Häggström hävdar har funnits i knappt två år, och har hunnit bjuda på ett par hundra bloggposter av olika slag. Det är uppenbart att blogginnehavaren är en man med flera intressen och en stor uppsättning åsikter som han gärna delar med sig av. Men vem är han egentligen, bakom den lite tillgjorda fasad som bloggen utgör? Något fullständigt svar på den frågan verkar inte gå att få, men vi kommer i alla fall en liten bit på vägen i den intervju han (OH) till min glädje beviljade mig (OH). Vi träffades en vacker aprildag över en kopp kaffe i hans och hans hustrus ljusa och luftiga fyrarummare med utsikt över Slottsskogen i Göteborg.
OH: Du uttalar dig om det ena och det andra på din blogg, men är ganska sparsam med privata detaljer, vilket kan få oss som läser bloggen att ibland undra: vem är du egentligen?
OH: Oj, vad skall jag svara på det... medelålders man, gift, född och uppvuxen i Sverige, akademiker med breda intressen men med min egentliga ämnesmässiga tillhörighet i matematiken och den matematiska statistiken, professor, orädd samhällsdebattör och försvarare av vetenskapligt förhållningssätt, besserwisser skulle nog en del säga, och kanske nörd. Och vad mera? Motionslöpare, schackspelare, bokslukare. Jag försökte mig på ett slags sammanfattning i
ett CV jag författade förra året. Jag tycker faktiskt inte att jag är särskilt förtegen om mig själv. Däremot brukar jag försöka vara återhållsam med att i publika sammanhang lämna ut min familj och mina anhöriga. Men även vad gäller den sidan händer det att jag släpper till en smula, som häromåret när jag här på bloggen
publicerade det festtal jag nyligen hade hållit till min syster Lisa.
OH: Kan du ändå säga något om din uppväxt?
OH: En tämligen stillsam och snudd på idyllisk medelklassuppväxt, skulle jag nog påstå - inte mycket till material för en dramatisk självbiografi av Jonas Gardellskt snitt är jag rädd.
OH: Men finns det något i din barndom som tydligt pekar framåt mot den akademiska karriär du senare skulle göra?
OH: Jag är lärarbarn och är nog ganska tydligt präglad av det. Jag lärde mig läsa tidigt, läste mycket genom hela uppväxten tror jag, och har alltid fått uppmuntran i mina intellektuella intressen. Jag minns en händelse från lågstadieåren - inte mycket till anekdot, så jag skall inte återge den här, men den visade att jag redan då kände till begreppet universitet och såg det som en självklarhet att jag själv skulle gå vidare dit. Det känns troligt att den studievänliga hemmiljön bidragit till mina senare framgångar, inte bara genom att jag tidigt lärde mig läsa, skriva, räkna, programmera och så vidare, utan också på ett mer psykologiskt plan - jag tänker på den totala självklarhet med vilken jag tagit för mig i den akademiska karriären. Jag kan förresten tillägga att min morfar var professor i matematik, och att jag tidigt klargjorde för mig själv att det var något eftersträvansvärt.
OH: Hade du press på dig?
OH: Nej nej, bara uppmuntran, någon press upplevde jag aldrig. Jag har alltid gjort vad jag velat.
OH: Men du har alltså vetat sedan barnsben att det var matematiker du ville bli?
OH: Nej, det vill jag inte heller påstå. Andra yrkesdrömmar jag närt, under kortare eller längre tider, är, i approximativt kronologisk ordning, dem om att bli rivnadsarbetare, skyltuppsättare, skogshuggare i Läskiga Skogen, tågkonduktör, arkitekt (som min far), astronaut, generalsekreterare i FN, läkare, datatekniker och chef för enorma solkraftverksbyggen i Sahara.
OH: OK. Och om vi går vidare till studieåren och din akademiska karriär...?
OH: Efter avslutad gymnasieskola och militärtjänstgöring gick jag vidare och läste till civilingenjör i elektroteknik. Om jag hade valt helt efter mina intressen hade det nog blivit matematikerlinjen, men jag hade vid den tidpunkten inte helt klart för mig att matematiker var ett "riktigt yrke", och mitt val var påverkat av idén att det nog vore klokt att skaffa sig en yrkesutbildning. Därefter...
