Resistance in America

The furious rate at which the Trump administration is wreaking havoc in the American government looks very much like the beginning of a nonviolent (so far) coup d'état. American democracy is clearly at risk. In this extremely troublesome situation, it is good to see a strong willingness for resistance among the American people, as indicated by the many protest rallies that have taken place all over the country since January 20. Kudos to all of you!

The responsibility for taking the lead in resisting Trump is of course even greater for key government officials than for ordinary citizens. Attorney-general Sally Yates courageously stood up (in sharp contrast to the spineless behavior of Republican leaders Paul Ryan and Mitch McConnell) for the law, the constitution and human decency, but was fired yesterday; I am sure she will continue to contribute to the resistance from elsewhere. There are other high-level officials whom the Trump administration cannot (yet) touch, and I'd like to offer links to some powerful and highly inspirational speeches by some of these:

• Bill de Blasio, mayor of New York City, promises that the city will resist the Trump administration and stand up for the rights of its citizens.
• Andrew Cuomo, Governor of New York:
  As a New Yorker, I am a Muslim. As a New Yorker, I am Jewish. As a New Yorker, I am black, I am gay, I am disabled. I am a woman seeking to control her health and her choices, becasue as [New Yorkers] we are one community​.
• Jerry Brown, Governor of California, shows similar steadfastness.
• And here is Jay Inslee, Governor of Washington, at SeaTac Airport, in the midst of the disarray deliberately created by the Trump administration, speaking of the "manifest and unjustifiable chaos and cruelty caused by President Trump's executive order" and its "illegality, unconstitutionality and religious discrimination".

These are role models and leaders, with a willingness to pick up the fight against the ruthless criminals that have now taken over the White House. America has been a positive example to the rest of the world in so many ways, but all this is now at risk. American values and American democracy are worth fighting for. You guys hang in there!

A madman in the White House

Prior to the 2016 US presidential election, it was widely predicted that if Donald Trump lost the election, he would react by endlessly obsessing over unsubstantiated claims about being the victim of voter fraud. What fewer commentators had the foresight to predict was that Trump would obsess over this despite winning the election. But this is what he does.

Of course, Trump is hardly the first president to worry about his approval ratings and popularity in general. But he seems unique in his extreme egocentricity and his seemingly total lack of understanding of how important it is to at least give the impression of caring more about the nation than about his own popularity. This fits perfectly with Alexandra Erin's highly plausible and extremely worrying analysis of what may be going on in Trump's mind - read it and shiver!

Yet, self-praise is not the only thing that Trump has time for these days - if only we were that lucky! On top of his administration's furious anti-science crusade, we are now reached by news of his executive order to publish a weekly list of crimes committed by immigrants. I am sorry about my bluntness, but that is Nazism.

A madman has taken over the White House, and the United States is in deep deep trouble. And along with it, so is the world.

1984 2017

Varför valde Vita Husets nya pressekreterare, Sean Spicer, att i sitt allra första pressmöte i den rollen, leverera så totalt uppenbara lögner att det blev rent parodiskt? Det handlade ju inte ens om det slags frågor av särskild betydelse för nationens säkerhet där det anses kutym att ljuga; åskådarantalet vid Donald Trumps installation som USA:s president i fredags kan inte rimligtvis anses vara en sådan fråga. Så vad går det hela ut på? Låt oss vända oss till George Orwell och hans snart sjuttio år gamla roman 1984:¹

Krig är fred? Frihet är slaveri? Okunnighet är styrka? Detta är vad det skrupelfria banditgäng som intagit Vita Huset önskar få oss att acceptera, och det känns som om vi nu befinner oss vid en vattendelare för vår civilisation. Det är nu vi som ännu tror på sanning och intellektuell hederlighet behöver stå upp, mer rakryggat än någonsin, och ståndaktigt vägra beträda det sluttande plan som väntar så snart vi går med på att O'Brien visar upp fem fingrar.

Fotnot

1) Tack till Jan Lif för tips och foto.

Recenserad i juridiktidskrift

Den amerikanske astrobiologen Jacob Haqq-Misra har i tidskriften Law, Innovation and Technology nyligen recenserat min bok Here Be Dragons. För den som inte har fri lejd förbi tidskriftens betalvägg finns en preprint-version av recensionen att ta del av.

Recensionen är välgenomtänkt och balanserad, positiv på vissa punkter och mer kritisk på andra. Haqq-Misras främsta invändningar handlar dels om en besvikelse över att mina analyser leder fram till så få konkreta policyrekommendationer, dels om att han finner en av de rekommendationer jag faktiskt dristar mig till otillräckligt motiverad och eventuellt oklok. Det sista handlar om min diskussion i bokens Avsnitt 9.5 (rubricerat Shouting at the Cosmos) av så kallad METI (Messaging to Extraterrestrial Intelligence) - idén att med exempelvis radiosignaler aktivt söka kontakt med eventuella utomjordiska civilisationer. Efter att kort ha pekat ut några av de initiativ på området som förekommit skriver jag på s 223-224 så här:

I consider these initiatives inexcusably reckless. It may well be that their most likely outcome is that the messages never reach any extraterrestrials - either because the extraterrestrials do not exist, or because our messages remain needles in the cosmic haystack - but if they do, it could well be terribly dangerous. Both in classical SETI [Search for Extraterrestrial Intelligence] and in METI, there is a more or less explicit assumption that extraterrestrials are friendly. But how do we know that? What if there are civilizations (one or more) out there with the capacity for interstellar travel and the policy of preemptively wiping out newcomers? [...]

