tisdag 29 november 2016

Aktivitetsbaserad arbetsplats

Malmö högskola lär befinna sig i regeringens pipeline för upphöjelse till universitet, men jag känner mig uppriktigt sagt tveksam till om de i praktiken rör sig i rätt riktning. Det fall av gravt bristande kvalitetskontroll i samband med en dsiputation som jag uppmärksammade häromåret kan möjligen överses med som ett enstaka olycksfall i arbetet. Värre är det med deras hantering av lokalfrågor, och då i synnerhet hur 500 av lärosätets anställda (mestadels lärare och forskare) förpassats till kontorslandskap. Och inte vad för slags kontorslandskap som helst, utan det som går under den trendkäcka benämningen aktivitetsbaserad arbetsplats.

Idén är att de anställda inte längre har egna kontorsplatser, utan har att välja en ledig sådan vid ankomsten till arbetsplatsen på morgonen. Om jag förstått det hela rätt så syftar ordet aktivitetsbaserad på att det därmed går att ta hänsyn till vilken aktivitet man under dagen avser ägna sig åt, när man väljer kontorsplats. Om jag avser fila på en artikel kanske jag vill sitta nära fönstren åt söder, och om jag istället avser rätta tentor kanske jag vill sitta på ett mer undanskymt ställe - eller vad för slags överväganden det nu kan vara frågan om. Sydsvenskan rapporterade häromdagen om saken, och meddelar att en ökad andel av personalen väljer att arbeta hemma istället. "Det här huset tycks vara gjort för att vi forskare ska känna oss utbytbara", säger en av de anställda i artikeln.

Detta är (och nu tillåter jag mig ett understatement) knappast idealiskt för ett lärosäte som aspirerar på att kalla sig universitet, ty en stor del av vad som gör ett universitet till ett universitet är lärarnas och forskarnas fysiska närvaro. En annan sak som karaktäriserar den akademiska miljö som gör ett universitet är enligt min mening (och nu tar jag risken att framstå som den 1900-talsmänniska jag faktiskt är) förekomsten av böcker. Många böcker, bokhyllor dignande av böcker! Vilket dock i stora drag tillintetgörs på en aktivitetsbaserad arbetsplats. I detta sammanhang vill jag återge en anekdot som min gode vän Björn Johnson, docent vid Malmö högskola, berättat. I samband med en omflyttning några år före lanseringen av den aktivitetsbaserade arbetsplatsen fick han tillfälle att växla några ord med den Birgitta Wickman, lärosätets fastighetschef, som kommer till tals i de ovan länkade artiklarna i Universitetsläraren och Sydsvenskan. Så här berättar Björn:
    Jag och ett gäng andra forskare hade flyttat in i trånga fyramannarum, dekanen och [Wickman] gick runt och skulle kolla hur vi trivdes. "Inte alls", sa jag, "det funkar inte att sitta så här, utan bokhyllor". Jag pekade på alla de lådor som stod bakom min arbetsplats. "Men vad har du i lådorna - inte använder du väl alla de där böckerna?" undrade Wickman, och föreslog att jag skulle slänga mina 17 lådor böcker, med motiveringen att "lagringsutrymme är dyrt" och att jag "kunde köpa om de jag eventuellt skulle behöva igen". Jag blev helt paff, och dekanen [...] såg ut som hon skulle sjunka genom marken av pinsamhet.
Jag tycker att anekdoten träffsäkert illustrerar det allvarliga problemet med förekomsten av chefer okunniga om kärnverksamhetens själva essens, och Björn gör själv en liknande reflektion.

Man kan fråga sig om införandet av det antiakademiska systemet med aktivitetsbaserad arbetsplats enbart är ett lokalt Malmöproblem, eller något som riskerar sprida sig genom landet. Dessvärre finns tecken på det senare, och att mitt eget lärosäte Chalmers är i akut fara. Vår rektor Stefan Bengtsson var nämligen rektor vid Malmö högskola då det avgörande beslutet där om aktivitetsbaserad arbetsplats togs, och här på Chalmers kämpar Institutionen för data- och informationsteknik med näbbar och klor för att undslippa hans planer på att utsätta dem för något liknande. Enligt mina sagespersoner har Stefan anfört att konceptet är trendigt vid amerikanska universitet och att det stimulerar samarbete. Jag önskar att han tar sig en funderare på om det verkligen kan stämma att samarbete stimuleras av en fysisk arbetsmiljö som är så dålig att de anställda väljer bort den och istället arbetar hemma.

torsdag 24 november 2016

Nya uttalanden från Trump om klimatfrågan

Den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trumps mest kända utspel i klimatfrågan har tidigare varit hans ur luften gripna påstående om att klimatförändringarna är en bluff av kineserna med syfte att skada amerikansk exportindustri:

Sedan Trump nyligen uttalat vad som kan uppfatttas som ett avståndstagande från den tidigare "kinesisk bluff"-ståndpunkten och en allmän uppmjukning av hans syn på klimatfrågan, har det föreslagits (även från allmänt förnuftigt håll) att vi av strategiska skäl försiktigt borde applådera hans omsvängning, hellre än att hacka på honom för hans inkonsekvens.

