Max Tegmark höjer blicken

En av mina återkommande ambitioner med denna blogg är att höja blicken en smula, och - i bloggposter som t.ex. Singularitet 2045? och H± - dra läsarens uppmärksamhet till en uppsättning monstruöst stora frågor kring mänsklighetens framtid vilka i stort sett negligeras av mainstreammedia. Den eller de läsare som händelsevis gillar detta skulle alldeles säkert uppskatta föredraget The future of life: a cosmic perspective av den MIT-baserade fysikern och kosmologen Max Tegmark.¹ Bered er på en blickhöjning som heter duga:

(Eller klicka här.)

Fotnoter

1) Max (som i sin ungdom bar efternamnet Shapiro) är en av de på denna sida millennieskiftet mest uppmärksammade svenska forskarna alla kategorier. Som kuriosa kan nämnas att, om jag räknat rätt, han och jag har interagerat vid fyra tillfällen. Första gången var i oktober eller november 1985, då både han och jag var sistaårsgymnasister och finalister i riksfinalen av Svenska Dagbladets matematiktävling (där vi båda fick se oss distanserade av segraren Gustav Ryd). Andra gången var cirka ett år senare, då jag var med på en fest som Max stod värd för i föräldrahemmet i Bromma. Tredje gången var då vi omkring 2003 korresponderade rörande hans artikel om multipla universa i Annals of Physics, och jag var kritisk mot vissa implicita antaganden om likformig a priorifördelning.² Fjärde gången var 2004, då jag engagerade honom som medundertecknare till en debattartikel i GP om en då hotande och potentiellt förödande gymnasiereform.

2) Han tycks senare ha skärpt sig på denna punkt, då ett modellantagande av liknande slag i det här länkade föredraget görs helt explicit.

Hur bör ett universitet ledas?

Hur bör ett universitet eller en högskola ledas? Den frågan har jag naturligtvis inget enkelt eller heltäckande svar på, men jag tillåter mig ändå att ha vissa synpunkter. Efter ett möte i fredags fruktar jag att Chalmers tekniska högskola just nu är inne på fel spår.

Styrelsen för Chalmers tekniska högskola AB har (sägs det) under en tid satt press på rektor Karin Markides att driva Chalmers mer företagsmässigt. Mer som ett företag och mindre som ett universitet, får man förmoda att de menar.

Som en reaktion på det har Chalmers inlett ett samarbete med managementkonsulten BSCOL - Balanced Scorecard Collaborative AB. BSCOL företräder en specifik ledningsfilosofi där ett verktyg som kallas balanserade styrkort spelar en central roll. Mötet i fredags bestod till större delen av en nära tre timmar lång powerpointpresentation där en representant för BSCOL förklarade vad det hela gick ut på. Vi fick höra mycket om visioner, framgångsfaktorer, strategiska mål och kundperspektiv, och flera gånger fick vi se porträttbilder av de leende herrarna Robert C Kaplan och David P Norton som tillsammans utvecklat konceptet, populariserat det med böcker som The Balanced Scorecard: Translating Strategy into Action, och på kuppen blivit mångmiljonärer.

Det som framför allt bekymrade mig under mötet var att Kaplans och Nortons koncept förefaller vara utvecklat med affärsdrivande företag i åtanke, och att den långdragna föredragningen i stort sett var renons på reflektioner kring vilka speciella särdrag som skiljer ett universitet från ett affärsdrivande företag. Jag tänker framför allt på tre saker.

För det första tycks den balanserade styrkortsfilosofin i första hand gå ut på att finna metoder för att styra företagets medarbetare att arbeta för de visioner och mål som ledningen har tänkt ut. Jag vill inte påstå att ett sådant perspektiv skulle vara helt igenom irrelevant i universitetsvärlden - självklart behöver ett universitet ledas - men jag fruktar att det ensidiga top-down-tänkande som Kaplan, Norton och BSCOL företräder, där ledningen står för visionerna och medarbetarna blott är kuggar i maskineriet, förbiser en viktig aspekt på universitetsforskningen.

Att bedriva internationellt konkurrenskraftig (eller excellent, för att använda ett i sammanhanget mycket populärt modeord) forskning är en av Chalmers huvuduppgifter. En verkligt framgångsrik forskare drivs, i sina val av forskningsfrågor, inte av vad hans eller hennes universitetsledning kommenderat fram, utan av nyfikenhet och en mycket personligt färgad inre tankeprocess inspirerad av vad som händer på den egna ämnesspecialitetens och angränsande områdens internationella forskningsarena. Jag tvivlar på att det går att hitta en enda Nobelpristagare som lydigt följt sin rektors anvisningar om vad som är viktigt - tvärtom är det ju nästan alltid genom att gå motströms de gjort sina banbrytande upptäckter. Eller för att ta ett exempel på en långt modestare nivå: jag hade aldrig kunnat uppfinna perkolationsteorins masstransportmetod om inte jag haft möjlighet att fritt och efter eget huvud söka mig fram i matematikens förtrollade värld utan att behöva följa några anvisningar från universitetsledningen om prioriterade forskningsfrågor. En starkare sådan styrning riskerar att få två konsekvenser: dels kommer vi forskare som redan är på plats att få mindre utrymme för vår kreativitet och därmed åstadkomma sämre forskning, dels kommer Chalmers att bli mindre attraktivt för de forskare vi behöver rekrytera för att fortsätta nå vetenskapliga framgångar.

