Aktivitetsbaserad arbetsplats

Malmö högskola lär befinna sig i regeringens pipeline för upphöjelse till universitet, men jag känner mig uppriktigt sagt tveksam till om de i praktiken rör sig i rätt riktning. Det fall av gravt bristande kvalitetskontroll i samband med en dsiputation som jag uppmärksammade häromåret kan möjligen överses med som ett enstaka olycksfall i arbetet. Värre är det med deras hantering av lokalfrågor, och då i synnerhet hur 500 av lärosätets anställda (mestadels lärare och forskare) förpassats till kontorslandskap. Och inte vad för slags kontorslandskap som helst, utan det som går under den trendkäcka benämningen aktivitetsbaserad arbetsplats.

Idén är att de anställda inte längre har egna kontorsplatser, utan har att välja en ledig sådan vid ankomsten till arbetsplatsen på morgonen. Om jag förstått det hela rätt så syftar ordet aktivitetsbaserad på att det därmed går att ta hänsyn till vilken aktivitet man under dagen avser ägna sig åt, när man väljer kontorsplats. Om jag avser fila på en artikel kanske jag vill sitta nära fönstren åt söder, och om jag istället avser rätta tentor kanske jag vill sitta på ett mer undanskymt ställe - eller vad för slags överväganden det nu kan vara frågan om. Sydsvenskan rapporterade häromdagen om saken, och meddelar att en ökad andel av personalen väljer att arbeta hemma istället. "Det här huset tycks vara gjort för att vi forskare ska känna oss utbytbara", säger en av de anställda i artikeln.

Detta är (och nu tillåter jag mig ett understatement) knappast idealiskt för ett lärosäte som aspirerar på att kalla sig universitet, ty en stor del av vad som gör ett universitet till ett universitet är lärarnas och forskarnas fysiska närvaro. En annan sak som karaktäriserar den akademiska miljö som gör ett universitet är enligt min mening (och nu tar jag risken att framstå som den 1900-talsmänniska jag faktiskt är) förekomsten av böcker. Många böcker, bokhyllor dignande av böcker! Vilket dock i stora drag tillintetgörs på en aktivitetsbaserad arbetsplats. I detta sammanhang vill jag återge en anekdot som min gode vän Björn Johnson, docent vid Malmö högskola, berättat. I samband med en omflyttning några år före lanseringen av den aktivitetsbaserade arbetsplatsen fick han tillfälle att växla några ord med den Birgitta Wickman, lärosätets fastighetschef, som kommer till tals i de ovan länkade artiklarna i Universitetsläraren och Sydsvenskan. Så här berättar Björn:

Jag och ett gäng andra forskare hade flyttat in i trånga fyramannarum, dekanen och [Wickman] gick runt och skulle kolla hur vi trivdes. "Inte alls", sa jag, "det funkar inte att sitta så här, utan bokhyllor". Jag pekade på alla de lådor som stod bakom min arbetsplats. "Men vad har du i lådorna - inte använder du väl alla de där böckerna?" undrade Wickman, och föreslog att jag skulle slänga mina 17 lådor böcker, med motiveringen att "lagringsutrymme är dyrt" och att jag "kunde köpa om de jag eventuellt skulle behöva igen". Jag blev helt paff, och dekanen [...] såg ut som hon skulle sjunka genom marken av pinsamhet.

Jag tycker att anekdoten träffsäkert illustrerar det allvarliga problemet med förekomsten av chefer okunniga om kärnverksamhetens själva essens, och Björn gör själv en liknande reflektion.

Man kan fråga sig om införandet av det antiakademiska systemet med aktivitetsbaserad arbetsplats enbart är ett lokalt Malmöproblem, eller något som riskerar sprida sig genom landet. Dessvärre finns tecken på det senare, och att mitt eget lärosäte Chalmers är i akut fara. Vår rektor Stefan Bengtsson var nämligen rektor vid Malmö högskola då det avgörande beslutet där om aktivitetsbaserad arbetsplats togs, och här på Chalmers kämpar Institutionen för data- och informationsteknik med näbbar och klor för att undslippa hans planer på att utsätta dem för något liknande. Enligt mina sagespersoner har Stefan anfört att konceptet är trendigt vid amerikanska universitet och att det stimulerar samarbete. Jag önskar att han tar sig en funderare på om det verkligen kan stämma att samarbete stimuleras av en fysisk arbetsmiljö som är så dålig att de anställda väljer bort den och istället arbetar hemma.