Allmänningens tragedi och Lars Karlssons myrstack

"Sverige anses stå för drygt en promille av världens utsläpp av växthusgaser, i praktiken är siffran väsentligt lägre om man tar hänsyn till våra växande skogar, som alltså absorberar betydande mängder koldioxid. I det perspektivet är det felaktigt att betrakta Sverige som klimatbov." Så skrev Sverigedemokraternas miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen i Dagens Nyheter i förra månanden. Det låter nästan som ett eko av meteorologiprofessor emeritus Lennart Bengtsson, som bl.a. yttrat följande:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter!

Dessa "Varför just vi?"- och "Sverige är ju ändå så litet"-argument är beklämmande vanliga. Haken är naturligtvis att alla parter kan resonera likadant, varpå ingen tar tag i saken och det går åt helvete. Den vanligaste metaforen för detta slags problematik i situationer som kräver samarbete är allmänningens tragedi, som också blivit till ett viktigt teoretiskt ramverk, föremål för en stor litteratur inom samhällsvetenskaperna. Min gode vän och Uppsalainitiativet-kollega Lars Karlsson föreslår en alternativ metafor i den sommarfabel om myrstacken som han publicerade häromveckan. Så här börjar den:

Det var en gång en myrstack som låg i en skog. Det var en fin och välbyggd stack, och dess drottning var väldigt stolt över den. Så en dag kom en vresig gammal björn förbi och rev större delen av stacken. Med stacken sönderriven var myrorna illa ute: de saknade skydd mot regn, kyla och värme och de föll ofta offer för rovdjur eller sjukdomar.

Drottningen kände att något måste göras. Hon talade med myrorna om att de måste reparera stacken, men varje myra hon talade med svarade ungefär så här:

"Det finns tusen myror i stacken. Det jag kan bidra med är så litet att det inte skulle märkas. Varför ska jag slita och släpa när det ändå inte gör någon märkbar skillnad?"

Och myrorna hade det hemskt och en del av dem dog, och det som fanns kvar av stacken förföll alltmer. Drottningen vädjade till sina myror:

"Så här kan det inte fortsätta. Vi måste göra något, innan vi alla går under."

Men varje myra svarade ungefär så här:

"Det vore hybris att tro att lilla jag kan rädda stacken. De andra är många fler än jag är: de får fixa det."

Det här kunde slutat som en riktig myr-tragedi. Lyckligtvis fanns det...

Läs den spännande fortsättningen här! Och gör det innan ni tar del av nedanstående fotnot, som innehåller spoilers.¹

Fotnot

1) Obs! Spoiler! Trots svårigheten att koordinera ett samarbete lyckas myrorna med det, och lite längre fram i fabeln heter det att "alla myror (med några få undantag, och ni kan gissa vad de myrorna hette)" deltog i arbetet med att bygga upp stacken igen. Jag vill delta i gissningsleken. Först och främst gissar jag att en av de samarbetsvägrande myrorna hette Martin Kinnunen, och att en annan av dem hette Lennart Bengtsson. Sedan fyller jag på med namn som Lars Bern, Patrik Engellau, Nigel Farage, Michael Gove, Donald Trump och Jimmie Åkesson. Men detta är som sagt bara mina gissningar, och det skulle vara intressant att få besked från Lars om huruvida jag är på rätt spår.

Det vidriga debattgreppet SLAPP

Det finns ett antal standardmässiga skamgrepp som mindre nogräknade debattörer kan ta till i en sakdebatt: att hoppa från tuva till tuva och byta samtalsämne så snart man får mothugg, att återanvända grundligt vederlagd argumentation utan att låtsas om att det är grundligt vederlagd, att ljuga, att körsbärsplocka datapunkter specifikt för den egna ståndpunkten, osv - listan kan utan svårighet göras fem gånger så lång. Metoderna brukas flitigt av klimatförnekare, och otaliga är de tillfällen då jag och mina vänner på Uppsalainitiativet exponerat och fördömt dessa skamgrepp. I dagens bloggpost vill jag peka på en av de absolut vidrigaste av dessa metoder, nämligen den som på engelska kommit att kallas SLAPP.

Akronymen SLAPP utläses strategic lawsuit against public participation. Det handlar om att skrämma sina meningsmotståndare till tystnad genom att stämma dem för förtal. Ofta sker det med full vetskap om att man inte kan vinna att sådant fall i rätten: tanken är att (den ofta ekonomiskt svagare) meningsmotståndaren skall backa av fruktan för de kostnader och den tidsåtgång som en rättsprocess skulle innebära.

Ett känt exempel på SLAPP står det amerikanska klimatförnekeriets grand old man Fred Singer för. Historien berättas i ett kapitel i Naomi Oreskes och Erik Conways läsvärda bok Merchants of Doubt, och är i korthet som följer.

Geovetaren Roger Revelle var på 50-talet en av pionjärerna med att studera atmosfärens koldioxidobalans och dess potentiella effekter på klimatet, och blev långt senare (postumt) känd för att under många år ha agerat vetenskaplig rådgivare åt Al Gore. 1991 låg Revelle för döden, vilket Singer skamlöst utnyttjade till att manipulera honom att sätta sitt namn på en "gemensam" artikel som bagatelliserade klimathotet - tvärt emot Revelles verkliga uppfattning. Singer gick efter Revelles död vidare med att använda dennes namn som tillhygge mot Gore och andra.¹ En av Revelles medarbetare, Justin Lancaster, riktade hård kritik mot Singer för dennes djupt oetiska agerande, men Singer slog tillbaka medelst SLAPP, och lyckades därigenom skrämma Lancaster till avbön och därefter tystnad i ärendet. Se Lancasters senare redogörelse för Singers SLAPP.

En svensk som på senare tid visat sig förtjust i SLAPP (eller åtminstone hot om SLAPP) är Lennart Bengtsson.² När jag i en bloggpost i november förra året diskuterade hans antifeministiska och invandringskritiska polemik meddelade han mig följande:

Jag tycker nu att Dina skriverier om mig har nått en sådan nivå att jag avser överlämna detta till min advokat i UK.

Och när jag häromdagen, i min senaste bloggpost, tog upp hans rashygieniska synpunkter på svensk migrationspolitik skickade han mig ett ebrev med följande högstämda ordalydelse:

Jag förstår att du insisterar med att fortsätta Din förtalskampanj mot mig. Jag anser att jag har full rätt att uttrycka mina reservationer mot en delvis dysfunktionell migrationspolitik utan att bli anklagad för Dina påhittade anklagelser. Jag vill på det allra kraftigaste vända mig mot Ditt förtal och avser att förbereda ett åtal mot Dig i detta sammanhang.

Jag har aldrig någonsin uttryckt några negativa uppfattningar om andra folk eller om Du så vill raser (vad detta nu är) och anser detta är en extrem form av förolämpning. Min egen familj är i högsta grad internationell och min sonhustru är från Ghana. Finns det inga gränser för Din illvillighet och ondska!

Som svar på dessa utfall från Bengtsson vill jag meddela honom följande:

Det kan hända att du med dina hot om SLAPP lyckas tysta en eller annan meningsmotståndare, men på mig biter inte den sortens vidriga debattgrepp. You're messing with the wrong guy.

Fotnoter

1) Jag nämnde detta i min recension i Axess av Merchants of Doubt, vilket ledde till ett tämligen puckat meningsutbyte med den ledande svenske klimatförneakren Peter Stilbs som låtsades inte känna till efterspelet till Singers SLAPP-tilltag.

2) Jag vill dock inte här ta ställning till om fallet Bengtsson faller in i mönstret att SLAPP-hot ofta görs "med full vetskap om att man inte kan kan vinna att sådant fall i rätten" som jag nämner ovan. Huruvida så är fallet beror på detaljer som jag inte har inblick i rörande exakt hur verklighetsfrånvänd Bengtssons verklighetsuppfattning är.