För det andra har Kaplans och Nortons koncept, av fredagens föredragning att döma, en mycket stark inriktning på effektivisering. Ett typexempel som återkom flera gånger i föredragningen är hur något flygbolag med hjälp av Kaplan-Nortontänkande lyckats spara in enorma summor genom att dra ned flygplanens genomsnittliga vändtider (tiden från landning tills planet, efter att ha tömts på passagerare, fyllts med nya, tankats etc, åter kan lyfta) till mindre än hälften av tidigare värden. Ett universitet kan säkert effektiviseras på liknande vis, t.ex. genom att dess medarbetare på olika vis förmås att ta lite kortare lunchraster. Men därmed riskerar vi att kasta ut barnet med badvattnet. Ett fungerande universitet är en akademisk intellektuell mötesplats, där det i korridorer och fikarum ständigt pågår fria diskussioner mellan lärare, forskare och studenter - diskussioner i vilka idéer om stort och smått dryftas och bryts mot varandra. Dessa (till synes ineffektiva) samtal kan inte effektiviseras fram. Däremot kan de effektiviseras bort, och då dör universitetet.

För det tredje är mätning och kvantifiering av resultat helt centralt i Kaplans och Nortons ledningsfilosofi. Jag kan förutse hur detta på Chalmers kommer att konkretiseras i ökat fokus på genomströmningssiffror i utbildningen, och på publicerings- och citeringsfrekvenser i forskningen. Men tro mig: lärarna och forskarna på Chalmers (liksom på andra lärosäten) styrs redan idag i alltför hög grad av dessa siffror. Vi forskare är redan idag blott alltför medvetna om hur vi i anslagsansöknings-, tjänstetillsättnings- och andra sammanhang bedöms utifrån hur mycket vi publicerar och citeras. Datalogen David Parnas förklarade i sin läsvärda debattartikel Stop the numbers game för några år sedan vilka bedrövliga effekter detta kvantitetstänkande får: vi uppmuntras till ytlig och hastigt hopsnickrad forskning, till uppsplittrande av våra forskningsresultat i "least publishable units" och till allehanda strategiskt rävspel. För att få tid till de djupa tankar som leder till verkliga forskningsframsteg behöver vi mindre fokus på bibliometriska data, inte mer.

Två av de stora: Russell och Feynman

Två av giganterna bland 1900-talets tänkare och vetenskapsmän, Bertrand Russell och Richard Feynman, har nyligen ägnats varsin serieroman. Nedan min recension av de båda böckerna, vilken under rubriken Filosofi för stora barn publicerades i det nyutkomna numret 1/2012 av Sveriges för närvarande viktigaste och bästa kulturtidskrift Sans.

* * *

Som liten på 70-talet läste jag med god aptit Kalle Anka, Fantomen, Stålmannen, Tintin, Lucky Luke och en rad andra serier. Tecknade serier var något som i första hand riktades till oss barn, medan vuxna inte förväntades bry sig om något så barnsligt. Jag insåg att min fars vurm för Fantomen mest handlade om nostalgi över vad han själv läst som barn, parat med den välvilliga ambitionen att dela något av mina intressen.

I dag har situationen nästan blivit den omvända. Många barn, upptagna med datorspel av olika slag, vet knappt vad en serietidning är, samtidigt som serier med vuxen publik blivit allt vanligare. Mot slutet av 80-talet upptäckte jag, via den samhällskritiska serietidningen Galago, en våg av begåvade svenska serietecknare med Joakim Pirinen, Lena Ackebo, Charlie Christensen och Joakim Lindengren i spetsen – tecknare som sällan hade barn som målgrupp, och som följdes av en rad självbiografiskt inriktade tecknare som Daniel Ahlgren, Mats Jonsson och Martin Kellerman. Bland senare decenniers inflytelserika utländska serietecknare kan exempelvis nämnas amerikanerna Art Spiegelman (Maus; In the Shadow of No Towers) och Robert Crumb (vars nytolkning av Första Mosebok är påtagligt originaltrogen men likväl sensationell). Och på den vägen är det.

Jag vill här lyfta fram två aktuella böcker som i serieform skildrar varsin av 1900-talets riktigt stora tänkare. Båda böckerna är ytterst läsvärda och kombinerar underhållningsvärde med ett seriöst innehåll – så till den grad att jag dristat mig att (med ett visst mått av vånda, dock obefogad, inför mina kollegors reaktioner) föra upp den ena av dem på en lista över rekommenderad bredvidläsning för mina Chalmersstudenter.

Huvudperson i Logicomix, av kvartetten Apostolos Doxiadis, Christos Papadimitrou, Alecos Papadatos och Annie di Donna, är den engelske matematikern och filosofen Bertrand Russell (1872-1970), som spelade en framträdande roll i det tidiga 1900-talets intensiva arbete med att via logik och mängdlära söka stadga upp matematikens grundvalar. Russells och hans kollegors projekt visade sig bjuda på stora svårigheter, bland annat genom den upptäckt Russell själv gjorde 1901 av vad som kommit att kallas Russells paradox – ett slags mängdteoretisk variant av den så kallade barberarparadoxen (om barberaren rakar alla män i byn utom dem som rakar sig själva, vem rakar då barberaren?). Ambitionen att skapa en absolut säker grund för matematiken sköts slutgiltigt i sank av den unge logikern Kurt Gödels berömda ofullständighetssats från 1931. I backspegeln och på ett annat plan – elegant redovisat i Logicomix – kan dock arbetet beskrivas som en rungande succé, genom att det kom att bana väg för skapandet av datorn, och därmed för en teknisk utveckling som vi i dag kan konstatera fått genomgripande inflytande över våra liv.

