söndag 23 april 2017

Bilder från March for Science

Jag är i viss mån är benägen att instämma i den kritik som Ulf Danielsson riktar mot de svenska grenarna av March for Science - en kritik som går ut på att arrangemanget i allt för hög grad lierat sig med makten. Istället för att ur gräsrotsperspektiv varna för den inskränkta forskningspolitik som vår regering för (något som tydligt kan utläsas ur höstens forskningsproposition, och som Ulf sammanfattar med att de ser vetenskapen som "ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning"), väljer man inställsamt att till talrastolen inbjuda höga företrädare för makten, inklusive forskningsminister Helene Hellmark Knutsson.

Ändå är jag glad och stolt över att ha deltagit i gårdagens världsomspännande hyllning till vetenskapen (och jag gjorde faktiskt en ansats att, då jag hade ordet, erbjuda en smula motvikt mot sagda inställsamhet, genom att kritisera den snävt instrumentella syn på vetenskapen som regeringen står för). Så här såg det ut hos oss i Göteborg:1

Många fyndiga plakat förekom, här några exempel:

Det marscherades ju som sagt även på många andra håll än i Göteborg. Här är ett exempel från Seattle, med anknytning till ett av mina favoritforskningsområden - sannolikhetsteori:

Så här långt kommen må läsaren vara förlåten om hen finner budskapen uppslupna och trevliga men tämligen oförargliga - vem kan rimligtvis ha något att invända mot detta slags vetenskapshyllningar? Well, tro det eller ej, det finns faktiskt vetenskapsfientligt lagda figurer som har det. Ett exempel är Peter Stilbs, professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH. En och annan läsare kanske känner igen hans namn; han och jag har haft en kylslagen relation med då och då uppblossade små gräl alltsedan han 2008 kom i skottlinjen då jag i tidskriften Folkvett skrev om klimatförnekeri. I den populära Facebookgruppen Högskoleläckan såg han sig i morse föranledd att länka till en sida med bilder (liknande de ovanstående) vilka han fann anstötliga, samt lägga till de varnande orden "Ni som deltog i marschen i går - betänk att det var denna typ av krafter ni lierade er med". Länken gick till ett färskt inlägg på den amerikanska klimatförnekarbloggen Watts Up With That (WUWT), och här är några av de bilder som tydligen såväl WUWT-bloggaren som Peter Stilbs fann anstötliga:

Roliga plakat, tycker jag! Och jag fann Stilbs upprörda reaktion på dem tillräckligt löjlig för att svara med en lätt spefull kommentar - " Om du tycker de där bilderna var hemska, Peter Stilbs, då skall du få se något om möjligt ännu värre från March for Science i Göteborg - där var vi inte nådiga mot vetenskapsförnekare av ditt slag!" - tillsammans med följande bild från min egen medverkan igår:

Fotnot

1) Foto-attribuering: De tre första bilderna är tagna av Joacim Jonsson, och den fjärde av Peter Guttorp. Ursprungen till bilderna fem, sex och sju är höljda i dunkel, medan den åttonde kommer från Chalmers kommunikations- och marknadsavdelning.

torsdag 20 april 2017

March for Science

Nu på lördag (22 april) är det dags att ge sig ut på barrikaderna, ty då går March for Science av stapeln i Washington D.C. och i hundratals andra städer. Avsikten är att "stå upp för vikten av vetenskap och att forskningsbaserad kunskap används i samhället. Särskilt poängteras att vetenskapen inte känner några gränser och att dess styrka och karaktäristik är mångfald och öppenhet". I Sverige äger March for Science rum i Luleå, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Samt naturligtvis i Göteborg, där (bland universitetsrektorer och annat prominent folk) även lilla jag finns med på talarlistan! Vi samlas på Gustav Adolfs Torg 12.00, för avmarsch 12.30 mot Götaplatsen, där manifestationen fortsätter 13.00 med diverse tal och andra framföranden.

