Disillusioned about the New York Times

Until not very long ago, I used to regard the New York Times (NYT) as a beacon of sanity, truth and enlightenment. But not any more. In terms of trustworthiness, I now rank it on the same level as Breitbart News, Alex Jones, Donald Trump's Twitter account, and various climate denialism blogs such as the Orwellianly named Klimatupplysningen.¹

Coming to this standpoint has been a painful and somewhat gradual process. So what triggers me to bring up the topic right now? Readers will be forgiven who think it must be NYT's intolerant and totemic witch hunt and word magic very similar to what was protrayed more than 40 years ago in the Jehova scene of the Monty Python movie Life of Brian.

But no. While that sort of thing does contribute to my change of hearts in how I view NYT, what triggers me today is their malicious hit piece yesterday against the rationalist movement in general and blogger Scott Alexander in particular. The piece is appallingly dishonest, and deals not so much in outright falsehoods (although one such untruth is the claim about the contents of James Damore's 2017 Google Memo) as in guilt-by-association routines and dozens of other insidious insinuations (such as the claim about rationalists that "some [of them] practiced polyamory", which is probably true, but is clearly meant to have the same effect on readers as the statement "some of them are rumoured to be homosexuals" would have had in the mid-20th century). If you absolutely must read the horrible NYT piece, then please make sure also to read the rebuttals by Scott Aaronson and by Scott Alexander himself. Especially the former makes clear that many of the misrepresentations in the NYT piece are not mistakes (which would be bad enough) but fully intentional.

Footnote

1) Well, not really. I'm exaggerating. But if the New York Times can allow itself to engage in sensationalist falsehoods, then so can I.

SVT:s alltför hovsamma pandemibevakning: ett exempel

Cirka fyra minuter in i SVT:s nyhetsprogram Rapport i förrgår (den 11 februari) får vi tittare hänga med när de beger sig ut för att ta del av den dåliga följsamheten med Folkhälsomyndighetens anvisning om munskydd i kollektivtrafiken i rusningstid. Folk utan munskydd konfronteras. De åmar sig, kråmar sig och famlar efter förklaringar, och det hela är riktigt pinsamt. Och kanske är det bra journalistik. Men när reportern (vid pass 4:50) får besked av Anders Tegnell att "vi utgår från och hoppas att folk följer våra rekommendationer i så stor utsträckning som det överhuvudtaget är möjligt" och att det är "tråkigt att det blivit så här", då tänker jag att det hade blivit ännu bättre journalistik om reportern ställt de uppenbara följdfrågorna:

Men vad är ditt eget ansvar för att det blivit såhär, Anders Tegnell? Kan man tänka sig att folks obenägenhet att bära munskydd åtminstone till en del är en konsekvens av den envisa och nästan årslånga, tendentiösa och vetenskapligt ogrundade kampanj mot munskydd som du drivit? Kan det vara rimligt att tolka detta som ett fall av "som man sår får man skörda"?

Tänkande maskiner

Nu när nätbokhandlar som Adlibris och Bokus börjat annonsera min kommande bok Tänkande maskiner: Den artificiella intelligensens genombrott är det hög tid att jag gör detsamma här på bloggen.

Boken utkommer den 26 april i år på bokförlaget Fri Tanke, som i sin marknadsföring meddelar följande:

AI är på god väg att revolutionera vår värld och ligger till grund för mycket teknik som skänker bekvämlighet åt våra liv. Men utvecklingen för också med sig problem och risker. Hur de sociala mediernas AI-algoritmer optimerats för att ge näring åt vårt mobilberoende eller skapar grogrund för filterbubblor och politisk polarisering är ämnen som vi redan diskuterar, men de allra mest avgörande frågorna rör AI-utvecklingens definitiva genombrott. Vad händer om vi lyckas skapa en maskin som övertrumfar människan i termer av allmänintelligens? Kan vi då behålla kontrollen över maskinerna?

I Tänkande maskiner diskuterar Olle Häggström den angelägna forskning, bitvis mycket kontroversiell, som börjat ta sig an de framtidsfrågor AI väcker. Utifrån en grundläggande entusiasm för AI-teknikens potential i mänsklighetens tjänst sorterar han fram teknikens avigsidor och risker – och hur de kan bemästras. Den kapplöpningsmentalitet och oreflekterade framåtanda som i dag dominerar AI-utvecklingen behöver ersättas med längre sikt och globalt samarbete, eftersom mänsklighetens framtid kan hänga på vilka mål och drivkrafter AI förses med.

För den läsare som överväger att eventuellt lätta på plånboken och köpa boken föreligger ett par avgörande knäckfrågor: Är det en bra bok? Är den läsvärd? Av blygsamhetsskäl känner jag mig dock förhindrad att besvara dessa frågor eller överhuvudtaget yttra några värdeomdömen om boken. En som däremot gjort det är min gode vän Björn Bengtsson, gymnaiselärare som driver det banbrytande initiativet Naturvetenskap+ på Falkenbergs gymnasieskola. Från en bloggpost han skrev häromdagen saxar jag följande:

Tänkande maskiner är ännu ett prov på Olle Häggströms unika förmåga att omsätta bred bildning, djup expertis, stort patos och brinnande samhällsengagemang till folkbildning av högsta klass.

Det här är pedagogik för vår tid. Olle visar stor respekt för sina läsare. Han kräver inga särskilda förkunskaper men förutsätter en villighet och en förmåga att följa långa resonemang, att överblicka stora sammanhang och att uppfatta nyanserade distinktioner och begrepp.

Det är uppfordrande men framförallt bemyndigande och inbjudande. Alla är välkomna på en resa hela vägen till de mest brännande frågorna vid forskningens spets. I sann demokratisk anda visar Olle just den öppenhet och det förtroende som samtidigt krävs av oss alla för att tillsammans och med insikt fatta kloka beslut om vår gemensamma framtid.