Rakt genom jordklotet

Idag skall jag tala om vad som händer den som borrar ett hål rakt ned genom jordens medelpunkt och ut på andra sidan, för att sedan kasta sig ned i hålet. Eftersom borrandet av ett sådant hål är ett orealistiskt projekt redan från början gör det inte så mycket om jag fyller på med lite extra förenklande antaganden: att vår planet är perfekt klotformad utan några berg eller andra knöligheter, att den är helt och hållet homogen, och att den saknar atmosfär.

Vad händer då du hoppar ned i hålet? Du kommer att falla nedåt, fortare och fortare, ned mot jordens medelpunkt. Där kommer du att fortsätta av bara farten, men i stället för fortsatt ökande fart kommer du att börja sakta in. Din fart räcker precis för att du skall orka upp till ytan på andra sidan, och väl framme börjar du genast falla tillbaka mot mitten och sedan upp mot den ursprungliga startpunkten. Och så vidare, i en evig pendelrörelse, fram och tillbaka (åtminstone så länge ingen rycker tag i skjortkragen på dig vid något av dina besök vid jordytan).

Hur lång tid tar då din färd från ena sidan av jorden till den andra? 42 minuter, visar det sig. Denna siffra kan man eventuellt förvånas över, men det riktigt fascinerande i sammanhanget är - som fysikern Sasha Vongehr påpekar på sin blogg alpha meme - att denna tidsåtgång är exakt densamma som åtgår för en satellit i cirkulär bana i höjd med jordytan att färdas från en punkt på jorden till den rakt motsatta. Om du skickar iväg ett föremål (t.ex. en pistolkula) horisontellt, med precis den hastighet som behövs för att inte tappa höjd utan stanna i satellitbana, samtidigt som du hoppar ned i hålet, så kommer du och föremålet fram till andra sidan jorden exakt samtidigt; Vongehr kallar detta för "the perfect physics instructor suicide".

Varför samanfaller tidsåtgången för dessa två helt olika sätt att färdas härifrån till vår antipod? Jag lämnar detta som en (i mitt tycke alldeles ljuvlig) övningsuppgift åt läsekretsen.¹

Fotnot

1) För att knäcka denna gåta behöver man behärska Newtons gravitationslag, och kanske helst också känna till det som kallas shell theorem, men när man väl förstått hur det hänger ihop klarar man sig i princip helt utan matematiska beräkningar.

Hårdförast bland bloggande matematiker

Vem är den mest hårdfört kompromisslösa åsiktsmaskinen bland bloggande svenska matematiker? Den läsare som spontant gissar att jag nu ämnar förära mig själv denna hederstitel må vara förlåten, men faktum är att jag tror mig om att som bäst kunna aspirera på en bronspeng i den grenen.

Silvermedaljen anser jag (helt utan att därigenom implicera något ställningstagande i fråga om hennes åsikter som sådana¹) vara vikt för Tanja Bergkvist, i kraft av hennes regelbundet återkommande furiösa svada till storms mot vad hon kallar genusvansinnet. Inte ens Bergkvist förmår dock på allvar hota kungen av kompromisslöshet, Claes Johnson, som krossar all konkurrenens i kampen om guldmedaljen.

Claes Johnson var länge professor i tillämpad matematik på mitt eget lärosäte Chalmers, men gick för några år sedan över till KTH, där han gjort sig kanske allra mest känd för sina rasande utfall - inklusive förtalsanklagelser och hot om rättsliga åtgärder - mot rektor Peter Gudmundson. Han personifierar bättre än någon annan jag träffat begrepp som stridbarhet och kompromisslöshet, och för egen del kan jag notera att han och jag tenderar att hamna i motsatta ståndpunkter i de flesta frågor han tar upp. Under hans tid på Chalmers handlade det mest om matematikutbildningsfrågor. När jag våren 2004 dristade mig att skriva en kritisk recension av hans bok Dreams of Calculus ledde det till ett alltmer upphettat meningsutbyte - även denna gång inkluderandes hot om rättsliga åtgärder.² På senare år har våra offentliga meningsskiljaktigheter mest kommit att handla om klimatfrågan, där vi skiljer oss åt genom att jag tar det samlade klimatvetenskapliga kunskapsläget på stort allvar, medan Johnson kategoriskt avvisar detsamma.³

Men Claes Johnson har fler järn i elden än så. Han avvisar såväl relativitetsteorin som kvantmekanikens våg/partikel-dualitet, och han hävdar att alla utom han själv och hans medarbetare Johan Hoffman har missförstått varför flygplan kan flyga. Etc.