En önskan om att Lennart Bengtsson lämnar KVA

Vetenskapen och det vetenskapliga tänkandet utgör oundgängliga komponenter i hanterandet av de enorma utmaningar mänskligheten står inför under det närmaste århundradet. Därför är det viktigt att vetenskapen åtnjuter allmänhetens förtroende.¹ Undersökningar visar att förtroendet här i Sverige för vetenskapen ligger på en hygglig nivå, men att en fallande tendens föreligger. Orsakerna till det senare är utan tvivel mångfacetterade, och frågan om hur trenden kan vändas är givetvis komplicerad, men det finns ett antal uppenbara saker som vetenskapssamhället bör undvika att associera sig med. En tydlig black om foten har varit det stöd som det (mer på ideologiska än på empiriska grunder) under stora delar av 1900-talet gav åt rashygieniska föreställningar och praktik. Denna mörka historia bör inte sopas under mattan, men det är samtidigt viktigt att vetenskapssamhället tydligt tar avstånd från den barbariska verksamhet som bedrevs i vetenskapens namn. Att en framstående forskare idag inför öppen ridå återfaller i rashygieniskt tänkande är givetvis mycket ovanligt, men när det väl händer är det enligt min mening mycket allvarligt. Den välmeriterade klimatforskaren Lennart Bengtsson, professor i dynamisk meteorologi och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), framhöll nyligen, på bloggen Anthropocene [webcite] den 5 april i år, vikten av att i utformningen av svensk migrationspolitik beakta rashygieniska aspekter:

Uppenbarligen uppgick neandertalmänniskan gradvis i homo sapiens eftersom ett litet antal neandertalgener fortfarande återfinns hos dagens moderna människor. Det behöver därför inte innebära någon dramatisk händelse som tidigare spekulerats i, utan helt enkel att de inte kunde bevara sin egenart och helt enkelt assimilerades av homo sapiens och nu finns kvar där som genetiska spillror.

Idag bevittnar vi sannolikt en analog transformation i Sverige där landets befolkning och kultur ändras i rasande takt. Redan om 25 år räknar man med att hälften av landets befolkning är utlandsfödda eller med föräldrar som utlandsfödda. Redan vid slutet av seklet kommer den svenska urbefolkningen att vara i minoritet för att sannolikt gradvis upplösas under de kommande århundradena. En liknande utveckling kommer sannolikt också att äga rum i andra europeiska länder men knappast kommer det att fortlöpa i samma rasande takt som i Sverige.

[...]

Nu kan man kanske hävda att vad vi ser är lika oundvikligt som det öde som drabbade neandertalarna eftersom en liten folkspillra på en promille av jordens befolkning i längden inte kan bevara sin egenart, med det är ändå uppseendeväckande att man avsiktligt påskyndar detta sitt kulturella självmord utan att för detta ha inhämtat sina medborgares stöd. En särskild tragik ligger i den hastighet med vilken transformationen genomdrivs då det svenska samhället omöjligt kan klara detta och snart kan komma att hamna i en svår ekonomisk och kulturell kris då omfattningen av den nuvarande invandringen är fullständigt och totalt ohållbar. Det djupt tragiska är att de ledande i samhället inte velat förstå detta utan fortsätter sitt lämmeltåg mot sitt sammanbrott och dels med en befolkning som i sin letargi inte haft kraft, förmåga och fantasi att föreställa sig vad som väntar. Det öde svenskarna kan komma att drabbas av har mycket gemensamt med neandertalarnas öde.

Som KVA-ledamot finner jag det utomordentligt genant att en annan ledamot av samma församling yttrar den här sortens mörkbruna åsikter. Men det är inte om mina personliga känslor detta handlar, utan om vetenskapens anseende. Med sina uttalanden skadar Lennart Bengtsson anseeendet hos såväl KVA (denna den kanske förnämsta vetenskapliga sammanslutningen i vårt land) som vetenskapen i stort. Jag tror och hoppas att han egentligen förstår detta, och jag önskar att han i syfte att minska skadeverkningarna av sina yttranden tar sitt ansvar och utträder ur KVA.²

Fotnoter

1) Dock helst utan att okritiska föreställningar (vilka jag ibland varnat för här på bloggen) florerar om att vetenskapen automatiskt kommer att bringa mänskligheten lycka och välgång och att alla forskningsframsteg automatiskt blir av godo.

2) Detta är inte första gången jag på denna blogg i kritiska ordalag uppmärksammar Lennart Bengtssons olika ideologiska utspel (se t.ex. mina bloggposter förra året om hans beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket och om hans dito synpunkter av antifeministisk och invandringskritisk art) men det jag idag citerar är nog det värsta jag sett från hans penna.

Vad har Lennart Bengtsson för sig nuförtiden?

Jag skrev i våras en serie bloggposter om Lennart Bengtssons Dr Jekyll och Mr Hyde-liknande förvandling från framstående och respekterad klimatforskare till ilsken antiklimatåtgärdsagitator med långt gångna klimatförnekarböjelser:

• Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket, 11 maj 2014.
• Bengtsson fortsatt i rampljuset, 18 maj 2014.
• These are just some of the shortcomings of Bengtsson's recent guest post, Uppsalainitiativet, 24 maj 2014.

Bengtsson tog emot min kritik med en påtaglig brist på fattning. Han började med att hota att ställa in sin planerade flytt hem till Sverige, och fortsatte sedan med att sprida (felaktiga) påståenden om att jag inte skulle "ställa upp helhjärtat på Voltaires uppfattning" om yttrandefriheten, för att till slut övergå i ett allmänt gormande om "jesuiter" och att "inte ens vetenskapen är en trygg plats för det rationella tänkandet längre". I ett ebrev till mig den 12 juni 2014 meddelade han till slut att han hade fått nog av publik debatt, och att han avsåg återgå till att helt fokusera på sin vetenskapliga gärning. Med hans egna ord:

Jag har med föga framgång försökt bedriva någon form av saklig information i klimatfrågor i Sverige men anser efter några år att detta varit bortkastad tid. Sedan några veckor har jag gjort klart att jag upphört med denna verksamhet. Jag skall helt ägna min tid åt vetenskapligt arbete i fortsättningen i samband med mina internationella kollegor.

Detta var ett besked jag varmt välkomnade, då min uppfattning var (och är) att lika stora som Bengtssons förtjänster är som klimatforskare är också hans brister som politisk tänkare och agitator.

Nå, hur har det då gått med Bengtssons tillbakadragande från samhällsdebatten? Well, sådär. Han har i själva verket fortsatt flitigt att kommentera på de båda klimatförnekarbloggarna Antropocene och (den Orwellskt benämnda) Klimatupplysningen. En tydlig utvecklingslinje i hans engagemang kan skönjas, nämligen hur han från att relativt ensidigt ha fokuserat på klimat- och energifrågor nu har breddat sig till att även lufta sina uppfattningar i bland annat genus-, migrations- och etnicitetsfrågor. Låt mig ge några exempel på vad han skrivit den senaste tiden.¹ I samtliga fall ger han uttryck för åsikter som jag själv personligen tar avstånd ifrån, men jag ser ändå visst värde i att publicera dem här, av i alla fall två skäl. Dels kan de vara av intresse för de läsare som efter vårens debatt önskar att bättre förstå sig på vad som egentligen rör sig i Lennart Bengtssons huvud, dels tror jag att det kan vara uppfriskande att bryta den ideologiska slagsida och politiskt korrekta monotoni som annars råder här på bloggen.²

