lördag 24 juni 2017

Two conferences, two moods, two photos

During the last two weeks I've participated in two rather different academic conferences, and I'd like to share a couple of photographs that illustrate the rather diverse states of mind that the conferences put me in.1

First I took part in the IS4SI (International Society for Information Studies) 2017 Summit in my hometown Gothenburg. The invitation I received early on to give a keynote lecture (in which I spoke on the topic Should AI Armageddon scenarios be taken seriously?) generated further invitations to various sessions at the conference, so I ended up also participating in a panel discussion on The good information and communication society - from theory to actions, as well as contributing to a session on transhumanism (speaking on Aspects of mind uploading). All in all, the conference had its ups and its downs, and on at least one occasion I had trouble staying awake, as the following photo indicates.

The next week I went on to the 24th Ulvön conference on environmental economics, where I contributed a talk on Energy vs information: environmental exonomics meets singularitarianism. This annual meeting (this was the second time I participated; the first was in 2007) is truly enjoyable for many reasons including its intellectual content, the general friendliness of its participants, and its traditional menu on the final evening (surströmming - pretty much my favorite dish!).

Footnote

1) Photo credit to Torbjörn Lundh and Jason Shogren, respectively.

söndag 11 juni 2017

Läs Derf Backderf!

Genom SVT:s kulturprogram Babel den 21 maj i år blev jag varse den amerikanske serietecknaren Derf Backderf. Jag har nu läst hans båda serieromaner My Friend Dahmer och Trashed, vilka båda är mycket bra, och starkt oroande om än på lite olika vis. Jag rekommenderar dem varmt.

Derf Backderf (som egentligen heter John i förnamn) föddes 1959 och växte upp i en medelstor stad i Ohio. Det slumpade sig inte bättre än att han var klasskamrat med Jeffrey Dahmer, som kort efter att deras vägar skildes åt i samband med high school-examen begick sitt första mord, och som 13 år senare skulle bli känd under beteckningen "the Milwaukee Cannibal" som en av USA:s värsta och mest bestialiska seriemördare, men 17 liv på sitt samvete. Dahmer dömdes till (mångdubbelt) livstids fängelse, och blev ihjälslagen av en medfånge 1994. Men My Friend Dahmer utspelar sig (till allra största delen) innan Dahmer blev mördare. High school-skildringar har ofta ett mörkt stråk i sig (jag tänker här framför allt på flera böcker av Stephen King), men den här boken är nog den svartaste jag läst i genren, och möjligen överhuvudtaget. Den är skriven med vad jag uppfattar som total ärlighet, utsökt fingertoppskänsla och stor medkänsla med huvudpersonen; Backderf är dock noga med att poängtera att hans sympati med Dahmer helt och hållet tar slut när denne tar steget från troubled teenager till kallblodig mördare. Vad som (utöver de mord man vet skall komma) är mest omskakande är vuxenvärldens enhälliga vägran att se de uppenbara tecknen på att Dahmer var i desperat behov av hjälp. Både lärare och föräldrar hävdar efteråt att de inte lade märke till att han avvek på något särskilt vis från den typiske lite stökige tonåringen.

Trashed är, liksom My Friend Dahmer, övervägande självbiografiskt baserad, och behandlar det moderna konsumtionssamhällets bokstavliga baksida. Konkret får vi ta del av Backderfs korta karriär, 19 år gammal, som renhållningsarbetare; han har dock valt att förflytta handlingen från sent 1970-tal till något som mer liknar nutid, möjligen för att smidigare passa in aktuella fakta kring amerikansk sophantering. De unga sopgubbarnas självironiska jargong (som ibland för tankarna till Martin Kellermans Rocky, fast bättre), och de många dråpliga händelserna (måhända inget för den äckelmagade) borgar för nöjsam läsning, men insikterna i modern (om uttrycket tillåts) sophantering gör boken upprörande och skrämmande. Till skillnad mot hos oss i Sverige - där vi för all del överkonsumerar med negativa konsekvenser för miljön, om än inte lika illa som i USA - domineras amerikansk sophantering ännu av dumpandet av osorterat avfall i enorma landfills, med stora konsekvenser för miljön. För den som inte nöjer sig med exempelvis global statistik över olika länders koldioxidutsläpp i vederläggandet av Vita husets fullkomligt absurda uttalande i samband med det nyligen annonserade utträdet ur Parisavtalet, att "the United States, under the Trump administration, will continue to be the cleanest and most environmentally friendly country on Earth", så kan Trashed erbjuda en hel del kompletterande ammunition.

torsdag 1 juni 2017

Solnit om Trump och den giriga fiskarhustrun

I höstas och vintras bloggade jag frekvent om Donald Trump, och även om ingångarna var lite olika var det grundläggande budskapet hela tiden detsamma, nämligen hur gravt och bottenlöst olämplig han skulle bli (eller redan var) som president. Min ståndpunkt kvarstår (och har om möjligt förstärkts), och igår nåddes jag av en underbar essä av Rebecca Solnit (som jag även tidigare hyllat här på bloggen) med titeln The loneliness of Donald Trump, vars budskap åter är detsamma, men framfört på ett annat sätt än jag träffat på tidigare. Solnit gör nämligen en ansats att sätta sig in i hur det är att vara Donald Trump. Hennes essä förtjänar att läsas i sin helhet, men låt mig ändå återge ett par passager:
    Thinking of [Trump], I think of Pushkin’s telling of the old fairytale of The Fisherman and the Golden Fish. After being caught in the old fisherman’s net, the golden fish speaks up and offers wishes in return for being thrown back in the sea. The fisherman asks him for nothing, though later he tells his wife of his chance encounter with the magical creature. The fisherman’s wife sends him back to ask for a new washtub for her, and then a second time to ask for a cottage to replace their hovel, and the wishes are granted, and then as she grows prouder and greedier, she sends him to ask that she become a wealthy person in a mansion with servants she abuses, and then she sends her husband back. The old man comes and grovels before the fish, caught between the shame of the requests and the appetite of his wife, and she becomes tsarina and has her boyards and nobles drive the husband from her palace. You could call the husband consciousness—the awareness of others and of oneself in relation to others—and the wife craving.

    Finally she wishes to be supreme over the seas and over the fish itself, endlessly uttering wishes, and the old man goes back to the sea to tell the fish—to complain to the fish—of this latest round of wishes. The fish this time doesn’t even speak, just flashes its tail, and the old man turns around to see on the shore his wife with her broken washtub at their old hovel. Overreach is perilous, says this Russian tale; enough is enough. And too much is nothing.

Och lite längre fram i essän:
    A man who wished to become the most powerful man in the world, and by happenstance and intervention and a series of disasters was granted his wish. Surely he must have imagined that more power meant more flattery, a grander image, a greater hall of mirrors reflecting back his magnificence. But he misunderstood power and prominence. This man had bullied friends and acquaintances, wives and servants, and he bullied facts and truths, insistent that he was more than they were, than it is, that it too must yield to his will. It did not, but the people he bullied pretended that it did. Or perhaps it was that he was a salesman, throwing out one pitch after another, abandoning each one as soon as it left his mouth. A hungry ghost always wants the next thing, not the last thing.

    This one imagined that the power would repose within him and make him great, a Midas touch that would turn all to gold. But the power of the presidency was what it had always been: a system of cooperative relationships, a power that rested on people’s willingness to carry out the orders the president gave, and a willingness that came from that president’s respect for rule of law, truth, and the people. A man who gives an order that is not followed has his powerlessness hung out like dirty laundry.

Och till slut:
    He must know somewhere below the surface he skates on that he has destroyed his image, and like Dorian Gray before him, will be devoured by his own corrosion in due time too. One way or another this will kill him, though he may drag down millions with him. One way or another, he knows he has stepped off a cliff, pronounced himself king of the air, and is in freefall. Another dungheap awaits his landing; the dung is all his; when he plunges into it he will be, at last, a self-made man.
Aldrig mer kommer jag att kunna höra Donald Trump yttra sitt favoritord utan att jag därmed kommer att tänka på Solnits essä och på folksagans giriga fiskarhustru.

måndag 29 maj 2017

Intervju om höstens gästforskarprogram om existentiell risk

Den workshop i Göteborg om existentiell risk den 7-8 september i höst som jag gjorde reklam för härom veckan här på bloggen är del av ett längre gästforskarprogram under september-oktober inom ramen för GoCAS (Gothenburg Centre for Advanced Studies in Science and Technology) och med Anders Sandberg som gästprofessor och vetenskaplig ledare. Nu finns en intervju med Anders och mig om programmet att läsa på Chalmers webb.

onsdag 24 maj 2017

Om Rickard L Sjöberg, Sven Å Christianson och vikten av att inte fastna i kollegial lojalitet

I mars 2013 skrev jag en bloggpost i vilken jag förklarade att kollegial lojalitet inte är en dygd jag håller högt. Det är såklart viktigt att stå upp för de kollegor som gör nytta och bedriver ett gott och hederligt arbete för en god sak, men om man fäster alltför stort och urskillningslöst avseende vid kollegial lojalitet riskerar den att komma i vägen för viktig kritik mot de kollegor som gör skada genom ett dåligt, missriktat eller ohederligt arbete.

