Om KVA:s nya AI-skrift

Ett av de olika sätt som Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) bedriver sitt utåtriktade arbete mot allmänheten är via den överlag utmärkta skriftserien Vetenskapen säger. Konceptet att på 16 lättillgängliga sidor presentera något aktuellt vetenskapsområde är utmärkt, men djävulen bor i detaljerna, och den senaste utgåvan, vilken utkom den 11 april i år och handlar om AI, är inte helt lyckad.

Som KVA-ledamot känner jag ett behov av att meddela att denna skrift inte representerar någon konsensusuppfattning inom KVA om AI-frågor. Rent formellt kan hävdas att detta påpekande är överflödigt, eftersom det på broschyrens sista sida står att den är författad av en expertgrupp bestående av Virginia Dignum, Fredrik Heintz, Danica Kragic Jensfeldt, Amy Loutfi och Anders Ynnerman, och att den "speglar expertgruppens uppfattning och ska inte ses som ett uttalande eller ställningstagande av [KVA]". Med tanke på hur lätt hänt det kan vara att läsaren missar detta, och på hur hårt KVA har marknadsfört skriften bland annat i sociala medier, ser jag ändå ett värde i att göra den separata disclaimer som denna bloggpost utgör.

I slutet av broschyren ägnas ett par sidor åt diverse framtida samhällsutmaningar som AI reser, vilka genomgående är av mer jordnära karatär än de existentiella riskfrågor jag brukar lyfta exempelvis i mina föredrag och böcker samt här på bloggen. Frågor av det senare slaget omnämns i KVA-skriften endast som hastigast, i en faktaruta med följande ordalydelse:

AGI och debatten om X-Risk

Artificiell Generell Intelligens (AGI) skulle vara ett AI-system som kan göra allt som vi människor kan, och mer. En del AI-forskare anser att vi är ganska nära detta – andra att det dröjer decennier, eller att AGI aldrig kommer att finnas. Flera stora företag tävlar i dag om att först lyckas utveckla AGI. Nu växer en debatt om så kallad existentiell risk, X-Risk: att AGI utom kontroll skulle kunna hota vår existens. Vad händer om vi skapar AGI, ger den stort inflytande över den fysiska världen och otillräckliga instruktioner? Vissa forskare menar att systemen skulle kunna prioritera andra mål högre än vår trygghet och skada oss för att uppnå de målen.

AI-experter är inte överens om hur stor X-Risk är och när, eller ens om, den blir aktuell. Men de som varnar vill att även den risken tydligt vägs in i AI-regleringar.

Allt annat lika är det såklart positivt att denna faktaruta finns med jämfört med om den inte hade gjort det. Ändå anser jag att den styvmoderligt undanskymda plats xriskfrågan fått i broschyren skapar en skevhet i det övergripande budskapet. Den läsare som trots allt når ända fram till faktarutan och inför dess besked kanske tänker "oj, hota vår existens, det låter allvarligt", men broschyrens utformning är som gjort för att läsarens nästa tanke skall vara "fast nej, AI-forskarna har rimligtvis läget under kontroll, för om de inte hade det skulle väl skriften ha fått en annan utformning där denna katastrofrisk fått ett helt annat utrymme, antagligen redan från sida ett".

Men detta intryck är bedrägligt, för situationen är inte under kontroll. Jag finner detta särskilt allvarligt med tanke på att en explicit uttalad målgrupp för skriftserien är gymnasieelever. Det kan inte vara en ok kommunikationsstrategi gentemot våra barn och ungdomar att tona ned och sopa under mattan de globala problem vi vuxna skapat och på några års sikt är i färd med att lämna över till dem.

Att faktarutan alls kom med tar jag åt mig äran av. Någon månad innan broschyren släpptes fick jag - närmast av en tillfällighet - möjlighet att läsa ett utkast och en inbjudan att kommentera. I utkastet fanns inte ett ord om xrisk-frågor, och med min kännedom om de forskare som ingick i författargruppen (jag känner alla utom en och är väl bekant med deras ointresse för xrisk) är jag övertygad om att så hade förblivit fallet även i slutversionen om jag inte hade besvarat inbjudan att kommentera. Det som här följer är ett par mycket lätt redigerade utdrag ur det ebrev jag skrev den 14 mars till Ulf Ellervik, som inte ingick i författargruppen men som har ett övergripande redaktionellt ansvar för skriftserien.

Hej Ulf, och tack för att jag fick kika på utkastet till Vetenskapen säger – om AI!

Mycket i texten är utmärkt, men jag har ett antal mindre påpekanden som jag tycker föranleder korrigeringar, plus en betydligt större synpunkt som i korthet innebär att texten bleve till stor skada om den publicerades i nuvarande skick. Men låt mig avverka småsakerna först.

Den därpå följande listan över mindre synpunkter, vilka överlag behandlades nöjaktigt i broschyrens slutversion, kan vi lämna därhän. Efter listan gick jag rakt på mitt huvudbudskap:

Så långt randanmärkningarna – nu till min allvarligaste kritik mot textutkastet:

Det räcker med ett kort studium av människans förhistoria för att inse hur farligt det kan vara att hamna på efterkälken och på anda plats på listan över planetens intelligentaste arter. Skapandet av AGI utgör därför en existentiell risk för Homo sapiens, och det är därför en alarmerande situation vi idag befinner oss i när de tre ledande AI-utvecklarna (OpenAI, Anthropic och Google/DeepMind) är inbegripna i en rasande kapplöpning mot AGI, där ledande företrädare för dessa bolag förutser att bara några få år återstår tills detta mål är uppnått, men utan att kunna prestera några tillnärmelsevis övertygande lösningsförslag på den så kallade AI Alignment-problematik som syftar till att göra AGI till mänsklighetens tjänare eller vän istället för dess utplånare.

Denna AI-drivna existentiella risk (xrisk) har på några få år seglat upp som den enligt min mening allra mest akuta samhällsfrågan att lösa, och om vi misslyckas med det så kan det mycket väl gå så illa att ingen enda människa får uppleva innevarande decenniums utgång. Att i en text som Vetenskapen säger – om AI underlåta att med så mycket som ett ord omnämna denna xriskproblematik är en grotesk felbedömning.

I textens avslutande avsnitt talas en del om andra AI-risker, förknippade med exempelvis deep fakes och med hur enskilda bidragstagare i det nederländska socialförsäkringssystemet kan komma i kläm till följd av skeva AI-bedömningar. Det är bra, för dessa frågor är viktiga, men att dryfta dem utan att alls nämna AI-xrisk är lite som om ett säkerhetsinspektionsprotokoll inför fartyget Titanics jungfrufärd skulle anmärka på den lite för glesa förekomsten av brandsläckare i fartygskorridorerna, och på halkrisken i köksutrymmena, men utan att ägna minsta uppmärksamhet åt fartygets sjöduglighet i händelse av grundstötning eller krock med isberg.

Extra märkligt blir intrycket av texten då den vidgår att AGI kan vara på gång (med en formulering som ”vissa AI-forskare hävdar att vi är ganska nära”), utan att gå vidare med den xrisk-problematik som därigenom ligger ytterst nära till hands.

Jag hävdar givetvis inte att frågan om AI-xrisk är okontroversiell. Tvärtom, uppfattningarna hos ledande forskare på området går starkt isär, vilket nyligen exemplifierades i en samanställning av några kända AI-profilers uppskattningar av risknivån (https://pauseai.info/pdoom). Så någon konsensus om att risken är betydande finns inte, men ej heller finns konsensus om att den är försumbar, något som dock blir det implicita budskapet i det nuvarande utkastet. Om detta står sig i textens slutversion blir den i praktiken till ett bidrag till den osakliga propagandakampanj om AI:s ofarlighet som drivs av mörka krafter med kortsiktiga kommersiella och andra intressen.

Det går inte an. Det går sannerligen inte an i ett läge där två av de tre forskare som delade 2018 års Turingspris med en prismotivering som inkluderar orden ”the fathers of the deep learning revolution”, jämte ledarna för de tre främsta AI-laboratorierna, plus hundratals prominenta AI-forskare och professorer, tillsammans skrivit under på att AI-xrisk är en av vår tids angelägnaste frågor att hantera (https://www.safe.ai/work/statement-on-ai-risk). När Vetenskapen säger – om AI når sin slutliga utformning och publiceras behöver xrisk-prespektivet finnas med. Det kan inte undanhållas våra gymnasieungdomar och andra läsare av den planerade pamfletten. Och med tanke på frågans ohyggliga dignitet – det handlar ju om huruvida våra anhöriga och släktingar som nu är i spädbarnsåldern skall få chansen att växa upp till skolålder – räcker det inte med att saken omnämns med ett par-tre meningar, utan den behöver ägnas åtminstone en eller helst två sidor i den slutliga tryckta texten.

