Kort om vetenskap och vetenskapssyn i Humanisten

För ett decennium sedan bidrog jag regelbundet till Förbundet Humanisternas tidskrifter, som t.ex. med texterna McGrath vs Dawkins (Humanisten 6/2007) och Försvaret av vetenskapen - ett tvåfrontskrig (Humanisten 1/2010). Efter ett längre uppehåll fick jag nyligen en påstötning från vännen Patrik Lindenfors: nog är det hög tid för comeback i de spalterna? Jag rullade upp skjortärmarna och knåpade ihop en text som fick rubriken Låt oss stå upp för vetenskapen - men också kräva framsynthet, där jag bjuder på en mix av klimatdebatt, forskningsetik och gammalt skvaller. Den finns nu i tryck i nyutkomna Humanisten 4/2018 - läs den här! Jag vill samtidigt passa på att tipsa om Patriks utmärkta text i samma nummer, om den kultförklarade kanadensiske psykologen Jordan Petersons budskap.

Nu reder vi ut det här med Nordhaus och diskonteringsräntan

Edit 19 december 2018:

Det verkar nu som att jag inte förstått Nordhaus DICE-modell riktigt rätt när jag skrev denna bloggpost, som därför behöver tas med en nypa salt. I synnerhet vill jag backa från mitt påstående att "ekonomins utveckling [i DICE-modellen] beror på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta"; någon diskonteringsränta verkar inte finnas med bland de parametrarna som beskriver ekonomins mekanismer i modellen. (Lyckligtvis är modellen väldokumenterad, så för den som önskar fördjupa sig i modellens detaljer finns goda förutsättningar för det.) Som jag nu förstår saken spelar den enda diskonteringsränta som finns i modellen en roll som ligger närmare den normativa r₂ jag talar om i bloggposten.

Det jag tror överlever av mitt centrala resonemang rörande r₁ vs r₂ i bloggposten är följande mer allmänna observationer. En modell som DICE (eller mer allmänt en ekonomisk modell för framtida samhällsutveckling) behöver ha (a) realistiska värden på de parametrar som beskriver ekonomins mekanismer, och (b) en normativ diskonteringsränta för att värdera olika scenarier i förhållande till varandra. Diskonteringsräntan kan väljas oberoende av (a), och återspeglar hur vi väger kostnader idag mot kostnader i framtiden. Om man vill kan man som Nordhaus göra detta val baserat på empiriska observationer av vad marknadens aktörer verkar föredra, men ett sådant förfarande kommer inte runt det faktum att valet är normativt (typ "som grund för dessa policyrekommendationer ansluter jag mig till marknadsaktörernas åsikt om hur kostnader idag skall vägas mot dito i framtiden").

Jag tackar Christian Azar och Martin Persson för värdefulla diskussioner kring detta. Givetvis är ansvaret för eventuella kvarstående missuppfattningar helt och hållet mitt eget.

End edit.

* * *

Debatten har gått hög i Sverige om beslutet att tilldela den amerikanske klimatekonomen William Nordhaus Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne "för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys". Inte all kritik har varit alldeles välbetänkt, och jag uppskattar Jesper Roines försök på DN Debatt häromdagen att bringa ordning i debatten, bl.a. med en uppmaning om att inte blanda samman Nordhaus forskning med hans policyrekommnedationer.

Parallellt med Roine debatterar Christian Azar och John Hassler i en annan del av DN¹ Nordhaus bruk av den för klimatpolicyrekommendationer ofta så avgörande så kallade diskonteringsräntan. Azar förklarar:²

Nordhaus, liksom många andra ekonomer, väljer att räkna ned värdet av kostnader som drabbar framtiden med en relativt hög nedräkningstakt (så kallad diskonteringstakt). Eftersom vi förväntas bli rikare i framtiden blir också kostnaderna för skadan relativt sett lägre. Men – och det här är mer kontroversiellt – Nordhaus (och många andra ekonomer) räknar också ned värdet av framtida skador enbart för att de uppstår i framtiden (den rena tidspreferensen).

Det här får oerhört stor betydelse. Med en diskonteringstakt på 5 procent per år blir en skada om 100 år hela 150 gånger mindre värd än om den inträffat i dag. Om 200 år betyder skadan i princip ingenting (22 000 gånger mindre). Eftersom klimatförändringarna är ett långsiktigt problem kan det därmed närmast trollas bort genom en teknikalitet.

Men är diskonteringsränta ett uttryck för våra värderingar eller för hur världen är beskaffad? Med andra ord, är den normativ eller positiv (deskriptiv)? I denna fråga talar Azar och Hassler förbi varandra på ett sätt som gör att man som läsare får intryck av missämja och förvirring. Azar betonar vikten av en tankereda som håller isär positivt och normativt, och Hassler genmäler att "problemet i Azars resonemang är att han inte gör skillnad mellan positiv och normativ analys". Azar understryker att valet av diskonteringsränta är en fråga om värdering, något som Hassler ställer sig avvisande till:

En modell med detta syfte måste i acceptabel grad överensstämma med vad vi faktiskt observerar. Detta tror jag är självklart för alla vad gäller de naturvetenskapliga delarna. Vi kan inte välja de parametrar som styr klimatkänsligheten utifrån vad vi vill att de skulle vara. De måste väljas så att modellens prediktioner är i linje med vad vi observerar. Det borde vara lika självklart att den ekonomiska modellen ska konstrueras så att den är i linje med vad vi observerar.