En svensk forskare som verkligen sticker ut i fråga om att göra skada genom sitt både dåliga, missriktade och ohederliga arbete är psykologiprofessorn Sven Å Christianson vid Stockholms universitet. Genom den mycket konkreta skada han orsakat i rättsväsendet och hur han i förlängningen ödelagt människoliv vill jag mena att han i detta avseende utklassar den kvintett professorer jag listade i mars 2013 som exempel på kollegor som tack vare sin inkompetens eller ohederlighet eller sitt slarviga arbete kommit i skottlinjen för min brist på kollegial lojalitet. Ja, jag drar mig inte för att säga att Christianson håller Macchiariniklass.

Just nu är det mediagranskningen av det tragiska Kevinfallet i Arvika som aktualiserar namnet Christianson. Det är i hög grad måttfullhet i kollegial lojalitet vi har att tacka för att dessa avslöjanden kommit till stånd, ty det är tack vare civilkuraget och den begränsade kollegiala lojaliteten hos Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, som både DN och SVT kom bristerna i mordutredningen på spåren, inklusive Christiansons katastrofala inblandning. Jag rekommenderar varmt Sjöbergs artikel i SvD i måndags som obamhärtigt ådagalägger den flagranta ohederlighet som Christianson i detta fall uppvisat genom sin förvridna framställning av det vetenskapliga kunskapsläget inom minnes- och vittnespsykologi.

Trogna läsare av denna blogg minns att Christianson figurerade även i Quickfallet, något jag hade anledning att ta upp i min recension av Göran Lambertz bok Quickologi eftersom denne Lambertz i sin bok tog på sig att, med en fatal blandning av naiv okunskap och motivated reasoning, försvara Christiansons charlatanerier.1 Även den gången var det Rickard L Sjöberg som gjorde grundarbetet i att uppmärksamma de pseudovetenskapliga inslagen i Christiansons arbete; se gärna Joacim Jonssons utmärkta sammanfattning i tidskriften Folkvett.

Heder åt Sjöberg för att han tar på sig den otacksamma uppgiften att punktmarkera den vetenskapligt inkompetenta och direkt farliga kollegan Christianson!

Fotnot

1) Även nu i uppmärksamheten kring kring Kevinfallet har Lambertz av någon anledning (lojalitet?) kommit fram till att han borde ställa sig på Christiansons sida.

onsdag 17 maj 2017

Workshop on existential risk to humanity

Come to Gothenburg, Sweden, for the Workshop on existential risk to humanity that I am organizing on September 7-8 this year! The topic is a matter of life and death for the human civilization, but I still expect the workshop to be stimulating and enjoyable. The list of world-class researchers who are confirmed as speakers at the workshop include several who are already known to readers of this blog: Stuart Armstrong, Seth Baum, Robin Hanson, James Miller, Anders Sandberg and Roman Yampolskiy. Plus the following new aquaintances: Milan Cirkovic, David Denkenberger, Karin Kuhlemann, Catherine Rhodes, Susan Schneider and Phil Torres. All of these will in fact stay in town for various durations before and/or after the workshop, at the guest research program on existential risk that runs throughout September and October.

The workshop is open to all interested, and participation is free of charge. Pre-registration, however, is required.

fredag 5 maj 2017

Snabbvisit i Umeå

Om jag inte tar miste är det snart fem år sedan jag senast framträdde med föredrag i Umeå, men måndagen i näst-nästa vecka, den 15 maj, är det dags igen. Vid ett av Sveriges unga akademi och Vetenskapsrådet samarrangerat möte med rubriken Om forskningsetik: Vetenskapen och ansvaret för det möjliga kommer jag att tala över ämnet "Är det moraliskt försvarbart att bedriva forskning som resulterar i global katastrof?", delvis med utgångspunkt från moralfilosofiska resonemang i min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity. (Mötet är öppet för alla intresserade, men notera att arrangörerna begär föranmälan senast 12 maj.)

onsdag 3 maj 2017

Rekommenderas varmt: Sam Harris podcast

I minst ett år har jag haft tillräckligt många vänner (med intellektuell smak tillräckligt i linje med min egen) som varmt rekommenderar den amerikanske neurovetaren och samhällsdebattören Sam Harris podcast Waking Up för att inse att den är riktigt bra. I förra veckan gjorde jag äntligen slag i saken och började lyssna, så nu tillhör jag de frälsta, och skriver denna bloggpost i avsikt att rekrytera fler själar åt Harris.

Sam Harris har ett brinnande samhällsengagemang och en uppsättning filosofiska och vetenskapliga intressen som uppvisar ett påtagligt överlapp med mina. Han är synnerligen analytiskt lagd, han gillar att se svåra frågor belysta från olika håll, och han utmanar gärna sig själv genom att på stort allvar ta del av meningsmotståndares argument. Ofta, men långtifrån alltid, landar han i ungefär samma ståndpunkter som jag. Om hans analyser leder honom mot kontroversiella och impopulära ståndpunkter så väjer han inte för det.

Ett typiskt avsnitt av Waking Up utgörs av ett samtal mellan Harris och någon annan person vars tankar han intresserar sig för. Dessa samtal är vanligtvis cirka två timmar långa, vilket medger befriande fördjupning i en tid som i allt högre grad kommit att domineras av tweets och andra ytliga snapshots (men det bidrog nog också till att det dröjde så länge som det gjorde innan jag började lyssna på podcasten). Jag har nu på mindre än en vecka hunnit höra Sam Harris samtala med följande nio personer, och jag tycker mig ha hört tillräckligt för att våga påstå att den som gillar min blogg sannolikt kommer att älska Waking Up.
  • Charles Murray. Det här är det senaste avsnittet av Waking Up, och det som (via påstötningar från Patrik Lindenfors och Anders Emretsson) fick mig att till slut börja lyssna på podcasten. De läsare som känner till statsvetaren Charles Murray gör det nog från hans och den sedemera framlidne Richard Herrnsteins bok The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life från 1994, eller - troligare - från den långdragna och mycket aggressiva debatt som följde på boken. I denna debatt (som ännu inte svalnat; hans framträdanden kan fortfarande mötas med upplopp) framställdes Murray som rasist och värre saker än så, och jag tycker faktiskt att vi som i ett par decennier burit på det intrycket är skyldiga honom den lilla tjänsten att ta del av detta podcastavsnitt och få reda på vilken klok och sansad person han faktiskt är, och vilket starkt engagemang för social rättvisa han (trots att han politiskt drar åt höger) har.

  • Paul Bloom. Jag tvekar inte att karaktärisera detta samtal med psykologen Paul Bloom som ett ustökt och rentav virtuost samspel mellan två intelligenta herrar med viktiga saker på hjärtat. I centrum för diskussionen står (den för mig tidigare okända men troligvis väldigt viktiga) distinktionen mellan empati och medkänsla, och jag får snart hem Blooms aktuella bok med den provokativa titeln Against Empathy: The Case for Rational Compassion.

  • David Chalmers. Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom medvetandefilosofi som är mer framstående än David Chalmers. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till området. (För mig, som alltid intresserat mig för medvetandefilosofi, och dessutom läst flitigt om det de senaste 15 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

  • Stuart Russell. Här kan jag använda copy-and-paste ganska effektivt: Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom artificiell intelligens (AI) som är mer framstående än Stuart Russell. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till AI-risk. (För mig, som intresserat mig för och dessutom läst flitigt om saken de senaste 8-9 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

  • Daniel Dennett. Frågan om människans fria vilja och huruvida sådan är möjlig i ett materiellt universum hör till dem som tidigare intresserat mig men som jag senare tröttnat på, och det skall villigt erkännas att jag började lyssna på detta podcastavsnitt mer av nyfikenhet på hur Harris och Dennett socialt skulle hantera den situation de skapat genom den extremt arga debatt de haft med varandra i frågan några år tidigare. Det visar sig att de helt klart är on speaking terms, men att en viss odör av gammal surdeg likväl kans skönjas. I sakfrågan har de inte flyttat sig nämnvärt: att de ger olika svar på frågan om huruvida fri vilja existerar beror enbart på att de har olika uppfattning om vad som är en relevant definition av fri vilja, och inte alls på någon eventuell skillnad i uppfattning om hur världen är beskaffad (men det visste vi redan).

  • Gary Kasparov. I min ungdom hörde Kasparov - schackgeni och så småningom världsmästare, och möjligen rentav den störste schackspelaren genom alla tider - till mina allra största idoler. Hans roll efter avslutad schackkarriär som ledande rysk oppositionell och antiputinist är beundransvärd. I samtalet med Sam Harris är det delarna om Putin, Trump och internationell storpolitik som är värda att lyssna på. I diskussionen om artificiell intelligens (något Kasparov ofta tillfrågas om i kraft av sin historiska roll som den förste schackvärldsmästare som tvingats se sig besegrad av ett datorprogram) har han däremot väldigt lite av värde att tillföra.

  • Anne Applebaum. Författaren och journalisten Anne Applebaum har sällsynt god nutidshistorisk överblick över sovjetisk/rysk, europeisk och amerikansk politik. Liksom Harris samtal med Kasparov kretsar det med Applebaum i hög grad kring Trump, Putin, realpolitik och diktaturens mekanismer, men är avgjort intressantare.