För min del känns det dock inte aktuellt med någon sådan inrättning i ledet (och jag passar i sammanhanget på att rekommendera Masha Gessens överlevnadsmanual för amerikaner och det amerikanska samhället de kommande fyra åren, och särskilt hennes "Rule #2: Do not be taken in by small signs of normality").1 Jonathan Chait ger i New York Magazine en utmärkt sammanfattning av Trumps nya klimatuttalanden, och det framgår med all önskvärd tydlighet att dessa utgör samma slags osammanhängande och bottenlöst okunniga antivetenskap som vi hittar hos drägget på den svenska klimatförnekarblogg som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Ni vet, det har varit varmt förr... Climategate... det vanliga blajet. Mycket känns alltså igen, men ett par mer originella trumpska ståndpunkter framgår också:
  • Trump säger sig vara en verklig miljövän i kraft av att han låter bygga golfbanor: "I have some great, great, very successful golf courses. I’ve received so many environmental awards for the way I’ve done, you know. I’ve done a tremendous amount of work where I’ve received tremendous numbers. Sometimes I’ll say I’m actually an environmentalist and people will smile in some cases and other people that know me understand that’s true."
  • Som sin främste auktoritet i klimatvetenskapliga frågor framhåller Trump sin farbror, elektroingenjören John G Trump, som dock saknar klimatvetenskapliga meriter, och som dog 1985: "My uncle was for 35 years a professor at M.I.T. He was a great engineer, scientist. He was a great guy. And he was... a long time ago, he had feelings - this was a long time ago - he had feelings on this subject. It’s a very complex subject. I’m not sure anybody is ever going to really know."
Inget av detta är något att glädjas åt. Det amerikanska valresultatet är en katastrof, på område efter område varav klimatfrågan bara är ett, och jag instämmer dessvärre i min Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlssons sammanfattande omdöme att det innebär att den amerikanska valmanskåren förkastat civilisationen.

Fotnot

1) Se även Charles Blow i gårdagens New York Times:
    Donald Trump schlepped across town on Tuesday to meet with the publisher of The New York Times and some editors, columnists and reporters at the paper.

    As The Times reported, Trump actually seemed to soften some of his positions:

    He seemed to indicate that he wouldn’t seek to prosecute Hillary Clinton. But he should never have said that he was going to do that in the first place.

    He seemed to indicate that he wouldn’t encourage the military to use torture. But he should never have said that he would do that in the first place.

    He said that he would have an "open mind" on climate change. But that should always have been his position.

    You don't get a pat on the back for ratcheting down from rabid after exploiting that very radicalism to your advantage. Unrepentant opportunism belies a staggering lack of character and caring that can't simply be vanquished from memory. You did real harm to this country and many of its citizens, and I will never - never - forget that.

    [...]

    You are a fraud and a charlatan. Yes, you will be president, but you will not get any breaks just because one branch of your forked tongue is silver.

    [...]

    No, Mr. Trump, we will not all just get along. For as long as a threat to the state is the head of state, all citizens of good faith and national fidelity - and certainly this columnist - have an absolute obligation to meet you and your agenda with resistance at every turn.

tisdag 22 november 2016

Om autenticitet

Är autenticitet viktigt, eller är det bara upplevelsen av autenticitet som betyder något?1 Jag vet faktiskt inte.

Fotnot

1) Denna svåra fråga tycks mig starkt relaterad till det så kallade wireheading-fenomenet, som jag tidigare diskuterat i bloggposter i augusti 2012 och november 2013. Se även den senare bloggpost som bär rubriken Superintelligence odds and ends I: What if human values are fundamentally incoherent.

måndag 14 november 2016

Om robotar och artificiell intelligens på Katharinastiftelsen

I onsdags gick jag omkring i snökaoset i Stockholm med en känsla av overklighet och fasa, sedan jag tidigt på morgonen fått utfallet i det amerikanska presidentvalet klart för mig. Att fundamentala värden som demokrati och fred inte längre kan tas för givna är en svårsmält tanke vars aktualitet sakta smugit sig på oss på senare år, men i onsdags tog den ett jättekliv framåt, vilket gör ont.