Russell blev känd – tidvis ökänd – också för sitt samhällsengagemang, sin icke-opportunistiska frispråkighet, sin pacifism (som han dock avstod från att dogmatiskt hålla fast vid inför hotet från Hitler) och sin ateism, samt för sina många populära böcker, varav History of Western Philosophy från 1945 kommit att betyda mycket för generationer av läsare (inklusive undertecknad). I Logicomix får vi inte följa Russell längre än till krigsutbrottet 1939, vilket dock är mer än tillräckligt för en lång och dramatisk historia.

Den amerikanske fysikern och Nobelpristagaren Richard Feynmans (1918-1988) liv berättas i det seriealbum av Jim Ottaviani och Leland Myrick som kort och gott fått namnet Feynman. Nobelpriset fick Feynman för sitt banbrytande arbete om kvantelektrodynamik, men som teoretisk fysiker var han mycket bred och gjorde stora insatser på flera andra områden. Mer ingenjörsmässigt inriktade insatser gjorde han som en av hjärnorna bakom atombomben i Manhattanprojektet, och mot slutet av sitt liv genom sin avgörande roll i utredningen kring rymdfärjan Challengers katastrofala sista resa. Genom lysande pedagogiska framställningar som The Feynman Lectures on Physics kom han att få stort genomslag som folkbildare. Andra böcker, som den fabulöst roliga Surely You’re Joking, Mr Feynman, bidrog också till hans popularitet.

Feynman delade Russells frispråkighet, men var inte tillnärmelsevis lika intresserad av politik. Deras drastiskt olika kynnen framgår av de båda serieböckerna. Medan Russell drevs av en besatthet i sökandet efter Sanningen, så var Feynman en mer pojkaktigt lekfull personlighet. Bara glimtvis skymtar i Ottavianis och Myricks skildring en allvarligare sida hos Feynman, bland annat i samband med hans första hustrus tidiga bortgång i tuberkulos 1945, och visst etiskt grubbleri före och efter skapandet av atombomben.

Logicomix och Feynman uppvisar påtagliga likheter i flera avseenden. Naturligtvis kan ingendera ersätta riktiga läroböcker i logik respektive fysik, men båda bjuder ändå skickligt och generöst på nedslag och inblickar i de vetenskapliga resonemangen, bland annat genom snyggt återgivna föreläsningspartier. Båda böckerna avviker från den raka tidslinjen till förmån för något mer komplexa kronologier – i synnerhet Logicomix med sina nästade ramberättelser inbegripande en ironisk blinkning till det självreferensbegrepp som spelar en så avgörande roll i den vetenskapliga utveckling som skildras. I båda böckerna bjuds vi också på rika persongallerier av inflytelserika tänkare. I Logicomix får vi till exempel stifta bekantskap med filosofer och matematiker som Alfred North Whitehead, Gottlob Frege, Georg Cantor, den frenetiskt argumenterande Ludwig Wittgenstein och ovan nämnde Kurt Gödel; i Feynman träffar vi på fysiker som Wolfgang Pauli, Albert Einstein, Robert Oppenheimer, Niels Bohr och Freeman Dyson; medan matematikern John von Neumann skymtar förbi i båda böckerna.

Naturligtvis har böckerna också stora olikheter. Hit hör Logicomix-författarnas omfattande bruk av licentia poetica, i kontrast mot det betydligt mer källtrogna berättandet i Feynman – en så pass kraftig skillnad att det bara är den sistnämnda som rimligtvis kan kallas biografi, medan den förra snarare bör klassas som verklighetsbaserad fiktion. Båda böckerna rekommenderas hur som helst varmt.

Etikprofessorers etik i teori och praktik

Att etikprofessorer är bättre än folk i allmänhet på teoretiska resonemang i etikfrågor torde stå utom all tvivel. Men hur är det med det praktiska handlandet: beter de sig mer etiskt än genomsnittspersonen?

En av mina senaste favoritfilosofer, Eric Schwitzgebel, återkommer ofta till den frågan. Bara att komma på att ställa den tycker jag är imponerande kreativt, ett omdöme som kan utsträckas till vissa av de forskningsmetoder han använder, som till exempel att studera hur ofta böcker om etikfilosofi stjäls från universitetsbibliotek jämfört med andra böcker. Det verkar dock vara svårt att skönja någon tydligt positiv effekt, i betydelsen att etikprofessorer skulle agera mer etiskt än andra. I vissa fall pekar forskningen snarast mot en effekt åt andra hållet.

Jag kommer att tänka på Eric Schwitzgebels frågeställning när jag nu tar del av det senaste rörande hur Elisabeth Gerle, präst i Svenska kyrkan och och adjungerad professor i etik vid Uppsala universitet, uppträder. Gerle är arg på sin prästkollega Annika Borg för att denne tagit ställning emot omskärelse av pojkar. Så här skrev Gerle på Facebook den 4 januari:

Annika, du vet precis som jag att den svenska staten har en del på sitt samvete när det gäller det judiska folket. Liksom Svk. Men som vi försöker göra upp med. Därför blir jag orolig o ledsen när du rör dig så nära det bruna

Kyrkans tidning rapporterar att Gerle med anledning av detta yttrande blivit anmäld till domkapitlet i Lund och att "anmälaren tolkar orden som en beskyllning att Borg står nära nazismen och vill att domkapitlet prövar om Gerle genom yttrandet skadat det anseende en präst bör ha".¹

Anmälarens tolkning av Gerles ord synes mig obestridlig. Några synpunkter på vilket "anseende en präst bör ha" har jag inte, men är utan vidare beredd att klassa Gerles uttalande som oetiskt.² Det finns ingen rim och reson i att stämpla kritik mot omskärelse som nazism och antisemitism. Som Borg tillsammans med Johanna Andersson i ett färskt debattinlägg framhåller finns en omfattande intern judisk kritik mot omskärelseritualen. Förtjänar även den kritiken att stämplas som nazistisk? Ett jakande svar på den frågan framstår som helt groteskt. Ett nekande svar (vilket jag gissar att Gerle skulle ge) skulle å andra sidan innebära att en persons moraliska rätt att ta ställning för spädbarns rätt att slippa utsättas för religiöst motiverade och irreversibla kirurgiska ingrepp är avhängigt hennes religiösa tillhörighet. Även det synes mig alldeles åt helskotta.

