Pär Holmgren för ett par veckor sedan gjort en Facebookuppdatering med länk till den artikel i UNT som han och jag tillsammans med Mikael Karlsson undertecknat, så skrev klimatförnekaren Lena Krantz (frontfigur i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, i och med att hon är skribent på deras officiella blogg vilken går under det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen) en kommentar där hon ifrågasatte Pärs val att liera sig med en så "extremt otrevlig figur" som mig. Detta resulterade i en lång och rättså otrevlig diskussion om trevnad, i vilken, förutom yours truly (OH) och nämnda Lena Krantz (LK) och Pär Holmgren (PH), även Anders Emretsson (AE) och Bo Jonsson (BJ) deltog. Diskussionen ägde rum den 13-15 september, och jag saxar följande ur den:¹

LK: Förstår inte att du ger dig i lag med Olle Häggström. Han är ju knappast någon expert och dessutom är han en extremt otrevlig figur. En nedlåtande översittare.

PH: Lena Krantz: Jag förstår inte att du ger dig i lag med ett stort antal av klimatskeptikerna i Sverige. INGEN av dem är någon expert. Många av dem är dessutom otrevliga figurer. ;-) Olle Häggström, om någon, är expert på statistik - vilket den här debattartikeln delvis handlar om.

OH: Huruvida jag är "en extremt otrevlig figur" eller inte verkar det finnas delade meningar om, se t.ex. den sympatiska intervjun med mig i Chalmers Magasin i våras (http://haggstrom.blogspot.se/2014/06/omslagspojke.html). Sant är emellertid att det händer att jag säger ifrån på skarpen, utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd, då jag ställs inför personer hos vilka dumheten parar sig med arrogansen, och då är det fullt förståeligt om de som hamnar i skottlinjen (och ofta handlar det just om Lena Krantz och hennes klimatförnekarkollegor i Stockholmsinitiativet) uppfattar mig som "extremt otrevlig".

LK: Olle, Jag tänkte nu inte på mig själv utan på Lennart Bengtsson och hur du understod dig att behandla honom. Han ÄR ju experten men inte du. Ändå tyckte du att du kunde sätta dig på höga hästar och skriva dumheter fulla av arrogans och nedlåtande kväden. Jag skriver nu bara vad jag personligen tycker utan diplomatiskt fetvadd. :-D

LK: Pär, De är faktiskt mycket trevliga, alla de som skriver på klimatupplysningen.se. Jag känner ju dem så jag vet. ;-)

OH: Då tycker jag att vi kan lämna till Pärs läsekrets att själva bedöma huruvida min text i våras om Lennart Bengtssons tragiska utveckling från framstående klimatforskare till alltmer högljudd antiklimatåtgärdsagitator innehåller "dumheter" eller saker som gör mig till "en extremt otrevlig figur": http://haggstrom.blogspot.se/2014/05/om-lennart-bengtssons-beklammande-fard.html

OH: Bland Lena Krantz skribentkollegor på den klimatförnekarblogg som bär det orwellskt klingande namnet "Klimatupplysningen" återfinns en herre vid namn Ingemar Nordin. Han hör alltså till dem som Lena Krantz ovan försäkrar är "faktiskt mycket trevliga" (detta alltså i kontrast mot den "extremt otrevlige figur" som är yours truly). Låt oss då se hur denne "faktiskt mycket trevlige" Nordin kan uttrycka sig - här är tre exempel från sagda klimatförnekarblogg på hur han uttrycker sig om sina meningsmotståndare:

Exempel 1 - "De här nazifierade Göbbelstyperna i Sydsvenskan vill ju bara utrota alla klimathotskeptiker."

Exempel 2 - "Karln är uppenbarligen galen och lider svårt av paranoia."

Exempel 3 - "Men när det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet."

Samtliga tre Nordincitat handlar om specifika och lätt identifierbara personer.