  • Lawrence Krauss. Harris diskussion med fysikern Lawrence Krauss spänner, liksom så många andra av hans samtal, över många områden. Här är det delarna om kärnvapenhotet som är intressantast, medan den om tolkningar av kvantmakanik känns som om jag hört den hundra gånger förut, och käbblet om vilket som är farligast av kristen och islamsk fundamentalism snabbt blir tjatigt.

  • William MacAskill. Filosofiämnet anklagas ofta för att vara fast positionerat så högt upp i elfenbenstornet att det aldrig någonsin får någon praktisk betydelse. Men anklagelsen är felaktig, och den 30-årige (29 vid tiden för programmets inspelning) Oxfordfilosofen William MacAskills verksamhet är ett strålande motexempel. Han är frontfigur (såväl intellektuellt som entreprenöriellt) för den nya och snabbt växande effektiv altruism-rörelsen, som jag känner stor sympati med, och samtalet behandlar väldigt nyanserat frågan om hur vi bäst kan göra världen bättre. Vissa psykologiska aspekter har starka beröringspunkter med ovan nämnda avsnitt med Paul Bloom. Jag har beställt MacAskills bok Doing Good Better och ser fram emot att läsa den.

söndag 23 april 2017

Bilder från March for Science

Jag är i viss mån är benägen att instämma i den kritik som Ulf Danielsson riktar mot de svenska grenarna av March for Science - en kritik som går ut på att arrangemanget i allt för hög grad lierat sig med makten. Istället för att ur gräsrotsperspektiv varna för den inskränkta forskningspolitik som vår regering för (något som tydligt kan utläsas ur höstens forskningsproposition, och som Ulf sammanfattar med att de ser vetenskapen som "ett lydigt verktyg som skall leverera enligt beställning"), väljer man inställsamt att till talrastolen inbjuda höga företrädare för makten, inklusive forskningsminister Helene Hellmark Knutsson.

Ändå är jag glad och stolt över att ha deltagit i gårdagens världsomspännande hyllning till vetenskapen (och jag gjorde faktiskt en ansats att, då jag hade ordet, erbjuda en smula motvikt mot sagda inställsamhet, genom att kritisera den snävt instrumentella syn på vetenskapen som regeringen står för). Så här såg det ut hos oss i Göteborg:1

Många fyndiga plakat förekom, här några exempel:

Det marscherades ju som sagt även på många andra håll än i Göteborg. Här är ett exempel från Seattle, med anknytning till ett av mina favoritforskningsområden - sannolikhetsteori:

Så här långt kommen må läsaren vara förlåten om hen finner budskapen uppslupna och trevliga men tämligen oförargliga - vem kan rimligtvis ha något att invända mot detta slags vetenskapshyllningar? Well, tro det eller ej, det finns faktiskt vetenskapsfientligt lagda figurer som har det. Ett exempel är Peter Stilbs, professor emeritus i fysikalisk kemi vid KTH. En och annan läsare kanske känner igen hans namn; han och jag har haft en kylslagen relation med då och då uppblossade små gräl alltsedan han 2008 kom i skottlinjen då jag i tidskriften Folkvett skrev om klimatförnekeri. I den populära Facebookgruppen Högskoleläckan såg han sig i morse föranledd att länka till en sida med bilder (liknande de ovanstående) vilka han fann anstötliga, samt lägga till de varnande orden "Ni som deltog i marschen i går - betänk att det var denna typ av krafter ni lierade er med". Länken gick till ett färskt inlägg på den amerikanska klimatförnekarbloggen Watts Up With That (WUWT), och här är några av de bilder som tydligen såväl WUWT-bloggaren som Peter Stilbs fann anstötliga:

Roliga plakat, tycker jag! Och jag fann Stilbs upprörda reaktion på dem tillräckligt löjlig för att svara med en lätt spefull kommentar - " Om du tycker de där bilderna var hemska, Peter Stilbs, då skall du få se något om möjligt ännu värre från March for Science i Göteborg - där var vi inte nådiga mot vetenskapsförnekare av ditt slag!" - tillsammans med följande bild från min egen medverkan igår:

Fotnot

1) Foto-attribuering: De tre första bilderna är tagna av Joacim Jonsson, och den fjärde av Peter Guttorp. Ursprungen till bilderna fem, sex och sju är höljda i dunkel, medan den åttonde kommer från Chalmers kommunikations- och marknadsavdelning.

torsdag 20 april 2017

March for Science

Nu på lördag (22 april) är det dags att ge sig ut på barrikaderna, ty då går March for Science av stapeln i Washington D.C. och i hundratals andra städer. Avsikten är att "stå upp för vikten av vetenskap och att forskningsbaserad kunskap används i samhället. Särskilt poängteras att vetenskapen inte känner några gränser och att dess styrka och karaktäristik är mångfald och öppenhet". I Sverige äger March for Science rum i Luleå, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Samt naturligtvis i Göteborg, där (bland universitetsrektorer och annat prominent folk) även lilla jag finns med på talarlistan! Vi samlas på Gustav Adolfs Torg 12.00, för avmarsch 12.30 mot Götaplatsen, där manifestationen fortsätter 13.00 med diverse tal och andra framföranden.

Några av talarna på March for Science i Göteborg. Övre raden: Carl Bennet, yours truly och Bethanie Carney Almroth. Nedre raden: Stefan Bengtsson, Lena Malm och Pam Fredman.

tisdag 18 april 2017

Akademisk-frihetlig extremism

Göran Bexell är professor i etik och var under åren 2003-2008 rektor för Lunds universitet. Jag läser just nu hans bok Akademiska värden visar vägen, som handlar om begreppet universitet och hur ett universitet kan organiseras och ledas. Den har drag av självbiografi, och är intressant, om än inte fullt lika intressant som självbiografier av intellektuellt mer vildsinta figurer som exempelvis Richard Feynman, Ayaan Hirsi Ali och Torbjörn Tännsjö. Jämfört med dessa framstår Bexell som en välartad och ganska beskedlig person, utan särskilt många utmanande eller misshagliga uppfattningar, och sådan måste man naturligtvis vara om man skall nå så högt som till universitetsrektor i sin ämbetsmannakarriär. Emellertid, då jag nu nått sidan 97 finner jag att Bexell gör sig till tolk för en ståndpunkt som upprör mig tillräckligt för att jag skall stämpla den som akademisk-frihetlig extremism. Hör här:
    Det finns en inre kärna i begreppet [akademisk frihet] som inte är förhandlingsbar för ett universitet. Jag kallar den akademisk integritet. Medan akademisk frihet är ett vidare begrepp har akademisk integritet mindre omfång och står för kravet på total integritet avseende forskningens resultat, metod, publicering och i viss utsträckning dess inriktning men också för utbildningens frihet. Ingen styrning eller ens otillbörlig påverkan av politiska, ekonomiska, ideologiska eller andra ovidkommande faktorer ska få förekomma. Detta är själva kärnan i akademisk frihet och livsnerven i ett universitet. Om det uppges förlorar universitetet sin identitet, sin själ. Det är en av rektors viktigaste uppgifter att stå upp för integriteten och säga nej om den hotas. Om en regering tvingar på något som bryter integriteten är det rektors uppgift att avgå.
Detta är enligt min mening alldeles på tok. I uppräkningen av "forskningens resultat, metod [och] publicering" skulle jag, för att motviera min ståndpunkt, kunna skjuta in mig på "metod" och nämna namnet Macchiarini, varvid nog både Bexell och alla andra förstår min poäng om att påverkan utifrån på forskningens metod ibland trots allt kan vara motiverad när universitetet självt fallerar. Låt mig dock istället välja att skjuta in mig på "publicering", och oförsynt hävda att när en grupp forskare är på väg att skrida till verket med en publicering som kan förutsägas leda käpprätt mot mänsklighetens undergång eller annan global katastrof, då finns legitima skäl för en regering eller annan extern part att ingripa mot publiceringen. Och låt mig betona att detta inte är något långsökt teoretiskt resonemang från min sida; i min bok Here Be Dragons ger jag en lång rad mer eller mindre plausibla konkretiseringar av vad för slags forskningsresultat ett sådant scenario skulle kunna inbegripa.

En försvarare av den bexellska integritetsståndpunkten skulle här kunna säga att visst bör man undvika att publicera forskning som resulterar i mänsklighetens undergång, men låt det då vara upp till den enskilde forskaren eller det enskilda universitetet att göra den bedömningen, utan att exempelvis regeringen lägger sig i. Om enskilda forskare eller universiteten eller forskarsamhället som helhet uppvisade det slags mognad och klokskap som krävs för att hantera sådana frågor, då skulle det försvaret måhända duga, men för mig står det alldeles klart att såväl enskilda forskare som universiteten och forskarsamhället som helhet brister i fråga om den erforderliga mognaden och klokskapen. För en antydan om dessa brister, se t.ex. följande passage från sidan 4 i Here Be Dragons:
    Creation (or recreation) of deadly viruses immediately springs to mind as a case for concern. In 2005, a group of US scientists announced that they had reconstructed the Spanish Flu virus that in 1918 and 1919 had killed maybe 50 million people. Their publication generated significant controversy about safety issues concerning both the laboratory work and the publication of their findings.9 A recent similar controversy concerned the release of details about the laboratory-based mutation of a bird flu virus to make it transmissible between mammals.10 Here, a US government biosecurity advisory board initially advised that the papers be censored before publication, but later changed their mind on the grounds that "it had heard new evidence that sharing information about the mutations would help in guarding against a pandemic" and that "the data didn't appear to pose any immediate terrorism threat".11 The revised papers were then published in full. At the time of the controversy, one microbiologist interviewed in a TV news broadcast12 defended the publication by pointing out that terrorists lack the technological infrastructure to exploit the research findings on the bird flu mutation. Be that as it may, the argument is flawed, because once the findings are published they are irreversibly out there, and we need to be worried not only about whatever infrastructure terrorists have now, but also what they may possess 10 years from now, or 20, or 50. (It may of course be that the microbiologist had access to a careful study showing that no such threat was forthcoming, but that seems unlikely.)

