torsdag 26 mars 2015

Kan filosofiska frågor någonsin besvaras slutgiltigt?

Är det någonsin möjligt att ge ett bestämt och slutgiltigt svar på en filosofisk fråga? Detta har ibland ifrågasatts, ofta i kombination med påståendet att filosofi mest bara är en massa tyckande och prat, men filosofen Arnold Zuboff visar i sin artikel Theories that refute themselves i senaste numret av Philosophy Now att svaret på frågan faktiskt är ja. Artikeln är en smula långrandig (och dessutom gömd bakom betalvägg), men behöver lyckligtvis inte läsas i sin helhet, då det eleganta och vattentäta argumentet finns koncentrerat i artikelns första stycke. Håll tungan rätt i mun bara:
    Sometimes, on learning that I am a philosopher, a non-philosopher who has gained the impression that it is difficult to get agreement in philosophy will tease me with the idea that philosophy can never definitely establish anything. I then like to point out to my would-be tormentor that he has just unwittingly provided me with all the material I need to refute that very thesis. For the idea that it is impossible definitely to establish any philosophical thesis is itself a substantive philosophical thesis. Therefore we can definitely establish that if my interlocutor ever definitely established his thesis that it is impossible definitely to establish any philosophical thesis, then in establishing his thesis, he would have refuted it. Thus we can definitely establish that one can never definitely establish that one can never definitely establish anything in philosophy. So we can definitely establish something philosophical.

söndag 22 mars 2015

I skottlinjen för rättshaveristiska utgjutelser

Att, som jag gör här på bloggen och annorstädes, rättframt och frispråkigt försvara vetenskap och ett vetenskapligt förhållningssätt är på många vis givande och stimulerande. Det har emellertid också avigsidor, och en sådan är att man får utstå en hel del påhopp och dynga från debattörer som inte delar ens vetenskapssyn. I mitt fall har dessa påhopp mestadels kommit från klimatförnekarna i och kring Stockholmsinitiativet och deras blogg The Climate Scam.1 Bland de hundratals exempel på detta som går att hitta på nätet, se t.ex. Göran Ahlgrens besynnerliga tillmäle "självutnämnt mattesnille", och Lena Krantz evinnerliga tjat i höstas om att jag är "en extremt otrevlig figur". Dock händer det emellanåt att påhoppen dyker upp från annat håll, och i dagens bloggpost skall jag ge ett exempel.

I min förra bloggpost Geoff Cummings dansande p-värden skrev jag om en "högljudd skara av mestadels statistikteoretiskt okunniga anti-p-värdesfundamentalister" som vaknat till i samband med tidskriften Basic and Applied Social Psychologys vettlösa tilltag att förbjuda p-värden. En typisk företrädare för denna högljudda skara är en herre vid namn Emil Karlsson, som bloggar flitigt om vetenskapsfrågor, och som (om jag förstått saken rätt) är en något överårig biologistudent utan några som helst vetenskapliga meriter. Hans modus operandi verkar vara att leta sig fram till enstaka publikationer där någon forskare uttrycker starka åsikter, och att på ett närmast utantillinlärningsaktigt sätt ta till sig denna forskares argumentation, som han sedan bombastiskt torgför, dock utan att överblicka den relevanta ämnesmässiga kontexten (vilket gör att han emellanåt gör sig till åtlöje). I alla fall är det så han gjort i fallet med hans korståg mot de statistiska metoder som inbegriper p-värden och det han kallar NHST (null hypothesis significance testing). Som ett led i detta korståg har han de senaste veckorna författat två bloggposter rubricerade Debunking statistically naive criticisms of banning p values och The laughable desperation of NHST proponents. Dessa är riktade specifikt mot mig och mina bloggposter i ämnet; det är alltså mig han (med för all del beundransvärd oförvägenhet) anklagar för att vara "statistiskt naiv" och "skrattretande desperat". Hans båda bloggposter är så till brädden fyllda av bombastiskt formulerade missförstånd att jag inte ids gå in på mer än en bråkdel, men låt mig i alla fall ta upp fyra saker. De första två (punkterna (1) och (2)) är ämnade att påvisa hans skriande okunskap i ämnet han diskuterar, medan de två sista (punkterna (3) och (4)) påvisar den fullkomligt ogenerade ohederlighet han tillgriper i sin argumentation.
    (1) I den första av sina båda bloggposter söker han tillbakavisa mitt påstående att välgrundade val av stickprovsstorlek kräver NHST-statistikens begreppsapparat,2 och framhåller följande:
      First of all, bigger sample sizes are always better (all other things equal) for accurately estimating the population parameters under study (unless we are using NHST in which case big sample sizes cause studies to be overpowered). So an initial rule of thumb for sample size decisions might be "as many as you can afford and have the time for".
    Detta tyder på en närmast total okunskap från Emil Karlssons sida om hur forskning i verkligheten går till. Största möjliga stickprovsstorlek, jo jag tackar, men det är inte till någon ledning när man har en begränsad forskningsbudget och behöver väga försöks- eller stickprovsstorlek mot andra kostnader, eller när ett forskningsprojekt inbegriper mer än ett stickprovsförfarande som ur budgetsynpunkt därmed behöver vägas mot varandra. Även utan direkta forskningsbudgetfrågor finns situationer där viktiga aspekter talar för en begränsning av stickprovsstorleken, t.ex. då nya läkemedel prövas för biverkningar, varvid bruk av onödigt stora stickprov är direkt oetiskt.3

