onsdag 26 november 2014

Varför vill Putin rehabilitera minnet av Molotov-Ribbentrop-pakten?

När Magnus Carlsen i söndagens dramatiska parti avgjorde VM-matchen mot Viswanathan Anand, fastställde segersiffrorna till prydliga 6,5-4,5, och därmed försäkrade sig om att få fortsätta kalla sig schackvärldsmästare fram till 2016, så kunde ett fan som jag tillfälligt förtränga betydelsen av att matchen ägde rum i Sotji, för att istället känna odelad glädje över vilken fantastisk schackspelare Carlsen är. Denna ogrumlade glädje gick dock inte att upprätthålla fullt ut igår, då en av vår tids värsta brottslingar, Vladimir Putin, dök upp som prisutdelare, och därmed snodde åt sig en god portion av Carlsens stjärnglans.

För att (likt jag gjorde i matchens inledning för några veckor sedan) dra ett litet litet strå till stacken i neutraliserandet av denna Putins propagandaseger, låt mig uppmärksamma läsekretsen på en aktuell text av den amerikanske historikern och Östeuropaexperten Timothy Snyder (som jag tidigare lyft fram här på bloggen), publicerad New York Review of Books-bloggen och därefter, denna morgon, i svensk översättning i Dagens Nyheter. Snyder diskuterar betydelsen av att Putin nu tagit Molotov-Ribbentrop-pakten (1939 års allians mellan Stalin och Hitler) till sitt hjärta:
    As Russian military convoys continue the Russian invasion of Ukraine, Vladimir Putin has chosen to rehabilitate the alliance between Hitler and Stalin that began World War II. Speaking before an audience of Russian historians at the Museum of Modern Russian History, Putin said: “The Soviet Union signed a non-aggression agreement with Germany. They say, ‘Oh, how bad.’ But what is so bad about it, if the Soviet Union did not want to fight? What is so bad?”

    In fact, Stalin did want to fight. The August 1939 Molotov-Ribbentrop pact had a secret protocol that divided Eastern Europe between Hitler and Stalin. It led directly to the German-Soviet invasion of Poland the following month that began World War II. In speaking of this agreement, known as the Molotov-Ribbentrop pact, as good foreign policy, Putin has violated both a long Soviet taboo and revised his own prior position that the agreement was “immoral.” What might he have in mind? What it is about rapprochement with Nazi Germany that is so appealing just at the present moment?

    [...]

    Today, the positive emphasis on a war of aggression goes well with tendencies in the Russian media, where defiant declarations of Russian anti-fascism are increasingly submerged in rhetoric that may seem rather fascist. Jews are blamed for the Holocaust on national television; an intellectual close to the Kremlin praises Hitler as a statesman; Russian Nazis march on May Day; Nuremberg-style rallies where torches are carried in swastika formations are presented as anti-fascist; and a campaign against homosexuals is presented as a defense of true European civilization. In its invasion of Ukraine, the Russian government has called upon the members of local and European far right groups to support its actions and spread Moscow’s version of events.

    In the recent “elections” staged in the Russian-backed eastern Ukrainian regions of Donetsk and Luhansk, as in the earlier faked referendum in occupied Crimea, European far-right politicians have come as “observers” to endorse the gains of Russia’s war. Far from being an eccentric stunt, the invitation of these “observers” reveals why the Molotov-Ribbentrop pact is meaningful to Moscow today. Although Putin would certainly have been pleased if actual German or Polish political leaders were foolish enough to take the bait of agreeing to a new division of Europe, he seems satisfied for the moment with the people who have actually responded, in one way or another, to his appeal to destroy the existing European order: separatists across Europe (including the UK Independence Party, whose leader, Nigel Farage, calls Putin the world leader he most admires); anti-European right-wing populist parties (of which the most important is France’s National Front); as well as the far-right fringe, including neo-Nazis.

    The Molotov-Ribbentrop pact was not only about territory in Eastern Europe but also about the entire European legal order. In making his alliance with Hitler, Stalin had a political logic. He imagined that in supporting the Nazi state as it began its total war he would turn the German armed forces to the west, away from the Soviet Union. In this way, the inherent contradictions of the capitalist world would be exposed, and Germany, France, and Britain would collapse simultaneously. In his own way, Putin is now attempting much the same thing. Just as Stalin sought to turn the most radical of European forces, Adolf Hitler, against Europe itself, so Putin is allying with his grab bag of anti-European populists, fascists, and separatists. His allies on the far right are precisely the political forces that wish to bring an end to the current European order: the European Union.

    It should go without saying that a return to the nation-state in Europe would be a catastrophe for all concerned, including, in the end, for Russia. But there is an important difference between Stalin in 1939 and Putin in 2014. One can at least credit Stalin for attempting to resolve a real problem: Hitler did indeed intend to destroy the Soviet Union. In allying with Hitler he compromised his ideology and made a strategic mistake, but he was certainly responding to a real threat. Putin, on the other hand, had no European enemy. Without any apparent cause, in 2013, for the first time, the Russia government designated the European Union as an adversary. In its media and indeed in official foreign policy pronouncements it has characterized the European Union as “decadent,” in the sense of about to disintegrate.

Läs hela Snyders text, antingen här (på originalspråk) eller här (i svensk översättning).

fredag 21 november 2014

En forskares mediaerfarenheter

Hur en forskare bör förhålla sig till media och samhällsdebatt är långt ifrån någon självklarhet, och i hög grad är det upp till den enskilde forskaren att finna ett förhållningssätt han eller hon trivs med.1 En som tänkt igenom saken noga är min gode vän och Chalmerskollega Fredrik Hedenus, som i följande intressanta, lärorika, rappa och roliga föredrag (från ett möte med föreningen Vetenskap & Allmänhet i Uppsala för en tid sedan) delar med sig av sina mediaerfarenheter och av ett antal goda råd.2,3

Fotnoter

1) Se t.ex. bloggposten Intervjuad i Qvintensen för något om mitt eget förhållningssätt.

3) Någon kanske tycker att det är lite elakt av Fredrik att visa ett SVT-klipp där psykiatern David Eberhard uppträder som en fåntratt, men Eberhard hade ju själv valt att uppträda offentligt som en fåntratt, så Fredriks tilltag är knappast värre än t.ex. mitt eget dito att återge genanta skriverier av Lennart Bengtsson.

tisdag 18 november 2014

Then we have a bit of a situation

Very often on this blog, I have used Randall Munroe's xkcd comic in order to underline som view of mine or some interesting idea. Today, let me treat you to a real classic, dating way back to 2006 - the very year that xkcd was launched.

It is not clear to me whether the Senator appearing in the comic is intended to be someone in particular or just a generic Christian conservative Republican. To show the timeliness of the comic, still today in 2014, let me remind readers of the recent U.S. midterm elections and pretend that the person in question is the Oklahoma Republican Senator James Inhofe, who took office in the U.S. Senate 1994, and who was reelected earlier this month for his fourth full term. Congratulations, America - a lovely choice!1

Inhofe is best know as an aggressive anti-environmentalist and anti-scientist. He suggested in an oft-quoted Senate floor speech in 2003 that "manmade global warming is the greatest hoax ever perpetrated on the American people". Regular readers of this blog will probably find his suggestion outrageous, but he does have evidence for his view. This evidence appears in the Bible. Here is what Inhofe said in a radio interview on August 2, 2012:
    Well actually the Genesis 8:22 that I use in there is that "as long as the earth remains there will be seed time and harvest, cold and heat, winter and summer, day and night," my point is, God's still up there. The arrogance of people to think that we, human beings, would be able to change what He is doing in the climate is to me outrageous.

Footnote

1) Or not.

torsdag 13 november 2014

Framträdande i Saltsjöbaden den 2 december

Läsare i Stockholmsområdet uppmärksammas härmed på att jag gör ett framträdande i Saltsjöbaden tisdagen den 2 december kl 9.00, inom ramen för en konferens med (det för mig lite ovanliga) temat Riskhantering och kulturvård. Mitt föredrag har rubriken "Vilka är de största riskerna?" och kommer att behandla väldigt lite eller inget alls inom kulturvårdsområdet, men desto mer om risk. Följande är det abstract jag levererat till arrangörerna.
    Mänskligheten står inför enorma möjligheter, men också enorma risker. En informell enkätstudie bland futurologer specialiserade på globala risker gav 2008 ett medianvärde på 19% för uppskattad sannolikhet att mänskligheten går under senast 2100 – en siffra som givetvis bör tas med en nypa salt, men som ändå ger en fingervisning om situationens allvar. Uppdelat på olika slags risker visar det sig att naturliga faror, som t.ex. asteroidnedslag, är försumbara i ett hundraårsperspektiv, och att de verkligt stora farorna kommer från oss själva och de teknologier vi utvecklar.

