fredag 26 augusti 2011

Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?

Förra hösten anordnade Folkuniversitetet och Föreningen för populärvetenskap tillsammans en serie föreläsningar i Göteborg med samlingsrubriken Om världsbilder. Jag inbjöds att hålla en av föreläsningarna, vilket jag tackade ja till, och höll den 17 oktober 2010 ett anförande med rubriken "Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?". Exklusivt för bloggens läsare presenterar jag härmed föreläsningen i skriftlig form.

* * *

Den inbjudan jag fick från Ove Lundgren att tala i den här föreläsningsserien var mycket smickrande, då han inviterade mig att hålla en föreläsning "om min världsbild". Tänk någon kan intressera sig för just min världsbild! Samtidigt kändes det som ett väldigt utmanande ämne att tala om, och i ett försök att göra det hela till en aningen mindre pivat angelägenhet anmälde jag en rubrik som talar om naturvetenskapens världsbild snarare än min egen världsbild. Hurpass väldefinierat begrepp "naturvetenskapens världsbild" är kan man såklart diskutera, men i den mån den är det tror jag att det föreligger hyfsat god överensstämmelse mellan den och min egen. Jag skall ändå försöka problematisera.

När jag här pratar om världsbild, så syftar jag på vår bild av faktiska sakförhållanden om vår värld, sådana saker som t.ex. "Jorden är den femte största planet som kretsar kring Solen" eller "framför mig i den här föreläsningssalen finns ett trettiotal åhörare". Sådana påståenden kan vara sanna eller falska (det kan finnas oupptäckta planeter större än Jorden, och jag kan gravt missta mig på antalet personer här i lokalen), men de handlar om sakförhållanden, dvs vad som faktiskt, objektivt sett, föreligger. Med sakpåståenden menar jag alltså påståenden som är objektivt sanna eller objektivt falska.

Här exkluderar jag etiska påståenden som t.ex. "det är fel att dräpa" och estetiska påståenden som t.ex. "Älvsborgsbron är vacker", om vilka jag menar att något objektivt rätt och fel inte finns. Jag är alltså etisk och estetisk relativist. Enligt detta synsätt finns det alltså ingen objektiva sanningar av vare sig etisk eller estetisk natur. Detta är dock lite subtilt: även om "det är fel att dräpa" inte är ett faktapåstående, så kan "du där på första bänk anser att det är fel att dräpa" vara ett faktapåstående och kan som sådant vara objektivt sant eller objektivt falskt (trots att det handlar om din subjektiva uppfattning). Och även om "Älvsborgsbron är vacker" inte är ett faktapåstående så kan "många göteborgare är stolta över Älvsborgsbron, som de finner vacker" vara det.

Observera dock att trots att jag anser att det inte finns något objektivt rätt och fel i t.ex. etiska frågor, så hindrar inte det mig från att ha starka åsikter i sådana - jag är emot könsstympning, jag vill att vi skall vara rädda om Moder Jord, etc, etc - åsikter som jag inte ens drar mig för att predika inför andra. Jag vill inte att könsstympning skall förekomma (vare sig i Sverige eller någon annan stans), jag vill att så många som möjligt skall instämma i detta, och jag låter inte min etiska relativism hindra mig från att predika min åsikt om könsstympning.

Detta med etisk och estetisk relativism är omtvistat: t.ex. instämmer inte alla etikfilosofer i den etiska relativismen. Och omvänt finns det de som går längre i sin relativism och hävdar att inte ens det jag kallar faktapåståenden är sanna eller falska, annat än relativt exempelvis någon kulturell kontext. Någon objektiv sanning finns alltså inte enligt denna uppfattning, utan bara subjektiva uppfattningar: det som är "sant för mig" behöver inte vara "sant för dig". Inget finns på riktigt - allt är blott sociala konstruktioner. Denna extrema form av relativism är (även om den det senaste årtiondet förefaller vara på tillbakagång) populär i kretsar som kallar sig postmoderna.

Mycket finns att invända mot den, som t.ex. min gode vän fysikern Alan Sokal (mannen bakom det som kallas the Sokal Hoax och som blev ett hårt slag mot den postmoderna relativismen) gjorde, då han i en debatt bjöd hem sina meningsmotståndare med följande ord:
    Var och en som tror att gravitationslagen blott är en social konvention är välkommen att prova att överskrida konventionen genom fönstret i min lägenhet. Jag bor på 22:a våningen.
Detta är förvisso skämtsamt, men pekar ändå på ett allvarligt faktum. Till och med den mest hårdföra postmoderna relativist som skall korsa gatan men stannar upp på trottoaren för att släppa förbi den framrusande lastbilen istället för att bli överkörd tror innerst inne att lastbilen finns på riktigt och alltså alls inte är en social konstruktion.

Om man vill vara lite allvarligare kan man peka på relativismens självupphävande egenskap, som förekommer i många varianter. Här är en: Antag att du, som en sann relativist, hävdar att "det inte existerar några objektiva sanningar". Menar du då att detta påstående är objektivt sant? Om ja, så är det självmotsägande och därmed falskt – och således inget att bry sig om. Om nej, om det alltså inte är objektivt sant, då är det ju bara något du känner för att säga, utan grund i något faktiskt – och således inget att bry sig om. Beträffande hur avgörande denna invändning mot relativismen är går meningarna isär. Jag betraktar den som ett allvarligt problem för relativismen i dess mest extrema former, medan det finns andra som hävdar argumentet blott pekar på att det föreligger kommunikationssvårigheter mellan relativister och icke-relativister. (Den som vill kan fundera över hur dessa båda argument – Sokals skyskrapeargument och relativismens självupphävande egenskap – kan modifieras för att riktas som kritik mot den etiska och den estetiska relativism jag säger mig försvara. Eventuellt kan jag få vissa problem att värja mig. Filosofi är svårt.)

Jag insisterar alltså på att det finns en objektiv fysisk verklighet. Men att bevisa detta låter sig knappast göras. Hur kan jag överhuvudtaget veta att det finns en verklighet därute som återspeglas av de sinnesintryck jag upplever? Hur kan jag veta att föreläsningssalen här, och alla ni som sitter här, inte blott är inbillningar i mitt medvetande? Allt jag har är ju sinnesretningar som jag väljer att tolka som t.ex. syn- och hörselintryck, vilka i sin tur antas härröra från något som finns därute men som jag strängt taget inte kan komma i direktkontakt med (jag kan ge mig på att greppa efter den här stolen och kan påstå att jag nu har direktkontakt med den, men allt jag har som stöd för det är ju blott mina känselintryck). Hur vet jag att jag inte bor i The Matrix - ni vet filmen där huvudpersonen så småningom får klart för sig att allt han tyckt sig uppleva blott är en datorsimulering. Svaret är väl att jag inte kan veta det. Inte säkert. Försök har gjorts att bygga upp helt säker kunskap, men med magra resultat. Descartes kände att han stod på säker mark med sitt Cogito ergo sum – "jag tänker, alltså finns jag", och jag känner en viss böjelse att hålla med, men även det kan säkert också ifrågasättas. (En del hävdar att matematisk kunskap kan vara absolut säker. Och visst kan jag känna mig säkrare på att 7+3=10 än på det mesta annat, men kan jag verkligen vara absolut 100% bombsäker på att jag inte räknat fel?)

Jag kan alltså inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet, men jag tror att den finns. Om ni pressar mig på varför, så kan jag peka på att saker och ting i så hög grad beter sig som om de fanns att det vore märkligt om de inte fanns. (Men det är klart, det kan ju vara en konspiration, som i The Matrix...) Och om ni pressar vidare så går jag nog över till en pragmatisk argumentation. Hypotesen att det finns en objektiv verklighet där ute som återspeglas i mina sinnesintryck, inklusive att den framrusande lastbilen faktiskt finns på riktigt och därför är värd att akta sig för, har hittills visat sig fungera såpass väl att jag - åtminstone tills vidare - väljer att hålla fast vid den.

*

Nå, ni blir säkert besvikna om detta är allt jag har att meddela om min världsbild: att jag tror att världen faktiskt existerar. Något mer borde jag väl kunna leverera. Här skulle jag kunna påbörja en lång lista med påståenden om vår värld, som jag tror på. En del av dem är vardagliga och tämligen triviala, som t.ex.

  • Jag tror att det här i Göteborg finns gott om spårvagnar men ännu fler bilar.

  • Cirka 55 km öster om Göteborg (fågelvägen) tror jag att staden Borås ligger, och att mina föräldrar bor där.

...så låt oss lägga sådana åt sidan och fokusera på lite grandiosare utsagor:

  • Jag tror att materien är uppbyggd av atomer.

  • Jag tror att en vattenmolekyl består av en syreatom sammanfogad med två väteatomer.

  • Jag tror att AIDS orsakas av HIV-viruset.

  • Jag tror på Newtons gravitationslag - som en approximation vilken fungerar utmärkt under förhållanden som vi är vana vid men som under extrema förhållanden behöver ersättas med Einsteins allmänna relativitetsteori eller möjligen något ännu mer allmänt och raffinerat som vi ännu inte känner till.

  • Jag tror att människor och chimpanser härstammar från gemensamma anfäder som levde för cirka sex miljoner år sedan.

  • Jag tror att evolutionen fortskridit genom årmiljonerna utan gudomliga ingripanden.

  • Jag tror att jordens medeltemperatur de senaste decennierna stigit med i genomsnitt någon dryg tiondels grad per decennium, och att denna ökning under återstoden av det här århundradet kan väntas accelerera om vi inte styr om kursen från den kraftiga ökning i fossilbränsleförbränning som för närvarande pågår.

  • Jag tror att universum (eller den del av universum som vi idag känner till) blev till genom den så kallade Big Bang för mellan 12 och 15 miljarder år sedan.

Och så vidare. Inget av det här vet jag som sagt fullständigt säkert, men i samtliga fall tycker jag mig ha tillräcklig anledning att vara någorlunda säker - exakt hur säker kan dock variera från fall till fall.

Det här kommer att bli väldigt spretigt och till slut ganska långrandigt om jag fortsätter listan. Bättre då att jag försöker förklara varför jag tror på dessa saker, och sätta in dem i något slags system. Låt mig börja med att säga något om vad jag menar med vetenskap.

Om någon försöker lura er att de kan ge ett enkelt och exakt kriterium på vad som är respektive inte är (god) vetenskap, så tro dem inte! Saken är komplicerad, och även om jag ofta i enskilda fall kan skilja det ena från det andra så känns det orealistiskt att försöka formulera en generell regel som osvikligt skiljer vetenskap från icke-vetenskap. Men om jag något så när skall försöka ringa in det så handlar det om att med hjälp av empiri och rationellt tänkande försöka vidga vår kunskap om världen. Någon principiell skillnad mot när vi gör samma sak i vardagslivet (säg att jag letar efter min borttappade strumpa, eller försöker förstå varför motorgräsklipparen inte startar) menar jag att det inte är - däremot bedrivs väl vetenskapliga undersökningar som regel med långt större systematik, och också med stöd av den stora kunskapsmängd som ackumulerats genom åren om vilka vägar som fungerar bättre än andra när det gäller att nå tillförlitliga resultat: hit hör en rad matematiska och statistiska metoder, försöksplanering, användandet av kontrollgrupp och placebo i medicinska studier, etc etc.

Något som också kan beskrivas som en grundpelare i det vetenskapliga förhållningssättet (mest relevant i naturvetenskapen, men gäller för all del också i övriga någorlunda sunda vetenskaper - vilket exkluderar delar av teologin och kanske en del annat) är naturalismen: antagandet att allt vi ser omkring oss har naturliga förklaringar. Ordet naturalism har ett par approximativa synonymer: materialism och fysikalism. Vissa filosofer vill dra mer eller mindre subtila skiljelinjer mellan dessa, men jag skall betrakta dem som synonyma. Ordet materialism (kanske det minst lämpliga ordet, då det kan föra tankarna till exempelvis Marx historiematerialism eller glupsk konsumism, saker som inte alls har att göra med den materialism vi talar om här) betonar hur världen är uppbyggd av materia (inklusive energi, vilket är en annan sida av samma sak). Ordet fysikalism betonar vetenskapens reduktionistiska hierarki, där reducerandet av frågeställningar till mer grundläggande storheter alltid till slut landar i fysiken, via kedjor som t.ex. sociologi-psykologi-neurologi-biokemi-fysik. Men i hög grad är detta olika sidor av samma mynt, och de tre orden naturlaism, materialism och fysikalism har betydelser som sammanfaller eller åtmistone kraftigt överlappar.

Någon kan säkert tycka att det låter ovetenskapligt att rätt och slätt anta att världen är naturlig. Borde vi inte hålla den frågan öppen? Här gäller det att skilja på metodologisk och metafysisk naturalism. Den metafysiska naturalismen är en världsbild och en trosföreställning, som säger att allt har en naturlig förklaring. Metodologisk naturalism handlar inte om någon världsbild eller trosföreställning, utan är en metodföreskrift för framgångsrik vetenskap. Vi formulerar, i Karl Poppers anda, hypoteser om naturliga förklaringar till fenomen vi ser om kring oss, och gör vad vi kan för att testa förklaringarna, vilket ofta leder till falsifiering och förkastelse, varpå nya hypoteser behöver formuleras. Alla dessa hypoteser kan sägas ligga inom ramen för den övergripande hypotesen att världen är naturlig. Även den, kan vi föreställa oss, är möjlig att förkasta i ljuset av evidens: vi kan tänka oss en situation där den metodologiska naturalismen kör fast, där vi har en uppsättning fenomen som envist motstår varje försök till naturlig förklaring, och där vi till slut ser oss nödsakade att konstatera att hypotesen om att världen är naturlig är ohållbar - vilket i så fall blir ett s.k. paradigmskifte (jfr Sven-Eric Liedmans föreläsning lite längre fram i den här föreläsningsserien) av mått, och ett läge för total omprövning av vår syn på vetenskapen.

Även om vi konceptuellt håller isär den metodologiska och den metafysiska naturalismen kan vi såklart erkänna att det finns ett samband mellan dem. Ju större framgång den metodologiska naturalismen har, desto större blir lockelsen i att tro på den metafysiska naturalismen. (Så fungerar i alla fall jag; andra personer kan såklart ha andra böjelser.)

Nå, hur framgångsrik är den metodologiska naturalismen? Totalt framgångsrik, bara delvis framgångsrik, eller står den rentav inför kris och paradigmskifte? Innan jag försöker besvara det, låt mig först säga något om vad vi egentligen menar med med naturliga förklaringar. Vi får inte ha en alltför snäv definition, som att kräva att ett fenomen skall kunna reduceras till våra idag kända naturlagar. I så fall skulle vi avhända oss möjligheten att inom vetenskapens ram modifiera naturlagar eller formulera nya. Det finns, menar jag, inte något i sig ovetenskapligt i att undersöka om det möjligen kan existera ESP-fenomen, tankeöverföring via något slags kraftfält eller liknande av hittills okänd art, ty om ESP finns kan vi ju rimligtvis inkorporera det, via nya naturlagar, i en naturalistisk världsbild.

Men här riskerar vi att göra definitionen alltför vid, ty om precis allt går för sig att inkorporera, då blir det ju ett tomt påstående att hävda att något är naturligt. Så någon slags gränsdragning behöver vi göra. Ett försök till definition som gjorts är att dela upp allt som finns i två kategorier - materia vs medvetande - och sedan deklarera allt som i grunden är uppbyggt av materia som naturligt, medan allt som i grunden härrör ur ett medvetande är övernaturligt; med en sådan syn skulle världen, om den är skapad av en högre makt i form av ett medvetande, vara övernaturlig hur naturlig den än må te sig i alla sina detaljer. Jag föredrar en annan definition, där naturligt är det vars egenskaper och dynamik kan beskrivas i termer av (reduceras till) enkla lagar – naturlagar om vi så vill. Exakt vad "enkel" här betyder vill jag inte precisera, men jag kan nog tänka mig en generös definition. Det tycks finnas lite olika uppfattningar bland fysiker om hur enkla grundläggande lagar för universum man kan hoppas på: den amerikanske fysikern Steven Weinberg är bl.a. i boken Dreams of a Final Theory optimistisk, medan åtminstone vissa i en yngre generation av fysiker, som t.ex. Ulf Danielsson i Uppsala, lutar åt att lagarna kan komma att visa sig inte alls så enkla och vackra som man tidigare hoppats.

*

Hur som helst, jag skulle svara på hurpass framgångsrik vetenskapens metodologiska naturalism har varit och är. Jag vågar påstå att den uppvisat oerhörda framgångar. Vi vet massor om allt från solsystemet, Vintergatan och universum ned till celler, molekyler, atomer och elementarpartiklar. Hela den enorma teknikutveckling vi sett det gångna århundradet, med datorer, månlandningar, mobiltelefoner, USB-minnen och GPS:er (samt dessvärre också atombomben) bygger på denna vetenskap.

Många kunskapsluckor återstår. Vi vet inte vad den "mörka materia" ute i universum, som vi inte kan se men var existens vi tycker oss kunna sluta oss till genom dess gravitationella påverkan på synlig materia, består av. Allmänna relativitetsteorien och kvantfysiken är var för sig spektakulärt kraftfulla verklighetsbeskrivningar, men vid tillräckligt höga energier börjar de motsäga varandra, och någon lösning på denna konflikt (exempelvis i form av den Final Theory Weinberg syftar på) har vi ännu inte lyckats hitta. Även om vi vet mycket om livets utveckling har vi dålig kläm på hur det startade. Etc.

Många kunskapsluckor som sagt. Men ingen har påstått att det skulle vara enkelt att forska, och att vi skulle kunna avkräva naturen alla svar bums, så jag tycker inte det är det minsta nedslående att så mycket återstår. På tal om just livets utveckling har det ju från kreationistiskt håll gjorts stor sak av felande länkar. Men det finns faktiskt ingen anledning att vänta sig att våra fossiler skall ge fullständiga rekonstruktioner av det biologiska utvecklingsträdet. Och om man mellan två arter X och Y saknar "den felande länken", vad händer då om vi hittar just en sådan felande länk Z? Jo, då fördubblas problemet: plötsligt saknar vi "den felande länken" mellan X och Z, och den mellan Z och Y.

*

Inget av detta finner jag som sagt särskilt oroande i detta sammanhang, eller som skäl att allvarligt ifrågasätta naturalismen. Men det finns ett problem som framstår som betydligt mer oroande, och det är problemet med det mänskliga medvetandet. Hur kan det fysiska omkringskuffandet av elektroner och joner i det nervknyte jag har innanför pannbenet ge upphov till inre upplevelser, ett medvetande? Jag har lite svårt att hitta de rätta orden här: ord som på ett precist sätt beskriver problemet, och det har rentav sagts att problemet med medvetandet är det enda av naturvetenskapens riktigt stora öppna problem som vi inte ens klarar av att formulera ordentligt.

Det finns en känd uppsats från 70-talet av filosofen Thomas Nagel som redan i titeln antyder ett försök att formulera problemet: "What is it like to be a bat" – hur känns det att vara en fladdermus? Om han istället hade frågat "Hur känns det att vara en sten?" så hade vi genast svarat att frågan är fel ställd - det känns naturligtvis inte alls. Men "Hur känns det att vara Hillary Clinton?" upplever vi däremot som en meningsfull fråga, därför att vi utgår ifrån att hon, precis som vi själva (men i motsats till stenen), har ett medvetande. Vad gäller fladdermusen kan vi eventuellt känna oss lite osäkra på om den har ett medvetande eller inte. Strängt taget kan man hävda att vi egentligen inte heller har någon information att gå på i fallet med en sten eller med Hillary Clinton, ty den ende som noga taget kan veta något om hennes eventuella medvetande är hon själv. Den sortens skepsis till existensen av andra medvetanden än det egna kallas solipsism, och kan möjligen motiveras filosofiskt, men skulle i längden kännas fruktansvärt ensamt. Möjligen är det därför vi tenderar att utgå från att andra människor har medvetanden liknande det egna.

Om vi nu accepterar en naturalistisk världsbild så uppstår frågan hur materia kan ge upphov till medvetande. Den australiensiske filosofen David Chalmers kallar problemet "the Hard Problem", för att särskilja dess speciella status jämfört med allehanda "enklare" problem (Hur kombineras signalerna från två ögon till djupseende? Hur går det till när vi prioriterar mellan olika sinnesintryck som samtidigt pockar på vår uppmärksamhet? Etc, etc.) som visserligen är högintressanta vetenskapliga frågeställningar men som saknar det filosofiska bråddjup som problemet med medvetandets existens utgör.

Chalmers gillar att formulera problemet i termer av s.k. zombies - inte det slags zombie som figurerar i skräckfilmer, utan filosofiska zombies. En sådan zombie är en figur som fysiskt sett är på pricken lik dig eller mig, ned till minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men som saknar inre subjektiva upplevelser. En zombie beter sig exakt som du eller jag, uppvisar exakt samma känsloyttringar, förmår återge exakt samma barndomsminnen, etc, etc., men inombords är det så att säga beckmörker. The Hard Problem blir då: varför är vi inte alla zombies?

En annan filosof, den i breda läsekretsar (däribland jag själv) mycket populäre Daniel Dennett, avvisar zombietanken, och har till och med hittat på ett ord för föreställningen om filosofiska zombies - att de överhuvudtaget skulle vara logiskt möjliga - the zombic hunch: den zombiska böjelsen. Han menar att när vi analyserat problemet, och de neurala och kemiska processer som försiggår i våra hjärnor, tillräckligt noggrant, så kommer det att uppenbaras att frågan om zombier är lika inkoherent och knasig som om vi skulle fråga oss om det kan finnas tingestar som fysiskt sett, ned till minsta elementarpartikel, är uppbyggda exakt som kakelugnar, dock utan att vara kakelugnar. (Lite oklart framstår det dock huruvida Dennett i böcker som Consciousness Explained verkligen menar sig ha genomfört en sådan analys, eller om han bara hävdar att det är så det kommer att gå.)

Hur som helst, om det finns något enda problem där naturvetenskapen hittills stött på patrull på ett sätt som skulle kunna vara en kandidat till det slags kris för naturalismen, eller paradigmskifte, som jag skissade på för en stund sedan, så menar jag att det är the Hard Problem angående medvetandet. Vissa tänkare, som t.ex. filosofen Colin McGinn, påpekar att den precis på samma sätt som en hund omöjligt kan förstå den kopernikanska världsbilden med solen i centrum och planeterna i cirkelformade banor runt den (eller ens sjuans multiplikationstabell), så kan det gott vara så att det finns saker som av rent fysiologiska skäl ligger bortom vad en mänsklig hjärna kan begripa, och att the Hard Problem hör till denna kategori.