    (2) Emil Karlsson avslutar sin andra bloggpost i ämnet med att hävda att jag inte lyckats producera något exempel där NHST:s begreppsapparat är oundgänglig. Det kan ju låta som en utmaning som jag borde besvara, men jag lider något av en embarrassment of riches eftersom NHST-begrepp behövs inom merparten av all frekventistisk statistisk slutledningsteori, inklusive det av Emil Karlsson omhuldade bruket av konfidensintervall. Låt mig dock nämna ett annat exempel, nämligen studier av multipelinferenskaraktär, dvs sådana där mer än en statistisk slutledning görs. Att i sådana studier komma fram till om de erhållna resultaten avviker från vad som typiskt skulle vara fallet om alla effektstorlekar vore noll skulle i de flesta fall vara extremt klunsigt och besvärligt om man förbjöds laborera med p-värden. Ett exempel är den KI-studie om epigenetik som Emil Karlsson själv nyligen var med och diskuterade här på bloggen. Med sin begränsade förståelse för NHST-statistik var han dessvärre oförmögen att se det som för den som är van vid p-värdesberäkningar är uppenbart: att studiens erhållna resultat var helt i linje med vad som kan förväntas om ingen epigenetiska nedärvning förekommer, och därför inte kan tolkas som evidens för existensen av sådan nedärvning.

    (3) I sin andra bloggpost i ämnet skriver Emil Karlsson också att "Häggström seems to be under the impression that if he can find rare and complicated counterexamples, he can undermine the entire case for confidence intervals". Förutom hans ogrundade "rare and complicated" är hans framställning av min stånpunkt en - excuse my French - ren jävla halmgubbe. I exakt den passage han kritiserar i min bloggpost Geoff Cummings dansande p-värden framhåller jag ju att det i vissa sammanhang finns goda skäl för användandet av konfidensintervall:

      Cumming har helt klart en poäng i att det ofta kan vara mer upplysande att redovisa sina vetenskapliga resultat i termer av konfidensintervall jämfört med att bara uppge p-värden.
    Man kan undra vilken del av denna skäligen enkla mening det är som Emil Karlsson inte förstår.

    (4) Ett annan ohederlighet som Emil Karlsson begår i sin andra bloggpost är följande:

      Even more bizarrely, some people (including Häggström) thinks that a failure to reject the null hypotheses means that you can accept it, apparently selectively oblivious (going so far as to call it semantical hairsplitting) to the fact that the failure to reject the null hypothesis could be due to low statistical power and not because it is true.
    Om Emil Karlsson verkligen kunde påvisa att jag skulle lida av föreställningen att "failure to reject the null hypotheses" skulle innebära att nollhypotesen kan slås fast såsom sann så vore det verkligen remarkabelt, helt i nivå med om en geografiprofessor trodde att Kanada låg i Asien eller om en kemiprofessor trodde att vatten var ett grundämne. Vad han gör här är emellertid att förväxla den formella användningen inom NHST-teorin av ordet "acceptera" med en av ordets mer vardagliga betydelser. Jag kan inte förstå denna förväxling som annat än avsiktlig från Emil Karlssons sida, eftersom jag explicit tillbakavisar den tolkning han gör på två ställen som han rimligen måste ha tagit del av. För det första gör jag det lite längre fram i just den diskussionstråd som Emil Karlsson triumfatoriskt hänvisar till. För det andra gör jag det i min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon som jag inleder den av Emil Karlsson kritiserade bloggposten med att hänvisa statistiskt okunniga läsare till, och som samme Emil Karlsson när uppsatsen var ny (2012) entusiastiskt deklarerade att han avsåg läsa. Se följande kommentar på uppsatsens sida 4 om det genomgående slantsinglingsexemplet:
      Betyder den uteblivna statistiska signifikansen att vi kan dra slutsatsen att nollhypotesen ̈ar sann och att myntet alltså är symmetriskt? Svar nej! Den uteblivna statistiska signifikansen betyder bara att erhållna data (2 krona av 10) inte talar särskilt starkt emot nollhypotesen q=0,5. Men det finns en uppsjö andra hypoteser som data inte heller talar emot, som t.ex. den att q=0,2, eller den att q=0,3, etc.