• På den s.k. Klimatupplysningen, 5 juni 2014:
  Vad beträffar kvinnor och män så har jag svårt men min begränsade livserfarenhet att se någon större ojämlikhet i Sverige sedan 1948 då jag började realskolan i Trollhättan. Inte ett ögonblick uppfattade jag vare sig hemma eller i skola att kvinnor/flickor var diskriminerade. Beroende på praktiska omständigheter hade de ofta olika uppgifter. Det fanns minst lika gott om dominerade kvinnor som män liksom undergivna män eller kvinnor. Samma sak gäller i dag vad jag kan se från barn och makar och barnbarn.
  (Just denna kommentar predaterar det ovan citerade ebrevet den 12 juni 2014, och kan därför inte anföras som exempel på Bengtssons vacklande i sin där deklarerade föresats att dra sig tillbaka från samhällsdebatten, men jag finner den vara ett tillräckligt intressant exempel på hans politiska tänkande för att den skall vara värd att återge ändå.)
• På Antropocene, 30 september 2014:
  Anpassligheten i Sverige överträffar sig själv när det politiskt korrekta samhället gett Pippi Långstrump en ny pappa. Han är nu inte längre negerkung utan bara kung. Nu är det väl inte troligt att Pippi Långstrumps pappa vara bantuneger, hottentott eller bushman utan snarare om jag kommer ihåg berättelsen rätt var utnämnd till kung trots sitt svenska ursprung? för ett obestämt afrikanskt land. Pippi har ju inte heller på något sätt några negroida drag utan påminner snarare om ett slags energiskt Gudrun Schyman som barn.

  Däremot har jag inget minne av Pippis mamma, så här finns det utrymme för mer omfattande omskrivningar för att tillfredsställa alla rättrogna genuskvinnor. Varför inte byta ut hela negerkungen mot en vänsterinriktat och politisk korrekt Pippimamma som bytt ut alla sina mammamånader till en snäll och beskedlig karl som går hemma och städar.

  När man är i färd med att skriva om den svenska litteraturen så finns det en myckenhet av hemskheter för de politiskt korrekta att skriva om. Jag talar inte här om de talrika mord- och våldsscener i dagens så populära deckare utan snarare om vår klassiska litteratur. Jag kan inte föreställa mig att Strindberg får godkänt betyg av våra så politiskt korrekta kvinnor. Skämtteckningar av Albert Engström och Oskar Andersson (OA) måste också nästan totalt ritas om och flera av Evert Taubes visor kommer att drabbas av den moderna bannbullan. När man är i farten kan man ju förbjuda alla vetenskapliga uppsatser som inte helhjärtat förespråkar en nära förestående klimatkatastrof för att inte tala om artiklar som ställer sig positiva till fossil energi och kärnkraft. Andra oanständigheter är kokböcker som frossar i allehanda upphetsande kötträtter och annat klimatfarligt.

  Inte längre behöver man anordna bokbål i vår elektroniska tid det är bara att gå in och ändra i databaserna. Man kan också öka takten i omskrivningarna och här följa vad som var brukligt i Sovjetunionen. När någon känd person blev avpolletterad, vilket var legio, var det nödvändigt att gå in och ändra i de ryska encyklopedierna och ändra historien i sann sovjetisk anda. Detta var ett arbete som krävde avsevärda personella och andra resurser och innebar i stort sett att man höll flera av de stora encyklopedierna i ett lösbladssystem. I vår elektroniska ålder är detta en barnsak som vi redan kan se från Wikipedia som fortlöpande ändras av diverse aktivister. Så i den elektroniska boken kan man trolla bort både negerkungar och annat utan några större problem. Inte ens Orwell kunde föreställa sig denna eleganta möjlighet att likrikta och standardisera tänkandet.

• På den s.k. Klimatupplysningen, 9 oktober 2014:
  Sverige har med råge fått en feministisk regeringen. Det är bra på flera sätt inte minst att det bör bli något svårare att i efterhand skjuta skulden på den andra hälften av befolkningen, enkannerligen dess heterosexuella och kaukasiska del.

  We wish all good luck in the enterprise.

• På Antropocene, 31 oktober 2014:
  Ett annat alternativ är att uppmuntra svenskar till att utvandra genom att Migrationsverket bistår med ett utvandringsbidrag och på detta sätt ställa de friställda bostäderna i Sverige till förfogande för asylinvandrare. Detta har ju den dubbla fördelen att asylinvandrarna på sikt också kan överta svenskarnas arbetsuppgifter . Detta är tveklöst en utmärkt möjlighet för exempelvis välutbildade läkare och sjuksköterskor som efterfrågas inte minst i Norge. Säkert är detta också fallet med andra välutbildade svenskar.

  Det är faktiskt allvar, läs gärna: http://www[...]undergang.pdf

  Observera att det dokument som Bengtsson med gillande länkar till är ren och oförblommerad fascism, och att det avslutas på sidan 16 med bilden av en svensk flagga ihop med en dekal märkt "Ett islamfritt Europa".

  Edit 6 november 2014: Lennart Bengtsson har meddelat mig att det sista stycket i hans bloggpost på Antropocene den 31 oktober 2014 (det som börjar "Det är faktiskt allvar..." och utmynnar i en länk till en fascistisk programförklaring) inte härrör från honom själv, utan hade tillfogats i efterhand av bloggens ägare Lars Bern. Efter påpekande från Bengtsson har Bern nu flyttat ned sitt tillägg från dess förrädiska ursprungsplacering (där det var stört omöjligt för läsaren att ana att den inte var en del av Bengtssons text) till bloggpostens kommentarsfält. Det är ytterst beklagligt att Lennart Bengtssons bloggpost förvanskats på ett vis som kopplar honom till om möjligt ännu groteskare uppfattningar än dem han själv ger uttryck för, och jag är glad åt att ha bidragit till att den saken rättats till. Att Bengtsson (epostvägen) riktar sin ilska över det inträffade mot mig och inte mot Bern finner jag dock en smula besynnerligt.

Fotnot

1) Jag är UI-kollegan Lars Karlsson (som följt Lennart Bengtssons bloggosfäriska förehavanden lite noggrannare än jag) ett stort tack skyldig, för att han uppmärksammat mig på flertalet av dessa exempel.

2) Det där sista skrivet med en rejäl dos ironi. Jag finner i själva verket inget "uppfriskande" alls i Lennart Bengtssons unkna åsikter.

Om trevnad

Trevnad är ett nästan lite paradoxalt begrepp. Trevnad i sig är (per definition) trevligt, medan tal om trevnad nästan aldrig är det. Så t.ex. upplever jag sällan trevnad när min kära hustru riktar uppmaningen "Kan du tänka dig att göra en insats för vår gemensamma trevnad?" till mig, ty när så sker (vilket händer emellanåt) så vet jag att det inte handlar om att ta med henne på romantisk weekend till Loka Brunn, eller ens om att korka upp en flaska rött, utan om andra och vanligtvis betydligt mindre trivsamma hushållsgöromål.

Låt mig ge ett annat exempel på tal om trevnad som inte resulterar i någon större trevnad, utan snarare i motsatsen. Sedan den välkände meteorologen Pär Holmgren för ett par veckor sedan gjort en Facebookuppdatering med länk till den artikel i UNT som han och jag tillsammans med Mikael Karlsson undertecknat, så skrev klimatförnekaren Lena Krantz (frontfigur i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet, i och med att hon är skribent på deras officiella blogg vilken går under det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen) en kommentar där hon ifrågasatte Pärs val att liera sig med en så "extremt otrevlig figur" som mig. Detta resulterade i en lång och rättså otrevlig diskussion om trevnad, i vilken, förutom yours truly (OH) och nämnda Lena Krantz (LK) och Pär Holmgren (PH), även Anders Emretsson (AE) och Bo Jonsson (BJ) deltog. Diskussionen ägde rum den 13-15 september, och jag saxar följande ur den:¹

LK: Förstår inte att du ger dig i lag med Olle Häggström. Han är ju knappast någon expert och dessutom är han en extremt otrevlig figur. En nedlåtande översittare.