OH: Men vänta lite nu, du nämnde ju nyss att din morfar var matematikprofessor...
OH: Ja, det är riktigt. Så vad jag egentligen menar är att jag inte hade klart för mig att matematikerlinjen erbjöd karriärmöjligheter utanför universitetsvärlden. Jag kände mig som 19-åring inte beredd att helt inrikta mig på en akademisk karriär, utan ville ha kvar möjligheten att t.ex. göra något inom näringslivet.
OH: Men någon ingenjörskarriär på Ericsson eller ABB blev det tydligen inte.
OH: Nej, det intresset hann svalna. Istället fortsatte jag efter civilingenjörsexamen direkt med forskarstudier i matematisk statistik. Det valet gjorde jag av helhjärtat intresse, och jag gav mig med liv och lust in i sannolikhetsteorin, vilket snabbt bar frukt. Den akademsika karriären flöt på förbluffande enkelt: efter påbörjade forskarstudier 1991 var jag framme vid disputation och doktorsexamen 1994, och blev professor 2000.
OH: Och därefter har karriären fortsatt spikrakt?
OH: Well, professor är ju den högsta akademiska titeln, så det är inte självklart vad man menar med en fortsatt spikrak karriär därifrån - försåvida inte man bestämmer sig för att växla över till en chefskarriär, men det är jag fortfarande tveksam till om det är rätt väg för mig att gå. (Jag är idag visserligen föreståndare för avdelningen för matematisk statistik vid den för Chalmers och Göteborgs universitet gemensamma institutionen för matematiska vetenskaper, men jag vill nog påstå att det är en chefsbefattning jag tagit på mig mer av pliktkänsla än av längtan efter att göra chefskarriär.) Men framgångarna har i någon mån fortsatt, i form av t.ex. priser och
inval i bl.a. KVA och IVA - sådant som brukar betraktas som bekräftelser på att man lyckats bra i sin forskning.
OH: Kan du berätta något om den forskning som ligger till grund för dessa framgångar?
OH: Ja, som jag nämnde så har jag främst sysslat med sannolikhetsteori - slumpens matematik. Mer specifikt handlar mina mest uppmärksammade forskningsinsatser om så kallad perkolationsteori, vilket kort kan beskrivas som den matematiska teorin för spridningsfenomen i oordnade material. Att på litet utrymme och för den matematiskt obevandrade säga så mycket mer begripligt om saken är inte alldeles lätt, så om jag får nöja mig så...?
OH: Ja, jag vet. Men du har ju faktiskt varit ganska produktiv även på det populärvetenskapliga området, så kanske finns det där något du kan hänvisa till för den som vill veta mer?
OH: Ja, i så fall vill jag gärna framhålla min bok
Slumpens skördar från 2004, där jag försöker mig på att på ett lättfattligt men samtidigt seriöst sätt visa upp lite olika delar av sannolikhetsteorin. I kapitlet om perkolation kommer jag in på en del av de forskningsgenombrott som jag haft glädjen och turen att medverka till.
OH: "Turen"?
OH: Jag tänker på det här med att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle, när ett forskningsområde är moget för genombrott. Sådant kan inte förutses med säkerhet, så där finns ett icke oävet moment av tur och otur. Men jag vill inte påstå att ett framgångsrikt val av forskningsområde enbart är en fråga om tur - givetvis spelar gott omdöme och känsla för vilka områden som är utvecklingsbara också stor roll.
OH: Kan vi gå över till att prata lite om din bana som offentlig debattör? Går man tillbaka till arkiven verkar det som om du kom igång med den saken några år efter millennieskiftet, och att du inledningsvis fokuserade på skolfrågor. Kan du säga något om hur detta började?
OH: För en universitetsprofessor ligger det nära till hands att engagera sig i utbildningssystemet som helhet, och jag kände i början av 2000-talet en frustration över vartåt det barkade. Detta vidgade engagemang passade mig utmärkt vid den tiden, eftersom jag började känna en tilltagande otillfredsställelse över den snäva specialiseringen i min matematiska forskning; den tilltänkta publiken för mina matematiska uppsatser bestod typiskt av något hundratal specialister runt om i världen. Att i det läget få ett
brev publicerat på DN:s ledarsida, med den tusenfallt större läsekrets det för med sig, var mycket uppmuntrande. I samma veva började jag upptäcka glädjen i att få skriva på mitt modersmål, och i genrer som ger större utrymme för kreativitet i framställningen än vad som är brukligt i vetenskapliga uppsatser. Jag märkte efterhand att jag blev allt bättre på att skriva - ett slags positiv återkoppling som fick mig att vilja skriva mer. Och ämnet - skol- och utbildningsfrågor - var ju väldigt viktigt, liksom det givetvis är än idag.
OH: Men så småningom gick du över till att alltmer diskutera klimatfrågor.
OH: Ja, och här finns en ironi som slagit mig efteråt och som jag gärna vill nämna. När jag började skriva om utbildningsfrågor gjorde jag det med övertygelse om att området visserligen var väldigt viktigt, men att det på sikt och på sin höjd kunde röra sig om det näst viktigaste området för politisk diskussion. Jag hade nämligen länge insett att frågan om klimatförändringarna skulle bli allt viktigare i takt med att vi pumpade ut alltmer fossilt kol i atmosfären, för att vid någon svårbestämd tidpunkt i framtiden bli akut. Men jag avhöll mig från större engagemang i klimatfrågan eftersom jag trodde att det skulle vara alltför plågsamt - att det skulle tynga ned mitt sinne att dagligen fundera över de framtidsutsikter som (så länge de politiker som sitter med den avgörande makten är så obenägna till verkligt kraftfulla åtgärder) trots allt är ganska dystra. Det visade sig emellertid, när jag kring 2006/2007 så sakteliga började ta mig an klimatfrågan, att jag inte fann det alls särskilt plågsamt eller psykiskt påfrestande att befatta mig med den.
Och här kommer ironin i det hela: i samma veva som jag till slut började skriva om klimatfrågan blev jag varse att det finns ett knippe andra frågor kring emergenta teknologier (inklusive
transhumanism och
Singulariteten) som på sikt är av om möjligt
ännu större vikt än klimatfrågan, bland annat genom att den Armageddon-risk de bidrar med förefaller större. Det verkar nästan som om jag har en tendens att hela tiden fokusera på det
näst viktigaste!
OH: Ja, det var ju en smula ironiskt. Och nu när du har börjat ta dig an transhumanismen och Singulariteten kanske man kan vänta sig att det dyker upp något ännu större och viktigare någonstans borta vid horisonten?
OH: Så kan det kanske bli.
OH: En uppenbar skillnad mellan dessa teknikutvecklingsscenarier och klimatfrågan är att den senare har ett hyggligt utrymme i mainsreammedia, medan de här emergenta teknologierna och deras risker fortfarande i stort sett lyser med sin frånvaro i diskussionen. Hur ser du på det?
OH: Så är det. Detta gör transhumanism och liknande frågor ännu viktigare att diskutera - de måste ju upp på bordet innan vi råkat låsa in oss i någon utveckling vi egentligen inte önskar! Men det gör också diskussionen svårare, på så vis att den för den oindvigde lätt framstår som kufisk science fiction. Men jag har börjat så smått, mestadels här på bloggen. Även inom detta område trodde jag initialt att det var något jag för mitt eget välbefinnandes skull borde undvika, men även här visade det sig att jag klarar att intellektuellt befatta mig med svåra och ibland apokalyptiska scenarier utan att må dåligt av det. En sens moral av detta är kanske att det är bättre att ta tjuren vid hornen och ta itu med de svåra frågorna, hellre än att låta dem mala diffust och obehagligt i bakhuvudet.
OH: Men vi kanske bör vara försiktiga med att generalisera och ta för givet att en psykologisk lärdom som fungerar för dig fungerar likadant för andra?
OH: Givetvis.
OH: Från det ena till det andra. Under 00-talet uppträdde du flitigt i olika tidningar och tidskrifter, men du dröjde ganska länge med att börja blogga.
OH:
Häggström hävdar startade jag sommaren 2011, men vid det laget hade jag redan bloggat relativt regelbundet i ett par år på den klimatvetenskapligt inriktade kollktiv- och folkbildningsbloggen
Uppsalainitiativet. Innan dess hade jag något slags föreställning om att bloggar inte var lämpade för seriös diskussion, och att inlägg i samhällsdebatten inte riktigt räknades om de inte var publicerade i någon konventionell pappersburen tidning eller tidskrift. Det krävdes en del övertalning från det ursprungliga UI-gängets sida för att få mig att hoppa på, men jag är väldigt glad att de lyckades! Det har varit väldigt intressant och lärorikt, och jag sätter stort värde på umgänget (oftast nätburet, men vid enstaka tillfällen IRL) och kamratskapen med mina medbloggare.
Men det finns ju som sagt mycket annat att skriva om än klimatfrågan, och till slut kände jag att jag ville ha ett forum där jag kunde skriva om vilka frågor jag ville, och som jag behärskade helt själv. Därav
Häggström hävdar. Den utlösande faktorn blev terrordåden i Norge: bloggen
sjösattes ett par dagar efter Utøya, som ett bidrag till den allmänna "vi tänker inte låta oss tystas"-stämning som bredde ut sig. Men bloggen hade alldeles säkert kommit till ändå, även om det kanske hade dröjt några månader. Jag skriver fortfarande en del i olika tidskrifter (och naturligtvis på
Uppsalainitiativet), men mycket av skrivandet har jag flyttat över till
Häggström hävdar. Det är som sagt skönt att ha en egen kanal som jag behärskar helt själv, utan några redaktörers synpunkter om att hålla sig kort eller att undvika formler och svåra ord.
OH: Är du nöjd med hur Häggström hävdar har utvecklats? Motsvarar den dina förväntningar?
OH: Det är inte så lätt att i efterhand komma ihåg hur jag föreställde mig att bloggen skulle bli, men jag känner mig rättså nöjd med hur den faktiskt har blivit. Jag tycker att jag har fått till en lagom mix av högt och lågt, kort och långt, humor och allvar, och olika ämnen som hyfsat passar in på underrubrikens "synpunkter på samhällsfrågor, litteratur och vetenskap". En farhåga jag minns var att jag efter kanske hundratalet bloggposter skulle börja få svårt att hitta uppslag till nya, men någon sådan avmattning syns ännu inte på horisonten. Det kan hända att jag så småningom minskar på takten av publicerade inlägg, men det kommer då i så fall troligtvis att mer bero på tidsbrist än på bristande inspiration.
En annan farhåga var att den otrevliga svans av klimatförnekarhuliganer (besläktad, och inte så lite överlappandes, med den mobb av invandrarfientliga och misogyna näthatare som nyligen diskuterats i mainstreammedia) som vi dragits med på
Uppsalainitiativet skulle följa med över till
Häggström hävdar, men så har det i stort sett inte blivit. Överhuvudtaget har det varit väldigt sällsynt med kommentarer jag behövt avvisa. Jag tycker att jag haft en trevlig och hanterbar ström av kommentatorer, med en oftast stimulerande mix av anhängare och meningsmotståndare. Det är klart att jag gärna skulle vilja ha lite fler läsare - inte bara av narcissistisk uppmärksamhetstörst, utan för att jag faktiskt anser mig ha ett och annat viktigt att säga. Besöksstatistiken ligger kvar på den nivå kring i genomsnitt 350 sidnedladdningar om dagen som jag hade då jag
rapporterade om saken i oktober och (lite skämtsamt) hoppades på en fortsatt exponentiell tillväxt.
OH: Du nämner klimatförnekarhuliganerna, men även du har ju ofta en rättså tuff debattstil, där du inte drar dig för att anklaga andra för intellektuell ohederlighet och rena lögner. Det verkar som om ganska många reagerar negativt på detta, och du har väl till och med lyckats dra på dig en och annan ovän. Vill du kommentera detta?