Sammanfattningsvis kan om de båda bloggposter av Emil Karlsson som här diskuterats sägas att de ger ett närmast rättshaveristiskt intryck, och att de passar påtagligt illa till den slogan "Defending science against the forces of irrationality" som pryder hans blogg. De hade passat betydligt bättre om det hetat "Attacking science using the methods of irrationality".

Fotnoter

1) Jag känner såklart till att bloggen numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen, men finner namnbytet onödigt, givet t.ex. det senaste blogginlägget av deras senaste stjärnskott (obs, ironiskt ordval) Jacob Nordangård, som hävdar att klimathotet är en ren fiktion; han levererar en fantastisk konspirationsteori där klimathotet sägs användas som skrämselpropaganda syftandes till att skapa en världsregering. Ett nyskapande inslag, jämfört med andra klimatkonspirationsteoretiker, är att han framhåller även kärnvapenhotet som en fiktion. Notabelt är att hans inlägg nästan enhälligt besvaras med instämmanden och beröm i kommentarsfältet. Se Lars Karlsson på Uppsalainitiativet för ytterligare reflektioner kring Nordangårds bisarra bloggpost.

2) Här bör vi vara lite noga med vad som menas med "NHST-statistikens begreppsapparat". Jag menar naturligtvis inte att bruket av själva orden "p-värde" och "statistisk signifikans" skulle vara nödvändiga; dessa storheter kan givetvis döpas om, eller vi kan befatta oss med transformerade storheter och på så vis laborera med p-värden i mer maskerad form. Vad jag menar är att man någonstans i argumentationen behöver beräkna eller åtminstone uppskatta storheter av följande typ: givet de-och-de parametervärdena, vad är sannolikheten att få minst så-och-så extrema data? Med andra ord, vi behöver beräkna eller åtminstone uppskatta p-värden.

3) Emil Karlsson framhåller också att...
    there are formal statistical methods (described in Cumming (2012)) for calculating suitable sample sizes in order to get an expected length of confidence intervals (precision) at least a certain percent of the time (assurance). Notice that no part of precision or assurance arguments about sample size relates to doing a statistical test or talking about null hypotheses, so this is not "just secretly doing NHST".
Här har han helt enkelt fel. Dessa argument inbegriper visst NHST-begrepp (och vore annars omöjliga att genomföra). Dock tydligen inte tillräckligt explicit (med själva ordet "p-värde", etc; se Fotnot 2) för att Emil Karlsson, med sin ytterst begränsade förståelse för statistisk slutledningsteori, skall begripa det.

