måndag 14 september 2020

Konstig DN-artikel om covid-19-strategier

Igår, söndagen den 13 september, stod en konstig artikel om covid-19-strategier, rubricerad Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig, att läsa i DN. För att förklara mitt lite negativa omdöme om den, låt mig först backa i tiden en smula.

Ett problem med den svenska debatten om hantering av coronakrisen har sedan i våras varit den bitvis otydliga kommunikationen från Folkhälsomyndighetens (FHM) sida. Tillsammans med fyra forskarkollegor gjorde jag i DN den 30 april ett försök att bidra till förbättrad klarhet genom att från den internationella debatten lyfta in den centrala distinktionen mellan mitigation- och suppression-strategier. Strategier av det första slaget utgår ifrån att smittspridningen inte kan upphöra förrän tillräckligt stor andel av befolkningen smittats för att ge upphov till flockimmunitet (ingen vet exakt hur stor denna andel är, men den siffra som oftast citerades i våras var 60%)1. Strategier av det andra slaget gör inte detta antagande, utan bygger på ambitionen att hålla det totala antalet smittade betydligt lägre, fram tills dess viruset kan oskadliggöras med exempelvis ett vaccin. Valet mellan mitigation och suppression gör potentiellt stor skillnad för hur angeläget det är att trycka ned smittan: med en suppression-strategi är varje undvikande av smitta ett rejält plus, medan det med en mitigation-strategi är mindre betydelsefullt så länge man lyckas "platta till kurvan" (för att använda ett uttryck som snabbt blev slitet) tillräckligt för att inte överbelasta vården.

I mars-april signalerade FHM att det var mitigation man siktade på, kanske allra tydligast i Aftonbladet den 16 mars.2 Sedan började man gradvis slira, och under sommaren har smittan gått ned till nivåer långt lägre än vad en renodlad mitigation-strategi motiverar. Kanske är det rimligt att (som Ina Hallström föreslagit) tala om att vi, likt Island gjorde i ett tidigare skede, åstadkommit en "accidental suppression". Sedan detta visat sig vara möjligt, även utan drakoniska åtgärder av kinesiskt snitt, framstår det som allt mer naturligt att fortsätta på den linjen, men att göra det med så lätt hand som möjligt för att på så vis inte hämma ekonomin och människors tillvaro mer än nödvändigt. Företrädare för FHM har dock varit ovilliga att tala klarspråk om ett sådant strategibyte, men två regeringskungörelser ger en ledtråd om att man nu tänker mer i suppression-termer. Den 7 april hette det så här:
    Det övergripande målet med regeringens arbete är att minska takten på smittspridningen, det vill säga att platta till kurvan så att inte väldigt många blir sjuka samtidigt.
Den 8 juli hette det istället:
    Folkhälsomyndigheten bedömer insatser som bör genomföras för att tidigt upptäcka nya utbrott, minska smittspridningen och minimera antalet sjukdoms- och dödsfall.

I vår DN-artikel den 30 april lånade vi ett uttryck som hade etablerats i engelskspråkig diskurs, då vi istället för att använda termen suppression talade om Hammaren och Dansen, där Hammaren symboliserar den fas då man så snabbt det går trycker ned smittan, och Dansen beskriver den längre efterföljande fas då man noggrant övervakar utvecklingen och håller beredskap att snabbt kväsa nya utbrott innan de hunnit få allmän geografisk spridning. Det andra av regeringscitaten ovan tyder på att det som nu pågår (i Sverige precis som i grannländerna) är just Dansen, och mer stöd för den tolkningen ger FHM-uttalanden som det de gjorde den 1 september om att
    snabbt bekämpa lokala utbrott av covid-19 är centralt för att undvika en ökande smittspridning. En förutsättning för snabba insatser är att det finns tydliga regionala och lokala strukturer kring hur utbrott ska hanteras och upparbetade kontaktvägar mellan olika aktörer, till exempel lokaltrafik och skolledningar.
Döm om min förvåning när jag i DN igår skådade en artikel med rubriken Hammaren och dansen - en strategi som kom av sig. Inget belägg ges i texten - som bygger på en intervju med Harvardprofessorn Martin Kulldorff - för rubrikens (direkt felaktiga) påstående att Hammaren och Dansen kommit av sig. Fokus i artikeln hamnar istället på det irrelevanta faktum att den herre vid namn Tomas Pueyo som hittade på det spänstiga strategibenämningen saknar vetenskapliga kvalifikationer. Min förvåning över artikeln var så stor att jag skrev till artikelförfattaren - DN:s vanligen alldeles utmärkta vetenskapsredaktör Maria Gunther3 - och påtalade hur konstig jag fann den:
    From: Olle Häggström
    Sent: Sunday, September 13, 2020 14:16
    To: maria.gunther@dn.se
    Subject: Kulldorff, Hammaren och Dansen