    Det mest välbekanta exemplet är kärnvapen. Vi har levt med dem i snart 70 år utan global katastrof, vilket kan kännas betryggande. Tryggheten är dock skenbar, och vår överlevnad har krävt en god portion tur, t.ex. vid Kubakrisen och en rad incidenter där tekniska fel och påföljande falsklarm kunnat hejdas i tid. Vi bör också skatta oss lyckliga att teknologin i sig visat sig möjlig att begränsa spridningen av, något som inte var självklart på förhand (motsvarande begränsning av t ex flygplan eller datorer till att ligga under ett fåtal regeringars exklusiva kontroll hade knappast varit möjlig). En värld där massförstörelsevapen är var mans egendom är inte stabil, och vi kan inte ta för givet att vi, nästa gång vi upptäcker en ny massförstörelseteknologi, har samma tur med dess spridningskontrollerbarhet.

    Problematiken kompliceras ytterligare av att flera av de områden där de allra största riskerna finns – såsom nanoteknologi, syntetisk biologi och artificiell intelligens – också finns med bland dem som har de allra största potentiella vinsterna för mänskligheten. Detta kräver svåra balansgångar, vilka dagens samhälle uppvisar stor omognad i att hantera. Exempel på det är kontroversen 2005 kring sekvenseringen och publiceringen av det fullständiga genomet hos viruset bakom spanska sjukan, och den 2012 kring framställningen av en extra smittsam form av fågelinfluensaviruset och publicerandet av fyndet i tidskriften Nature. En bättre hantering av dessa frågor kräver bättre kunskaper om olika emergenta teknologiers risker och möjligheter – ett notoriskt svårt område, men med tanke på hur mycket som står på spel behöver vi trotsa svårigheterna och göra vårt bästa.

söndag 9 november 2014

Carlsen-Anand II

Ni minns säkert förra årets VM-match i schack mellan Magnus Carlsen och Viswanathan Anand - den match som gjorde det unge norske schackgeniet till världsmästare, och som jag rapporterade om i tre korta bloggposter. Nu är nästa VM-match mellan dem båda igång. Första partiet (i bäst av tolv) spelades igår och slutade remi efter hård kamp, där Anand inledde offensivt, men fumlade i övergången till slutspelet och överlät fördelen åt Carlsen, som sedan pressade men inte nådde ända till vinst.

Matchen omnämns ibland lite vilseledande som "returmatch", vilket för tankarna till svunna tider då en detroniserad världsmästare automatiskt hade rätt till en sådan - en regel som dock sedan länge är avskaffad. Efter förlusten med klara 6,5-3,5 i förra årets VM-match räknades Anand bort av många, men han lyckades överraskande komma tillbaka och vinna kandidatturneringen i våras framför bland andra favorittippade Levon Aronian och Vladimir Kramnik, och därmed kvalificera sig för ny VM-match.

Andra ronden spelas idag med start 13.00. Partiet kan, liksom återstoden av VM-matchen, följas t.ex. via arrangörernas hemsida, eller via NRK:s sevärda direktsändningar som för svensk publik levereras av SVT Play med start 12.30 varje speldag. Den som nöjer sig med att se partierna i efterhand kan med fördel ta del av den engelske stormästaren Daniel Kings pedagogiska genomgångar på hans YouTube-kanal PowerPlayChess (se gärna hans insiktsfulla diskussion av första matchpartiet).