Tagna tillsammans ger alla dessa Johnsonska krig mot mainstreamvetenskapen ett säreget intryck.⁴ En träffande sammanfattning av hans syn på vetenskapen, samhället och sig själv ges i presentationen av det föredrag han lovat ge på mötet FreedomFest Stockholm 2012, som tycks vara en sammankomst för skattehatande extremlibertarianer ungefär i nivå med Ayn Rand på höger-vänsterskalan.⁵ Johnsons abstract:

Staten och vetenskapen

Det var en gång en tid då vetenskapsmän sökte sanningen, oavsett vart den förde dem. Idag drivs de flesta akademier av staten och den tiden är förbi. Claes Johnson är professor på KTH, och har fått erfara vad som händer när vetenskapens världsbild inte stämmer överens med den politiska världsbilden. Att inte få anslag är en sak, men man kan också få sina kurser nedlagda och sin litteratur bannlyst. Koldioxidalarmismen är det ultimata moderna utrycket för att staten dirigerar vetenskapen. Professor Johnson menar även att 1900-talets stolthet, den moderna fysiken med Einsteins relativitetsteorin och kvantmekaniken, är fel. Även den är resultatet av statlig inblandning i vetenskapen och en form av "köpslående med djävulen". Vad hände professor Johnson? Hur uppstod den obegripliga moderna fysiken? Och hur är verkligheten egentligen beskaffad?⁶

Då jag inte känner någon varmare sympati för Johnsons korståg mot vetenskapen är det kanske lite dumt av mig att bjuda honom på strategiska råd om hur han troligast vinner anhängare, men jag bedömer sannolikheten att han skall fästa något som helst avseenden vid min rådgivning som tillräckligt försumbar för att jag skall våga ta risken:

Bäste Claes Johnson! Om du vill få folk att ta till sig ditt budskap om att koldioxidens växthuseffekt är en bluff, så gör du nog klokt i att (i görligaste mån) försöka undvika att framstå som en virrpanna och en foliehatt. För att lyckas med det senare kan det vara en bra idé att undvika att blanda upp dina attacker på klimatvetenskapen med ett mer allmänt fördömande av hela 1900-talsfysiken.

Fotnoter

1) Låt mig ändå säga så här: Det finns mycket inom genusindustrin som förtjänar att kritiseras, och Tanja Bergkvist har på ett ofta förtjänstfullt vis satt fingret på en del avarter. Dock tycker jag att hon ibland argumenterar onyanserat och lite väl urskiljningslöst, och framför allt tycker jag att hon borde ta sig en rejäl funderare på vad för slags folk hon lierar sig med. Att hon lyfter fram texter som jag skrivit eller medverkat till ser jag i och för sig som mycket positivt, men hon solkar tyvärr ned sin blogg (och sitt eget namn) allvarligt exempelvis när hon hyllar gör reklam för en debattör som tycker sig se en "judisk agenda" bakom "mångkultur, invandring, HBT [och] genustokerier". Att Bergkvist rör sig långt ute på den högra planhalvan i politiska frågor har jag inget större problem med, men jag menar att hon gör sig själv och sin sak en stor otjänst då hon inte sätter upp tydliga gränser mot högerextremism och antisemitism.

Jag mejlade faktiskt Tanja Bergkvist när jag upptäckte hennes hyllning marknadsföring av denne Jan Milld. Hon svarade (mig och några andra) i en kommentar på sin blogg. Där hade hon ett förträffligt tillfälle att rakt och tydligt markera mot Millds tankar om en judisk världskonspiration och mot hans övriga högerextrema böjelser, men hon lät allt detta passera för att istället i bagatelliserande och raljanta ordalag försvara sin "rätt att lyfta fram Millds nyproducerade genus-videos utan att för den sakens skull anses associerad till allt annat som han skrivit i en massa andra frågor under sin 40-åriga (!) politiska verksamhet", samt försvara Millds konspirationsteoretiserande om 9/11 med att 100 miljoner amerikaner tror som han. Det här ser inte alls bra ut - tvärtom får man det bestämda intrycket att Tanja Bergkvist trivs bland konspirationsteoretiker och avgrundshöger (se även Fotnot 5 nedan).

2) Vårt gräl kan sättas in i ett större sammanhang, och ses som kulmen på många års slitningar på vår institution till följd av den i kollegiet ganska utbredda uppfattningen att det kan finnas ett stort värde även i andra koncept för matematikundervisning på teknisk högskola än Johnsons egna upplägg.

3) Johnson går ännu längre än vad som numera är brukligt i klimatförnekarkretsar, genom att rätt och slätt förneka existensen av en växthuseffekt (den vanliga linjen i sådana kretsar är sedan några år tillbaka att säga något till synes sansat i stil med "Givetvis förnekar vi inte växthuseffektens existens, det är storleken på dess konsekvenser vi anser vara överdrivna"). Detta leder till att han snabbt hamnar i affekterade gräl till och med på ökända klimatförnekarbloggar.

