Nu höjer jag ett bekymrat pekfinger mot två professorskollegor på ekonomsidan

I en debattartikel rubricerad Dags att skrota flygskammen i Dagens Industri häromdagen meddelar ekonomprofessorerna Per-Olov Johansson och Bengt Kriström att "ur klimatsynpunkt är en flygresa mellan Umeå och Stockholm inget problem". Jag kan bara konstatera att för att påstå något sådant behöver man virra bort sig så totalt i sofistikerade marginaleffektsresonemang, i kombination med en statisk samhällssyn, att man inte längre kan se det enkla faktum att ett utsläpp är ett utsläpp är ett utsläpp.

Ack ändå om författarna hade landat (no pun intended) i något i stil med att...

vi finner det överraskande och en smula perverterat att den som önskar hålla nere CO₂-utsläppen med rådande system inte verkar ha anledning att undvika inrikesflygandet, varför andra sätt att minska detta flygande (med vidhängande utsläpp som ju trots allt finns där) snarast bör utformas.

Men något sådant säger de dessvärre inte, utan de stannar vid budskapet att vi glatt kan flyga vidare utan att bekymra oss. Den sortens lättsinne bekymrar mig. Överhuvudtaget skulle jag vilja råda mina professorskollegor på ekonomsidan att vara lite mer vaksamma mot marginaleffektsresonemang¹ av typen...

oj, en rullatorburen gammal pensionär har irrat sig in i de ruffiga hamnkvarteren, då är det oproblematiskt om jag rånar honom, för annars kommer garanterat någon annan att göra det.

Fotnot

1) Härmed inte sagt att jag kategoriskt skulle vara emot marginaleffektsresonemang, vilka ju bland annat har kommit att bli ett centralt analysverktyg i den effektiv altruism-rörelse jag har ett gott öga till. Jag vill absolut inte fördöma resonemang av typen "om jag drar i spaken så att spårvagnen växlas in på ett sidospår blir nettoeffekten fyra sparade människoliv", men vill varna för att i praktiska situationer (där det som regel går att lyfta sig ur den snävaste problemformuleringen och överväga en korrigering av förutsättningarna) betrakta resonemanget som oproblematiskt och upphöja det till sista ordet.

Överraskad av bilradion

Vid 17.30-tiden igår hände något lite märkligt. Min fru och jag hade just tagit plats i vår hyrbil, och när jag vred om tändningsnyckeln gick radion automatiskt igång, som vanligt med något pratprogram eftersom vi nästan alltid har den inställd på P1. Så långt inget konstigt, men efter några sekunder såg jag mig föranledd att ställa en fråga:

Hörde du vad det allra första ord som kom ur radion var, visst lät det som Häggström, är inte det lustigt?

Efter ytterligare några sekunder hördes samma ord igen, denna gång omedelbart föregått av Olle, och strax framkom att ämnet för diskussionen verkade vara artificiell intelligens. Senare kunde konstateras att det var en repris av torsdagens avsnitt av Människor och tro, och att programmet innehöll långa stycken ur en intervju med mig gjord i samband med ett framträdande på Vetenskapsfestivalen den 7 april i år.

Avsnittet bär rubriken Artificiell intelligens och religion och bjuder också på samtal med bland andra ett par kollegor på mina båda nuvarande arbetsplatser - Karim Jebari på Institutet för Framtidsstudier och Ann-Sofie Axelsson på Chalmers. De delar där jag är med börjar cirka 24:50 in i ljudfilen.