Några av talarna på March for Science i Göteborg. Övre raden: Carl Bennet, yours truly och Bethanie Carney Almroth. Nedre raden: Stefan Bengtsson, Lena Malm och Pam Fredman.

tisdag 18 april 2017

Akademisk-frihetlig extremism

Göran Bexell är professor i etik och var under åren 2003-2008 rektor för Lunds universitet. Jag läser just nu hans bok Akademiska värden visar vägen, som handlar om begreppet universitet och hur ett universitet kan organiseras och ledas. Den har drag av självbiografi, och är intressant, om än inte fullt lika intressant som självbiografier av intellektuellt mer vildsinta figurer som exempelvis Richard Feynman, Ayaan Hirsi Ali och Torbjörn Tännsjö. Jämfört med dessa framstår Bexell som en välartad och ganska beskedlig person, utan särskilt många utmanande eller misshagliga uppfattningar, och sådan måste man naturligtvis vara om man skall nå så högt som till universitetsrektor i sin ämbetsmannakarriär. Emellertid, då jag nu nått sidan 97 finner jag att Bexell gör sig till tolk för en ståndpunkt som upprör mig tillräckligt för att jag skall stämpla den som akademisk-frihetlig extremism. Hör här:
    Det finns en inre kärna i begreppet [akademisk frihet] som inte är förhandlingsbar för ett universitet. Jag kallar den akademisk integritet. Medan akademisk frihet är ett vidare begrepp har akademisk integritet mindre omfång och står för kravet på total integritet avseende forskningens resultat, metod, publicering och i viss utsträckning dess inriktning men också för utbildningens frihet. Ingen styrning eller ens otillbörlig påverkan av politiska, ekonomiska, ideologiska eller andra ovidkommande faktorer ska få förekomma. Detta är själva kärnan i akademisk frihet och livsnerven i ett universitet. Om det uppges förlorar universitetet sin identitet, sin själ. Det är en av rektors viktigaste uppgifter att stå upp för integriteten och säga nej om den hotas. Om en regering tvingar på något som bryter integriteten är det rektors uppgift att avgå.
Detta är enligt min mening alldeles på tok. I uppräkningen av "forskningens resultat, metod [och] publicering" skulle jag, för att motviera min ståndpunkt, kunna skjuta in mig på "metod" och nämna namnet Macchiarini, varvid nog både Bexell och alla andra förstår min poäng om att påverkan utifrån på forskningens metod ibland trots allt kan vara motiverad när universitetet självt fallerar. Låt mig dock istället välja att skjuta in mig på "publicering", och oförsynt hävda att när en grupp forskare är på väg att skrida till verket med en publicering som kan förutsägas leda käpprätt mot mänsklighetens undergång eller annan global katastrof, då finns legitima skäl för en regering eller annan extern part att ingripa mot publiceringen. Och låt mig betona att detta inte är något långsökt teoretiskt resonemang från min sida; i min bok Here Be Dragons ger jag en lång rad mer eller mindre plausibla konkretiseringar av vad för slags forskningsresultat ett sådant scenario skulle kunna inbegripa.

