Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?

Förra hösten anordnade Folkuniversitetet och Föreningen för populärvetenskap tillsammans en serie föreläsningar i Göteborg med samlingsrubriken Om världsbilder. Jag inbjöds att hålla en av föreläsningarna, vilket jag tackade ja till, och höll den 17 oktober 2010 ett anförande med rubriken "Hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?". Exklusivt för bloggens läsare presenterar jag härmed föreläsningen i skriftlig form.

* * *

Den inbjudan jag fick från Ove Lundgren att tala i den här föreläsningsserien var mycket smickrande, då han inviterade mig att hålla en föreläsning "om min världsbild". Tänk någon kan intressera sig för just min världsbild! Samtidigt kändes det som ett väldigt utmanande ämne att tala om, och i ett försök att göra det hela till en aningen mindre pivat angelägenhet anmälde jag en rubrik som talar om naturvetenskapens världsbild snarare än min egen världsbild. Hurpass väldefinierat begrepp "naturvetenskapens världsbild" är kan man såklart diskutera, men i den mån den är det tror jag att det föreligger hyfsat god överensstämmelse mellan den och min egen. Jag skall ändå försöka problematisera.

När jag här pratar om världsbild, så syftar jag på vår bild av faktiska sakförhållanden om vår värld, sådana saker som t.ex. "Jorden är den femte största planet som kretsar kring Solen" eller "framför mig i den här föreläsningssalen finns ett trettiotal åhörare". Sådana påståenden kan vara sanna eller falska (det kan finnas oupptäckta planeter större än Jorden, och jag kan gravt missta mig på antalet personer här i lokalen), men de handlar om sakförhållanden, dvs vad som faktiskt, objektivt sett, föreligger. Med sakpåståenden menar jag alltså påståenden som är objektivt sanna eller objektivt falska.

Här exkluderar jag etiska påståenden som t.ex. "det är fel att dräpa" och estetiska påståenden som t.ex. "Älvsborgsbron är vacker", om vilka jag menar att något objektivt rätt och fel inte finns. Jag är alltså etisk och estetisk relativist. Enligt detta synsätt finns det alltså ingen objektiva sanningar av vare sig etisk eller estetisk natur. Detta är dock lite subtilt: även om "det är fel att dräpa" inte är ett faktapåstående, så kan "du där på första bänk anser att det är fel att dräpa" vara ett faktapåstående och kan som sådant vara objektivt sant eller objektivt falskt (trots att det handlar om din subjektiva uppfattning). Och även om "Älvsborgsbron är vacker" inte är ett faktapåstående så kan "många göteborgare är stolta över Älvsborgsbron, som de finner vacker" vara det.

Observera dock att trots att jag anser att det inte finns något objektivt rätt och fel i t.ex. etiska frågor, så hindrar inte det mig från att ha starka åsikter i sådana - jag är emot könsstympning, jag vill att vi skall vara rädda om Moder Jord, etc, etc - åsikter som jag inte ens drar mig för att predika inför andra. Jag vill inte att könsstympning skall förekomma (vare sig i Sverige eller någon annan stans), jag vill att så många som möjligt skall instämma i detta, och jag låter inte min etiska relativism hindra mig från att predika min åsikt om könsstympning.

Detta med etisk och estetisk relativism är omtvistat: t.ex. instämmer inte alla etikfilosofer i den etiska relativismen. Och omvänt finns det de som går längre i sin relativism och hävdar att inte ens det jag kallar faktapåståenden är sanna eller falska, annat än relativt exempelvis någon kulturell kontext. Någon objektiv sanning finns alltså inte enligt denna uppfattning, utan bara subjektiva uppfattningar: det som är "sant för mig" behöver inte vara "sant för dig". Inget finns på riktigt - allt är blott sociala konstruktioner. Denna extrema form av relativism är (även om den det senaste årtiondet förefaller vara på tillbakagång) populär i kretsar som kallar sig postmoderna.

Mycket finns att invända mot den, som t.ex. min gode vän fysikern Alan Sokal (mannen bakom det som kallas the Sokal Hoax och som blev ett hårt slag mot den postmoderna relativismen) gjorde, då han i en debatt bjöd hem sina meningsmotståndare med följande ord:

Var och en som tror att gravitationslagen blott är en social konvention är välkommen att prova att överskrida konventionen genom fönstret i min lägenhet. Jag bor på 22:a våningen.

Detta är förvisso skämtsamt, men pekar ändå på ett allvarligt faktum. Till och med den mest hårdföra postmoderna relativist som skall korsa gatan men stannar upp på trottoaren för att släppa förbi den framrusande lastbilen istället för att bli överkörd tror innerst inne att lastbilen finns på riktigt och alltså alls inte är en social konstruktion.

Om man vill vara lite allvarligare kan man peka på relativismens självupphävande egenskap, som förekommer i många varianter. Här är en: Antag att du, som en sann relativist, hävdar att "det inte existerar några objektiva sanningar". Menar du då att detta påstående är objektivt sant? Om ja, så är det självmotsägande och därmed falskt – och således inget att bry sig om. Om nej, om det alltså inte är objektivt sant, då är det ju bara något du känner för att säga, utan grund i något faktiskt – och således inget att bry sig om. Beträffande hur avgörande denna invändning mot relativismen är går meningarna isär. Jag betraktar den som ett allvarligt problem för relativismen i dess mest extrema former, medan det finns andra som hävdar argumentet blott pekar på att det föreligger kommunikationssvårigheter mellan relativister och icke-relativister. (Den som vill kan fundera över hur dessa båda argument – Sokals skyskrapeargument och relativismens självupphävande egenskap – kan modifieras för att riktas som kritik mot den etiska och den estetiska relativism jag säger mig försvara. Eventuellt kan jag få vissa problem att värja mig. Filosofi är svårt.)

Jag insisterar alltså på att det finns en objektiv fysisk verklighet. Men att bevisa detta låter sig knappast göras. Hur kan jag överhuvudtaget veta att det finns en verklighet därute som återspeglas av de sinnesintryck jag upplever? Hur kan jag veta att föreläsningssalen här, och alla ni som sitter här, inte blott är inbillningar i mitt medvetande? Allt jag har är ju sinnesretningar som jag väljer att tolka som t.ex. syn- och hörselintryck, vilka i sin tur antas härröra från något som finns därute men som jag strängt taget inte kan komma i direktkontakt med (jag kan ge mig på att greppa efter den här stolen och kan påstå att jag nu har direktkontakt med den, men allt jag har som stöd för det är ju blott mina känselintryck). Hur vet jag att jag inte bor i The Matrix - ni vet filmen där huvudpersonen så småningom får klart för sig att allt han tyckt sig uppleva blott är en datorsimulering. Svaret är väl att jag inte kan veta det. Inte säkert. Försök har gjorts att bygga upp helt säker kunskap, men med magra resultat. Descartes kände att han stod på säker mark med sitt Cogito ergo sum – "jag tänker, alltså finns jag", och jag känner en viss böjelse att hålla med, men även det kan säkert också ifrågasättas. (En del hävdar att matematisk kunskap kan vara absolut säker. Och visst kan jag känna mig säkrare på att 7+3=10 än på det mesta annat, men kan jag verkligen vara absolut 100% bombsäker på att jag inte räknat fel?)

Jag kan alltså inte bevisa att det finns en objektiv fysisk verklighet, men jag tror att den finns. Om ni pressar mig på varför, så kan jag peka på att saker och ting i så hög grad beter sig som om de fanns att det vore märkligt om de inte fanns. (Men det är klart, det kan ju vara en konspiration, som i The Matrix...) Och om ni pressar vidare så går jag nog över till en pragmatisk argumentation. Hypotesen att det finns en objektiv verklighet där ute som återspeglas i mina sinnesintryck, inklusive att den framrusande lastbilen faktiskt finns på riktigt och därför är värd att akta sig för, har hittills visat sig fungera såpass väl att jag - åtminstone tills vidare - väljer att hålla fast vid den.

*

Nå, ni blir säkert besvikna om detta är allt jag har att meddela om min världsbild: att jag tror att världen faktiskt existerar. Något mer borde jag väl kunna leverera. Här skulle jag kunna påbörja en lång lista med påståenden om vår värld, som jag tror på. En del av dem är vardagliga och tämligen triviala, som t.ex.

• Jag tror att det här i Göteborg finns gott om spårvagnar men ännu fler bilar.
  


• Cirka 55 km öster om Göteborg (fågelvägen) tror jag att staden Borås ligger, och att mina föräldrar bor där.

...så låt oss lägga sådana åt sidan och fokusera på lite grandiosare utsagor:

• Jag tror att materien är uppbyggd av atomer.
  