PH: Lena Krantz: Jag förstår inte att du ger dig i lag med ett stort antal av klimatskeptikerna i Sverige. INGEN av dem är någon expert. Många av dem är dessutom otrevliga figurer. ;-) Olle Häggström, om någon, är expert på statistik - vilket den här debattartikeln delvis handlar om.

OH: Huruvida jag är "en extremt otrevlig figur" eller inte verkar det finnas delade meningar om, se t.ex. den sympatiska intervjun med mig i Chalmers Magasin i våras (http://haggstrom.blogspot.se/2014/06/omslagspojke.html). Sant är emellertid att det händer att jag säger ifrån på skarpen, utan otydlighetsskapande lager av diplomatisk fetvadd, då jag ställs inför personer hos vilka dumheten parar sig med arrogansen, och då är det fullt förståeligt om de som hamnar i skottlinjen (och ofta handlar det just om Lena Krantz och hennes klimatförnekarkollegor i Stockholmsinitiativet) uppfattar mig som "extremt otrevlig".

LK: Olle, Jag tänkte nu inte på mig själv utan på Lennart Bengtsson och hur du understod dig att behandla honom. Han ÄR ju experten men inte du. Ändå tyckte du att du kunde sätta dig på höga hästar och skriva dumheter fulla av arrogans och nedlåtande kväden. Jag skriver nu bara vad jag personligen tycker utan diplomatiskt fetvadd. :-D

LK: Pär, De är faktiskt mycket trevliga, alla de som skriver på klimatupplysningen.se. Jag känner ju dem så jag vet. ;-)

OH: Då tycker jag att vi kan lämna till Pärs läsekrets att själva bedöma huruvida min text i våras om Lennart Bengtssons tragiska utveckling från framstående klimatforskare till alltmer högljudd antiklimatåtgärdsagitator innehåller "dumheter" eller saker som gör mig till "en extremt otrevlig figur": http://haggstrom.blogspot.se/2014/05/om-lennart-bengtssons-beklammande-fard.html

OH: Bland Lena Krantz skribentkollegor på den klimatförnekarblogg som bär det orwellskt klingande namnet "Klimatupplysningen" återfinns en herre vid namn Ingemar Nordin. Han hör alltså till dem som Lena Krantz ovan försäkrar är "faktiskt mycket trevliga" (detta alltså i kontrast mot den "extremt otrevlige figur" som är yours truly). Låt oss då se hur denne "faktiskt mycket trevlige" Nordin kan uttrycka sig - här är tre exempel från sagda klimatförnekarblogg på hur han uttrycker sig om sina meningsmotståndare:

Exempel 1 - "De här nazifierade Göbbelstyperna i Sydsvenskan vill ju bara utrota alla klimathotskeptiker."

Exempel 2 - "Karln är uppenbarligen galen och lider svårt av paranoia."

Exempel 3 - "Men när det gäller Uppsalainitiativet är jag mer betänksam. Här undrar jag om man inte passerat gränsen för det riktigt friska: från det genomtänkt strategiska och listiga till det mer emotionellt sjuka. De verkar rätt och slätt ha ett patologiskt hat mot alla som understår sig att tänka själva när det gäller klimatet."

Samtliga tre Nordincitat handlar om specifika och lätt identifierbara personer.

Som en liten utmaning till Lena Krantz och till övriga skulle jag vilja föreslå en övning. Försök att i den bloggpost som jag länkade till i min förra kommentar - och som enligt Lena Krantz kvalificerar mig för epitetet "en extremt otrevlig figur" - hitta någon formulering som ens tillnärmelsevis når den grad av otrevnad som Ingemar Nordin visar prov på i de tre exemplen. (Obs! Bloggposten innehåller en del direkta citat av Lennart Bengtsson, men dessa räknas såklart inte i detta sammanhang.)

PH: Lena: Vi har nog olika definitioner om vad "trevlig" innebär...

LK: Olle, Man kan ju lite försyn undra varför Lennart Bengtsson frekvent skriver kommentarer på vår blogg men aldrig på er? Ja med tanke på hur trevliga eller inte ni är. :-D

AE: Att Lennart Bengtsson trivs bättre på Klimatupplysningen är väl inte så konstigt. Där får han knappast några mothugg, och han rör sig bland politiskt likasinnade.

LK: Pär, Jag försöker alltid att ha en trevlig ton då jag menar att den går före ett eget tyckande. Alla människor har ett lika värde för mig. Vi är olika och tycker olika men det får man lov att respektera. I annat fall har man inget i diskussionen att göra tycker jag.

OH: Nu framhåller Lena Krantz att hon "försöker alltid att ha en trevlig ton". Hedervärt! Som ett exempel på denna trevliga ton kan vi blicka uppåt i denna kommentarstråd och se hur hon inleder den med att meddela att jag är "en extremt otrevlig figur". Trevligt värre! Låt mig föreslå en applåd för Lena Krantz och den trevnad hon sprider omkring sig med sin trevliga ton!

Vidare kan konstateras att denna så trevliga Lena Krantz verkar ha avböjt min utmaning om att peka ut var någonstans i min text jag kvalificerar mig för epitetet "en extremt otrevlig figur" eller i alla fall når ned någonstans i närheten av nivån hos den enligt henne "faktiskt mycket trevlige" Ingemar Nordin.

Slutligen tror jag att hon kan ha rätt i att Lennart Bengtssons val att hänga på den s.k. Klimatupplysningen hellre än på Uppsalainitiativet kan ha med trevnadsnivån på respektive blogg att göra, åtminstone om man med "trevnad" menar något i stil med "benägenhet att lisma och svassa för Lennart Bengtsson och okritiskt instämma i alla hans utbrott om hur folk som förespråkar grön energiomställning är kommunister som borde deporteras till Nordkorea". Där verkar vi på Uppsalainitiativet ligga lite efter. Eller som jag påpekar i den ovan länkade bloggposten:

"Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,(FOTNOT 4: Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.) men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen."

LK: Olle, Det otrevliga i ditt fall handlar bland annat om att du tycker att du har mandat att sätta dig över en av sveriges mest meriterade klimatforskare. Du tycker att du vet bättre än han men det håller jag verkigen inte med om.

Du är nog trevlig mot personer som betraktar dig som en auktoritet inom klimatområdet men är otrevlig när någon (som jag) inte alls ser dig så. Du är precis lika mycket lekman som jag, punkt. Mitt uttalande om dig är dessutom baserat på mångårig erfarenhet. Droppen var nog din svada och ditt försök att demonisera Lennart Bengtsson. Väldigt obehaglig sådad.

Eller med andra ord, jag behandlar andra precis så trevligt som de behandlar mig. Ja jag börjar alltid med en trevlig ton men i ditt fall är det rätt lönlöst som med all önskvärd tydlighet framgår i dina kommentarer i denna tråd.

Vi ska nog fortsätta att undvika varandra, det är en bra strategi.

AE: Men något exempel fick vi alltså inte se, Lena?

BJ: Lena Krantz, reagerar du inte över vad som skrivs på din blogg om Hansen, Mann och andra klimatforskare? Av personer som aldrig sysslat med klimatforskning?

PH: Lena: Det är verkligen ett MYCKET konstigt resonemang som du för när det gäller Lennart B. Du försvarar ofta hans påståenden och slutsatser. MEN! Jag hör aldrig dig, eller någon annan med koppling till SI, försvara andra "experters" påståenden med samma energi.

Vi kan kanske vara överens om att LB har en lång och framgångsrik forskarkarriär i meteorologi bakom sig, men det gör väl honom knappast immun för kritik? Framför allt inte kritik mot de mer eller mindre politiska uttalanden han gör.

Varför skulle just han vara i någon slags särställning?

Som Bo Jonsson påpekar ovan: Är det ok att människor som aldrig sysslat med klimatforskning får kritisera Hansen, Mann m fl?