En försvarare av den bexellska integritetsståndpunkten skulle här kunna säga att visst bör man undvika att publicera forskning som resulterar i mänsklighetens undergång, men låt det då vara upp till den enskilde forskaren eller det enskilda universitetet att göra den bedömningen, utan att exempelvis regeringen lägger sig i. Om enskilda forskare eller universiteten eller forskarsamhället som helhet uppvisade det slags mognad och klokskap som krävs för att hantera sådana frågor, då skulle det försvaret måhända duga, men för mig står det alldeles klart att såväl enskilda forskare som universiteten och forskarsamhället som helhet brister i fråga om den erforderliga mognaden och klokskapen. För en antydan om dessa brister, se t.ex. följande passage från sidan 4 i Here Be Dragons:
    Creation (or recreation) of deadly viruses immediately springs to mind as a case for concern. In 2005, a group of US scientists announced that they had reconstructed the Spanish Flu virus that in 1918 and 1919 had killed maybe 50 million people. Their publication generated significant controversy about safety issues concerning both the laboratory work and the publication of their findings.9 A recent similar controversy concerned the release of details about the laboratory-based mutation of a bird flu virus to make it transmissible between mammals.10 Here, a US government biosecurity advisory board initially advised that the papers be censored before publication, but later changed their mind on the grounds that "it had heard new evidence that sharing information about the mutations would help in guarding against a pandemic" and that "the data didn't appear to pose any immediate terrorism threat".11 The revised papers were then published in full. At the time of the controversy, one microbiologist interviewed in a TV news broadcast12 defended the publication by pointing out that terrorists lack the technological infrastructure to exploit the research findings on the bird flu mutation. Be that as it may, the argument is flawed, because once the findings are published they are irreversibly out there, and we need to be worried not only about whatever infrastructure terrorists have now, but also what they may possess 10 years from now, or 20, or 50. (It may of course be that the microbiologist had access to a careful study showing that no such threat was forthcoming, but that seems unlikely.)

    9) von Bubnoff (2005), van Aken (2007).

    10) Yong (2012), Ritter (2012).

    11) Ritter (2012).

    12) Unfortunately, I have not been able to retrieve a more specific reference.

Säkert kommer en del läsare att tycka att jag är orättvis som dömer ut Bexells ståndpunkt om akademisk integritet som extremism, då det ju handlar om synpunkter som var och varannan någorlunda allmänakademiskt engagerad forskare skulle kunna häva ur sig. Och ja, jag medger här att jag tagit mig en retorisk frihet genom att avvika något från den gängse betydelsen av extremism som en kraftig avvikelse från det normalt förekommande spektrat av åsikter. (Om den bexellska ståndpunkten är den vanliga, vilket jag faktiskt tror är fallet, då kan man ju hävda att det är jag snarare än han som är extremist.) Vad jag menar här är snarare en kraftig avvikelse från vad som är rimligt att anse, eller från vad en klok och välinformerad person skulle komma fram till efter tillräcklig reflektion i frågan.

Jag skall träffa Göran Bexell imorgon, i anslutning till att han på Göteborgs universitets Naturvetenskapliga fakultet ger ett seminarium över ämnet Kollegialitet, akademiskt ledarskap och akademiska värden, och det skall bli intressant att höra hur han ställer sig till denna fråga. Gissningsvis kommer han att ge mig rätt i att forskare och universitet inte bör tillåtas publicera forskning som medför stor risk för mänsklighetens undergång eller liknande global katastrof, men framhålla att det inte var den sortens situationer han avsåg i sitt tal om akademisk integritet. Nåväl, det vore ju bra, men om han öppnar för sådana undantag borde han inte använda kompromisslösa formuleringar om "inte förhandlingsbar", "total integritet" och "Ingen styrning [...] ska få förekomma".

fredag 7 april 2017

Tännsjös självbiografi

Det mesta som Torbjörn Tännsjö skriver är läsvärt, men jag vill lägga ett extra gott ord för hans nyutkomna självbiografi Vänsterdocenten.1 Inledningsvis förklarar han sin uppskattning för intellektuella biografier, och den här boken är verkligen en sådan. Det är i första hand de idéer som sysselsatt honom som står i fokus, inte hans privatliv; av boken framgår att han gift sig mer än en gång och fått mer än två barn, men det är händelser som skymtar förbi i förbifarten, och i ingetdera fallen tycker jag mig ha kunnat utläsa något klart besked om det exakta antalet. Idéerna som behandlas faller mestadels i endera av två kategorier (även om överlappet är icketrivialt), nämligen de som rör hans profesionella gärning som akademisk filosof, och de som rör hans engagemang i den svenska vänsterrörelsen.