*

Edit 25 mars 2015: Emil Karlsson har nu författat ett enormt långrandigt och substanslöst svar, där han ägnar mycket utrymme åt en mängd avledande manövrar i nivå med hans påstående att jag har fel då jag hävdar att han anklagat mig för statistisk naivitet, eftersom han enbart framhållit att mina argument är statistiskt naiva (en distinktion som givetvis bara kan vara viktig om man anser det fullt normalt att statistiskt icke-naiva tänkare torgför statistiskt naiva argument). Hans bloggpost är full av sådana dumheter, men låt mig här nöja mig med att lyfta fram två enskildheter som visar att han inte ens behärskar de elementa som vi lär ut till studenter i introduktionskurser i statistik:
    (a) Angående Emil Karlssons bisarra anklagelse att jag skulle tro att "failure to reject the null hypotheses" innebär att nollhypotesen kan slås fast såsom sann konstaterar jag i punkt (4) ovan att han "förväxlar den formella användningen inom NHST-teorin av ordet 'acceptera' med en av ordets mer vardagliga betydelser". På det svarar han nu följande:
      Häggström responds by insisting that he really meant "accept" in a non-statistical sense and not at all the way the term is used in NHST and that he certainly does not believe that statistical non-significance implies the falsehood of the null hypothesis.
    Låt mig generöst anta att ordet "falsehood" är ett skrivfel, och att han egentligen menar "truth"; i annat fall blir hans påstående helt obegripligt. Även med den rättelsen gjord utgör emellertid hans påstående en fatal omkastning. När jag skrev att Emil Karlsson "förväxlar den formella användningen inom NHST-teorin av ordet 'acceptera' med en av ordets mer vardagliga betydelser" menade jag att det var jag som i sammanhanget använde ordet i dess formella NHST-betydelse (nämligen att data konstateras vara fullt normala givet vad man kan vänta sig under nollhypotesen), och han som vantolkade det som avseende en av ordets mer vardagliga meningar (nämligen att nollhypotesen slås fast som sann). Den citerade meningen visar att Emil Karlsson förstått saken tvärtom, och att han föreställer sig att det är den betydelse han själv här lägger i ordet "acceptera" (nämligen, som sagt, att nollhypotesen slås fast som sann) som är etablerad formell NHST-terminologi. Denna vanföreställning från Emil Karlssons sida visar att han inte begriper ens den mest grundläggande terminologin inom den NHST-teori som han så ilsket attackerar. Inte undra på att han hamnar snett...

    (b) Längre fram i Emil Karlssons bloggpost kan vi läsa följande:

      Häggström implicitly quoted R. A. Fischer when claiming that statistical significance either means that the null hypothesis is false or that something unlikely has happened. This is false, as large sample sizes can yield statistical significance for even minute differences that could be observed with high probability even if the null hypothesis was true.
    Fel, fel, fel. Emil Karlsson har uppenbarligen inte begripit vad statistisk signifikans betyder. (Här är det frestande att råda honom att, för att få ordning på begreppen, ännu en gång läsa min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon, eller ännu hellre läsa någon Statistics 101-kurs, men jag tror uppriktigt talat inte att det är någon idé, då han inte alls verkar intresserad av att lära sig något utan bara av att bjäbba.)
Jag menar absolut inte att moralisera över den nivå av statistkteoretisk okunskap som Emil Karlsson med dessa exempel ger utryck för; det är knappast någon överdrift att påstå att minst 99% av alla människor, inklusive en försvarlig andel av forskarkåren, är minst lika okunniga. Min indignation handlar alltså inte om okunskapsnivån i sig. Men i kombination med hans benägenhet att i ett både lillgammalt och framför allt mästrande tonfall vilja lära andra hur statistik rätt skall förstås och bedrivas gör den honom till en desinformatör och en fåntratt.

*

Edit 27 mars 2015: Emil Karlsson har nu, som respons på ovanstående tillägg den 25 mars, författat ännu en bloggpost i ämnet där han driver sin bisarra demagogi till höjder som knappast kan förstås som annat än självparodi. Jag avstår denna gång från ytterligare kommentarer.

fredag 20 mars 2015

Geoff Cummings dansande p-värden

Följande video, där den i statistisk metodologi engagerade psykologiprofessorn Geoff Cumming argumenterar emot bruket av så kallade p-värden, har nästan blivit viral nu efter tidskriften Basic and Applied Social Psychologys (BASP) intellektuella haveri häromsistens. För att maximalt uppskatta Cummings presentation bör man nog helst redan vara bekant med p-värde och besläktade statistiska begrepp (en bekantskap som med fördel kan stiftas genom att läsa Avsnitt 1 och 2 i min uppsats Statistisk signifikans och Armageddon), men för all del, lite roande kan den nog vara ändå.

Mina känslor inför videon är något blandade, och låt mig göra följande kommentarer.
    1. Vad gäller Cummings insats ur pedagogisk, presentationsteknisk och retorisk synvinkel kan jag inte annat göra än att lyfta på hatten - ett riktigt mästerstycke!

    2. Cumming har helt klart en poäng i att det ofta kan vara mer upplysande att redovisa sina vetenskapliga resultat i termer av konfidensintervall jämfört med att bara uppge p-värden. I ett enkelt renodlat exempel som det Cumming presenterar är det en utmärkt idé, men någon universell mirakelmedicin är det inte. Att beräkna ett konfidensintervall inbegriper motsvarigheten till beräknande av p-värden för alla möjliga parametervärden samtidigt, och i mer komplicerade sammanhang (inte minst då mer än en okänd parameter föreligger) visar detta sig ofta vara matematiskt ogörligt och/eller leda till långt mer komplicerade och svårtolkade konfidensmängder än de snälla intervall som fås i videon.

