Kort kommentar om matematikutbildning med anledning av Göran Lambertz söndagsintervju

Senaste avsnittet av P1:s söndagsintervju med den från sin post som justitieråd i Högsta domstolen nypensionerade Göran Lambertz blev ett mycket intressant program, mycket tack vare dennes faiblesse för generös självreflektion och självkritik (dock, vad det verkar, inte utan vissa blinda fläckar). Rekommenderad lyssning!

Bland allt intressant som sades skall jag här kort skjuta in mig på en enda sak, nämligen vad Lambertz, som tycks ha varit en exemplarisk skolelev och ständigt bäst i klassen, i intervjun väljer att framhålla som sin allra största styrka under skolåren. 15:07 in i programmet meddelar han:

Matematik var alltid mitt bästa skolämne.

För den som känner till hur gruvligt han i sin bok Quickologi från 2015 gick bort sig i sina egenpåhittade matematiska irrgångar (se min recension av boken, och en del av den efterföljande diskussionen) kan detta förefalla förvånande. Jag ser dock ingen anledning att betvivla hans självbiografiska uppgift om bästa skolämne. Istället gör jag två reflektioner:

1. Någon gång kring millennieskiftet kom jag i samspråk med Stefan Nilsson, professor i zoofysiologi vid Göteborgs universitet, som ventilerade sina fördomar om matematikämnet genom att säga till mig något i stil med att "det måste vara annorlunda att undervisa i ett ämne där elevernas prestationer inte avgörs av hårda studier utan av talang". Jag blev så bestört - inte för att jag inte skulle ha hört den felaktiga fördomen¹ förut, utan för att Nilsson vid tiden för samtalet var dekanus för den fakultet vid Göteborgs universitet som bland annat ansvarar för matematikerutbildningen - att jag närmast tappade målföret. Hujedamig att en person som har matematikerutbildning inom sitt ledningsansvar har en så felaktig och samtidigt ur utbildningssynpunkt fruktlös och destruktiv syn på matematikämnet! Fördomen är inte ovanlig, men kanske (tänker jag idag) kan exemplet Lambertz tjäna som illustration till att talang inte på långa vägar räcker för att göra en bra matematiker. Den som inte sedan gymnasieåren (vilka ägde rum för många decennier sedan) träffat på matematiken är, hur talangfull han än må vara, helt enkelt inte lämpad att utveckla ny matematisk teori eller utmejsla avancerade tillämpningar.

2. Jag kan tänka mig att den matematiktalang som Lambertz uppvisade som ung faktiskt kan ha bidragit till hans matematidebacle anno 2015. Ty om han delar den nilssonska fördomen om matematiken, så är det ju inte konstigt om han, när han författade Quickologi, kände att hans matematiktalang borgade för att hans matematiska äventyrligheter skulle bli bra, och att konsultation av expertis inom ämnet (sådana som kastat bort åratal av hårda studier på det) inte kunde väntas ge något av värde.

Fotnot

1) Som med många felaktigheter har även denna ett litet korn av sanning: jag vill inte förneka att talang tycks ha betydelse för om en person skall nå framgång i matematikämnet. Fullkomligt felaktig är däremot föreställningen att hårt arbete och flitiga studier i ämnet skulle sakna sådan betydelse.

Om sexuella trakasserier vid universitet

John Searle är en uppburen nutida amerikansk filosof som verkar ha egenheten att han, snart sagt varje gång han sätter ned foten i en minsta lilla brännande filosofisk fråga, har tokfel.¹ Enskilda fall av detta fenomen har jag kommenterat exempelvis i bloggposter med rubriker som Om Humes lag och Searles motexempel, Can a robot be conscious och John Searle tänker fel rörande AI-risk.

Nu har Searle hamnat i hetluften på ett annat vis, nämligen som förövare i vad som verkar vara ett allvarligt fall av sexuella trakasserier vid det universitet där han verkat i närmare 60 år, UC Berkeley.² Saken blir inte bättre av att detta (enligt nyhetsrapporteringen) inte är det första fallet av sexuella trakasserier med Searle som förövare, eller av att universitetet tycks ha haft kännedom om tidigare fall utan att vidta åtgärder.

Ej heller blir den bättre av att fenomenet med manliga universitetsprofessorer som uppträder på detta djupt oanständiga vis mot yngre kvinnliga medarbetare och studenter (vilket ofta resulterar i att offren nödgas ge upp sina akademiska karriärer) förefaller väldigt utbrett.³ För en initierat och mycket kraftfullt vittnesmål om fenomenet rekommenderar jag å det varmaste geokemisten Hope Jahrens text She Wanted to Do Her Research. He Wanted to Talk ‘Feelings’.