Fotnoter

1) En anmälan mot Borg till domkapitlet i Stockholm föreligger också. Det är stiftsadjunkten Anna Karin Hammar som står för anmälan, vilken tycks gå ut på att det skulle vara oförenligt med prästämbete i Svenska kyrkan att kritisera andra religioners sedvänjor, att förespråka ett sekulärt samhälle, och att beblanda sig med organiserade ateister.

2) Det är inte första gången som Elisabeth Gerle uppträder oetiskt i offentlig debatt. 2010 utkom hon med boken Farlig förenkling - om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna där hon på det mest ohederliga och oanständiga vis (de direkta felaktigheterna står som spön i backen i boken) försöker smutskasta Förbundet Humanisterna. Christer Sturmarks Newsmill-inlägg om boken är värt att ta del av, liksom den efterföljande videofilmade debatten Gerle och Sturmark emellan.

Om solipsism

De flesta som börjar grubbla över tillvarons metafysiska mysterier snubblar förr eller senare (ofta redan som barn) över den så kallade solipsismen: Tänk om jag själv är det enda som finns på riktigt, och resten av världen blott är en produkt av min inbillning!

En fasansfull tanke, men svår att vederlägga. Ändå är det få filosofer som bekänner sig till solipsismen, möjligen för att det framstår som ett tämligen befängt projekt att försöka övertyga andra om solipsism.¹

Solipsismen känns helt galen. Men måhända är det möjligt att försöka försvara den med hänvisning till Ockhams rakkniv: är det inte höjden av metafysiskt slöseri att postulera en hel yttervärld när det inte behövs? Den bloggande filosofen Eric Schwitzgebel låter sig dock inte övertygas.² Ej heller serietecknaren Ryan North:

Fotnoter

1) Som i så många andra fall uttryckte Bertrand Russell saken bäst:

As against solipsism it is to be said, in the first place, that it is psychologically impossible to believe, and is rejected in fact even by those who mean to accept it. I once received a letter from an eminent logician, Mrs. Christine Ladd-Franklin, saying that she was a solipsist, and was surprised that there were no others. Coming from a logician and a solipsist, her surprise surprised me.

2) Se också Schwizgebels heroiska försök, tillsammans med Alan Moore, att finna empirisk evidens för existensen av en yttervärld.

Förvillarutmärkelsen och Galileoargumentet

Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), där jag är medlem, delar varje år ut utmärkelsen Årets Förvillare.¹ Häromdagen kungjordes att 2011 års pris går till Miljönämnden i Mora och Orsa för hur de valt att "bortse från vetenskaplig kunskap i hanteringen av så kallad elöverkänslighet".^2,3 Ytterligare förklaring gavs av VoF:s ordförande Martin Rundkvist i måndagens SvD.

Mottagarna av utmärkelsen och deras anhängare brukar sällan jubla, och det är snarare regel än undantag att utmärkelsen som sådan (och alltså inte bara valet av pristagare) ifrågasätts. Ett typexempel på hur det kan låta finner vi hos (den för mig obekante) frilansjournalisten Bengt Håkansson och dennes replik Skamligt utse årets förvillare i SvD på Martin Rundkvists artikel.⁴ Håkansson hävdar att VoF med utmärkelsen för vidare "en intolerant och föraktfull tradition", och fortsätter:

Det är samtidigt ett underkännande av den egna förmågan och viljan att i öppen debatt och på lika villkor lägga fram sina synpunkter mot det man har en annan åsikt om.

Att utse årets förvillare är ett skamligt sätt att smutskasta en meningsmotståndare och visa sitt förakt för andras åsikter. Det kan inte kallas för fri opinionsbildning, som föreningen på sin hemsida säger sig kämpa för.

Detta är närmast för dumt för att behöva bemötas - givetvis är VoF:s utspel och lite elaka utmärkelse ett exempel på just fri opinionsbildning - och det är heller inte av detta skäl jag tar upp Håkanssons debattinlägg, utan för ett annat argument han drämmer till med:

Om årets nobelpristagare i kemi, Dan Schechtman, hade bott i Sverige hade han förmodligen för länge sedan blivit utsedd till årets förvillare när han upptäckte kvasikristaller. Denna upptäckt stred fullständigt mot allt vad dåtidens forskare ansåg vara riktigt. Han fick utstå mycken smälek från framstående forskare och tvingades till och med lämna sitt arbete.

Det finns många andra exempel i historien där människor i stort och smått argumenterat för saker som gått på tvärs mot etablerad forskning och uppfattning men som senare har visat sig vara riktiga.

Detta är det så kallade Galileoargumentet, mycket vanligt förekommande bland folk som kommit på kant med vetenskapen, och därför bra att känna till.⁵ Martin Rundkvist bemöter argumentet föredömligt i en slutreplik i dagens SvD:

Här om dagen hävdade journalisten Bertil Håkansson att vi skall bortse från den medicinska forskningens rön om elöverkänslighet, eftersom det har hänt förr att forskare haft fel. Det brukar kallas för Galileoargumentet och är vanligt bland uppfinnare av evighetsmaskiner. "Folk ifrågasatte Galileo, men han fick rätt. De ifrågasätter mig med, och jag kommer också att få rätt en dag." Om detta skrev den amerikanske astronomen Carl Sagan, "Att folk skrattade åt vissa genier innebär inte att alla som folk skrattar åt är genier. De skrattade åt Columbus, de skrattade åt Fulton, de skrattade åt bröderna Wright. Men de skrattade också åt clownen Bozo."