    9) von Bubnoff (2005), van Aken (2007).

    10) Yong (2012), Ritter (2012).

    11) Ritter (2012).

    12) Unfortunately, I have not been able to retrieve a more specific reference.

Säkert kommer en del läsare att tycka att jag är orättvis som dömer ut Bexells ståndpunkt om akademisk integritet som extremism, då det ju handlar om synpunkter som var och varannan någorlunda allmänakademiskt engagerad forskare skulle kunna häva ur sig. Och ja, jag medger här att jag tagit mig en retorisk frihet genom att avvika något från den gängse betydelsen av extremism som en kraftig avvikelse från det normalt förekommande spektrat av åsikter. (Om den bexellska ståndpunkten är den vanliga, vilket jag faktiskt tror är fallet, då kan man ju hävda att det är jag snarare än han som är extremist.) Vad jag menar här är snarare en kraftig avvikelse från vad som är rimligt att anse, eller från vad en klok och välinformerad person skulle komma fram till efter tillräcklig reflektion i frågan.

Jag skall träffa Göran Bexell imorgon, i anslutning till att han på Göteborgs universitets Naturvetenskapliga fakultet ger ett seminarium över ämnet Kollegialitet, akademiskt ledarskap och akademiska värden, och det skall bli intressant att höra hur han ställer sig till denna fråga. Gissningsvis kommer han att ge mig rätt i att forskare och universitet inte bör tillåtas publicera forskning som medför stor risk för mänsklighetens undergång eller liknande global katastrof, men framhålla att det inte var den sortens situationer han avsåg i sitt tal om akademisk integritet. Nåväl, det vore ju bra, men om han öppnar för sådana undantag borde han inte använda kompromisslösa formuleringar om "inte förhandlingsbar", "total integritet" och "Ingen styrning [...] ska få förekomma".

fredag 7 april 2017

Tännsjös självbiografi

Det mesta som Torbjörn Tännsjö skriver är läsvärt, men jag vill lägga ett extra gott ord för hans nyutkomna självbiografi Vänsterdocenten.1 Inledningsvis förklarar han sin uppskattning för intellektuella biografier, och den här boken är verkligen en sådan. Det är i första hand de idéer som sysselsatt honom som står i fokus, inte hans privatliv; av boken framgår att han gift sig mer än en gång och fått mer än två barn, men det är händelser som skymtar förbi i förbifarten, och i ingetdera fallen tycker jag mig ha kunnat utläsa något klart besked om det exakta antalet. Idéerna som behandlas faller mestadels i endera av två kategorier (även om överlappet är icketrivialt), nämligen de som rör hans profesionella gärning som akademisk filosof, och de som rör hans engagemang i den svenska vänsterrörelsen.

Utan tvekan är det den första kategorin av idéer jag har lättast att begripa. Det är inte så att jag delar alla Tännsjös filosofiska ståndpunkter (den moraliska realism han vurmar för har jag nog aldrig omfattat, åtminstone inte i vuxen ålder), men han uttrycker och försvar dem med klarhet och skärpa. Vi får ta del av hur han tänkt kring frihet, yttrandefrihet och demokrati, vi får en rejäl dos utilitarism, liksom därtill en gnutta religionsfilosofi, en intressant djupdykning i ondskans natur, och en förklaring till hans 180-gradersomsvängning i frågan om personlig integritet och privatliv. Det är också med stor behållning som jag tar del av skildringarna av livet och verksamheten på Stockholms universitets filosofiska institution på 1970-talet, och boken blir till en för mig värdefull brygga mellan den tid som skildras i Svante Nordins Ingemar Hedenius-biografi (ytterst läsvärd även den!) och vår egen. Tongivande i den äldre generationen på den tiden var Anders Wedberg och Harald Ofstad. Den förre av dessa har något av idolstatus hos mig i kraft av sin filosofihistoria, och därför var det extra sorgligt att ta del av hur illa hans bana slutade, i samband med införandet av institutionsdemokrati på filosofiska institutionen:
    Den personligen välsinnade och på många sätt tålmodige Anders Wedberg, bruten av [sjukdomssviter] men fortfarande i tjänst, inte bara som professor, utan olyckligtvis också som prefekt [...], klarade inte av att lära sig denna för honom okända umgängesform. Vad som för de flesta människor bara skulle ha varit en irriterande episod, blev för Wedberg en personlig katastrof. Han lät sig dras med i en absurd cirkus, med möten som kunde vara tolv timmar i sträck (jag satt själv ordförande vid ett sådant - det ogiltigförklarades senare) och JO-anmälningar som gav upphov till nya möten där man ändlöst diskuterade spetsfundiga frågor om vem som egentligen var prefekt en viss vecka under sist förlidna sommar.

    Styrelsens majoritet ville driva igenom vissa smärre ändringar i organisationen av ämnet teoretisk filosofi, vilket skulle gynna icke disputerade lärare. [...] Wedberg motsatte sig förslaget bestämt. Majoriteten svarade med att söka formella fel i Wedbergs ämbetsutövning. Wedberg svarade med att skriftligen försvara sig. Enstaka företrädare för majoriteten producerade nya anklagelseskrifter. Ett kollektivt vanvett grep omkring sig. Högre instanser vid universitetet inträdde, Harald Ofstad och Lars Bergström övertog växelvis ansvaret för prefektsysslan, institutionens självstyrelse upphävdes, men den onda spiralen av anklagelser och motanklagelser bröts inte förrän Anders Wedberg avled. [s 198-199]

Denna och andra skildringar Tännsjö bjuder på av det konfliktfyllda akademiska livet under 1970-talet tjänar som en nyttig påminnelse för en sådan som mig, som har en lätt kverulantisk tendens att motsätta mig de nya vindar som blåser i universitetssverige och tycka (felaktigt) att allt var bättre förr.

Jämfört med den akademiska och filosofiska sidan av den tännsjöska idévärlden finner jag den vänsterpolitiska mer svårsmält. Troligen är det helt enkelt så att jag saknar den förkunskap om 68-rörelsens alla grupperingar och fraktioner som Tännsjö förutsätter att läsaren skall ha. Kanske hade det hjälpt om han inkluderat en ordlista med korta förklaringar till de grundläggande ismerna och vad som skiljer dem åt: socialism, kommunism, rådssocialism, marxism, trotskism, leninism, stalinism, maoism och det ena med det tredje. Jag saknar (åtminstone just nu) det tålamod som krävs för att utan ledsagare ta reda på allt detta: när jag läser om X-ismen att den uppstod som reaktion på en Y-ism som ansågs alltför starkt influerad av Z-ism, då sträcker jag uppgivet händerna i luften och tänker att det här är nog fan inte värt besväret, nog för att jag kan ställa upp på idéer om solidaritet och social rättvisa, men allt det här revolutionsromantiska snacket, var inte det mest bara dumheter?

Mot slutet av boken lättar den politiska dimman något, och det är med stort utbyte jag tar del av kapitlen om Tännsjös "skamliga resor" (hans egen kapitelrubrik, om hur han reste som representant för svensk akademi och svensk vänster till bland annat Nordkorea och DDR), och om arbetet med Vänsterpartiets nya idéprogram efter murens fall. Han avslutar boken med en utsökt cliffhanger inför vad som tydligen skall bli en andra del av självbiografin:
    Det är sensommar, 1989. Jag står i begrepp att resa till Helsinfgors med två av mina barn, Josef och Olga. Telefonen ringer just innan vi ska ge oss av. Det är från Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Har jag läst i tidningarna om Alf Svenssons utspel? Det har jag inte. Då får jag veta:

    Alf Svensson, ledare för Kristdemokraterna, har krävt att du ska avsättas från din docentur vid Stockholms universitet. Har du någon kommentar?

Fotnot

1) Förutom att ha läst boken var jag även med vid boksläppet den 15 mars i år, då Tännsjö förde ett både intressant och trivsamt samtal om boken med Erik Helmerson. Det spelades in, och 48:05 in i videon ställer jag en publikfråga och får svar av både Tännsjö och Helmerson; möjligen kan en eller annan läsare inför speciellt Helmersons svar nicka och tänka att där minsann fick väl den där Häggström sig en välförtjänt läxa. Måhända får jag anledning att återkomma i frågan.

lördag 1 april 2017

Aprilnyheter

Man kan tycka att aprilskämtens tid skulle vara förbi, nu när fenomen som alternative facts slagit igenom stort, och uttryck som fake news slungas hämningslöst hit och dit, även från högsta politiska ort. Jag menar dock att satiren fortfarande har en viktig roll att spela, och att just aprilskämtet i vissa fall kan erbjuda en effektiv form åt satiren (trots de svårigheter som Poes lag erbjuder). Den gråmulna aprildag som är idag har jag hittat ett par fina exempel i de delar av Internet där jag brukar husera.