OH: Bo och Pär: väl talat! På den s.k. Klimatupplysningen (KU), som Lena Krantz representerar, härskar en etikettsregel som innebär att man (a) placerar en enskild klimatforskare (Bengtsson) med goda forskningsmeriter på piedestal och anser att denne i kraft av sina meriter inte får lov att kritiseras med så mycket som ett pip vilka omdömeslösheter denne än förfaller till, samtidigt som man (b) tillåter sig att kasta vad för slags grundlös jävla skit som helst på andra minst lika välmeriterade klimatforskare. Jag kan inte uppfatta det som annat än djupaste djupaste hyckleri, och som en gravt perverterad förvanskning av den sunda respekt för vetenskapens metod och vetenskapens evidens som varje verklig vän av vetenskapligt tänkande känner, vilken de på KU ersatt med en bisarr avgudadyrkan av några få enskilda forskare som råkar ha välkomna ståndpunkter.

Jag tycker att Lena Krantz borde skämmas (något hon dessvärre inte verkar ha förstånd till) som företräder ett sådant hyckleri. Om hon nu avser att hålla fast vid detta så kan jag inte annat än välkomna hennes deklaration om att hon fortsättningsvis avser undvika mig.

Låt mig dock korrigera ett missförstånd i hennes senaste kommentar. Genom sin spekulation om att jag nog är "trevlig mot personer som betraktar [m]ig som en auktoritet inom klimatområdet men är otrevlig när någon (som [hon själv]) inte alls ser [m]ig så" så försöker hon göra det hela till en simpel personstrid. Men när jag tar till på skarpen mot det vetenskapsförnekeri som försiggår på KU och annorstädes, så handlar det som regel inte alls om hur dessa personer ser på mig. Min egen person är i sammanhanget oväsentig. Vad jag vänder mig emot är hur de förvränger och förvanskar det vetenskapliga evidensläget, och på annat sätt förfaller till ohederligheter.

LK: Olle, Det är inte så intressant vad du skriver då du inte är någon auktoritet i ämnet. Det blir i det närmaste skrattretande när du skriver att du "tar i på skarpen" oss som skriver på Klimatupplysningen. Du har knappast någon tyngd i sammanhanget.

LK: Pär och Olle. Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal och Lennart Bengtsson har givetvis inte någon vetenskaplig särställning förutom viljan till att ändra sin syn. Jag tycker dock att han får ha vilka politiska åsikter han vill även när jag inte håller med. Vi kom ju i ett tvistemål när SDs Josef Fransson läste upp en LB intervju i riksdagen vilket jag då menade var mindre bra. Jag håller alltså verkligen inte med i alla vad LB skriver utanför det vetenskapliga.

Däremot är det naturligtvis mycket mer intressant för klimathotsskeptiker att lyfta fram forskare som tänker själva och dessutom vågar ifrågasätta paradigmet. Judith Curry är en annan sådan forskare och det finns givetvis fler.

Ska jag nämna någon forskare och forskarrapport som jag har lyft fram och som kan sägas tillhöra mainstream så är det ex Kevin Trenberth (hoppas att det blev rättstavat).

PH: Lena Krantz: Intressanta formuleringar du har: "Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal". Men det är ju det du/ni gör! :-(

Olle Häggström är väl dessutom mycket mer auktoritet i ämnet än (gissar) 99% av alla som skriver/kommenterar på era sidor? Han är en IDAG aktiv och framgångsrik forskare i ett ämne som ligger mycket nära klimatforskningen. OM du ifrågasätter hans auktoritet behöver du rimligtvis ifrågasätta så gott som ALLAs, möjligen bortsett från (gissar) ett dussintal forskare i Sverige. Förstår du inte det? Eller vill du bara inte förstå det?

LK: Pär, visst är det svårt med gränsdragningar men jag kan inte se att statistik skulle ligga så när klimatforskningen mer än att visa att det verkligen har blivit ex fler och/eller kraftigare skyfall.

Men visst, Olle kanske också kan skriva en forskarapport som efter granskning skulle bli accepterad i en välrenommerad vetenskaplig tidskrift där han förklarar varför detta sker (om det skulle vara/bli så). Jag är såklart inte detaljuppdaterad om hans kunskaper.

Att jag uppfattar honom som otrevlig är min högst personliga upplevelse från otaliga svavelosande inlägg och kommentarer. Så även i denna tråd där jag enligt Olle är gravt perverterad och borde skämmas.

OH: Jag drar mig för att gå in på min vetenskapliga meritering, då jag inte tycker att rätten att yttra sig kritiskt om andras argumentation skall vara en meriteringsfråga. (Och man kan ju undra hur Lena Krantz själv kan få för sig att yttra sig om hon verkligen på allvar tycker det skall vara villkorat med rätt slags vetenskaplig CV.) Men i alla fall, helt kort, då ämnet ju kommit upp:

Jag dristar mig inte att kalla mig klimatforskare, och jag tycker att Pär med sina vänliga ord ovan tar i lite i överkant, men jag tycker också att Lena Krantz fjompiga utfall "Du är precis lika mycket lekman som jag, punkt" är lite väl onyanserat, då vi beaktar följande:

* Min vetenskapliga meritering i det för klimatvetenskapen mycket viktiga grannämnet matematisk statistik kan nog rimligtvis betecknas som ganska stor.

* Jag samarbetar för närvarande med klimatforskare i ett projekt om bayesiansk skattning av klimatkänsligheten. Någon publikation har detta ännu inte resulterat i, men jag tror och hoppas att det skall bli minst en.

* I min kommande bok, kontrakterad med Oxford University Press med beräknad utgivning 2015, ägnas ett kapitel åt klimatvetenskap.

* I den här vetenskapliga uppsatsen, publicerad 2013, ägnas långa stycken åt klimatvetenskapliga spörsmål: http://www.math.chalmers.se/~olleh/haggstrom_proc_ems.pdf

OH: Nu påstår Lena Krantz att jag påstått att hon "är gravt perverterad och borde skämmas". Det är sant att jag sagt att hon borde skämmas (och det står jag sannerligen för), men att jag skulle ha sagt att hon "är gravt perverterad" är (med för KU-gänget typisk nivå på hederlighet) hennes eget påhitt.

OH: Vidare känns det tämligen surrealistiskt att få bannor för mitt rättframma språkbruk av den person som inledde hela diskussionen med att stämpla mig som "en extremt otrevlig figur".

LK: Olle, Du skrev i ett och samma kommentar "På den s.k. Klimatupplysningen (KU), som Lena Krantz representerar.....som en gravt perverterad förvanskning....Lena Krantz borde skämmas"

Ärligt talat följer jag forskningen med stort intresse och med öppet sinne. Jag har förstått att du anser att din syn är den enda rätta och de forskare och forskningsstudier som du vill lyfta fram är de enda rätta. Den som inte håller med dig försöker du trycka ner med svavelosande tillmäten av typen ovan.

JÄTTETREVLIGT Olle, verkligen.

LK: Men nu får det vara bra för denna gång. Ha en trevlig valvakekväll allihop (inklusive Olle).

OH: Undrar just om denna Lena Krantz på allvar föreställer sig att om man kan plocka ett antal ord ur en meningsmotståndare inlägg, och om man pusslar ihop dessa ord till ett påstående, så är det automatiskt OK att tillskriva meningsmotståndaren detta påstående.

LK: Olle, Vaknade i morse och kände att jag inte har fått fram vad jag egentligen reagerar på när det gäller dig. Det beror på att jag har använt fel ord.

Människor är olika men jag skulle säga att vissa är sk gränsöverskridare som ex Lennart Bengtsson. Det är jag själv också då jag inte tycker att det är intressant att diskutera något (handlar inte bara om klimatet givetvis) med människor som i stort sett tycker som jag. Min upplevelse av dig är att du mobbar. Dels dem som inte tycker som du men också gränsöverskridare som Lennart. Han hade ju sagt ja till ett uppdrag som expertrådgivare i en organisation som inte föll dig på läppen.