Något som helst problem att fylla detta utrymme med intressant och engagerande sakdiskussion finns inte. Evidensen för att vi står inför en akut risksituation har under de år som gått av 2020-talet snabbt vuxit sig allt starkare. En del av detta redovisas utförligt i 2023 års upplaga av min senaste bok Tänkande maskiner (https://fritanke.se/bokhandel/bocker/tankande-maskiner/). Idealt skulle, med tanke på hur kontroversiell frågan är, pamfletten redogöra för argumenten hos båda sidor – de som menar att AI-xrisk bör tas på allvar och de som menar att vi kan rycka på axlarna åt den. En viss svårighet med detta är dock att den senare kategorin argument tenderar att vara så svaga och lättflyktiga att de vid minsta kritiska analys avdunstar. För ett typexempel på det sistnämnda, se den paneldiskussion jag i höstas deltog i tillsammans med Virginia Dignum (https://haggstrom.blogspot.com/2023/10/debating-ai-takeover-with-virginia.html) vars fingeravtryck är tydliga på många ställen i föreliggande textutkast. Sagda svårighet kan dock övervinnas, och jag är övertygad om att pamflettens slutliga utformning kan göras bra och välbalanserad.

Låt mig slutligen notera att textutkastets avslutningsstycke –

Det är inte ovanligt att människor är rädda för AI. Ofta beskrivs AI som något som händer oss, något vi inte kan kontrollera utan bara försöka lindra konsekvenserna av. Det ger en känsla av maktlöshet. Men AI händer inte oss – det är vi som får AI att hända. AI skapas och designas av människor och det ger oss alternativ och val. Genom ansvarsfull utveckling, tydliga regler och noggranna etiska överväganden kan vi säkra att risken för skador blir så liten som möjligt och att AI används för samhällets bästa.
– är välskrivet och något jag helt och fullt kan skriva under på. Den ansvarsfulla utvecklingen kan dock inte bygga på att vi blundar för risker och sopar dem under mattan. Sanningen behöver ses i vitögat även när den är skrämmande, precis som fallet är med klimatfrågan. Och precis som med klimatfrågan är syftet med denna klarsyn inte att göra folk rädda. Syftet är att sprida den beslutsamhet som krävs för att korrigera utvecklingen. Om det bedöms att jag kan vara till nytta med det vidare arbetet med texten står jag givetvis till tjänst.

Mvh,
Olle

Om den nya forskningspropositionen

Regeringens nya forskningsproposition, kallad Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, som presenterades i förra veckan, är inte alls bra, med dess ensidiga fokus på innovation och industrisamverkan. I Svenska Dagbladet idag sätter nio företrädare för Kungliga Vetenskapsakademien - inklusive yours truly - ned foten, och förklarar under rubriken "Vill vi ha tio år av kortsiktig forskningspolitik?" vad som är fel med regeringens förslag. Så här inleder vi vår debattartikel:

Innovation 400, samverkan 207 och utmaning 143. Så många gånger förekommer de här orden i regeringens nyligen offentliggjorda forskningsproposition. Man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram. Detta, särskilt som orden samhällsvetenskap, grundforskning, humaniora samt naturvetenskap bara används 15-4 gånger – i fallande ordning.

Ordfördelningen säger verkligen något om vad som betonas i den här propositionen, för trots att den förstås innehåller en hel del åtgärder som rör vetenskapens villkor, framstår förslagen i hög grad som instrumentella för det överordnade ändamålet att främja den svenska industrins konkurrenskraft via innovationer i ordets snäva patentmening. Därför återfinns inte mycket om hur regeringen med politiska medel vill bidra till att skapa så gynnsamma villkor som möjligt för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Vi finner inget substantiellt om vad regeringen vill göra för att skydda och stärka en akademisk kultur där forskarna stimuleras att ställa så bra frågor som möjligt och där de ges rimligt med tid att hålla fast vid dem trots ideliga skiften i vad som fångar och oroar politiker och medborgare, så att de kan ge verkligt hållbara och långsiktigt användbara svar på sina och medborgarnas frågor.

I propositionen tar regeringen sin utgångspunkt i vad den uppfattar som ett växande kvalitetsproblem i svensk forskning, att Sverige på senare år har förlorat positioner i den internationella tävlingen om andelen högciterade artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Därefter föreslår den en höjning av det statliga forskningsstödet med sammanlagt knappt 2 miljarder kronor, varav den allra största delen kommer de sista åren, det vill säga kanske inte alls och hur som helst ändå inte som någon höjning i reala termer. Den fria forskningen ägnas några hövlighetsfraser, men till allra största delen fördelas medlen någorlunda jämnt mellan ett stort antal paket med öronmärkta, strategiska satsningar och en höjning av universitetens basanslag som är villkorade på ett sådant sätt att de är betydligt mindre fria än de ser ut att vara.

Det vore rimligt att anta att regeringen tror att detta paket ska lösa de kvalitetsproblem som redovisas i början, att Sverige som följd av satsningarna ska flytta uppåt i citeringslistan. Eller skulle propositionen bli densamma oavsett? Har förslagen över huvud taget något med de möjligen sviktande citeringarna att göra? Tror regeringen själv på kopplingen?

Läs hela artikeln här!

Fem framträdanden i Göteborg (och två i Stockholm)

Det ser ut att bli en rad publika framträdanden för mig i november och december:

• Onsdagen den 11 november kl 18.00 talar jag över ämnet "En framtid med robotar och artificiell intelligens: möjligheter och orosmoln" på Ekocentrum, Aschebergsgatan 44, Göteborg. Fritt inträde.

• Måndagen den 16 november kl 12.20 talar jag över (det snarlika) ämnet "Artificiell intelligens på gott eller ont: en futurologisk betraktelse" i Chalmersvillan, Gibraltargatan 1A, Göteborg. Arrangör är Chalmers fakultetsklubb. Lunch serveras kl 11.45 till ett pris om 70 kr, och anmälan görs senast 12 november via Doodle.

• Tisdagen den 24 november kl 18.00 deltar jag i ett samtal om ämnet "Är ateism en religiös tro?" med filosofen Jonna Bornemark och Humanisternas ordförande Christer Sturmark, under ledning av Sewilius Berg. Samtalet är ett arrangemang av ABF:s Göteborgsavdelning, och äger rum på restaurang Trappan, Folkets Hus, Järntorget, Göteborg.

• Onsdagen den 25 november kl 20.00 talar jag över ämnet "Kan robotar ha medvetande?" på restaurang Haket, Första Långgatan 32 i Göteborg, i ett arrangemang av VoF:s (föreningen Vetenskap och Folkbildning) Göteborgsavdelning.

• Tisdagen den 1 december kl 18.30 talar jag över ämnet "Robotapokalyps?" på Stadsmuseet, Norra Hamngatan 12 i Göteborg. Arrangör är Sällskapet Gnistan, vilket verkar sakna närvaro på nätet, och jag tror dessvärre att arrangemanget endast är öppet för medlemmar.

• Fredagen den 4 december talar jag över ämnet "Är det OK för en statistiker att medverka i utveckling av domedagsvapen?" på Cramérsällskapets höstmöte, vilket äger rum på KTH i Stockholm kl 10-15. Mer exakt lokalangivelse och program kommer att meddelas längre fram.

• Onsdagen den 16 december kl 18.00 talar jag över ämnet "Statistiska analyser i vetenskapliga studier: kris, debatt, åtgärder" på Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), Lilla Frescativägen 4A i Stockholm. Fritt inträde, och någon föranmälan krävs inte.

En önskan om att Lennart Bengtsson lämnar KVA

Vetenskapen och det vetenskapliga tänkandet utgör oundgängliga komponenter i hanterandet av de enorma utmaningar mänskligheten står inför under det närmaste århundradet. Därför är det viktigt att vetenskapen åtnjuter allmänhetens förtroende.¹ Undersökningar visar att förtroendet här i Sverige för vetenskapen ligger på en hygglig nivå, men att en fallande tendens föreligger. Orsakerna till det senare är utan tvivel mångfacetterade, och frågan om hur trenden kan vändas är givetvis komplicerad, men det finns ett antal uppenbara saker som vetenskapssamhället bör undvika att associera sig med. En tydlig black om foten har varit det stöd som det (mer på ideologiska än på empiriska grunder) under stora delar av 1900-talet gav åt rashygieniska föreställningar och praktik. Denna mörka historia bör inte sopas under mattan, men det är samtidigt viktigt att vetenskapssamhället tydligt tar avstånd från den barbariska verksamhet som bedrevs i vetenskapens namn. Att en framstående forskare idag inför öppen ridå återfaller i rashygieniskt tänkande är givetvis mycket ovanligt, men när det väl händer är det enligt min mening mycket allvarligt. Den välmeriterade klimatforskaren Lennart Bengtsson, professor i dynamisk meteorologi och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), framhöll nyligen, på bloggen Anthropocene [webcite] den 5 april i år, vikten av att i utformningen av svensk migrationspolitik beakta rashygieniska aspekter:

Uppenbarligen uppgick neandertalmänniskan gradvis i homo sapiens eftersom ett litet antal neandertalgener fortfarande återfinns hos dagens moderna människor. Det behöver därför inte innebära någon dramatisk händelse som tidigare spekulerats i, utan helt enkel att de inte kunde bevara sin egenart och helt enkelt assimilerades av homo sapiens och nu finns kvar där som genetiska spillror.

Idag bevittnar vi sannolikt en analog transformation i Sverige där landets befolkning och kultur ändras i rasande takt. Redan om 25 år räknar man med att hälften av landets befolkning är utlandsfödda eller med föräldrar som utlandsfödda. Redan vid slutet av seklet kommer den svenska urbefolkningen att vara i minoritet för att sannolikt gradvis upplösas under de kommande århundradena. En liknande utveckling kommer sannolikt också att äga rum i andra europeiska länder men knappast kommer det att fortlöpa i samma rasande takt som i Sverige.