Själv tycker jag att det ännu är för tidigt att ge upp om vår fömåga att reda ut det här, eller att proklamera någon naturvetenskapens kris eller paradigmskifte. Lite perspektiv får vi om vi betänker följande. För 100 år sedan var det svårt att föreställa sig hur död materia kunde formera sig till levande varelser utan medverkan av någon mystisk elan vital - något som vi nu, tack vare biologins och biokemins fantastiska framgångar inte längre finner bekymmersamt. Länge tyckte vi istället att förekomsten av intelligenta varelser var gåtfullt, med mycket tack vare datorrevolutionen har även det mysteriet lösts upp - vi vet ju nu hur vi konstruerar maskiner som kan styra kryssningsrobotar och besegra även de allra starkaste mänskliga stormästarna i schack. Nu återstår problemet med medvetna varelser, men kanske kan vi, med lite tålamod, vänta oss att även det problemet upplöses.

*

Ett problem som ofta nämns i samma andetag som det om våra medvetanden är den fria viljans problem, som jag bekymrade mig en del över när jag var yngre, men som jag numera tror är ett missförstånd (ungefär så som Dennett tycker att the Hard Problem är ett missförstånd). Problemet är följande: om våra hjärnor blott har att rätta sig efter naturlagarna, hur kan det då finnas utrymme för fri vilja? Om världen är deterministisk (dvs om naturlagarna inte medger utrymme för "verklig slump") verkar det helt kört. Men möjligheten att naturen i grund och botten skulle innehålla t.ex. kvantmekaniska slumpfenomen ger inte mycket tröst: om min fria vilja består i att mina handlingar styrs av någon roulettekula så är det väl inte mycket till fri vilja.

Ett sätt att se den principiella skillnaden mellan medvetandeproblemet och den fria viljans problem är följande. Den fria viljan kan mycket väl vara inbillad, men medvetandet kan inte gärna förklaras bort på det viset, ty om det är inbillat, vad är det då som inbillar sig om inte ett medvetande?

Denna lösning på den fria viljans problem (att den är inbillad) är inte på minsta vis paradoxal, men kan möjligen uppfattas som en smula obehaglig. Jag menar dock att den inte ens är det. Låt mig citera ett stycke ur min bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer från 2008 - ett stycke som är inspirerat av den amerikanske datalogen Douglas Hofstadter (någon här kanske har läst han berömda bok Gödel Escher Bach; inspirationen till nedanstående kommer dock från hans färskare I Am a Strange Loop). På sid 175-176 i min bok skriver jag så här:
    Insisterandet på fri vilja är ett missförstånd. Visst har jag en vilja, men den är knappast fri, då mina val ju ständigt stöter på hinder: margarinet är slut, jag glömde förrådsnyckeln i lägenheten och jag saknar förmåga såväl att flyga som att bevisa Riemannhypotesen. Livet är en labyrint vars väggar utgörs av dessa bivillkor och frustrationer. En del av bivillkoren dyker upp i min egen hjärna i form av starka eller ibland oemotståndliga känslor: kättja, sockersug, impulsen att klia på gårdagens myggbett och det maniska undvikandet av trottoarens betongskarvar. Dessa drivkrafter finns där jämte mer komplexa sådana: mina ambitioner och förhoppningar om att vara välförberedd på torsdagens seminarium, [...] om att åter nå ned till min personliga rekordtid på Göteborgsvarvet, om att vara snäll mot vänner och familj, om att betala av bostadslånet och om att leva någorlunda miljövänligt. Vad är då min vilja annat än det stycke neurologisk informationsbehandling som väger samman alla dessa villkor, drivkrafter och önskningar för att nå fram till ett entydigt svar om vad jag skall göra härnäst? Och vad i hela fridens namn skulle det innebära att min vilja är fri - att jag, även sedan sammanvägningen resulterat i att jag skall ta spårvagnen, ändå kunde ha valt cykeln? Vad vore poängen med det? Jag är glad åt att ha en vilja, men varför låta mig störas av det faktum att denna är uppbyggd av nervknippen och molekyler som liksom alla annan materia har att rätta sig efter naturlagarna? Jag vågar påstå att det går att vänja sig vid denna tanke utan att ens moraluppfattning eller tro på det meningsfulla i att leva slås i spillror.
*

När jag kikar på programmet för den här föreläsningsserien slås jag av den rikliga förekomsten av religion i temat för de kommande föreläsningarna - jag tror nästan att präster, teologer och religionshistoriker är i majoritet bland talarna. Därför kanske jag avslutningsvis borde säga något om huruvida det i min världsbild finns plats för någon Gud. Om någon rätt och slätt frågar mig om jag tror på Gud, och begär ett rakt ja/nej-svar, så svarar jag (vilket ni kanske redan anat av vad jag hittills sagt) nej, jag tror inte på Gud.

Men håller jag Guds existens för helt utesluten? För att svara på det måste jag begära en närmare definition av vad som menas med Gud. Om ni menar den Gud som det står om i Bibeln - den person av manskön som skapade världen på sex dagar, som har detaljerade synpunkter på vad vi får göra bakom sovrummets dörrar (även med samtyckande vuxna), som utsatte Abraham för ett sadistiskt spratt och så när fick denne att ta livet av sin son Isak... den Gud som skickade sin egen son (som på något outgrundligt vis också är han själv) att korsfästas och torteras för att befria oss från våra synder - om det är den Guden ni menar, så måste mitt svar bli att, ja, den Guden är så långsökt och konstig att jag i brist på evidens håller hans existens för utesluten. Eller i alla fall nästan utesluten - om övertygande evidens för hans existens skulle dyka upp så är jag nog beredd att ändra mig. Så låt mig säga så här: jag håller hans existens för att vara lika utesluten som tanken att månen består av grönmögelost: om det faktiskt visar sig att månen är gjord av grönmögelost så är jag beredd att böja mig för det, men jag finner ingen som helst anledning att vänta mig att någon sådan bevisning skulle dyka upp.

Å andra sidan är det ju inte alla troende (låt oss för enkelhets skulle hålla oss till kristendomen) som är bokstavstroende på detta vis. Det ena efter det andra i Bibeln kan man ju, med bibehållen gudstro, hävda är metaforer av olika slag, och backa allt längre (så som jag uppfattar att t.ex. KG Hammar gör) från den konkreta gudsbild som presenteras i Bibeln mot en allt mer abstrakt. Efter riktigt långt backande återstår bara att man tror på "något slags högre makt", eller rentav på "något". Ju längre man backar mot det abstrakta och diffusa, desto mindre utesluten finner jag guden ifråga. Och någonstans på denna diffusa glidande skala finns väl någon punkt (som jag dock inte kan precisera då sammanhanget som sagt är så diffust) där jag inte längre kan säga mycket mer än "ingen aning, om det är detta du menar med Gud så kan väl Gud gott existera". Men å andra sidan, ju mer man sedan tillfogar om att Gud bryr sig om vad vi människor har för oss, vill oss väl, ingriper via bönhörelse, erbjuder ett liv efter detta, etc, desto mer långsökt och osannolik framstår i mina ögon teorin om hans existens.