Som alla schackälskare är jag entusiastisk över att VM-matchen nu har startat, och jag ser fram emot några veckor av fint och underhållande schack, förhoppningsvis åter med norsk seger. Enda smolket i glädjebägaren är att matchen efter värsldsschackförbundspresident Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni spelas i Sotji, Ryssland, vilket därmed bjuder Adolf Hitl... förlåt, Vladimir Putin heter han visst, på ännu en stor propagandaseger.1 För att dra ett litet strå till stacken i riktning mot att neutralisera det, så länkar jag härmed till författaren och Nobelpristagaren Herta Müllers uttalande om Putin i gårdagens DN -
    Vi östeuropéer känner alltför väl till skräcken för ryssarna och deras politiska arrogans, deras nationalistiska överlägsenhet, liksom deras ekonomiska hänsynslöshet i plundringen av sina grannar. Inte ett enda östeuropeiskt land kunde, eller fick, skapa en egen identitet och tillvarata sina egna intressen. Efter Sovjetunionens fall andades vi ut och trodde att det skulle vara slut på detta för all framtid. Men efter att Putin, som en simpel tjuv, tog Krim är skräcken tillbaka i hela Östeuropa.
- och min egen svordomsdoftande bloggpost om Putin från i vintras.

Fotnot

1) Detta fick Carlsen att, som jag tidigare rapporterat, länge tveka om han överhuvudtaget skulle ställa upp. Det var ett svårt och komplicerat beslut, och vad som till sist fällde avgörandet vet möjligen bara Magnus Carlsen själv. Jag kan dock tänka mig att intalienaren Fabiano Caruanas storartade turneringsseger för ett par månader sedan i St Louis (där Carlsen blev tvåa) blev avgörande. Fram till dess framstod Carlsen som ohotad världsetta och kände möjligen att han hade råd att skänka bort VM-titeln utan att riskera sin status som världens bäste schackspelare, men så seglade Caruana upp till ett läge på världsrankingen som gjorde att Carlsen plötsligt inte längre kunde känna sig säker på sin förstaplats.

fredag 7 november 2014

Med Claes Strannegård i samtal om framtida artificiell intelligens

I det nyutkomna nr 6/2014 av Göteborgs universitets tidning GU-journalen är jag på sidorna 14-15 intervjuad tillsammans med forskarkollegan och gode vännen Claes Strannegård. Intervjun har rubriken I väntan på de intelligenta robotarna,1 och följande ingress:
    Vad händer när de intelligentaste varelserna på jorden inte längre är vi? Det är en fråga som borde tas på största allvar, menar Olle Häggström, professor i matematisk statistik, och Claes Strannegård, forskare i tillämpad informationsteknologi. Det handlar om AI, det handlar om singularitet, och lite om Darwin också.
Läs hela samtalet här (i pdf-format) eller här (i html).

Jag gillar för övrigt fotot ovan, hämtat från artikeln i GU-journalen. Det är taget på min arbetsplats, just utanför mitt tjänsterum, men känns det inte som att det vilar en Roy Anderssonsk stämning över miljön?

Fotnot

1) OK, det är en sympatiskt Beckett-klingande rubrik, så jag skall väl inte döma ut den totalt, men på sätt och vis talar den tvärt emot det budskap jag helst skulle vilja få fram. De intelligenta robotarnas genombrott kan leda till ofantligt mycket gott, men också helt åt helvete. Vi kan och bör påverka utvecklingen för att maximera möjligheterna till ett gott utfall - tvärtemot tanken att sitta passivt "i väntan på" genombrottet.

onsdag 5 november 2014

Vad har Lennart Bengtsson för sig nuförtiden?