Utan tvekan är det den första kategorin av idéer jag har lättast att begripa. Det är inte så att jag delar alla Tännsjös filosofiska ståndpunkter (den moraliska realism han vurmar för har jag nog aldrig omfattat, åtminstone inte i vuxen ålder), men han uttrycker och försvar dem med klarhet och skärpa. Vi får ta del av hur han tänkt kring frihet, yttrandefrihet och demokrati, vi får en rejäl dos utilitarism, liksom därtill en gnutta religionsfilosofi, en intressant djupdykning i ondskans natur, och en förklaring till hans 180-gradersomsvängning i frågan om personlig integritet och privatliv. Det är också med stor behållning som jag tar del av skildringarna av livet och verksamheten på Stockholms universitets filosofiska institution på 1970-talet, och boken blir till en för mig värdefull brygga mellan den tid som skildras i Svante Nordins Ingemar Hedenius-biografi (ytterst läsvärd även den!) och vår egen. Tongivande i den äldre generationen på den tiden var Anders Wedberg och Harald Ofstad. Den förre av dessa har något av idolstatus hos mig i kraft av sin filosofihistoria, och därför var det extra sorgligt att ta del av hur illa hans bana slutade, i samband med införandet av institutionsdemokrati på filosofiska institutionen:
    Den personligen välsinnade och på många sätt tålmodige Anders Wedberg, bruten av [sjukdomssviter] men fortfarande i tjänst, inte bara som professor, utan olyckligtvis också som prefekt [...], klarade inte av att lära sig denna för honom okända umgängesform. Vad som för de flesta människor bara skulle ha varit en irriterande episod, blev för Wedberg en personlig katastrof. Han lät sig dras med i en absurd cirkus, med möten som kunde vara tolv timmar i sträck (jag satt själv ordförande vid ett sådant - det ogiltigförklarades senare) och JO-anmälningar som gav upphov till nya möten där man ändlöst diskuterade spetsfundiga frågor om vem som egentligen var prefekt en viss vecka under sist förlidna sommar.

    Styrelsens majoritet ville driva igenom vissa smärre ändringar i organisationen av ämnet teoretisk filosofi, vilket skulle gynna icke disputerade lärare. [...] Wedberg motsatte sig förslaget bestämt. Majoriteten svarade med att söka formella fel i Wedbergs ämbetsutövning. Wedberg svarade med att skriftligen försvara sig. Enstaka företrädare för majoriteten producerade nya anklagelseskrifter. Ett kollektivt vanvett grep omkring sig. Högre instanser vid universitetet inträdde, Harald Ofstad och Lars Bergström övertog växelvis ansvaret för prefektsysslan, institutionens självstyrelse upphävdes, men den onda spiralen av anklagelser och motanklagelser bröts inte förrän Anders Wedberg avled. [s 198-199]

Denna och andra skildringar Tännsjö bjuder på av det konfliktfyllda akademiska livet under 1970-talet tjänar som en nyttig påminnelse för en sådan som mig, som har en lätt kverulantisk tendens att motsätta mig de nya vindar som blåser i universitetssverige och tycka (felaktigt) att allt var bättre förr.

Jämfört med den akademiska och filosofiska sidan av den tännsjöska idévärlden finner jag den vänsterpolitiska mer svårsmält. Troligen är det helt enkelt så att jag saknar den förkunskap om 68-rörelsens alla grupperingar och fraktioner som Tännsjö förutsätter att läsaren skall ha. Kanske hade det hjälpt om han inkluderat en ordlista med korta förklaringar till de grundläggande ismerna och vad som skiljer dem åt: socialism, kommunism, rådssocialism, marxism, trotskism, leninism, stalinism, maoism och det ena med det tredje. Jag saknar (åtminstone just nu) det tålamod som krävs för att utan ledsagare ta reda på allt detta: när jag läser om X-ismen att den uppstod som reaktion på en Y-ism som ansågs alltför starkt influerad av Z-ism, då sträcker jag uppgivet händerna i luften och tänker att det här är nog fan inte värt besväret, nog för att jag kan ställa upp på idéer om solidaritet och social rättvisa, men allt det här revolutionsromantiska snacket, var inte det mest bara dumheter?

