Aktivitetsbaserad arbetsplats

Malmö högskola lär befinna sig i regeringens pipeline för upphöjelse till universitet, men jag känner mig uppriktigt sagt tveksam till om de i praktiken rör sig i rätt riktning. Det fall av gravt bristande kvalitetskontroll i samband med en dsiputation som jag uppmärksammade häromåret kan möjligen överses med som ett enstaka olycksfall i arbetet. Värre är det med deras hantering av lokalfrågor, och då i synnerhet hur 500 av lärosätets anställda (mestadels lärare och forskare) förpassats till kontorslandskap. Och inte vad för slags kontorslandskap som helst, utan det som går under den trendkäcka benämningen aktivitetsbaserad arbetsplats.

Idén är att de anställda inte längre har egna kontorsplatser, utan har att välja en ledig sådan vid ankomsten till arbetsplatsen på morgonen. Om jag förstått det hela rätt så syftar ordet aktivitetsbaserad på att det därmed går att ta hänsyn till vilken aktivitet man under dagen avser ägna sig åt, när man väljer kontorsplats. Om jag avser fila på en artikel kanske jag vill sitta nära fönstren åt söder, och om jag istället avser rätta tentor kanske jag vill sitta på ett mer undanskymt ställe - eller vad för slags överväganden det nu kan vara frågan om. Sydsvenskan rapporterade häromdagen om saken, och meddelar att en ökad andel av personalen väljer att arbeta hemma istället. "Det här huset tycks vara gjort för att vi forskare ska känna oss utbytbara", säger en av de anställda i artikeln.

Detta är (och nu tillåter jag mig ett understatement) knappast idealiskt för ett lärosäte som aspirerar på att kalla sig universitet, ty en stor del av vad som gör ett universitet till ett universitet är lärarnas och forskarnas fysiska närvaro. En annan sak som karaktäriserar den akademiska miljö som gör ett universitet är enligt min mening (och nu tar jag risken att framstå som den 1900-talsmänniska jag faktiskt är) förekomsten av böcker. Många böcker, bokhyllor dignande av böcker! Vilket dock i stora drag tillintetgörs på en aktivitetsbaserad arbetsplats. I detta sammanhang vill jag återge en anekdot som min gode vän Björn Johnson, docent vid Malmö högskola, berättat. I samband med en omflyttning några år före lanseringen av den aktivitetsbaserade arbetsplatsen fick han tillfälle att växla några ord med den Birgitta Wickman, lärosätets fastighetschef, som kommer till tals i de ovan länkade artiklarna i Universitetsläraren och Sydsvenskan. Så här berättar Björn:

Jag och ett gäng andra forskare hade flyttat in i trånga fyramannarum, dekanen och [Wickman] gick runt och skulle kolla hur vi trivdes. "Inte alls", sa jag, "det funkar inte att sitta så här, utan bokhyllor". Jag pekade på alla de lådor som stod bakom min arbetsplats. "Men vad har du i lådorna - inte använder du väl alla de där böckerna?" undrade Wickman, och föreslog att jag skulle slänga mina 17 lådor böcker, med motiveringen att "lagringsutrymme är dyrt" och att jag "kunde köpa om de jag eventuellt skulle behöva igen". Jag blev helt paff, och dekanen [...] såg ut som hon skulle sjunka genom marken av pinsamhet.

Jag tycker att anekdoten träffsäkert illustrerar det allvarliga problemet med förekomsten av chefer okunniga om kärnverksamhetens själva essens, och Björn gör själv en liknande reflektion.