Jag skrev i våras en serie bloggposter om Lennart Bengtssons Dr Jekyll och Mr Hyde-liknande förvandling från framstående och respekterad klimatforskare till ilsken antiklimatåtgärdsagitator med långt gångna klimatförnekarböjelser: Bengtsson tog emot min kritik med en påtaglig brist på fattning. Han började med att hota att ställa in sin planerade flytt hem till Sverige, och fortsatte sedan med att sprida (felaktiga) påståenden om att jag inte skulle "ställa upp helhjärtat på Voltaires uppfattning" om yttrandefriheten, för att till slut övergå i ett allmänt gormande om "jesuiter" och att "inte ens vetenskapen är en trygg plats för det rationella tänkandet längre". I ett ebrev till mig den 12 juni 2014 meddelade han till slut att han hade fått nog av publik debatt, och att han avsåg återgå till att helt fokusera på sin vetenskapliga gärning. Med hans egna ord:
    Jag har med föga framgång försökt bedriva någon form av saklig information i klimatfrågor i Sverige men anser efter några år att detta varit bortkastad tid. Sedan några veckor har jag gjort klart att jag upphört med denna verksamhet. Jag skall helt ägna min tid åt vetenskapligt arbete i fortsättningen i samband med mina internationella kollegor.
Detta var ett besked jag varmt välkomnade, då min uppfattning var (och är) att lika stora som Bengtssons förtjänster är som klimatforskare är också hans brister som politisk tänkare och agitator.

Nå, hur har det då gått med Bengtssons tillbakadragande från samhällsdebatten? Well, sådär. Han har i själva verket fortsatt flitigt att kommentera på de båda klimatförnekarbloggarna Antropocene och (den Orwellskt benämnda) Klimatupplysningen. En tydlig utvecklingslinje i hans engagemang kan skönjas, nämligen hur han från att relativt ensidigt ha fokuserat på klimat- och energifrågor nu har breddat sig till att även lufta sina uppfattningar i bland annat genus-, migrations- och etnicitetsfrågor. Låt mig ge några exempel på vad han skrivit den senaste tiden.1 I samtliga fall ger han uttryck för åsikter som jag själv personligen tar avstånd ifrån, men jag ser ändå visst värde i att publicera dem här, av i alla fall två skäl. Dels kan de vara av intresse för de läsare som efter vårens debatt önskar att bättre förstå sig på vad som egentligen rör sig i Lennart Bengtssons huvud, dels tror jag att det kan vara uppfriskande att bryta den ideologiska slagsida och politiskt korrekta monotoni som annars råder här på bloggen.2
  • den s.k. Klimatupplysningen, 5 juni 2014:
      Vad beträffar kvinnor och män så har jag svårt men min begränsade livserfarenhet att se någon större ojämlikhet i Sverige sedan 1948 då jag började realskolan i Trollhättan. Inte ett ögonblick uppfattade jag vare sig hemma eller i skola att kvinnor/flickor var diskriminerade. Beroende på praktiska omständigheter hade de ofta olika uppgifter. Det fanns minst lika gott om dominerade kvinnor som män liksom undergivna män eller kvinnor. Samma sak gäller i dag vad jag kan se från barn och makar och barnbarn.
    (Just denna kommentar predaterar det ovan citerade ebrevet den 12 juni 2014, och kan därför inte anföras som exempel på Bengtssons vacklande i sin där deklarerade föresats att dra sig tillbaka från samhällsdebatten, men jag finner den vara ett tillräckligt intressant exempel på hans politiska tänkande för att den skall vara värd att återge ändå.)
  • Antropocene, 30 september 2014:
      Anpassligheten i Sverige överträffar sig själv när det politiskt korrekta samhället gett Pippi Långstrump en ny pappa. Han är nu inte längre negerkung utan bara kung. Nu är det väl inte troligt att Pippi Långstrumps pappa vara bantuneger, hottentott eller bushman utan snarare om jag kommer ihåg berättelsen rätt var utnämnd till kung trots sitt svenska ursprung? för ett obestämt afrikanskt land. Pippi har ju inte heller på något sätt några negroida drag utan påminner snarare om ett slags energiskt Gudrun Schyman som barn.

      Däremot har jag inget minne av Pippis mamma, så här finns det utrymme för mer omfattande omskrivningar för att tillfredsställa alla rättrogna genuskvinnor. Varför inte byta ut hela negerkungen mot en vänsterinriktat och politisk korrekt Pippimamma som bytt ut alla sina mammamånader till en snäll och beskedlig karl som går hemma och städar.