*

Det första exemplet står min Uppsalainitiativskollega Lars Karlsson för. Han har läst en insändare i Upsala Nya Tidning undertecknad av det klimatförnekarnätverk som lagt sig till med den orwellskt klingande benämningen Klimatsans, och liksom jag finner han det ohyggligt tröttsamt hur klimatförnekare ogenerat fortsätter att återanvända sedan länge vederlagda tramsargument. Svaren på dylikt tenderar att bli lika repetitiva, men för att ge en liten gnutta originalitet och nytändning åt sitt svar på insändaren väljer Lars denna gång att ge det aprilskämtets form, och låtsas kapitulera inför klimatförnekarnas fortsätt-tugga-om-samma-gamla-trams-taktik och göra avbön från den linje av försvar för seriös klimatvetenskap som vi hittills drivit på Uppsalainitiativet. Här är en typisk passage från Lars färska inlägg:
    Vi har skrivit dumheter om koldioxidens roll som förstärkande faktor vid övergångarna mellan glacialer och interglacialer, dvs kalla och varma perioder under istiden. Men Klimatsans visar hur fel vi har haft:

    "Professor Ole Humlum, Oslo, visade att temperaturen generellt stiger innan halten koldioxid ökar. IPCC har förväxlat orsak och verkan."

    Vi har försökt komma med krångliga förklaringar om att påverkan kan gå åt båda hållen: uppvärmning får haven att avge koldioxid, koldioxid orsakar uppvärmning. Vi borde ha insett att världen aldrig kan vara så komplicerad. Det måste vara antingen det ena eller det andra, men det kan inte vara båda två. Annars skulle det vara som att mer pengar på ditt bankkonto ger dig mer ränta, och mer ränta ger ännu mer pengar på kontot. Men så funkar det helt enkelt inte. Vi ber om ursäkt för vår pinsamma logiska kullerbytta.

*

Det andra exemplet är en rapport rubricerad On the Impossibility of Supersized Machines, av en lång rad författare inklusive här på bloggen välkända namn som Anders Sandberg och Max Tegmark. Frågan de behandlar är den om huruvida det är möjligt att bygga maskiner som är större än människor. De tar avstamp i de populärkulturella föreställningar, drivna av verk som Frankenstein, Transformers, Godzilla och Terminator, vilka gör gällande inte bara att det är möjligt, utan också att det kan bli mycket farligt. Detta vederläggs effektivt i en lång rad argument vilka tagna ett och ett räcker för att övertyga om att sådana maskiner inte är möjliga, och tillsammans blir deras argumentationskraft överväldigande. Så här skriver författarna i rapportens inledning:
    It does not help that in recent years a number of computer scientists, philosophers, and other academics have publicly lent credence to the possibility of supersized machines. There has been no shortage of media coverage of these figures' pronouncements.1

    However, perhaps fortunately, all predictions of a coming age of supersized machines are fundamentally misguided. We present seven distinct arguments, each of which succceds to show that supersized machines are impossible.2

    1) In addition, it has become very common for articles on recent trends in computer science to use terms such as "big data" and "massive neural networks" in ways that are likely to be misinterpreted. Reading these articles, even ones that appear in highly reputable newspapers, it is often unclear whether their authors are aware that the use of size language in these contexts is purely metaphorical.

    2) It is worth clarifying that there are, of course, systems today that appear to exceed human size in narrow dimensions. Lamp posts are one example. The predictions that we are considering concern some more general notion of largeness.

Den som är någorlunda bekant med hur argumenten brukar låta för ståndpunkten att det inte går att bygga en artificiell intelligens som i termer av allmänintelligens överglänser människan, kommer att känna igen sig i varje stycke och näst intill varje mening i den elegant framställda On the Impossibility of Supersized Machines.

onsdag 29 mars 2017

Kort kommentar om matematikutbildning med anledning av Göran Lambertz söndagsintervju

Senaste avsnittet av P1:s söndagsintervju med den från sin post som justitieråd i Högsta domstolen nypensionerade Göran Lambertz blev ett mycket intressant program, mycket tack vare dennes faiblesse för generös självreflektion och självkritik (dock, vad det verkar, inte utan vissa blinda fläckar). Rekommenderad lyssning!

Bland allt intressant som sades skall jag här kort skjuta in mig på en enda sak, nämligen vad Lambertz, som tycks ha varit en exemplarisk skolelev och ständigt bäst i klassen, i intervjun väljer att framhålla som sin allra största styrka under skolåren. 15:07 in i programmet meddelar han:
    Matematik var alltid mitt bästa skolämne.
För den som känner till hur gruvligt han i sin bok Quickologi från 2015 gick bort sig i sina egenpåhittade matematiska irrgångar (se min recension av boken, och en del av den efterföljande diskussionen) kan detta förefalla förvånande. Jag ser dock ingen anledning att betvivla hans självbiografiska uppgift om bästa skolämne. Istället gör jag två reflektioner:
    1. Någon gång kring millennieskiftet kom jag i samspråk med Stefan Nilsson, professor i zoofysiologi vid Göteborgs universitet, som ventilerade sina fördomar om matematikämnet genom att säga till mig något i stil med att "det måste vara annorlunda att undervisa i ett ämne där elevernas prestationer inte avgörs av hårda studier utan av talang". Jag blev så bestört - inte för att jag inte skulle ha hört den felaktiga fördomen1 förut, utan för att Nilsson vid tiden för samtalet var dekanus för den fakultet vid Göteborgs universitet som bland annat ansvarar för matematikerutbildningen - att jag närmast tappade målföret. Hujedamig att en person som har matematikerutbildning inom sitt ledningsansvar har en så felaktig och samtidigt ur utbildningssynpunkt fruktlös och destruktiv syn på matematikämnet! Fördomen är inte ovanlig, men kanske (tänker jag idag) kan exemplet Lambertz tjäna som illustration till att talang inte på långa vägar räcker för att göra en bra matematiker. Den som inte sedan gymnasieåren (vilka ägde rum för många decennier sedan) träffat på matematiken är, hur talangfull han än må vara, helt enkelt inte lämpad att utveckla ny matematisk teori eller utmejsla avancerade tillämpningar.

    2. Jag kan tänka mig att den matematiktalang som Lambertz uppvisade som ung faktiskt kan ha bidragit till hans matematidebacle anno 2015. Ty om han delar den nilssonska fördomen om matematiken, så är det ju inte konstigt om han, när han författade Quickologi, kände att hans matematiktalang borgade för att hans matematiska äventyrligheter skulle bli bra, och att konsultation av expertis inom ämnet (sådana som kastat bort åratal av hårda studier på det) inte kunde väntas ge något av värde.

Fotnot

1) Som med många felaktigheter har även denna ett litet korn av sanning: jag vill inte förneka att talang tycks ha betydelse för om en person skall nå framgång i matematikämnet. Fullkomligt felaktig är däremot föreställningen att hårt arbete och flitiga studier i ämnet skulle sakna sådan betydelse.

lördag 25 mars 2017

Om sexuella trakasserier vid universitet

John Searle är en uppburen nutida amerikansk filosof som verkar ha egenheten att han, snart sagt varje gång han sätter ned foten i en minsta lilla brännande filosofisk fråga, har tokfel.1 Enskilda fall av detta fenomen har jag kommenterat exempelvis i bloggposter med rubriker som Om Humes lag och Searles motexempel, Can a robot be conscious och John Searle tänker fel rörande AI-risk.

Nu har Searle hamnat i hetluften på ett annat vis, nämligen som förövare i vad som verkar vara ett allvarligt fall av sexuella trakasserier vid det universitet där han verkat i närmare 60 år, UC Berkeley.2 Saken blir inte bättre av att detta (enligt nyhetsrapporteringen) inte är det första fallet av sexuella trakasserier med Searle som förövare, eller av att universitetet tycks ha haft kännedom om tidigare fall utan att vidta åtgärder.

Ej heller blir den bättre av att fenomenet med manliga universitetsprofessorer som uppträder på detta djupt oanständiga vis mot yngre kvinnliga medarbetare och studenter (vilket ofta resulterar i att offren nödgas ge upp sina akademiska karriärer) förefaller väldigt utbrett.3 För en initierat och mycket kraftfullt vittnesmål om fenomenet rekommenderar jag å det varmaste geokemisten Hope Jahrens text She Wanted to Do Her Research. He Wanted to Talk ‘Feelings’.

Fotnoter

1) Den evidens jag har för detta består i att han och jag tenderar att ha diametralt motsatta uppfattningar i detta slags frågor. En alternativ tolkning (som jag dock tror mindre på) av denna evidens skulle kunna vara att han har rätt och att det är jag som har tokfel.