Man kan fråga sig om införandet av det antiakademiska systemet med aktivitetsbaserad arbetsplats enbart är ett lokalt Malmöproblem, eller något som riskerar sprida sig genom landet. Dessvärre finns tecken på det senare, och att mitt eget lärosäte Chalmers är i akut fara. Vår rektor Stefan Bengtsson var nämligen rektor vid Malmö högskola då det avgörande beslutet där om aktivitetsbaserad arbetsplats togs, och här på Chalmers kämpar Institutionen för data- och informationsteknik med näbbar och klor för att undslippa hans planer på att utsätta dem för något liknande. Enligt mina sagespersoner har Stefan anfört att konceptet är trendigt vid amerikanska universitet och att det stimulerar samarbete. Jag önskar att han tar sig en funderare på om det verkligen kan stämma att samarbete stimuleras av en fysisk arbetsmiljö som är så dålig att de anställda väljer bort den och istället arbetar hemma.

Nya uttalanden från Trump om klimatfrågan

Den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trumps mest kända utspel i klimatfrågan har tidigare varit hans ur luften gripna påstående om att klimatförändringarna är en bluff av kineserna med syfte att skada amerikansk exportindustri:

Sedan Trump nyligen uttalat vad som kan uppfatttas som ett avståndstagande från den tidigare "kinesisk bluff"-ståndpunkten och en allmän uppmjukning av hans syn på klimatfrågan, har det föreslagits (även från allmänt förnuftigt håll) att vi av strategiska skäl försiktigt borde applådera hans omsvängning, hellre än att hacka på honom för hans inkonsekvens.

För min del känns det dock inte aktuellt med någon sådan inrättning i ledet (och jag passar i sammanhanget på att rekommendera Masha Gessens överlevnadsmanual för amerikaner och det amerikanska samhället de kommande fyra åren, och särskilt hennes "Rule #2: Do not be taken in by small signs of normality").¹ Jonathan Chait ger i New York Magazine en utmärkt sammanfattning av Trumps nya klimatuttalanden, och det framgår med all önskvärd tydlighet att dessa utgör samma slags osammanhängande och bottenlöst okunniga antivetenskap som vi hittar hos drägget på den svenska klimatförnekarblogg som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Ni vet, det har varit varmt förr... Climategate... det vanliga blajet. Mycket känns alltså igen, men ett par mer originella trumpska ståndpunkter framgår också:

• Trump säger sig vara en verklig miljövän i kraft av att han låter bygga golfbanor: "I have some great, great, very successful golf courses. I’ve received so many environmental awards for the way I’ve done, you know. I’ve done a tremendous amount of work where I’ve received tremendous numbers. Sometimes I’ll say I’m actually an environmentalist and people will smile in some cases and other people that know me understand that’s true."
• Som sin främste auktoritet i klimatvetenskapliga frågor framhåller Trump sin farbror, elektroingenjören John G Trump, som dock saknar klimatvetenskapliga meriter, och som dog 1985: "My uncle was for 35 years a professor at M.I.T. He was a great engineer, scientist. He was a great guy. And he was... a long time ago, he had feelings - this was a long time ago - he had feelings on this subject. It’s a very complex subject. I’m not sure anybody is ever going to really know."

Inget av detta är något att glädjas åt. Det amerikanska valresultatet är en katastrof, på område efter område varav klimatfrågan bara är ett, och jag instämmer dessvärre i min Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlssons sammanfattande omdöme att det innebär att den amerikanska valmanskåren förkastat civilisationen.

Fotnot

1) Se även Charles Blow i gårdagens New York Times:

Donald Trump schlepped across town on Tuesday to meet with the publisher of The New York Times and some editors, columnists and reporters at the paper.

As The Times reported, Trump actually seemed to soften some of his positions:

He seemed to indicate that he wouldn’t seek to prosecute Hillary Clinton. But he should never have said that he was going to do that in the first place.

He seemed to indicate that he wouldn’t encourage the military to use torture. But he should never have said that he would do that in the first place.

He said that he would have an "open mind" on climate change. But that should always have been his position.

You don't get a pat on the back for ratcheting down from rabid after exploiting that very radicalism to your advantage. Unrepentant opportunism belies a staggering lack of character and caring that can't simply be vanquished from memory. You did real harm to this country and many of its citizens, and I will never - never - forget that.

[...]

You are a fraud and a charlatan. Yes, you will be president, but you will not get any breaks just because one branch of your forked tongue is silver.