Det duger inte att avfärda vetenskaplig kunskap med argumentet att forskare har haft fel förr. Man måste ange något rimligt skäl till att de vetenskapliga påståenden som man kritiserar är felaktiga. Vetenskaplig konsensus förändras över tid, men det betyder inte att man kan tro vad man vill i sådana frågor. Offentlig verksamhet måste bygga på bästa möjliga kunskap, det vill säga på dagens majoritetsuppfattning bland kunniga forskare. Särskilt när det handlar om folks hälsa.

Fotnoter

1) Även ett pris till Årets Folkbildare delas ut (nu senast till SVT:s Hjärnkontoret). Det är lite tråkigt att folikbildarpriset som regel hamnar i skuggan av förvillarpriset (så även här), men så fungerar mediedramaturgin...

2) För en sammanställning över det vetenskapliga kunskapsläget rörande elöverkänslighet, se Jesper Jerkerts artikel från 2010 i VoF:s egen tidskrift Folkvett.

3) Bl.a. Expressen rapporterade om saken, med bild och allt.

4) Ännu hetare blev debatten om förvillarutmärkelsen förra året, kring 2010 års pristagare Stockholmsinitiativet. Flera av de skamlösa klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet råkade nämligen, sitt vetenskapsförakt till trots, vara medlemmar i VoF. Höjdpunkten inträffade på VoF:s årsmöte den 2 april 2010, där tre företrädare för Stockholmsinitiativet - däribland Ingemar Nordin - deltog och försökte sabotera mötet med formaliafrågor. Nordin var också medundertecknare (tillsammans med bl.a. Sten Kaijser) på en skrivelse till årsmötet, med följande ordalydelse:

Att dela ut ett pris för Årets Förvillare är ovärdigt en förening som sätter den sakliga argumentationen högt och där kritik mot person inte bör förekomma. Vi menar att priset för Årets Förvillare är ett pris som syftar till att angripa enskilda personer eller organisationer. Det är dock enligt oss ett minimalt krav att VoF kan skilja mellan sak och person, och att föreningen inte är ett dåligt föredöme härvidlag. Ett förvillarpris förnedrar offentligt personer med avvikande åsikter och bidrar till ett debattklimat där människor avstår från att säga min mening pga risken att bli förlöjligade. Detta står i strid med de intellektuella värden som VoF står för.

Skrivelsen behandlades långdraget under punkten Övriga frågor. Uppriktigheten i Nordins vurm för snällhet i debatten kan ifrågasättas, t.ex. med hänvisning till vad han skrev på bloggen The Climate Scam mindre än 24 timmar före årsmötet:

När det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet.

Just det ifrågasättandet av Nordins uppriktighet är precis vad jag gjorde på mötet, och när jag läste upp sagda stycke började Nordin gorma och försöka hindra mig från att göra mig hörd, men tystades till slut ned av mötesordföranden. Så kan det gå till när debattens vågor går höga!

5) Givetvis är argumentet mäkta populärt också bland klimatförnekarna i Stockholmsinitiativet. Så här skrev Stockholmsinitiativets Peter Stilbs i en text från 2007 tillsammans med den amerikanske klimatförnekaren Fred Singer:

Faktum är att de mest banbrytande upptäckterna och nytänkandet tillkommit genom att en minoritet upptäckte att tillgängliga fakta och nya experiment motsäger den gällande dogmen, hypotesen eller teorin. I många fall fordrades det bara en minoritet bestående av en enda person – tänk på exempelvis Galileo eller Einstein.

Jag bemötte dem i Folkvett 4/2008:

Att denna linje inte lämpar sig att följa i praktiken inses dock av att det på varje Galileo och varje Einstein går tusen charlataner som envetet förfäktar nya revolutionerande teorier som är helt på tok. [...] Uppgiften att särskilja den unge Einstein från charlatanerna tillfaller i första hand hans fysikerkollegor, som strängt taget är de enda som har den nödvändiga kompetensen. Att folk allmänhet själva skall klara av den är helt orealistisk, och de gör därför klokast i att avvakta fysikersamhällets bedömning.

Back to basics

Min specialitet inom matematiken är sannolikhetsteori. Ibland säger jag lite skämtsamt att sannolikhetsteori handlar om slantsingling. Ett korn av sanning finns det i detta, då snart sagt allt vi sysslar med i sannolikhetsteorin byggs upp med slantsinglingarna som grund.¹ För det mesta syns dock inte slantsinglingarna bakom de modeller vi studerar - Isingmodeller, diffusionsprocesser, interagerande partikelsystem och vad det vara må - lite grand på samma sätt som vi inte ser de enskilda atomer som bygger upp oss själva och världen omkring oss. Därför känner jag mig lite glad över att slantsinglingarna i min senaste matematiska uppsats Rigorous computer analysis of the Chow-Robbins game, författad tillsammans med Chalmerskollegan Johan Wästlund², hamnar i omedelbart fokus. Back to basics!

I det så kallade Chow-Robbinsspelet singlar vi en slant upprepade gånger och får sluta när vi vill, utan någon begränsning på hur länge vi får hålla på. När vi slutar belönas vid med ett penningbelopp motsvarande den andel krona som erhölls, dvs antalet krona dividerat med antalet slantsinglingar. Om vi till exempel väljer att sluta efter sekvensen "klave, krona, klave, krona, krona", dvs efter tre krona av fem möjliga så att andelen krona blir ³⁄₅, blir vår belöning 60 öre.