Ditt "Nordkorea" inlägg om denna sak är inte kritik i min ögon utan ren mobbing.

Jag uppfattar Pär som en fördragsam person som det går att diskutera klimatet med. Det gör det ju naturligtvis inte med dig utan att bli utsatt för mobbing om man dristar sig till att föra fram åsikter som du inte håller med om.

Naturligtvis tar jag avstånd från mobbing och mobbare.

Och ja, jag betraktar dem som otrevliga figurer. Det är väl snarare ganska milt uttryckt i sammanhanget.

OH: Det är lite imponerande hur konsekvent och energiskt denna Lena Krantz, som ju (enligt egen utsago) "försöker alltid att ha en trevlig ton", går in för att smutskasta mig. Och hon kan verkligen (rutinerad KU-bloggare som hon är) sina fultricks!

Att hon inte drar sig för att gravt förvanska vad jag sagt har vi redan konstaterat. Nu kör hon tricket att försöka kleta på mig en Nordkorea-stämpel, trots att det ju inte är jag utan Bengtsson som kör med Nordkorea-retorik - allt jag gjort är att citera Bengtsson för att ge exempel på hur lågt han kan sjunka i sin polemik. Om det räknas som "mobbing" mot en person att ordagrant återge vad denne själv har yttrat offentligt så erkänner jag mig skyldig.

LK: Olle, Ja det var ren och skär mobbing. Jag kallar ditt inlägg för "Nordkorea" inlägget eftersom den delen i ditt mobbinglägg inte hade ett smack med saken att göra. Du hade grävt fram en kommentar långt ner i någon tråd som dessutom inte hade med klimatet att göra överhuvudtaget, än mindre med LBs medverkan i en organisation.²

Ja, ni ser... detta blev ju inte alls särskilt trevligt!

Fotnoter

1) Förutom att illustrera trevnadsparadoxen fyller utdraget en annan funktion. Det är ju nämligen så att den bild jag ger av mig själv här på bloggen emellanåt drar åt det lite självförhärligande hållet, och för balansens skull kan den tämligen negativa syn på mig som Lena Krantz ger uttryck för i diskussionen fungera som en välavvägd motvikt.

2) Med anledning av denna avrundande kommentar från Lena Krantz kan man fråga sig (a) om hon verkligen har rätt i att min exemplifiering av Lennart Bengtssons smidiga assimilering i den brutala hatretoriken på den s.k. Klimatupplysningen är irrelevant för helhetsbilden av dennes beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket, och (b) huruvida påpekandet att jag är "en extremt otrevlig figur" är tillräckligt relevant för den av Pär Holmgren anslagna UNT-artikeln för att fria Krantz från en eventuell anklagelse om att uppfylla hennes egen definition av "ren och skär mobbing". Jag lämnar åt läsaren att själv fundera över dessa frågor.

Kort återbesök i Absurdistan

I ett av årets första blogginlägg, rubricerat Välkommen till Björnbomland/Abusurdistan, presenterade jag en av Sveriges envetnaste klimatförnekare, Pehr Björnbom, som jag beskrev som

pensionerad professor i kemiteknik från KTH, tillika [...] medlem i klimatförnekarnätverket Stockholmsinitiativet och skribent på deras blogg som tidigare hette The Climate Scam men som för en tid sedan bytte namn till det orwellskt klingande Klimatupplysningen.

Som ett av två specifika kännetecken på hans debattstil nämnde jag

hans ständiga hojtande om ad hominem så snart han får mothugg i en debatt[,] samtidigt som han aldrig ser det som det minsta problematiskt då han själv eller någon av hans meningsfränder tar till samma debattgrepp.

Jag har nu blivit uppmärksammad på ett så flagrant exempel på den här indikerade asymmetrin i hans syn på ad hominem att jag inte kan låta bli att blogga om det. Som kontext behöver jag ge två stycken bakgrundsupplysningar.

För det första har vi den serie händelser i förra månaden som måhända (men med viss risk för att överdramatisera och bidra till språklig inflation) kan ges samlingsnamnet Bengtsson-gate. Det började med att den svenske meteorologen och klimatforskaren Lennart Bengtsson anslöt sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundation, och det fortsatte med att han snart därpå (men efter hård kritik från en rad forskarkollegor, inklusive yours truly) lämnade samma organisation orerandes om bokbränning och McCarthy. Händelseförloppet kröntes sedan av hur han, efter att ha fått en artikel refuserad av vetenskaplig tidskrift, sprang till den brittiska dagstidningen The Times med ogrundade påståenden om att refuseringen skulle ha haft något slags politisk grund. Här på bloggen har jag skrivit om saken i mina bloggposter Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket och Bengtsson fortsatt i rampljuset. Även på den klimatvetenskapsinriktade folkbildningsbloggen Uppsalainitiativet har vi bevakat affären, vilket väckte en del internationell uppmärksamhet. Det senare fick oss att publicera en rad bloggposter på engelska: först en engelsk översättning av det genmäle vi beviljade Bengtsson, och därefter kommentarer till detta och till en del av Bengtssons övriga klimatretorik, av mig och av UI-kollegan Magnus Westerstrand.

För det andra har vi den ociviliserade debattnivå som är förhärskande på den s.k. Klimatupplysningen (och som dröjt sig kvar sedan The Climate Scam-tiden). Det är inte bara anonyma kommentatorer som sänker nivån under vad som rimligen kan anses vara ett godtagbart debattklimat, utan även personer som Ingemar Nordin och Peter Stilbs, som båda är frontfigurer i Stockholmsinitiativet och som båda pinsamt nog (för oss professorskollegor) kommit i besittning av professorstitlar. Som en reaktion på en nyhetsartikel där den schweiziske klimatforskaren Thomas Stocker, som har en ledande roll inom IPCC, framhöll den "concerted campaign [från klimatförnekare] to isolate individual scientists and destroy them" (säkert med hänsyftning på den ohyggliga förföljelse som i första hand klimatforskarna Michael Mann och Phil Jones utsatts för) hävde Nordin ur sig följande kommentar:

Ingemar Nordin, 29 maj 2014 kl 17:04: Karln är uppenbarligen galen och lider svårt av paranoia, liksom übermobbaren Michael Mann.

Här handlar det från Nordins sida inte bara om att (sin vana trogen) stämpla meningsmotståndare som sinnessjuka, utan också om att (i samma orwellska anda som ligger bakom namnändringen från The Climate Scam till Klimatupplysningen) utnämna mobboffret till mobbare. Den som följer den fortsatta diskussionen skall finna att Nordin inte backar från sitt påstående om paranoia, utan upprepar det och försvarar det.

Med detta som bakgrund kommer vi nu till det Björnbom-yttrande som är själva ämnet för denna bloggpost. Björnbom, som deltog i den diskussion varur ovanstående Nordin-yttrande är hämtat, fick ett högst berättigat påpekande från en av ytterst få personer som på den s.k. Klimatupplysningen regelbundet rycker ut till vetenskapens försvar:

Thomas P, 30 maj 2014 kl 07:25: Du som i vissa sammanhang är så mycket för att kritisera ad hominems låter Ingemars sanslösa påhopp på Stocker passera obemärkt. Du är lika mycket hycklare som vanligt.

På detta svarar Björnbom följande:

Pehr Björnbom, 30 maj 2014 kl 11:46: Ingemars påhopp på Stocker jämfört med Olle Häggströms och andras påhopp på Lennart på inhägnaden (dvs. en systematiskt genomförd kampanj på engelska) är väl som att sila mygg och svälja kameler. Du har väl inte sagt ett ord om inhägnadens påhopp så vem är den störste hycklaren, du eller jag?