OH: Ja, jag håller med om att jag ofta kör med raka puckar i debatten, men jag vill verkligen värja mig mot jämförelsen med klimatförnekare. Jag är - till skillnad mot dem - noga med att det jag säger är sakligt välgrundat. När en skamlös vetenskapsförnekare som Lars Bern under hösten 2008 får praktiskt taget fri tillgång till
SvD Brännpunkt, och använder denna till att rada upp missförstånd och rena lögner om det klimatvetenskapliga kunskapsläget, och när jag sedan
påpekar att han ljuger, så får plötsligt
jag en massa bannor för högt tonläge och för en osaklig debatt. Detta menar jag är helt orimligt, och ett klockrent fall av att skjuta budbäraren. Vi kan inte ha etikettsregler för debatter där det är tillåtet för den ene att förvanska sanningen men otillåtet för den andre att påtala det. Men, undrar kanske någon, kan jag inte uttrycka mina invändningar mer diplomatiskt? Ibland är det säkert möjligt, men det finns en avvägning mellan diplomati och tydlighet - om man lindar in ett budskap i lager på lager av diplomatisk fetvadd, så syns till slut inte själva budskapet. I denna avvägning brukar jag prioritera tydlighet, helt enkelt av det skälet att om jag inte når fram med mitt budskap ser jag ingen poäng med att alls yttra sig. Sedan skall jag väl inte sticka under stol med att jag blir moraliskt indignerad när folk förvränger det vetenskapliga kunskapsläget - något jag antar skiner igenom ibland.
Det är i klimatdebatten som jag allra tydligast har råkat ut för den här problematiken, men den går igen även på andra områden. Religionsdebatten är ett uppenbart exempel. Det blir lätt upprörda känslor när jag tar mig friheten att påpeka orimligheten i specifika trosföreställningar, men jag vägrar godta en etikettsregel som inte tillåter sådana påpekanden. Den som inte tål att få sina uppfattningar ifrågasatta - oavsett om det handlar om religiös tro eller något annat - får hålla dem för sig själv.
Jag är klar över att inte alla gillar min debattstil, inte minst då jag ju då och då får påpekanden om det. Men jag trivs med den jag är och vill inte anpassa mig till den påbjudna tassa på tå-stilen. Även på
Häggström hävdar händer det att en eller annan kommentator uttrycker sitt ogillande. Verkligt liv i luckan blev det när jag för några månader sedan
bloggade om den dåvarande påven Joseph Ratzingers avgång. Ratzinger har (som bekant) gjort sig skyldig till mycket ont, och mina tankar om honom och hans moral är väldigt låga. Som ett litet uttryck för det släppte jag i bloggposten fram en video med komikern Tim Minchin, som fokuserade specifikt på en av Ratzingers illgärningar: hans sätt att hantera pedofilskandalerna i den katolska kyrkan. Minchins sång kan ytligt sett framstå som barnslig och dum, med uppåt hundratalet upprepningar av ordet "fuck" i olika böjningar och sammansättningar. Men det är i själva verket en mycket intelligent sång som bär på ett viktigt budskap och som gör det med eleganta stilbrott och en lekfull hantering av att ordet i engelskan har två olika betydelser: det kan ju användas både som allmänt negativt förstärkningsord, och i betydelsen samlag. Hur som helst, det var flera kommentatorer som tyckte att jag med publiceringen av Minchins video gått över gränsen för det anständiga samtalet. Sedan jag svarat en av dessa kommentatorer med att helt enkelt återge fyra i sammanhanget utmärkt passande rader ur sången (inklusive sex förekomster av ordet "fuck") var det någon som blev så upprörd att han eller hon hörde av sig till min arbetsgivare (Chalmers) med påpekande om att en av deras professorer beter sig illa offentligt, och hopp om att jag skulle utsättas för något slags disciplinär åtgärd eller åtminstone en åthutning. Vilket såklart inte skedde.
OH: Kan det vara så att en eller annan katolik kände sig påhoppad av bloggposten?
OH: Ja, så vet jag i själva verket att det var. Men det är en alldeles orimlig tolkning att min bloggpost skulle rikta sig mot katoliker i allmänhet. Både min bloggpost och Minchins sång är mycket tydliga med att kritiken handlar specifikt om Joseph Ratzinger. Jag kan inte gärna ta hänsyn när jag skriver till risken att kreti och pleti genom vantolkning av vad jag skrivit känner sig påhoppade.
OH: Är du ateist?