Fotnoter

1) Den evidens jag har för detta består i att han och jag tenderar att ha diametralt motsatta uppfattningar i detta slags frågor. En alternativ tolkning (som jag dock tror mindre på) av denna evidens skulle kunna vara att han har rätt och att det är jag som har tokfel.

2) Här tvingar jag mig själv att påminna mig att Searles unkna privatliv naturligtvis inte har någon bäring alls på hållbarheten i hans filosofiska teser.

3) En kommentar av matematikprofessorn Igor Rivin illustrerar vilka slags motbjudande 1900-talsvärderingar som ännu förekommer vid universiteten: "Notice that she was paid $4K/month as a graduate assistant in philosophy. That seems completely out of the realim of reasonable, and I am sure she knew something else was expected." Klassisk victim-blaming, och den som söker kan lätt finna mer av den varan.

Lögntruten i Linköping

Ingemar Nordin (professor i filosofi vid Linköpings universitet, och en av de drivande krafterna i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet) och jag är inte de såtaste vänner precis. Att han har ett horn i sidan till mig är väl för all del förståeligt, med tanke på bloggposter som Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping och Hur okunnig och korkad kan en professor i vetenskapsfilosofi bli, i vilka jag kritiserar honom hårt och utan något skyddande lager av diplomatisk fetvadd. Jag skulle dock aldrig förfalla till att ljuga om honom, såsom han gör om mig. I en kommentar häromdagen på Stockholmsinitiativets blogg (den som tidigare hette The Climate Scam, men som för några år sedan döptes om till det orwellskt klingande Klimatupplysningen) skriver Nordin så här:

Jag har aldrig sett ett enda sakligt argument i klimatfrågan från Häggström, bara personangrepp, guilt by association och auktoritetsargument.

Det här är lögn. Det enda lilla kornet av sanning är att jag insett att i en så komplex fråga som den om klimatet, där det är helt omöjligt för lekmannen att få detaljerad insikt i hela det vetenskapliga kunskapsläget, så är det angeläget att gå vidare från det rena dissekerandet av sakfrågor till att mer övergripande reda ut vilka källor som är pålitliga och vilka som inte är det - att skilja seriös vetenskapsinformation från exempelvis det slags vetenskapsförnekeri som Nordin representerar.¹ Men det där med frånvaron av sakliga argument i klimatfrågan, det är (excuse my French) rent jävla hittepå.

Som motexempel till Nordins påstående skulle jag till exempel kunna anföra att Kapitel 2 i min senaste bok Here Be Dragons är sprängfyllt av sådana argument. Detsamma gäller den vetenskapliga uppsatsen Equilibrium climate sensitivity in light of observations over the warming hiatus (Nature Climate Change 5 (2015), 449-453). Detsamma gäller Avsnitt 3 i Why the empirical sciences need statistics so desperately (European Congress of Mathematics, Krakow, 2-7 July, 2012, European Mathematical Society Publishing House, pp 347-360). Och detsamma gäller även en lång rad populärt hållna bloggposter, av vilka Om istider, klimatförändringar och återkopplingar; Om geoengineering; Koldioxid och procentsiffror; Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan; och 400 ppm bara är några.

Inför alla dessa exempel skulle Nordin dock kunna säga något i stil med "oj, den där kände jag inte till", och på så vis komma undan anklagelsen om medveten lögn. Låt mig därför istället nämna en annan text, med ett generöst knippe av sakliga argument i klimatfrågan, som jag faktiskt vet med säkerhet att Nordin tagit del av, nämligen min uppsats Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet, publicerad i tidskriften Folkvett 4/2008. Hur kan jag vara så säker på att Nordin har tagit del av den? Jo, han svarade faktiskt på den i påföljande nummer av Folkvett.²

Fotnoter

1) Jag utvecklar detta bland annat i texter som Vem kan man lita på och Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson.

2) Vad sakargument beträffar var det dock ett ganska eländigt svar från Nordins sida, vilket jag påvisade i min avslutande replik i samma nummer.

Brevväxling med Ortmark

Igår var det exakt tre år sedan jag publicerade bloggposten Om Åke Ortmark, och för den händelse någon ännu intresserar sig för ämnet kan jag meddela att Ortmark och jag fortfarande har sporadisk kontakt i brevväxlingar, vilka utan undantag urartar i ömsesidig vresighet och irritation.