I'm not saying METI will always be the wrong way to go, just that we currently know too little to go ahead with it. [...]

A common response to fears about METI signals informing hostile aliens about our existence is that they already know about us, because of detectable leakage of our more everyday radio and radar activities, artificial night-time lighting of large urban areas, or the anomalously rapid changes in the composition of our atmosphere. (See Haqq-Misra et al. (2013) for a survey of such considerations.) Settling this issue is far from straightforward, because detectability of Earth-originating signals depends on signal strength, on distance, and on the size of the aliens' telescopes. But suppose, for the sake of argument, that METI signaling does not impose any added risk of aliens detecting our existence, above and beyond what our other activities reveal. What, then, is the point of METI? Or, as Brin (2014) asks "If the horses are gone, why are they so eager to open the barn door?", to which he adds that this exposes the hypocricy of METI advocates. To which I agree.

Haqq-Misra utvecklar sin mer positiva syn på METI exempelvis i en artikel i Boston Globe förra året. Han hade i själva verket en ledande position i METI-initiativet Lone Signal några år tidigare, vilket ju innebär att mitt odiplomatiska tal om "inexcusably reckless" i bokutdraget ovan kan förstås som riktat mot delar av Haqq-Misras egen verksamhet. Vilket, tycker jag, gör det extra beundransvärt att han samlat sig till en överlag såpass välvillig och balanserad recension av min bok.

Dagsaktuellt om termodynamikens andra lag

Olika områden av fysiken verkar lämpa sig olika väl för att belysa mer vardagliga företeelser. När någon försöker sig på att använda kvantmekaniken på det viset landar resonemanget oftast i ren bullshit. Hänvisningar till termodynamikens andra lag (som säger att ett isolerat systems entropi aldrig minskar, och att systemet istället tenderar att utvecklas mot ett tillstånd av maximal entropi - maximal oordning) brukar gå bättre. När datalogen Scott Aaronson nyligen tillgrep termodynamikens andra lag i en kommentar till det fortfarande chockerande faktum att Donald Trump lyckats bli vald till USA:s president,¹ så reagerade jag med omedelbar förtjusning. Så här förklarar han det kanske vanligaste och mest grundläggande fel de väljare gjort som fått för sig att det är i deras intresse att Trump blir president:

[O]ne of humanity’s tragic flaws is to take for granted the gargantuan effort needed to create and maintain even little temporary pockets of order. Again and again, people imagine that, if their local pocket of order isn’t working how they want, then they should smash it to pieces, since while admittedly that might make things even worse, there’s also at least 50/50 odds that they’ll magically improve. In reasoning thus, people fail to appreciate just how exponentially more numerous are the paths downhill, into barbarism and chaos, than are the few paths further up. So thrashing about randomly, with no knowledge or understanding, is statistically certain to make things worse: on this point thermodynamics, common sense, and human history are all in total agreement. The implications of these musings for the present [is] left as exercises for the reader.

Citatet är från Aaronsons bloggpost State den 1 januari i år, men jag är skyldig Luke Muehlhauser ett tack som via sin egen blogg uppmärksammat mig på det. Muehlhauser tillfogar följande skämtteckning som illustrerar samma poäng:

Fotnot

1) Lustigt nog sammanfaller denna Aaronson-hänvisning till termodynamikens andra lag nästan exakt i tiden med en annan sådan, i ett helt annat sammanhang. I hans välskrivna, lärorika och formidabelt kunskapstäta nyss släppta 121-sidiga översiktsuppsats om P kontra NP - måhända det viktigaste öppna problemet i hela matematiken - drar han i Fotnot 20 på sidan 24 en humoristisk men likväl träffsäker parallell mellan termodyamikens andra lag och P≠NP:

I like to joke that, if computer scientists had been physicists, we’d simply have declared P≠NP to be an observed law of Nature, analogous to the laws of thermodynamics. A Nobel Prize would even be given for the discovery of that law. (And in the unlikely event that someone later proved P=NP, a second Nobel Prize would be awarded for the law’s overthrow.)