• Jag tror att en vattenmolekyl består av en syreatom sammanfogad med två väteatomer.
  


• Jag tror att AIDS orsakas av HIV-viruset.
  


• Jag tror på Newtons gravitationslag - som en approximation vilken fungerar utmärkt under förhållanden som vi är vana vid men som under extrema förhållanden behöver ersättas med Einsteins allmänna relativitetsteori eller möjligen något ännu mer allmänt och raffinerat som vi ännu inte känner till.
  


• Jag tror att människor och chimpanser härstammar från gemensamma anfäder som levde för cirka sex miljoner år sedan.
  


• Jag tror att evolutionen fortskridit genom årmiljonerna utan gudomliga ingripanden.
  


• Jag tror att jordens medeltemperatur de senaste decennierna stigit med i genomsnitt någon dryg tiondels grad per decennium, och att denna ökning under återstoden av det här århundradet kan väntas accelerera om vi inte styr om kursen från den kraftiga ökning i fossilbränsleförbränning som för närvarande pågår.
  


• Jag tror att universum (eller den del av universum som vi idag känner till) blev till genom den så kallade Big Bang för mellan 12 och 15 miljarder år sedan.

Och så vidare. Inget av det här vet jag som sagt fullständigt säkert, men i samtliga fall tycker jag mig ha tillräcklig anledning att vara någorlunda säker - exakt hur säker kan dock variera från fall till fall.

Det här kommer att bli väldigt spretigt och till slut ganska långrandigt om jag fortsätter listan. Bättre då att jag försöker förklara varför jag tror på dessa saker, och sätta in dem i något slags system. Låt mig börja med att säga något om vad jag menar med vetenskap.

Om någon försöker lura er att de kan ge ett enkelt och exakt kriterium på vad som är respektive inte är (god) vetenskap, så tro dem inte! Saken är komplicerad, och även om jag ofta i enskilda fall kan skilja det ena från det andra så känns det orealistiskt att försöka formulera en generell regel som osvikligt skiljer vetenskap från icke-vetenskap. Men om jag något så när skall försöka ringa in det så handlar det om att med hjälp av empiri och rationellt tänkande försöka vidga vår kunskap om världen. Någon principiell skillnad mot när vi gör samma sak i vardagslivet (säg att jag letar efter min borttappade strumpa, eller försöker förstå varför motorgräsklipparen inte startar) menar jag att det inte är - däremot bedrivs väl vetenskapliga undersökningar som regel med långt större systematik, och också med stöd av den stora kunskapsmängd som ackumulerats genom åren om vilka vägar som fungerar bättre än andra när det gäller att nå tillförlitliga resultat: hit hör en rad matematiska och statistiska metoder, försöksplanering, användandet av kontrollgrupp och placebo i medicinska studier, etc etc.

Något som också kan beskrivas som en grundpelare i det vetenskapliga förhållningssättet (mest relevant i naturvetenskapen, men gäller för all del också i övriga någorlunda sunda vetenskaper - vilket exkluderar delar av teologin och kanske en del annat) är naturalismen: antagandet att allt vi ser omkring oss har naturliga förklaringar. Ordet naturalism har ett par approximativa synonymer: materialism och fysikalism. Vissa filosofer vill dra mer eller mindre subtila skiljelinjer mellan dessa, men jag skall betrakta dem som synonyma. Ordet materialism (kanske det minst lämpliga ordet, då det kan föra tankarna till exempelvis Marx historiematerialism eller glupsk konsumism, saker som inte alls har att göra med den materialism vi talar om här) betonar hur världen är uppbyggd av materia (inklusive energi, vilket är en annan sida av samma sak). Ordet fysikalism betonar vetenskapens reduktionistiska hierarki, där reducerandet av frågeställningar till mer grundläggande storheter alltid till slut landar i fysiken, via kedjor som t.ex. sociologi-psykologi-neurologi-biokemi-fysik. Men i hög grad är detta olika sidor av samma mynt, och de tre orden naturlaism, materialism och fysikalism har betydelser som sammanfaller eller åtmistone kraftigt överlappar.