[...]

Nu kan man kanske hävda att vad vi ser är lika oundvikligt som det öde som drabbade neandertalarna eftersom en liten folkspillra på en promille av jordens befolkning i längden inte kan bevara sin egenart, med det är ändå uppseendeväckande att man avsiktligt påskyndar detta sitt kulturella självmord utan att för detta ha inhämtat sina medborgares stöd. En särskild tragik ligger i den hastighet med vilken transformationen genomdrivs då det svenska samhället omöjligt kan klara detta och snart kan komma att hamna i en svår ekonomisk och kulturell kris då omfattningen av den nuvarande invandringen är fullständigt och totalt ohållbar. Det djupt tragiska är att de ledande i samhället inte velat förstå detta utan fortsätter sitt lämmeltåg mot sitt sammanbrott och dels med en befolkning som i sin letargi inte haft kraft, förmåga och fantasi att föreställa sig vad som väntar. Det öde svenskarna kan komma att drabbas av har mycket gemensamt med neandertalarnas öde.

Som KVA-ledamot finner jag det utomordentligt genant att en annan ledamot av samma församling yttrar den här sortens mörkbruna åsikter. Men det är inte om mina personliga känslor detta handlar, utan om vetenskapens anseende. Med sina uttalanden skadar Lennart Bengtsson anseeendet hos såväl KVA (denna den kanske förnämsta vetenskapliga sammanslutningen i vårt land) som vetenskapen i stort. Jag tror och hoppas att han egentligen förstår detta, och jag önskar att han i syfte att minska skadeverkningarna av sina yttranden tar sitt ansvar och utträder ur KVA.²

Fotnoter

1) Dock helst utan att okritiska föreställningar (vilka jag ibland varnat för här på bloggen) florerar om att vetenskapen automatiskt kommer att bringa mänskligheten lycka och välgång och att alla forskningsframsteg automatiskt blir av godo.

2) Detta är inte första gången jag på denna blogg i kritiska ordalag uppmärksammar Lennart Bengtssons olika ideologiska utspel (se t.ex. mina bloggposter förra året om hans beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket och om hans dito synpunkter av antifeministisk och invandringskritisk art) men det jag idag citerar är nog det värsta jag sett från hans penna.

Special virtual issue of Physica Scripta: Emerging technologies and the future of humanity

Readers interested in the vitally important topic of emerging technologies and their potential consequences for the future of humanity are encouraged to check out the new virtual issue of Physica Scripta on precisely this topic. It grew out of a meeting at the KVA (Royal Swedish Academy of Sciences) in March last year. Besides a short editorial by yours truly, it contains at present three excellent papers (a fourth may be forthcoming), namely:

• The great downside dilemma for risky emerging technologies by Seth Baum. The author offers, with particular focus on the example of geoengineering, a principled discussion of the dilemma involved in deciding whether to go ahead with a technology that can one hand can bring about great benefits, but on the other hand risks causing global catastrophe.
• Of Malthus and Methuselah: does longevity treatment aggravate global catastrophic risks? by Karim Jebari. As the title indicates, this is a discussion about possible catastrophic risks in connection with radical life extension.
• Responses to catastrophic AGI risk: a survey by Kaj Sotala and Roman Yampolskiy. This is a mildly updated version of an extremely important paper that has been around in preprint form since 2013 and that I praised in a blogpost from that year; it is a systematic discussion of risks associated with a breakthrough in artificial intelligence, and what we can do about them.

Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket

Meteorologen och KVA-ledamoten Lennart Bengtsson, född 1935, är en av Sveriges mest meriterade klimatforskare.¹ En diger vetenskaplig meritförteckning är dock ingen garanti för ett gott omdöme, och Bengtsson har på senare år gjort sig känd genom en räcka uppseendeväckande påståenden ämnade att bagatellisera klimathotet. Han har alltmer kommit att närma sig klimatförnekarlägret, vilket har varit en dyster resa att skåda, och i förra veckan tog han ett steg som knappast kan uppfattas som annat än att han officiellt kommer ut som klimatförnekare,² genom att låta ansluta sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations³ (GWPF) så kallade Academic Advisory Council, där han har sällskap av ökända klimatförnekare som exempelvis Ian Plimer, Richard Lindzen, Bob Carter och Freeman Dyson.

Första gången jag kom i kontakt med Lennart Bengtsson var på ett klimatseminarium i Rosenbad 2009, då vi båda var anlitade för att diskutera en klimatrapport av Markku Rummukainen och Erland Källén. Jag skall villigt erkänna att jag den gången blev ganska imponerad av hans auktoritet och hans person, och föga anade jag hans klimatförnekarböjelser. Av vad jag senare sett av hans debattinsatser har intrycket dragit något åt Dr-Jekyll-och-Mr-Hyde-hållet. Han har understundom (t.ex. i de gästinlägg han bidragit med på Uppsalainitiativet) riktat mycket skarp kritik mot de klimatförnekarfloskler som sprids från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring, samtidigt som han i andra stunder sett sig föranledd att själv ventilera sådana floskler (en debattartikel i UNT 2009 med rubriken Växthursgasers inverkan är ringa är ett tidigt exempel).

Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,⁴ men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Det är uppenbart att han trivs bra med den råa antiintellektuella ton med dragning åt näthat som där är förhärskande, och han har smidigt rättat in sig i den diskurs som där råder. Ett typiskt exempel är följande kommentar som han gav ifrån sig den 23 januari i år:

Det är ju synd att DDR försvunnit annars skulle man ha kunnat erbjuda enkelbiljetter dit för dessa vurmande socialister. Nu finns det ju tyvärr inte många renläriga länder kvar snart och jag tror väl ändå inte våra romantiska grönkommunister vill ha en enkelbiljett till Nordkorea. Men om intresse föreligger bidrar jag gärna till resan så länge det rör sig om en utresebiljett. Kanske man kunde ordna med en gallupstudie då det inte kan uteslutas att jag underskattat utresebehovet.⁵

Den sortens groteskerier blandar han glatt med inlägg som framstår som i stort sett helt förnuftiga, som förra årets stor uppslagna artikel på DN Debatt, även om det också där kan skönjas en något tendentiös överbetoning av resultat som pekar på en något lägre klimatkänslighet, på bekostnad av forskningsresultat i motsatt riktning.

En stående inslag i Lennart Bengtssons retorik är hans klagomål på klimatfrågans politisering, som i en DN-intervju med honom 2013. Denna ståndpunkt, i kombination med hans agerande i övrigt, blir snudd på obegriplig om man inte inser att Bengtsson med klimatfrågans politisering endast avser politisering i annan riktning än den han själv önskar. Ett tydligt exempel på hur obekymrat han själv blandar klimatpolitik och klimatvetenskap är följande meningsutbyte honom och mig emellan från ett klimatmöte på KVA i maj 2012; jag citerar ur den redogörelse jag meddelade några vänner senare samma dag:

Idag var han [Bengtsson] ordförande på en diskussionssession där han (trots det mycket kvalificerade sällskapet) uppfattade sin ordförandefunktion som att han själv måste se till att prata minst halva tiden och förklara hur det ligger till. När han haft en utläggning om att feedbacks fungerar på väldigt olika tidsskalor, och att vi måste vara praktiska och fokusera på de tidsskalor som är relevanta för våra politiska beslut, nämligen "a couple of decades" - då begärde jag ordet och frågade "You said, Lennart, that the practically relevant time scale for climate politics is a couple of decades. Do you REALLY mean that??? Do you really mean that whatever happens after 2050 is unimportant?". Han svarade att han beklagade sin otydlighet, och att han förvisso skulle finna det allvarligt om det visade sig att vi riskerar gå mot klimatkatastrof 2100, men om så var fallet så har vi ju gott om tid att åtgärda saken och det är alltså inget som har någon betydelse för vilka beslut vi fattar idag.

Ja, så sa han faktiskt. Jag blev helt stum. I tystnaden som uppstod sa han "Don't you agree with me? ... I can tell that you do not agree...".

Det står alltmer klart för mig att Lennart Bengtsson under de senaste åren har bringat stor oreda och stor skada åt svenska klimatdebatt. I KVA är han utan tvivel en huvudorsak till att 2009 års akademiuttalande om klimatförändringar blev så svagt och urvattnat som det blev. Han verkar också vara en drivande kraft inom KVA:s vindkraftsfientliga energiutskott. Sitt inflytande har han fått utrymme för i kraft av sin stora vetenskapliga prestige, men jag hoppas att han nu, efter det flagranta ställningstagande han gjort i och med anslutningen till klimatförnekarorganisationen GWPF, kommer att behandlas med något större skepsis såväl inom KVA som av massmedia.⁶

Fotnoter

1) Jag parallellpublicerar denna bloggpost här och på Uppsalainitiativet.

2) Se den här bloggposten för en förklaring till varför jag använder ordet klimatförnekare och inte klimatskeptiker eller någon annan eufemism.