2) Här tvingar jag mig själv att påminna mig att Searles unkna privatliv naturligtvis inte har någon bäring alls på hållbarheten i hans filosofiska teser.

3) En kommentar av matematikprofessorn Igor Rivin illustrerar vilka slags motbjudande 1900-talsvärderingar som ännu förekommer vid universiteten: "Notice that she was paid $4K/month as a graduate assistant in philosophy. That seems completely out of the realim of reasonable, and I am sure she knew something else was expected." Klassisk victim-blaming, och den som söker kan lätt finna mer av den varan.

fredag 24 mars 2017

Lögntruten i Linköping

Ingemar Nordin (professor i filosofi vid Linköpings universitet, och en av de drivande krafterna i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet) och jag är inte de såtaste vänner precis. Att han har ett horn i sidan till mig är väl för all del förståeligt, med tanke på bloggposter som Antivetenskaplig irrpropaganda i USA och i Linköping och Hur okunnig och korkad kan en professor i vetenskapsfilosofi bli, i vilka jag kritiserar honom hårt och utan något skyddande lager av diplomatisk fetvadd. Jag skulle dock aldrig förfalla till att ljuga om honom, såsom han gör om mig. I en kommentar häromdagen på Stockholmsinitiativets blogg (den som tidigare hette The Climate Scam, men som för några år sedan döptes om till det orwellskt klingande Klimatupplysningen) skriver Nordin så här:
    Jag har aldrig sett ett enda sakligt argument i klimatfrågan från Häggström, bara personangrepp, guilt by association och auktoritetsargument.
Det här är lögn. Det enda lilla kornet av sanning är att jag insett att i en så komplex fråga som den om klimatet, där det är helt omöjligt för lekmannen att få detaljerad insikt i hela det vetenskapliga kunskapsläget, så är det angeläget att gå vidare från det rena dissekerandet av sakfrågor till att mer övergripande reda ut vilka källor som är pålitliga och vilka som inte är det - att skilja seriös vetenskapsinformation från exempelvis det slags vetenskapsförnekeri som Nordin representerar.1 Men det där med frånvaron av sakliga argument i klimatfrågan, det är (excuse my French) rent jävla hittepå.

Som motexempel till Nordins påstående skulle jag till exempel kunna anföra att Kapitel 2 i min senaste bok Here Be Dragons är sprängfyllt av sådana argument. Detsamma gäller den vetenskapliga uppsatsen Equilibrium climate sensitivity in light of observations over the warming hiatus (Nature Climate Change 5 (2015), 449-453). Detsamma gäller Avsnitt 3 i Why the empirical sciences need statistics so desperately (European Congress of Mathematics, Krakow, 2-7 July, 2012, European Mathematical Society Publishing House, pp 347-360). Och detsamma gäller även en lång rad populärt hållna bloggposter, av vilka Om istider, klimatförändringar och återkopplingar; Om geoengineering; Koldioxid och procentsiffror; Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan; och 400 ppm bara är några.

Inför alla dessa exempel skulle Nordin dock kunna säga något i stil med "oj, den där kände jag inte till", och på så vis komma undan anklagelsen om medveten lögn. Låt mig därför istället nämna en annan text, med ett generöst knippe av sakliga argument i klimatfrågan, som jag faktiskt vet med säkerhet att Nordin tagit del av, nämligen min uppsats Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet, publicerad i tidskriften Folkvett 4/2008. Hur kan jag vara så säker på att Nordin har tagit del av den? Jo, han svarade faktiskt på den i påföljande nummer av Folkvett.2

Fotnoter

1) Jag utvecklar detta bland annat i texter som Vem kan man lita på och Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen: fallet Dyson.

2) Vad sakargument beträffar var det dock ett ganska eländigt svar från Nordins sida, vilket jag påvisade i min avslutande replik i samma nummer.

söndag 19 mars 2017

Brevväxling med Ortmark

Igår var det exakt tre år sedan jag publicerade bloggposten Om Åke Ortmark, och för den händelse någon ännu intresserar sig för ämnet kan jag meddela att Ortmark och jag fortfarande har sporadisk kontakt i brevväxlingar, vilka utan undantag urartar i ömsesidig vresighet och irritation.

Låt mig bjuda på det senaste exemplet, med start i följande ebrev från den 9 mars. Ämnet i Subject-raden har ingen uppenbar koppling till vad vi talar om, men ebrevet ifråga följde på en skriftväxling som började med att Ortmark skrev till mig (med anledning av min bloggpost Parlamentariskt samarbete förr och nu den 1 mars) och försvarade Anna Kinberg Batras utsträckta hand till Sverigedemokraterna, med argumentet att de rödgrönas planer på "socialisering av produktionsmedlen" till varje pris behöver stävjas. Diskussionen gled (som så ofta) över på klimatfrågor, där vi ser på varandras ståndpunkter med ömsesidig misstro och avsmak. Ortmark frågade upprepade gånger om vad jag ansåg om Ivar Giaevers olika utspel i klimatfrågan, vilket jag till en början ignorerade eftersom den giaeverska retoriken utgörs av samma slags primitiva klimatförnekarpropaganda som den som levereras av Ortmarks kompisar i Stockholmsinitiativet, och vad jag anser om det senare är han redan väl bekant med. När han emellertid upprepade sin fråga ännu en gång så kom jag att anta att han fäste särskilt avseende vid att Giaever är Nobelpristagare, varför jag lade en del krut på att förklara varför man inte skall fästa något överdrivet avseende vid det förhållandet i bedömningen av Giaevers uttalanden om klimatfrågan.
    From: Olle Häggström
    Sent: Thursday, March 9, 2017 18:18
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Åke

    Du frågar efter antalet böcker av dig jag läst. Jag tror att svaret är ett, ty den enda jag kan påminna mig är "Ja-sägarna". Det är nog inemot 20 år sedan jag läste den, så jag har den inte längre i särskilt tydligt minne, men jag har för mig att jag uppskattade den.

    Vidate tar du åter på dig att utvärdera mina kvaliteter som forskare, och du får åter förlåta min ärlighet men jag finner det lätt löjeväckande att du anser dig ha kompetens att göra det. Jag gissar att ditt påstående om att jag "saknar den distans och nyfikenhet som man kräver av en forskare" syftar på att jag inte skulle intressera mig för texter av klimatförnekare som exempelvis Ivar Giaever, Lars Bern eller Peter Stilbs. Den kritiken träffar fullständigt fel, ty jag vågar påstå att jag lagt mer tid än säkert 99% av alla seriösa forskare på att ta del av klimatförnekartexter och att söka vaska fram eventuell välgrundad substans och klokskap ur dessa. Då sådan substans inte står att finna lastar du mig för det, men det är fel, ty det är textförfattarna själva som bär ansvaret för denna avsaknad.

    Just Giaever verkar du fästa extra stort avseende vid, då du i mail efter mail frågar vad jag tycker om honom. Så låt mig svara rakt och oförblommerat: i klimatfrågor uppträder han som en bisarr charlatan.

    Du tycks tro att ett Nobelpris är ett slags kvalitetsstämpel som garanterar att pristagaren uttalar sig med kunskap och klokskap även utanför sin smala expertis (i detta fall fasta tillståndets fysik, ett område som i stort sett inte har någon koppling alls till klimatvetenskapen). Men så är det ju inte: Nobelpris utdelas för specifika insatser, och bredare personlighetsegenskaper spelar mycket liten roll i priskommitteernas arbeten. Det finns många forskare på alla nivåer som tappar huvudet av sina egna framgångar och tror sig att med egna hemmagjorda intuitiva överväganden kunna övertrumfa ett helt vetenskapsområdes resultat - utan att ens vara särskilt pålästa om vetenskapsområdet ifråga. Ett Nobelpris är (som vi ser i fallet Giaever) ingen garanti mot sådan megalomani; tvärtom tror jag att det i vissa fall kan förvärra den. Giaevers argumentation höjer sig ju knappt ens över den erbarmeliga och vetenskapsfientliga retoriken hos dina kompisar i Stockholmsinitiativet.

    Olle

Ortmarks svar på detta inleds med en besynnerlig plumphet, och fortsätter med en rad andra underligheter, men också något som ser ut som ett medgivande (i skarp kontrast mot hans tidigare linje) att jag kanske trots allt kan mer än han om klimatvetenskap och att han därför kan ha en del att lära av mig.
    From: Åke Ortmark
    Sent: Saturday, March 11, 2017 13:34
    To: Olle Häggström
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Olle,

    Hur kan jag använda dig? Vad kan jag lära mig? Jag vill inte bara ha inblick i ett psyke som på vissa sätt är intressant. Jag vill också ambitiöst lära mig mer om sakfrågorna. Jag bortser från din mästrande ton. Du säger t ex att jag skulle tro att ett Nobelpris är en "kvalitetsstämpel". Löjligt. Jag har levt en stor del av mitt liv i sällskap med framstående forskare. Jag har läst Popper och Häggström. Jag vet en hel om hur det så kallade snacket brukar gå i vetenskapliga kretsar. Hur man jagar "sanningen".