Om Silvias spöken och Sisyfos sten

Alltså såhär. Det har i veckan blivit känt att drottning Silvia hävdar att det spökar på Drottningholms slott. På detta har min gode vän Patrik Lindenfors reagerat i Expressen med påpekandet att "det skulle vara bra om en person som får miljontals kronor av våra skattepengar för att representera Sverige lät bli att sprida villfarelsen om att spöken finns".¹ På vilket jorunalisten Jack Werner i sin tur reagerat med följande tweet, som tydligen på vissa håll uppfattats som fyndig nog att förtjäna att återges i dagens DN:

Av alla sisyfosarbeten väljer vissa alltså att försöka få folk att sluta mysrysberätta spökhistorier. Lycka till.

Det är naturligtvis tacksamt att raljera över den man tycker sig se ägna sig åt ett Sisyfosarbete, men jag vill be Werner betänka följande. Livet självt är i hög grad ett Sisyfosarbete. Att abdikera från uppgiften att baxa upp stenen för kullen, dvs från att försöka rätta till det man finner vara på tok här i världen, är att gå in i ett slags vegeterande tillstånd. Det duger inte, och jag kommer att tänka på Albert Camus berömda ord om att "man måste tänka sig Sisyfos lycklig".

Om någon nu tycker att jag tolkar Werner lite illvilligt här så ligger det nog något i det - det är såklart inte total kapitulation och inträde i ett vegeterande tillstånd han förespråkar. En rimligare tolkning av hans tweet är att han ser att det finns olika effektiva sätt att göra världen bättre, att vi optimerar våra världsförbättraransträngningar bättre om vi ägnar oss åt de mer effektiva snarare än de mindre effektiva, och att spöktrobekämpning hör till de mindre effektiva. Jag tenderar att instämma på samtliga tre punkter.

Emellertid. Vi bör inte driva optimerandet för långt. Jämförelser mellan hur effektivt olika åtgärder förbättrar världen tenderar att landa i att den allra största effekten fås genom att satsa på malaria- och parasitsjukdomsbekämpning i tredje världen.² Men världen blir inte bra genom malaria- och parasitsjukdomsbekämpning allena, så vi bör inte alla satsa all vår kraft på just det, även om marginalkostnadskalkyler råkar peka ut det som optimalt. Som kollektiv behöver vi satsa våra världsförbättrarresurser ganska brett, och ur det perspektivet tycks det mig inte alls fel att någon enstaka individ satsar någon liten del av sin tid och sin energi på bekämpandet av kunglig vidskepelse. Att på Werners vis slå ned på och håna sådan aktivitet känns rakt inte motiverat. Det kan i sammanhanget noteras att Patrik har många strängar på sin lyra, och att striden mot spridande av spöktro knappast platsar på topp tio-listan över hans olika världsförbättrarengagemang.

Fotnoter

1) Patrik är dock inte först med att i Expressen ondgöra sig över kungligt spökdravel. Se t.ex. min och Christer Sturmarks debattartikel i samma tidning i augusti 2007.

2) Möjligen kan de resonemang som förs av Bostrom (2013) och i Avsnitt 10.3 i min egen Here Be Dragons förstås såsom pekandes i annan riktning.

Derek Parfit 1942-2017

En av vår tids främsta filosofer har lämnat oss. Derek Parfit gick bort i måndags, 74 år gammal. Mig påverkade han allra mest genom sin underbara bok Reasons and Persons. Den originella och kontraintuitiva men antagligen korrekta syn på personlig identitet som han där formulerar ligger till grund såväl för mina teoretiska resonemang om teleportering här på bloggen för några år sedan som för mitt praktiska beslut att inte teckna mig för kryonikbehandling. Några mer allmänna ord om Parfit skrev jag i samband med att han tilldelats 2014 års Rolf Schock-pris i logik och filosofi.

Hur illa är det då att Parfit gått ur tiden? För oss andra är det väldigt sorgligt. Själv tog han, med stöd i sin syn på personlig identitet, tanken om sin egen död ganska lugnt, i följande intervjusvar för några år sedan.

I know that, after a few more years, I shall not exist. That fact can seem very disturbing. But, on my view, it can be redescribed. It is the fact that, after a certain time, none of the experiences that occur will be connected in certain ways to my present experiences. That does not seem so bad. In that redescription, my death seems to disappear.

Ett längre Parfit-citat som utvecklar denna tankegång ytterligare finns i Dylan Matthews minnestext i Vox, rubricerad "The whole philosophy community is mourning Derek Parfit. Here's why he mattered" - en text som även i övrigt är ytterst läsvärd.

Maybe it isn't going to be so bad

This will not be my typical blog post about the American President-elect Donald Trump. I will not fall into my usual alarmist litany about what his presidency may bring about. I will not say a word about any dangerous personality disorders of his, or about his infamous December 22 nuclear tweet...

...or about his follow-up complaint that some news coverage had left out the second half of the tweet (here Trump appeared oblivious to the fact that the second half only made matters worse, by grotesquely suggeesting that leadership in nuclear disarmament is the responsibility of all countries except the United States). No, you will hear no such doom and gloom from me today. Instead, in a more cheerful spirit, I will say this about his upcoming presidency:

Maybe it isn't going to be so bad.

Which, incidentally, is also the caption of the following cartoon in The New Yorker last month: