onsdag 11 januari 2012

Om solipsism

De flesta som börjar grubbla över tillvarons metafysiska mysterier snubblar förr eller senare (ofta redan som barn) över den så kallade solipsismen: Tänk om jag själv är det enda som finns på riktigt, och resten av världen blott är en produkt av min inbillning!

En fasansfull tanke, men svår att vederlägga. Ändå är det få filosofer som bekänner sig till solipsismen, möjligen för att det framstår som ett tämligen befängt projekt att försöka övertyga andra om solipsism.1

Solipsismen känns helt galen. Men måhända är det möjligt att försöka försvara den med hänvisning till Ockhams rakkniv: är det inte höjden av metafysiskt slöseri att postulera en hel yttervärld när det inte behövs? Den bloggande filosofen Eric Schwitzgebel låter sig dock inte övertygas.2 Ej heller serietecknaren Ryan North:




Fotnoter

1) Som i så många andra fall uttryckte Bertrand Russell saken bäst:
    As against solipsism it is to be said, in the first place, that it is psychologically impossible to believe, and is rejected in fact even by those who mean to accept it. I once received a letter from an eminent logician, Mrs. Christine Ladd-Franklin, saying that she was a solipsist, and was surprised that there were no others. Coming from a logician and a solipsist, her surprise surprised me.

2) Se också Schwizgebels heroiska försök, tillsammans med Alan Moore, att finna empirisk evidens för existensen av en yttervärld.

26 kommentarer:

  1. Läser just Hawkings senaste där han verkar använda Ockham åt andra hållet: det blir enklare teorier om vi antar en oberoende yttervärld i termer av att de fysikaliska lagarna blir enklare. Fast bakom allt detta ligger en klurigare fråga: Är distinktionen mellan "det inre och det yttre", "objektiv - subjektiv", det "fenomenella och det noumenala" begriplig? Frågan verkar förutsätta att den är det och dessutom knivskarp. T.ex. kan man undra om den i så fall ska förstås i termer av att den skiljer mellan två olika sorters objekt (vilket gör Ockham tillämplig), eller om den beskriver två olika egenskaper (vilket är vad Hawking verkar vara inne på). Fast då förutsätter jag förstås att det är meningsfullt att prata om objekt och egenskaper som två sorters från varandra skarpt åtskilda entiteter....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Christian

      Jo, nog kan de vara begripliga som begrepp i termer av att man förstår vad som avses och därmed "intersubjektivt" (även det ett sådan begrepp) kan vara överens om dess denotation etc, men så som jag tolkar din frågeställning kan man nog egentligen bara säga att fenomenen "det fenomenella", "det noumenala", "det subjektiva", "det objektiva", "det inre" och "det yttre" enbart utgör abstrakta antaganden/föreställningar om världens beskaffenhet så som världen "framträder för oss" men därmed inte nödvändigtvis "en beskrivning av hur världen är" i ontologisk mening.

      Hälsar Fredrik

      Radera
  2. Det sägs, Christian, att Hawking i sin nya bok menar att "philosophy as practised nowadays is a waste of time and philosophers a waste of space". Det låter inte som något jag spontant håller med om. Eller vad tycker du - har han ett bra case?

    SvaraRadera
  3. Mest känt är väl annars citatet: "Philosophy is dead". Har läst den alldeles för hajpade boken och tycker att den väl är så där. Spec. slutkapitlet är en rejäl besvikelse IMHO. Men jag kan också tänka mig att många som inte har läst så mycket förr om Hawkings områden i fysik ändå skulle uppskatta boken.

    Det han menar om filosofi, som också är mitt intryck, är att det var länge sen nu som den gav något alls till teoretisk fysik. B Russell t.ex. var ju insatt i den tidens moderna fysik, inte minst relatavitetsteori, medan väldigt många nutida t.o.m. verkar vara determinister - efter snart hundra med kvantfysik. Varför slösar t.ex. Dennett tid på att filosofera om ifall fri vilja är kompatibel med determinism? Den filosofi som fysiker ändå behöver får de allt se till att få till själva.

    SvaraRadera
  4. Lennart, du verkar ha väldigt lätt för att ryckas med när författare som Hawking och Penrose gör tvärsäkra påståenden i kontroversiella frågor. Att världen till följd av kvantmekaniken skulle vara fundamentalt icke-deterministisk är långt ifrån klarlagt.

    SvaraRadera
  5. Olle: Nu tycker jag att du var osaklig - om mig.

    Bohms tolkning tycker jag faller för Ockhams rakkning jmf med slumptolkningen. I den förra måste man ju postulera ickelokala dolda variabler. Och i Everetts många världar-tolkning postulerar man existensen av ett oerhört stort antal paralella universa som ökar exponentiellt i en helt sanslös takt (delar sig vid varje tillfälle som kvantysiken förutsäger flera olika möjliga utfall). Slumptolkningen är enkel i sig, men svår att ta till sig för såna på förhand (och ovetenskapligt) har bestämt sig för att de helst vill att universum ska vara deterministiskt.

    Men iofs ska man inte heller överskatta Ockhams princip. Ibland är ju saker och ting faktiskt mer komplicerade än vad man först tyckte att man hade anledning att tro.

    SvaraRadera
  6. Lennart. Om du vill (a) kritisera mig för att vara "osaklig", och om du vill (b) försöka låta påskina att Köpenhamnstolkningen (vilket jag antar är vad du menar med "slumptolkningen") skulle vara oproblematisk för alla utom "såna [som] på förhand har bestämt sig för att de helst vill att universum ska vara deterministiskt", så be my guest. Men att göra (a) och (b) i en och samma bloggkommentar är lite väl otaktiskt, då din tendens att se grandet i din broders öga men ignorera bjälken i ditt eget blir alltför uppenbar.

    Eller kan det verkligen vara så att Hawking och Penrose (plus vilka andra fysiker du nu läser) sopat problemet med vågfunktionskollapsen under mattan så till den grad att du inte är medveten om det?

    SvaraRadera
  7. Olle, det osakliga jag tänker på är att tala om intryck av mig som person ist f om ämnet. Visst har jag väl ståndpunkter om fysik, jag är ju iaf disputerad i ämnet och då tycker jag nog det hör till. Om det är min lite klumpiga formulering i teleporteringstråden du surnat till över, så ber jag om ursäkt för det. Du tar upp en del intressanta ämnen här och det är kul att slänga in någon egen fundering eller två, men om du hellre vill det så avstår jag. Det är ju din blogg.

    Mvh

    PS Om det är någon som verkligen INTE sopar problemet med vågfunktionskollapsen under mattan så är det Penrose, t.ex. i hans TENM som du ju har läst. DS

    SvaraRadera
  8. Skriv vad du vill, Lennart. Men om du uttrycker dig så arrogant som du gjorde i din förra kommentar, med din fullkomligt missvisande antydan om varför så många fysiker inte gillar Köpenhamnstolkningen, då får du också räkna med att jag blir irriterad och hugger tillbaka. Och jag förbehåller mig ju alltid rätten att refusera om en kommentator skulle gå för långt i sina osakligheter, men det hoppas jag förstås inte skall behöva hända i ditt fall.

    SvaraRadera
  9. Olle, it takes two to tango.. "hugger tillbaka"? Visste inte ens att jag träffade dig med mitt hugg. Verkar som jag lyckats trycka på flera av dina irritationsknappar utan att veta om det. Att lola åt Greider var inte heller så bra va?

    Först NU upptäckte jag radera-knappen under mina kommentarer. Frestande att använda direkt när jag nu själv måste erkänna att jag är lite irriterad, men också väldigt användbar om/när man upptäcker att en kommentar inte riktigt blev som man hade tänkt. Nu tar jag lite ledigt härifrån innan jag ev. försöker igen för att se om det funkar bättre då. Ha det bra.

    SvaraRadera
  10. För min del får du gärna skratta åt Greider, i synnerhet när han säger något dumt. Vilket han ju gör ibland. Men jag förstår faktiskt inte vad det var för något dumt med det Greider-yttrande du skrattade åt i spelteoritråden. Det är ju klart som korvspad att politiken är ett nollsummespel om man enbart betraktar det som en kamp om fullmäktigemandat och riksdagsstolar, men det är lika uppenbart (vilket ju också var Greiders poäng) att det inte är ett nollsummespel om man ser den som en kamp för att skapa ett bättre samhälle.

    SvaraRadera
  11. Jag tror att Russell är på rätt spår. Intuition/känsla/värdering/beteende/psykologi kan vi i vissa fall ha bättre förtroende för än det rationella tänkandet. Att det är så, och att vi också gör våra antaganden så, börjar med psykologins och hjärnforskningens hjälp bli allt tydligare, även om man som Russell också kan inse det filosofiskt.

    Detta är dock ett stort problem för det har inom delar av filosofin funnits en övertro på analysens förträfflighet och därför har vi inte jobbat med att fundera kring hur vi metodiskt använder andra psykologiska förmågor. Jag funderar mycket på det och upplever tyvärr att jag nästan är blind inför svårigheterna.

    Nu är ju inte solipsism en kontroversiell fråga men vi vet att det också i andra frågor är annat än rationalism och vetenskap som ligger bakom folks ställningstaganden. Knappast någon erkänner det, utan man försöker istället rationalisera sina positioner, och i de fall där man har uppenbart fel, så blir det galna argument. Om vi istället, som Russell, kunde försöka nöja oss med att konstatera vad man har för psykologiska antaganden så skulle diskussionen bli tydligare.

    Det är dock svårt och psykologiskt är det få som vill gå den vägen.. Men de närmaste decennierna blir intressanta. Vi upptäcker mycket och tänkandets svårigheter hamnar bl.a tack vara transhumanismen på dagordningen (t.ex Elizer Yudkowsky på lesswrong.com är spännande). Jag tror att den transhumanistiska kärleken till tänkandet kan leda till fantastiska upptäckter, men också tvivel, och därefter kan vi ha en psykologiskt oförutsägbar mix att hantera.

    En annan transhumanistiskt intressant grej är frågan om vad det finns för varianter av AI++. Vad är egentligen ett gott tänkande? Kan man vara smart om man t.ex kommer fram till att man är en Boltzmannhjärna? (vilket är en intressant variant av solipsism). Även om solipsism är en psykologiskt enkel fråga så är ändå intressant för frågan provocerar fram de betydligt svårare frågorna.

    SvaraRadera
  12. Intressanta tankar, Daniel! Dock blir jag lite osäker på vad som är normativt och vad som är deskriptivt i det du skriver. Skall jag exempelvis tolka utsagan "Intuition [etc] kan vi i vissa fall ha bättre förtroende för än det rationella tänkandet" normativt ("Vi gör i visa fall rätt i att ha bättre förtroende för intuition än för det rationella tänkandet") eller deskriptivt ("Det händer att folk har bättre förtroende för intuition än för det rationella tänkandet")?

    SvaraRadera
  13. Jag tror jag uttryckte mig deskriptivt men sådant korrelerar ofta till egna normer och så är fallet nu. Jag lutar i allt högre grad mot det intuitiva, bland annat efter att mitt rationalistiska tänkande allt oftare stött på problem.

    Jag tror att det finns grader av solipsism hos oss alla, den där dinosaurien t.ex är ju ett strålande exempel på en förhandlande solipsism. Det påminner mig om min egen tokindividualism som jag trodde var en rationell position för ett antal år sedan. Men mitt hjärta sa stopp (deskriptivt). Det normativa ligger i att jag har bejakat hjärtats röst och att jag tror att min färdriktning mot större tilltro till det intuitiva är bra.

    Men jag tror också att man ska bekämpa sina fördomar, känslor och intuitioner till förmån för empiri och rationalism. Till en viss grad. Samma gäller åt andra hållet. Hjärtat måste bekämpa rationalistisk inskränkthet, tror jag. Denna metod begriper jag inte själv men det är nog ändå den bästa normativa utsagan jag kan klämma fram just idag :)

    SvaraRadera
  14. Om en yttervärld "finns" eller ej är förstås en definitionsfråga som det mesta som uttrycks i språkliga termer. Det torde väl inte vara alltför kontroversiellt att påstå att både "ytter"-värld och "inner"-värld uppstår i samma nanosekund i tidsflödet - som en produkt av en mänsklig aktivitet (hjärnaktivitet eller vart man nu förlägger den). Att händelseförloppet är determinerat på förhand är väl däremot inte bevisat eller bevisbart även om det känns intuitivt rätt att uppfatta världen som bestämd i sina grundläggande händelsekedjor.

    Men eftersom slumpmässiga konstellationer spelar en stor roll i tidsflödet så är det väl inte heller särskilt svårt att uppfatta tiden som den dimension som skapar oförutsägbarhet i de fyra dimensioner vi framlever våra liv.

    Att uppfatta solipsismen som ett uteslutande av att andra finns är väl en humoristisk tolkning av den. Vad solipsismen säger, på ett djupare plan, är väl att ett mänskligt "jag" aldrig kan vara säker på att omvärlden har de exklusivt "yttre" egenskaper vi tillskriver den. Omvärlden uppstår alltid i en interaktion med ett jag och då blir det jagets projektioner av sitt "medvetandeinnehåll", som producerar omvärlden som omvärld. Ur solipsismens synvinkel blir det produktionen av "värld" i en ständigt pågående klyvning av existensen i en yttervärld och en "inner"-värld som problematiseras. Man kan se hela flödet som en enhet om man vill. Och då får man radikalt tänka om och integrera inner- och yttervärld som två aspekter av en ständigt pågående interaktion mellan närliggande objekt.

    Om man börjar där så blir "världen" ett ständigt pågående projekt, som produceras av den enskilda människan (solipsism) och inte ett yttre skeende som producerar en mängd mänskliga individer - ett radikalt skifte av fokus.

    SvaraRadera
  15. PoMoQueer

    Medan min bloggpost handlar om metafysisk solipsism, så verkar din kommentar handla om epistemisk solipsism. Om jag förstått dig rätt. Vilket dock inte är lätt.

    SvaraRadera
  16. Man kan alltid differentiera meningsproduktionen i alltmer finfördelade delar, men jag menar nog något åt följande håll - hämtat från Wikipedia:

    "En så kallad metodologisk solipsism finns också, formulerad av Rudolf Carnap. Denna hävdar att den logiska konstruktionen av min värld måste bygga på mina egna sinnesintryck. Carnap menar dock inte att den egna världen är den enda som existerar, utan gör med sin solipsism anspråk på metafysisk neutralitet." Eller följande:

    "Kunskapsteoretisk Solipsism (av latinets solus ipse, jag ensam) är uppfattningen att de enda storheter man kan ha kunskap om är ens egna upplevelser."

    Men jag skiftar fokus från "värld" till "produktion av värld". Det är det väsentliga i mitt inlägg ovan. Inlägget motiverades av din - i mitt tycke - något trångsynta beskrivning av solipsismen.

    SvaraRadera
  17. Lennart W skrev
    Bohms tolkning tycker jag faller för Ockhams rakkning jmf med slumptolkningen. I den förra måste man ju postulera ickelokala dolda variabler.
    [...]
    Men iofs ska man inte heller överskatta Ockhams princip. Ibland är ju saker och ting faktiskt mer komplicerade än vad man först tyckte att man hade anledning att tro.


    Ja jag tycker det här med att hänvisa till Ockhams rakkniv är riskabelt. Eller, rättare sagt, det görs väldigt väldigt ofta i debatter på nätet. Åt olika håll.

    Vad gäller Köpenhamnstolkningen av kvantmekanik: Kallar du slumptolkningen en förklaring? Vad är slump för förklaring? (Ockhams rakkniv talar ju om förklaringar)


    /Cecilia

    SvaraRadera
  18. Jag kommer att tänka på Hofsteader's Gödel, Echer Bach.

    Känns som att Solipsismen är en sån där överkraftfull idé som definitionsmässigt kommer inte kan producera någon vettig förklaring till något. Exemplifieras av not 1.

    SvaraRadera
  19. PoMoQueer

    Det synsätt du förespråkar är intressant och förtjänar diskuteras. Dock gör du vissa språkliga glidningar som jag tror riskerar att skapa oreda och missförstånd. När du t.ex. skriver "både 'ytter'-värld och 'inner'-värld uppstår i samma nanosekund i tidsflödet - som en produkt av en mänsklig aktivitet" så menar du (väl?) inte yttervärlden som sådan utan vår bild av densamma. Bättre skriva "bild" i så fall. Annars kan det t.ex. lätt hända att en kunskapsteoretisk solipsism glider över i en metafysisk utan att man riktigt fattar vad som hände. En parallell utveckling (som jag kritiserat hårt bl.a. här) är hur sammanblandningen mellan den objektiva fysiska verkligheten och våra föreställningar om densamma leder rakt ned i det postmoderna träsk där man inte längre erkänner existensen av någon objektiv verklighet bortom våra sociala konstruktioner.

    SvaraRadera
  20. Som alltid är philpapers intressant. På frågan om yttervärlden lutar 82% mot "non-sceptical realism".

    Jag tror att vetenskapens oerhörda framgångar delvis fördunklar denna metafysiska frågeställning. I detta strålande föredrag beskriver David Eagleman hur innervärlden laggar efter yttervärlden. Informativt, men det uppstår också en viss förvirring för det Eagleman talar om är den vetenskapligt epistemologiska yttervärlden vilket också Eagleman nämner är annat än metafysik.

    Sedan har vi också en tredje betydelse som PoMoQueer för fram; i den betydelsen finns yttervärlden i våra upplevelser av den täta harmoni mellan inre och yttre som vi lever med till vardags.

    Alla dessa betydelser ifrågasätts av olika parter; den vetenskapliga för att den inte alls stämmer med vår erfarenhet, våra vardagsupplevelser ifrågasätts för att de är irrationella och ovetenskapliga. Den metafysiska förståelsen av begreppet avfärdas i de flesta sammanhang med blandade dogmatiska anledningar.

    Det är sällan möjligt att bringa filosofisk redighet i detta, t.ex eftersom folk inte vill det, man kanske tror att oklarheter är bra, eller så kanske man vill sprida sociala konstruktioner som ligger i linje med något ideologiskt mål. Att någon i detta kommer fram till epistemologisk solipsism tror jag är en ganska rimlig reaktion.

    Men jag gillar det inte, det verkar som att man ger upp på något vis. Är metafysiken så avlägsen att den bedöms vara något futilt?

    SvaraRadera
  21. Johan Wästlund2 juni 2012 08:49

    Finns det någon förening där solipsister kan träffas och umgås med likasinnade? Om inte, kanske vi kunde bilda en sådan. Medlemstidningen kunde heta "Solipsisten".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra initiativ, Johan! Vi borde kunna få med oss Mrs Christine Ladd-Franklin, tänkte jag först, men närmare efterforskning visar dessvärre att hon är död.

      Radera
  22. Hej Olle Häggström

    Roligt att du skriver om solipsismen. Ett misstag som många gör när det, dels diskuterar solipsismen, dels definierar den (t ex upplsagböcker, Wikipedia etc)är att man blandar ihop ontologin för en icke-solipsistisk beskrivning av världen med en solipsistisk dito. För den icke-solipsistiska verklighetsbeskrivningen i vilken bl a "Teorin om en yttre värld" (TOV) ingår försanthåller vi ju "jagets" eller "subjektets" existens som just en egen enhet (entitet) i tillvaron. Ett subjekt som upplever, tolkar och förstår världen genom sina sinnen och sitt förstånd även kallat subjektets fenomenologi. Sedan, när man tar upp solipsismen beskriver man det som att denna "jag-del" eller "subjekt-del" skulle vara ensamt och detsamma som världen, men det blir ju helt fel, ty om (så som jag ser det) solipsismen ska vara en seriös ontologisk och metafysisk konkurrent till icke-solipsismen och TOV, måste man inse att det inte existerar ett sådant "subjekt" eller "psykologiskt jag" över huvud taget, utan det enda som existerar (och som då är världen) är just det tillstånd som vi i icke-solipsistiska termer avser när vi talar om "upplevelsen" eller "det fenomenella". Alltså något helt annat än den "traditionella" beskrivningen av solipsismen.