    Hej Maria

    Jag såg din intervju med Martin Kulldorff idag. Om du vill intervjua mig för en uppföljande diskussion står jag till förfogande, för jag tycker att den verklighetsbild som förmedlas i intervjun är skev.

    Jag tänker inte i första hand på att budskapet i vår artikel den 30 april vanställts (vi förespråkade inte någon specifik strategi, utan efterfrågade öppen diskussion kring och synliggörande av det svåra valet mellan suppression och mitigation, och framhöll att våra "överväganden behöver dock införlivas i en bredare kalkyl som tar hänsyn till bland annat de psykologiska och ekonomiska effekter som en mer omfattande tillfällig nedstängning av olika samhällssektorer kan medföra. Vi vill inte låta påskina att det är ett enkelt val").

    Det jag tänker på är istället det underliga i att hävda att H&D - som ju bara är ett lite spänstigare namn på den väletablerade idén om suppression - kommit av sig, just i det skede då det står klart att FHM:s mitigation-strategi övergått mycket tydligt i suppression, och då vi på liknande vis som alla andra europeiska länder nu försöker sköta Dansen så smidigt som möjligt (efter ett Hammarslag som i vårt fall var lite mjäkigare och mer utdraget än i grannländerna).

    Låt mig slutligen påpeka att Kulldorff är en särling och en outlier i vetenskapssamhället som i detta läge fortsätter att plädera för mitigation/flockimmunitetsstrategi (https://www.spectator.co.uk/article/herd-immunity-is-still-key-in-the-fight-against-covid-19). Du framställer det i artikeln som positivt att vi i Sverige till slut lyckats få ned smittan till så låga nivåer som vi nu ser, och jag instämmer naturligtvis, men det hade varit intressant att få veta Kulldorffs syn på det. För att halva befolkningen (eller vilken proportion därikring som skulle krävas för flockimmunitet) skall nås av smittan skulle det med nuvarande smittnivåer ta i storleksordningen ett decennium, så för att hans tankar skall gå ihop gissar jag att han önskar se smittan ta högre fart - men kanske tänker han på något annat vis.

    Bästa hälsningar,

    Olle

Vi får se om hon besvarar min invit!

Fotnoter

1) En uppmärksammad Science-artikel av Tom Britton et al föreslog skäl till att den siffran skulle kunna justeres ned, kanske till någonstans mellan 40% och 50%.

2) Se även Emanuel Karlstens gräv om FHM:s förehavanden under våren i Expressen den 12 augusti.

3) Särskilt nöjd är jag med den intervju med Anders Sandberg och mig om existentiell risk hon gjorde i september 2017.

tisdag 18 augusti 2020

Writing about science, uncertainty, the atomic bomb and covid-19 for the International Statistical Institute

