måndag 10 maj 2021

måndag 26 april 2021

Tänkande maskiner nu på bokhandelsdiskarna!

Vi skriver idag måndagen den 26 april 2021 - dagen då min nya bok Tänkande maskiner: Den artificiella intelligensens genombrott äntligen släpps till försäljning. Köp den hos era lokala bokhandlare, eller på exempelvis Bokus eller Adlibris! Och kom gärna på något av de digitala evenemang som ordnas med anledning av boken. Följande två är spikade och öppna för allmänheten, men fler kommer: Som en liten aptitretare bjuder jag härmed på några inledande stycken från boken:
    En utomjordisk betraktare av vår planet skulle knappast kunna undgå att lägga märke till den dominerande ställning över andra djur och växter som Homo sapiens skaffat sig. Den manifesterar sig bland annat i storstädernas imponerande skylines och i de ofantliga arealer vi lagt under oss för jord- och skogsbruk, men också i en eskalerande atmosfärisk koldioxidhalt och i den tillbakagång av biodiversitet som brukar betecknas som planetens sjätte massutdöendeepok. Allt detta och mer därtill är människans verk. Vår dominans har dock väldigt lite att göra med vår muskelstyrka eller fysiska uthållighet: istället är det vår intelligens som ger oss ett avgörande övertag. Intelligensen är ett universalredskap, med hjälp av vilket vi lyckats med så skilda saker som att bygga broar, monument och världsomspännande mobiltelefonnät; skriva poesi; klyva atomkärnor; bekämpa pandemier; och till och med landsätta några av oss på månen. Den enorma förmåga att omstöpa världen som intelligens och tankekraft ger oss stämmer till eftertanke när vi nu är i full färd med projektet att skapa tänkande maskiner.

    Rapporteringen om artificiell intelligens (AI) har de senaste åren kommit att uppta en successivt ökande del av mediaflödet, men jag vågar påstå att detta utrymme alltjämt är långt ifrån att stå i proportion till det genomgripande inflytande som fortsatt AI-utveckling kan väntas få på samhället och våra liv. Mycket av rapporteringen har därtill ett drag av naiv framstegsoptimism, där specifika AI-tillämpningars potential att förbättra världen framhålls utan att teknikens risker och avigsidor vägs in i diskussionen. Min avsikt med denna bok är att korrigera den balansen, och ge den mer allsidiga bild av teknikens möjligheter och risker som behövs för att vi – mänskligheten – ska kunna navigera undan de svåraste blindskären och gå mot den lysande framtid som tekniken rätt hanterad kan bidra till att skapa.

    De samhällsutmaningar som AI-utvecklingen aktualiserar är av många slag. Redan existerande AI-teknik reser svåra frågor rörande allt från risken för automatiserad diskriminering, och effekter av sociala mediers AI-algoritmer, till hur vi på olika vis kan sätta AI i tjänst för att uppnå FN:s hållbarhetsmål. Jag tar i boken upp ett brett spektrum av sådana frågor, jämte ett knippe något mer långsiktiga frågor som den om vad AI-driven automatisering kan komma att innebära för arbetsmarknad och ekonomisk ojämlikhet, och vad vi eventuellt kan och bör göra för att bana väg för ett samhälle där vi arbetar mindre eller inte alls.

    Det allra största utrymmet i boken får dock den på lång sikt kanske mest betydelsefulla AI-frågan av alla, nämligen den om vad som kan väntas ske den dag vi lyckas skapa en maskin som i termer av allmänintelligens matchar eller överträffar mänsklig förmåga. Frågan avfärdas ibland som esoterisk och alltför fantasifull för att tas på allvar, men jag menar att vi inte har råd att ignorera den. Den är numera föremål för ett växande forskningsområde, och ju mer jag studerat detta område desto mer övertygad har jag blivit om att ett AI-genombrott av det slag som avses, vilket skulle försätta oss i ett läge där vi inte längre kan ta vår roll som planetens härskare för given, kommer att bli antingen det bästa eller det mest katastrofala som hänt i mänsklighetens historia. Vilket av dessa båda diametralt motsatta utfall vi landar i kommer i hög grad att bero på hur noggrant vi förberett oss och hur väl vi lyckats styra AI-utvecklingen i rätt riktning.