[...]

No, Mr. Trump, we will not all just get along. For as long as a threat to the state is the head of state, all citizens of good faith and national fidelity - and certainly this columnist - have an absolute obligation to meet you and your agenda with resistance at every turn.

Om autenticitet

Är autenticitet viktigt, eller är det bara upplevelsen av autenticitet som betyder något?¹ Jag vet faktiskt inte.

Fotnot

1) Denna svåra fråga tycks mig starkt relaterad till det så kallade wireheading-fenomenet, som jag tidigare diskuterat i bloggposter i augusti 2012 och november 2013. Se även den senare bloggpost som bär rubriken Superintelligence odds and ends I: What if human values are fundamentally incoherent.

Om robotar och artificiell intelligens på Katharinastiftelsen

I onsdags gick jag omkring i snökaoset i Stockholm med en känsla av overklighet och fasa, sedan jag tidigt på morgonen fått utfallet i det amerikanska presidentvalet klart för mig. Att fundamentala värden som demokrati och fred inte längre kan tas för givna är en svårsmält tanke vars aktualitet sakta smugit sig på oss på senare år, men i onsdags tog den ett jättekliv framåt, vilket gör ont.

Men dagen slutade ändå i ett bättre stämningsläge, tack vare ett spännande samtal med två professorskollegor: filosofen Åsa Wikforss och religionsvetaren Carl Reinhold Bråkenhielm. Rubriken för vår paneldiskssion var "Robotar och artificiell intelligens - hot eller möjlighet?", och det var (som jag tidigare annonserat) ett arrangemang av Katharinastiftelsen. Hela det 90 minuter långa samtalet videofilmades:

Ikväll bidrar jag till lördagsunderhållningen på TV

Bänka er framför TV:n ikväll! Då kan ni nämligen se mig delta i ett studiosamtal om den artificiella intelligensens framtid, tillsammans med datalogerna Danica Kragic och Daniel Gillblad i SVT:s Vetenskapsstudion. Kunskapskanalen idag lördag klockan 20:00 - bästa sändningstid! Repris i samma kanal söndag 22:30, måndag 19:30, och fredag 21:50, samt på SVT Play.

I programtablån beskrivs temat för vårt samtal så här:

Artificiell intelligens är inte längre en framtidsfantasi. Redan i dag finns artificiell kontorspersonal som består av datorer med grafiskt animerade ansikten. Framtidens doktor kan vara en artificiellt intelligent robot; redan nu löser superdatorer medicinska problem. Men är det bara bra att vi lär datorer att tänka själva? Kommer framtidens robotar att bli smartare än människor? Fysikern Stephen Hawking har till och med varnat för att supersmarta robotar kan bli mänsklighetens undergång.

Om det inte klippts bort kommer ni som bonus att få höra mig säga några väl valda ord om Donald Trump.

USA har gjort sitt val

Jag vet såklart att det inte är konstruktivt att, inför den livsfarliga dumpopulismens framgångar, rycka på axlarna och säga att folk är väl idioter - som i nedanstående video. Bättre då att på allvar försöka sätta sig in i hur dessa väljare tänker, som Michael Moore i den film jag länkade till i förrgår, och Jonathan Haidt i en essä jag lyfte fram ett par månader tidigare. Denna dystra morgon ger jag dock efter för frestelsen, och jag tycker faktiskt att Robert Gustafssons och Henrik Schyfferts sketch erbjuder en relevant historisk parallell.

Dan före dan

Dan före dan. I morgon går amerikanerna till valurnorna. Om det vill sig väl löser de det första av de båda mycket allvarliga bekymmer som de själva och resten av världen idag står inför:

(1) Trump. Sannolikheten att det bortskämda förvuxna barnet, rasisten och kvinnohataren Donald Trump vinner det amerikanska presidentvalet är långt ifrån försumbar, och om det händer så står vi inför en långt mer katastrofal och omvälvande händelse än 9/11 för femton år sedan. Mycket kan sägas om detta, om Trumps direkt fientliga inställning till alt vad miljö- och klimathänsyn heter, om destabiliserandet och raserandet av mödosamt uppbyggda internationella relationer, om den misogyni och den rasism som skulle fortsätta att spridas i USA med förebild och uppmuntran från allra högsta ort, och om det ena med det tredje. Men det allra värsta är ändå att världens största kärnvapenarsenal skulle hamna i händerna på en befälhavare vars personlighet är snart sagt så långt ifrån lämpad för detta man kan komma, något som mycket väl kan innebära slutet för hela vår civilisation.