4) Intrycket mildras inte vare sig av självbiografiska texter som Sagan om Professor Salvatius och Wikipedia Inquisition eller av den bloggpost där han i protest mot ett ett KVA-uttalande om klimatvetenskapen och med stora åthävor avsade sig det KVA-medlemskap som han visserligen inte innehade men som han med hänvisning till sin förträffliga meritförteckning ansåg sig vara berättigad till.

5) På samma möte finns för övrigt även ovan nämnda silvermedaljör Tanja Bergkvist med bland de tilltänkta föredragshållarna.

6) Notera också hur, i anslutning till Johnsons abstract, det beryktade Galileoargumentet anförs till hans försvar.

Om vikten av svensk matematikforskning

Vetenskapsrådet (VR) arrangerade idag en hearing med rubriken Hur stärker vi svensk matematikforskning?. Som utgångspunkt för mötet togs rapporten Evaluation of Swedish Research in Mathematics av en internationell expertpanel ledd av Uppsalafysikern Ulf Danielsson. Jag var en av dem som inbjudits att i korta anföranden kommentera utvärderingen. SJ och Banverket ville emellertid annorlunda, och jag fick istället ägna förmiddagen bl.a. åt att förgäves försöka få tag i taxi i ett soligt och vackert Gnesta. Följande är vad jag hade tänkt säga.

* * *

Den utvärdering av svensk matematikforskning som Ulf Danielsson här presenterat har redan haft visst inflytande. Det framgår att vår forskning är mycket stark på en rad områden, men utvärderingen pekar också på vissa brister som behöver åtgärdas. Två av de brister som starkast lyfts fram är dels en alltför liten verksamhet inom statistikområdet, dels finansieringssituationen för Institut Mittag-Leffler. Efter att utvärderingen släpptes för drygt ett år sedan har VR beslutat om hyggligt stora insatser på båda dessa områden: 50 MSEK fördelat över fem år till Mittag-Leffler, och 60 MSEK fördelat över fyra år i en specialsatsning på Statistik i empiriska vetenskaper.

De flesta av oss som samlats här idag anser nog att vi behöver en satsning på matematiken som är betydligt bredare och större än så – en uppfattning som utvärderingen (s 61) delar:

På det hela taget konstaterar kommittén att Sverige skulle dra nytta av, och borde ha råd med, mycket mer matematisk forskning än vad som i nuläget finansieras. Matematik är avgörande för utvecklingen av nya teknologier, och att investera i matematik är att investera i Sveriges framtid.

Hur åstadkommer vi en ökad satsning? Vi behöver övertyga våra potentiella finansiärer i VR, SSF, KAW och våra universitetsledningar, regering och riksdag, etc., om vikten av svenska matematikforskning. Och hur gör vi det – vilka argument har vi, och vilka av dessa är effektiva? Jag vill nämna fyra argument.¹ Alla fyra väger enligt min personliga mening tungt, men jag tror dessvärre att bara ett av dem är effektivt då vi skall sälja in oss hos våra finansiärer och ytterst hos svenska skattebetalare och medborgare.

• En levande matematisk forskning är avgörande för det intellektuella klimatet på våra matematikinstitutioner och därmed för kvaliteten på den utbildning i matematik vi ger våra blivande civilingenjörer och andra universitetstudenter. Det här är väldigt viktigt, men jag tror att argumentet är lite för komplicerat, och lite för lite i linje med den allmänt utbredda ”vi skall satsa på den bästa forskningen”-retoriken, för att det skall vara lätt att sälja in i de breda sammanhangen.
  
  
• På samma sätt förhåller det sig med det faktum att 98 eller 99 procent av all matematisk forskning sker utomlands, och att en (åtminstone ur ett snävt nationellt perspektiv) minst lika viktig uppgift som producerandet av våra egna 1-2 procent är att upprätthålla en kunskapsnivå och intellektuell infrastruktur som medger import av de 98-99 procenten. Ur detta perspektiv duger det inte att vi enbart skjuter in oss på de delområden där vi råkar vara mest framstående; vi behöver någorlunda väl täcka upp hela matematiken. Detta är viktigt, men tyvärr inte särskilt säljbart.
  
  
• Jag har ofta känt impulsen att tala för kunskapens egenvärde, om hur utvidgandet av gränserna för mänsklighetens samlade vetande har ett högre värde som inte fångas av snäva BNP-kalkyler, och om matematikens skönhet. Att på detta vis betona matematiken som kulturyttring tror jag inte heller är särskilt säljbart. När jag publicerar mina senaste rön om ickekonvergens hos flykthastigheten för slumpvandring på ickeunimodulära grafers perkolationskluster så är jag lyckligt lottad om jag kommer upp i ett hundratal läsare som tar del av och uppskattar den eventuella skönheten i mina resultat. Det är alltså en extremt elitistisk kultur vi talar om – långt mer elitistisk än opera och Kungliga Dramatiska Teatern. Det är alltför lätt för populisten att bemöta vårt elitistiska skönhetsvurm med att skattepengarna gör större nytta i äldrevården.
  