Mot slutet av boken lättar den politiska dimman något, och det är med stort utbyte jag tar del av kapitlen om Tännsjös "skamliga resor" (hans egen kapitelrubrik, om hur han reste som representant för svensk akademi och svensk vänster till bland annat Nordkorea och DDR), och om arbetet med Vänsterpartiets nya idéprogram efter murens fall. Han avslutar boken med en utsökt cliffhanger inför vad som tydligen skall bli en andra del av självbiografin:
    Det är sensommar, 1989. Jag står i begrepp att resa till Helsinfgors med två av mina barn, Josef och Olga. Telefonen ringer just innan vi ska ge oss av. Det är från Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Har jag läst i tidningarna om Alf Svenssons utspel? Det har jag inte. Då får jag veta:

    Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att du ska avsättas från din docentur vid Stockholms universitet. Har du någon kommentar?

Fotnot

1) Förutom att ha läst boken var jag även med vid boksläppet den 15 mars i år, då Tännsjö förde ett både intressant och trivsamt samtal om boken med Erik Helmerson. Det spelades in, och 48:05 in i videon ställer jag en publikfråga och får svar av både Tännsjö och Helmerson; möjligen kan en eller annan läsare inför speciellt Helmersons svar nicka och tänka att där minsann fick väl den där Häggström sig en välförtjänt läxa. Måhända får jag anledning att återkomma i frågan.

lördag 1 april 2017

Aprilnyheter

Man kan tycka att aprilskämtens tid skulle vara förbi, nu när fenomen som alternative facts slagit igenom stort, och uttryck som fake news slungas hämningslöst hit och dit, även från högsta politiska ort. Jag menar dock att satiren fortfarande har en viktig roll att spela, och att just aprilskämtet i vissa fall kan erbjuda en effektiv form åt satiren (trots de svårigheter som Poes lag erbjuder). Den gråmulna aprildag som är idag har jag hittat ett par fina exempel i de delar av Internet där jag brukar husera.

*

Det första exemplet står min Uppsalainitiativskollega Lars Karlsson för. Han har läst en insändare i Upsala Nya Tidning undertecknad av det klimatförnekarnätverk som lagt sig till med den orwellskt klingande benämningen Klimatsans, och liksom jag finner han det ohyggligt tröttsamt hur klimatförnekare ogenerat fortsätter att återanvända sedan länge vederlagda tramsargument. Svaren på dylikt tenderar att bli lika repetitiva, men för att ge en liten gnutta originalitet och nytändning åt sitt svar på insändaren väljer Lars denna gång att ge det aprilskämtets form, och låtsas kapitulera inför klimatförnekarnas fortsätt-tugga-om-samma-gamla-trams-taktik och göra avbön från den linje av försvar för seriös klimatvetenskap som vi hittills drivit på Uppsalainitiativet. Här är en typisk passage från Lars färska inlägg:
    Vi har skrivit dumheter om koldioxidens roll som förstärkande faktor vid övergångarna mellan glacialer och interglacialer, dvs kalla och varma perioder under istiden. Men Klimatsans visar hur fel vi har haft:

    "Professor Ole Humlum, Oslo, visade att temperaturen generellt stiger innan halten koldioxid ökar. IPCC har förväxlat orsak och verkan."

    Vi har försökt komma med krångliga förklaringar om att påverkan kan gå åt båda hållen: uppvärmning får haven att avge koldioxid, koldioxid orsakar uppvärmning. Vi borde ha insett att världen aldrig kan vara så komplicerad. Det måste vara antingen det ena eller det andra, men det kan inte vara båda två. Annars skulle det vara som att mer pengar på ditt bankkonto ger dig mer ränta, och mer ränta ger ännu mer pengar på kontot. Men så funkar det helt enkelt inte. Vi ber om ursäkt för vår pinsamma logiska kullerbytta.