Som en liten utmaning till Lena Krantz och till övriga skulle jag vilja föreslå en övning. Försök att i den bloggpost som jag länkade till i min förra kommentar - och som enligt Lena Krantz kvalificerar mig för epitetet "en extremt otrevlig figur" - hitta någon formulering som ens tillnärmelsevis når den grad av otrevnad som Ingemar Nordin visar prov på i de tre exemplen. (Obs! Bloggposten innehåller en del direkta citat av Lennart Bengtsson, men dessa räknas såklart inte i detta sammanhang.)

PH: Lena: Vi har nog olika definitioner om vad "trevlig" innebär...

LK: Olle, Man kan ju lite försyn undra varför Lennart Bengtsson frekvent skriver kommentarer på vår blogg men aldrig på er? Ja med tanke på hur trevliga eller inte ni är. :-D

AE: Att Lennart Bengtsson trivs bättre på Klimatupplysningen är väl inte så konstigt. Där får han knappast några mothugg, och han rör sig bland politiskt likasinnade.

LK: Pär, Jag försöker alltid att ha en trevlig ton då jag menar att den går före ett eget tyckande. Alla människor har ett lika värde för mig. Vi är olika och tycker olika men det får man lov att respektera. I annat fall har man inget i diskussionen att göra tycker jag.

OH: Nu framhåller Lena Krantz att hon "försöker alltid att ha en trevlig ton". Hedervärt! Som ett exempel på denna trevliga ton kan vi blicka uppåt i denna kommentarstråd och se hur hon inleder den med att meddela att jag är "en extremt otrevlig figur". Trevligt värre! Låt mig föreslå en applåd för Lena Krantz och den trevnad hon sprider omkring sig med sin trevliga ton!

Vidare kan konstateras att denna så trevliga Lena Krantz verkar ha avböjt min utmaning om att peka ut var någonstans i min text jag kvalificerar mig för epitetet "en extremt otrevlig figur" eller i alla fall når ned någonstans i närheten av nivån hos den enligt henne "faktiskt mycket trevlige" Ingemar Nordin.

Slutligen tror jag att hon kan ha rätt i att Lennart Bengtssons val att hänga på den s.k. Klimatupplysningen hellre än på Uppsalainitiativet kan ha med trevnadsnivån på respektive blogg att göra, åtminstone om man med "trevnad" menar något i stil med "benägenhet att lisma och svassa för Lennart Bengtsson och okritiskt instämma i alla hans utbrott om hur folk som förespråkar grön energiomställning är kommunister som borde deporteras till Nordkorea". Där verkar vi på Uppsalainitiativet ligga lite efter. Eller som jag påpekar i den ovan länkade bloggposten:

"Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,(FOTNOT 4: Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.) men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen."

LK: Olle, Det otrevliga i ditt fall handlar bland annat om att du tycker att du har mandat att sätta dig över en av sveriges mest meriterade klimatforskare. Du tycker att du vet bättre än han men det håller jag verkigen inte med om.

Du är nog trevlig mot personer som betraktar dig som en auktoritet inom klimatområdet men är otrevlig när någon (som jag) inte alls ser dig så. Du är precis lika mycket lekman som jag, punkt. Mitt uttalande om dig är dessutom baserat på mångårig erfarenhet. Droppen var nog din svada och ditt försök att demonisera Lennart Bengtsson. Väldigt obehaglig sådad.

Eller med andra ord, jag behandlar andra precis så trevligt som de behandlar mig. Ja jag börjar alltid med en trevlig ton men i ditt fall är det rätt lönlöst som med all önskvärd tydlighet framgår i dina kommentarer i denna tråd.

Vi ska nog fortsätta att undvika varandra, det är en bra strategi.

AE: Men något exempel fick vi alltså inte se, Lena?

BJ: Lena Krantz, reagerar du inte över vad som skrivs på din blogg om Hansen, Mann och andra klimatforskare? Av personer som aldrig sysslat med klimatforskning?