34 kommentarer:

  1. Apropå sociala konstruktioner... Även den som tror att nånting är en social konstruktion kan väl ha anledning att ta det på allvar? I miljömanagementkursen på Chalmers pratades det, vill jag minnas, en hel del om att miljöproblem är en social konstruktion. Dvs. om människor inte tycker att det finns ett miljöproblem så finns det heller inget miljöproblem. För att odla behöver man t.ex. förstöra en del ekosystem men förstörelsen är bara ett miljöproblem om människor tycker att det är det. Pengar är väl ett annat klassiskt exempel på social konstruktion. Men även den som anser pengar var en social konstruktion kan ha anleding att pensionsspara osv., inget konstigt i det. Jag kan dock inte riktigt se hur gravitation skulle vara en social konstruktion... Håller med dig där!
    Emma

    SvaraRadera
  2. Underbar text, Olle. Så härligt prestigelös och tydlig, utan att ge avkall på stringensen. Den vill vi gärna - med din tillåtelse - använda här på gymnasieskolan.

    SvaraRadera
  3. Fint föredrag, Olle. Men en sak undrar jag: ordet "objektiv" spelar en central roll rätt igenom, men det förklaras aldrig. Ordet sant "sant" får i alla fall indirekt en förklaring, men du gör sedan en upprepad poäng av att skilja mellan att ett påstående är sant och att det är objektivt sant. Lite svårt att förstå den skillnaden....

    SvaraRadera
  4. Christian: Jag betraktar "sant" och "objektivt sant" som samma sak - samtidigt som jag naturligtvis medger att det finns andra som använder ordet "sant" på ett annat mer relativiserande vis, men det språkbruket tar jag avstånd från.

    SvaraRadera
  5. Claes Andersson26 augusti 2011 10:34

    Väl avrundad världsbild - det var väldigt roligt att läsa! Det finns en chans att du skulle kunna gilla Heidegger + Sartre (Varat och Tiden resp. Intet) i nämnd ordning, ang. medvetande. Den tidiga kontinentala litteraturen har vissa djup som saknas i den anglofona litteraturen, brister också såklart. Ta i så fall (om jag får råda) inte för mycket hjälp först så du inte blir smittad av senare mer postmoderna läsningar innan du kan värja dig mot dem.

    SvaraRadera
  6. Ok, men då finns det ingen motsättning mellan dig och konstruktivister. Möjligen mellan dig och relativister, men det beror på hur du definierar sant lite mer i detalj. En idag mkt vanlig definition (efter Tarski) är: "p" är sann OMM p.Men eftersom den definitionen lämnar öppet om p är något socialt konstruerat (t.ex. att p föreligger delvis därför att människor tror så), eller kanske t.om. något som är relativt i någon mer dramatisk mening, så utesluter den vare sig konstruktivister eller relativister från att meningsfullt tala om sanning.

    SvaraRadera
  7. Emma: Sociala konstruktioner finns - inte tu tal om den saken! Exemplet pengar gör detta uppenbart: om folk upphör att tro på pengar så upphör penagarna att existera. Ian Hackings bok om sociala konstruktioner fann jag bra och hyggligt välbalanserad då jag läste den för några år sedan. När det gäller miljöproblem tycker jag det är viktigt att vi håller tungan rätt i mun: de fysiska och biologiska förhållandena har en objektiv realitet och är alltså inte någon social konstruktion - det är bara stämplingen av dessa förhållanden som "problem" som vi kan klassa som sociala konstruktioner.

    Christian: Jag ser ingen grund för ditt påstående om att det inte finns någon "motsättning mellan [m]ig och konstruktivister". Tro mig: min världsbild är inkompatibel med påståendet att gravitationen är en social konstruktion. Det verkar som om vi talar förbi varandra här. Vad gäller korrespondensteorin för sanning så är jag böjd att ansluta mig till den.

    SvaraRadera
  8. Ok, då är det lite mer än Tarski-influerade minimala sanningsbegrepp. Men en lurig grej: om det faktum att en tiokrona är pengar är en social konstruktion, varför är då inte det faktum att vissa utslag på vissa mätinstrument är uttryck för gravitation lika mkt en konstruktion. Det är ju människor som beslutat att utnämna detta till gravitation....? Lite som med att homosexualitet en gång var men inte längre är en sjukdom...

    Min poäng är egentligen den här: konstruktivism är ingen särskilt besvärlig position för en som gillar vetenskap. I kombination med vissa sorters relativism (men långt ifrån alla) kan den vara det. men oftast är det helt enkelt så att vetenskapskritiker helt har missuppfattat vad man kan dra för slutsatser av konstruktivistiska och relativistiska positioner. Exempelvis är konstruktivism oftast förenligt med objektivitet i den enkla meningen att sanningsvärdet hos ett påstående är oberoende av om någon viss individ tror på det eller ej.

    SvaraRadera
  9. Den i detta sammanhang avgörande skillnaden, Christian, mellan pengar och gravitation, är enligt min uppfattning denna: medan pengar förutsätter sociala överenskommelser och inte kan existera utan oss, så finns gravitationen (massiva kroppars tendens att attrahera varandra) oavsett oss människor, våra mätinstrument och de språkliga etiketter vi fäster vid fenomenet.

    Det står dig såklart fritt att ha en annan uppfattning än jag om gravitationen, men jag kan egentligen bara se två sätt på vilka du kan hamna i uppfattningen att gravitationen blott är en social konstruktion. Antingen kan du lida av den begreppsförvirring det innebär att förväxla gravitationen med vår kunskap om densamma, eller också kan du (i strid med den världsbild jag försvarar i föredraget) förneka existensen av en objektiv fysisk verklighet och ett universum som obekymrat tickat på i årmiljarder innan några sociala konstruktioner över huvud taget var påtänkta.

    SvaraRadera
  10. Christian: Då kan man fråga sig t ex hur gammal planeten Saturnus är: 400 år gammal? När människan upptäckte den, eller är Saturnus rent av flera miljarder år gammal?

    SvaraRadera
  11. Självklart inte i båda fallen, men det var heller inte det jag skrev.

    Det jag skrev var att det konstruktivister (alltså sådana som verkligen har utvecklat ordentliga teorier på temat) vanligen hävdar inte är mer dramatiskt än att det faktum att "det där" i naturen av oss människor betecknas med en viss begreppsapparat är en social konstruktion. Det är ju extra tydligt i Cecilias exempel, eftersom det sätt vi för tillfället väljer att mäta och tala om tid på ju är en uppenbar mänsklig uppfinning. Men, denna konstruktivistiska tes är alltså helt förenlig med det ni säger: givet (som det brukar heta) en viss begreppsapparat, så finns det planeter och en av dem är Saturnus och har en viss ålder i år räknat, t.ex. Tyvärr finns det sedan en del som ur detta utläser att dessa fysiska företeelser skulle vara sociala konstruktioner, men det följer förstås inte.

    SvaraRadera
  12. Ett tydliggörande: Jag har utgår att du Olle, och 'även Cecilia, inte menar att de fysiska företeelser ni nämnt är identiska med de begrepp vi människor använder när vi försöker beskriva dem (på ett förhoppningsfullt riktigt sätt).

    SvaraRadera
  13. Vi kanske trots allt inte har så kraftigt divergerande uppfattningar om detta, Christian. Låt mig föreslå att vi är eniga kring följande två punkter:

    (a) Å ena sidan existerar gravitationskrafter därute i världsrymden, oberoende av subjektiva uppfattningar och sociala kontruktioner.

    (b) Å andra sidan har vår kunskap och vår begreppsbildning kring gravitationen uppstått i en social kontext och kan i den meningen betraktas som en social konstruktion.