  
• Istället behöver vi lägga kraft på att sprida och fördjupa det ovan citerade argumentet i utvärderingens slutkläm:
  
  Matematik är avgörande för utvecklingen av nya teknologier, och att investera i matematik är att investera i Sveriges framtid.
  I den utmärkt slagfärdiga broschyren Matematik finns i allt – som Anders Björner, Johan Håstad och Holger Rootzén varit med och arbetat fram – utvecklas detta. Matematiken ligger till grund för all den informationsteknologi vi ser omkring oss, för kryptering och datakompression, för analys av våra genom, för förfinad klimatmodellering, etc etc. Ja ni vet. Härmed är inte sagt att vi enbart skall lyfta fram den tillämpade matematiken. Tvärtom bör vi betona hur viktigt det är att upprätthålla djup och bredd över hela spektret från matematikens mest inomvetenskapliga delar ända ut i de riktiga tillämpningarna och de interdisciplinära samarbeten där vi kavlar upp skjortärmarna och analyserar verkliga data. För att kunna fortsätta blomstra och vara effektiv är den tillämpade matematiken beroende av ett nära samspel med den rena matematiken, som också behöver utvecklas. Jag tror att det är genom att argumentera längs denna linje som vi har en chans att vinna anhängare, och därmed förhoppningsvis också de resurser som skall till för att vi skall kunna fortsätta utveckla vår viktiga verksamhet.
  

Fotnot

1) Jag är fullt på det klara med att min strama uppräkning av de fyra argumenten inte kommer att gå till historien som något av de mer minnesvärda och passionerade försvaren för matematiken. Den som söker ett sådant bör hellre vända sig till G.H. Hardys klassiska och ännu idag läsvärda essä A Mathematician's Apology från 1940, som är ett djupt engagerat, självutlämnande och starkt kontroversiellt försvar för matematisk forskning. Hardy är oförblommerat elitistisk, och fäster enligt min mening på tok för ensidigt avseende vid det tredje argumentet (kunskapens egenvärde och matematikens skönhet) i min uppräkning, medan han kategoriskt (och felaktigt, som det visat sig) dömer ut det fjärde (om matematikens betydelse för vetenskap, teknik och samhälle).

För en gyllene medelväg mellan Hardys passionerade försvarstal och min lite tråkigare framställning vill jag varmt rekommendera intervjun med min Chalmerskollega Torbjörn Lundh på sid 28-29 i senaste numret av Chalmers Magasin.

Om Fermis paradox

Vi har ännu inte sett några tecken på intelligent liv ute i universum. Vid en informell lunchdiskussion tillsammans med några kollegor i Los Alamos omkring 1950 utropade fysikern och Nobelpristagaren Enrico Fermi plötsligt "Where is everybody?", följt av några snabba överslagskalkyler som pekade mot att vår planet borde ha besökts av utomjordingar för länge sedan och många gånger om. Denna väldokumenterade händelse har givit namn åt Fermis paradox, som egentligen snarare är en fråga: varför har vi ännu inte träffat på några utomjordingar? Ett uppenbart förslag till svar är att vi måhända är ensamma i hela universum, men det finns en rad andra tänkbara möjligheter.

Idag vill jag bjuda på två sevärda och lärorika YouTube-filmer om Fermis paradox. Först en kort (6:04) animerad video av TED-medarbetaren Chris Anderson, som förklarar vad det hela handlar om:

Och här en lite längre (48:07) video, med ett färskt föredrag av den engelske matematikern Stuart Armstrong som engagerat och pedagogiskt presenterar de senaste rönen om Fermis paradox, sprungna ur hans pågående samarbete med svenske forskarkollegan Anders Sandberg:

Efterlängtat temanummer om Singulariteten

Det är inte säkert att den så kallade Singulariteten - ett hypotetiskt framtidescenario där AI (artificiell intelligens) överskrider mänsklig intelligens och orsakar en explosionsartad fortsatt utveckling - kommer att inträffa. Däremot finns goda argument för att något sådant kan inträffa, och för att det inte är helt osannolikt. Meningarna om detta går isär, men med tanke på vilka enorma konsekvenser för mänskligheten en eventuell Singularitet skulle få, så vill jag mena att frågan är värd att ta på allvar. En bra och välavvägd introduktion (som jag flera gånger hänvisat till här på bloggen) är David Chalmers uppsats The Singularity: a philosophical analysis, publicerad i Journal of Consciousness Studies.

Det har länge varit känt att samma tidskrift avser publicera ett temanummer med reaktioner på Chalmers uppsats. Med tanke på vilken snäv och närmast subkulturell krets som hittills intresserat sig för Singulariteten är det enligt min mening hög tid att begreppet diskuteras i något bredare akademiska kretsar, och sagda temanummer - som nu äntligen utkommit - är därför starkt efterlängtat. Tyvärr har tidskriften den dåliga smaken att gömma artiklarna bakom en betalvägg¹, men lyckligtvis har Luke Muehlhauser på bloggen Less Wrong skrapat ihop en egen innehållsförteckning med länkar till de av texterna (flertalet) som är tillgängliga i preprintversion på andra håll på nätet.

Att döma av de tillgängliga texterna är tidskriftsnumret minst sagt ojämnt.² Jag har ännu inte hunnit lusläsa samtliga dessa texter, men kan ändå säga något om var och en:

• Francis Heylighen tar i uppsatsen A brain in a vat cannot break out: why the Singularity must be extended, embedded and embodied sin utgångspunkt i forskningsområdet embodied cognition. Han påpekar att en mänsklig hjärna inte fungerar utan ett ständigt signalutbyte med kropp och omvärld, och hävdar att det på samma vis inte går att skapa en AI instängd i sin burk. Istället tror han mer på att en övermänsklig intelligens kan uppstå ur självorganiserande nätverk som Internet.
  
  
• I det korta men inte alldeles lättsmälta bidraget Response to "The Singularity" by David Chalmers argumenterar Drew McDermott för att Singulariteten inte kommer att inträffa. Centralt i hans resonemang är påståendet ("bevisat" i ett appendix) att Moores lag inte kan vara sann med mindre än att P=NP (vilket få teoretiska dataloger tror är fallet), något som jag dock har svårt att förstå som annat än en begreppsförvirring. P kontra NP är en rent matematisk frågeställning, och kan inte ensamt besvara frågor om hur den fysiska världen är beskaffad, som t.ex. den om huruvida och i så fall hur länge Moores lag kommer att gälla i framtiden.³
  
  
• Singulariteten är förknippad med enorma risker, då vi inte vet vad de överlägsna AI-varelserna kommer att ha för inställning till oss människor. Kanske blir den slutet för mänskligheten? En ofta föreslagen metod är att hålla den superintelligenta AI:n instängd i en burk där den inte förmår göra oss någon skada, tills dess att vi övertygat oss om att det är av godo att släppa loss den. Det finns dock goda grunder för att ifrågasätta om en sådan strategi är möjlig att med framgång implementera. I texten Leakproofing the Singularity: artificial intelligence confinement problem fördjupar sig Roman Yampolskiy i denna problematik.
  
  
• Ben Goertzel följer, i texten Should humanity build a global AI nanny to delay the Singularity until it’s better understood?, detaljerat upp ett annat förslag från Chalmers uppsats om hur vi skulle kunna agera inför den stundande och eventuellt mycket farliga Singulariteten. Med Chalmers ord:
  
  
  It is certainly possible that AI+ systems will be disinclined to create their successors, perhaps because we design them to be so disinclined. [...] Furthermore, it may be that AI+ systems will have the capacity to prevent such progress from happening.
  
  
  
• Robin Hanson pekar i Meet the new conflict, same as the old conflict på likheter mellan å ena sidan den eventuella intressekonflikten människor och AI-varelser emellan, och å andra sidan de intergenerationella intressekonflikter som är välbekanta redan i dagens samhälle.
  
  
• I sitt bidrag Can intelligence explode? diskuterar Marcus Hutter de kontraintuitiva konsekvenserna av att AI-varelser kan implementeras på hårdvara med olika hastigheter.
  
  
• En ofta föreslagen metod för oss människor att få hänga med de superintelligenta AI-varelserna bortom Singulariteten är att ge upp våra skröpliga kroppar och ladda upp våra medvetanden på datorer. Attraktiviteten i ett sådant förfarande ser ut att hänga på om den uppladdade individen verkligen blir jag, något som leder till svåra filosofiska frågor om personlig identitet. I She won't be me levererar Susan Blackmore ett passionerat försvar för en Parfitsk syn på personlig identitet, nära den jag tidigare diskuterat här på bloggen.
  
  
• I texten Philosophers and futurists, catch up! gnölar Jürgen Schmidhuber över att Chalmers och andra ignorerar hans teoretiska konstruktion av något som kallas Gödelmaskiner och som tydligen är jättejätteviktigt.
  
  
• Den postsingulära världen väntas bli obegriplig. I ett klassiskt citat från 1983 skriver Vernor Vinge att
  
  
  [the] singularity [...] already haunts a number of science-fiction writers. It makes realistic extrapolation to an interstellar future impossible. To write a story set more than a century hence, one needs a nuclear war in between [...] so that the world remains intelligible.
  
  Likväl har Vinge själv, liksom en rad andra science fiction-författare, försökt sig på att skriva om Singulariteten och framtiden bortom den. Damien Broderick ger i essän Terrible angels: the Singularity and science fiction en litteraturöversikt.⁴
  
  
• Den genomsnittliga nivån på visionaritet och intellektuellt mod är hög i detta tidskriftsnummer, men det finns ett bidrag som i detta avseende sticker ut mer än de andra, nämligen Inevitable existence and inevitable goodness of the Singularity av Frank Tipler. Jag vågar påstå att Tipler överskrider gränsen till det topp tunnor tokiga flera gånger om, då han längs ogenerat teleologiska resonemang bl.a. säger sig visa (a) att fysikens ultimata lagar (tvärtemot vad fysiker i allmänhet hävdar) redan är kända, (b) att dessa fysikens lagar medför att Singulariteten kommer att inträffa, och (c) att dessa samma lagar omöjliggör konstruktionen av AI-varelser som inte är fredliga eller som inte vill oss väl. Hur i hela fridens namn har den här sortens knasbollerier kunnat ta sig igenom tidskriftens refereegranskningsprocess?

Av Muehlhausers innehållsförteckning får vi dessutom veta att ännu ett nummer av tidskriften kommer att ägnas åt reaktioner på Chalmers text, plus ett svar från Chalmers själv. Ett utmärkt smakprov får vi då han länkar till en text av Carl Shulman och Nick Bostrom, som utreder huruvida vi möjligen - förledda av att vi själva blivit till på evolutionär väg - lurats att underskatta svårigheterna i att skapa AI på mänsklig nivå med hjälp av genetiska och evolutionära programmeringsmetoder.

Fotnoter

1) Denna praktik strider mot andan i vårt (mänsklighetens) gemensamma projekt vetenskapen. Extra stötande är att den ofta benämns publicering trots att det handlar om motsatsen - en kommersiell privatisering av vetenskapliga texter. Men denna fråga (som jag hoppas återkomma till) ligger utanför ämnet för dagens bloggpost.

2) Och så är väl egentligen alltid fallet med antologier, något jag här på bloggen sett mig föranledd att påpeka i ett par närbesläktade sammanhang.

3) Mot slutet av sin text skriver McDermott att han anser att

it would be a pity for too many smart people to devote time and mental effort to thinking about the Singularity, [because] there are other possible events, unambigous catastrophes, with higher probability

...och förklarar sedan att han avser ett scenario där global miljökollaps medför social oro och i förlängningen kärnvapenkrig. Det är möjligt att McDermott har rätt i sin sannolikhetsbedömning, men jag menar att det inte för den sakens skull är oförnuftigt att diskutera Singulariteten. Vi har många stora utmaningar framför oss, och behöver förhålla oss till dem alla. Vad som enligt min mening verkligen vore oförnuftigt skulle vara om vi satte oss ned för att försöka rangordna de olika utmaningarna, och sedan koncentrera all vår kraft på att lösa enbart den som hamnar högst på listan, ignorerandes de övriga.

4) Science fiction är en illa sedd genre, något jag finner orättvist. Romaner är (utöver deras rena underhållningsfunktion) i första hand till för fördjupa vår förståelse för vad det innebär att vara människa. Det senare är inte helt fixt genom tiderna, utan beror av samhällets utformning, vilken i sin tur beror av teknikutvecklingen. Att en och annan författare inte nöjer sig med att behandla vad det är att vara människa idag eller i förfluten tid, utan tillåter sig att fördjupa sig i hypotetiska framtidsscenarier, anser jag vara mycket värdefullt. Margeret Atwood tycks hålla med, i sin bok In Other Worlds (som jag inte läst utan bara är bekant med via Joyce Carol Oates recension i senaste New York Review of Books).

Edit 11 april 2012: En uppföljning till Fotnot 1 finns här.

Seglora smedja vid vägs ände

Vi är vana vid att tänka på Svenska kyrkan som snäll - att den står för snällast möjliga lättmjölkskristendom fjärran från tankevärlden hos galna amerikanska presidentkandidater som går till storms mot ogudaktigheter som homosexualitet och preventivmedel, eller hos de Livets Ords framgångsteologer vilka låter hadikappade få veta att Gud har låtit lemlästa dem för att de har syndat. De senaste månaderna har allt fler sprickor börjat synas i denna snällhetsfasad. Jag har tidigare rapporterat här på bloggen om en del av de aggressioner som bubblat upp från Svenskkyrkligt håll, framför allt mot personer som i offentlig debatt haft mage att ta strid för oskyldiga gossebarns kroppsliga integritet och rätt att slippa utsättas för medicinskt omotiverade och irreversibla kirurgiska ingrepp.

Till de mest upphetsade rösterna hör den av Svenska kyrkan sponsrade nättidningen Seglora smedja och dess redaktör och grundare, prästen och journalisten Helle Klein. Invektiven därifrån har under en tid eskalerat allt mer, men nu tror jag faktiskt att de har nått vad som måste beskrivas som vägs ände och ett närmast ounderträffbart bottennapp, sedan de släppt in den unge teologistudenten Petter Zachrisson att, så rakt och oförblommerat det bara är möjligt utan att explicit nämna Adolf Hitler vid namn, bunta ihop två av deras meningsmotståndare med denne:

Man kan tycka att det är en metadebatt när personer som Annika Borg och Christer Sturmark äter upp så mycket mediautrymme, men minnet av hur totalitära ideologier växte fram under 1900-talet som ledde fram till folkmord och förtryck får aldrig glömmas bort.

Är fortsatt debatt och en återgång till sakfrågan överhuvudtaget möjlig efter ett sådant lågvattenmärke? Från Humanisternas sida (där Sturmark är förbundsordförande) har man valt en annan väg: att bidra till den kaskad av Domkapitelsanmälningar som vinterns debatt fört med sig. Det hela är på sätt och vis farsartat, men framför allt väldigt dystert.

Citeringsspelet

I min roll på Vetenskapsrådet (VR)¹ har jag varit med som ledamot eller observatör i en rad beredningsgrupper för bedömning av forskningsanslagsansökningar, och har då noterat att allt större vikt fästes vid bibliometriska data: längden på de sökandes publikationslistor, och statistik över hur ofta deras arbeten citeras i den vetenskapliga litteraturen. Detta sker på bekostnad av fördjupad diskussion kring innehållet i själva projekten och vad de sökande faktiskt åstadkommit i tidigare forskning. Nästan alla inblandade i beredningsarbetet erkänner att vetenskaplig kvalitet och citeringsfrekvens inte är samma sak, och framhåller att bibliometri aldrig kan bli till mer än ett hjälpmedel - en faktor bland många - i bedömningarna. I mina öron låter detta dock mest bara som en läpparnas bekännelse. Frestelsen är stor och närmast oemotståndlig, när man har till synes objektiva siffror att ta fasta på, att låta sig styras av dessa. Jag skriver "till synes", ty i grunden bygger ju publicerings- och citeringsstatistiken på redaktörers, refereegranskares och andra forskares subjektiva omdömen om forskningens kvalitet.²

Denna utveckling är långt ifrån något unikt VR-fenomen - även på andra håll vinner bibliometrin ökat inflytande.³ Förre universitetskanslern Anders Flodström föreslår i den aktuella utredningen Prestationsbaserad resurstilldelning för universitet och högskolor (som nu är ute på remiss) ett nationellt resursfördelningssystem som i stor utsträckning baseras på bibliometri. Som jag tidigare antytt här på bloggen är Chalmers på väg i samma riktning, och samma sak gäller på många (kanske rentav samtliga) av landets övriga universitet och högskolor. Forskare idag vet att de, i samband med exempelvis forksningsanslagsansökningar, befordringsärenden och tjänstetillsättningar, i hög grad bedöms på bibliometriska grunder.

Jag finner denna utveckling oroande, inte i första hand för att anslagsgivare och anställningskommittéer riskerar att fatta felaktiga beslut på grund av diskrepensen mellan citeringsfrekvens och verklig vetenskaplig kvalitet⁴, utan på grund av de effekter detta system får på enskilda forskares prioriteringar i det egna arbetet. Datalogen David Parnas beskriver i sitt läsvärda debattinlägg Stop the Numbers Game en uppsättning beteenden som kan väntas bli följden av ett ökat fokus på bibliometri: ytlig forskning, publiceringspakter, klickbildning, meningslös återanvändning av gamla resultat, nedbrytning av forskningsresultat i minsta publicerbara enheter, etc etc. Parnas talar i första hand om det nakna räknandet av antal publikationer, men det mesta han beskriver är applicerbart, med större eller mindre modifieringar, även med en incitamentsstruktur som premierar forskare baserat på antal citeringar. Den som ser sig omkring i den akademiska världen finner snabbt att dessa beteenden förekommer redan idag.

Ett flagrant exempel beskrivs i en aktuell text rubricerad Commodifying the Academic Self av sociologen Gaye Tuchman. Hon berättar hur hon nyligen bidragit med ett manuskript till ett temanummer för en amerikansk sociologisk tidskrift, och i samband därmed tagit emot ett ebrev från temanumrets redaktör, med följande uppmaning:

There is one thing I want to encourage you to consider doing, namely have a look at a couple of preliminary and relevant articles from other contributors to the special issue. If you acknowledge each other’s work it will clearly add to the feeling of having a special issue that is relatively well-integrated, plus add to the impact factor of each other’s work.

Tuchman vill tydligen inte hänga ut vare sig redaktör eller tidskrift och låter dem förbli anonyma; det är uppenbart att hon anser redaktörens uppmaning klandervärd. Jag menar emellertid att redaktören gjort vetenskapssamhället en stor tjänst genom att rakt och oförfalskat ge uttryck för ett strategiskt övervägande i det stora citeringsspelet som andra försökt hålla i lönndom. Må detta bli en ögonöppnare och en signal till förnyad debatt om styrmedel i forskarvärlden!

Fotnoter

1) Jag är ledamot i VR:s ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap.

2) Det är inte utan att man kommer att tänka på begreppet pseudokvantiteter som Sven-Eric Liedman lanserar i sin bok Hets.

3) Mea culpa. För ett (måhända trivialt) exempel kan nämnas hur jag - mest som en liten egotripp - bistått Google med identifiering av mig själv och mina uppsatser för upprättandet av en särskild sida med min personliga citeringsstatistik, som jag sedan gör reklam för på min hemsida (och i denna fotnot).

4) Hur nu detta skall förstås - någon "korrekt" definition av vetenskaplig kvalitet som vi alla kan komma överens om finns knappast. Likväl: jag skulle kunna räkna upp flera världsledande matematiker som är mer sparsamt citerade än jag, men i jämförelse med vilka jag inte skulle drömma om att påstå mig vara ens hälften så framstående forskare.

Fotnotsfetischistiskt formexperiment

Jag gillar som regel att umgås med kunniga och skarpsinniga företrädare för andra ämnen än mitt eget. Just idag har jag höga förväntningar på kvällens planerade middag med logikern och AI-forskaren Claes Strannegård¹, och med moralfilosofen Bengt Brülde. Claes är en gammal bekantskap. Bengt, däremot, har jag inte träffat tidigare², men jag ser fram emot att lära känna honom. Hans forskning kring begreppet lycka och etiska frågeställningar kring detta⁵ verkar väldigt spännande.

Fotnoter

1) Claes har nyligen fått stor uppmärksamhet för ett datorprogram han varit med och utvecklat, som utklassar alla tidigare datorprogram i att prestera bra på IQ-test med frågor av typen "Hur fortsätter talserien 1, 4, 5, 4, ...?".

2) Annat än helt kort på det seminarium³ härom veckan som jag gjorde reklam för här på bloggen.

3) Jag skall inte recensera min egen insats på seminariet, men kan i alla fall säga att jag känner mig nöjd med den stimulerande diskussion som den ganska blandade⁴ publiken bistod med.

4) Där fanns bl.a. filosofer av olika slag, dataloger, matematiker och andra mer svårkategoriserade akademiker.

5) Dock har jag tyvärr ännu inte hunnit läsa någon av hans böcker Lycka och lidande: Begrepp, metod, förklaring från 2007 eller Lyckans och lidandets etik⁶ från 2009 även om den sistnämnda finns i min ägo och i min dessvärre något voluminösa "måste läsa"-kö.

6) Se gärna Johan Norbergs recension av boken, som publicerades tillsammans med Bengts recension av Norbergs Den eviga matchen om lyckan i nr 1/2010 av tidskriften Politisk filosofi. Tillsammans bildar dessa båda recensioner en läsvärd och mångsidig men samtidigt behagligt kort introduktion till lyckoforskningen.⁷ Skriftväxlingen blir särskilt medryckande av att de båda författarna på en rad punkter har divergerande uppfattningar om ämnet, och deras recensioner lästa tillsammans har inslag av höger-vänster-duell, om än på ett betydligt högre och intressantare plan än vad vi som regel brukar serveras i det dagspolitiska käbblet mellan våra politiker och dagstidningarnas ledarskribenter.

7) Ett liknande, och likaledes lyckat, upplägg körde tidskriften Evolution redan 1997 då de i samma nummer lät Richard Dawkins och Stephen Jay Gould recensera varandras böcker.⁸ Rekommenderad läsning!

8) Liksom i fallet med Bengt Brülde och Johan Norberg har de båda evolutionsteoripopulariseringens giganter Dawkins och Gould uppfattningar som starkt går isär på en rad punkter, något som genom åren framkommit gång på gång utöver i de båda recensionerna i Evolution. Mina sympatier i dessa diskussioner tenderar att hamna hos Dawkins⁹, även om jag naturligtvis inser att jag inte besitter den evolutionsbiologiska expertis¹⁰ som gör att jag med någon auktoritet kan agera skiljedomare i detta sammanhang.

9) Jag gillar det mesta som Dawkins skriver, något som dock inte hindrat mig från att gripa in och påpeka när han någon gång är ute och cyklar.

10) Fast låt mig ändå lite skrytsamt meddela att jag för några år sedan publicerade mig i en vetenskaplig tidskrift med namnet Biology and Philosophy. I och med det kan jag åtmistone låtsas ha legitima anspråk på att räknas som såväl biolog som filosof.