Vad är en optimal strategi för detta spel, om syftet är att erhålla så stor förväntad (dvs genomsnittlig) belöning som möjligt?

En första gissning skulle kunna vara att eftersom varje slantsingling ger krona eller klave med sannolikhet ¹⁄₂ vardera så spelar det ingen roll hur vi gör - och vi får i snitt 50 öre hur vi än beter oss. Detta stämmer emellertid inte. Här är en strategi som ger mer än 50 öre i snitt:

Singla slanten en första gång. Avsluta om du får krona. Om du får klave, singla slanten en gång till, och avsluta sedan.

Denna strategi ger utfallet "krona" med sannolikhet ¹⁄₂, och "klave, krona" respektive "klave, klave" med sannolikhet ¹⁄₄ vardera. Förväntad belöning blir därför ¹⁄₂×1 + ¹⁄₄×¹⁄₂ + ¹⁄₄×0 kr = 62,5 öre.

Strategin kan förbättras ytterligare. T.ex. är det ju så att vi efter "klave, klave" har en hel del att vinna men inget att förlora på att gå vidare. Den som kombinerar ett visst mått av klurighet med dito händighet i bråkräkning kan roa sig med att arbeta vidare och finna successivt bättre strategier.³

Chow-Robbinsspelet har funnits i litteraturen sedan 1964, men något slutgiltigt svar på frågan om optimal strategi har inte kunnat ges. Johans och mitt bidrag består i utarbetandet av en datormetod som i given situation ger svar (med matematisk visshet) på om man bör gå vidare eller inte. Så t.ex. vet vi att med 100 gjorda slantsinglingar så bör vi avbryta om vi har minst 54 krona, men fortsätta om vi har högst 53. Datorberäkningarna blir dock ganska omfattande, och det finns vissa gränsfall där vi inte förmått avgöra huruvida det är lönsamt att gå vidare; det första fall vi inte lyckats knäcka är då vi har 116 krona av 220 möjliga. Läsaren inbjudes härmed att försöka förbättra vår metod.

Fotnoter

1) För den matematiskt litterate: Antag att vi har en obegränsad följd av oberoende kast med ett symmetriskt mynt. Skriv upp siffran 1 då vi får krona, och siffran 0 då vi får klave. Den sifferföljd vi då får (t.ex. 0011110101001...) kan alternativt beskrivas som binärutvecklingen hos ett tal valt enligt likformig fördelning (Lebesguemåttet) på intervallet [0,1]. Med hjälp av decimalsaxning kan vi i själva verket få oändligt många sådana slumptal, och från vart och ett av dessa kan vi konstruera en stokastisk variabel med vilken som helst fördelning vi önskar, och härifån kan vi bygga vidare våra stokastiska modeller av godtycklig komplexitetsgrad.

2) Johan är en av matematikersveriges vassaste tänkare, känd bland annat för sitt i samarbete med Svante Linusson utarbetade bevis av Parisis förmodan och för sitt banbrytande arbete om det stokastiska handelsresandeproblemet.

3) Ett klurigt fall är det ovan nämnda där vi har tre krona av fem möjliga. Jag roade mig under en julkonsert med Bo Kaspers Orkester i förra månaden med att i huvudet bevisa att i det fallet är det lönsamt att fortsätta. En trevlig övning - dock räknar jag inte med att alla läsare kommer att instämma i min uppfattning att dylika huvudräkningar är en bra metod att förhöja en konsertupplevelse.

Anpasslighetens ironi

Världen är raffinerat ironisk: av alla samhällsdebattörer jag känner är det endast den minst anpassliga som har förstånd och perspektiv nog att självmant se sin egen anpasslighet. 2012 års första DN-krönika av Lena Andersson är lika vass som hennes senaste bok.

Dör man av att teleporteras?

I ett tidigare blogginlägg presenterade jag ett tankeexperiment inbegripandes ett hypotetiskt framtida färdmedel kallat teleportering, som går till på följande vis. Under narkos får man sin kropp scannad, atom för atom. Kroppen destrueras samtidigt som den fullständiga informationen från scanningen skickas till destinationsorten, där kroppen sedan rekonstrueras, åter atom för atom. Sedan man väckts upp ur narkosen kan man fortsätta med sitt liv som om ingenting har hänt.

Mitt teleporteringsscenario väckte viss opposition i bloggens kommentarstråd, främst längs två linjer. Thomas Svensson hävdar att vi aldrig kommer att kunna genomföra scanning och rekonstruktion med tillräcklig precision för att teleportering skall kunna fungera. Denna fråga skall jag här låta bero - det kan hända att Thomas har rätt, men det kan också hända att han har fel, och jag tror knappast att någon idag är i stånd att avgöra vilket.

Tobias Malm har en helt annan invändning. Han accepterar (åtminstone som ett tankeexperiment) premissen att teleporteringstekniken fungerar så till vida att den nya kroppen blir en exakt kopia av den gamla, men han hävdar att den inte alls duger som transportmedel, eftersom resenären dör och ersätts av en ny (exakt likadan) person. Ett längre meningsutbyte Tobias och mig emellan ledde inte till något närmande mellan våra uppfattningar. Jag tänker här göra ett nytt försök att förklara mitt ställningstagande, grundat i filosofen Derek Parfits teori för personlig identitet.