    Jag har inga som helst problem med påståendet (b), så länge vi inte kryddar det med yterligare påståenden om att det enbart är sociala förhållanden som ligger till grund för våra kunskaper, därmed exkluderandes att de faktiska förhållandena i naturen skulle kunna ha med saken att göra - såsom t.ex. den uppburne sociologen Stanley Aronowitz gör när han hävdar att "science legitimates itself by linking its discoveries with power, a connection which determines (not merely influences) what counts as reliable knowledge". Så länge vi inte tillfogar den sortens vansinnigheter så framstår påståendet (b) i mina ögon som fullkomligt okontroversiellt. Men om det blott är detta som är kärnan i "socialkonstruktivismen" så tycker jag att det känns lite överspänt att upphöja en sådan självklarhet till en "ism".

    Sammanfattningsvis, och för att återknyta till Sokal-citatet om "var och en som tror att gravitationslagen blott är en social konvention", så är det "blott" som är nyckelordet och nyckeln till vad Sokal (och jag själv) tar avstånd ifrån hos Aronowitz och hans gelikar.

    Låt mig avsluta med ännu ett Sokal-citat, som kastar visst ljus över varför Sokal, jag själv och andra naturvetare (en kategori jag i dessa sammanhang måhända något oegentligt identifierar mig med) reagerar så starkt på socialkonstruktivismens excesser: "If science were merely a negotiation of social conventions about what is agreed to be 'true', why would I bother devoting a large fraction of my all-too-short life to it? I don't aspire to be the Emily Post of quantum field theory." [Länk tillfogad av mig.]

    SvaraRadera
  14. Du menar att vi kan föreställa oss en situation då hypotesen att världen är naturlig förkastas, nämligen om vi har en uppsättning fenomen som envist motstår varje försök till naturlig förkalring. Hur skulle det kunna gå till? Det vi kallar naturligt är ju uppfunnet av oss själv, det är vi som hittat på begreppet gravitation för att kunna förutsäga hur vår omgivning beter sig. Det är vi som uppfunnit det naturliga och om t.ex. man observerar ett fenomen som inte kan förklaras med det system vi hittills uppfunnit, så lägger vi ju bara till någon ny naturlighet, tex. bosonen om och när den blir upptäckt eller Gud Fader om och när han blir upptäckt. Om denne Gud existerar och har skapat världen så är väl det en högst naturlig förklaring? Den metodologiska naturalismen kan helt enkelt aldrig köra fast, den kan ta omtag och hitta på allt mer användbara "naturliga" förklaringar. Huvudsaken, som jag ser det, är att man har förklaringar som kan testas och därmed kan användas för förutsägelser. Om det finns oändligt många konkurrerande, ej falsierbara, teorier, så är de värdelösa allihiop oavsett deras eventuella sanningsenlighet; vi kan inte veta vilken vi ska använda för att göra vårt liv behagligare. Den metafysiska naturalismen är å andra sidan just metafysisk, omöjlig att falsifiera, men är ändå en idé som vi finner tilltalande och dessutom främjar sökandet efter "kunskap", dvs. bättre modeller.

    SvaraRadera
  15. Det hypotetiska paradigmskifte, Thomas, där jag tänker mig att vi ger upp naturalismen, skulle t.ex. kunna se ut på följande vis.

    Tänk dig att vi lever i en värld skapad av en gud som bestämmer sig för att inte respektera de naturlagar han instiftat, utan istället gripa in med mirakler då och då - mirakler som är ytterst påtagliga, men som ändå gäckar varje försök att finna mönster och systematik i dem. På måndag väcks Julius Ceasar från de döda i vardagsrummet hemma hos en lagerarbetare i New Jersey. På tisdag vänder plötsligt planeten Jupiter (med månar och allt) 180 grader i sin bana runt solen och vandrar därefter på motvalls som om inget har hänt. På torsdag får alla med doktorsexamen och bokstaven V i sitt efternamn dras med Pinoccio-näsa från soluppgång till solnedgång. Därefter upphör miraklena helt under åtta och ett halvt år, varefter plötsligt 14 olika mirakler inträffar samtidigt på olika håll på vår planet, inklusive melonmiraklet och att Empire State Building och Eiffeltornet hux flux byter plats med varandra. Etc, etc. Så fort någon forskare tycker sig se ett system i eller modell för miraklerna (oavsett om den föreslagna modellen är deterministisk eller stokastisk) inträffar något som faller helt utanför ramarna. (Vi kan till och med tänka oss att Gud gör detta med flit, för att driva gäck med våra fåfänga försök till naturalistisk världsbeskrivning, och eftersom han är så ojämförligt mycket smartare än vi så har vi inte en chans att genomskåda honom.) När detta hållt på tillräckligt länge så blir nog till slut, menar jag, den rimliga responsen från vetenskapssamhället att ge upp försöken till systematisk beskrivning av miraklerna, och istället konstatera att här försiggår något som vetenskapen helt enkelt inte rår på - något vi med resignation klassar som övernaturligt.

    Därmed inte sagt att jag håller ett sådant scenario för särskilt sannolikt...

    SvaraRadera
  16. Olle: precis (på samtliga punkter). Men socialkonstruktivismens legitimitet som -ism handlar nog mest om sådana fall där - faktiskt - just naturvetenskapens företrädare och politiker haft svårt att se den sociala komponenten och därmed blivit blinda för viktiga etiska/normativa val. Inte minst gäller detta medicinska fakta, t.ex. ang. vad som är sjukdom och inte. Detta är en naivitet jag ofta fortfarande stöter på även bland i övrigt mkt kloka personer. Ditt eget exempel tidigare med miljöproblem är också väldigt vanligt exempel på den naiva naturalism man kan finna bland biologer.

    SvaraRadera
  17. hej hej. läsvärd artikel, men en sak stör mig.
    finns det någon poäng med att dra upp den gamla missuppfattningen om konstruktivism igen? science wars var länge sen, och det 'socialkonstruktivisterna' reagerade mot med sokal var ju knappast den okunniga och spektakelartade kritiken (till exempel att "gravitationen enligt socialkonstruktivisterna är en social konstruktion" - det har ju aldrig någon påstått att den är, det är ju vår kunskap om den, gravitationsTEORIN, som är det). snarare upplevdes väl metoden att först uppträda som en vänligt sinnad naturvetare för att dra fram kniven så fort han kommit innanför Social Texts pärmar som upplevdes som synnerligen aggressiv.
    sokal kritiserar en halmgubbe han gjort själv och som har lite med det tänkta målet att göra. att 'göra en halmgubbe' borde heta att 'göra en sokal'.
    den här kritiken av "postmodernismen" är jättetröttsam och att den lever än gör skada. sokal har verkligen gjort sitt för att sluta natvet respektive humvet-lägren mot varandra, och att den här idén fortlever är beklagligt. hos natvet finns den här idén kvar väldigt starkt, vilket gör att de nyare humvet-idéer som utgår från socialkonstruktivismen men är vidöppna mot de fysiska vetenskaperna inte har jordmån att få något gehör.

    /jakob

    SvaraRadera
  18. Ja, Olle med tankeexperiment kan man onekligen åstadkomma vad som helst! Dina scenarier ger emellertid egentligen inte anledning att ge upp naturalismen, eftersom den varit så oerhört framgångsrik innan Gud fick nippran. Den har ju till och med varit själva förutsättningen för vår och alla andra organismers existens, en existens som nu snabbt raseras; utan förutsägbarhet tappar naturen balansen! Dina tankeexperiment är alltså inte bara osannolika, naturalismens död måste nog likställas med naturens död.