Some weeks ago, the International Statistical Institute launched their new blog Statisticians React to the News. I've agreed to serve as a regular contribution, and today my first blog post there, entitled On science, uncertainty, the atomic bomb, and covid-19, has been published. Here is how it begins:
    To be conservative in one's assumptions is a much-celebrated virtue in science, but the term carries an ambiguity that deserves highlighting. In 1939, at Columbia University in New York and just six years after he had come up with the crucial idea of a neutron-induced nuclear chain reaction, Hungarian-born phycisist Leo Szilard worked with his colleague Enrico Fermi on trying to make the chain reaction happen, to enable harvesting the energy contained in the nucleus, possibly leading to the creation of the atomic bomb. Szilard later reflected on his disagreement with Fermi over how to think about the possible outcomes of their work:
      Fermi thought that the conservative thing was to play down the possibility that this may happen, and I thought the conservative thing was to assume that it would happen and take all the necessary precautions.
    Their disagreement seems not to have been primarily one of substance - they both thought it wide open whether their experiments would succeed or not - but rather of how to think about this uncertainty. It seems they both took asymmetric views on this, but Szilard's one is easiest to understand: we are already used to living without man-made nuclear chain reactions since forever, so the outcome that is more liekly to have unforseen consequences and therefore more urgent to think thorugh is if we step into the brave new world where such chain reactions exist. As to Fermi, a succinct summary of his position is that he was acting Goofus, meaning that...
Read the rest of the blog post here!

tisdag 7 juli 2020

Sten Kaijser, den gamle klimatförnekaren

I februari 2014 skrev jag här på bloggen ett terminologiskt inlägg helt och hållet ägnat ordet klimatförnekare. Jag avhandlade en rad av dess för- och nackdelar, men landade i ståndpunkten att ordet är värdefullt att ha i sin vokabulär, och inte utan vidare kan bytas ut mot något av dess oftast föreslagna nästan-synonymer. I bloggpostens Fotnot 1 återgav jag (fritt ur minnet) ett replikskifte jag vid minst två tillfällen hade haft med före detta1 vännen och matematikerkollegan Sten Kaijser:
    OH: [bla bla bla] klimatförnekare [bla bla]

    SK: Klimatförnekare är ett så urbota löjligt ord - ingen förnekar väl att det existerar ett klimat! Själv kallar jag mig klimatskeptiker.

    OH: Ojdå, Sten, betyder det att du är skeptisk till att det existerar ett klimat?

Då Stens inlärningskurva i klimatrelaterade frågor även i övrigt visat sig beklämmande platt gissar jag att han än idag och med samma löjlighetargument som tidigare avvisar ordet klimatförnekare. Därför är det inte utan ett visst mått av skadeglad triumf jag noterar att han i en rubrik i gårdagens Dagens Nyheter benämns just - klimatförnekare!

Fotnot

1) Att Sten och jag sedan april 2011 inte är on speaking terms får nog till större delen skyllas på mig och min långsinthet. I grunden handlar det om att jag inte står ut med kollegor som missbrukar sina professorstitlar till att driva vetenskapsfientliga desinformationskampanjer, men den utlösande orsaken till sammanbrottet var hur Sten, då vi möttes i samband med föreningen Vetenskap och Folkbildnings årsmöte 2011 (där han dök upp för att protestera mot att 2010 års förvillarpris), vägrade ta avstånd från hans klimatförnekarkompis Ingemar Nordins då dagsaktuella och vidriga utbrott mot några av mina vänner, vilka hade kritiserat Nordins antivetenskapliga verksamhet och därför anklagades bland annat för att vara "emotionellt sjuka" och besitta ett "patologiskt hat".

måndag 22 juni 2020

My conversation with James Miller on the Swedish covid-19 strategy

There has been much talk the last few days about the interview that Swedish Minister for Foreign Affairs Ann Linde did with German broadcaster Deutsche Welle about the Swedish covid-19 strategy. The combination of arrogance and ignorance she displayed made the interview painful to watch.

Last Thursday American economist James Miller and I recorded an episode of his podcast Future Strategist on the same topic. The episode can now be heard on Soundcloud or Poddtoppen or whatever is your favorite pod platform. I tried to give a fair and level-headed account of the Swedish approach to covid-19 and how it differs from those of other countries, but I'll leave it to the listener to judge whether I've mitigated the damage to Sweden's international reputation done by Linde, or if I exasperated the situation even further. Either way, the sound quality was unfortunately not great.

lördag 20 juni 2020

Academic freedom and the case of Stephen Hsu

Since reading the excellent book The Coddling of the American Mind by Greg Lukianoff and Jonathan Haidt last year, I have become more acutely aware of how increasingly bad the situation is becoming for academic freedom in the United States. We see similar tendencies in Sweden, but the situation across the Atlantic appears worse.