Någon kan säkert tycka att det låter ovetenskapligt att rätt och slätt anta att världen är naturlig. Borde vi inte hålla den frågan öppen? Här gäller det att skilja på metodologisk och metafysisk naturalism. Den metafysiska naturalismen är en världsbild och en trosföreställning, som säger att allt har en naturlig förklaring. Metodologisk naturalism handlar inte om någon världsbild eller trosföreställning, utan är en metodföreskrift för framgångsrik vetenskap. Vi formulerar, i Karl Poppers anda, hypoteser om naturliga förklaringar till fenomen vi ser om kring oss, och gör vad vi kan för att testa förklaringarna, vilket ofta leder till falsifiering och förkastelse, varpå nya hypoteser behöver formuleras. Alla dessa hypoteser kan sägas ligga inom ramen för den övergripande hypotesen att världen är naturlig. Även den, kan vi föreställa oss, är möjlig att förkasta i ljuset av evidens: vi kan tänka oss en situation där den metodologiska naturalismen kör fast, där vi har en uppsättning fenomen som envist motstår varje försök till naturlig förklaring, och där vi till slut ser oss nödsakade att konstatera att hypotesen om att världen är naturlig är ohållbar - vilket i så fall blir ett s.k. paradigmskifte (jfr Sven-Eric Liedmans föreläsning lite längre fram i den här föreläsningsserien) av mått, och ett läge för total omprövning av vår syn på vetenskapen.

Även om vi konceptuellt håller isär den metodologiska och den metafysiska naturalismen kan vi såklart erkänna att det finns ett samband mellan dem. Ju större framgång den metodologiska naturalismen har, desto större blir lockelsen i att tro på den metafysiska naturalismen. (Så fungerar i alla fall jag; andra personer kan såklart ha andra böjelser.)

Nå, hur framgångsrik är den metodologiska naturalismen? Totalt framgångsrik, bara delvis framgångsrik, eller står den rentav inför kris och paradigmskifte? Innan jag försöker besvara det, låt mig först säga något om vad vi egentligen menar med med naturliga förklaringar. Vi får inte ha en alltför snäv definition, som att kräva att ett fenomen skall kunna reduceras till våra idag kända naturlagar. I så fall skulle vi avhända oss möjligheten att inom vetenskapens ram modifiera naturlagar eller formulera nya. Det finns, menar jag, inte något i sig ovetenskapligt i att undersöka om det möjligen kan existera ESP-fenomen, tankeöverföring via något slags kraftfält eller liknande av hittills okänd art, ty om ESP finns kan vi ju rimligtvis inkorporera det, via nya naturlagar, i en naturalistisk världsbild.

Men här riskerar vi att göra definitionen alltför vid, ty om precis allt går för sig att inkorporera, då blir det ju ett tomt påstående att hävda att något är naturligt. Så någon slags gränsdragning behöver vi göra. Ett försök till definition som gjorts är att dela upp allt som finns i två kategorier - materia vs medvetande - och sedan deklarera allt som i grunden är uppbyggt av materia som naturligt, medan allt som i grunden härrör ur ett medvetande är övernaturligt; med en sådan syn skulle världen, om den är skapad av en högre makt i form av ett medvetande, vara övernaturlig hur naturlig den än må te sig i alla sina detaljer. Jag föredrar en annan definition, där naturligt är det vars egenskaper och dynamik kan beskrivas i termer av (reduceras till) enkla lagar – naturlagar om vi så vill. Exakt vad "enkel" här betyder vill jag inte precisera, men jag kan nog tänka mig en generös definition. Det tycks finnas lite olika uppfattningar bland fysiker om hur enkla grundläggande lagar för universum man kan hoppas på: den amerikanske fysikern Steven Weinberg är bl.a. i boken Dreams of a Final Theory optimistisk, medan åtminstone vissa i en yngre generation av fysiker, som t.ex. Ulf Danielsson i Uppsala, lutar åt att lagarna kan komma att visa sig inte alls så enkla och vackra som man tidigare hoppats.

*

Hur som helst, jag skulle svara på hurpass framgångsrik vetenskapens metodologiska naturalism har varit och är. Jag vågar påstå att den uppvisat oerhörda framgångar. Vi vet massor om allt från solsystemet, Vintergatan och universum ned till celler, molekyler, atomer och elementarpartiklar. Hela den enorma teknikutveckling vi sett det gångna århundradet, med datorer, månlandningar, mobiltelefoner, USB-minnen och GPS:er (samt dessvärre också atombomben) bygger på denna vetenskap.