    Ja, jag undrar vad du anser om Giaever. Du avfärdar honom bara som "bisarr charlatan". Men det väsentliga med honom är att han verkar basera sina ståndpunkter på siffermaterial (temperaturer etc. Fallet Grönland etc). Mitt råd är att du söker dig fram längs en sådan väg. Det skulle göra intryck på mig om du kunde påvisa att den temperaturstatistik etc han lägger fram är missvisande eller felltolkad. Du kanske inte har tid att undervisa bara mig. Skriv då en artikel, tack! Kan ev bli lite självbiografisk, med rubriken "Som geni bland charlataner".

    Hälsningar
    Åke

Detta fick mig att med stigande irritation raskt fyra av två ebrev. Först detta:
    From: Olle Häggström
    Sent: Saturday, March 11, 2017 13:52
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Åke

    Jag har inte för avsikt att ställa upp som din privatlärare. Jag finner som regel undervisning stimulerande, men inte i de sällsynta fall då mina studenter (som du) gör aktivt motstånd mot att lära sig, och lägger allt sitt krut på att bjäbba emot. Någon utförlig skriftlig redogörelse för Giaevers stollerier (vilka inkluderar körsbärsplockning av enbart de enskilda datamängder som råkar passa hans agenda) tänker jag inte ödsla tid på, utan hänvisar dig istället till en utmärkt bloggpost av den framstående och seriöse klimatforskaren Dana Nuccitelli: https://www.skepticalscience.com/ivar-giaever-nobel-physicist-climate-pseudoscientist.html

    Denna skulle kunna utgöra en bra ingång om du faktiskt menar allvar med att (väldigt senkommet) lära dig något om sakfrågorna. Kapitel 2 i min bok Here Be Dragons kan eventuellt tjäna samma syfte, men ännu bättre vore nog om du rullade upp skjortärmarna och tog tag i att läsa David Archers ypperliga bok Global Warming: Understanding the Forecast.

    Olle

Och sedan detta:
    From: Olle Häggström
    Sent: Saturday, March 11, 2017 14:16
    To: Åke Ortmark
    Subject: Re: Åke om SD

    PS
    Med tanke på din förkärlek för att undervisa mig i fråga om tonfall är du förbluffande otrevlig. Med ditt sarkastiska förslag om att jag borde skriva en självbiografisk text rubricerad "Som geni bland charlataner" missförstår du alldeles min position. Det behövs sannerligen ingen genialitet för att se Giaevers bluffmakeri - en någorlunda bildningsnivå inom naturvetenskap, i kombination med en sund dos källkritik, räcker gott.

    Olle

Ortmark fick sista ordet, och förmodligen tycker han att han fick till det dräpande:
    From: Åke Ortmark
    Sent: Saturday, March 11, 2017 14:44
    To: Olle Häggström
    Subject: Re: Åke om SD

    Hej Olle,

    Jag förutsåg (vilket måste ha framgått) att du inte vill ställa upp som min privatlärare. Du vill ha en större publik. Därför föreslog jag en artikel. En privatlärarfunktion har du för övrigt redan fullgjort, alltså genom att ge mig intressanta referenser.

    Åke

lördag 11 mars 2017

Appearing on the Seeking Delphi podcast

American news reporter, public relations expert and futurist Mark Sackler recently launched his podcast Seeking Delphi, devoted to future studies. In the latest episode, he talks to me about climate change, artificial intelligence, extraterrestrials, and other topics from my book Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity.

onsdag 1 mars 2017

Parlamentariskt samarbete förr och nu

Jag ogillar de uttalanden från diverse moderata politiker som i Anna Kinberg Batras fotspår ger principiella försvar för samarbete med Sverigedemokraterna. Nu senast, i SVT:s Rapport i förrgår, den moderata gruppledaren Olle Lindström i Boden:
    Vi kan inte utesluta eller frysa ut ett parti som är invalt i Riksdagen. Jag fördömer det totalt därför att det är en form av mobbing som har pågått.
(Se 04:53 in i programmet på SVT Play.)

Om Lindström med flera verkligen menar allvar med den sortens principiell argumentation, så betyder det i konsekvensens namn att de menar att exempelvis även det tyska Centrumpartiets uppvisade samarbetsvilja gentemot det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet 1932-1933 var ett föredömligt och bra agerande. För man skall inte mobba demokratiskt invalda riksdagspartier!

Så kan inte rimligtvis Lindström med flera moderater verkligen tycka (väl?), och jag bedömer därför deras principiella argumentation som oärlig. Jag är för en rak och ärlig debatt, och tycker därför att det vore bättre om de valde att rakryggat meddela de verkliga skälen för sin ståndpunkt, troligtvis något i stil med följande:
    Vi tycker sämre om socialdemokratisk och rödgrön politik än om sverigedemokratisk, och ser därför kampen mot den rödgröna regeringen som överordnad de smärre meningsmotsättningar vi har med Sverigedemokraterna, vilkas bruna ideologi och sakpolitiska program vi står tillräckligt nära för att motivera ett samarbete.

fredag 24 februari 2017

Om faktaresistens i Stockholm

Igår var jag1 närvarande vid ett i mitt tycke givande seminarium i Stockholm om det fasansfullt aktuella ämnet faktaresistens2. Detta samarrangemang av Institutet för framtidsstudier och Vetenskapsrådet bjöd på utmärkta föredrag av Åsa Wikforss och Jesper Strömbäck, följt av dito paneldiskussion. Här är videoupptagningen från seminariet:

Fotnoter

1) Jag, jag, jag... I linje med den egocentriska inriktningen på denna blogg meddelas härmed att jag ställde en av publikfrågorna vid seminariet, och att det i videon från 1:02:40 och 20 sekunder framåt går att njuta av min röst och åsynen av min imponerande ryggtavla.

2) Jag viker mig för terminologin i seminariets rubrik "Har vi blivit mer faktaresistenta?", trots att jag finner Åsas argumentation (cirka 7 minuter in i videon) för att vi bör tala om kunskapsresistens hellre än faktaresistens övertygande.

måndag 20 februari 2017

Vulgopopperianism

I have sometimes, in informal discussions, toyed with the term vulgopopperianism, although mostly in Swedish: vulgärpopperianism. What I have not done so far is to pinpoint and explain (even to myself) what it means, but now is the time.

Karl Popper (1902-1994) was one of the most influential philosophers of science of the 20th century. His emphasis on falsifiability as a criterion for a theory to qualify as scientific is today a valuable and standard part of how we think about science, and it is no accident that, in the chapter named "What is science?" in my book Here Be Dragons, I spend two entire sections on his falsificationism.

Science aims at figuring out and understanding what the world is like. Typically, a major part of this endeavour involves choosing, tentatively and in the light of available scientific evidence, which to prefer among two or more descriptions (or models, or theories, or hypotheses) of some relevant aspect of the world. Popper put heavy emphasis on certain asymmetries between such descriptions. In a famous example, the task is to choose between the hypothesis
    (S1) all swans are white
and its complement
    (S2) at least one non-white swan exists.
The idea that, unlike (S2), (S1) is falsifiable, such as by the discovery of a black swan, has become so iconic that no less than two books by fans of Karl Popper (namely, Nassim Nicholas Taleb and Ulf Persson) that I've read in the past decade feature black swans on their front page illustrations.

The swan example is highly idealized, and in practice the asymmetry between two competing hypotheses is typically nowhere near as clear-cut. I believe the failure to understand this has been a major source of confusion in scientific debate for many decades. An extreme example is how, a couple of years ago, a Harvard professor of neuroscience named Jason Mitchell drew on this confusion (in conjunction with what we might call p≤0.05-mysticism) to defend a bizarre view on the role of replications in science.

By a vulgopopperian, I mean someone who
    (a) is moderately familiar with Popperian theory of science,

    (b) is fond of the kind of asymmetry that appears in the all-swans-are-white example, and

    (c) rejoices in claiming, whenever he1 encounters two competing hypotheses one of which he for whatever reasons prefers, some asymmetry such that the entire (or almost the entire) burden of proof is on proving the other hypothesis, and insisting that until a conclusive such proof is presented, we can take for granted that the preferred hypothesis is correct.

Jason Mitchell is a clear case of a vulgopopperian. So are many (perhaps most) of the proponents of climate denialism that I have encountered during the decade or so that I have participated in climate debate. Here I would like to discuss another example in just a little bit more detail.

In May last year, two of my local colleagues in Gothenburg, Shalom Lappin and Devdatt Dubhashi, gave a joint seminar entitled AI dangers: imagined and real2, in which they took me somewhat by surprise through spending large parts of the seminar attacking my book Here Be Dragons and Nick Bostroms's Superintelligence. They did not like our getting carried away by the (in their view) useless distraction of worrying about a future AI apocalypse in which things go bad for humanity due to the emergence of superintelligent machines whose goals and motivations are not sufficiently in line with human values and promotion of human welfare. What annoyed them was specifically the idea that the creation of superintelligent machines (machines that in terms of general intelligence, including cross-domain prediction, planning and optimization, vastly exceed current human capabilities) might happen within forseeable future such as a century or so.