    Detta är naturligtvis mer komplex än så men jag återkommer till det om eventuella motfrågor eller kommaterar dyker upp.

    Hälsar Fredrik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fredrik,
      Som jag förstår solipsism krävs det ett enda ontologiskt subjekt (t.ex Brahman).

      Om det finns noll ontologiska subjekt så kan det kallas nolipsism .

      Som jag ser det är skillnaden mellan 0 och 1 väldigt relevant.

      Problemet med dessa klassifikationer är precis som du säger; De flesta missförstår garanterat och därför används inte dessa begrepp av de som tror på det.

      Jag minns detta program. Jag antar att det är du som är med där. Kul och intressant!

      Radera
    2. Hej Daniel 

      Tack för ditt mycket intressanta svar! Du har helt rätt i din analys/kommentar gällande den "traditionella solipsismen" som just verka "mena på" att det (om den är sann) skulle innebära att det existerar ett upplevande subjekt som då är ensamt i det att allt detta subjekt upplever enbart är något "internt" i dennes subjekts "inre föreställningsvärld" á la nattdrömmen och inte utanför dito vilket "Teorin om en yttre värld" (TOV) går ut på. Denna form av solipsism möter på en hel del filosofiska problem och hinder som jag misstänker beror på att den idé är summan av en ihopblandning av TOV och idén om solipsismen, bl a att de som brukar diskutera den eller definiera den nästan alltid lyckas klämma in existensen av det "noumenala", vilket med nödvändighet enbart kan vara giltigt i TOV och ej i solipsismen. För den varianten av solipsism kan säkert Brahman utgöra en snarlik modell. Jag vågar mig dock inte på att "blanda in" sådant som Brahman, Gud, Själ etc, i mina diskussioner om solipsismen då jag, dels inte vet vad "de som talar om dem" egentligen avser med dessa begrepp, dels gissar att begreppen är förknippade med så pass mycket annat (historiskt/kontextuellt) att det egentligen bara kan landa i olika former av missförstånd att ta med dem i sammanhanget.

      Det jag istället avser när jag talar om solipsism är tanken att det enda som existerar skulle kunna vara ett tillstånd (det "solipsistiska tillståndet") som är likadant som "TOV-jagets" fenomenologi men med avsaknaden av ett reellt medvetandetillstån/subjekt och en sk "yttre värld". 

      Jag tycker att ditt val av begreppet nolisism faktiskt i någon mening stämmer bättre på vad jag avser än ordet solipsism i det att det faktiskt inte existerar något solo-jag utan enbart ett tillstånd som är så fenomenellet likt TOV-jagets verklighet att det inte går att avgöra vilket som är "en korrekt beskrivning av världens beskaffenhet".

      Hälsar Fredrik 

      http://filosofiskt.se
      Skickat från min iPhone

      PS. Ha! Jo, det var jag som medverkade i Filosofiska Rummets program "Bara jag, ingen annan" om solipsismen. Det var minsann en intressant och rolig erfarenhet. Dessvärre kom det programmet mer att handla om fenomenet "somipsisten" än den "ontologiska/metafysiska solipsismen", vilket var synd. Det berodde nog till viss del på att de övriga medverkande trodde att vi skulle diskutera en solipsists psyke vilket i alla avseenden är något helt annat än att metafysiskt försöka utreda huruvida vi kan komma fram till om den ontologiska solipsismen (eller nolisismen) är en korrekt beskrivning av världens beskaffenhet eller ej. DS.

      Radera