Further incidents after the publication of Lukianoff and Haidt underline how bad the situation is. A few days ago I learned (via Slate Star Codex) about the case of Stephen Hsu, a physics professor at Michigan State University, who was also (until yesterday) their VP in charge of research and graduate studies. Since June 10, he has been that target of an angry mob (starting with a Twitter thread from the Michigan State Graduate Employees Union) calling for his removal as VP, based on unsubstantiated and (frankly speaking) ridiculous charges of racism.

I am now reached by the highly distressing news that the president of Michigan State University has caved in to the mob and asked Hsu to resign. Hsu complied, albeit under protest. This is terrible. Academic freedom is under assault, and (to borrow Hsu's own words) "Academics and Scientists must not submit to mob rule".

måndag 8 juni 2020

EA and me

I was recently asked to contribute a 150-word text about my relation to effective altruism (EA), for publication in a pamphlet-of-sorts along with similar texts from other supporters of EA. I submitted the text below. After a couple of rounds of email exchange with the editor about how my text could be made less controversial we came to a standstill, and the text was rejected. I nevertheless like it, so am happy to share it here, with URL links added for your convenience:
    About a decade ago I began my mid-career shift from being a typical ivory tower mathematics professor towards an increasing focus on AI safety, existential risk and related topics. This move was largely driven by the EA-like idea of wanting to address the world's most pressing issues. Yet the EA movement appeared on my radar only gradually. Initially I was skeptical, as ranking ways to do good in terms of efficiency reminded me of Bjorn Lomborg’s ploy that we shouldn’t fight climate change because fighting malaria is more cost effective. Of course there are many things we ought to do! But when in 2017 I read Will MacAskill’s Doing Good Better, I realized that current EA thinking is less naive than I thought. I have since then become increasingly impressed by all the good theoretical and practical work done in EA, and I now consider myself a warm supporter of both the movement and its core ideas.

onsdag 3 juni 2020

Is GPT-3 one more step towards artificial general intelligence?

How does the pandemic affect the long-distance race between (and now I borrow Nick Bostrom's metaphor) the galloping stallion which is humanity's technological capability, and the foal on unsteady legs which is humanity's wisdom? I don't know, but it does seem that AI development is the kind of activity that can move on pretty much unhampered by lockdowns etc. Last week, OpenAI announced their stunning natural language processor GPT-3, which is an enormously scaled-up sequel to their amazing and much-discussed GPT-2 last year. Yannic Kilcher at ETH has gone over their paper carefully and offers his insights in a very instructive video lecture:

The attentive viewer will notice that Kilcher, while accepting that GPT-3 does a bunch of impressive-looking things, what it does is not so much reasoning as pattern matching and copy-paste. This can be interpreted as Kilcher leaning in the direction of a negative answer to the question in the title of the present blog post. I am personally somewhat more inclined towards a positive answer, as is prominent tech blogger gwern:
    GPT-3 is scary because it’s a tiny model compared to what’s possible, with a simple uniform architecture trained in the dumbest way possible (prediction of next text token) on a single impoverished modality (random Internet text dumps) on tiny data (fits on a laptop), and yet, the first version already manifests crazy runtime meta-learning - and the scaling curves still are not bending! [...] In 2010, who would have predicted these enormous models would just develop all these capabilities spontaneously, aside from a few diehard connectionists written off as willfully-deluded old-school fanatics by the rest of the AI community? [...] GPT-3 is hamstrung by its training & data, but just simply training a big model on a lot of data induces meta-learning without even the slightest bit of meta-learning architecture being built in; and in general, training on more and harder tasks creates ever more human-like performance, generalization, and robustness.
The semi-fictitional dialogue between an anonymous machine learning researcher NN, and Scott Alexander, in connection with last year's release of GPT-2, is worth recalling again:
    NN: I still think GPT-2 is a brute-force statistical pattern matcher which blends up the internet and gives you back a slightly unappetizing slurry of it when asked.

    SA: Yeah, well, your mom is a brute-force statistical pattern matcher which blends up the internet and gives you back a slightly unappetizing slurry of it when asked.