Ordet "inhägnaden" här är ett på den s.k. Klimatupplysningen etablerat öknamn på Uppsalainitiativet. Det handlar alltså om de UI-bloggposter på engelska jag länkar till ovan, och eftersom publicerandet, med Bengtssons egen tillåtelse, av dennes egen text omöjligt kan räknas som ett "påhopp" på honom, så återstår alltså bara de båda texterna av mig och av Magnus Westerstrand. Dessa båda bloggposter, vilka dels återger ståndpunkter som Bengtsson själv framfört, dels bemöter dessa, anser alltså Björnbom vara värre ad hominem än Nordins anklagelser om sinnessjukdom. Här kan man inte annat än instämma i Thomas P:s påpekande om att Björnbom ägnar sig åt hyckleri.

Bengtsson fortsatt i rampljuset

Det är mycket Lennart Bengtsson nu. Och oh the irony: knappast någon har väl de senaste veckorna i ord talat sig så varm som Bengtsson för vikten av att undvika politisering av klimatvetenskapen, och knappast någon har gjort så mycket i handling som han för att åstadkomma just sådan politisering.

Det har gått snabbt, från hans anslutning för några veckor sedan till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations akademiska råd (som jag rapporterat om här på bloggen), till hans uppmärksammade avgång från samma församling i onsdags (som jag skrev om på Uppsalainitiativet). Och nu i fredags dök han plötlsigt upp, i ett annat ärende, på brittiska The Times förstasida:

Även Daily Mail och The Telegraph rapporterar om samma händelse. Vad det handlar om är att Bengtsson fått en artikel refuserad av en vetenskplig tidskrift. Med stöd i en lösryckt mening ur refereerapporten menar Bengtsson att han och hans medförfattare blivit utsatta för fulspel, och att refuseringen handlar om att de kommit fram till obekväma resultat. Sedan tidskriften (Environmental Research Letters) valt att offentliggöra refereerapporten står emellertid klart att Bengtssons anklagelser är grundlösa. Vidare har Bengtsson hunnit dementera de mest svepande generaliseringarna i nyhetsrapporteringen.

Anders Martinsson sammanfattar det hela ypperligt på Uppsalainitiativet.¹ Här vill jag bara göra följande reflektion.

Att forskare får sina manuskript refuserade av tidskrifter är vardagsmat. Att de då surnar till och finner det redaktionella beslutet felaktigt är snarare regel än undantag. Det vanligaste är att de då antingen vänder sig till tidskriften med överklagan mot beslutet, eller att de bedömer en sådan åtgärd som fruktlös och istället vänder sig till annan tidskrift i hopp om positivare behandling. Att istället springa till dagspressen och där göra sig till martyr kan jag inte påminna mig att jag tidigare sett exempel på. Jag säger som den här jättesöta kattungen:

Fotnot

1) En annan av mina UI-kamrater, Lars Karlsson, har följt affären noga, och levererat flera träffsäkra kommentarer. Som den här:

Lennart, du bör vara mer försiktig i framtiden så du inte återigen gör dig till ett verktyg för de som vill politisera vetenskapen. Miljontals människor har nu serverats en falsk bild av varför din artikel avslogs. Jag vet inte hur mycket det berodde på journalisterna och hur mycket det berodde på dig, men du bär ett ansvar för att det blev som det blev.

Och den här:

En sak jag undrar över är att Bengtsson inte verkar vidare upprörd över det här. Jag menar, när han citeras korrekt i ett blogginlägg som läses av något tusental människor så går han alldeles i taket. Men när hans uppfattningar förvrängs i tidningar som går ut till många miljoner människor så verkar han vara tyst (förutom uttalandet i SMC).

(Länkar tillfogade av mig.)

Om Lennart Bengtssons beklämmande färd ner i klimatförnekarträsket

Meteorologen och KVA-ledamoten Lennart Bengtsson, född 1935, är en av Sveriges mest meriterade klimatforskare.¹ En diger vetenskaplig meritförteckning är dock ingen garanti för ett gott omdöme, och Bengtsson har på senare år gjort sig känd genom en räcka uppseendeväckande påståenden ämnade att bagatellisera klimathotet. Han har alltmer kommit att närma sig klimatförnekarlägret, vilket har varit en dyster resa att skåda, och i förra veckan tog han ett steg som knappast kan uppfattas som annat än att han officiellt kommer ut som klimatförnekare,² genom att låta ansluta sig till den brittiska klimatförnekarorganisationen Global Warming Policy Foundations³ (GWPF) så kallade Academic Advisory Council, där han har sällskap av ökända klimatförnekare som exempelvis Ian Plimer, Richard Lindzen, Bob Carter och Freeman Dyson.

Första gången jag kom i kontakt med Lennart Bengtsson var på ett klimatseminarium i Rosenbad 2009, då vi båda var anlitade för att diskutera en klimatrapport av Markku Rummukainen och Erland Källén. Jag skall villigt erkänna att jag den gången blev ganska imponerad av hans auktoritet och hans person, och föga anade jag hans klimatförnekarböjelser. Av vad jag senare sett av hans debattinsatser har intrycket dragit något åt Dr-Jekyll-och-Mr-Hyde-hållet. Han har understundom (t.ex. i de gästinlägg han bidragit med på Uppsalainitiativet) riktat mycket skarp kritik mot de klimatförnekarfloskler som sprids från Stockholmsinitiativet och kretsen därikring, samtidigt som han i andra stunder sett sig föranledd att själv ventilera sådana floskler (en debattartikel i UNT 2009 med rubriken Växthursgasers inverkan är ringa är ett tidigt exempel).

Jag vet inte om vi i Uppsalainitiativet hade kunnat hejda Bengtssons glidning över mot klimatförnekarlägret genom att vårda vår relation till honom ännu lite bättre,⁴ men han började i alla fall så småningom att kommentera allt flitigare på Stockholmsinitiativets blogg, som tidigare hette The Climate Scam men som numera bär det orwellskt klingande namnet Klimatupplysningen. Det är uppenbart att han trivs bra med den råa antiintellektuella ton med dragning åt näthat som där är förhärskande, och han har smidigt rättat in sig i den diskurs som där råder. Ett typiskt exempel är följande kommentar som han gav ifrån sig den 23 januari i år:

Det är ju synd att DDR försvunnit annars skulle man ha kunnat erbjuda enkelbiljetter dit för dessa vurmande socialister. Nu finns det ju tyvärr inte många renläriga länder kvar snart och jag tror väl ändå inte våra romantiska grönkommunister vill ha en enkelbiljett till Nordkorea. Men om intresse föreligger bidrar jag gärna till resan så länge det rör sig om en utresebiljett. Kanske man kunde ordna med en gallupstudie då det inte kan uteslutas att jag underskattat utresebehovet.⁵

Den sortens groteskerier blandar han glatt med inlägg som framstår som i stort sett helt förnuftiga, som förra årets stor uppslagna artikel på DN Debatt, även om det också där kan skönjas en något tendentiös överbetoning av resultat som pekar på en något lägre klimatkänslighet, på bekostnad av forskningsresultat i motsatt riktning.

En stående inslag i Lennart Bengtssons retorik är hans klagomål på klimatfrågans politisering, som i en DN-intervju med honom 2013. Denna ståndpunkt, i kombination med hans agerande i övrigt, blir snudd på obegriplig om man inte inser att Bengtsson med klimatfrågans politisering endast avser politisering i annan riktning än den han själv önskar. Ett tydligt exempel på hur obekymrat han själv blandar klimatpolitik och klimatvetenskap är följande meningsutbyte honom och mig emellan från ett klimatmöte på KVA i maj 2012; jag citerar ur den redogörelse jag meddelade några vänner senare samma dag:

Idag var han [Bengtsson] ordförande på en diskussionssession där han (trots det mycket kvalificerade sällskapet) uppfattade sin ordförandefunktion som att han själv måste se till att prata minst halva tiden och förklara hur det ligger till. När han haft en utläggning om att feedbacks fungerar på väldigt olika tidsskalor, och att vi måste vara praktiska och fokusera på de tidsskalor som är relevanta för våra politiska beslut, nämligen "a couple of decades" - då begärde jag ordet och frågade "You said, Lennart, that the practically relevant time scale for climate politics is a couple of decades. Do you REALLY mean that??? Do you really mean that whatever happens after 2050 is unimportant?". Han svarade att han beklagade sin otydlighet, och att han förvisso skulle finna det allvarligt om det visade sig att vi riskerar gå mot klimatkatastrof 2100, men om så var fallet så har vi ju gott om tid att åtgärda saken och det är alltså inget som har någon betydelse för vilka beslut vi fattar idag.