*

Det andra exemplet är en rapport rubricerad On the Impossibility of Supersized Machines, av en lång rad författare inklusive här på bloggen välkända namn som Anders Sandberg och Max Tegmark. Frågan de behandlar är den om huruvida det är möjligt att bygga maskiner som är större än människor. De tar avstamp i de populärkulturella föreställningar, drivna av verk som Frankenstein, Transformers, Godzilla och Terminator, vilka gör gällande inte bara att det är möjligt, utan också att det kan bli mycket farligt. Detta vederläggs effektivt i en lång rad argument vilka tagna ett och ett räcker för att övertyga om att sådana maskiner inte är möjliga, och tillsammans blir deras argumentationskraft överväldigande. Så här skriver författarna i rapportens inledning:
    It does not help that in recent years a number of computer scientists, philosophers, and other academics have publicly lent credence to the possibility of supersized machines. There has been no shortage of media coverage of these figures' pronouncements.1

    However, perhaps fortunately, all predictions of a coming age of supersized machines are fundamentally misguided. We present seven distinct arguments, each of which succceds to show that supersized machines are impossible.2

    1) In addition, it has become very common for articles on recent trends in computer science to use terms such as "big data" and "massive neural networks" in ways that are likely to be misinterpreted. Reading these articles, even ones that appear in highly reputable newspapers, it is often unclear whether their authors are aware that the use of size language in these contexts is purely metaphorical.

    2) It is worth clarifying that there are, of course, systems today that appear to exceed human size in narrow dimensions. Lamp posts are one example. The predictions that we are considering concern some more general notion of largeness.

Den som är någorlunda bekant med hur argumenten brukar låta för ståndpunkten att det inte går att bygga en artificiell intelligens som i termer av allmänintelligens överglänser människan, kommer att känna igen sig i varje stycke och näst intill varje mening i den elegant framställda On the Impossibility of Supersized Machines.

onsdag 29 mars 2017

Kort kommentar om matematikutbildning med anledning av Göran Lambertz söndagsintervju

Senaste avsnittet av P1:s söndagsintervju med den från sin post som justitieråd i Högsta domstolen nypensionerade Göran Lambertz blev ett mycket intressant program, mycket tack vare dennes faiblesse för generös självreflektion och självkritik (dock, vad det verkar, inte utan vissa blinda fläckar). Rekommenderad lyssning!

Bland allt intressant som sades skall jag här kort skjuta in mig på en enda sak, nämligen vad Lambertz, som tycks ha varit en exemplarisk skolelev och ständigt bäst i klassen, i intervjun väljer att framhålla som sin allra största styrka under skolåren. 15:07 in i programmet meddelar han:
    Matematik var alltid mitt bästa skolämne.
För den som känner till hur gruvligt han i sin bok Quickologi från 2015 gick bort sig i sina egenpåhittade matematiska irrgångar (se min recension av boken, och en del av den efterföljande diskussionen) kan detta förefalla förvånande. Jag ser dock ingen anledning att betvivla hans självbiografiska uppgift om bästa skolämne. Istället gör jag två reflektioner:
    1. Någon gång kring millennieskiftet kom jag i samspråk med Stefan Nilsson, professor i zoofysiologi vid Göteborgs universitet, som ventilerade sina fördomar om matematikämnet genom att säga till mig något i stil med att "det måste vara annorlunda att undervisa i ett ämne där elevernas prestationer inte avgörs av hårda studier utan av talang". Jag blev så bestört - inte för att jag inte skulle ha hört den felaktiga fördomen1 förut, utan för att Nilsson vid tiden för samtalet var dekanus för den fakultet vid Göteborgs universitet som bland annat ansvarar för matematikerutbildningen - att jag närmast tappade målföret. Hujedamig att en person som har matematikerutbildning inom sitt ledningsansvar har en så felaktig och samtidigt ur utbildningssynpunkt fruktlös och destruktiv syn på matematikämnet! Fördomen är inte ovanlig, men kanske (tänker jag idag) kan exemplet Lambertz tjäna som illustration till att talang inte på långa vägar räcker för att göra en bra matematiker. Den som inte sedan gymnasieåren (vilka ägde rum för många decennier sedan) träffat på matematiken är, hur talangfull han än må vara, helt enkelt inte lämpad att utveckla ny matematisk teori eller utmejsla avancerade tillämpningar.

