Filosofer från Descartes och framåt har ofta hävdat att det enda vars existens vi kan vara riktigt säkra på är våra egna sinnesdata. Typisk är följande passage av
H.H. Price i dennes
Perception från 1932.
When I see a tomato there is much that I can doubt. I can doubt whether it is a tomato that I am seeing, and not a cleverly painted piece of wax. I can doubt whether there is any material thing there at all. Perhaps what I took for a tomato was really a reflection; perhaps I am even the victim of some hallucination. One thing however I cannot doubt: that there exists a red patch of a round and somewhat bulgy shape, standing out from a background of other colour-patches, and having a certain visual depth, and this whole field of colours is directly present to my consciousness.
Descartes, I think, had it quite backwards when he said that mind—including especially current conscious experience—was better known than the outside world. The teetering stacks of paper around me I’m quite sure about. My visual experience as I look at those stacks, my emotional experience as I contemplate the mess, and my cognitive phenomenology as I drift in thought, staring at them—of such things I am much less certain. My experiences flee and scatter as I reflect. I feel unpracticed, poorly equipped with the tools, categories, and skills that might help me dissect them. They are gelatinous, disjointed, swift, shy, changeable. They are at once familiar and alien.
The tomato in my hand is stable. My visual experience as I look at the tomato changes with each saccade, with each blink, with each observation of a blemish, with each alteration of attention, and with the adaptation of my eyes to lighting and color. My thoughts, my images, my itches, and my pains all leap away as I think about them, or remain only as interrupted, theatrical versions of themselves. Nor can I hold them still, even as artificial specimens—as I reflect on one aspect of experience, it alters and grows, or it crumbles. The unattended aspects undergo their own changes too. If outward things were so evasive, they also would mystify and mislead.
Detta är inte någon lättsinnigt levererad vitsighet från Schwitzgebels sida, utan en genomtänkt sammanfattning av de 136 sidor av noggrann argumentation som föregår den. Genom denna argumentation får vi ta del av en fascinerande parad av exempel på hur förvirrade och vilseförda vi människor är i fråga om vilka direkta upplevelser som passerar revy i våra medvetanden, och dessa upplevelsers olika karaktäristika. De flesta nekar bestämt (men felaktigt) till att de använder sig av ekolokering – att (likt fladdermöss) använda sig av väggars och föremåls ljudreflekterande egenskaper för att orientera sig även utanför det egna synfältet. Vidare ger de flesta, på en direkt fråga om hur stort det område av det egna synfältet är där man har någorlunda full synskärpa, en grav överskattning; ett typiskt svar kan vara 30 grader, medan sanningen ligger kring 2 grader – inte stort mer än omfånget av en tumnagel på armlängds avstånd. Och på en fråga om huruvida förnimmelsen av skjorttygets beröring av ryggen ständigt finns närvarande i det egna medvetandeflödet ger försökspersoner radikalt divergerande svar, vilka i princip skulle kunna tokas som att olika människors medvetandeflöden är av lika radikalt divergerande art och omfång, men som troligare är ännu ett tecken på hur spektakulärt dåliga vi är på introspektion. De båda senare exemplen – synskärpan och skjortryggen – exemplifierar det som Schwitzgebel och andra kallar kylskåpslampsfenomenet: så snart du har anledning (t.ex. i form av en fråga från en försöksledare) att överväga någon viss detaljs förekomst i ditt medvetande, så flyttas ditt fokus till denna detalj, vilket riskerar föra med sig att du överskattar i vad mån den fanns i ditt medvetande från början – analogt med hur det för den naive kylskåpslampsundersökaren kan verka som om lampan ständigt lyser.
En del av Schwitzgebels diskussioner om vilka förvånande och kontraintuitiva egenskaper våra medvetanden visar sig ha för tankarna till liknande diskussioner i Daniel Dennetts
Consciousness Explained från 1991. De båda filosofernas avsikter skiljer sig emellertid åt en smula. Dennetts högtflygande ambition (ej uppnådd fullt ut i den grad som antyds av den karska boktiteln) är att förklara vad medvetande egentligen är och hur dess existens kan rekoncilieras med ett materiellt universum och en naturvetenskaplig världsbild. Schwitzgebels ambition i den aktuella boken är blygsammare: att påvisa bristerna i våra spontana introspektiva omdömen om innehållet i våra medvetanden. Därmed inte sagt att han är ute efter att döma ut introspektion som metod i psykologisk forskning.
1 Tvärtom menar han att sådan metod kan ha mycket att erbjuda, men vill varna för att det inte är enkelt.
Jag gillar Eric Schwitzgebels stil skarpt. Utan att kompromissa med tankeskärpa och stringens skriver han engagerande och personligt, och med ett för vetenskapliga avhandlingar ovanligt bruk av inte bara första person singularis utan även det ännu ovanligare andra person singularis – ett stilgrepp jag imiterar i passagen om kylskåpslampsfenomenet ovan. Jag imponeras av hans intellektuella och metodologiska bredd, alltifrån hur han inte drar sig för att kavla upp skjortärmarna och genomföra egna experimentella studier, till hans belästhet bland gångna seklers tänkare, vilka han gärna (såsom jag inledningsvis exemplifierade) går i polemik med.
Schwitzgebels allra mest karaktäristiska och beundransvärda drag är dock enligt min mening hans konsekventa och långt drivna skepsis, som aldrig övergår i vare sig den fruktlösa radikalskepticismen eller i det jag kallat
pseudoskepsis. Jag har ofta
framhållit hur viktigt det är för en forskare att inte glömma att rikta det kritiska tänkandet även mot sina egna favoritidéer, och att
"riktig vetenskap förutsätter att forskaren outtröttligt betraktar sina vetenskapliga teorier med kritisk blick och utsätter dem för prövningar". På denna punkt är Schwitzgebel ett sant föredöme, vilket kan illustreras med hur han (på sidan 104), efter att ha beskrivit en intressant experimentiell studie han genomfört, skriver att han
"would love to be able to agree with the consensus of my participants. Unfortunately, I find myself overwhelmed with qualms" ...varefter han ägnar de följande sju sidorna åt att närmast skjuta ned den egna studien med en uppsjö av potentiella felkällor.
2Fotnoter1) Introspektion hade under 1800-talet en stark ställning som metod i psykologisk forskning, men föll i samband med behaviorismens genombrott ur modet på ett sätt som gränsar till utrotning.
2) Se även Uriah Kriegels intressanta och kritiska recension av Schwitzgebels bok.