fredag 26 mars 2021

Början till boklansering

Idag är det exakt en månad kvar tills min nya bok Tänkande maskiner: Den artificiella intelligensens genombrott släpps den 26 april, och ett visst mått av (coronaanpassad) boklansering har jag tänkt försöka få till. Det mesta är inte spikat ännu, men här är några punkter, varav tre redan nu går att ta del, medan de sista två kommer att kunna avnjutas i nästa månad:

söndag 14 februari 2021

Disillusioned about the New York Times

Until not very long ago, I used to regard the New York Times (NYT) as a beacon of sanity, truth and enlightenment. But not any more. In terms of trustworthiness, I now rank it on the same level as Breitbart News, Alex Jones, Donald Trump's Twitter account, and various climate denialism blogs such as the Orwellianly named Klimatupplysningen.1

Coming to this standpoint has been a painful and somewhat gradual process. So what triggers me to bring up the topic right now? Readers will be forgiven who think it must be NYT's intolerant and totemic witch hunt and word magic very similar to what was protrayed more than 40 years ago in the Jehova scene of the Monty Python movie Life of Brian.

But no. While that sort of thing does contribute to my change of hearts in how I view NYT, what triggers me today is their malicious hit piece yesterday against the rationalist movement in general and blogger Scott Alexander in particular. The piece is appallingly dishonest, and deals not so much in outright falsehoods (although one such untruth is the claim about the contents of James Damore's 2017 Google Memo) as in guilt-by-association routines and dozens of other insidious insinuations (such as the claim about rationalists that "some [of them] practiced polyamory", which is probably true, but is clearly meant to have the same effect on readers as the statement "some of them are rumoured to be homosexuals" would have had in the mid-20th century). If you absolutely must read the horrible NYT piece, then please make sure also to read the rebuttals by Scott Aaronson and by Scott Alexander himself. Especially the former makes clear that many of the misrepresentations in the NYT piece are not mistakes (which would be bad enough) but fully intentional.

Footnote

1) Well, not really. I'm exaggerating. But if the New York Times can allow itself to engage in sensationalist falsehoods, then so can I.

lördag 13 februari 2021

SVT:s alltför hovsamma pandemibevakning: ett exempel

Cirka fyra minuter in i SVT:s nyhetsprogram Rapport i förrgår (den 11 februari) får vi tittare hänga med när de beger sig ut för att ta del av den dåliga följsamheten med Folkhälsomyndighetens anvisning om munskydd i kollektivtrafiken i rusningstid. Folk utan munskydd konfronteras. De åmar sig, kråmar sig och famlar efter förklaringar, och det hela är riktigt pinsamt. Och kanske är det bra journalistik. Men när reportern (vid pass 4:50) får besked av Anders Tegnell att "vi utgår från och hoppas att folk följer våra rekommendationer i så stor utsträckning som det överhuvudtaget är möjligt" och att det är "tråkigt att det blivit så här", då tänker jag att det hade blivit ännu bättre journalistik om reportern ställt de uppenbara följdfrågorna:
    Men vad är ditt eget ansvar för att det blivit såhär, Anders Tegnell? Kan man tänka sig att folks obenägenhet att bära munskydd åtminstone till en del är en konsekvens av den envisa och nästan årslånga, tendentiösa och vetenskapligt ogrundade kampanj mot munskydd som du drivit? Kan det vara rimligt att tolka detta som ett fall av "som man sår får man skörda"?

måndag 1 februari 2021

Tänkande maskiner

Nu när nätbokhandlar som Adlibris och Bokus börjat annonsera min kommande bok Tänkande maskiner: Den artificiella intelligensens genombrott är det hög tid att jag gör detsamma här på bloggen.

Boken utkommer den 26 april i år på bokförlaget Fri Tanke, som i sin marknadsföring meddelar följande:
    AI är på god väg att revolutionera vår värld och ligger till grund för mycket teknik som skänker bekvämlighet åt våra liv. Men utvecklingen för också med sig problem och risker. Hur de sociala mediernas AI-algoritmer optimerats för att ge näring åt vårt mobilberoende eller skapar grogrund för filterbubblor och politisk polarisering är ämnen som vi redan diskuterar, men de allra mest avgörande frågorna rör AI-utvecklingens definitiva genombrott. Vad händer om vi lyckas skapa en maskin som övertrumfar människan i termer av allmänintelligens? Kan vi då behålla kontrollen över maskinerna?

    I Tänkande maskiner diskuterar Olle Häggström den angelägna forskning, bitvis mycket kontroversiell, som börjat ta sig an de framtidsfrågor AI väcker. Utifrån en grundläggande entusiasm för AI-teknikens potential i mänsklighetens tjänst sorterar han fram teknikens avigsidor och risker – och hur de kan bemästras. Den kapplöpningsmentalitet och oreflekterade framåtanda som i dag dominerar AI-utvecklingen behöver ersättas med längre sikt och globalt samarbete, eftersom mänsklighetens framtid kan hänga på vilka mål och drivkrafter AI förses med.

