onsdag 20 juli 2016

Allmänningens tragedi och Lars Karlssons myrstack

"Sverige anses stå för drygt en promille av världens utsläpp av växthusgaser, i praktiken är siffran väsentligt lägre om man tar hänsyn till våra växande skogar, som alltså absorberar betydande mängder koldioxid. I det perspektivet är det felaktigt att betrakta Sverige som klimatbov." Så skrev Sverigedemokraternas miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen i Dagens Nyheter i förra månanden. Det låter nästan som ett eko av meteorologiprofessor emeritus Lennart Bengtsson, som bl.a. yttrat följande:
    Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter!
Dessa "Varför just vi?"- och "Sverige är ju ändå så litet"-argument är beklämmande vanliga. Haken är naturligtvis att alla parter kan resonera likadant, varpå ingen tar tag i saken och det går åt helvete. Den vanligaste metaforen för detta slags problematik i situationer som kräver samarbete är allmänningens tragedi, som också blivit till ett viktigt teoretiskt ramverk, föremål för en stor litteratur inom samhällsvetenskaperna. Min gode vän och Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlsson föreslår en alternativ metafor i den sommarfabel om myrstacken som han publicerade häromveckan. Så här börjar den:
    Det var en gång en myrstack som låg i en skog. Det var en fin och välbyggd stack, och dess drottning var väldigt stolt över den. Så en dag kom en vresig gammal björn förbi och rev större delen av stacken. Med stacken sönderriven var myrorna illa ute: de saknade skydd mot regn, kyla och värme och de föll ofta offer för rovdjur eller sjukdomar.

    Drottningen kände att något måste göras. Hon talade med myrorna om att de måste reparera stacken, men varje myra hon talade med svarade ungefär så här:

    "Det finns tusen myror i stacken. Det jag kan bidra med är så litet att det inte skulle märkas. Varför ska jag slita och släpa när det ändå inte gör någon märkbar skillnad?"

    Och myrorna hade det hemskt och en del av dem dog, och det som fanns kvar av stacken förföll alltmer. Drottningen vädjade till sina myror:

    "Så här kan det inte fortsätta. Vi måste göra något, innan vi alla går under."

    Men varje myra svarade ungefär så här:

    "Det vore hybris att tro att lilla jag kan rädda stacken. De andra är många fler än jag är: de får fixa det."

    Det här kunde slutat som en riktig myr-tragedi. Lyckligtvis fanns det...

Läs den spännande fortsättningen här! Och gör det innan ni tar del av nedanstående fotnot, som innehåller spoilers.1

Fotnot

1) Obs! Spoiler! Trots svårigheten att koordinera ett samarbete lyckas myrorna med det, och lite längre fram i fabeln heter det att "alla myror (med några få undantag, och ni kan gissa vad de myrorna hette)" deltog i arbetet med att bygga upp stacken igen. Jag vill delta i gissningsleken. Först och främst gissar jag att en av de samarbetsvägrande myrorna hette Martin Kinnunen, och att en annan av dem hette Lennart Bengtsson. Sedan fyller jag på med namn som Lars Bern, Patrik Engellau, Nigel Farage, Michael Gove, Donald Trump och Jimmie Åkesson. Men detta är som sagt bara mina gissningar, och det skulle vara intressant att få besked från Lars om huruvida jag är på rätt spår.

torsdag 14 juli 2016

Anatolij Karpov och jag

Den största claim to fame inom schacket som jag uppnått och troligen någonsin kommer att uppnå är att jag en gång 1980, tolv år gammal, kom med på samma bild som dåvarande schackvärldsmästaren Anatolij Karpov. Fotograf var Lars Grahn, som numera driver Sveriges utan konkurrens bästa schackblogg Inte Bara Schack. Min berättelse om vad jag hade på bilden att göra finns med som ett slags extramaterial mot slutet av hans dagsfärska bloggpost Dortmund - rond 4.