    SvaraRadera
  19. Jakob: Om ändå det vore så väl att de socialkonstruktivistiska excesser Sokal m.fl. angriper vore en "halmgubbe". För ett aktuellt exempel, läs gärna Patricia Faras förfärliga bok Science: A Four Thousand Year History (eller nöj dig med min recension av boken i Axess 2/2011). Några pittoreska exempel från den svenska ankdammen nämner jag i ett annat av mina föredrag.

    SvaraRadera
  20. Hej igen Olle,
    jag har kollat reffarna och inser förstås att både von Wright och Fara ser rätt gräsliga ut från din horisont. Jag har inte läst någon av dem, och det vis på vilket jag läser generellt skiljer sig nog lite från ditt. Jag skall försöka förklara. (Det här riskerar att bli lite OT. Och lite personligt.)
    Angående Faras bok så ger en snabb googling för handen att det handlar om en sån där bok där kunskapsproduktion knyts till maktintressen. (Sakinnehållet o faras fysikkunskaper kanske är undermåliga som du skriver, det vet jag förstås inget om och ingenting jag finner ger mig nån större lust att läsa boken för att bilda mig en uppfattning...) Perspektivet i sig är ju, som du skriver, knappast kontroversiellt - det verkar snarare vara en halvt fullgången affiliation till Latours varning för cirkelargumentet som provocerar dig. Det provocerar inte mig, och jag skall snart försöka förklara varför.
    Vad von Wright beträffar så känns förstås citaten väldigt naiva och ordentligt polemiskt tillskruvade. Min läsning blir liksom välvillig ändå; för mig började aldrig naturvetenskaperna betyda någonting alls förrän jag, längt efter grundskola o gymnasium, mötte dem hos sådana som av sina kritiker ofta benämns som ’postmodernister’ (men som aldrig själva kallar sig det). Haraway, Latour osv. Den svårt generaliserade form i vilken naturvetenskaperna presenterats för mig tidigare, som lagar och nödvändigheter vilka skulle avrapporteras i prov där ett enda svar var korrekt, gjorde det omöjligt för mig att göra något annat än att fjärma mig från det. von Wright gör det till en genusfråga, men kvarstår gör det faktum att det vis på vilket naturvetenskaperna ofta presenterats i skolan alienerar många, vilket de inte hade behövt göra. Kanske faller det här på något vis tillbaka på frågan om skolans egentliga roll, men för mig är denna fråga personlig och jag läser även den von Wright du beskriver som någon som är på ”min” sida, som vill möjliggöra för oss som har ett direkt motstånd mot absoluta, fundamentala lagar (dock ej nödvändigtvis mot relativa krafter) att ändå ta till sig ämnen som fysik, matematik eller biologi.

    SvaraRadera
  21. ...nån sorts fortsättning:

    Latours varning återkommer i båda de texter du länkar; ”Vad Latour varnar för är alltså ett cirkelresonemang, men notera att för att det skall bli ett äkta cirkelresonemang måste han sätta likhetstecken mellan ’Nature’s representation’ och ’Nature’ och därmed förneka existensen av en bakomliggande verklighet för våra beskrivningar”. Det är helt enkelt inte en korrekt läsning. Här är det inte bara min vällvilliga tolkning av Latour som talar; har du läst We have never been modern eller Pandora’s hope så kan du knappast tro att den person som skriver är en som sätter likhetstecken mellan representationen i sig och det representerade. Vad betyder ens den utsagan? Menar du att Latour tror att något blir till så fort det representeras, som en sorts vrångspegel av din text av den fria viljan här ovan? Eller tänker du att han menar att det över huvud taget bara är det sociala som finns? Att det saknas materia i världen, att bara själva bestämmandet av verkligheten är vad som existerar? Snälla, fyll i mig här, då den här kritiken presenterades i Axess’ anti-pomonummer för några år sen var jag lika frågande inför de avsedda missförståelserna av lösryckta Latour-citat som jag är nu.
    Om den här kritiken mot Latour gäller en oro för att han skulle slå i en generation unga intellektuella att det inte finns någon verklighet så kan jag lugna med att ingen som läser Latour intresserat tror att så är fallet. Om det däremot gäller nån sorts politiskt motiverad diss av en tänkt intellektuell vänster så tycker jag fortfarande att det är beklagligt. Det slängs ut barn med badvatten här. Precis som under Science wars; en öppning mot samarbete hade kunnat finnas, men lägren hålls distinkta.
    Well, det här blev en del, betydligt mer än jag hade trott. Uppenbarligen fanns det en hel del gammal frustration kvar i mig på det här ämnet, trots att jag lämnat området för länge sen; tack för att jag beretts lite plats för saken. Låt mig dock försäkra om att jag tror att verkligheten finns, att den är objektiv och att den inte finns för att den representerats eller framförhandlats socialt. Antagligen är jag ändå vad som sedan science wars av sin motståndarsida kallas ”postmodernist” (oironiska citationstecken; de finns där för att ordet är nån annans, inte mitt).

    /Jakob

    SvaraRadera
  22. Nej, Jakob, jag tänker inte ta på mig (den troligtvis helt hopplösa) uppgiften att försöka foga in Latours ställningstagande i någon koherent begriplig helhet.

    SvaraRadera
  23. Jag kanske borde tillfoga ett par förtydliganden om mina ståndpunkter, framför allt som respons på Jakobs och Christians kommentarer.

    För det första. När jag angriper socialkonstruktivismens och den postmoderna relativismens avarter så får detta inte missuppfattas som någon kritik mot humaniora och samhällsvetenskap i största allmänhet. Några av de vassaste tänkare jag känner finns inom den ämnessfären - liksom för övrigt några av de mest hårdföra kritikerna av sagda avarter.

    För det andra. Jag anser att det är väldigt viktigt att naturvetenskapen kritiseras och ställs i ett samhälleligt perspektiv. Med tanke på naturvetenskapens enorma inflytande (främst via teknikvetenskapen) över samhällsutvecklingen vore det direkt dåraktigt att inte önska sådan kritik och analys. Men därmed är det desto viktigare att kritiken och analysen sker med skarpa intellektuella verktyg, i motsats till det föga ändamålsenliga postmoderna tankegods som jag här har exemplifierat.

    SvaraRadera
  24. Ha ha, fair enough. Samma som att jag knappast har nån lust att läsa von Wright eller Fara - varför läsa något som verkar dåligt? Men då skulle jag ändå vilja påpeka att det finns något problematiskt i att i det ena sammanhanget efter det andra droppa samma referens, där du inte försökt begripa vad det står utan istället tillfoga ett eget likhetstecken, vilket - som jag ser det - ger en mening som inte hade behövt vara nödvändig. Snarare verkar det repellerande för de som har insikt i och användning för Latours idéer, och som ett onödigt polisaktigt sätt att vakta gränser med polis istället för att bjuda in till dialog. Fundera om du vill över om det möjligtvis finns någon rad eller mening i ditt eget skrivande som skulle kunna ryckas ur sitt sammanhang, omtolkas och sedan användas gång på gång för att hålla folk borta från dina idéer. Hade du inte föredragit nån sorts dialog eller samarbete istället?

    Jag skulle säga att Latours ansats är och varit att, med de termer du använder i den här posten, konstruera en materialism där t.ex. den kedja du nämner - "sociologi-psykologi-neurologi-biokemi-fysik" - inte betraktas som en hierarkisk reduktionsordning utan olika skalnivåer i ett materiellt komponentnätverk där interaktioner inom och mellan de respektive skalnivåerna i sig tillför något till vad som kommer att bli den utkomst som analyserats. Latours eget intresseområde utspelade sig på 70- och 80-talen på den antropologiska (sociala) nivån, varför denna blir hans studiers fokus i det tidsspannet. Men även Latour har, på många franksa akademikers vis, använt sig av polemiska och tillskruvade formuleringar, något som naturligtvis ber om tillrättavisningar...