It turned out that we did have some common ground as regards the possibility-in-principle of superintelligent machines. Neither Shalom or Devdatt, nor myself, believe that human intelligence comes out of some mysterious divine spark. No, the impression I got was that we agree that intelligence arises from natural (physical) processes, and also that biological evolution cannot plausibly be thought to have come anywhere near a global intelligence optimum by the emergence of the human brain, so that there do exist arrangements of matter that would produce vastly-higher-than-human intelligence.3 So the question then is not whether superintelligence is in principle possible, but rather whether it is attainable by human technology within a century or so. Let's formulate two competing hypotheses about the world:
    (H1) Achieving superintelligence is hard - not attainable (other than possibly by extreme luck) by human technological progress by the year 2100,
and
    (H2) Achieving superintelligence is relatively easy - within reach of human technological progress, if allowed to continue unhampered, by the year 2100.

There is some vagueness or lack of precision in those statements, but for the present discussion we can ignore that, and postulate that exactly one of the hypotheses is true, and that we wish to figure out which one - either out of curiosity, or for the practical reason that if (H2) is true then this is likely to have vast consequences for the future prospects for humanity and we should try to find ways to make these consequences benign.

It is not a priori obvious which of hypotheses (H1) and (H2) is more plausible than the other, and as far as burden of proof is concerned, I think the reasonable thing is to treat them symmetrically. A vulgopopperian who for one reason or another (and like Shalom Lappin and Devdatt Dubhashi) dislikes (H2) may try to emphasize the similarity with Popper's swan example: humanly attainable superintelligent AI designs are like non-white swans, and just as the way to refute the all-swans-are-white hypothesis is to exhibit a non-white swan, the way to refute (H1) here is to actually build a superintelligent AI; until then, (H1) can be taken to be correct. This was very much how Shalom and Devdatt argued at their seminar. All evidence in favor of (H2) (this kind of evidence makes up several sections in Bostrom's book, and Section 4.5 in mine) was dismissed as showing just "mere logical possibility" and thus ignored. For example, concerning the relatively concrete proposal by Ray Kurzweil (2006) of basing AI-construction on scanning the human brain and copying the computational structures to faster hardware, the mere mentioning of a potential complication in this research program was enough for Shalom and Devdatt to dismiss the whole proposal and throw it on the "mere logical possibility" heap. This is vulgopopperianism in action.

What Shalom and Devdatt seem not to have thought of is that a vulgopopperian who takes the opposite of their stance by strongly disliking (H1) may invoke a mirror image of their view of burden of proof. That other vulgopopperian (let's call him O.V.) would say that surely, if (H2) is false, then there is a reason for that, some concrete and provably uncircumventable obstacle, such as some information-theoretic bound showing that superintelligent AI cannot be found by any algorithm other than brute force search for an extremely rare needle in a haystack the size of Library of Babel. As long as no such obstacle is exhibited, we must (according to O.V.) accept (H2) as the overwhelmingly more plausible hypothesis. Has it not occured to Shalom and Devdatt that, absent their demonstration of such an obstacle, O.V. might proclaim that their arguments go no further than to demonstrate the "mere logical possibility" of (H1)? I am not defending O.V.'s view, only holding it forth as an arbitrarily and unjustifiably asymmetric view of (H1) and (H2) - it is just as arbitrarily and unjustifiably asymmetric as Shalom's and Devdatt's.

Ever since the seminar by Shalom and Devdatt in May last year, I have thought about writing something like the present blog post, but have procrastinated. Last week, however, I was involved in a Facebook discussion with Devdatt and a few others, where Devdatt expressed his vulgopopperian attitude towards the possible creation of a superintelligence so clearly and so unabashedly that it finally triggered me to roll up my sleeves and write this stuff down. The relevant part of the Facebook discussion began with a third party asking Devdatt whether he and Shalom had considered the possibility that (H2) might have a fairly small probability of being true, yet large enough so that given the values at stake (including, but perhaps not limited to, the very survival of humanity) makes it worthy of consideration. Devdatt's answer was a sarcastic "no":
    Indeed neither do we take into account the non-zero probability of a black hole appearing at CERN and destroying the world...
His attempt at analogy annoyed me, and I wrote this:
    Surely you must understand the crucial disanalogy between the Large Hadron Collider black hole issue, and the AI catastrophe issue. In the former case, there are strong arguments (see Giddings and Mangano) for why the probability of catastrophe is small. In the latter case, there is no counterpart of the Giddings-Mangano paper and related work. All there is, is people like you having an intuitive hunch that the probability is small, and babbling about "mere logical possibility".
Devdatt struck back:
    Does one have to consider every possible scenario however crazy and compute its probability before one is allowed to say other things are more pressing?
Notice that what Devdatt does here is that he rejects the idea that his arguments for (H1) need to go beyond establishing "mere logical possibility" and give us reason to believe that the probability of (H1) is large (or equivalently, that the probability of (H2) is small). Yet, a few lines down in the same discussion, he demands just such going-beyond-mere-logical-possibility from arguments for (H2):
    You have made it abundantly clear that superintelligence is a logical possibility, but this was preaching to the choir, most of us believe that anyway. But where is your evidence?
The vulgopopperian asymmetry in Devdatt's view of the (H1) vs (H2) problem could hardly be expressed more clearly.

Footnotes

1) Perhaps I should apologize for writing "he" rather then "he or she", but almost all vulgopopperians I have come across are men.

2) A paper by the same authors, with the same title and with related (although not quite identical) content recently appeared in the journal Communications of the ACM.

3) For simplicity, let us take all this for granted, although it is not really crucial for the discussion; a reader who doubts any of these statements may take their negations and include disjunctively into hypothesis (H2).

söndag 19 februari 2017

80-talsperspektiv på det här med datorer

I några inledande kommentarer till ett mycket sevärt avsnitt av Dokument utifrån 1984, om hemdatorer, hacking och framtida datorisering av arbetsliv och samhälle, gör journalisten Herbert Söderström en ansats till balansering av vad han uppfattar som filmens otyglade teknokoptimism:
    Sedan finns det ett avsnitt om hemdatorer, som jag personligen är något lite mer skeptisk emot. Det talas i programmet om att vi alla kommer att sitta hemma och beställa biobiljetter och sådana saker. Jag tvivlar på det. Själv har jag haft dator hemma i snart fyra år, och jag hittar ingen som helst privat användning av den. Det är faktiskt så att telefonnummer hittar man enklast i telefonkataloger, kakrecept hittar man enklast i bakböcker, och matrecept lämpligen i kokböcker. Boken är ett sällsynt bra sätt att förvara stora mängder information.

    Det är också så att de här så kallade hemdatorerna, vad man nu egentligen menar med dem, men om man menar det som är vanligast, nämligen att man kör dem på sin egen hemma-TV, så har jag ett bra förslag till alla som funderar på att skaffa sig något sådant. Sätt er, tre kvällar i rad, på fyrtio centimeters avstånd från er färg-TV hemma, och så tittar ni igenom Rapport, kväll efter kväll, tre kvällar i rad. Om ni fortfarande vill ha en hemdator så köp för all del en, men jag tror inte att ni kommer att ha någon vidare användning för den, annat än i ett avseende, och det är att om ni vill lära er programmera så går det alldeles utmärkt att göra det också på en liten hemdator. Men att göra något meningsfullt hemma med den i övrigt - ja, möjligen då spela spel - det kan jag inte se.

Inför dessa ord kan jag inte annat än reagera som gode vännen Morgan Andréason, nämligen att ödmjukt undra över vilka företeelser vi har lika grundligt fel om idag.

torsdag 16 februari 2017

Föredrag i Stockholm och Borås

Låt mig flagga för ett par föredragsframträdanden jag kommer att göra de närmaste veckorna - ett i Stockholm, och ett i Borås.
  • Onsdagen den 22 februari kl 13.00 håller jag ett seminarium på Statistiska institutionen, Stockholms universitet med rubriken Fundamentals of Bayesian reasoning and the choice of prior, och följande sammanfattning:
      Bayesian reasoning goes far beyond just Bayesian statistics, and is influential, e.g., in economics and in computer science. There is a beautiful body of work, going back to 20th century thinkers including Ramsey, de Finetti, von Neumann, Morgenstern and Savage, that is often taken as an indication that rationality implies Bayesian reasoning. In a recent Ph.D. course we centered around the question of how convincing this conclusion is, and arrived tentatively at an answer along the lines of "well, maybe sort of...". In this talk I will recap some of these discussions, and also address the issue of whether a prior can be chosen in a way that avoids arbitrariness and subjectivity.
  • Veckan efter, tisdagen den 28 februari kl 18.00, framträder jag på Borås Kulturhus (i ett arrangemang av Folkuniversitetet) med ett föredrag rubricerat I väntan på de intelligenta robotarna, och med följande sammanfattning:
      Vi ser idag stora framsteg inom artificiell intelligens. Det är någorlunda troligt (men inte alls säkert) att ytterligare framsteg på det området någon gång inom de närmaste 100 åren kommer att leda till en situation där vi människor inte längre är de intelligentaste varelserna på vår planet.

      Hur hanterar vi det? Kommer vi att kunna behålla kontrollen?

      Ett möjligt förhållningssätt är att säga "låt oss vänta och se, och hantera situationen först när den väl inträffat". Med utgångspunkt delvis från sin bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity (Oxford University Press, 2016) förklarar Olle Häggström varför han anser att det är en dålig idé, och varför vi istället bör börja förbereda oss redan nu.

Välkomna!