    3. Den p-värdesdans som Cumming demonstrerar i videon är följden av en kombination av måttlig effektstorlek och litet stickprov. Om det stämmer, som Cumming säger, att simuleringens effekt- och stickprovsstorlek är typiska för empiriska studier i psykologi, så anser jag att den viktigaste lärdomen av hans exempel inte handlar om att det skulle vara något fel på p-värdesbegreppet i sig. Snarare är lärdomen denna: att psykologer behöver bli mer stringenta i sina så kallade styrkeanalyser, vilket betyder att de behöver se till att deras stickprov är tillräckligt stora för att någorlunda tillförlitligt kunna detektera rimliga nivåer på effektstorleken. (Detsamma kan sägas om ekonomen Robert Östlings simuleringsexempel på Ekonomistas häromsistens.)

    4. I den högljudda skara av mestadels statistikteoretiskt okunniga anti-p-värdesfundamentalister som jublar över ovan nämnda BASP-tilltag att bannlysa p-värden är det många som hänvisar till Cummings video. Även om det vore fel att lasta Cumming för alla fåraktigheter som yttrats i denna diskussion, så har han med sina svepande generaliseringar (t.ex. "For a typical experiment, p tells you virtually nothing", 6:50 in i videon) helt klart uppmuntrat till en del dumheter. Ett typexempel, som fått stor spridning, är följande yttrande av neurologen Steven Novella:

      Another problem with the p-value is that it is not highly replicable. This is demonstrated nicely by Geoff Cumming as illustrated with a video. He shows, using computer simulation, that if one study achieves a p-value of 0.05, this does not predict that an exact replication will also yield the same p-value.
    Att tala om replikerbarhet hos p-värden är så malplacerat att jag tar mig för pannan. Ett p-värde är inte en parameter hos den okända fördelning som forskaren är ute efter att skatta, utan ett mått på i vad mån de erhållna data kan anses tala emot den så kallade nollhypotesen. Att kritisera p-värdesbegreppet för bristande replikerbarhet är som att vägra inse att data är osäkra. Face it: ett nytt experiment betyder nya data - och ett nytt p-värde. Den som accepterar logiken i att döma ut p-värdet på denna grund kan lika gärna döma ut själva datainsamingen - data blir ju olika varje gång, och är på så vis inte replikerbara! En orimlig slutsats, givetvis, men sådan är Novellas bisarra logik.

    5. Det finns mycket kritiskt att säga om hur p-värden och statistisk signifikans används och tolkas i praktiken på många områden. Viktigt är emellertid att inte kasta ut barnet med badvattnet. Det är vantolkningarna och det felaktiga bruket av p-värden och statistisk signifikans som bör bekämpas, inte begreppen själva, som ofta erbjuder mycket viktiga statistiska redskap. En (i övrigt värdefull och intressant) bok som begår samma barn-med-badvattensutkastning som BASP-redaktionen är Stephen Ziliaks och Deirdre McCloskeys The Cult of Statistical Significance från 2008. I min recension av den boken sammanfattade jag min syn på saken så här:

      The Cult of Statistical Significance is written in an entertaining and polemical style. Sometimes the authors push their position a bit far, such as when they ask themselves: "If null-hypothesis significance testing is as idiotic as we and its other critics have so long believed, how on earth has it survived?" (p. 240). Granted, the single-minded focus on statistical significance that they label sizeless science is bad practice. Still, to throw out the use of significance tests would be a mistake, considering how often it is a crucial tool for concluding with confidence that what we see really is a pattern, as opposed to just noise. For a data set to provide reasonable evidence of an important deviation from the null hypothesis, we typically need both statistical and subject-matter significance.

onsdag 18 mars 2015

Chappie!

Det känns som att vi det senaste året eller så upplever något av ett publikt genombrott för en av de viktigaste framtidsfrågor jag dryftat här på bloggen: vad kan vi vänta oss av ett (eventuellt) genombrott inom artificiell intelligens (AI), och hur minimerar vi risken att det leder till vår undergång? Inte så att frågan nått den grad av närvaro i offentlig diskussion som den förtjänar, något i nivå med klimatfrågan eller så, men en hel del har i alla fall hänt:

Nick Bostroms bok Superintelligence, som är den enligt min mening bästa som skrivits om ämnet, utkom i somras och har fått en hel del uppmärksamhet, liksom ett par utspel från fysikerstjärnorna Max Tegmark och Stephen Hawking. När superentreprenören Elon Musk (om än något mindre välartikulerat) höjde rösten i samma ärende nådde det så långt som till serien Dilbert. I Sverige har saken uppmärksammats bl.a. i Sveriges Radio, i DN och i Filter.

