Den här bloggposten är i första hand till för de läsare som känner till och hunnit smälta
det Stora Filtret - den modell för mänsklighetens plats i universum som Robin Hanson
introducerade 1998 och som jag förra året gjorde
ett försök att förmedla till bloggens läsekrets. Låt mig ändå helt kort rekapitulera vad det handlar om.
Låt
N vara antalet planeter lämpade för liv i det synliga universum, och låt
p vara sannolikheten att en på måfå vald sådan planet utvecklar inte bara liv utan rentav en teknologisk civilisation på en nivå motsvarande mänskligheten anno 2013. Låt dessutom
q vara sannolikheten att en på måfå vald teknologisk civilisation på en nivå motsvarande mänskligheten anno 2013 lyckas gå vidare mot sådana höjder att de, via t.ex.
galaktisk ingenjörskonst, sätter ett sådant avtryck i universum att detta kan observeras av astronomer var dessa än befinner sig i (rätt halva av) deras ljuskon. Då är
Np ungefär lika med antalet planeter som givit upphov till civilisationer på vår nivå eller högre, och
Npq är ungefär lika med antalet planeter som givit upphov till civilisationer vilka satt enorma avtryck i universum.
Vad vet vi om
N,
p och
q? Först och främst vet vi att
Npq inte gärna kan vara något särskilt stort tal, då vi ju inte observerat något som kan tolkas som spår av någon intergalaktisk megacivilisation. Dessutom har vi, inte minst med tanke på senare års framgångar i studiet av
exoplaneter, synnerligen goda skäl att tro att
N är mycket mycket stort (tusentals miljarder miljarder). Men om vi accepterar att
N är mycket mycket stort, och att
Npq inte är särskilt stort, då har vi inget annat val än att acceptera att produkten
pq är väldigt nära noll. Och har vi väl gått med på det, då måste vi också gå med på att minst en av sannolikheterna
p och
q är pytteliten. Eller med andra ord: Antingen har vi här på Jorden varit med om något extremt ovanligt i form av uppkomsten av en civilisation på vår nivå (
p pyttelitet), eller också är det extremt ovanligt att civilisationer på vår nivå går vidare till nivåer där de börjar sätta kraftiga avtryck i universum (
q pyttelitet).
Vilket av talen
p och
q som är pyttelitet (kanske båda) vet vi däremot inte. För dem som, likt mig, har svårt att föreställa sig att den mänskliga civilisationen skall kunna stabilisera sig till något slags stabil Bullerbytillvaro utan att snabbt (inom på sin höjd några tusen år eller så) inledda en storskalig expansion i och kolonisation av yttre rymden, är det lite läskigt att tänka sig att
q är pyttelitet, ty det verkar ju i så fall peka på att vår civilisation troligtvis inom kort är på väg att gå under. Vi bör istället hoppas att det är
p som är pyttelitet, så att möjligheten ändå finns att
q är hyggligt stort. (Det är därför som Nick Bostrom skriver
"Why I hope the search for extraterrestrial life finds nothing".)
Jag har ändå velat tänka mig att vi kan ha stor praktisk nytta av att utröna hur det står till med det Stora Filtret. Om det visar sig att q är pyttelitet, då vet vi att stora faror lurar. Men att ha kunskap om en stor fara är ju ofta första steget mot att bemästra den. Kanske skulle, i ett sådant scenario, vår kunskap om q:s litenhet kunna bättra på våra taskiga odds.
För oss med en böjelse för just den sortens dagdrömmerier kommer det som en mäkta obehaglig överraskning att ta del av vad
Carl Shulman har att säga om saken. Hans bloggpost i ämnet, rubricerad
Future Filter Fatalism, är så välformulerad att den förtjänar att citeras i sin helhet:
One of the more colorful vignettes in philosophy is Gibbard and Harper’s "Death in Damascus" case:Consider the story of the man who met Death in Damascus. Death looked surprised, but then recovered his ghastly composure and said, ‘I am coming for you tomorrow’. The terrified man that night bought a camel and rode to Aleppo. The next day, Death knocked on the door of the room where he was hiding, and said ‘I have come for you’.
‘But I thought you would be looking for me in Damascus’, said the man.
‘Not at all’, said Death ‘that is why I was surprised to see you yesterday. I knew that today I was to find you in Aleppo’.
That is, Death’s foresight takes into account any reactions to Death’s activities.
Now suppose you think that a large portion of the Great Filter lies ahead, so that almost all civilizations like ours fail to colonize the stars. This implies that civilizations almost never adopt strategies that effectively avert doom and allow colonization. Thus the mere fact that we adopt any purported Filter-avoiding strategy S is strong evidence that S won’t work, just as the fact that you adopt any particular plan to escape Death indicates that it will fail.
To expect S to work we would have to be very confident that we were highly unusual in adopting S (or any strategy as good as S), in addition to thinking S very good on the merits. This burden might be met if it was only through some bizarre fluke that S became possible, and a strategy might improve our chances even though we would remain almost certain to fail, but common features, such as awareness of the Great Filter, would not suffice to avoid future filters.
Har Shulman fel eller rätt?