Derek Parfits Reasons and Persons från 1984 är en underbar bok och gissningsvis¹ ett av de bästa och viktigaste filosofiska arbeten som utkommit under min livstid. Den teori om personlig identitet som Parfit lägger fram i boken (såsom jag uppfattar honom) och som jag här vill försvara, kan vid första påseende synas kontraintuitiv, rentav frånstötande. Vid närmare skärskådan är det dock svårt att hitta något fel i den. Dessutom har den en stora dygd i att den håller sig helt inom en naturalistiska världsbild, dvs inget annat behöver antas existera än rent fysikaliska ting: materia, energi, etc. Specifikt behöver vi inte postulera existensen av någon Cartesisk icke-materiell "själ", något som annars leder till enorma filosofiska svårigheter.

En egenhet hos Parfits syn på personlig identitet är att personlig identitet är en egenskap som kommer i olika grader. Jag är nästan (men inte 100%) samma person som den 43-åring vi kan kalla Olle2010, jag är i något mindre grad samma person som 33-åringen Olle2000, och jag är i ännu mindre grad men ändå i någon mån samma person som 5-åringen Olle1972.

Personlig identitet är viktigt för hur vi lever våra liv. När jag, Olle07:35, står och steker ett par frukostägg så är det med avsikten att den person Olle07:45 som kommer att existera om 10 minuter skall få njuta av smaken av stekta ägg framför TV:s morgonnyheter. Då jag steker äggen tänker jag mig inte detta som någon altruistisk handling åt någon person vem som helst, utan jag tänker mig att jag gör det åt mig själv, vilket förutsätter att Olle07:45 är samma person som jag. Vad är det då som gör Olle07:45 till samma person som mitt nuvarande jag, Olle07:35? Denna personliga identitet brukar vi ta för så självklar att vi inte funderar över saken, men en filosof behöver reda ut vad som egentligen menas. Parfits svar är att den personliga identiteten består i att Olle07:45 har psykologiska egenskaper som i mångt och mycket överensstämmer med Olle07:35, inte minst att han delar i stort sett alla de minnen som Olle07:35 har av sitt liv fram till denna morgon klockan 07:35. Inget utöver detta krävs för att personlig identitet skall anses gälla.

Mer allmänt, antag att personen M₀ lever vid tidpunkten s, låt t vara en senare tidpunkt, och låt U vara en given upplevelse (t.ex. smakupplevelsen av stekta ägg). Centralt i detta sammanhang är att försöka förstå vad följande påstående betyder.

M₀ överlever till tidpunkten t och erfar då upplevelsen U. (1)

Parfit hävdar att (1) är samma sak som följande påstående.

Det existerar vid tiden t någon person M₁ som upplever U
och vars medvetandetillstånd är en psykologisk fortsättning
på det medvetandetillstånd M₀ hade vid tiden s. (2)

Med psykologisk fortsättning menas här att M₁ vid tidpunkten t har någorlunda samma psykologiska konstitution som M₀ och delar (någorlunda okorrumperat) de minnen som M₀ vid tidpunkten s hade av sitt liv fram till tiden s. Ett annat sätt att säga detta är att M₁ vid tiden s upplever sig ha varit M₀ vid tiden t, på ett sätt som någorlunda överensstämmer med M₀:s uppfattning om sig själv.²

Vi kan uppfatta (1)=(2) som Parfits definition av vad det innebär att överleva till en viss tidpunkt och då uppleva något. Många, inklusive Tobias Malm om jag förstått honom rätt, skulle här hävda att likhetstecknet mellan (1) och (2) missar något väsentligt - att den långtgående likheten mellan M₀:s och M₁:s medvetanden inte räcker, utan vi behöver på något vis slå fast att det handlar om samma exemplar av medvetande. Men vad detta innebär är ingalunda klart. Ett stycke terminologi kan vara på plats: låt mig använda ordet överlevnad för att beteckna det förhållande mellan Olle07:35 och Olle07:45 som med den här redovisade Partifska synen krävs för att vi skall vara någorlunda samma person, och ordet Öfverlefnad (med stort Ö och två små f) för det lite oklara extra som krävs för att en anti-Parfitian som Tobias skall bli nöjd och hävda att Olle07:35 och Olle07:45 är samma person. (Utan att veta riktigt vad Öfverlefnad innebär väljer jag att använda beteckningen anti-Parfitian för den som avvisar den Parfitska synen på personlig identitet för att istället kräva Öfverlefnad.³)

Notera att med Parfits definition (1)=(2) spelar det ingen roll om jag gått till fots från köket till TV-rummet, eller om jag (en smula extravagant, måhända) använder mig av teleportern - oavsett vilket val av transportmedel jag väljer överlever jag. För att jag skall Öfverlefva krävs dock att jag går till fots - väljer jag teleportern Öfverlefver jag inte utan ersätts (med det anti-Parfitianska synsättet) av en ny och identiskt likadan person.

Rättså mycket av det tidigare meningsutbytet Tobias och mig emellan handlade om ett tänkt teleporteringshaveri, där jag (OH) avser teleportera mig från Jorden till Mars, men där något tekniskt haveri inträffar så att destruktionen av den gamla kroppen inte blir av, så att det plötsligt finns två personer, OH1 (på Jorden) och OH2 (på Mars), som båda gör anspråk på att vara jag. Vad som, med det Parfitska synsättet, händer här är att OH överlever i dubbla upplagor. För en anti-Parfitian kan det synas absurt att ett medvetande på detta vis delar upp sig i två olika medvetanden som sedan fortsätter att gå skilda vägar, men om vi skärskådar (2) ser vi att det blott handlar om att det samtidigt finns två olika personer (OH1 och OH2) som båda uppfyller kraven på att utgöra en psykologisk fortsättning på OH, vilket inte tycks mig vara någon uppenbar absurditet.

