I Mats Jonssons nya serieroman Nya Norrland löper två historier parallellt, för att då och då mötas och knyta ihop boken till en fungerande helhet. Dels har vi historien om den ångermanländska bruksorten Bollstabruks uppgång och fall, dels har vi den om författarens egen tidstypiska kluvenhet mellan samma Bollstabruk i vilket han växte upp och det Stockholm där han hunnit tillbringa halva sitt liv. Båda historierna är påfallande nyansrika. Den första spänner över århundraden men har sitt främsta fokus på 1900-tal och i ännu högre grad nutid, och kan fungera utmärkt som ännu en fallstudie ihop med Po Tidholms briljanta och bredare Norrland: essäer och reportage. I den andra kommer självbiografikern Jonsson fram på nytt - det är just i den rollen som han tidigare gjort sig ett namn. Han tecknar inte vackert, men är en skicklig berättare och beskriver sitt liv med skoningslös (mot sig själv och andra) skaprsynthet. I den nya boken får man (frånsett några barndomsåterblickar) ta del av det skede i hans liv som kan beskrivas som modern medelklassig urban familjefarstillvaro. Livet i 2010-talets Hägersten med dess bostadsrättsföreningar och fria skolval framstår inte som lika dramatiskt som tidigare faser i Jonssons liv, men en viss lättnad är det faktiskt att få veta att han tagit sig dit och att han inte återfallit i det slags mestadels beklämmande kärlekshistorier som skildras i hans tidigare bok Hey Princess.
Att vinkelsumman i en triangel är 180° känner de flesta till, och ganska många känner nog också till att det bara gäller i det euklidiska planet. I icke-euklidisk geometri (som exempelvis sfärisk) uppstår andra vinkelsummor.
I kaffepausen till en sannolikhetsteoriworkshop tidigare i höstas frågade matematikerkollegan Johan Wästlund mig om jag händelsevis någon gång tänkt på hur stor vinkelsumman som mest kan bli i sfärisk geometri. Det hade jag inte, men då jag blev klar över svaret frågade jag Johan om det möjligen skulle kunna gå att bädda in svaret i en ny text till någon gammal Ebba Grön-låt. Han tände direkt på idén, och återkom till mig några dagar senare med följande text:
Om du mäter en triangel så blir dess
vinkelsumma enligt Euklides
alltid samma, men om du kan kröka
på själva ytan, kan vinklarna öka!
Vi ryser i själen, det är så ballt,
vi snackar ett plan, som går ett varv
Ja, vi ryser i själen, det är så ballt,
vi snackar ett plan, som går ett varv
Det blir
Nio hundra grader
du kan lita på mig du kan lita på mig
Nio hundra grader
du kan lita på mig du kan lita på mig
Euklides hade fem axiom,
men sen kom det en astronom
och sa det femte det kan inte gälla,
där inga linjer är parallella
Vi ryser i själen, det är så ballt,
vi snackar ett plan, som går ett varv
Ja, vi ryser i själen, det är så ballt,
vi snackar ett plan, som går ett varv
Det blir
Nio hundra grader
du kan lita på mig du kan lita på mig
Nio hundra grader
du kan lita på mig du kan lita på mig
Jag ska förklara om du slutat tro
Triangelns hörn de har rendez-vous
på andra sidan, där sfären tar slut
upp-och-ner, och med insidan ut
Vi ryser i själen, det är så ballt,
vi snackar ett plan, som går ett varv
Ja, vi ryser i själen, det är så ballt,
vi snackar ett plan, som går ett varv
Det blir
Nio hundra grader
du kan lita på mig du kan lita på mig
Nio hundra grader
du kan lita på mig du kan lita på mig
Nio hundra grader...