    SvaraRadera
  25. Jag uppfattar alltså inte dina angrepp som kritik mot humaniora och samhällsvetenskap i allmänhet, bara mot den gren som tagit vägen runt den franska generation tänkare vars verk växte fram under 60- och 70-talen. Dock känns det som om du bestämt dig för att dessa är postmodernister och därmed den avart av relativism som skall bekämpas. De "kretsar som kallar sig postmoderna" som du nämner kallar sig knappast längre postmoderna, men ett tänkande håller på att växa fram ur dem där det socialkonstruktivistiska tankeinnehållet tas i sin konsekvens, men som 'ändå' innebär en verklig realism. (Jag själv kommer därifrån, men har för den sakens skull inget att invända mot exempelvis de resonemang du i din post anför om medvetandet.) Postmodernismen har inte upphört utan gått vidare och funnit nya namn, och har starka intressen av samarbete över fakultetsgränserna. Alienera inte dessa idéer om du inte ytterligare vill skärpa in den klyfta som din vän Sokal m.fl. ville vidga mellan "de två kulturerna". Om du faktiskt skulle vara intresserad så finns det exempel. Jag kan dock inte lova att något av dem förser dig med en koherent helhet; liksom hos naturvetenskaperna så upstår de koherenta helheterna hos dig först om du vill se dem och arbetar för att göra det. Jag själv har t.ex. aldrig sett några koheren helhet i diskret matematik, även om den säkert finns där om jag söker den.
    /Jakob

    SvaraRadera
  26. Jakob: Du fortsätter hävda att jag missrepresenterat Latour, men jag kan inte förstå varför. Att Latour med sin regel -

    "Since the settlement of a controversy is the cause of Nature's representation, not the consequence, we can never use the outcome - Nature - to explain how and
    why a controversy has been settled"


    - avser varna för cirkelresonemang är helt uppenbart, och mitt enkla påpekande är det lika uppenbara faktum att om man inte sätter likhetstecken mellan "Nature" och "Nature's representation" så uppstår ingen cirkularitet. För ditt påstående ger du inget annat argument än att hävda att han i andra böcker visst gör skillnad mellan naturen och vår kunskap om densamma. Det är ett ganska svagt argument med tanke på att Latuor verkat i en tradition där självmotsägelse inte tycks räknas som någon större synd (utan kanske rentav tvärtom som en dygd; här är för övrigt en uppsats där Latour tycks ta avstånd från det mesta han sagt och gjort). Jag skulle kunna kontra med att hänvisa till andra delar av hans verk där hans socialkonstruktivistiska ståndpunkt urartar i rent vanvett. Så här skriver Paul Boghossian i sin utmärkta bok Fear of Knowledge:

    "When French scientists working on the mummy of Ramses II (who died c. 1213 BC) concluded that Ramses probably died of tuberculosis, Latour denied that this was possible. 'How could he pass away due to a bacillus discovered by Robert Koch in 1882?' Latour asked. Latour noted that just as it would be an anachronism to say that Ramses died from machine-gun fire so it would be an anachronism to say that he died of tuberculosis. As he boldly put it: 'Before Koch, the bacillus had no real existence'."

    En sak till, Jakob: Du skriver om "den klyfta som [...] Sokal m.fl. ville vidga mellan 'de två kulturerna'.". Detta är struntprat. Jag känner som sagt Sokal, och jag kan försäkra att han inte haft några sådana motiv (snarare de motsatta) för sitt spratt, och några sådana motiv kan heller inte beläggas i hans texter. Om du är uppriktigt intresserad av hans motiv föreslår jag att du läser vad han själv skrivit om saken, t.ex. här.

    SvaraRadera
  27. Hmm, jag ser att jag har formulerat mig slarvigt. (Förmodligen på flera ställen, men ett blir uppenbart med ditt citat.) Jag är inte intresserad av Sokals motiv, bara av den utkomst hans aktion fick. Min ståndpunkt: vill man göra något konstruktivt så gör man något konstruktivt, vill man samarbeten över fakultetsgränserna så samarbetar man över fakultetsgränserna. Ett aggressivt utfall maskerat som "spratt", åtföljt av en rad böcker där man försöker dra ned byxorna på sina ovilliga och förvånade 'motståndare', ser jag som något som inte är konstruktivt. Ansatsen kan synas mig nog så lustig men dess motiv lockar knappast mitt intresse.

    Det verkar som om vi också har våra ståndpunkter klara, du och jag. Tack för att du tog dig tid att besvara det jag skrivit, det uppskattas!

    hälsningar,
    Jakob

    SvaraRadera
  28. Olle, Rätta mig om jag har fel men Bruno Latour är väl en ivrig kritiker av socialkonstruktivismen?

    Läs gärna (rekomenderar varmt) Karl Palmås pedagogiska och enkla genomgång om just detta:

    http://www.isk-gbg.org/99our68/humanister_missar_politiken.pdf

    SvaraRadera
  29. Tack Heiti för länk! Att tillskriva Bruno Latour en konsekvent uppfattning går knappast. Det är alldeles riktigt att Latour, i den uppsats som Palmås bygger sin text kring (och som jag faktiskt länkade till i min förra kommentar), framstår som en ivrig kritiker av socialkonstruktivismen, men det är inte svårt att hitta andra delar av hans produktion där han framstår som en minst lika ivrig anhängare av sagda socialkonstruktivism, inklusive exempel (som det med Ramses II och tuberkulosbakterien vilket jag nämnde i samma kommentar) där han uppenbarligen är villig att löpa den socialkonstruktivistiska linan så långt ut att han landar i rena vansinnigheter.

    SvaraRadera
  30. När du ändå tar dig an fri vilja, etik och estetik hade du kunnat ge din syn på matematiken också. Men dessa frågor är än så länge filosofiska frågor och bör inte sammanblandas med någon naturvetenskaplig världsbild.

    Som anti-naturalist vill jag gärna hävda att naturvetenskaplig epistemologi är utvecklat av framförallt anti-naturalister. Väldigt många naturvetenskapsmän som får frågan skulle definitivt vända sig till Popper om de får frågan om den naturvetenskapliga världsbilden. Popper är anti-naturalist i både metafysisk och metodologisk mening.

    Endast 12% av filosoferna förkastar fri vilja. Hofstadters teser bemöts knappt på akademisk nivå. Att han är udda innebär inte att han har fel men min poäng är att han står långt från vad som kan bedömas vara en naturvetenskaplig världsbild.

    Förutsättningen för fri vilja är inte determinism eller ickedeterminism. Fri vilja måste komma av självdeterminism.

    SvaraRadera
  31. Daniel W

    Närmast en redogörelse för min matematikfilosofiska hållning kommer jag i den här uppsatsen från 2007.

    SvaraRadera
  32. Bra uppsats. Jag minns att Solomon Feferman också pekar på förståelse som det fundamentala i människans sätt att tänka matematiskt.

    Det är en tes som jag tror kan generaliseras till allt mänskligt rationalistiskt tänkande. Känslan av förståelse kan nog vara bra, den verkar leda framåt. Men samtidigt är det en enastående kick som också kan vara ytterst farlig. Vi kan t.ex förstå sånt som inte existerar, vilket skulle kunna vara fallet med matematik enligt vissa.

    Kanske ska man försöka förstå vad man bör förstå innan man försöker förstå? Det är klurigt det där.

    SvaraRadera