Som grädde på moset har vi dessutom fått ett par nya Hollywoodfilmer om saken. Att stora amerikanska filmer tar upp farorna med ett AI-genombrott är inte något nytt (2001 - ett rymdäventyr från 1968 och Terminator från 1984 är bara ett par av de mest kända exemplen), men att de nu kommer så tätt ser jag som ett tecken i tiden. Transcendence, som hade premiär förra våren, var dessvärre inte särskilt lyckad, men Chappie, som haft premiär denna månad både i USA och i Sverige, är betydligt bättre!

Som framgår av traliern rör det sig om en våldsspäckad actionfilm, och för den som inte är allergisk mot genren fungerar den utmärkt. Den uppvisar visserligen en del brister i handlingens logik (liksom en hel del fyrkantighet i karaktärsbeskrivningarna; särskilt tråkigt är att se Sigourney Weaver göra en så eländig roll), men det hör ju till genren och går helt klart att överse med, och filmen förfaller aldrig till samma man-vill-sjunka-genom-biostolen-tramsighet som Transcendence. Den utspelar sig i en nära framtid (Johannesburg, 2016), och den halvt dystopiska miljöbeskrivningen är riktigt läcker. Viktiga AI-teman som behandlas är autonomt lärande, svårförutsägbarheten i genombrottets konsekvenser, och betydelsen av att maskinen utrustas med (eller tillägnar sig) god etik. Filosofiskt tar filmen tydligt ställning för the computational theory of mind, och vi får bekanta oss med idén om uppladdning av medvetande och den åtföljande möjligheten att ta backupkopior av oss själva. Frågorna behandlas inte särskilt djupt, och visst kan man kritisera framställningen av roboten Chappie som överdrivet antropomorf, men, hey, det här är faktiskt en hollywoodsk actionfilm, så vad kan man egentligen begära? Mitt helhetsbetyg på filmen blir klart positivt.

måndag 16 mars 2015

Hur okunnig och korkad kan en professor i vetenskapsfilosofi bli?

Hur vetenskapligt okunnig och rent ut sagt korkad kan en professor i vetenskapsfilosofi tillåta sig att bli? Närmast bottenlöst, verkar det som, och som vanligt ligger professor Ingemar Nordin vid Linköpings universitet (LiU) nära till hands som ett illustrerande exempel.1 Redan 2011 återgav jag här på bloggen delar av ett i sammanhanget slående meningsutbyte om ozonhålet, hämtat från den ökända klimatförnekarbloggen The Climate Scam, som numera är omdöpt till det orwellskt klingande Klimatupplysningen, och på vilken Nordin är en av de regelbundet återkommande skribenterna:
    En liknande nivå håller Nordin då han går vidare från sitt klimatförnekeri till att ifrågasätta mänsklig påverkan på ozonskiktet. I en bloggpost från förra månaden rapporterar han triumferande att någon minskning av ozonhålet över Antarktis inte kunnat konstateras sedan undertecknandet 1987 av Montrealprotokollet rörande utsläpp av ozonnedbrytande ämnen. Som signaturen Thomas (en av ytterst få ljuspunkter på The Climate Scam) påpekar"är det inte konstigt med långlivade kemikalier som kan finnas kvar i atmosfären långt efter det att vi minskat utsläppen". Nordin svarar att "det är möjligt. Men när nödvändigheten av Montrealprotokollet diskuterades så var det ingen som sa att det skulle dröja 50 år eller så innan man skulle märka någon skillnad". Inför Thomas förklaring att "hade det inte varit för stoppet så hade CFC-halterna fortsätt stiga i atmosfären och situationen fortsatt bli värre" har Nordin inget att tillägga.
Vi ser här hur Ingemar Nordin, på typiskt maner, låter allt intresse för att bekanta sig med sakförhållanden, och alla sina förståndsgåvor,2 flyga all världens väg, till förmån för det oreflekterade bjäbbandet, så snart det av allt att döma förhatligaste han vet kommer på tal, nämligen idén att mänsklig aktivitet kan ha skadlig miljö- och klimatpåverkan och att det kan vara möjligt att göra något åt sådan miljöförstöring. Igår kunde vi på samma blogg (den s.k. Klimatupplysningen) ta del av nedanstående från Ingemar Nordins sida nästan ännu mer hjärndöda meningsutbyte [WebCite] med två för mig obekanta herrar vid namn Peter F och Sigge. Den mesta av dårskapen finns koncentrerad i Nordins första kommentar (resten är mest en demonstration av hans åsnelikt envisa vägran att ta emot pedagogiska påpekanden om hur han tänkt fel), där han gör ett bisarrt dubbelfel. För det första rör han ihop årligt CO2-utsläpp med ackumulerad CO2-mängd i atmosfären, och konkluderar hårresande felaktigt att i och med att den första kvantiteten inte ökat från 2013 till 2014 så kan inte den andra ha gjort det. För det andra använder han sin (felaktiga) konklusion om att 2014 inte gav något nytt CO2-rekord utan blott tangerade 2013 års nivå till att - hör och häpna - lyfta fram 2014 års rekordnivå på global medeltemperatur som ett argument emot(!!!) koldioxidens uppvärmande verkan. Det hela är så dumt att jag nästan har svårt att ta till mig att det är författat av en professorskollega.
    Peter F: Men så bra då. Nu kan alla AGWare lägga ner verksamheten och börja syssla med nåt vettigare.