Och nu har YouTube äntligen begåvats med en inspelning av denna sång! Det är jazzkvartetten Da Möbius band (bestående av matematikerna Mats Andersson, Samuel Bengmark, Torbjörn Lundh och Klas Richardsson) som står för det eminenta framförandet:
When I give talks on AI (artificial intelligence) futurology, I usually point out autonomous weapons development as the most pressingly urgent problem we need to deal with. The open letter on autonomous weapons that I co-signed (among thousands of other scientists) in 2015 phrases the problem well, and I often quote the following passage:
If any major military power pushes ahead with AI weapon development, a global arms race is virtually inevitable, and the endpoint of this technological trajectory is obvious: autonomous weapons will become the Kalashnikovs of tomorrow. Unlike nuclear weapons, they require no costly or hard-to-obtain raw materials, so they will become ubiquitous and cheap for all significant military powers to mass-produce. It will only be a matter of time until they appear on the black market and in the hands of terrorists, dictators wishing to better control their populace, warlords wishing to perpetrate ethnic cleansing, etc. Autonomous weapons are ideal for tasks such as assassinations, destabilizing nations, subduing populations and selectively killing a particular ethnic group. We therefore believe that a military AI arms race would not be beneficial for humanity.
Some of these points were made extremely vividly in a video (featuring Stuart Russell) released a couple of weeks ago by the Campaign to Stop Killer Robots. The video is very scary, but I encourage you to watch it nevertheless:
In an op-ed last Wednesday in The Guardian that has gained much attention, computer scientist Subbarao Kambhampati criticizes the video and the campaign. Kambhampati does have have some important points, in particular his main concern, which is that a UN ban on killer robots is unlikely to be successful. There is much to say about this, but here I'd just like to comment on a much narrower issue,1 namely Kambhampati's use of the term sensationalism. He repeatedly calls the video sensationalist, and adds that it is "more an exercise at inflaming rather than informing public opinion". While it is true that the content of the video is sensational, the term sensationalism also signals the claim that the video's message is unwarranted, exaggerated and overblown. But it is not, or at least Kambhampati does not provide any evidence that it is; in fact, his main concern in the op-ed about the implausibility of a weapons ban being effective just adds to the plausibility of the nightmarish scenario depicted in the video becoming reality. The severe badness of a future scenario does not in itself warrant calling warnings about such a scenario sensationalism.2 For that, one would need the scenario to be farfetched and improbable. Kambhampati's dichotomy between "inflaming" and "informing" is also unwarranted. The video is highly informative, and if the severe danger that it informs about makes people agitated, then that is as it should be.
Footnotes
1) I can't resist, however, commenting on one more thing about Kambhampati's op-ed, namely his full disclosure at the end, containing the passage "However, my research funding sources have no impact on my personal views". This, in my opinion, is almost synonymous to saying "I am incredibly naive, and I expect my readers to be so as well".
2) Thus, Kambhampati's use of the term sensationalism is analogous to how climate denialists have for a long term routinely used the term alarmism whenever results from climate science indicate that global warming may turn out to have severe conequences.
På två dagar har jag nu hunnit medverka i två mediala direktsändningar, där jag fått tillfälle att prata om mänsklighetens famtid och lite av den forskning vi bedrev i det nyligen avslutade GoCAS-gätforskarprogrammet om existentiell risk. De går båda att ta del av i efterhand:
I ett inslag i Aftonbladet/TV3 Morgon vid halv nio-tiden i morse gick jag (lite motvilligt) med på att rangdordna de fem största hoten mot mänskligheten.
I samtalet med Stefan Livh kom jag in på det seminarium i Stockholm med Nick Bostrom och Daniel Dennett som jag avsåg att besöka senare samma dag (vilket också skedde). Den som vill höra vad jag tyckte om seminariet får ge sig till tåls en smula, tills Fri Tanke förlag publicerar (troligen nästa vecka) det poddsamtal jag nyss hade med förlagschefen Christer Sturmark, ett samtal som kom att beröra både Bostrom-Dennett-seminariet och diverse relaterade frågeställningar kring medvetande, artificiell intelligens och existentiell risk.