(2) Den opinionsströmning som fört Trump dit han är idag, och som är nära släkt med den europeiska motsvarighet som ligger bakom framgångarna för exempelvis Brexit, Nationella fronten, Sverigedemokraterna och polska Lag och rättvisa, kommer inte att försvinna även om Trump skulle förlora i morgon. Hans arga väljare finns kvar, det kommer nya presidentval och nya paralamentsval, och den västerländska demokratin befinner sig under starkt tryck. Om vi inte finner sätt att kanalisera detta folkliga missnöje fredligt och konstruktivt (och ingen vet ännu riktigt hur detta skall gå till) är vi illa ute.

Men first things first: nu gäller det att vi klarar oss undan (1). Och för den som har en timme över i kväll eller i morgon rekommenderar jag den underbara filmen Michael Moore in Trumpland, som formar sig till ett enda långt valtal för Hillary Clinton, känsloladdat, formidabelt och faktiskt ett av de bästa politiska tal jag någonsin hört. Här är den officiella trailern, men läsare i Sverige kan se filmen i dess helhet, med svensk text, på SVT Play.

Romantik på Mars (favorit i repris)

För snart fem år sedan undslapp jag mig en litet stycke skönlitteratur här på bloggen - en anspråkslös liten berättelse med inslag av såväl kärleksnovell som science fiction. Idag bjuder jag på den (minimalt redigerad) i repris. Skälet till att jag just nu drar fram den igen skall jag förklara efteråt. Vasrsågoda:

Låt oss föreställa oss att vår teknikutveckling de senaste decennierna gått mer i linje med vad jag hoppades på när jag var i 12-årsåldern. Stora delar av solsystemet är koloniserade, och själv befinner jag mig på Mars för en längre serie gästföreläsningar om probabilistisk metafysik på Mare Erythraeum-universitetet. Persontrafiken mellan planeter underlättas av den teleporteringsteknik vi utvecklat.

Min kära hustru M har sitt arbete att sköta hemma på Jorden, men när arbetsveckan är över ger hon sig av för att sammanstråla med mig på Mars. Dock undviker hon den årslånga och besvärliga rymdskeppsresan, och beger sig istället till den lokala teleporteringscentralen i Frölunda. Där scannas hennes kropp, atom för atom, varefter informationen med ljusets hastighet skickas till en teleporteringscentral på Mars, där hennes kropp rekonstrueras, åter atom för atom, samtidigt som kroppen nere på Jorden bryts ned i sina beståndsdelar. Sedan hon väckts ur sin narkos beger hon sig glad i hågen till Restaurang Milliways - en av de flottaste krogarna på hela Mars - där vi stämt träff för en mysig fredagsmiddag med levands ljus och en tillbakalutad marsiansk jazzorkester. Maten och vinet smakar utmärkt, och vi hinner prata om både det ena och det andra. Sedan vi snabbt avhandlat våra respektive vedermödor (ganska lindriga sådana) på jobbet den gångna arbetsveckan, övergår vi till trevligare ämnen: intrigen i den film vi såg tillsammans förra helgen, snöfallet som rapporteras från den välkända vintersportort i Jämtland där vi planerar att semestra i nästa månad, och nostalgiska minnen från vår tid tillsammans som unga nyförälskade doktorander på tidigt 90-tal.

Just som vi har det som trevligast dyker den burduse och djupt fördomsfulle Mr D upp, oinbjuden, och frågar mig hur jag kan sitta och vänslas med kvinnan framför mig, som han påstår inte alls är min käresta utan en dubbelgångare och en bedragerska. Både M och jag blir mäkta upprörda över detta bisarra påstående, men jag lyckas i alla fall samla mig till ett någorlunda hövligt tonfall då jag ber Mr D motivera sig. Jag anmodar honom att peka ut vad som skiljer den M jag har framför mig från den "riktiga" M som han yrar om. Någon sådan skillnad säger han sig dock inte kunna peka ut, men han framhärdar ändå med sitt påstående.

Jag kan nu inte längre hålla mig lugn, utan tar tag i hans skjortkrage och väser åt honom att antingen skaka fram något belägg för sitt påstående, eller ta sitt pick och pack och ge sig av. Även Mr D tappar nu besinningen och ryter åt mig att den riktiga M befinner sig på Jorden. M förklarar upprört att hon visserligen var på Jorden så sent som i eftermiddags, men att hon sedan tog teleportern hit till Mars. Mr D kontrar med hon omöjligt kan vara den riktiga M, eftersom hon består av ett helt annat stycke materia - helt andra atomer än den riktiga M vars kropp skändligen destruerats på Frölunda teleporteringscentral.

Smockan hänger nu i luften från båda håll, men innan de dörrvakter som M tillkallat hinner fram för att stoppa det hotande tumultet lyckas jag i alla fall få fram att den personliga identiteten omöjligtvis kan ligga i en specifik uppsättning atomer, ty dessa byts ju ständigt ut i våra kroppar, och den M jag idag alltjämt älskar skulle, oavsett om hon idkat strikt avhållsamhet från teleportering, blott ha en försumbar mängd materia gemensam med den M som jag i borgmästarens närvaro 1996 lovade att älska i nöd och lust. Det som skedde vid teleporteringen var blott ett snabbare utbyte av atomer än vanligt, och en så godtycklig sak som atomutbyteshastigheten kan omöjligt vara avgörande för ett rimligt begrepp om personlig identitet. Dessutom kan ju var och en med någorlunda förnuft i behåll se och höra att det är M och ingen annan vi har framför oss, hojtar jag till Mr D medan han förs bort av vakterna grymtandes något ohörbart om "something".

Den filosofiska poäng jag försöker inskärpa i den här berättelsen väckte stora protester i bloggpostens kommentarsfält - en proteststorm som sedan fortsatte i kommentarerna till min uppföljande bloggpost en månad senare rubricerad Dör man av att teleporteras. Jag stod på mig, men lyckades inte övertyga de kommentatorer som var av annan uppfattning. Men häromdagen dök det upp en spänstig formulering i mitt Facebook-flöde, som jag direkt kände skulle ta död på varje invändning mot den syn på personlig identitet och teleportering jag försvarar i min berättelse.¹ Det var min goda vän filosofen Francesca Minerva² som skrev så här:

If you wouldn't love someone's replica it means your love is an inferior kind of love. Trust Derek.

Den Derek som Francesca här syftar på är filosofkollegan Derek Parfit, och här är hennes foto av den passage i Parfits underbara bok Reasons and Persons som hon stödjer sig på:

Fotnot

1) Fast nej, om sanningen skall fram: hur mycket jag än gillar formuleringen så har jag inga illusioner om att den skall räcka för att omvända övertygade dualister och andra meningsmotståndare. Men den kan vara skön att slå dem i huvudet med!

2) Francesca har även skrivit annat klokt och intressant om kärlek; se t.ex. hennes uppsats Unrequited Love Hurts: The Medicalization of Broken Hearts Is Therapy, Not Enhancement.

Clinton's Daisy ad

Listen, America! There are many things to say about why voting Donald Trump into the White House on November 8 would be a terrible mistake, but Hillary Clinton's latest ad (echoing Lyndon Johnson's Daisy ad from his 1964 presidential campaign) gets to the heart of the matter - the single most important issue in the 2016 presidential election. Trump is not the kind of person that should ever be entrusted with the nuclear launch codes.