Många kunskapsluckor återstår. Vi vet inte vad den "mörka materia" ute i universum, som vi inte kan se men var existens vi tycker oss kunna sluta oss till genom dess gravitationella påverkan på synlig materia, består av. Allmänna relativitetsteorien och kvantfysiken är var för sig spektakulärt kraftfulla verklighetsbeskrivningar, men vid tillräckligt höga energier börjar de motsäga varandra, och någon lösning på denna konflikt (exempelvis i form av den Final Theory Weinberg syftar på) har vi ännu inte lyckats hitta. Även om vi vet mycket om livets utveckling har vi dålig kläm på hur det startade. Etc.

Många kunskapsluckor som sagt. Men ingen har påstått att det skulle vara enkelt att forska, och att vi skulle kunna avkräva naturen alla svar bums, så jag tycker inte det är det minsta nedslående att så mycket återstår. På tal om just livets utveckling har det ju från kreationistiskt håll gjorts stor sak av felande länkar. Men det finns faktiskt ingen anledning att vänta sig att våra fossiler skall ge fullständiga rekonstruktioner av det biologiska utvecklingsträdet. Och om man mellan två arter X och Y saknar "den felande länken", vad händer då om vi hittar just en sådan felande länk Z? Jo, då fördubblas problemet: plötsligt saknar vi "den felande länken" mellan X och Z, och den mellan Z och Y.

*

Inget av detta finner jag som sagt särskilt oroande i detta sammanhang, eller som skäl att allvarligt ifrågasätta naturalismen. Men det finns ett problem som framstår som betydligt mer oroande, och det är problemet med det mänskliga medvetandet. Hur kan det fysiska omkringskuffandet av elektroner och joner i det nervknyte jag har innanför pannbenet ge upphov till inre upplevelser, ett medvetande? Jag har lite svårt att hitta de rätta orden här: ord som på ett precist sätt beskriver problemet, och det har rentav sagts att problemet med medvetandet är det enda av naturvetenskapens riktigt stora öppna problem som vi inte ens klarar av att formulera ordentligt.

Det finns en känd uppsats från 70-talet av filosofen Thomas Nagel som redan i titeln antyder ett försök att formulera problemet: "What is it like to be a bat" – hur känns det att vara en fladdermus? Om han istället hade frågat "Hur känns det att vara en sten?" så hade vi genast svarat att frågan är fel ställd - det känns naturligtvis inte alls. Men "Hur känns det att vara Hillary Clinton?" upplever vi däremot som en meningsfull fråga, därför att vi utgår ifrån att hon, precis som vi själva (men i motsats till stenen), har ett medvetande. Vad gäller fladdermusen kan vi eventuellt känna oss lite osäkra på om den har ett medvetande eller inte. Strängt taget kan man hävda att vi egentligen inte heller har någon information att gå på i fallet med en sten eller med Hillary Clinton, ty den ende som noga taget kan veta något om hennes eventuella medvetande är hon själv. Den sortens skepsis till existensen av andra medvetanden än det egna kallas solipsism, och kan möjligen motiveras filosofiskt, men skulle i längden kännas fruktansvärt ensamt. Möjligen är det därför vi tenderar att utgå från att andra människor har medvetanden liknande det egna.

Om vi nu accepterar en naturalistisk världsbild så uppstår frågan hur materia kan ge upphov till medvetande. Den australiensiske filosofen David Chalmers kallar problemet "the Hard Problem", för att särskilja dess speciella status jämfört med allehanda "enklare" problem (Hur kombineras signalerna från två ögon till djupseende? Hur går det till när vi prioriterar mellan olika sinnesintryck som samtidigt pockar på vår uppmärksamhet? Etc, etc.) som visserligen är högintressanta vetenskapliga frågeställningar men som saknar det filosofiska bråddjup som problemet med medvetandets existens utgör.

Chalmers gillar att formulera problemet i termer av s.k. zombies - inte det slags zombie som figurerar i skräckfilmer, utan filosofiska zombies. En sådan zombie är en figur som fysiskt sett är på pricken lik dig eller mig, ned till minsta molekyl och minsta elementarpartikel, men som saknar inre subjektiva upplevelser. En zombie beter sig exakt som du eller jag, uppvisar exakt samma känsloyttringar, förmår återge exakt samma barndomsminnen, etc, etc., men inombords är det så att säga beckmörker. The Hard Problem blir då: varför är vi inte alla zombies?