Häromveckan satt jag i en taxi i Bryssel tillsammans med kognitionsvetaren Steven Pinker och filosofen Thomas Metzinger. Vi kom in på frågan om huruvida det är glädjande att vi har medvetanden, eller om detta är något som mest bara för med sig en massa lidande. Att de flesta människor väljer att leva vidare snarare än att ta livet av sig kan peka mot att livet och våra medvetna upplevelser mestadels är något gott, men jag framhöll viss skepsis mot sådan argumentation, ty nog finns det evolutionsbiologiska skäl att anta att oavsett den faktiska hedoniska nivån (uttryckt exempelvis i proportionen välbefinnande kontra lidande) i våra liv, så hittar våra hjärnor ett sätt att få oss att tro att livet är värt att leva. Pinker invände genast att det förefaller omöjligt att missta sig på huruvida man mår bra eller lider, men Metzinger gjorde en ansats att försvara min tankegång. Tyvärr avbröts vi i det läget av att den korta taxiresan tog slut, men han (Metzinger alltså) hänvisade mig senare1 till sin essä Suffering - en läsvärd filosofisk studie av fenomenet lidande, där vår svårighet att rätt bedöma den hedoniska nivån i våra liv är en av flera intressanta poänger som inskärps.
I det två månader långa och nyligen avslutade GoCAS-gästforskarprogrammet i Göteborg om existentiell risk talade vi en hel del om lidande. Det är lätt gjort inom existentiell risk-studier att oreflekterat betrakta mänsklighetens utplåning som det värsta som kan hända, men det kan finnas anledning att ifrågasätta den implicita premissen, till förmån för ståndpunkten att ett ännu värre utfall skulle kunna vara ett scenario där vi lyckas med en intergalaktisk rymdkolonisering men råkar fylla universum med astronomiska mängder svårt lidande. Triggad av diskussionerna i GoCAS-programmet, jämte den avbrutna taxidiskussionen i Bryssel, tänker jag här bjuda på en liten (och föga systematisk) läslista på temat lidande och hur vi bör se på det i moralfilosofiska termer. Inklusion av en text i listan betyder inte att jag ställer mig bakom dess ståndpunkter, utan bara att jag finner dem värda att reflektera över. Varsågoda!
Först har vi som sagt Thomas Metzingers uppsats Suffering.
The suggestion that life is worse than most people think is often met with indignation. How dare I tell you how poor the quality of your life is! Surely the quality of your life is as good as it seems to you? Put another way, if your life feels as though it has more good than bad, how could you possibly be mistaken?
It is curious that the same logic is rarely applied to those who are depressed or suicidal. In these cases, most optimists are inclined to think that subjective assessments can be mistaken. However, if the quality of life can be underestimated it can also be overestimated. Indeed, unless one collapses the distinction between how much good and bad one’s life actually contains and how much of each a person thinks it contains, it becomes clear that people can be mistaken about the former. Both overestimation and underestimation of life’s quality are possible, but empirical evidence of various cognitive biases, most importantly an optimism bias, suggests that overestimation is the more common error.
En klassiker på Scott Alexanders formidabelt läsvärda blogg Slate Star Codex är bloggposten Meditations on Moloch, som bättre än något annat jag läst visar hur ofantligt svårt det är att skapa och i det långa loppet bevara ett gott samhälle (i betydelsen ett samhälle där invånarna upplever lycka och välbefinnande), och hur starka de evolutionära, ekonomiska och spelteoretiska krafter är som driver på i motsatt riktning. Detta understryker relevansen i framtidsscenarier med astronomiska mängder lidande.
Negativ utilitarism (NU) är en moralfilosofisk inriktning som fokuserar på minimering av lidande (och mindre eller inte alls på förbättringar i den andra änden av den hedoniska skalan, ökandet av välbefinnande). Påverkad av Toby Ords eminenta uppsats Why I'm Not a Negative Utilitarian har jag tenderat att avfärda NU, men saken är möjligen inte fullt så enkel som jag tidigare tänkt, och Simon Knutssons kritik av Ord är värd att ta del av (se även Knutssons The World Destruction Argument).
Relaterad till NU, men inte samma sak (genom att vara inte ett moralsystem utan snarare en teori om hur vi är funtade) är så kallad tranquilism; se Lukas Gloors uppsats om saken.
Notera slutligen att jag här helt har ignorerat skönlitteraturen, som givetvis har ofantligt mycket intressant att bjuda på i ämnet lidande.