Låt mig bjuda på det senaste exemplet, med start i följande ebrev från den 9 mars. Ämnet i Subject-raden har ingen uppenbar koppling till vad vi talar om, men ebrevet ifråga följde på en skriftväxling som började med att Ortmark skrev till mig (med anledning av min bloggpost Parlamentariskt samarbete förr och nu den 1 mars) och försvarade Anna Kinberg Batras utsträckta hand till Sverigedemokraterna, med argumentet att de rödgrönas planer på "socialisering av produktionsmedlen" till varje pris behöver stävjas. Diskussionen gled (som så ofta) över på klimatfrågor, där vi ser på varandras ståndpunkter med ömsesidig misstro och avsmak. Ortmark frågade upprepade gånger om vad jag ansåg om Ivar Giaevers olika utspel i klimatfrågan, vilket jag till en början ignorerade eftersom den giaeverska retoriken utgörs av samma slags primitiva klimatförnekarpropaganda som den som levereras av Ortmarks kompisar i Stockholmsinitiativet, och vad jag anser om det senare är han redan väl bekant med. När han emellertid upprepade sin fråga ännu en gång så kom jag att anta att han fäste särskilt avseende vid att Giaever är Nobelpristagare, varför jag lade en del krut på att förklara varför man inte skall fästa något överdrivet avseende vid det förhållandet i bedömningen av Giaevers uttalanden om klimatfrågan.

From: Olle Häggström
Sent: Thursday, March 9, 2017 18:18
To: Åke Ortmark
Subject: Re: Åke om SD

Hej Åke

Du frågar efter antalet böcker av dig jag läst. Jag tror att svaret är ett, ty den enda jag kan påminna mig är "Ja-sägarna". Det är nog inemot 20 år sedan jag läste den, så jag har den inte längre i särskilt tydligt minne, men jag har för mig att jag uppskattade den.

Vidate tar du åter på dig att utvärdera mina kvaliteter som forskare, och du får åter förlåta min ärlighet men jag finner det lätt löjeväckande att du anser dig ha kompetens att göra det. Jag gissar att ditt påstående om att jag "saknar den distans och nyfikenhet som man kräver av en forskare" syftar på att jag inte skulle intressera mig för texter av klimatförnekare som exempelvis Ivar Giaever, Lars Bern eller Peter Stilbs. Den kritiken träffar fullständigt fel, ty jag vågar påstå att jag lagt mer tid än säkert 99% av alla seriösa forskare på att ta del av klimatförnekartexter och att söka vaska fram eventuell välgrundad substans och klokskap ur dessa. Då sådan substans inte står att finna lastar du mig för det, men det är fel, ty det är textförfattarna själva som bär ansvaret för denna avsaknad.

Just Giaever verkar du fästa extra stort avseende vid, då du i mail efter mail frågar vad jag tycker om honom. Så låt mig svara rakt och oförblommerat: i klimatfrågor uppträder han som en bisarr charlatan.

Du tycks tro att ett Nobelpris är ett slags kvalitetsstämpel som garanterar att pristagaren uttalar sig med kunskap och klokskap även utanför sin smala expertis (i detta fall fasta tillståndets fysik, ett område som i stort sett inte har någon koppling alls till klimatvetenskapen). Men så är det ju inte: Nobelpris utdelas för specifika insatser, och bredare personlighetsegenskaper spelar mycket liten roll i priskommitteernas arbeten. Det finns många forskare på alla nivåer som tappar huvudet av sina egna framgångar och tror sig att med egna hemmagjorda intuitiva överväganden kunna övertrumfa ett helt vetenskapsområdes resultat - utan att ens vara särskilt pålästa om vetenskapsområdet ifråga. Ett Nobelpris är (som vi ser i fallet Giaever) ingen garanti mot sådan megalomani; tvärtom tror jag att det i vissa fall kan förvärra den. Giaevers argumentation höjer sig ju knappt ens över den erbarmeliga och vetenskapsfientliga retoriken hos dina kompisar i Stockholmsinitiativet.

Olle

Ortmarks svar på detta inleds med en besynnerlig plumphet, och fortsätter med en rad andra underligheter, men också något som ser ut som ett medgivande (i skarp kontrast mot hans tidigare linje) att jag kanske trots allt kan mer än han om klimatvetenskap och att han därför kan ha en del att lära av mig.

From: Åke Ortmark
Sent: Saturday, March 11, 2017 13:34
To: Olle Häggström
Subject: Re: Åke om SD

Hej Olle,

Hur kan jag använda dig? Vad kan jag lära mig? Jag vill inte bara ha inblick i ett psyke som på vissa sätt är intressant. Jag vill också ambitiöst lära mig mer om sakfrågorna. Jag bortser från din mästrande ton. Du säger t ex att jag skulle tro att ett Nobelpris är en "kvalitetsstämpel". Löjligt. Jag har levt en stor del av mitt liv i sällskap med framstående forskare. Jag har läst Popper och Häggström. Jag vet en hel om hur det så kallade snacket brukar gå i vetenskapliga kretsar. Hur man jagar "sanningen".