OH: Jag tror inte på Gud, och därmed är det väl berättigat att säga att jag är ateist. Men det slarvas väldigt mycket med definitioner på detta område, vilket lett till ofantliga mängder förvirring. Vad menar vi t.ex. med "Gud"? Här kan man... vad tycker du, får jag lov att citera mig själv, eller riskerar jag att framstå som egenkär?
OH: Du gör det naturligtvis på egen risk, men var så god!
OH: I ett föredrag från 2010 om naturvetenskapens världsbild som jag året efter
publicerade här på bloggen preciserade jag min bristande Gudstro på följande vis:
Håller jag Guds existens för helt utesluten? För att svara på det måste jag begära en närmare definition av vad som menas med Gud. Om ni menar den Gud som det står om i Bibeln - den person av manskön som skapade världen på sex dagar, som har detaljerade synpunkter på vad vi får göra bakom sovrummets dörrar (även med samtyckande vuxna), som utsatte Abraham för ett sadistiskt spratt och så när fick denne att ta livet av sin son Isak... den Gud som skickade sin egen son (som på något outgrundligt vis också är han själv) att korsfästas och torteras för att befria oss från våra synder - om det är den Guden ni menar, så måste mitt svar bli att, ja, den Guden är så långsökt och konstig att jag i brist på evidens håller hans existens för utesluten. Eller i alla fall nästan utesluten - om övertygande evidens för hans existens skulle dyka upp så är jag nog beredd att ändra mig. Så låt mig säga så här: jag håller hans existens för att vara lika utesluten som tanken att månen består av grönmögelost: om det faktiskt visar sig att månen är gjord av grönmögelost så är jag beredd att böja mig för det, men jag finner ingen som helst anledning att vänta mig att någon sådan bevisning skulle dyka upp.
Å andra sidan är det ju inte alla troende (låt oss för enkelhets skulle hålla oss till kristendomen) som är bokstavstroende på detta vis. Det ena efter det andra i Bibeln kan man ju, med bibehållen gudstro, hävda är metaforer av olika slag, och backa allt längre (så som jag uppfattar att t.ex. KG Hammar gör) från den konkreta gudsbild som presenteras i Bibeln mot en allt mer abstrakt. Efter riktigt långt backande återstår bara att man tror på "något slags högre makt", eller rentav på "något". Ju längre man backar mot det abstrakta och diffusa, desto mindre utesluten finner jag guden ifråga. Och någonstans på denna diffusa glidande skala finns väl någon punkt (som jag dock inte kan precisera då sammanhanget som sagt är så diffust) där jag inte längre kan säga mycket mer än "ingen aning, om det är detta du menar med Gud så kan väl Gud gott existera". Men å andra sidan, ju mer man sedan tillfogar om att Gud bryr sig om vad vi människor har för oss, vill oss väl, ingriper via bönhörelse, erbjuder ett liv efter detta, etc, desto mer långsökt och osannolik framstår i mina ögon teorin om hans existens.
OH: Om jag får lov att återknyta till din barndom och uppväxt, så undrar jag om denna ateism är något du fått med dig hemifrån, eller är den något du kommit fram till i mer vuxen ålder?
Givetvis har jag som vuxen utvecklat och nyanserat min syn i dessa frågor, men icke-tron på Guds existens går långt tillbaka. Jag fick samma fråga för några år sedan i något socialt akademiskt sammanhang. Mitt svar då blev att jag varit ateist sedan jag var fyra, varpå filosofen Jeanette Emt reptilsnabbt levererade följdfrågan "Vad var du innan dess?". Det minns jag inte, men jag kan förklara varför jag minns att jag var ateist (även om jag såklart inte kunde det ordet) så tidigt, och jag tror att episoden jag nu skall återberätta säger något om andan i det hem jag växte upp i. Att jag tvärsäkert säger att jag bara var fyra beror på att minnet utspelar sig i Västervik, som vi flyttade ifrån innan jag fyllt fem.