PH: Lena: Det är verkligen ett MYCKET konstigt resonemang som du för när det gäller Lennart B. Du försvarar ofta hans påståenden och slutsatser. MEN! Jag hör aldrig dig, eller någon annan med koppling till SI, försvara andra "experters" påståenden med samma energi.

Vi kan kanske vara överens om att LB har en lång och framgångsrik forskarkarriär i meteorologi bakom sig, men det gör väl honom knappast immun för kritik? Framför allt inte kritik mot de mer eller mindre politiska uttalanden han gör.

Varför skulle just han vara i någon slags särställning?

Som Bo Jonsson påpekar ovan: Är det ok att människor som aldrig sysslat med klimatforskning får kritisera Hansen, Mann m fl?

OH: Bo och Pär: väl talat! På den s.k. Klimatupplysningen (KU), som Lena Krantz representerar, härskar en etikettsregel som innebär att man (a) placerar en enskild klimatforskare (Bengtsson) med goda forskningsmeriter på piedestal och anser att denne i kraft av sina meriter inte får lov att kritiseras med så mycket som ett pip vilka omdömeslösheter denne än förfaller till, samtidigt som man (b) tillåter sig att kasta vad för slags grundlös jävla skit som helst på andra minst lika välmeriterade klimatforskare. Jag kan inte uppfatta det som annat än djupaste djupaste hyckleri, och som en gravt perverterad förvanskning av den sunda respekt för vetenskapens metod och vetenskapens evidens som varje verklig vän av vetenskapligt tänkande känner, vilken de på KU ersatt med en bisarr avgudadyrkan av några få enskilda forskare som råkar ha välkomna ståndpunkter.

Jag tycker att Lena Krantz borde skämmas (något hon dessvärre inte verkar ha förstånd till) som företräder ett sådant hyckleri. Om hon nu avser att hålla fast vid detta så kan jag inte annat än välkomna hennes deklaration om att hon fortsättningsvis avser undvika mig.

Låt mig dock korrigera ett missförstånd i hennes senaste kommentar. Genom sin spekulation om att jag nog är "trevlig mot personer som betraktar [m]ig som en auktoritet inom klimatområdet men är otrevlig när någon (som [hon själv]) inte alls ser [m]ig så" så försöker hon göra det hela till en simpel personstrid. Men när jag tar till på skarpen mot det vetenskapsförnekeri som försiggår på KU och annorstädes, så handlar det som regel inte alls om hur dessa personer ser på mig. Min egen person är i sammanhanget oväsentig. Vad jag vänder mig emot är hur de förvränger och förvanskar det vetenskapliga evidensläget, och på annat sätt förfaller till ohederligheter.

LK: Olle, Det är inte så intressant vad du skriver då du inte är någon auktoritet i ämnet. Det blir i det närmaste skrattretande när du skriver att du "tar i på skarpen" oss som skriver på Klimatupplysningen. Du har knappast någon tyngd i sammanhanget.

LK: Pär och Olle. Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal och Lennart Bengtsson har givetvis inte någon vetenskaplig särställning förutom viljan till att ändra sin syn. Jag tycker dock att han får ha vilka politiska åsikter han vill även när jag inte håller med. Vi kom ju i ett tvistemål när SDs Josef Fransson läste upp en LB intervju i riksdagen vilket jag då menade var mindre bra. Jag håller alltså verkligen inte med i alla vad LB skriver utanför det vetenskapliga.

Däremot är det naturligtvis mycket mer intressant för klimathotsskeptiker att lyfta fram forskare som tänker själva och dessutom vågar ifrågasätta paradigmet. Judith Curry är en annan sådan forskare och det finns givetvis fler.

Ska jag nämna någon forskare och forskarrapport som jag har lyft fram och som kan sägas tillhöra mainstream så är det ex Kevin Trenberth (hoppas att det blev rättstavat).