I samma meningsutbyte hävdade jag att (vad jag nu kallar) anti-Parfitianism svårligen låter sig förenas med naturalism. För att inskärpa denna poäng, låt mig kontra med ännu ett tankeexperiment. Denna gång har vi byggt om teleportern till en kopiator: när scanningen är klar skapas en ny kropp, som en exakt kopia av den gamla, utan att den gamla destrueras. Låt oss säga att Tobias nyttjar en sådan kopiator, så att vi därmed får två personer, TobiasI (med Tobias originalkropp) och TobiasII (med den kopierade kroppen). Vidare tänker vi oss att just den här kopiatorn är utrustad med följande extrafunktion: de två kropparna skickas, alltjämt i nedsövt tillstånd, in i en karusell, som snurrar ett slumpmässigt antal halv-varv för att sedan skicka den ena kroppen till destruktion, och den andra till uppväckning ur narkosen vid en given tidpunkt t. Det hela sker automatiskt och bakom lyckta dörrar, och det finns inget sätt för någon att rekapitulera vilken av kropparna det var som destruerades och vilken som blev kvar. Spelar det någon roll om det är TobiasI som blir kvar och väcks ur narkosen (Scenario A) eller om det är TobiasII (Scenario B)?

Världens fysiska tillstånd vid tiden t är identiskt likadant i Scenario A och i Scenario B. Som god naturalist kan jag därför inte särskilja de båda scenarierna, och därmed heller inte finna något skäl att föredra det ena scenariot framför det andra. Med ett Parfitskt synsätt är det också egalt för Tobias vilket av dem som skall inträffa, ty han överlever i båda fallen.

För en anti-Parfitian ser saken emellertid annorlunda ut, ty enligt denne Öfverlefver Tobias i Scenario A men inte i Scenario B. Vi kan därför anta att anti-Parfitianen av hänsyn till Tobias tycker att världen vid tiden t under Scenario A är att föredra framför världen vid tiden t under Scenario B. Vi ställer nu anti-Parfitianen följande fråga: Finns det någon skillnad mellan tillståndet i världen vid tiden t under Scenario A och tillståndet i världen vid tiden t under Scenario B? Om anti-Parfitianen vill hålla sig till ett naturalistiskt synsätt hanmnar han i ett svårt dilemma. Å ena sidan, om han svarar ja, så medger han att det finns skillnader mellan de två världarnas tillstånd som inte är fysikaliska (ty att de är fysikaliskt identiska har vi redan antagit som en av premisserna i tankeexperimentet) och måste därför ge upp sin naturalism. Å andra sidan, om han svarar nej, så har han därmed medgett att han föredrar den ena av två identiska världar, vilket måste betecknas som ett tämligen irrationellt ställningstagande. Av detta skäl hävdar jag att anti-Parfitianismen knappast låter sig förenas med naturalism.

Efter denna kritik mot anti-Parfitianismen, låt mig avsluta med att ta upp och bemöta två naturliga invändningar mot det Parfitska synsättet.

Invändning 1. Jag vet av egen erfarenhet att det Parfitska synsättet är fel, ty jag har gott om minnen av hur jag faktiskt Öfverleft från en tidpunkt s till en senare tidpunkt t.

Svar. Om du skärskådar vad du faktiskt minns rörande tidpunkterna s och t, så är det nog för det första att du var medveten vid tiden s (samt vad du då upplevde), för det andra att du var medveten vid tiden t och att ditt medvetandetillstånd då var en psykologisk fortsättning på ditt tillstånd vid tiden s (samt vad du vid tiden t upplevde), och för det tredje att ditt medvetandetillstånd just nu är en psykologisk fortsättning såväl på ditt tillstånd vid tiden s som på ditt tillstånd vid tiden t. Allt detta faller inom ramen för den Parfitska överlevnaden (med litet ö och inga f). Minns du något mer i sammanhanget? Nej, jag tänkte väl det. Ditt vittnesmål är därför helt kompatibelt med det Parfitska synsättet.

Invändning 2. Om du inte tror att du kommer att Öfverlefva utan blott överleva, varför bryr du dig då överhuvudtaget om hur det går för den person som bär ditt namn och ditt personnummer i framtiden?

Svar. En mycket bra fråga! Orsaken till mitt beteende är nog helt enkelt att jag tillhör homo sapiens - en djurart som uppkommit via selektion medelst naturligt urval, något som lett till att endast de individer som tenderar att på olika vis försöka gynna sin egen framtid lever tillräckligt länge för att lyckas reproducera sina gener in i framtiden. Nu vill jag dock inte begå det naturalistiska felslutet och se denna förklaring som ett försvar för mitt agerande. Kanske borde vi försöka bli mindre ensidiga i ombesörjandet av det egna framtida välbefinnandet, och satsa något mer än vi gör idag på andras framtida välbefinnande. Detta är i själva verket vad många etikfilosofer genom tiderna hävdat - alltifrån vem det nu är som skrivit Tredje Mosebok 19:18 ("du skall älska din nästa såsom dig själv") till Parfit själv.

Fotnoter

1) Mer än en gissning kan jag strängt taget inte prestera, med tanke på vilken försvinnande liten andel av den filosofiska litteraturen jag är bekant med.

2) Detta kan tyckas diffust, t.ex. med min upprepade användning av ordet "någorlunda". Att göra personlig identitet till något mer diffust och gradvis än något som gäller antingen helt och hållet eller inte alls, är dock som sagt en del av poängen med Parfits analys.

3) Det kan så klart finnas många olika anti-Parfitianska synsätt; här väljer jag att försöka hålla mig så nära Tobias Malm som möjligt i vad jag beskriver som anti-Parfitianismen. Det är inte säkert att beskrivningen blir 100% rättvis; jag är av uppenbara skäl inte någon idealisk talesman för anti-Parfitianism.