En annan filosof, den i breda läsekretsar (däribland jag själv) mycket populäre Daniel Dennett, avvisar zombietanken, och har till och med hittat på ett ord för föreställningen om filosofiska zombies - att de överhuvudtaget skulle vara logiskt möjliga - the zombic hunch: den zombiska böjelsen. Han menar att när vi analyserat problemet, och de neurala och kemiska processer som försiggår i våra hjärnor, tillräckligt noggrant, så kommer det att uppenbaras att frågan om zombier är lika inkoherent och knasig som om vi skulle fråga oss om det kan finnas tingestar som fysiskt sett, ned till minsta elementarpartikel, är uppbyggda exakt som kakelugnar, dock utan att vara kakelugnar. (Lite oklart framstår det dock huruvida Dennett i böcker som Consciousness Explained verkligen menar sig ha genomfört en sådan analys, eller om han bara hävdar att det är så det kommer att gå.)

Hur som helst, om det finns något enda problem där naturvetenskapen hittills stött på patrull på ett sätt som skulle kunna vara en kandidat till det slags kris för naturalismen, eller paradigmskifte, som jag skissade på för en stund sedan, så menar jag att det är the Hard Problem angående medvetandet. Vissa tänkare, som t.ex. filosofen Colin McGinn, påpekar att den precis på samma sätt som en hund omöjligt kan förstå den kopernikanska världsbilden med solen i centrum och planeterna i cirkelformade banor runt den (eller ens sjuans multiplikationstabell), så kan det gott vara så att det finns saker som av rent fysiologiska skäl ligger bortom vad en mänsklig hjärna kan begripa, och att the Hard Problem hör till denna kategori.

Själv tycker jag att det ännu är för tidigt att ge upp om vår fömåga att reda ut det här, eller att proklamera någon naturvetenskapens kris eller paradigmskifte. Lite perspektiv får vi om vi betänker följande. För 100 år sedan var det svårt att föreställa sig hur död materia kunde formera sig till levande varelser utan medverkan av någon mystisk elan vital - något som vi nu, tack vare biologins och biokemins fantastiska framgångar inte längre finner bekymmersamt. Länge tyckte vi istället att förekomsten av intelligenta varelser var gåtfullt, med mycket tack vare datorrevolutionen har även det mysteriet lösts upp - vi vet ju nu hur vi konstruerar maskiner som kan styra kryssningsrobotar och besegra även de allra starkaste mänskliga stormästarna i schack. Nu återstår problemet med medvetna varelser, men kanske kan vi, med lite tålamod, vänta oss att även det problemet upplöses.

*

Ett problem som ofta nämns i samma andetag som det om våra medvetanden är den fria viljans problem, som jag bekymrade mig en del över när jag var yngre, men som jag numera tror är ett missförstånd (ungefär så som Dennett tycker att the Hard Problem är ett missförstånd). Problemet är följande: om våra hjärnor blott har att rätta sig efter naturlagarna, hur kan det då finnas utrymme för fri vilja? Om världen är deterministisk (dvs om naturlagarna inte medger utrymme för "verklig slump") verkar det helt kört. Men möjligheten att naturen i grund och botten skulle innehålla t.ex. kvantmekaniska slumpfenomen ger inte mycket tröst: om min fria vilja består i att mina handlingar styrs av någon roulettekula så är det väl inte mycket till fri vilja.

Ett sätt att se den principiella skillnaden mellan medvetandeproblemet och den fria viljans problem är följande. Den fria viljan kan mycket väl vara inbillad, men medvetandet kan inte gärna förklaras bort på det viset, ty om det är inbillat, vad är det då som inbillar sig om inte ett medvetande?

Denna lösning på den fria viljans problem (att den är inbillad) är inte på minsta vis paradoxal, men kan möjligen uppfattas som en smula obehaglig. Jag menar dock att den inte ens är det. Låt mig citera ett stycke ur min bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer från 2008 - ett stycke som är inspirerat av den amerikanske datalogen Douglas Hofstadter (någon här kanske har läst han berömda bok Gödel Escher Bach; inspirationen till nedanstående kommer dock från hans färskare I Am a Strange Loop). På sid 175-176 i min bok skriver jag så här:

Insisterandet på fri vilja är ett missförstånd. Visst har jag en vilja, men den är knappast fri, då mina val ju ständigt stöter på hinder: margarinet är slut, jag glömde förrådsnyckeln i lägenheten och jag saknar förmåga såväl att flyga som att bevisa Riemannhypotesen. Livet är en labyrint vars väggar utgörs av dessa bivillkor och frustrationer. En del av bivillkoren dyker upp i min egen hjärna i form av starka eller ibland oemotståndliga känslor: kättja, sockersug, impulsen att klia på gårdagens myggbett och det maniska undvikandet av trottoarens betongskarvar. Dessa drivkrafter finns där jämte mer komplexa sådana: mina ambitioner och förhoppningar om att vara välförberedd på torsdagens seminarium, [...] om att åter nå ned till min personliga rekordtid på Göteborgsvarvet, om att vara snäll mot vänner och familj, om att betala av bostadslånet och om att leva någorlunda miljövänligt. Vad är då min vilja annat än det stycke neurologisk informationsbehandling som väger samman alla dessa villkor, drivkrafter och önskningar för att nå fram till ett entydigt svar om vad jag skall göra härnäst? Och vad i hela fridens namn skulle det innebära att min vilja är fri - att jag, även sedan sammanvägningen resulterat i att jag skall ta spårvagnen, ändå kunde ha valt cykeln? Vad vore poängen med det? Jag är glad åt att ha en vilja, men varför låta mig störas av det faktum att denna är uppbyggd av nervknippen och molekyler som liksom alla annan materia har att rätta sig efter naturlagarna? Jag vågar påstå att det går att vänja sig vid denna tanke utan att ens moraluppfattning eller tro på det meningsfulla i att leva slås i spillror.

*

När jag kikar på programmet för den här föreläsningsserien slås jag av den rikliga förekomsten av religion i temat för de kommande föreläsningarna - jag tror nästan att präster, teologer och religionshistoriker är i majoritet bland talarna. Därför kanske jag avslutningsvis borde säga något om huruvida det i min världsbild finns plats för någon Gud. Om någon rätt och slätt frågar mig om jag tror på Gud, och begär ett rakt ja/nej-svar, så svarar jag (vilket ni kanske redan anat av vad jag hittills sagt) nej, jag tror inte på Gud.

Men håller jag Guds existens för helt utesluten? För att svara på det måste jag begära en närmare definition av vad som menas med Gud. Om ni menar den Gud som det står om i Bibeln - den person av manskön som skapade världen på sex dagar, som har detaljerade synpunkter på vad vi får göra bakom sovrummets dörrar (även med samtyckande vuxna), som utsatte Abraham för ett sadistiskt spratt och så när fick denne att ta livet av sin son Isak... den Gud som skickade sin egen son (som på något outgrundligt vis också är han själv) att korsfästas och torteras för att befria oss från våra synder - om det är den Guden ni menar, så måste mitt svar bli att, ja, den Guden är så långsökt och konstig att jag i brist på evidens håller hans existens för utesluten. Eller i alla fall nästan utesluten - om övertygande evidens för hans existens skulle dyka upp så är jag nog beredd att ändra mig. Så låt mig säga så här: jag håller hans existens för att vara lika utesluten som tanken att månen består av grönmögelost: om det faktiskt visar sig att månen är gjord av grönmögelost så är jag beredd att böja mig för det, men jag finner ingen som helst anledning att vänta mig att någon sådan bevisning skulle dyka upp.

Å andra sidan är det ju inte alla troende (låt oss för enkelhets skulle hålla oss till kristendomen) som är bokstavstroende på detta vis. Det ena efter det andra i Bibeln kan man ju, med bibehållen gudstro, hävda är metaforer av olika slag, och backa allt längre (så som jag uppfattar att t.ex. KG Hammar gör) från den konkreta gudsbild som presenteras i Bibeln mot en allt mer abstrakt. Efter riktigt långt backande återstår bara att man tror på "något slags högre makt", eller rentav på "något". Ju längre man backar mot det abstrakta och diffusa, desto mindre utesluten finner jag guden ifråga. Och någonstans på denna diffusa glidande skala finns väl någon punkt (som jag dock inte kan precisera då sammanhanget som sagt är så diffust) där jag inte längre kan säga mycket mer än "ingen aning, om det är detta du menar med Gud så kan väl Gud gott existera". Men å andra sidan, ju mer man sedan tillfogar om att Gud bryr sig om vad vi människor har för oss, vill oss väl, ingriper via bönhörelse, erbjuder ett liv efter detta, etc, desto mer långsökt och osannolik framstår i mina ögon teorin om hans existens.