Hur som helst, mormor och morfar var på besök, och min mormor och min far var inbegripna i ett slags teologisk diskussion, där mormor (som jag har för mig var medlem i Fredrika Bremer-förbundet) hävdade att Gud var kvinna, och far (som inte ville backa för en skämtsam dispyt med sin svärmor) insisterade på den mer traditionella uppfattningen att Gud var en man. Jag lyssnade fascinerat, och uppfattade (helt korrekt) den raljanta andan i diskussionen som att Gud var en fiktiv och lite löjlig varelse som det gällde att rekrytera till en kategori man själv tillhörde, varför jag klev in i samtalet med kungörelsen "Jag tror att Gud är ett barn!".
OH: Skojigt, även om jag känner mig en smula skeptisk till tillförlitligheten i så tidiga minnen. Men på tal om ateism, vad säger du om den uppfattning som bl.a. Göran Rosenberg är så förtjust i att torgföra - att ateism är en religion bland andra?
OH: Det var en kommentator på bloggen nyligen som
framförde just den uppfattningen. Jag har inte mycket till övers för den. Kommentatorn menade att ateister är religiösa i kaft av att
"hävda något som vi inte kan veta". Detta synes mig vara en ytterst olämplig definition av religion. Det finns väldigt lite (eller möjligen inget alls) som vi kan veta säkert. Vi kan t.ex. inte veta att våra sinnesintryck svarar mot en extern fysisk verklighet, men vi går ändå omkring och tror saker om denna fysiska verklighet. Det måste vi, ty annars blir vi inte långlivade. T.ex. tror jag, när jag står i begrepp att korsa gatan men ser något lastbilsliknande komma farande i vänstra delen av mitt synfält, att det faktiskt är en lastbil på gång, och jag aktar mig noga för att kliva ut i gatan framför den. Ett insisterande på att denna trosuppfattning skulle göra mig till religiös menar jag tömmer begreppet religiös på all mening. Eller ta det här med Russells tekanna. Om du frågar mig huruvida jag tror att det finns en tekanna av porslin som kretsar kring Solen i en elliptisk bana någonstans mellan Jordens bana och Mars, så svarar jag
"Nej, någon sådan tekanna tror jag inte finns. En så långsökt tanke som existensen av en sådan tekanna behöver du presentera evidens för om jag skall tro på den; tills dess avvisar jag idén om dess existens". Gör detta mig till en religiös person? Knappast. Lika lite gör det mig till en religiös person att jag avvisar (den minst lika långsökta) tanken om Jahves existens.
Filosofen Åsa Wikforss gör i
senaste numret av Sans ett intressant påpekande om ett språkligt förhållande som kan ligga till grund för extra stor förvirring i svenskspråkig diskussion på detta område. Engelskans "belief" motsvaras vanligen på svenska av ordet "tro", men "tro" bär på associationer till religiös tilltro och tro utan evidens, som "belief" saknar eller i alla fall inte har i lika hög grad. En exaktare översättning av "belief" vore det något otympliga "försanthållande", medan trosuppfattningar åt det mer religiösa hållet på engelska brukar kallas "faith". Denna användning av svenskans "tro" gör att det uppstår en skenbar symmetri mellan "tro på Jahve" och "tro att Jahve inte existerar". Symmetrin är skenbar därför att "tro" i det första fallet är en evidentiellt ogrundad tilltro som därför förtjänar att kallas religiös, medan "tro" i det andra fallet bygger på den sunda principen att man inte bör tro på existensen av långsökta ting som alldeles saknar evidentiellt stöd.
OH: Jag är böjd att hålla med dig - tack så mycket för dessa klargöranden! Jag tror att vi nu har material som räcker till en längre bloggpost. Om sanningen skall fram så är det väl egentligen inte så många av dina svar som jag inte kunnat gissa på förnhand, men jag kan tänka mig att här ändå finns rättså mycket som är nytt för stora delar av bloggens läsekrets.
OH: Tack själv! Men vill du inte stanna på en tretår?
OH: Ja tack, gärna! Så kan vi fortsätta diskutera lite mer off the record. Jag har t.ex. länge funderat över din bloggpost från januari 2012 om teleportering. Där försvarar du till synes tvärsäkert vad jag tror brukar kallas en deflationistisk syn på medvetandets kontinuitet och personlig identitet, men som åtminstone i förstone känns väldigt kontraintuitiv. Är du verkligen fullt så säker på dessa saker som du i bloggposten ger intryck av?
OH: Off the record?
OH: Ja.
OH: ...