    http://www.dn.se/goda-nyheter/varldens-koldioxidutslapp-okar-inte/

    Sigge: Att koldioxidutsläppen inte ökar trots stor ekonomisk tillväxt beror väl mycket på AGW-larmen.

    Förra året ökade elproduktionen från vindkraft med ungefär 100 TWh och från vattenkraft med ungefär lika mycket. Hade det varit 200 TWh kolkraft istället så hade koldioxidutsläppen varit ungefär 0,2 mdr ton större.

    Ingemar Nordin: Hmmm, har jag förstått det här rätt: 2014 var alltså enligt vissa källor det varmaste året. Och samtidigt så har CO2-produktiionen stått still.

    Kan det finnas något samband tro? :-D

    Sigge: Nej, Du har inte fattat rätt! Förra året släpptes det ut 32,3 mdr ton CO2 i atmosfären vilket gör att CO2-halten i atmosfären fortsatte att öka.

    Ingemar Nordin: ??? Nu blev det ännu konstigare. Så du menar att CO2-halten ökade tack vare att människan inte ökade sin CO2-produktion?

    Sigge: För att inte förvirra saken ytterligare så gäller det att inte blanda ihop begreppen.

    Du skrev i ditt inlägg #115 att CO2-produktionen stått still. Det är ju inte sant för när en produktion står stilla så producerar den 0. Nu var produktionstakten konstant jämfört med året innan.

    Om CO2-produktionen fortsättningsvis kommer att vara på runt 32 mdr ton/år så kommer CO2-halten i atmosfären att öka tills ett jämviktsläge nås. Om det jämviktsläget är 420, 450, 500 ppm eller rentav ännu högre har jag ingen kunskap om.

    Ingemar Nordin: Jomen nu var det inte jämvikten som står i fokus här utan CO2-halten. Om mänskligheten inte tillskjuter mer CO2 till atmosfären än året före dess så borde halten vara konstant. Men du säger att den borde öka. Hur då? Varifrån kommer de extra tonnen i år med CO2 som inte fanns där året innan?

    Sigge: Det tillfördes 32 mdr ton koldioxid förra året från fossila bränslen. Vi har ungefär 400 ppm CO2 i atmosfären nu. Vid den CO2-halten förbrukar naturen mer CO2 än vad den producerar men skillnaden är mindre än 32 mdr ton som är de antropogena utsläppen. Om jag tog lite tid på mig att räkna skulle jag kunna räkna ut hur mycket mer CO2 naturen tar upp än som produceras vid den CO2-halt vi har nu. Att däremot räkna ut jamviktsläget är svårare, för att det påverkas av parametrar som jag är dåligt insatt i hur de storleksmässigt påverkas av klimatförändringarna. Om fossila CO2-tillskottet i atmosfären ligger stabilt under ett antal år så kanske det kommer att märkas om några år att ökningen av CO2-halten går långsammare.

    Ingemar Nordin: Synd att du inte räknat ut hur mycket mer CO2 naturen producerar så att halten ökar trots att människan inte tillför mer.