3) Den som till äventyrs ifrågasätter om GWPF förtjänar beteckningen "klimatförnekarorganisation" uppmanas botanisera på deras hemsida, där man snabbt hittar en räcka typiska klimatförnekarprodukter, som denna och denna. Se vidare The Guardian för den senaste kontroversen kring GWPF.

4) Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.

5) Jag vill egentligen inte ägna mer utrymme åt en källa som den s.k. Klimatupplysningen, men kan inte låta bli att återge ännu ett Bengtsson-citat därifrån, som visar att han inte drar sig för att använda den inte helt välbetänkta "Sverige är ju ändå så litet"-argumentationen:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter som t ex att skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället! Detta, inte minst, är en jätteutmaning.

(Om vi, bara för skojs skull, låtsas att vi köper "Sverige är ju ändå så litet"-konceptet, så är det inte svårt att se att Bengtssons motförslag faller på hans eget grepp: Varför i hela himmelens namn vill han satsa resurser på en sådan idiotisk struntsak som att "skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället"? Sverige har ju, mellan tummen och pekfingret, blott en promille av jordens befolkning, och de specifika grupper i Bengtsson nämner är ju ännu mindre. Så även om vi gjorde en jättesatsning på arbetsmarknadsintegrering av de grupper han nämner, så kommer det ju inte rimligtvis att rubba den globala arbetslösheten med mer än (högt räknat) 0,01 procentenheter. Fullkomligt försumbart och bortkastade pengar!)

6) Låt mig för tydlighets skull betona att jag med dessa ord inte uppmanar till någon bannlysning av honom eller hans åsikter, eller föreslår att hans skriverier bränns på bål. Vad jag uppmanar till är blott en något högre grad av kritiskt tänkande (och motsvarande lägre grad av naivitet) i bemötandet av honom, nu när vi fått så tydliga besked om vad för slags agendor som driver honom.

Att det är så jag menar är säkert självklart för de flesta av denna bloggs läsare, men kanske inte för Bengtsson själv, som har lätt för att se spöken i form av inskränkningar av den egna yttrandefriheten. Se t.ex. vad han skrev om det så sent som igår (och nu blir det dessvärre ännu ett citat från den s.k. Klimatupplysningen):

Nästa steg blir väl att bannlysa det felaktiga tänkandet eller bannlysa eller rent av bränna olämpliga böcker som den framstående belgiske energiexperten Samuele Furfaris nyutkomna bok: ”Vive les énergies fossiles!” med undertiteln ”La contre-révolution énergétique” Det enda hoppfulla är väl att dessa untertecknare eller snarare deras klimatstridande studenter inte normalt läser böcker på franska. I slutstadiet får vi räkna med att även diverse olämpliga personer blir bannlysta i denna nysvenska omvända upplysningstid.

[...]

En hel del av vad som åstadkommits i vetenskapsakademins energigrupp riskerar nu också att bli bannlyst.

Som enskild individ måste man nu också överväga risken att bli bannlyst eller i bästa fall att ens kritiska tänkande blir bannlyst. Att jag läst tillräckligt om 1930-talets intellektuella atmosfär i Europa är tillräckligt för att ge mig verkliga obehagskänslor.

Uppdatering 14 maj 2014: Lennart Bengtsson meddelar nu att han lämnar GWPF.

Sveriges Radio rapporterar från KVA-mötet om emergenta teknologier och mänsklighetens framtid

Igår onsdag sände P1-programmet Vetandets värld ett längre inslag från det KVA-möte den 17 mars vars organisation jag bidragit till och som jag skrivit om i två tidigare bloggposter. Radioreportern Per Gustafsson samtalar om framtida teknologier och eventuella katastrofrisker med mötets samtliga fyra huvudtalare: Seth Baum, Roman Yampolskiy, Anders Sandberg och Karim Jebari. Lyssna här!

Från mötets avslutande paneldiskussion. Från vänster Ulf Danielsson (moderator), Katarina Westerlund (diskutant), Baum, Jebari, Yampolskiy, Sandberg och Gustaf Arrhenius (diskutant). (Foto: Melissa Thomas)

KVA-ledamöter på DN Debatt om unga forskares karriärvägar

Dåliga jobbvillkor gör att Sverige tappar elitforskare. Så lyder rubriken på en DN-artikel denna morgon där åtta ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) slår ett slag för reformering av tjänstesystemet i svensk universitetsforskning. Den idag existerande karriärstjänst som är begränsad till fyra år och som i olika tappningar benämnts forskarassistenttjänst och biträdande lektorat föreslås ersättas med en sexårig tjänst där (likt i det amerikanska tenure track-systemet) innehavaren är berättigad att på slutet prövas för fast anställning.

Undertecknarna - Lars Calmfors, Carl-Henrik Heldin, Danica Kragic Jensfelt, Mats Larsson, Kerstin Lidén, Sven Lidin, Britt-Marie Sjöberg och Gunnar Öquist - är alla ledamöter i KVA:s kommitté för forskningspolitiska frågor. Den uppmärksamme kan notera att därmed samtliga ledamöter i kommittén utom en - en viss bloggande matematisk statistiker - satt sina namn under artikeln. Vad kan detta betyda? Den som är benägen till förhastade slutsatser kanske här tänker sig att en spricka i kommittén skulle föreligga, och att jag skulle ogilla den reform som föreslås i artikeln. Så är emellertid inte fallet. Jag har deltagit aktivt och positivt i de diskussioner som lett fram till artikeln, jag tycker att den är välskriven och bra, och jag tror att den föreslagna reformen skulle vara bra för svensk forskning.

Skälet till den iögonfallande frånvaron av mitt namn är istället följande. Vad som inte nämns i artikeln (och som inte heller hade varit rimligt att diskutera på det begränsade utrymme som DN Debatt erbjuder) är att det svenska forskarsamhället är heterogent, såtillvida att villkoren för unga forskare på väg uppåt i karriären kan variera en hel del mellan olika ämnen. Den problembeskrivning som ges i artikeln må stämma bra på de flesta ämnen, men vad gäller just matematik och matematisk statistik stämmer den mindre bra. När det var dags att underteckna bestämde jag mig därför för att det inte skulle stärka artikeln - utan tvärtom bidra till viss förvirring - med en matematiker bland undertecknarna.

Låt mig förklara närmare hur situationen i matematik skiljer sig från den som beskrivs i artikeln, där följande sammanfattning ges:

En ung blivande forskare behöver vanligtvis klara av tre steg i sin forskarkarriär. Steg ett är en doktorsexamen. Steg två är oftast en period som postdoktor utomlands eller i Sverige. Doktorandutbildningen är centralt reglerad i högskoleförordningen och postdoktorsperioden regleras via lokala avtal. Båda dessa steg innebär samspel mellan den unga forskaren och mer etablerade forskare som ofta fungerar som handledare.

Först i steg tre [den nivå där artikelförfattarna efterlyser en reform] börjar i regel den självständiga forskarkarriären. Det är nu den unga forskaren ska etablera sitt första egna forskningsprogram, visa sin vetenskapliga originalitet och meritera sig pedagogiskt.

För en matematiker börjar profileringen som självständig forskare oftast tidigare, redan på postdoktornivån. Detta gör att problemet med att den nuvarande fyraåriga tjänsten i "steg tre" skulle vara för kort för att möjliggöra bedömning av om forskaren är kvalificerad för fast tjänst inte i samma utsträckning är applicerbart på de matematiska vetenskaperna. I själva verket är det inte ovanligt att vi rektryterar direkt från postdoktornivån ("steg två") till fast tjänst som universitetslektor; två av de senaste rekryteringarna av lovande unga forskare (Johan Tykesson och Annika Lang) till den enhet jag basar för (Avdelningen för matematisk statistik vid den för Chalmers och Göteborgs universitet gemensamma institutionen för matematiska vetenskaper) var just av det slaget.

Det främsta strukturella problemet i det undervisningstunga matematikämnet menar jag istället vara ett annat, som har mindre att göra med hur man meriterar sig för fast tjänst än med arbetssituationen då man väl nått dit. Det är orimligt svårt (trots den specialsatsning på matematik som tre av landets främsta forskningsfinansiärer gick ut med förra året) för fast anställda lärare i matematik att få finansiering och tid till egen forskning. Detta skapar frustration, och riskerar leda till att undervisningen inte får den forskningsanknytning som utgör en av grundpelarna för att upprätthålla god kvalitet inom högre utbildning.

Bans on research - an unseemly topic to discuss at a science academy?

It may seem immodest of me to say so as an organizer of the event, but I do think that the symposium Emerging Technologies and the Future of Humanity, held at the Royal Swedish Academy of Sciences (KVA) in Stockholm last Monday, was a success. The meeting saw illuminating and insightful discussion of possible prospects and consequences of a number of radical emerging and future technologies, thereby achieving the ambition stated beforehand:

A number of emergening and future technologies have the potential to transform - for better or for worse - society and the conditions for humanity. These include, e.g., geoengineering, artificial intelligence, nanotechnology, and ways to enhance human capabilities by genetic, pharmaceutical or electronic means. In order to avoid a situation where in effect we run blindfolded at full speed into unknown and dangerous territories, we need to understand what the possible and probable future scenarios are, with respect to these technological developments and their potential positive and negative impacts on humanity. The purpose of the meeting is to shed light on these issues and discuss how a more systematic treatment might be possible.

Discussions focused not only on possible outcomes, but to some exent also on what we might do to improve the odds of an outcome favorable to humanity. Some of the speakers mentioned the possibility of prohibiting certain lines of research judged to pose particularly severe risks for global catastrophes - not as the only way forward, but as one of several possible strategies worth considering; in particular, Roman Yampolskiy, in his talk based on the paper Responses to Catastrophic AGI Risk: A Survey coauthored with Kaj Sotala, discussed a very wide range of such strategies for the case of artificial intelligence. Still, the mere mentioning of the possibility of a ban seemed to be enough to agitate a couple of members of the audience, including science journalist Waldemar Ingdahl, who tweeted about it. In an attempt to elicit a clarification of his point of view, I responded to his tweet, leading to the following discussion:

WI: Many calls to shut down free research at KVA today

OH: Are you agitated by that, or just making a slightly amusing observation?

WI: like others in the audience and some of the speakers at the KVA event, I found calls to shut down free research worrying

OH: Shutdowns should not be done frivolously, but reflecting on it when the future of humanity is at stake should not be taboo.

OH: Here's my take on it: http://haggstrom.blogspot.se/2011/10/angaende-akademisk-frihet-en.html

WI: shutdowns of free research tend to spread to other areas, see the fate of Swedish GMO and biotech research. That's worrying.

OH: Yes, it's worrying. This worry needs to be weighed against others, e.g., new research leading to extinction of humanity.

Unfortunately, Ingdahl left our exchange at that point. I say "unfortunately", because it is still not clear to me what Ingdahl's position on this issue really is. I see a number of possibilities, including the following, for how he, depending on his position, might respond:

(1) Granted, there may be conflicting ideals to balance there. I just wanted to remind you guys that there are serious downsides to banning research.

(2) Why do you keep pestering me about this? I've already demonstrated a downside to banning research. Such a demonstration is enough to show that banning research is wrong.

(3) Freedom of research is more important than the survival of humanity.

(4) As a liberal (or a libertarian) I consider freedom, including academic freedom, a fundamental thing that I am under no circumstances willing to negotiate away.

(5) The future will always be uncertain and dangerous, and we will never know enough about what a future technology can bring us to warrant a ban.

If Ingdahl's response is (1), then we are in fact in agreement. Response (2), on the other hand, is a simple (but, it seems to me, not uncommon) mistake: the fact that a course of action A has downsides is not automatically a decisive argument against A, because not doing A might have even worse downsides. Response (3) reflects a value judgement that I strongly disagree with - while I do think freedom of research is an important thing, I think the survival and long-term prospects of humanity is even more important. Response (4) reflects a position that can be considered a special case of (3), and that involves a praticular mistake, namely the failure to recognize that an unconditional call for the simultaneous enjoyment of all kinds of freedom collapses due to the observation (made earlier on this blog) that various freedoms are in conflict with each other. In this case, there may, e.g., be a conflict between on one hand freedom of research, and on the other hand the freedom to live on without being slaughtered by a killer robot or a synthetic killer virus.

Response (5) has some merit, as the consequences of future radical technologies are notoriously difficult to predict, but I think its conclusion goes way too far. Given the enormity of what's at stake, I think we have an imperative to try to act with as much foresight as we possibly can, which is precisely why discussions like those at the KVA meeting last Monday (and research projects like those of its main speakers) are so badly needed. And it is certainly not the case that we can never know anything about future technology and its consequences. We do not know at present what the best course of action is, but we should be openminded in trying to figure out an answer. To blindly declare at this stage that we will never find ourselves in a position that calls for a research ban seems just silly to me.

It may of course very well be that I've totally misunderstood Ingdahl, and that his actual position on this issue resembles none of the five alternatives I've sketched. I hope he will tell us.

Anders Sandberg om artificiell intelligens och mänsklighetens framtid

En av huvudtalarna på det KVA-möte i Stockholm den 17 mars som bär rubriken Emerging technologies and the future of humanity (missa inte sista anmälningsdag 10 mars!) och som jag gjorde reklam för i en tidigare bloggpost är Anders Sandberg från Future of Humanity Institute i Oxford. Anders har alltid spännande saker att säga, och för den som inte kan bärga sig till den 17:e finns följande videoinspelning av det föredrag Artificial intelligence: examining the interface between brain and machine som han höll i Oxford för en knapp månad sedan.

I kallelsen till samma föredrag kan vi ta del av en kort-kort sammanfattning:

Artificial intelligence may seem the preserve of science fiction books and films, but how close are we to genuine artificial intelligence, and will it look as we expect it to? From mind uploading to self-replicating machines, Dr Anders Sandberg will explore what artificial intelligence will mean for humanity, and how we can navigate the inevitable risks it will bring.

KVA-möte den 17 mars: Emergenta teknologier och mänsklighetens framtid

Måndagen den 17 mars i år äger ett möte rum på Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) i Stockholm, som jag är med och arrangerar och som kan vara av stort intresse för de läsare som delar mitt intresse för mänsklighetens framtid och hur denna kan komma att påverkas av radikal teknikutveckling på olika områden. Det rör sig om ett heldagsmöte med rubriken Emerging technologies and the future of humanity. Mötet är öppet för allmänheten och kostnadsfritt, men föranmälan är obligatorisk. Så här har vi valt att formulera dess övergripande tema:

A number of emergening and future technologies have the potential to transform - for better or for worse - society and the conditions for humanity. These include, e.g., geoengineering, artificial intelligence, nanotechnology, and ways to enhance human capabilities by genetic, pharmaceutical or electronic means. In order to avoid a situation where in effect we run blindfolded at full speed into unknown and dangerous territories, we need to understand what the possible and probable future scenarios are, with respect to these technological developments and their potential positive and negative impacts on humanity. The purpose of the meeting is to shed light on these issues and discuss how a more systematic treatment might be possible.

Fyra föredrag av lika många skarpsinniga, visionära och kontroversiella framtidsforskare (Seth Baum, Anders Sandberg, Karim Jebari och Roman Yampolskiy) kommer att presenteras, och mötet avrundas med en paneldiskussion där föredragshållarna kompletteras med tre inbjudna diskutanter (Ulf Danielsson, Gustaf Arrhenius och Katarina Westerlund) som kan väntas komma med kritiska synpunkter. Detaljerat tidsprogram finns tillgängligt på KVA:s hemsida, liksom följande sammanfattningar av föredragen.

• Seth Baum, Global Catastrophic Risk Institute, NY, USA: The great downside dilemma for risky emerging technologies

  Many emerging technologies show potential to solve major global challenges, but some of these technologies come with possible catastrophic downsides. In this talk I will discuss the great dilemma that these technologies pose: should society accept the risks associated with using these technologies, or should it instead accept the burdens that come with abstaining from them? I will use stratospheric aerosol geoengineering as an illustrative example, which could protect humanity from many burdens of global warming but could also fail catastrophically. Other technologies that pose this great downside dilemma include certain forms of biotechnology, nanotechnology, and artificial intelligence, whereas nuclear fusion power shows less downside.

• Anders Sandberg, Oxford University, UK: The future of humanity

  The key to the current ecological success of Homo sapiens is that our species has been able to deliberately reshape its environment to suit its needs. This in turn hinges on our ability to maintain a culture that grows cumulatively. We are now starting to develop technologies that enable us to reshape ourselves and our abilities - genetic engineering, cognitive enhancement, man-machine symbiosis. This talk will examine some of the implications of a self-enhancing humanity and possible paths it could take.

• Karim Jebari, Kungliga Tekniska högskolan, Stockholm: Global catastrophic risk and engineering safety

  Engineers have maneged risk in complex systems for hundreds of years. Their approach differs radically from what economists refer to as “risk mangement”. The heuristics developed by engineers are very useful to understand and develop strategies to reduce global catastrophic risks. I discuss a potentially disruptive technology: control of ageing and argue that the risks of such a program have been underestimated.

• Roman Yampolskiy, University of Louisville, KY, USA: Artificial general intelligence and the future of humanity

  Many scientists, futurologists and philosophers have predicted that humanity will achieve a technological breakthrough and create artificial general intelligence (AGI) within the next one hundred years. It has been suggested that AGI may be a positive or negative factor in the global catastrophic risk. After summarizing the arguments for why AGI may pose significant risk, I will survey the field’s proposed responses to AGI risk, with particular focus on solutions advocated in my own work.

Varmt välkomna den 17 mars!

Mer om elmarknad: min korrespondens med KVA:s energiutskott

I fredags skrev sex ledamöter i KVA:s (Kungliga Vetenskapsakademiens) energiutskott en debattartikel i SvD om varför vi bör undvika att integrera svensk elmarknad med europeisk. Dagen efter påtalade jag, här på bloggen, en del brister i deras argumentation. Därefter har följt en del ekorrespondens mellan mig och några av dessa ledamöter, och jag vill gärna bjuda läsekretsen på detta meningsutbyte.

De ebrev jag fått från dem är dock inte finslipade på det sätt som är brukligt när en text är avsedd för offentligt förevisande (och minst ett av dem är därtill författat i uppenbart vredesmod). Jag väljer därför i det följande att nöja mig med sammanfattande referat av deras bidrag till korrespondensen, med fullständig återgivning endast av mina egna bidrag.