PH: Lena Krantz: Intressanta formuleringar du har: "Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal". Men det är ju det du/ni gör! :-(

Olle Häggström är väl dessutom mycket mer auktoritet i ämnet än (gissar) 99% av alla som skriver/kommenterar på era sidor? Han är en IDAG aktiv och framgångsrik forskare i ett ämne som ligger mycket nära klimatforskningen. OM du ifrågasätter hans auktoritet behöver du rimligtvis ifrågasätta så gott som ALLAs, möjligen bortsett från (gissar) ett dussintal forskare i Sverige. Förstår du inte det? Eller vill du bara inte förstå det?

LK: Pär, visst är det svårt med gränsdragningar men jag kan inte se att statistik skulle ligga så när klimatforskningen mer än att visa att det verkligen har blivit ex fler och/eller kraftigare skyfall.

Men visst, Olle kanske också kan skriva en forskarapport som efter granskning skulle bli accepterad i en välrenommerad vetenskaplig tidskrift där han förklarar varför detta sker (om det skulle vara/bli så). Jag är såklart inte detaljuppdaterad om hans kunskaper.

Att jag uppfattar honom som otrevlig är min högst personliga upplevelse från otaliga svavelosande inlägg och kommentarer. Så även i denna tråd där jag enligt Olle är gravt perverterad och borde skämmas.

OH: Jag drar mig för att gå in på min vetenskapliga meritering, då jag inte tycker att rätten att yttra sig kritiskt om andras argumentation skall vara en meriteringsfråga. (Och man kan ju undra hur Lena Krantz själv kan få för sig att yttra sig om hon verkligen på allvar tycker det skall vara villkorat med rätt slags vetenskaplig CV.) Men i alla fall, helt kort, då ämnet ju kommit upp:

Jag dristar mig inte att kalla mig klimatforskare, och jag tycker att Pär med sina vänliga ord ovan tar i lite i överkant, men jag tycker också att Lena Krantz fjompiga utfall "Du är precis lika mycket lekman som jag, punkt" är lite väl onyanserat, då vi beaktar följande:

* Min vetenskapliga meritering i det för klimatvetenskapen mycket viktiga grannämnet matematisk statistik kan nog rimligtvis betecknas som ganska stor.

* Jag samarbetar för närvarande med klimatforskare i ett projekt om bayesiansk skattning av klimatkänsligheten. Någon publikation har detta ännu inte resulterat i, men jag tror och hoppas att det skall bli minst en.

* I min kommande bok, kontrakterad med Oxford University Press med beräknad utgivning 2015, ägnas ett kapitel åt klimatvetenskap.

* I den här vetenskapliga uppsatsen, publicerad 2013, ägnas långa stycken åt klimatvetenskapliga spörsmål: http://www.math.chalmers.se/~olleh/haggstrom_proc_ems.pdf

OH: Nu påstår Lena Krantz att jag påstått att hon "är gravt perverterad och borde skämmas". Det är sant att jag sagt att hon borde skämmas (och det står jag sannerligen för), men att jag skulle ha sagt att hon "är gravt perverterad" är (med för KU-gänget typisk nivå på hederlighet) hennes eget påhitt.

OH: Vidare känns det tämligen surrealistiskt att få bannor för mitt rättframma språkbruk av den person som inledde hela diskussionen med att stämpla mig som "en extremt otrevlig figur".

LK: Olle, Du skrev i ett och samma kommentar "På den s.k. Klimatupplysningen (KU), som Lena Krantz representerar.....som en gravt perverterad förvanskning....Lena Krantz borde skämmas"

Ärligt talat följer jag forskningen med stort intresse och med öppet sinne. Jag har förstått att du anser att din syn är den enda rätta och de forskare och forskningsstudier som du vill lyfta fram är de enda rätta. Den som inte håller med dig försöker du trycka ner med svavelosande tillmäten av typen ovan.

JÄTTETREVLIGT Olle, verkligen.