Man baxnar. Men dystert nog är detta blott alltför representativt för Nordins insatser i klimatdebatten, och det faktum att den svenska klimatförnekarrörelsen gjort honom till en av frontfigurerna säger en hel del om deras allmänna intellektuella nivå.

Fotnoter

1) Odret "vetenskapsfilosofi" verkar visserligen inte ingå i Nordins officiella tjänstebenämning, men på Wikipedia uppges han vara professor i filosofi, och på hans LiU-hemsida är "philosophy of science" de första tre ord som nämns när hans forskningsintressen räknas upp.

2) Vi får anta att han trots allt besitter vissa sådana, då han ju ändå är professor i filosofi.

fredag 13 mars 2015

Mitt föredrag i Saltsjöbaden om mänsklighetens eventuella undergång

Nu, mina vänner, är det dags för ett festligt ämne: mänsklighetens (eventuella) undergång. Jag talade om det, under rubriken Vilka är de största riskerna, på en konferens i Saltsjöbaden den 2 december förra året (som jag gjorde reklam för här på bloggen ett par veckor tidigare). För de läsare som missade konferensen (vilket torde vara de allra flesta) finns nu en möjlighet att se mitt framträdande på YouTube:

I föredraget talar jag lite om kärnvapen, lite om klimatförändringar, lite om radikal nanoteknologi, och lite om syntetisk biologi, men allra mest om artificiell intelligens och den explosiva och eventuellt mycket farliga utveckling som kan komma att följa på ett genombrott på det området. Jag står och hummar lite för mycket de första minutrarna, tycker jag när jag nu ser filmen, men bättrar mig när jag blivit lite varmare i kläderna. Det bokmanuskript Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity som jag nämner cirka 4:40 in i filmen lämnade jag in till Oxford University Press i slutet av förra månaden, och förhoppningen är att boken hinner komma ut före 2015 års utgång.

torsdag 12 mars 2015

Eftersläntrande utvandrare

Allt som oftast rapporterar jag här på bloggen om böcker jag läst. Som regel handlar det om nya böcker, men idag vill jag som omväxling ta upp en som är lite äldre: Vilhelm Mobergs Din stund på jorden från 1963. Jag håller Vilhelm Mobergs (1898-1973) författarskap högt. Som så många andra är jag böjd att räkna in hans Utvandrarserie bland det viktigaste och bästa som skrivits på svenska under 1900-talet. Hans debattbok Därför är jag republikan har jag inte läst, men däremot har jag helt fräckt stulit dess titel och satt som rubrik på en tidigare bloggpost.

Din stund på jorden behandlar i ett finstämt tonläge samma tema som Utvandrarserien - livet för dem som utvandrar från det fattiga Småland till möjligheternas Amerika - men dess huvudperson Albert Carlson är, jämfört med Karl-Oskar, Kristina och de andra utvandrarna från Ljuders socken som gav sig av till Amerika under tidigt 1850-tal, något av en eftersläntare. För detta må han vara ursäktad, då han är årsbarn med Moberg själv och därför knappast var påtänkt när Karl-Oskar och Kristina lämnade det steniga Småland. Boken tar sin början 1962 i den lilla staden Laguna Beach i södra Kalifornien, där den gamle Albert sitter ensam på ett hotellrum och funderar över sitt liv och huruvida han rätt tagit vara på sin stund här på jorden. Via återblickar får vi ta del av hans liv, med tonvikt på ungdomsåren fram tills han vid 22 års ålder bröt upp från föräldrahemmet och gav sig av till Amerika. Angelägna frågor om kärlek, vänskap, klassamhälle, religion, modernitet och den militära galenskapen behandlas, liksom det lite dystra faktum att livets mening inte verkar stå att finna i materiella framgångar. Läs den!

söndag 8 mars 2015

Trolleyologi: en hedonistisk variant

Följande skämtteckning är ohyggligt rolig, men en förutsättning för att förstå det roliga är att man redan bekantat sig med trolleyologin, vilket man lämpligen kan göra genom att ta del av min gamla bloggpost Till trolleyologins försvar.

måndag 2 mars 2015

Är statistik tråkigt?

Är statistik tråkigt? Detta är nog en fråga av det slag som inte har något objektivt rätt svar. Vissa tycker att statistik är tråkigt, medan andra (som jag) inte tycker det. En relaterad fråga som däremot i princip kan besvaras objektivt är huruvida majoriteten anser att statistik är tråkigt. Men enligt underbart skräckinjagande Cyanide & Happiness står det och väger: