Existens

David Brin tänker jag läsa mer av. Så sade jag, i rubriken till förra årets sista bloggpost här på Häggström hävdar, efter att ha läst fysikern och science fiction-författaren David Brins essäsamling Through Stranger Eyes från 2008. Och nu har jag läst hans roman Existence från 2012, och är minst lika entusiastisk som efter läsningen av Through Stranger Eyes. Jag rekommenderade nyligen boken i tidningen GU-journalen som svar på enkätfrågan "Vilket skönlitterärt verk eller fackbok borde alla studenter läsa och diskutera med varandra under första veckan på universitetet?", men var strängeligen anmodad att hålla min motivering inom 350 tecken. Här kommer en lite utförligare motivering:

Existence utspelar sig cirka 50 år fram i tiden och behandlar de dramatiska händelser som följer på vad som verkar vara vår första kontakt med utomjordisk intelligens. Handlingen ger Brin möjlighet att på ett utmärkt sakkunnigt vis föra in en rad av de brännande teman som jag ägnat mest uppmärksamhet här på bloggen: evolutionsbiologi, transhumanism, Singulariteten och globala katastrofrisker, samt (framför allt) Fermis paradox och det stora filtret. Se gärna det här utdraget ur boken i tidskriften Salon om det författaren träffande döpt till Pandora's Cornucopia (som åtminstone bloggrannen Cornucopia torde ha glädje av att känna till).

Titelns "existens" är mänsklighetens. Till en början handlar det mest om våra utsikter att fortsätta existera i framtiden, men diskussionen breddas så småningom till att även handla om hur vi kommit till - varför existerar vi? Halvvägs in i boken bjuds vi på ett hisnande avslöjande, och jag trodde ett tag att den led av samma defekt som Jostein Gaarders uppmärksammade Sofies värld, vars crescendo och stora avslöjande kommer halvvägs in i boken, så att andra hälften blir till en ganska segdragen inbromsning. Min farhåga kom emellertid på skam: Brins bok tappar inte tempo i sin avslutande hälft, utan bjuder på en serie nya och fantasieggande ännu större avslöjanden.

David Brins Existence är en både underhållande och angelägen roman - angelägen på så vis att den för upp en rad av det 21:a århundradets viktigaste men mest underskattade ödesfrågor till diskussion. Jag rekommenderar den varmt.

En alldeles för radikal tanke?

Tidskriften Filter har återhämtat sig fint efter Sigge Eklund-kontroversen, och bjuder nu på ett sprillans nytt 196-sidigt temanummer of framtiden. Där finns bland mycket annat en intervju med yours truly om det hypotetiska genombrott för artificiell intelligens-teknologin som benämns Singulariteten, och som eventuellt har potential att på kort tid omdana människans livsvillkor i grunden. Intervjun har rubriken "Det är en alldeles för radikal tanke", vilket kan synas motsäga mitt ofta upprepade budskap här på bloggen (och annorstädes) om att Singulariteten är ett framtidsscenario som förtjänar att tas på allvar. Har jag alltså tänkt om? Den läsare som önskar få reda på hur det ligger till med den saken uppmanas att bums och utan dröjsmål bege sig till närmaste tidningskiosk för att inhandla det nya tidskriftsnumret och ta del av intervjun.

Bengtsson fortsatt i rampljuset

Det är mycket Lennart Bengtsson nu. Och oh the irony: knappast någon har väl de senaste veckorna i ord talat sig så varm som Bengtsson för vikten av att undvika politisering av klimatvetenskapen, och knappast någon har gjort så mycket i handling som han för att åstadkomma just sådan politisering.

Det har gått snabbt, från hans anslutning för några veckor sedan till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations akademiska råd (som jag rapporterat om här på bloggen), till hans uppmärksammade avgång från samma församling i onsdags (som jag skrev om på Uppsalainitiativet). Och nu i fredags dök han plötlsigt upp, i ett annat ärende, på brittiska The Times förstasida:

Även Daily Mail och The Telegraph rapporterar om samma händelse. Vad det handlar om är att Bengtsson fått en artikel refuserad av en vetenskplig tidskrift. Med stöd i en lösryckt mening ur refereerapporten menar Bengtsson att han och hans medförfattare blivit utsatta för fulspel, och att refuseringen handlar om att de kommit fram till obekväma resultat. Sedan tidskriften (Environmental Research Letters) valt att offentliggöra refereerapporten står emellertid klart att Bengtssons anklagelser är grundlösa. Vidare har Bengtsson hunnit dementera de mest svepande generaliseringarna i nyhetsrapporteringen.

Anders Martinsson sammanfattar det hela ypperligt på Uppsalainitiativet.¹ Här vill jag bara göra följande reflektion.

Att forskare får sina manuskript refuserade av tidskrifter är vardagsmat. Att de då surnar till och finner det redaktionella beslutet felaktigt är snarare regel än undantag. Det vanligaste är att de då antingen vänder sig till tidskriften med överklagan mot beslutet, eller att de bedömer en sådan åtgärd som fruktlös och istället vänder sig till annan tidskrift i hopp om positivare behandling. Att istället springa till dagspressen och där göra sig till martyr kan jag inte påminna mig att jag tidigare sett exempel på. Jag säger som den här jättesöta kattungen:

Fotnot

1) En annan av mina UI-kamrater, Lars Karlsson, har följt affären noga, och levererat flera träffsäkra kommentarer. Som den här:

Lennart, du bör vara mer försiktig i framtiden så du inte återigen gör dig till ett verktyg för de som vill politisera vetenskapen. Miljontals människor har nu serverats en falsk bild av varför din artikel avslogs. Jag vet inte hur mycket det berodde på journalisterna och hur mycket det berodde på dig, men du bär ett ansvar för att det blev som det blev.

Och den här:

En sak jag undrar över är att Bengtsson inte verkar vidare upprörd över det här. Jag menar, när han citeras korrekt i ett blogginlägg som läses av något tusental människor så går han alldeles i taket. Men när hans uppfattningar förvrängs i tidningar som går ut till många miljoner människor så verkar han vara tyst (förutom uttalandet i SMC).

(Länkar tillfogade av mig.)

Ett tioårsjubileum

Fram med champagnen - idag är det exakt tio år sedan min text "Ett paradigmskifte i matematiken?" kom i tryck i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick! Texten är en starkt kritisk recension av boken Dreams of Calculus, och jag betraktar den som ett genombrott för mig som orädd och skoningslös (samt snudd på elak, vet jag att det finns de som tycker) idé- och samhällsdebattör. En av bokens författare, min (på den tiden) lokale professorskollega Claes Johnson, valde att sätta hårt mot hårt i det påföljande meningsutbytet. Vad som därutöver inträffade har jag berättat om i en tidigare bloggpost:

Claes Johnson [...] anmälde mig [...] till Chalmers så kallade Verksamhetsetiska kommitté ledd av professor Anders Ulfvarson. Efter lång behandling kom kommittén fram till ett yttrande som utmynnade i en rekommendation att jag och Johnson "talar direkt med varandra". Vackert så, men det fanns annat i yttrandet som inte var fullt lika lysande. Jag tänker här bland annat på deras bedömning att "recensionen och särskilt presentationen av densamma samt efterföljande debattinlägg i fråga om ordval påminner om kvällstidningars stil och kan på det sättet skada Chalmers goda rykte". Att de på detta vis demonstrerar sin okunnighet i fråga om språk och stil är väl inte mycket att orda om, men när de talar om risken att "skada Chalmers goda rykte" är de inne på [en i fråga om den akademiska friheten farlig linje]. Jag har dock aldrig fäst något avseende vid detta yttrande och än mindre (som trogna läsare redan anar) låtit mig tystas av det, troligen som en följd av att jag uppfattade kommittén som både inkompetent och tandlös.

Denna kvasijuridiska process, som drog ut till nästan ett halvårs tid, tyngde mig en smula medan den pågick, men i efterhand tänker jag på den som en lärorik erfarenhet som jag inte ett ögonblick ångrar att jag utsatte mig för. Både jag och Claes Johnson har sedan, under det årtionde som gått, fortsatt på var sitt håll som frispråkiga debattörer. Mina insatser härvidlag får anses relativt välbekanta för läsare av denna blogg, och jag ägnade häromåret en bloggpost åt att försöka sammanfatta Johnsons insatser som (oftast mer eller mindre bisarr) samhällsdebattör. Våra vägar korsas inte så ofta nuförtiden, men jag är faktiskt omnämnd på hans blogg så sent som i måndags (i en korrespondens med vår gemensamme bekant Lennart Bengtsson).

Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket

Meteorologen och KVA-ledamoten Lennart Bengtsson, född 1935, är en av Sveriges mest meriterade klimatforskare.¹ En diger vetenskaplig meritförteckning är dock ingen garanti för ett gott omdöme, och Bengtsson har på senare år gjort sig känd genom en räcka uppseendeväckande påståenden ämnade att bagatellisera klimathotet. Han har alltmer kommit att närma sig klimatförnekarlägret, vilket har varit en dyster resa att skåda, och i förra veckan tog han ett steg som knappast kan uppfattas som annat än att han officiellt kommer ut som klimatförnekare,² genom att låta ansluta sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations³ (GWPF) så kallade Academic Advisory Council, där han har sällskap av ökända klimatförnekare som exempelvis Ian Plimer, Richard Lindzen, Bob Carter och Freeman Dyson.

Första gången jag kom i kontakt med Lennart Bengtsson var på ett klimatseminarium i Rosenbad 2009, då vi båda var anlitade för att diskutera en klimatrapport av Markku Rummukainen och Erland Källén. Jag skall villigt erkänna att jag den gången blev ganska imponerad av hans auktoritet och hans person, och föga anade jag hans klimatförnekarböjelser. Av vad jag senare sett av hans debattinsatser har intrycket dragit något åt Dr-Jekyll-och-Mr-Hyde-hållet. Han har understundom (t.ex. i de gästinlägg han bidragit med på Uppsalainitiativet) riktat mycket skarp kritik mot de klimatförnekarfloskler som sprids från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring, samtidigt som han i andra stunder sett sig föranledd att själv ventilera sådana floskler (en debattartikel i UNT 2009 med rubriken Växthursgasers inverkan är ringa är ett tidigt exempel).

Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,⁴ men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Det är uppenbart att han trivs bra med den råa antiintellektuella ton med dragning åt näthat som där är förhärskande, och han har smidigt rättat in sig i den diskurs som där råder. Ett typiskt exempel är följande kommentar som han gav ifrån sig den 23 januari i år:

Det är ju synd att DDR försvunnit annars skulle man ha kunnat erbjuda enkelbiljetter dit för dessa vurmande socialister. Nu finns det ju tyvärr inte många renläriga länder kvar snart och jag tror väl ändå inte våra romantiska grönkommunister vill ha en enkelbiljett till Nordkorea. Men om intresse föreligger bidrar jag gärna till resan så länge det rör sig om en utresebiljett. Kanske man kunde ordna med en gallupstudie då det inte kan uteslutas att jag underskattat utresebehovet.⁵

Den sortens groteskerier blandar han glatt med inlägg som framstår som i stort sett helt förnuftiga, som förra årets stor uppslagna artikel på DN Debatt, även om det också där kan skönjas en något tendentiös överbetoning av resultat som pekar på en något lägre klimatkänslighet, på bekostnad av forskningsresultat i motsatt riktning.

En stående inslag i Lennart Bengtssons retorik är hans klagomål på klimatfrågans politisering, som i en DN-intervju med honom 2013. Denna ståndpunkt, i kombination med hans agerande i övrigt, blir snudd på obegriplig om man inte inser att Bengtsson med klimatfrågans politisering endast avser politisering i annan riktning än den han själv önskar. Ett tydligt exempel på hur obekymrat han själv blandar klimatpolitik och klimatvetenskap är följande meningsutbyte honom och mig emellan från ett klimatmöte på KVA i maj 2012; jag citerar ur den redogörelse jag meddelade några vänner senare samma dag:

Idag var han [Bengtsson] ordförande på en diskussionssession där han (trots det mycket kvalificerade sällskapet) uppfattade sin ordförandefunktion som att han själv måste se till att prata minst halva tiden och förklara hur det ligger till. När han haft en utläggning om att feedbacks fungerar på väldigt olika tidsskalor, och att vi måste vara praktiska och fokusera på de tidsskalor som är relevanta för våra politiska beslut, nämligen "a couple of decades" - då begärde jag ordet och frågade "You said, Lennart, that the practically relevant time scale for climate politics is a couple of decades. Do you REALLY mean that??? Do you really mean that whatever happens after 2050 is unimportant?". Han svarade att han beklagade sin otydlighet, och att han förvisso skulle finna det allvarligt om det visade sig att vi riskerar gå mot klimatkatastrof 2100, men om så var fallet så har vi ju gott om tid att åtgärda saken och det är alltså inget som har någon betydelse för vilka beslut vi fattar idag.

Ja, så sa han faktiskt. Jag blev helt stum. I tystnaden som uppstod sa han "Don't you agree with me? ... I can tell that you do not agree...".

Det står alltmer klart för mig att Lennart Bengtsson under de senaste åren har bringat stor oreda och stor skada åt svenska klimatdebatt. I KVA är han utan tvivel en huvudorsak till att 2009 års akademiuttalande om klimatförändringar blev så svagt och urvattnat som det blev. Han verkar också vara en drivande kraft inom KVA:s vindkraftsfientliga energiutskott. Sitt inflytande har han fått utrymme för i kraft av sin stora vetenskapliga prestige, men jag hoppas att han nu, efter det flagranta ställningstagande han gjort i och med anslutningen till klimatförnekarorganisationen GWPF, kommer att behandlas med något större skepsis såväl inom KVA som av massmedia.⁶

Fotnoter

1) Jag parallellpublicerar denna bloggpost här och på Uppsalainitiativet.

2) Se den här bloggposten för en förklaring till varför jag använder ordet klimatförnekare och inte klimatskeptiker eller någon annan eufemism.

3) Den som till äventyrs ifrågasätter om GWPF förtjänar beteckningen "klimatförnekarorganisation" uppmanas botanisera på deras hemsida, där man snabbt hittar en räcka typiska klimatförnekarprodukter, som denna och denna. Se vidare The Guardian för den senaste kontroversen kring GWPF.

4) Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.

5) Jag vill egentligen inte ägna mer utrymme åt en källa som den s.k. Klimatupplysningen, men kan inte låta bli att återge ännu ett Bengtsson-citat därifrån, som visar att han inte drar sig för att använda den inte helt välbetänkta "Sverige är ju ändå så litet"-argumentationen:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter som t ex att skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället! Detta, inte minst, är en jätteutmaning.

(Om vi, bara för skojs skull, låtsas att vi köper "Sverige är ju ändå så litet"-konceptet, så är det inte svårt att se att Bengtssons motförslag faller på hans eget grepp: Varför i hela himmelens namn vill han satsa resurser på en sådan idiotisk struntsak som att "skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället"? Sverige har ju, mellan tummen och pekfingret, blott en promille av jordens befolkning, och de specifika grupper i Bengtsson nämner är ju ännu mindre. Så även om vi gjorde en jättesatsning på arbetsmarknadsintegrering av de grupper han nämner, så kommer det ju inte rimligtvis att rubba den globala arbetslösheten med mer än (högt räknat) 0,01 procentenheter. Fullkomligt försumbart och bortkastade pengar!)

6) Låt mig för tydlighets skull betona att jag med dessa ord inte uppmanar till någon bannlysning av honom eller hans åsikter, eller föreslår att hans skriverier bränns på bål. Vad jag uppmanar till är blott en något högre grad av kritiskt tänkande (och motsvarande lägre grad av naivitet) i bemötandet av honom, nu när vi fått så tydliga besked om vad för slags agendor som driver honom.

Att det är så jag menar är säkert självklart för de flesta av denna bloggs läsare, men kanske inte för Bengtsson själv, som har lätt för att se spöken i form av inskränkningar av den egna yttrandefriheten. Se t.ex. vad han skrev om det så sent som igår (och nu blir det dessvärre ännu ett citat från den s.k. Klimatupplysningen):

Nästa steg blir väl att bannlysa det felaktiga tänkandet eller bannlysa eller rent av bränna olämpliga böcker som den framstående belgiske energiexperten Samuele Furfaris nyutkomna bok: ”Vive les énergies fossiles!” med undertiteln ”La contre-révolution énergétique” Det enda hoppfulla är väl att dessa untertecknare eller snarare deras klimatstridande studenter inte normalt läser böcker på franska. I slutstadiet får vi räkna med att även diverse olämpliga personer blir bannlysta i denna nysvenska omvända upplysningstid.

[...]

En hel del av vad som åstadkommits i vetenskapsakademins energigrupp riskerar nu också att bli bannlyst.

Som enskild individ måste man nu också överväga risken att bli bannlyst eller i bästa fall att ens kritiska tänkande blir bannlyst. Att jag läst tillräckligt om 1930-talets intellektuella atmosfär i Europa är tillräckligt för att ge mig verkliga obehagskänslor.

Uppdatering 14 maj 2014: Lennart Bengtsson meddelar nu att han lämnar GWPF.

Persson om Popper

I min förrförra bloggpost retade jag läsekretsens nyfikenhet rörande min Chalmers- och matematikerkollega Ulf Perssons nya bok Karl Popper, falsifieringens profet, och jag tänkte idag berätta kort om boken. Huruvida det jag nu skriver är att betrakta som en regelrätt recension vill jag låta vara osagt. En invändning kan vara att Ulf och jag är goda vänner och att den saken kan grumla mitt omdöme eller åtminstone lägga en hämsko på min öppenhjärtighet. Jag kan inte tillbakavisa detta helt, men kan i alla fall peka på att Ulf är en person som, mer utpräglat än kanske någon annan jag känner, praktiserar och sätter värde på ärlighet och raka puckar, något jag här tänker ta fasta på.

Jag kommer att göra problemet med min eventuellt bristande saklighet och objektivitet etter värre genom att göra explicita jämförelser mellan å ena sidan Ulf och hans skriverier, och å andra sidan mig och mina. Risken jag därmed tar - förutom den uppenbara att framstå som en smula självcentrerad - ligger i hur välkänt vanskligt det är att hålla sig med en korrekt självbild. Jag gör ändå ett försök, ty om det lyckas kan det bli en bra guide för denna bloggs trogna läsare (som vid det här laget kan antas bekanta med mina skriverier) till huruvida även Ulfs bok kan vara något för dem.

Karl Popper (1902-1994) räknas som en av 1900-talets främsta och mest inflytelserika vetenskapsfilosofer. Hans centrala bidrag utgörs av falsifikationismen - idén att vetenskapliga teorier inte kan bevisas men väl falsifieras, och den därav följdriktiga betoningen på behovet av att utsätta teorierna för kritisk prövning.¹ I Karl Popper, falsifieringens profet bjuder Ulf Persson på ett kort biografiskt kapitel om Popper, och ett kapitel om Poppers samhällsfilosofi (framlagd i The Open Society and Its Enemies från 1945) där vi får klart för oss hur väl denna harmonierar med hans vetenskapssyn. Huvuddelen av boken består emellertid av en räcka kapitel där vi får se det falsifikationistiska synsättet tillämpas på olika vetenskaper: matematik, fysik, evolutionsbiologi, medicin, nationalekonomi och didaktik. Popper själv kommer ibland ur sikte (även om jag inte fört räkning om saken tycks det mig som att det ibland går 15-20 sidor utan att han omtalas), men diskussionen har genomgående något popperianskt över sig, om än med en distinkt perssonsk touch. För oss som känner Ulf och tagit del av vad han tidigare skrivit känns en rad av hans käpphästar och favoritämnen igen - upptäckten av ickeeuklidiska geometrier och dess konsekvenser för synen på matematiken, ptolemaiosk kontra kopernikansk världsbild, evolution medelst naturligt urval, och inte minst didaktikens (enligt Ulf) fatala brister i fråga om vetenskaplighet. Hans intellektuella intressen överlappar i påfallande grad med mina egna.

Jag känner stor frändskap med Ulf i flera avseenden. Vi har båda vår akademiska bas och vetenskapliga legitimitet i matematiken, men vi har båda vägrat att hålla oss inom dess domäner, och vi har båda överträtt dess gränser inte i första hand genom att ställa våra matematiska färdigheter i tjänst för detaljerad tillämpning inom något specifikt ämne, utan mer genom ett mer svepande och vidlyftigt filosoferande om de riktigt stora frågorna om världens beskaffenhet. Vissa andra uppenbara likheter finns också mellan våra kynnen - kanske framför allt den snudd på oemotståndliga lusten att utan otydlighetsskapande lager av diplomati påtala intellektuella brister i andras arbeten.

Men där finns också, vågar jag påstå, tydliga skillnader. En sådan är Ulfs totala (och, tror jag, bara delvis avsiktliga) brist på den politiska korrekthet som jag tror mig själv om att i åtminstone någon mån besitta; den självklarhet med vilken han konsekvent använder det genusladdade ordet vetenskapsman är blott ett av symptomen på hans ointresse för anpassning i sådan riktning. En annan skillnad är att Ulf känner mindre behov än jag av att belägga sina allmänna påståenden med konkreta exempel eller åtminstone källvänvisningar. Möjligen kan en sådan attityd gagna flödet i texten, men stadgan i argumentationen kan också bli lidande.² I synnerhet när Ulf avfärdar hela verksamheter och discipliner, med påståenden som att "pedagogiken inte gjort några framsteg sedan antiken" (s 165), efterlyser jag en något större konkretion i de belägg han anför.

Stilistiskt har Ulfs texter alltid lidit av en hög frekvens av slarvfel, och alltsedan den intensiva period 2005-2007 då jag som ordförande för Svenska Matematikersamfundet fungerade som ansvarig utgivare för det medlemsblad Ulf stod som redaktör för (med sig själv som flitigast anlitad skribent) har jag misstänkt att han aldrig någonsin självmant går tillbaka och korrekturläser sina texter. Ett annat lite irriterande särdrag är hans obenägenhet att påbörja nytt stycke, vilket kan få hans texter att för ögat te sig oaptitliga och ogenomträngliga. Det verkar dock som om han denna gång fått (påtvingats?) hjälp med både korrekturläsning och redigering, och även om stildragen finns kvar så är de kraftigt dämpade, vilket gör Karl Popper, falsifieringens profet till det (mig veterligen) mest välskrivna alster som kommit från Ulfs penna.

Jag finner boken klart läsvärd, och rekommenderar den varmt för den samhälls- och vetenskapsintresserade bildade allmänhet som jag föreställer mig att den typiska läsaren av denna blogg tillhör. Bokens svep över olika vetenskapsområden ur ett tämligen konsekvent popperianskt perspektiv bjuder på många intressanta lärdomar.

Trogen mitt kritiska kynne (vilket jag som sagt delar med Ulf) vill jag ändå nämna några av de enskildheter i boken som jag finner mindre lyckade:

• Den schablonmässiga utnämningen av Richard Dawkins till "förespråkare för genetisk determinism" (s 105) synes mig orättvis och ogrundad.
• När Ulf strax tidigare tar upp den mycket intressanta frågan om altruismens evolutionära ursprung, behandlad i E.O. Wilsons Sociobiology från 1975, gör han ett val jag finner smått obegripligt, nämligen då han vad gäller förklaringsmodeller förbigår både den släktskapsselektion som spelar så stor roll i Wilsons arbete och den tankegång om reciprok altruism som senare skulle vinna stora framsteg, till förmån för följande icke-förklaring:
  Den skenbara motsägelsen, att altruistiska personer har negativt överlevnadsvärde i förhållande till sina mer själviska fränder, kan som redan antytts lätt kringgås om man antar att altruismen beror på en kombination av flera gener. (s 104)
• I diskussionen på s 144 och framåt om klinisk utprövning av nya behandlingsmetoder och mediciner talar Ulf om försöks- och kontrollgrupp och om vikten av att "det enda som väsentligen skiljer grupperna åt är behandlingen" (s 145), men försummar att nämna det avgörande instrument som tillåter forskarna att åstadkomma det på ett statistiskt rigoröst sätt: randomiserad allokering av patienter till försöks- och kontrollgrupp.³ På detta vis kan man ur korrelationer på någorlunda säker grund härleda kausaliteter, i motsats till i de epidemiologiska sammanhang Ulf diskuterar på s 146-147, där kontrollerad randomisering inte är tillgänglig, vilket gör kausaliteter långt mer problematiska att belägga (utöver den multipelinferensproblematik han diskuterar).
• Bokens avslutande appendix om sannolikhetsbegreppet är direkt dåligt. Jag sympatiserar visserligen med Ulfs uttalade avsikt att påvisa att "det är meningslöst att tala om sannolikheten för en viss händelse eller ett visst faktum utan att göra preciseringar och antaganden" (s 185), men sättet han gör det på - en räcka svagt sammanhängande och slarvigt genomförda kombinatoriska räkneexempel - tjänar mest bara till att påvisa hans ytliga kännedom om ämnet.

Fotnoter

1) Här är inte platsen för någon fullödig redogörelse för min syn på den popperianska falsifikationismen, men låt mig ändå säga följande. Å ena sidan anser jag att den genom betoningen på kritisk prövning av vetenskapliga teorier varit och är mycket värdefull. Å andra sidan ser jag ofta exempel på alltför fyrkantigt anförande av falsifierbarhetskriteriet. Att detta kriterium skulle göra skiljandet av riktig vetenskap från dåliga imitationer till en rättfram sak tror jag inte ens att Popper ansåg, och att saken är komplicerad illustreras inte minst av den så kallade Duhem-Quine-tesen. Som exempel på ett fall där jag efterlyser mer nyanserad bedömning kan jag citera följande ur min recension häomsistens av Max Tegmarks bok Our Mathematical Universe:

Jag håller med Woit och Frenkel om att [Tegmark] går långt i sina spekulationer - så långt att han nog får anses ha överträtt gränsen mellan naturvetenskap och filosofi. Jag anser dock inte att det nödvändigtvis ligger något fel i detta, så länge man är tydlig över vad som är vad. Tegmark är föredömligt tydlig med vad som är mainstreamvetenskap (som hans utförliga och mycket intressanta redogörelse för den moderna kosmologins framväxt och var den står idag), vad som är något mindre etablerat, och vad som är hans egna tämligen sjövilda spekulationer. Och jag anser att frågan om universums (eller multiversums) fundamentala beskaffenhet är intressant och viktig, och finner det troligt att vi inte kan hitta fram till sanningen om detta med mindre än att en och annan forskare på Tegmarks vis tar sig friheten att söka sig långt utanför den etablerade boxen. Jag finner det en smula inskränkt att kräva att de spekulationer dessa pionjärer därvid levererar redan från början uppfyller alla gängse vetenskaplighetskrav om poppersk falsifierbarhet och liknande (Tegmark argumeterar för sina Nivå IV-teoriers falsifierbarhet, men övertygar inte riktigt på denna punkt). Sådant kan (förhoppningsvis) mejslas fram över tid.

2) Någon gång händer det att bristen på faktakontroll leder alldeles fel. På s 163 läser vi följande:

Under drygt femtio år har en matematiktävling anordnats i Sverige. Vid varje tillfälle tas omkring ett dussin individer ut till final: det rör sig om drygt halvtusendet finalister under det senaste halvseklet. Av dessa har endast en handfull varit flickor. Kan vi av detta sluta att pojkar är mera matematiskt begåvade än flickor?

Att frågan får lov att ställas utan att i förväg postulera att varje statistisk könsskillnad beror på diskriminerande strukturer är jag enig med Ulf om. Men att klämma till med grava överdrifter som påståendet att "endast en handfull varit flickor" är inte någon bra grund för vetenskaplig diskussion, utan tjänar endast till att underbygga existerande fördomar. Med Googles hjälp (någon samlad webbplats för matematiktävlingens resultat verkar inte finnas) gjorde jag några snabba nedslag i 00-talets resultat, och fann varje gång något eller några flicknamn i finalfältet, och i det senaste finalfältet fanns av förnamnen att döma minst sex flickor. Och denna modesta (men relativt Ulfs sifferpåstående rent revolutionerande) emancipering är inte ens något nytt fenomen: redan 1985, året då jag deltog, hade jag tre kvinnliga medtävlare i finalen.

3) Hans tal om hur "i en tillräckligt stor population bör alla dessa skillnader [mellan försöks- och kontrollgrupp] ta ut varandra" som en följd av "de stora talens lag" (s 145) kan möjligen tolkas som att han någonstans i bakhuvudet känner till randomiseringsförfarandet, men han har uppenbarligen missat vilken absolut central roll detta spelar i kliniska försök.

Snälla Mats Alvesson, stör mig inte när jag äter frukost!

Ett viktigt inslag i min vardag, och ett ofta avgörande moment för att ge mig en bra start på dagen, är att få läsa DN vid frukostbordet. Ibland, när tidningen någon gång är alltför välfylld med misshagligheter, fungerar det dock inte på önskat vis, och jag måste säga att hellre än ännu en debattartikel av professorn i företagsekonomi Mats Alvesson tar jag del av 24-sidiga reklambilagor från SIBA eller en kulturdel dominerad av Eurovisionsschlagerspekulationer.

När en artikel blir tillräckligt svamlig och dum blir det svårt att skilja rena skriv- och slarvfel från vad författaren faktiskt menar med sitt "resonemang". Så t.ex. är jag oförmögen att avgöra om Mats Alvesson verkligen menar vad han skriver då han i sin debattartikel Låt resultaten vägleda skolan – detaljstyr mindre i dagens DN föreslår att man "eventuellt kan [...] tänka sig ekonomiska incitament: de klart över eller under snittet i förhållande till jämförbara skolor kan få en belöning". Om jag ändå skall försöka mig på en sammanfattning av hans enastående floskulösa sörja till artikel, så verkar dess huvudbudskap vara att resultaten i det av New Public Management-tänkande genomsyrade svenska skolsystemet är dåliga, och att vad som fattas är ännu mera New Public Management-tänkande.

Ändå är det inte detta budskap som nära nog ger mig ett apoplektiskt anfall denna morgon, utan följande alvessonska förslag:

Lärare i ämnen som kräver föga för- och efterarbete, till exempel matematik, skulle kunna undervisa mer, medan lärare som tar nya eller krävande kurser kanske kunde undervisa lite mindre.

Det skulle vara mycket intressant (obs, ironi) att höra vad Alvesson känner till om matematikundervisning och vad han har för belägg för att sådan kräver "föga för- och efterarbete". Tanken har kanske inte slagit honom att svenska elevers sviktande matematikresultat möjligen möjligen skulle ha något att göra med en utbredd (och i hög grad påtvingad) kultur av dåligt förberedd matematikundervisning?

Om förutsägelser, framtidsforskning och popperiansk falsifikationism på Vetenskapsfestivalen

Göteborg Vetenskapsfestival närmar sig, och liksom förra året och flera gånger tidigare kommer jag att bidra med ett föredrag, denna gång inom ramen för den senare av de båda matematiska aftnar som äger rum på torsdag (8 maj) och fredag (9 maj). Se sidan 11 i festivalprogrammet. På fredag klockan 18:45-19.30 kommer jag (i sal Euler på institutionen för matematiska vetenskaper, Chalmers) således att tala över ämnet "Vad kan vetenskapen säga om framtiden?".^1,2 Jag avser att bjuda på vetenskapsteoretiska och andra insikter, varav mycket kommer att kännas igen från olika bloggposter, men inte riktigt allt, och inramningen kommer att vara ny. Jag råkade på planeringsstadiet nämna för min Chalmerskollega Ulf Persson att jag i föredraget eventuellt kunde väntas undslippa mig något ofördelaktigt om hans husgud Karl Popper.³ Troligen uppfattade han den lätt retsamma glimten i mitt öga, men för säkerhets skull valde han att försäkra sig om snabb replikmöjlighet genom att schemalägga ett eget föredrag rubricerat "Kan vi lita på vetenskapen?" omedelbart efter mitt. Het debatt är möjligen att vänta.

Fotnoter

1) Ur programmet saxar jag följande sammanfattning.

Ett viktigt inslag i vetenskapliga metoder är att kunna testa sina teorier och resultat. Men om resultaten handlar om vad som ska ske långt in i framtiden uppstår ett problem. Exempelvis kan vi ju inte nu, år 2014, få något facit på hur väl förutsägelser om klimatet år 2100 stämmer. I detta föredrag diskuteras framtidsforskning ur statistiska, vetenskapsteoretiska och filosofiska perspektiv, med exempel hämtade både från klimatforskning och från andra brännande områden.

2) Den vetgirige gör klokt i att infinna sig redan en stund före 18:00, då Serik Sagitov inleder med att tala över ämnet "Matematisk fylogenetik".

3) Till Ulfs nya bok Karl Popper, falsifieringens profet avser jag inom kort återkomma här på bloggen.

Transcendence trailer

Hollywoodfilmen Transcendence med Johnny Depp i huvudrollen hade premiär i USA för några veckor sedan, den 10 april. Här i Sverige får vi vänta till den 21 juni innan den går upp på svenska biografer. Tills dess får vi nöja oss med den officiella trailern:

Filmen har fått mestadels negativa recensioner, men jag tänker ändå se den, då den ju (om vi får tro trailer och recensenter) tar upp återkommande ämnen här på bloggen som Singulariteten och uppladdning av mänskligt medvetande (oavsett filmens eventuella kvaliteter och brister vill jag gärna hålla mig à jour med hur dessa ämnen presenteras för bred publik). Det dramatiska inslaget att Depps AI-forskare tidigt i filmen blir skjuten av en neo-ludditisk terrorist är lånat inte bara från James Camerons mästerverk Terminator 2 från 1991, utan också från verkligheten.

Fysikern Stephen Hawking tog i en artikel häromdagen i The Independent,¹ tillsammans med AI-forskaren Stuart Russell och fysikerkollegorna Max Tegmark och Frank Wilczek, filmen som förevändning och avstamp för att skriva om Singulariteten:

With the Hollywood blockbuster Transcendence playing in cinemas, with Johnny Depp and Morgan Freeman showcasing clashing visions for the future of humanity, it's tempting to dismiss the notion of highly intelligent machines as mere science fiction. But this would be a mistake, and potentially our worst mistake in history.

Efter att ha ordat kort om dagens AI-utveckling och vad den i förlängningen kan komma att ge oss - "everything that civilisation has to offer is a product of human intelligence; we cannot predict what we might achieve when this intelligence is magnified by the tools that AI may provide, but the eradication of war, disease, and poverty would be high on anyone's list" - kommer de fyra forskarna över på de risker som också finns:

In the near term, world militaries are considering autonomous-weapon systems that can choose and eliminate targets; the UN and Human Rights Watch have advocated a treaty banning such weapons. In the medium term, as emphasised by Erik Brynjolfsson and Andrew McAfee in The Second Machine Age, AI may transform our economy to bring both great wealth and great dislocation.

Looking further ahead, there are no fundamental limits to what can be achieved: there is no physical law precluding particles from being organised in ways that perform even more advanced computations than the arrangements of particles in human brains. An explosive transition is possible, although it might play out differently from in the movie: as Irving Good realised in 1965, machines with superhuman intelligence could repeatedly improve their design even further, triggering what Vernor Vinge called a "singularity" and Johnny Depp's movie character calls "transcendence".

One can imagine such technology outsmarting financial markets, out-inventing human researchers, out-manipulating human leaders, and developing weapons we cannot even understand. Whereas the short-term impact of AI depends on who controls it, the long-term impact depends on whether it can be controlled at all.

Hawking, Russell, Tegmark och Wilczek avslutar med väsetligen samma budskap som denna bloggs läsekrets vid det här laget har vant sig vid att jag själv predikar, nämligen vikten av att ta frågan om radikala framtida AI-scenanrier på allvar, och att göra vårt bästa för att utröna hur vi kan förbättra chanserna för ett gynnsamt utfall:

So, facing possible futures of incalculable benefits and risks, the experts are surely doing everything possible to ensure the best outcome, right? Wrong. [...] Although we are facing potentially the best or worst thing to happen to humanity in history, little serious research is devoted to these issues outside non-profit institutes such as the Cambridge Centre for the Study of Existential Risk, the Future of Humanity Institute, the Machine Intelligence Research Institute, and the Future Life Institute. All of us should ask ourselves what we can do now to improve the chances of reaping the benefits and avoiding the risks.

Fotnot

1) Artikeln är misstänkt lik en bloggpost på The Huffington Post av samma namnkunniga kvartett den 19 april.

Liten bloggpost om desto större sak

Den ansamling av galaxer som upptäcktes i november förra året och som benämns The Hercules–Corona Borealis Great Wall mäter enligt Wikipedia mer än 10 miljarder ljusår från den ena änden till den andra.