Så vem av dem har rätt? Faktiskt båda, på sätt och vis.

Så här ligger det till. I Nordhaus analyser kommer diskonteringsräntan in på två helt olika sätt, och inget hindrar att den därigenom får två olika värden. Låt oss därför beteckna dem r₁ och r₂.

I Nordhaus så kallade DICE-modell för integrerad simulering av ekonomi och klimat, så beror ekonomins utveckling på hur snabbt dess aktörer diskonterar ned framtiden, något som modelleras med en diskonteringsränta r₁. För att få så realistiska simuleringar som möjligt behöver vi välja r₁ så att den stämmer överens med vad vi observerat om hur folk faktiskt beter sig.

När vi så kört DICE-modellen för ett antal olika val av policyparametrar (såsom nivån på koldioxidskatt) och skall jämföra dem för att avgöra vilken policy som är att föredra, då behövs ett sätt att väga kostnader idag mot kostnader i framtiden. Till detta används en diskonteringsränta r₂.

Valet av r₁ är deskriptivt, och valet av r₂ är normativt. Så om den diskonteringsränta Azar åsyftar är r₂, och den Hassler åsyftar är r₁, då har båda rätt. Men när Hassler bannar Azar för att inte behärska distinktionen mellan positivt och normativt, då verkar han utgå ifrån att det är r₁ Azar åsyftar, och inte r₂. Hasslers tolkning är helt säkert felaktig (jag har talat tillräckligt mycket med Azar om dessa frågor genom åren för att veta det), och den kan också förefalla illvillig (då den ju får Azars resonemang att se felaktigt ut).

Men jag tror inte på någon illvilja från Hasslers sida i detta fall. Snarare är det nog så att han i hastigheten råkade glömma att r₂ kan väljas fritt, oavsett den av empiriska observationer dikterade r₁. Det är nämligen så att man i nationalekonomiska klimatanalyser ofta skummar förbi valet av r₂, och slentrianmässigt sätter r₂=r₁.³ Detta tycks mig vara en dålig vana, just därför att man då riskerar dölja (både för sig själv och andra) att valet av optimal policy beror på ett val av r₂ som inte är en fråga om fakta utan om värderingar.

Kan det då finnas något gott skäl till att automatiskt välja r₂=r₁? Jag har svårt att se det. Hela vitsen med ekonomiska styrmedel, och på sätt och vis också själva ämnet nationalekonomi, är ju att enskilda ekonomiska aktörers värderingar och incitament inte alltid stämmer överens med vad som är bra för samhället i stort. Som i allmänningens tragedi och tusen andra situationer. För egen del finner jag det direkt stötande att låta den kortsiktiga marknaden vara normerande för hur vi bör värdera den långsiktiga framtiden - men det är ju bara min värdering.

Fotnoter

1) Det är lite lustigt att se hur DN:s olika redaktioner ibland tar sig an samma problemområde men verkar helt oberoende eller rentav ovetande om varandra.

2) För en mer ingående förklaring av vad diskonteringsränta innebär och hur den kan motiveras, se Avsnitt 10.2 i min bok Here Be Dragons, eller min uppsats Ramseys ekvation och planetens framtid.

3) Jag tackar John Hassler för att ha förklarat detta för mig (privat korrespondens).

On the editorial board of the Journal of Controversial Ideas

There has been a bit of media attention in recent weeks around the soon-to-be-launched scientific journal named The Journal of Controversial Ideas, whose most novel (and controversial!) feature is that it explicitly allows its authors to write under pseudonym. The three founding editors, philosophers Jeff McMahan, Francesca Minerva and Peter Singer, have gathered a highly interdisciplinary (albeit with particular emphasis on ethics and philosophy) collection of 41 further researchers to serve on the editorial board, and the time has come for me to come forth as one of these editorial board members.

Of course any scientific journal ought (unless it specifically aims to be pedestrian, but what sort of boring journal would that be?) to welcome controversial ideas, but the point of the new journal is to be a place to go for publishing scientific and philosophical work that is not just controversial but inflammable and runs the risk of eliciting Twitter storms and death threats (all too common phenomena that some of the editors have direct personal experience with). On the other hand, an obvious objection to the enterprise is that hiding behind anonymity may seem to go against the spirit of the scientific enterprise. Indeed, the initiative has generated a good deal of criticism, ranging from vulgar tweets misrepresenting the purpose of the journal as serving to "anonymously ponder racist, sexist, transphobic, pro-colonialist, pro-exploitation ideas without fear of backlash", to the rather more sane and measured concerns by Bradley Campbell and Clay Routledge that "cordoning off controversial ideas into a special journal allows the reactions of activists to define the journal’s subject matter. Instead of sharing a common methodology or field of study, the contributing authors would have in common only their identity as actual or potential victims of censorship", to which they add that we should be careful about "organizing institutions around competing narratives of victimhood".

In a Vox interview, Francesca Minerva emphasizes the journal's role in protecting academic freedom, which "is fundamental to get closer to the truth. If you can see things from a different vantage point, you understand better your own arguments and how the world works. That can never happen if people are silenced". Talking to the BBC, Jeff McMahan adds that "all of us will be very happy if, and when, the need for such a journal disappears, and the sooner the better. But right now in current conditions something like this is needed".

Personally, I see good arguments on both sides of the debate. But I value diversity among scientific journals, and view The Journal of Controversial Ideas as an interesting experiment and a potentially valuable addition to the current range of journals. We'll see how it plays out.