LK: Men nu får det vara bra för denna gång. Ha en trevlig valvakekväll allihop (inklusive Olle).

OH: Undrar just om denna Lena Krantz på allvar föreställer sig att om man kan plocka ett antal ord ur en meningsmotståndare inlägg, och om man pusslar ihop dessa ord till ett påstående, så är det automatiskt OK att tillskriva meningsmotståndaren detta påstående.

LK: Olle, Vaknade i morse och kände att jag inte har fått fram vad jag egentligen reagerar på när det gäller dig. Det beror på att jag har använt fel ord.

Människor är olika men jag skulle säga att vissa är sk gränsöverskridare som ex Lennart Bengtsson. Det är jag själv också då jag inte tycker att det är intressant att diskutera något (handlar inte bara om klimatet givetvis) med människor som i stort sett tycker som jag. Min upplevelse av dig är att du mobbar. Dels dem som inte tycker som du men också gränsöverskridare som Lennart. Han hade ju sagt ja till ett uppdrag som expertrådgivare i en organisation som inte föll dig på läppen.

Ditt "Nordkorea" inlägg om denna sak är inte kritik i min ögon utan ren mobbing.

Jag uppfattar Pär som en fördragsam person som det går att diskutera klimatet med. Det gör det ju naturligtvis inte med dig utan att bli utsatt för mobbing om man dristar sig till att föra fram åsikter som du inte håller med om.

Naturligtvis tar jag avstånd från mobbing och mobbare.

Och ja, jag betraktar dem som otrevliga figurer. Det är väl snarare ganska milt uttryckt i sammanhanget.

OH: Det är lite imponerande hur konsekvent och energiskt denna Lena Krantz, som ju (enligt egen utsago) "försöker alltid att ha en trevlig ton", går in för att smutskasta mig. Och hon kan verkligen (rutinerad KU-bloggare som hon är) sina fultricks!

Att hon inte drar sig för att gravt förvanska vad jag sagt har vi redan konstaterat. Nu kör hon tricket att försöka kleta på mig en Nordkorea-stämpel, trots att det ju inte är jag utan Bengtsson som kör med Nordkorea-retorik - allt jag gjort är att citera Bengtsson för att ge exempel på hur lågt han kan sjunka i sin polemik. Om det räknas som "mobbing" mot en person att ordagrant återge vad denne själv har yttrat offentligt så erkänner jag mig skyldig.

LK: Olle, Ja det var ren och skär mobbing. Jag kallar ditt inlägg för "Nordkorea" inlägget eftersom den delen i ditt mobbinglägg inte hade ett smack med saken att göra. Du hade grävt fram en kommentar långt ner i någon tråd som dessutom inte hade med klimatet att göra överhuvudtaget, än mindre med LBs medverkan i en organisation.²

Ja, ni ser... detta blev ju inte alls särskilt trevligt!

Fotnoter

1) Förutom att illustrera trevnadsparadoxen fyller utdraget en annan funktion. Det är ju nämligen så att den bild jag ger av mig själv här på bloggen emellanåt drar åt det lite självförhärligande hållet, och för balansens skull kan den tämligen negativa syn på mig som Lena Krantz ger uttryck för i diskussionen fungera som en välavvägd motvikt.

2) Med anledning av denna avrundande kommentar från Lena Krantz kan man fråga sig (a) om hon verkligen har rätt i att min exemplifiering av Lennart Bengtssons smidiga assimilering i den brutala hatretoriken på den s.k. Klimatupplysningen är irrelevant för helhetsbilden av dennes beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket, och (b) huruvida påpekandet att jag är "en extremt otrevlig figur" är tillräckligt relevant för den av Pär Holmgren anslagna UNT-artikeln för att fria Krantz från en eventuell anklagelse om att uppfylla hennes egen definition av "ren och skär mobbing". Jag lämnar åt läsaren att själv fundera över dessa frågor.