För den läsare som överväger att eventuellt lätta på plånboken och köpa boken föreligger ett par avgörande knäckfrågor: Är det en bra bok? Är den läsvärd? Av blygsamhetsskäl känner jag mig dock förhindrad att besvara dessa frågor eller överhuvudtaget yttra några värdeomdömen om boken. En som däremot gjort det är min gode vän Björn Bengtsson, gymnaiselärare som driver det banbrytande initiativet Naturvetenskap+ på Falkenbergs gymnasieskola. Från en bloggpost han skrev häromdagen saxar jag följande:
    Tänkande maskiner är ännu ett prov på Olle Häggströms unika förmåga att omsätta bred bildning, djup expertis, stort patos och brinnande samhällsengagemang till folkbildning av högsta klass.

    Det här är pedagogik för vår tid. Olle visar stor respekt för sina läsare. Han kräver inga särskilda förkunskaper men förutsätter en villighet och en förmåga att följa långa resonemang, att överblicka stora sammanhang och att uppfatta nyanserade distinktioner och begrepp.

    Det är uppfordrande men framförallt bemyndigande och inbjudande. Alla är välkomna på en resa hela vägen till de mest brännande frågorna vid forskningens spets. I sann demokratisk anda visar Olle just den öppenhet och det förtroende som samtidigt krävs av oss alla för att tillsammans och med insikt fatta kloka beslut om vår gemensamma framtid.

tisdag 26 januari 2021

Makthavare som spelar violin medan skeppet sjunker

Det har funnits mer i svensk covid-19-hantering som förtjänar kritik än jag haft ork att rapportera om på denna blogg, men det DN meddelar idag är så flagrant att jag inte förmår hålla tyst: Folkhälsomyndigheten pausar betalningar till Pfizer tills frågan om doser är löst. För bövelen, ställ inte till det med vaccinleveranserna nu, utan spar eventuellt tjafs till när krisen är över!

En uppskattad forskarkollega förklarade i en Twittertråd situationens allvar, men bestämde sig sedan för att hen använt ett alltför drastiskt tonfall, och plockade ned tråden. Med dennes tillåtelse återger jag den ändå här, anonymiserat:

  • Det här är vansinne!

  • 1. Pfizer levererar flaskor med en säkerhetsmarginal.
    2. Vissa länder som är mer innovativa och mindre byråkratiskt sklerotiska än Sverige kommer på att man kan utvinna sex doser från flaskan med en särskild sorts nål.

  • Då skulle man kunna tro att vi i Sverige tänker "shit vad bra, vi måste skaffa de där nålarna ASAP, så att vi kan vaccinera folk snabbare". Men nej, istället slutar vi betalningarna till Pfizer för att de tar betalt för sex doser nu!

  • Fattar de inte att varje dag som vi har den här pandemin så förlorar den svenska ekonomin och statskassan belopp som får prishöjningen att framstå som ett avrundningsfel?

  • Varför känns det som om myndigheter och regioner hanterar vaccineringen som om ekonomin inte var i fritt fall? Eller som om människors liv inte stod på spel?

  • Senast jag kollade har Stockholmsregionen fortfarande 23K doser i frysen. Varför är det så här? Varför har vi överhuvudtaget doser som ligger och tar plats i extremt dyra och avancerade frysar? Varför tycks Sverige vara sämst i EU på att rapportera siffror?

  • Man skulle ju vara beredd på detta. Man skulle ju ha byggt upp en logistik. Jag fattar ingenting. Sen beskrivs det som om det "ändå går rätt bra" i Sverige, jämfört med andra länder i EU. Men vi borde väl ändå bedöma relativt de resurser/möjligheter vi har.

  • Om vi har 23k doser i frysen så går det inte bra. Om vi fortfarande inte skaffat den där speciella nålen och använder den överallt så går det inte bra.

  • Samhället står i brand. Det handlar inte bara om de som dör, de som ligger på intensiven, de som får långtidscovid och de som är hypokondriska (jag).

  • Folk har blivit arbetslösa, barn kan inte gå i skolan, produktiviteten i många arbetsplatser är obefintlig när folk jobbar hemifrån, psykisk ohälsa har exploderat, sjukvårdspersonal som blir utbrända.

  • Det här är den värsta krisen i Sverige i min livstid, och det känns som om beslutsfattare bara spelar violin medan skeppet sjunker. Det gäller även EU och deras myndigheter.

  • Hur kommer vi att agera om Covid-25 visar sig vara ännu värre? Om dödligheten är t ex 2%, som influensan 1918? Kommer vi också då att tjafsa om byråkratiska petitesser istället för att göra allt vi kan för att lösa problemen?