Det började med att jag kort efter bloggpostens publicering hörde av mig till de sex artikelförfattarna med följande hälsning (lördag 16:52).

Lennart, Harry, Dick, Sven, Karl-Gustaf, Elisabeth,

Se gärna mina kommentarer till er SvD-artikel: KVA:s energiutskott om europeisk elmaknad. Bättre kan ni!

Olle

Ganska snabbt (lördag 22:47) fick jag ett argt svar från Lennart Bengtsson, där han förklarade sig vara mycket besviken över hur jag (som ju annars "brukar vara välinformerad om det mesta") denna gång inte brytt mig om att "ta reda på fakta" innan jag yttrar mig och "går till personangrepp" (que?). I något som av tonfallet av döma verkar vara avsett som ett tillrättaläggande av någon felaktighet från min sida skrev han att det "naturligtvis inte [är] fråga om någon isolering då vi redan har en integrerad elmarknad för de nordiska länderna", men jag kan inte se att jag vare sig i min bloggpost eller annorstädes påstått motsatsen. Jag besvarade honom kort med följande (söndag 11:02).

Kan du tänka dig att bli lite mer precis, Lennart? Vad är det jag säger i min bloggpost som du menar är fel?

Olle

Något svar på denna enkla fråga har Lennart ännu inte givit. Däremot inkom några timmar senare (söndag 15:45) ett ebrev från en annan av artikelförfattarna, Elisabeth Rachlew, med (a) ett negativt allmänomdöme om min bloggpost, (b) en hänvisning till ett nummer av Europhysics News som hon menar styrker att "en större elmarknad ej löser problemet med baskraften", (c) ett avvisande av mitt påstående att hon och hennes utskottskamrater förespråkar protektionism, (d) en upprepning av SvD-artikelns påpekande om att svensk (och nordisk) elmarknad är i stort sett fossilfri samt hur centralt detta är för utskottets ställningstaganden, och (e) en uppmaning till mig att ta del av deras skrifter. Uppmuntrad av denna respons svarade jag med följande (söndag 22:05).

Tre små synpunkter på det du skriver, Elisabeth:

1. Ni vill, genom inskränkningar i frihandeln, skydda en inhemsk industrisektor. Om du inte vill kalla det protektionism så talar vi uppenbarligen olika språk.

2. Jag är lite oklar över vad du menar med att "en större elmarknad ej löser problemet med baskraften". Menar du att större elmarkander inte hjälper till att lösa intermittensproblemet? Härom råder i så fall knappast någon vetenskaplig enighet (se t.ex. Deluchi och Jacobson, 2011), och det blir också lite svårt att förstå varför ni då hävdar att "vattenkraft kommer också att bli efterfrågad som balanskraft för ny kontinental väderberoende elkraft".

3. Jag är inte alls svag för ert argument om att "svenska konsumenter drabbas av [...] ökande inslag av europeisk fossilproducerad el". "Drabbas" är ett lite konstigt ord, då det är ju inte är någon skillnad mellan fin-el och ful-el då den levereras i vägguttaget. Så om det skall vara någon poäng med ett vurm för våra 100% fin-el så måste det göra skillnad för CO2-utsläppen. Men betrakta följande två scenarier (i en förenklad situation där inga andra länder än Sverige och Tyskland är inblandade; jag vet inte hur realistiska de exakta siffrorna är i övrigt, det är principen jag vill illustrera).

Scanario A. Sverige handlar med Tyskland som på så vis får hjälp med intermittens, vilket resulterar i följande elkonsumtion:
Tyskland - 40 GW tysk ful-el, 20 GW tysk fin-el, 5 GW svensk fin-el.
Sverige - 9 GW svensk fin-el, 5 GW tysk ful-el.¹
Scenario B. Sverige vägrar handla med Tyskland och behåller all fin-el för sig själv:
Tyskland - 45 GW tysk ful-el, 20 GW tysk fin-el.
Sverige - 14 GW svensk fin-el.
Notera att det inte är någon nettoskillnad mellan de två scenarierna när det gäller mängd el konsumerad i repektive land, mängd el producerad i respektive land, eller total mängd producerad ful-el med tillhörande CO2-utsläpp. Enda skillnaden är att Scenario B undviker det utbyte av svensk fin-el mot tysk ful-el som sker i Scenario A. Jag uppfattar ert tal om hur vi bör undvika europeisk elmarknad för att värna den fina svenska fossilfria elen som att ni likväl föredrar Scenario B, trots att det inte gör någon skillnad vare sig för vad konsumenterna får i sina eluttag eller för mängden CO2-utsläpp. Skillnaden är alltså rent kosmetisk, och den konkurrensfördel ni drömmer om bygger alltså på att företag och konsumenter inte skall genomskåda detta, utan tro att Sverige på något vis gör världen en tjänst genom att inte befatta sig med tysk ful-el. Energipolitik är enligt min mening en alltför allvarlig sak för att bygga på ytliga kosmetisk-puritanska överväganden. Men för all del, förklara gärna för mig om era fin-elsöverväganden betyder något mer än detta, med verkliga impliaktioner för de totala CO2-utsläppen.

Olle

Därefter (måndag 07:53) inträdde utskottets ordförande Sven Kullander i diskussionen med ett ebrev adresserat inte till mig utan till hans utskottskollegor och medundertecknare på SvD-artikeln. I detta ebrev framhöll han dels att mitt räkneexempel inte är möjligt att diskutera eftersom det "saknar verklighetsunderlag", dels att jag borde läsa deras rapport om den nordiska elmarknaden som han menade innehåller "alla svar" på mina frågor. Elisabeth hade kort därefter (måndag 08:57) vänligheten att till mig vidarebefordra hans ebrev, samtidigt som hon instämde i att jag borde läsa deras rapport, och därtill fyllde på med en del ytterligare synpunkter. Dessa inkluderade bland annat en upprepning av Europhysics News-hänvisningen i hennes föregående ebrev (söndag 15:45), en omsvängning ("det handlar alltså ej om fin och ful el") jämfört med söndag 15:45, och en försäkran om att vad det hela egentligen handlar om är "vad näten klarar av i nuvarande läge" samt de stora investeringar som "krävs [...] för att klara av den ökande intermittenta elproduktionen". Jag svarade senare samma dag (måndag 22.46) med ytterligare några synpunkter, inklusive en lite irriterad släng mot Sven Kullanders nonchalanta attityd:

Tack Elisabeth för dina tålmodiga svar på mina frågor! Jag hoppas att du orkar med ytterligare några följdfrågor/kommentarer:

1. När du nu skriver att "det handlar alltså ej om fin och ful el", betyder det att du nu tar avstånd från SvD-artikelns argument att integrering med europeisk elmarknad riskerar medföra att "svenska konsumenter drabbas av [...] ökande inslag av europeisk fossilproducerad el"? Om inte, kan du på nytt försöka förklara på vad sätt du anser SvD-formuleringen vara ett argument mot integrering i europeisk elmarknad?

2. Du skriver, med hänvisning till Europhysics News (jag antar att det är diagrammet på sid 5 du menar) att "inom hela Europa är det ibland vindstilla - dvs det hjälper ej med en större marknad". Är inte detta en väldigt slapp argumentation? Vem har hävdat att enbart en större marknad fullt ut skulle lösa intermittensproblemet i en tänkt situation där vindkraften är det enda energislaget? Vi behöver givetvis också reglerkraft. Så länge vinden i två länder inte är perfekt korrelerade uppstår, när vi slår ihop de två ländernas elmarknader, en utjämning som tenderar att minska intermittensproblemet. Detta behöver givetvis vägas mot investeringskostnader och ledningsförluster. Jag vet inte var en rimlig sådan kalkyl landar, men vågar bestämt säga att problematiken är alltför allvarlig och komplicerad för att lämpa sig för det slags halmgubbe-argumentation du använder i ditt ebrev.

3. I det ebrev från Sven Kullander som du vänligen vidarebefordrat skriver han att "alla svar" på mina frågor finns i er elmarknadsrapport. Jag kan inte se det påståendet som annat än en avledningsmanöver och rent struntprat. Här är några av de frågor som tämligen explicit framkommer i min bloggpost och som inte ges tillstymmelse till svar i sagda elmarknadsrapport:

• Är det verkligen så säkert att det klokaste sättet att behandla elförsörjningsfrågan är ur ett snävt nationellt nyttoperspektiv, snarare än t.ex. ett europeiskt eller rentav globalt?
• Varför kan inte de eventuella högre marknadspriser som svenska elkonsumenter skulle drabbas av på en fri europeisk marknad kompenseras med lämpliga skatter och subventioner?
• Är verkligen ett artificiellt lågt elpris ett effektivt arbetsmarknadspolitiskt redskap? (Ert eget exempel med Facebooks serveranläggning i Luleå tyder ju snarast på motsatsen.)
Mvh
Olle

Jag har ännu inte givit upp hoppet om att utskottsmedlemmarna skall höra av sig med något mer övertygande försvar av den position de formulerar i SvD-artikeln. Vad de presterat hittills i denna korrespondens är verkligen inte imponerande, även om jag naturligtvis inser att jag är medskyldig till att diskussionen inte blivit bättre än så här - om jag hade lindat in min ursprungliga kritik på ett inställsammare vis hade de antagligen varit mer benägna att ta mina frågor på allvar.