      När man är i färd med att skriva om den svenska litteraturen så finns det en myckenhet av hemskheter för de politiskt korrekta att skriva om. Jag talar inte här om de talrika mord- och våldsscener i dagens så populära deckare utan snarare om vår klassiska litteratur. Jag kan inte föreställa mig att Strindberg får godkänt betyg av våra så politiskt korrekta kvinnor. Skämtteckningar av Albert Engström och Oskar Andersson (OA) måste också nästan totalt ritas om och flera av Evert Taubes visor kommer att drabbas av den moderna bannbullan. När man är i farten kan man ju förbjuda alla vetenskapliga uppsatser som inte helhjärtat förespråkar en nära förestående klimatkatastrof för att inte tala om artiklar som ställer sig positiva till fossil energi och kärnkraft. Andra oanständigheter är kokböcker som frossar i allehanda upphetsande kötträtter och annat klimatfarligt.

      Inte längre behöver man anordna bokbål i vår elektroniska tid det är bara att gå in och ändra i databaserna. Man kan också öka takten i omskrivningarna och här följa vad som var brukligt i Sovjetunionen. När någon känd person blev avpolletterad, vilket var legio, var det nödvändigt att gå in och ändra i de ryska encyklopedierna och ändra historien i sann sovjetisk anda. Detta var ett arbete som krävde avsevärda personella och andra resurser och innebar i stort sett att man höll flera av de stora encyklopedierna i ett lösbladssystem. I vår elektroniska ålder är detta en barnsak som vi redan kan se från Wikipedia som fortlöpande ändras av diverse aktivister. Så i den elektroniska boken kan man trolla bort både negerkungar och annat utan några större problem. Inte ens Orwell kunde föreställa sig denna eleganta möjlighet att likrikta och standardisera tänkandet.

  • den s.k. Klimatupplysningen, 9 oktober 2014:
      Sverige har med råge fått en feministisk regeringen. Det är bra på flera sätt inte minst att det bör bli något svårare att i efterhand skjuta skulden på den andra hälften av befolkningen, enkannerligen dess heterosexuella och kaukasiska del.

      We wish all good luck in the enterprise.

  • Antropocene, 31 oktober 2014:
      Ett annat alternativ är att uppmuntra svenskar till att utvandra genom att Migrationsverket bistår med ett utvandringsbidrag och på detta sätt ställa de friställda bostäderna i Sverige till förfogande för asylinvandrare. Detta har ju den dubbla fördelen att asylinvandrarna på sikt också kan överta svenskarnas arbetsuppgifter . Detta är tveklöst en utmärkt möjlighet för exempelvis välutbildade läkare och sjuksköterskor som efterfrågas inte minst i Norge. Säkert är detta också fallet med andra välutbildade svenskar.

      Det är faktiskt allvar, läs gärna: http://www[...]undergang.pdf

    Observera att det dokument som Bengtsson med gillande länkar till är ren och oförblommerad fascism, och att det avslutas på sidan 16 med bilden av en svensk flagga ihop med en dekal märkt "Ett islamfritt Europa".

    Edit 6 november 2014: Lennart Bengtsson har meddelat mig att det sista stycket i hans bloggpost på Antropocene den 31 oktober 2014 (det som börjar "Det är faktiskt allvar..." och utmynnar i en länk till en fascistisk programförklaring) inte härrör från honom själv, utan hade tillfogats i efterhand av bloggens ägare Lars Bern. Efter påpekande från Bengtsson har Bern nu flyttat ned sitt tillägg från dess förrädiska ursprungsplacering (där det var stört omöjligt för läsaren att ana att den inte var en del av Bengtssons text) till bloggpostens kommentarsfält. Det är ytterst beklagligt att Lennart Bengtssons bloggpost förvanskats på ett vis som kopplar honom till om möjligt ännu groteskare uppfattningar än dem han själv ger uttryck för, och jag är glad åt att ha bidragit till att den saken rättats till. Att Bengtsson (epostvägen) riktar sin ilska över det inträffade mot mig och inte mot Bern finner jag dock en smula besynnerligt.

Fotnot

1) Jag är UI-kollegan Lars Karlsson (som följt Lennart Bengtssons bloggosfäriska förehavanden lite noggrannare än jag) ett stort tack skyldig, för att han uppmärksammat mig på flertalet av dessa exempel.

2) Det där sista skrivet med en rejäl dos ironi. Jag finner i själva verket inget "uppfriskande" alls i Lennart Bengtssons unkna åsikter.