    2. Jag kan tänka mig att den matematiktalang som Lambertz uppvisade som ung faktiskt kan ha bidragit till hans matematidebacle anno 2015. Ty om han delar den nilssonska fördomen om matematiken, så är det ju inte konstigt om han, när han författade Quickologi, kände att hans matematiktalang borgade för att hans matematiska äventyrligheter skulle bli bra, och att konsultation av expertis inom ämnet (sådana som kastat bort åratal av hårda studier på det) inte kunde väntas ge något av värde.

Fotnot

1) Som med många felaktigheter har även denna ett litet korn av sanning: jag vill inte förneka att talang tycks ha betydelse för om en person skall nå framgång i matematikämnet. Fullkomligt felaktig är däremot föreställningen att hårt arbete och flitiga studier i ämnet skulle sakna sådan betydelse.

lördag 25 mars 2017

Om sexuella trakasserier vid universitet

John Searle är en uppburen nutida amerikansk filosof som verkar ha egenheten att han, snart sagt varje gång han sätter ned foten i en minsta lilla brännande filosofisk fråga, har tokfel.1 Enskilda fall av detta fenomen har jag kommenterat exempelvis i bloggposter med rubriker som Om Humes lag och Searles motexempel, Can a robot be conscious och John Searle tänker fel rörande AI-risk.

Nu har Searle hamnat i hetluften på ett annat vis, nämligen som förövare i vad som verkar vara ett allvarligt fall av sexuella trakasserier vid det universitet där han verkat i närmare 60 år, UC Berkeley.2 Saken blir inte bättre av att detta (enligt nyhetsrapporteringen) inte är det första fallet av sexuella trakasserier med Searle som förövare, eller av att universitetet tycks ha haft kännedom om tidigare fall utan att vidta åtgärder.

Ej heller blir den bättre av att fenomenet med manliga universitetsprofessorer som uppträder på detta djupt oanständiga vis mot yngre kvinnliga medarbetare och studenter (vilket ofta resulterar i att offren nödgas ge upp sina akademiska karriärer) förefaller väldigt utbrett.3 För en initierat och mycket kraftfullt vittnesmål om fenomenet rekommenderar jag å det varmaste geokemisten Hope Jahrens text She Wanted to Do Her Research. He Wanted to Talk ‘Feelings’.

Fotnoter

1) Den evidens jag har för detta består i att han och jag tenderar att ha diametralt motsatta uppfattningar i detta slags frågor. En alternativ tolkning (som jag dock tror mindre på) av denna evidens skulle kunna vara att han har rätt och att det är jag som har tokfel.

2) Här tvingar jag mig själv att påminna mig att Searles unkna privatliv naturligtvis inte har någon bäring alls på hållbarheten i hans filosofiska teser.

3) En kommentar av matematikprofessorn Igor Rivin illustrerar vilka slags motbjudande 1900-talsvärderingar som ännu förekommer vid universiteten: "Notice that she was paid $4K/month as a graduate assistant in philosophy. That seems completely out of the realim of reasonable, and I am sure she knew something else was expected." Klassisk victim-blaming, och den som söker kan lätt finna mer av den varan.