Fotnot

1) Med de valda siffrorna ansluter jag mig implicit till den i energiutskottet förhärskande uppfattningen att kärnkraftsel är fin-el. Jag gör det dock mest för resonemangets skull; i själva verket är min inställning till kärnkraften ambivalent och vacklande. Jag har förståelse både för uppfattningen att kärnkraften medför oacceptabla risker och den att det vore att gapa över för mycket att avveckla kärnkraften samtidigt som vi har en växthusgaskris att lösa.

KVA:s energiutskott om europeisk elmarknad. Bättre kan ni!

KVA (Kungliga Vetenskapsakademien, bildad 1739 med Carl von Linné och Anders Celsius bland de ursprungliga ledamöterna) är en anrik och exklusiv sammanslutning. När jag 2004 invaldes som ledamot kändes det som ett kvitto på att min forskning var uppskattad och mer allmänt som en rejäl egoboost. Den sortens emotionella kickar är som regel kortvariga, men jag är än idag stolt över mitt KVA-medlemskap, och jag har haft god nytta av de nätverk av framstående forskare i olika discipliner som medlemskapet givit mig tillgång till. Ett av ytterst få smolk i glädjebägaren är att jag känner mig en smula besvärad av K:et i KVA.

Ett nytt litet smolk dök upp igår, då en illa argumenterad debattartikel med rubriken Att säkra billig el är att skapa fler jobb publicerades på SvD Brännpunkt, undertecknad av Lennart Bengtsson, Harry Frank, Dick Hedberg, Sven Kullander, Karl Gustaf Löfgren och Elisabeth Rachlew, som samtliga är medlemmar i KVA:s energiutskott.¹ Jag känner mig manad att här ta upp artikeln till kort diskussion, för att visa att det i KVA även finns ledamöter som inte ställer sig bakom dess budskap.

SvD-artikelns huvudbudskap är att Sverige bör hålla sig utanför en integrerad europeisk elmarknad, eftersom sådant samröre med kontinenten skulle föra med sig en utjämning mellan de låga svenska elpriserna och de betydligt högre kontinentaleuropeiska, vilket i sin tur skulle innebära att svenska jobb går förlorade. Argumentationen förs ur snävt nationell synvinkel, vilket gör mig en smula bedrövad då jag gärna velat tänka mig att en akademi som KVA borde ha förstånd och moralisk resning att höja blicken och argumentera för det som gör världen bättre i ett globalt och långsiktigt perspektiv, snarare än att ängsligt värna om att lilla Sverige skall få så stor del som möjligt av det totala välståndet.

Men även om vi skulle acceptera det snäva nationella perspektivet gapar stora hål i de sex utskottsmedlemmarnas argumentation. Särskilt förvånande är att se en nationalekonom som Karl Gustaf Löfgren underteckna en så svagt argumenterad plädering för ren och skär protektionism. Grundläggande nationalekonomisk teori, som går tillbaka till den ricardianska teorin för komparativa fördelar, pekar starkt på det ekonomiskt fördelaktiga med frihandel. Tim Harford förklarar saken effektivt i sin bok The Undercover Economist:

Vi kan med fördel täkna oss handel som ett slags teknologi. Ekonomen David Friedman har exempelvis noterat att det finns två sätt för USA att producera bilar: dessa kan byggas i Detroit, eller odlas i Iowa. Bilodlingen i Iowa inbegriper en särskild sorts teknologi för omvandling av vete till Toyotabilar. Vetet lastas ombord på stora fartyg som skickas ut i Stilla Havet, för att kort därefter komma tillbaka fullastade med bilar. Denna teknologi för förvandling av vete till bilar ute till havs kallas ’Japan’, men hade vad oss anbelangar lika gärna kunnat vara en futuristisk bioteknologisk offshore-fabrik strax bortanför Hawaii. I vilketdera fallet befinner sig Detroits bilmontörer i direkt konkurrens med Iowas bönder. Importrestriktioner på japanska bilar skyddar bilmontörerna och slår istället mot bönderna. [s 213, min översättning]

I enskilda fall är det naturligtvis ändå möjligt att det kan finnas särskilda omständigheter som gör att man ändå vill gå in med import- eller exportrestriktioner, men då bör man i så fall peka på vilka dessa omständigheter är och varför de väger tyngre än de grundläggande nationalekonomiska insikterna om frihandelns fördelar.

I det aktuella fallet med den svenska anslutningen till den europeiska elmarknaden och den ökning av det svenska elpriset som härav följer, så kan vi konstatera att den svenska elproduktionen genom det högre elpriset kommer att få ökade intäkter. Om vi för jobbens skull absolut vill värna om det låga svenska elpriset kan vi använda dessa intäkter till att subventionera svensk elkonsumtion. Ännu bättre, om det är jobben vi bryr oss om, vore så vitt jag kan se rimligtvis (rätta mig gärna om jag har fel på denna punkt) att använda pengarna till att subventionera arbete, t.ex. genom sänkt inkomstskatt.²

För att avveckla våra enorma koldioxidutsläpp behöver Europa och världen ersätta fossilbränsleförbränning med en rad andra energikällor, inklusive sol- och vindkraft. En komplikation med de båda senare är att de är intermittenta, dvs de kan inte alltid leverera elenergi vid just de tidpunkter den behövs. För att hantera denna problematik behövs stora elnät och stora elmarknader. Det är tråkigt att se hur KVA:s namn används för att motsätta sig dessa saker med en argumentation som gränsar till rent strunt.

Fotnoter

1) Artikeln verkar härröra från utskottets rapport Sveriges energisituation i ett europeiskt och globalt perspektiv från i somras, där en mer detaljerad argumentation i linje med artikeln återfinns.

2) Som en illustration till varför ett lågt elpris kanske inte är det effektivaste sättet att skapa arbetstillfällen kan anföras det enda konkreta exempel som utskottsmedlemmarna Bengtsson m.fl. pekar på i sammanhanget, nämligen Facebooks serverhallar i Luleå. Fullt utbyggda beräknas dessa sluka nära 2% av den svenska industrins elbehov, och kommer enligt Facebooks platschef i Luleå Joel Kjellgren att ge 60-70 arbetstillfällen.

Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan?

De senaste veckorna har på nytt en debatt om klimatvetenskapen blossat upp i svenska media.¹ Jämfört med hur det såg ut för några år sedan, då skamlösa irrpropagandister som Lars Bern, Jonny Fagerström och hela raddan av Stockholmsinitiativsgubbar bredde ut sig i spalterna (samtidigt som jag och mina vänner i Uppsalainitiativet hade fullt upp att bemöta de värsta dumheterna), så har den aktuella debatten tagit några rejäla kliv framåt. Numera ser man sällan (annat än på konspirationsteoretiskt anstrukna dårbloggar) de rena stolligheterna, såsom förnekandet av vår kunskap om att en global uppvärmning pågår och att vår fossilbränsleförbränning är en huvudorsak.

Den nu aktuella debatten har en helt annan, och ojämförligt mer vederhäftig, karaktär. Den inleddes med en artikel på DN Debatt den 21/1 av fyra svenska klimatforskare och KVA-ledamöter med Lennart Bengtsson i spetsen, vilket följdes av svar från Christian Azar den 22/1 och från en grupp lundensiska klimatforskare (inklusive Uppsalainitiativets Marianne Hall) anförda av Markku Rummukainen den 25/1, och slutligen en replik från Bengtsson et al den 28/1. Som Lars Karlsson konstaterar i sin sammanfattning på Uppsalainitiativet så är

samtliga debatterande [...] överens om att våra utsläpp av växthusgaser har en påtaglig påverkan på klimatet. Frågan är alltså inte om, utan hur mycket - 2 grader, 3 grader, 4 grader? Och man är överrens om att något behöver göras.

[...]

Debatten befinner sig alltså långt ifrån var klimatförvillarna skulle önska att vi tror. Den handlar inte om huruvida växthusgaserna har någon betydande klimatpåverkan. Den handlar inte om huruvida det finns någon positiv återkoppling. Den handlar inte om huruvida det är mänskliga eller naturliga orsaker som ligger bakom den nutida uppvärmningen. Den handlar inte om huruvida det är koldioxiden som styr temperaturen eller temperaturen som styr koldioxiden. Och den handlar inte om huruvida det över huvud taget existerar något problem.

Samtliga debattörer synes överens om det mesta, inklusive att IPCC:s senaste sammanfattning (från 2007) av det vetenskapliga läget är en lämplig utgångspunkt för publik diskussion i ämnet. Vad som framför allt väckt debatt är Bengtssons et al påstående att

en temperaturökning med så mycket som 4°C under detta århundrade är mycket osannolik.

Detta går på tvärs mot IPCC-rapporten, där sagda ökning visserligen tillhör de högre av ett spektrum av olika allvaliga temperaturscenarier, men alls icke döms ut som "mycket osannolik". Såväl Azar som Markku Rummukainen et al kritiserar Bengtsson et al på denna punkt, och förordar en bedömning mer i linje med IPCC:s.