Ja, jag undrar vad du anser om Giaever. Du avfärdar honom bara som "bisarr charlatan". Men det väsentliga med honom är att han verkar basera sina ståndpunkter på siffermaterial (temperaturer etc. Fallet Grönland etc). Mitt råd är att du söker dig fram längs en sådan väg. Det skulle göra intryck på mig om du kunde påvisa att den temperaturstatistik etc han lägger fram är missvisande eller felltolkad. Du kanske inte har tid att undervisa bara mig. Skriv då en artikel, tack! Kan ev bli lite självbiografisk, med rubriken "Som geni bland charlataner".

Hälsningar
Åke

Detta fick mig att med stigande irritation raskt fyra av två ebrev. Först detta:

From: Olle Häggström
Sent: Saturday, March 11, 2017 13:52
To: Åke Ortmark
Subject: Re: Åke om SD

Hej Åke

Jag har inte för avsikt att ställa upp som din privatlärare. Jag finner som regel undervisning stimulerande, men inte i de sällsynta fall då mina studenter (som du) gör aktivt motstånd mot att lära sig, och lägger allt sitt krut på att bjäbba emot. Någon utförlig skriftlig redogörelse för Giaevers stollerier (vilka inkluderar körsbärsplockning av enbart de enskilda datamängder som råkar passa hans agenda) tänker jag inte ödsla tid på, utan hänvisar dig istället till en utmärkt bloggpost av den framstående och seriöse klimatforskaren Dana Nuccitelli: https://www.skepticalscience.com/ivar-giaever-nobel-physicist-climate-pseudoscientist.html

Denna skulle kunna utgöra en bra ingång om du faktiskt menar allvar med att (väldigt senkommet) lära dig något om sakfrågorna. Kapitel 2 i min bok Here Be Dragons kan eventuellt tjäna samma syfte, men ännu bättre vore nog om du rullade upp skjortärmarna och tog tag i att läsa David Archers ypperliga bok Global Warming: Understanding the Forecast.

Olle

Och sedan detta:

From: Olle Häggström
Sent: Saturday, March 11, 2017 14:16
To: Åke Ortmark
Subject: Re: Åke om SD

PS
Med tanke på din förkärlek för att undervisa mig i fråga om tonfall är du förbluffande otrevlig. Med ditt sarkastiska förslag om att jag borde skriva en självbiografisk text rubricerad "Som geni bland charlataner" missförstår du alldeles min position. Det behövs sannerligen ingen genialitet för att se Giaevers bluffmakeri - en någorlunda bildningsnivå inom naturvetenskap, i kombination med en sund dos källkritik, räcker gott.

Olle

Ortmark fick sista ordet, och förmodligen tycker han att han fick till det dräpande:

From: Åke Ortmark
Sent: Saturday, March 11, 2017 14:44
To: Olle Häggström
Subject: Re: Åke om SD

Hej Olle,

Jag förutsåg (vilket måste ha framgått) att du inte vill ställa upp som min privatlärare. Du vill ha en större publik. Därför föreslog jag en artikel. En privatlärarfunktion har du för övrigt redan fullgjort, alltså genom att ge mig intressanta referenser.

Åke

Appearing on the Seeking Delphi podcast

American news reporter, public relations expert and futurist Mark Sackler recently launched his podcast Seeking Delphi, devoted to future studies. In the latest episode, he talks to me about climate change, artificial intelligence, extraterrestrials, and other topics from my book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity.

Parlamentariskt samarbete förr och nu

Jag ogillar de uttalanden från diverse moderata politiker som i Anna Kinberg Batras fotspår ger principiella försvar för samarbete med Sverigedemokraterna. Nu senast, i SVT:s Rapport i förrgår, den moderata gruppledaren Olle Lindström i Boden:

Vi kan inte utesluta eller frysa ut ett parti som är invalt i Riksdagen. Jag fördömer det totalt därför att det är en form av mobbing som har pågått.

(Se 04:53 in i programmet på SVT Play.)

Om Lindström med flera verkligen menar allvar med den sortens principiell argumentation, så betyder det i konsekvensens namn att de menar att exempelvis även det tyska Centrumpartiets uppvisade samarbetsvilja gentemot det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet 1932-1933 var ett föredömligt och bra agerande. För man skall inte mobba demokratiskt invalda riksdagspartier!

Så kan inte rimligtvis Lindström med flera moderater verkligen tycka (väl?), och jag bedömer därför deras principiella argumentation som oärlig. Jag är för en rak och ärlig debatt, och tycker därför att det vore bättre om de valde att rakryggat meddela de verkliga skälen för sin ståndpunkt, troligtvis något i stil med följande:

Vi tycker sämre om socialdemokratisk och rödgrön politik än om sverigedemokratisk, och ser därför kampen mot den rödgröna regeringen som överordnad de smärre meningsmotsättningar vi har med Sverigedemokraterna, vilkas bruna ideologi och sakpolitiska program vi står tillräckligt nära för att motivera ett samarbete.