tisdag 12 juli 2016

Därför ställer jag inte upp som Göran Lambertz privata matematikbiträde

I min bloggpost Quickologisk sannolikhetskalkyl (16 maj 2015) påvisade jag de grava felaktigheterna i Göran Lambertz försök att i sin bok Quickologi tillämpa sannolikhetsteori för att kvantifiera evidensläget i ett känt rättsfall. Lambertz försök att först försvara och därefter korrigera sina kalkyler triggade mig till två uppföljande bloggposter Lambertz laborerar med pseudokvantiteter (4 augusti 2015) och Ohederlig nyårsbetraktelse (7 januari 2016), av vilka framgår att Lambertz misslyckats med dessa korrigeringar. I sin aktuella Halvårsbetraktelse [WebCite 7 juli 2016] tillstår han att jag riktat kritik mot hans kalkyler:
    Dessa beräkningar har föranlett protester från matematikprofessorn Olle Häggström i Göteborg, som menar att det är fel att räkna på det sätt som jag har gjort. Han menar också att det inte finns något sätt att beräkna den samlade sannolikheten av flera bevis för att den misstänkte är skyldig.
Jag välkomnar den första av dessa båda meningar, som är en korrekt återgivning av min ståndpunkt. Med den andra meningen, däremot, tillskriver Lambertz mig en ståndpunkt som jag inte omfattar, som jag inte kan tänka mig att jag någonsin skulle ha givit uttryck för, och som jag tvärtom ganska tydligt tagit avstånd från.1 Jag hörde av mig till Lambertz och protesterade, varvid en något irriterad brevväxling tog vid, men när jag några dagar senare konsulterade hans Halvårsbetraktelse igen [WebCite 12 juli 2016] hade han faktiskt ändrat ovanstående passage till följande:
    Dessa beräkningar har föranlett protester från matematikprofessorn Olle Häggström i Göteborg, som menar att det är fel att räkna på det sätt som jag har gjort. Men han har inte velat säga hur man bör räkna, och än mindre har han velat hjälpa till. (Efter att denna Halvårsbetraktelse publicerades har han sagt att man bör räkna med den s.k. Bayes´ sats och även gett mig vissa anvisningar för hur det går till. Jag har bett honom att hjälpa mig att räkna utifrån det förenklade exempel som jag nämner nedan, om ett inbrott.)
Denna passage utgör en klar förbättring, ty i sak är den riktig. (Jag bortser här från att Halvårsbetraktelsen i övrigt innehåller en hel del dumheter som på ett iögonfallande vis ignorerar att jag påvisat det felaktiga i hans egenpåhittade sannolikhetskalkyl.) Men det är något i tonen jag inte gillar. Han visar ingen tacksamhet infor den beredvillighet jag visat (i mina tre bloggposter och i en del kompletterande epostkorrespondens) att hjälpa honom mönstra ut sina pseudomatematiska felslut, utan antyder tvärtom - med formuleringen "än mindre har han velat hjälpa till" - att jag skulle brista i hjälpsamhet och vara en riktig snåljåp med min tid. Låt mig därför, i fem korta punkter, förklara varför jag inte tänker stå till tjänst som Göran Lambertz privata matematikbiträde.

1. Universitetsprofessorer är inte en resurs som allmänheten och övriga samhället (justitieråd och andra) har att fritt förfoga över. Lambertz har inte ens föreslagit hur mitt arbete för honom skulle finansieras. Jag har visserligen en del tid (mestadels fritid) jag kan styra över ganska fritt, men gör mina egna prioriteringar, och hoppas att Lambertz trots allt kan respektera min ståndpunkt att jag finner det angelägnare att lägga tid på mitt projekt att finna vägar att tillförsäkra mänskligheten en långsiktigt blomstrande framtid än att lägga samma tid på hans projekt att ärerädda Seppo Penttinen och Christer van der Kwast (och sig själv).

2. Lambertz tycks luta sig mot tankefiguren "den som påpekar att ett argument eller ett analysverktyg är felaktigt och ogiltigt är skyldig att erbjuda något annat istället". But that just ain't so. Jag har gjort Lambertz en stor tjänst som pekat ut hans felaktigheter, och är inte skyldig honom något alls.

3. Det verkar hopplöst att jobba för någon som misstror en, såsom Lambertz uppenbarligen gör gentemot mig. Av diskussionen till min bloggpost Ohederlig nyårsbetraktelse framgår hans misstro med all önskvärd tydlighet, och han menar uppenbarligen att jag antingen (a) saknar grundläggande kunskaper i sannolikhetsteori, eller (b) avsiktligt försöker narra honom. (Kanske förstår han inte hur ohyggligt förolämpande detta är.)

4. Misstron går åt båda håll. Det skulle kännas hopplöst att jobba åt en person som inte ser på matematiken och statistiken som redskap för att ta reda på sanningen, utan som ett sätt att slå fast en redan på förhand bestämd sanning; detta hans förhållningssätt (som jag å det bestämdaste vill fördöma) framgår med all önskvärd tydlighet av hans kommentar den 10 januari 2016 kl 13:17 till Ohederlig nyårsbetraktelse, samt av hans bok Quickologi och annorstädes. Om jag ställde upp och hjälpte honom skulle jag behöva nagelfara, kolla och dubbelkolla varenda liten siffra och varenda litet påstående (om sökhundar eller födelsemärken eller vad det vara må) som han bidrar med som input i analysen. Det skulle snabbt bli outhärdligt att behöva jobba på det viset.

5. När jag i det i Fotnot 1 citerade ebrevet erbjöd Lambertz ett par timmars one-on-one om de sannolikhetsteoretiska elementa som han så väl behöver, så avböjde han, och meddelade (ebrev 9 augusti 2015 kl 13:10) att "det har dykt upp ett par personer som säger sig villiga att hjälpa mig långsamt framåt, så jag nöjer mig tills vidare med det". Men om detta är sant, så har han ju redan fått tillgång till matematisk experthjälp (får vi väl ändå anta att det rör sig om), så varför tjata på mig?

Fotnot

1) För ett exempel på sådant avståndstagande, se t.ex. hur jag, i ett ebrev den 9 augusti 2015 kl 10:48, skrev till honom att "även om jag tror att det i princip finns en väg framåt mot matematisk kvantifiering av evidensläget, så ser jag ingen som helst möjlighet att ett en- eller tvåtimmarsmöte av det slag jag här skisserar skulle räcka för att förstätta dig i ett kunskapsläge där du är rustad att på egen hand anträda denna väg framåt". Ebrevet finns återgivet i sin helhet i den avslutande fotnoten till Ohederlig nyårsbetraktelse.

måndag 11 juli 2016

AI på danska

"Jeg bruger mange sider i min bog på at diskutere kunstig intelligens og konsekvenserne af et gennembrud på dette område." Så lyder, i dansk översättning, ett yttrande jag undslapp mig till den danske journalisten Rene Pedersen härom veckan. I svenska öron klingar det en aning... konstigt, men saken är den att artificiell intelligens (AI) faktiskt heter kunstig intelligens på danska.

torsdag 7 juli 2016

Världsbanken Quote of the Week

Världsbanken publicerar varje vecka på sin hemsida ett noga utvalt citat, under vinjetten Quote of the Week. För någon månad sedan lyfte de fram ett citat av Thomas Jefferson, USA:s tredje president (1801-1809) och en av upphovsmännen till den amerikanska självständighetsförklaringen. De följande veckorna fortsatte de med citat av i tur och ordning Mark Twain, Cindy Gallop och Novak Djokovic. En spretig samling, och ännu spretigare skulle det bli, för denna vecka valde de att citera yours truly! Från förordet till min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity har de saxat följande:
    There is no denying that advances in science and technology have brought us prosperity and improved our lives tremendously [...]  but there is a flip side: some of the advances that may lie ahead of us can actually make us worse off, a lot worse.1
Det återstår att se om denna och andra insikter från min bok kommer att sätta avtryck i Världsbankens fortsatta arbete...

Fotnot

1) Låt mig passa på och bjuda på den lite längre passage varur citatet är hämtat:
    There is a widely held conception that progress in science and technology is our salvation, and the more of it, the better. This seems to be a default assumption, not only among the general public, but also in the research community including university administration and reseach funding agencies, all the way up to government ministries. I believe the assumption to be wrong, and very dangerous. There is no denying that that advances in science and technology have brought us prosperity and improved our lives tremendously, or that further advances have the potential to bring glorious further benefits, but there is a flip side: some of the advances that may lie ahead of us can actually make us worse off, a lot worse, and, in the extreme case, cause the extinction of the human race.

    We urgently need to find ways to push scientific and technological progress in directions that are likely to bring us good, and away from those directions that spell doom. This cannot be done if we stick to the erroneous view that all such progress is good for us. The first thing we need is to be able to distinguish those advances whose potential is mostly in the direction of prosperity and human flourishing from those whose potential is more in the direction of destruction and doom, and we need to find safe ways to handle those technologies that come with elements of both. Our ability to do so today is very limited, and my ambition with this book is to draw attention to the problem, so that we can work together to improve the situation, and avoid running blindfolded and at full speed into a dangerous future.

söndag 3 juli 2016

The Simone de Beauvoir Chronicles

Den senaste episoden av Existential Comics, rubricerad Terminator: The Simone de Beauvoir Chronicles, är något alldeles extra (men se för all del även min bloggpost från den 26 november förra året för en lista över några av mina tidigare favoriter).

Jag gillar den nya episoden för dess remarkabla förening av ett antal av mina intressen - tillfälliga såväl som mer långvariga. Först och främst har vi Simone de Beauvoir själv - en av centralfigurerna i 1900-talets franska existentialism, liksom i Sarah Bakewells aktuella bok At the Existentialist Café som jag för närvarande läser med stort intresse. Mitt intresse för filosofi har alltid dragit mer åt det anglosaxiska och analytiska hållet, och jag har därför i hög grad försummat existentialismen, men jag har (mycket tack vare Existential Comics) kommit att ana att den har viktiga saker att säga om vad det innebär att vara människa. Bakewells bok känns som en utmärkt och engagerande introduktion till ledande existentialistiska tänkare som de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Albert Camus och Martin Heidegger, för att nämna några av bokens huvudpersoner.

Jag roas också av hur de Beauvoir i Existential Comics-episoden avbildas på Terminator-hjälten Sarah Connor. Jag har ju, en smula populistiskt, använt mig flitigt av Terminator-filmerna som avstamp för diskussioner om en eventuell robotapokalyps i verkligheten, bland annat i ett framträdande i svensk TV förra sommaren.

Den nya episoden behandlar ett centralt moralfilosofiskt problem i samband med ett eventuellt genombrott i artificiell intelligens som leder till övermänskligt intelligenta maskiner: vilka värderingar vill vi att dessa maskiner skall ha? Denna frågeställning leder snabbt till stora svårigheter, vilka bl.a. behandlas i Avsnitt 4.6 av min bok Here Be Dragons, och mer utförligt i Nick Bostroms Superintelligence.

Till slut får vi i Terminator: The Simone de Beauvoir Chronicles nosa lite på den förtjusande inriktning av modern moralfilosofi som benämns trolleyologi, och vi får klart för oss bakgrunden till att de Beauvoir/Connor är en sådan "badass motherfucker". Läs den!

fredag 1 juli 2016

Om robotisering i Almedalen

Inom ramen för årets Almedalsvecka i Visby arrangerar Sveriges Radio onsdagen den 6 juli kl 10.30-12.00 en programpunkt rubricerad "När tar robotarna över politik och media?". En av de medverkande är yours truly. Enligt de uppgifter jag fått kommer det inte att bli någon direktsändning, men däremot en inspelning som skall gå att ta del av på webben i efterhand. Återkommer när jag vet mer.

* * *

Edit 7 juli 2016: Nu är seminariet genomfört, och går att ta del av via webben!