För att förstå denna diskussion behöver vi känna till begreppet klimatkänslighet. Denna definieras som den ökning i global jämviktsmedeltemperatur som en fördubbling av atmosfärens CO₂-halt svarar mot.² Detta är den viktigaste kvantiteten när det gäller att på lång sikt (flera decennier eller mer) förutsäga klimatet.³ Ju större klimatkänslighet, desto större temperaturökning kan vi befara. Dessvärre har det visat sig vara mycket svårt att i en enskild studie slå fast värdet på klimatkänsligheten med någon god precision alls. Till och med om vi tar i beaktande alla de olika studier som finns, så ser sig IPCC nödsakat att nöja sig med ett tämligen brett trolighetsintervall om 2°C till 4,5°C. I DN-repliken förklarar Bengtsson et al grunden för deras kontroversiella påstående ovan, nämligen att "flera studier under senare år pekar mot en mindre klimatkänslighet än vad som antogs i IPCC-rapporten från 2007".⁴ Innan vi rusar åstad och reviderar vårt trolighetsintervall i ljuset av sådana studier bör vi emellertid först betrakta den ljusa sidan av kunskapsläget, nämligen att det är baserat på många olika slags studier (vilka i sin tur är baserade på olika slags klimatdata), varav många ger hyggligt samstämmiga resultat; se IPCC för en utförlig redogörelse, eller nedanstående figur för en kort sammanfattning.

Bild och bildtext från Skeptical Science: Distributions and ranges for climate sensitivity from different lines of evidence. The circle indicates the most likely value. The thin colored bars indicate very likely value (more than 90% probability). The thicker colored bars indicate likely values (more than 66% probability). Dashed lines indicate no robust constraint on an upper bound. The IPCC likely range (2 to 4.5°C) is indicated by the vertical light blue bar.

En viktig lärdomen av detta är en eller ett par nya studier av klimatkänsligheten knappast räcker för att radikalt rubba kunskapsläget i frågan, ty även med de nya studierna behöver vi ju alltjämt väga in vad de gamla pekar på. Att på detta vis gå för snabbt fram med att revidera sin uppfattning är tillräckligt vanligt för att (på den ypperliga klimatbloggen Skeptical Science från vilken ovanstående bild är hämtad) nyligen ha fått ett eget namn, nämligen Climate Sensitivity Single Study Syndrome. Det är svårt att från Bengtssons et al (knapphändiga) argumentation komma fram till annat än att de varit lite för heta på gröten och fallit offer för detta syndrom. (Av svaren från Azar och från Rummukainen et al får jag en känsla av att de skulle hålla med mig om detta, åtminstone om de fick linda in det i ett lager av diplomatisk fetvadd.)

Samtidigt som Bengtsson, Azar, Rummukainen och deras medförfattare debatterade i DN slog såväl DN som SvD upp braskande rubriker om att en ny norsk studie visar att klimatkänsligheten är lägre än tidigare beräknat. Nyheten härrör från ett pressmeddelande som dels utgör ett klockrent fall av Climate Sensitivity Single Study-syndromet, och dessutom verkar ha släppts för tidigt innan de anförda resultaten blivit vederbörligt granskade och publicerade i den vetenskapliga litteraturen. Jens Ergon på SVT:s vetenskapsredaktion har gjort en bra sammanfattning av denna "Norgehistoria".⁵ En ännu bättre sammanfattning ger Markku Rummukainen och Marianne Hall, som avslutar sin text på Lunds universitets klimatprotal med att man

för det första kan [...] konstatera att om det visade sig att klimatkänsligheten snarare är låg än hög, är det goda nyheter. Klimatfrågan skulle inte bli bortblåst, men möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen med till exempelvis maximalt två grader skulle öka. För att detta skall hålla långsiktigt, om den norska studien har rätt, bör atmosfärens koldioxidhalt inte få öka med mer än en fördubbling. Den norska studien är inte den första eller den enda som anger en lägre klimatkänslighet. Sådana resultat ingår i intervallet i IPCC (2007) som ju bygger på flera resultat från olika metoder.

För det andra, och igen är det goda nyheter om de visar sig hålla, är sannolikheten för att klimatkänsligheten är mycket hög eller hög (det vill säga att den skulle ligga en bra bit över 4,5 grader) eventuellt mindre än vad man tidigare har bedömt. Även senare resultat om en lägre nettoavkylande effekt av partiklar i luften (t ex Bond m fl 2012) skulle dra åt det hållet. Osäkerheten kring värmelagringen i havet är dock en viktig joker i leken (t ex Meehl m fl 2011, Levitus m fl 2012).

Trots detta är det nödvändigt att låta de senaste studierna, som sammantaget ger något varierande resultat, mogna och låta sig sättas in i kunskapslägets kontext. Även om det skulle visa sig att klimatkänsligheten ligger i den nedre kanten av spannet har vi fortfarande en ordentlig klimatförändring över oss, om inte utsläppen minskar framöver.

Fotnoter

1) Min följande sammanfattning är mestadels hämtad från ett par aktuella bloggposter på Uppsalainitiativet, av Magnus Westerstrand respektive Lars Karlsson, och från deras generösa länksamlingar.

2) Varför en fördubbling, snarare än ökning med en viss fix mängd? Svaret står att finna i att jämviktstemperaturens beroende av koldioxidhalten är approximativt logaritmisk, vilket innebär att en fördubblad CO₂-halt ger approximativt samma temperaturökning oavsett startnivå.

3) Här bortser jag från att vi givetvis också behöver känna till vad som händer med våra framtida utsläpp.

4) Vilka studier de syftar på preciseras dock inte.

5) Ytterligare fördjupning ges på den Skeptical Science-sida jag länkar till ovan. Där får vi bland annat följande intressanta analys.

There is also a significant red flag in the press release for this study:
"When the researchers at CICERO and the Norwegian Computing Center applied their model and statistics to analyse temperature readings from the air and ocean for the period ending in 2000, they found that climate sensitivity to a doubling of atmospheric CO2 concentration will most likely be 3.7°C, which is somewhat higher than the IPCC prognosis.

But the researchers were surprised when they entered temperatures and other data from the decade 2000-2010 into the model; climate sensitivity was greatly reduced to a “mere” 1.9°C."

Including an extra decade's worth of data into the model should not halve their equilibrium climate sensitivity value, because the equilibrium sensitivity of the climate system is a relatively constant number, and in reality has not changed radically over the past decade. This suggests that their model may be overfitting the short-term natural variability.

Vad gäller "senare års kortsiktiga naturliga variation" vill jag för övrigt tipsa om följande mycket instruktiva video, som vi nyligen diskuterat på Uppsalainitiativet.

Därför är jag republikan

Idag betalar jag medlemsavgiften för inträde i Republikanska föreningen. Att jag är republikan¹ är ett ställningstagande som har ganska litet att göra med vår nuvarande regents beklämmande kvinnosyn och motbjudande leverne. Det senare kan visserligen tjäna som illustration till det vettlösa i ett system där en statschef sitter på livstid i stort sett hur olämplig han än visar sig vara för uppdraget, men min huvudsakliga invändning mot monarkin är mer principiell. Det är inte värdigt en demokrati att dess högste chef erhåller sitt ämbete genom blodsband och förstfödslorätt. Till den som invänder att monarkin som institution idag inte längre har någon formell makt utan blott äger symbolvärde vill jag påminna om vad monarkin stått för genom historien och därför idag symboliserar: tyranni och envälde. Den som hyllar låt oss säga Karl XII och hans ämbete befinner sig på samma planhalva som den som gör Hitlerhälsningar eller sjunger Kim Jong Ils lov.

Mina vänner har, inför liknande uttalanden från min sida, ofta häcklat mig för mina medlemskap i Kungliga Vetenskapsakademien (invald 2004), Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (invald 2006) och nu senast Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (invald 2010). Är det inte en smula inkonsekvent av en republikan att ingå i sådana kungliga sammanslutningar? Den frågan kan jag bara ödmjukt besvara jakande, men försvarar mig (måhända en smula lamt) med att jag anser mig ha viktiga saker att uträtta inom det svenska forskarsamhället, och att jag av det skälet inte tycker mig att ha råd att avvara de nätverk som jag genom dessa exklusiva sällskap har tillgång till. Kanske kan det ändå räknas till mitt försvar att jag, genom mitt medlemskap i Republikanska föreningen, genom denna bloggpost och genom min allmänna frispråkighet även i andra sammanhang, står rakryggat och öppet för min uppfattning om det svenska statsskicket.² Om detta anses otillräckligt kan jag, som grädde på moset, lova att, den dag jag får ta emot ett pris eller en medalj ur konungens hand (något som kanske aldrig kommer att ske trots att jag så innerligt väl förtjänar det), i samma ögonblick jag tar emot utmärkelsen och som ett slags salut till konungen och hans ämbete, avfyra en rejäl brakskit.

Fotnoter

1) Jag minns ett tillfälle för kanske tio år sedan då jag diskuterade politik med några amerikanska vänner, och särskilt deras förvånade ansiktsuttryck då jag förklarade för dem att jag var republikan. Låt mig därför framhålla, som jag gjorde för dem, att min ställningstagande mot statsskicket monarki och för statsskicket republik inte innebär att jag känner några särskilda sympatier för det republikanska partiet i USA.

2) Om (företrädare för) KVA, KVVS eller IVA skulle komma att anse att mitt ställningstagande i statsskicksfrågan är oförenligt med medlemskap hos dem, så är det, enligt min mening, upp till dem att utesluta mig.