Boris Johnson är inte helt igenom dum.
Jag gissar att flertalet läsare förfäras eller i alla fall förvånas över att jag kan säga något sådant, så låt mig försäkra att jag fram tills ganska nyligen bara såg en enda sida hos Johnson: hans Trump-lika närmast totala avsaknad av demokratisk ryggrad och flagranta prioritering av sin egen politiska karriär framför den nation han fått i förtroende att leda. Detta är dessvärre en sida som dominerar hans hantering av Brexit och hur han mer allmänt sköter det premiärministerämbete han förhoppningsvis inom kort blir av med. Den nidbild av honom som presenteras i följande videoklipp - vilket dök upp i mina flöden blott några timmar efter att hans suspendering av det brittiska parlamentet i tisdags förklarats olaglig av landets högsta domstol - är enligt min mening knappt ens att betrakta som nidbild utan snarare som ett sakligt välbalanserat konstaterande:
Detta är dock inte hela sanningen om Boris Johnson. En första aning om att han har en annan sida bortom sin tjurnacke och den primitiva trumpska brutaliteten fick jag när jag såg följande recitering ur Iliaden på originalspråk:
Detta och andra exempel gör tydligt att Johnson faktiskt besitter ett icke oävet mått av boklig bildning - och därtill är en estradör av rang. Om man vill vara avog mot honom kan man anföra även dessa egenheter på minuskontot, som blott ett slags överklassnobbism. Oavsett det var en artikel av Fintan O'Toole i New York Review of Books i augusti till stor hjälp för mig att förstå denna dubbelhet hos Boris Johnson, och även hur han har kunnat få det politiska stöd som fört honom ända till premiärministerposten. Enligt O'Toole handlar det om ett brittiskt (eller möjligen engelskt) nationellt särdrag som består i att det bedöms som coolt att vara relaxad och tillbakalutad och att inte bry sig. Den som reser sig upp och säger att det här duger inte - att politik är på allvar och att vår framtid hänger på att vi beter oss vuxet och fattar genomtänkta politiska beslut - riskerar att framstå som ocool. Alltför få vuxna britter har vågat ta den risken inför Johnsons (i detta specifika avseende) exceptionella coolhet.
Ännu mer komplicerad blev min bild av honom då jag häromdagen fick se följande remarkabla anförande som han i förra veckan (lite senare samma dag som ovan nämnda domstolsutslag om hans olagliga suspendering av parlamentet) levererade i FN:s högkvarter i New York. Här lyfter han, som ingen toppolitiker någonsin före honom, fram många av de poänger som jag själv (med dessvärre ojämförligt gråare framtoning och (brist på) karisma) brukar framföra rörande de enorma risker och bråddjupa etiska problem som mänskligheten står inför när det gäller fortsatt utveckling och utbredning av AI och andra emergenta teknologier.1 Boris Johnsons dragning är förvisso yvig, men också helt briljant!
Fotnot
1) Bra gjort av Johnson, även om det knappast är någon vågad gissning att hans rådgivare Dominic Cummings är hjärnan bakom talet.