Men dagen slutade ändå i ett bättre stämningsläge, tack vare ett spännande samtal med två professorskollegor: filosofen Åsa Wikforss och religionsvetaren Carl Reinhold Bråkenhielm. Rubriken för vår paneldiskssion var "Robotar och artificiell intelligens - hot eller möjlighet?", och det var (som jag tidigare annonserat) ett arrangemang av Katharinastiftelsen. Hela det 90 minuter långa samtalet videofilmades:

lördag 12 november 2016

Ikväll bidrar jag till lördagsunderhållningen på TV

Bänka er framför TV:n ikväll! Då kan ni nämligen se mig delta i ett studiosamtal om den artificiella intelligensens framtid, tillsammans med datalogerna Danica Kragic och Daniel Gillblad i SVT:s Vetenskapsstudion. Kunskapskanalen idag lördag klockan 20:00 - bästa sändningstid! Repris i samma kanal söndag 22:30, måndag 19:30, och fredag 21:50, samt på SVT Play.

I programtablån beskrivs temat för vårt samtal så här:
    Artificiell intelligens är inte längre en framtidsfantasi. Redan i dag finns artificiell kontorspersonal som består av datorer med grafiskt animerade ansikten. Framtidens doktor kan vara en artificiellt intelligent robot; redan nu löser superdatorer medicinska problem. Men är det bara bra att vi lär datorer att tänka själva? Kommer framtidens robotar att bli smartare än människor? Fysikern Stephen Hawking har till och med varnat för att supersmarta robotar kan bli mänsklighetens undergång.
Om det inte klippts bort kommer ni som bonus att få höra mig säga några väl valda ord om Donald Trump.

onsdag 9 november 2016

USA har gjort sitt val

Jag vet såklart att det inte är konstruktivt att, inför den livsfarliga dumpopulismens framgångar, rycka på axlarna och säga att folk är väl idioter - som i nedanstående video. Bättre då att på allvar försöka sätta sig in i hur dessa väljare tänker, som Michael Moore i den film jag länkade till i förrgår, och Jonathan Haidt i en essä jag lyfte fram ett par månader tidigare. Denna dystra morgon ger jag dock efter för frestelsen, och jag tycker faktiskt att Robert Gustafssons och Henrik Schyfferts sketch erbjuder en relevant historisk parallell.

måndag 7 november 2016

Dan före dan

Dan före dan. I morgon går amerikanerna till valurnorna. Om det vill sig väl löser de det första av de båda mycket allvarliga bekymmer som de själva och resten av världen idag står inför:
    (1) Trump. Sannolikheten att det bortskämda förvuxna barnet, rasisten och kvinnohataren Donald Trump vinner det amerikanska presidentvalet är långt ifrån försumbar, och om det händer så står vi inför en långt mer katastrofal och omvälvande händelse än 9/11 för femton år sedan. Mycket kan sägas om detta, om Trumps direkt fientliga inställning till alt vad miljö- och klimathänsyn heter, om destabiliserandet och raserandet av mödosamt uppbyggda internationella relationer, om den misogyni och den rasism som skulle fortsätta att spridas i USA med förebild och uppmuntran från allra högsta ort, och om det ena med det tredje. Men det allra värsta är ändå att världens största kärnvapenarsenal skulle hamna i händerna på en befälhavare vars personlighet är snart sagt så långt ifrån lämpad för detta man kan komma, något som mycket väl kan innebära slutet för hela vår civilisation.

    (2) Den opinionsströmning som fört Trump dit han är idag, och som är nära släkt med den europeiska motsvarighet som ligger bakom framgångarna för exempelvis Brexit, Nationella fronten, Sverigedemokraterna och polska Lag och rättvisa, kommer inte att försvinna även om Trump skulle förlora i morgon. Hans arga väljare finns kvar, det kommer nya presidentval och nya paralamentsval, och den västerländska demokratin befinner sig under starkt tryck. Om vi inte finner sätt att kanalisera detta folkliga missnöje fredligt och konstruktivt (och ingen vet ännu riktigt hur detta skall gå till) är vi illa ute.

Men first things first: nu gäller det att vi klarar oss undan (1). Och för den som har en timme över i kväll eller i morgon rekommenderar jag den underbara filmen Michael Moore in Trumpland, som formar sig till ett enda långt valtal för Hillary Clinton, känsloladdat, formidabelt och faktiskt ett av de bästa politiska tal jag någonsin hört. Här är den officiella trailern, men läsare i Sverige kan se filmen i dess helhet, med svensk text, på SVT Play.