Ja, så sa han faktiskt. Jag blev helt stum. I tystnaden som uppstod sa han "Don't you agree with me? ... I can tell that you do not agree...".

Det står alltmer klart för mig att Lennart Bengtsson under de senaste åren har bringat stor oreda och stor skada åt svenska klimatdebatt. I KVA är han utan tvivel en huvudorsak till att 2009 års akademiuttalande om klimatförändringar blev så svagt och urvattnat som det blev. Han verkar också vara en drivande kraft inom KVA:s vindkraftsfientliga energiutskott. Sitt inflytande har han fått utrymme för i kraft av sin stora vetenskapliga prestige, men jag hoppas att han nu, efter det flagranta ställningstagande han gjort i och med anslutningen till klimatförnekarorganisationen GWPF, kommer att behandlas med något större skepsis såväl inom KVA som av massmedia.⁶

Fotnoter

1) Jag parallellpublicerar denna bloggpost här och på Uppsalainitiativet.

2) Se den här bloggposten för en förklaring till varför jag använder ordet klimatförnekare och inte klimatskeptiker eller någon annan eufemism.

3) Den som till äventyrs ifrågasätter om GWPF förtjänar beteckningen "klimatförnekarorganisation" uppmanas botanisera på deras hemsida, där man snabbt hittar en räcka typiska klimatförnekarprodukter, som denna och denna. Se vidare The Guardian för den senaste kontroversen kring GWPF.

4) Jag kunde t.ex. ha valt att avstå från den lite upphettade ebrevsutväxling jag hade med Bengtsson kort efter att han i januari 2013 hävt ur sig ett snuskigt personangrepp på min gode vän och Chalmerskollega Christian Azar.

5) Jag vill egentligen inte ägna mer utrymme åt en källa som den s.k. Klimatupplysningen, men kan inte låta bli att återge ännu ett Bengtsson-citat därifrån, som visar att han inte drar sig för att använda den inte helt välbetänkta "Sverige är ju ändå så litet"-argumentationen:

Europa står för tillfället för ca 10% av de globala utsläppen och lilla Sverige som alltid vill gå i spetsen står för så där 0.2-0.0% beroende om man tar med nettoupptaget i den svenska vegetationen eller inte. Ibland tror jag att jag befinner mig i en förtrollad skog och inte i verkligheten när jag läser och lyssnar på vad politikerna säger att de vill göra. Det måste väl i himmelens namn finnas mer angelägna uppgifter som t ex att skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället! Detta, inte minst, är en jätteutmaning.

(Om vi, bara för skojs skull, låtsas att vi köper "Sverige är ju ändå så litet"-konceptet, så är det inte svårt att se att Bengtssons motförslag faller på hans eget grepp: Varför i hela himmelens namn vill han satsa resurser på en sådan idiotisk struntsak som att "skaffa meningsfulla jobb åt unga människor samt att integrera alla invandrare i det svenska samhället"? Sverige har ju, mellan tummen och pekfingret, blott en promille av jordens befolkning, och de specifika grupper i Bengtsson nämner är ju ännu mindre. Så även om vi gjorde en jättesatsning på arbetsmarknadsintegrering av de grupper han nämner, så kommer det ju inte rimligtvis att rubba den globala arbetslösheten med mer än (högt räknat) 0,01 procentenheter. Fullkomligt försumbart och bortkastade pengar!)

6) Låt mig för tydlighets skull betona att jag med dessa ord inte uppmanar till någon bannlysning av honom eller hans åsikter, eller föreslår att hans skriverier bränns på bål. Vad jag uppmanar till är blott en något högre grad av kritiskt tänkande (och motsvarande lägre grad av naivitet) i bemötandet av honom, nu när vi fått så tydliga besked om vad för slags agendor som driver honom.

Att det är så jag menar är säkert självklart för de flesta av denna bloggs läsare, men kanske inte för Bengtsson själv, som har lätt för att se spöken i form av inskränkningar av den egna yttrandefriheten. Se t.ex. vad han skrev om det så sent som igår (och nu blir det dessvärre ännu ett citat från den s.k. Klimatupplysningen):

Nästa steg blir väl att bannlysa det felaktiga tänkandet eller bannlysa eller rent av bränna olämpliga böcker som den framstående belgiske energiexperten Samuele Furfaris nyutkomna bok: ”Vive les énergies fossiles!” med undertiteln ”La contre-révolution énergétique” Det enda hoppfulla är väl att dessa untertecknare eller snarare deras klimatstridande studenter inte normalt läser böcker på franska. I slutstadiet får vi räkna med att även diverse olämpliga personer blir bannlysta i denna nysvenska omvända upplysningstid.

[...]

En hel del av vad som åstadkommits i vetenskapsakademins energigrupp riskerar nu också att bli bannlyst.

Som enskild individ måste man nu också överväga risken att bli bannlyst eller i bästa fall att ens kritiska tänkande blir bannlyst. Att jag läst tillräckligt om 1930-talets intellektuella atmosfär i Europa är tillräckligt för att ge mig verkliga obehagskänslor.

Uppdatering 14 maj 2014: Lennart Bengtsson meddelar nu att han lämnar GWPF.

Mer om elmarknad: min korrespondens med KVA:s energiutskott

I fredags skrev sex ledamöter i KVA:s (Kungliga Vetenskapsakademiens) energiutskott en debattartikel i SvD om varför vi bör undvika att integrera svensk elmarknad med europeisk. Dagen efter påtalade jag, här på bloggen, en del brister i deras argumentation. Därefter har följt en del ekorrespondens mellan mig och några av dessa ledamöter, och jag vill gärna bjuda läsekretsen på detta meningsutbyte.

De ebrev jag fått från dem är dock inte finslipade på det sätt som är brukligt när en text är avsedd för offentligt förevisande (och minst ett av dem är därtill författat i uppenbart vredesmod). Jag väljer därför i det följande att nöja mig med sammanfattande referat av deras bidrag till korrespondensen, med fullständig återgivning endast av mina egna bidrag.

Det började med att jag kort efter bloggpostens publicering hörde av mig till de sex artikelförfattarna med följande hälsning (lördag 16:52).

Lennart, Harry, Dick, Sven, Karl-Gustaf, Elisabeth,

Se gärna mina kommentarer till er SvD-artikel: KVA:s energiutskott om europeisk elmaknad. Bättre kan ni!

Olle

Ganska snabbt (lördag 22:47) fick jag ett argt svar från Lennart Bengtsson, där han förklarade sig vara mycket besviken över hur jag (som ju annars "brukar vara välinformerad om det mesta") denna gång inte brytt mig om att "ta reda på fakta" innan jag yttrar mig och "går till personangrepp" (que?). I något som av tonfallet av döma verkar vara avsett som ett tillrättaläggande av någon felaktighet från min sida skrev han att det "naturligtvis inte [är] fråga om någon isolering då vi redan har en integrerad elmarknad för de nordiska länderna", men jag kan inte se att jag vare sig i min bloggpost eller annorstädes påstått motsatsen. Jag besvarade honom kort med följande (söndag 11:02).

Kan du tänka dig att bli lite mer precis, Lennart? Vad är det jag säger i min bloggpost som du menar är fel?

Olle

Något svar på denna enkla fråga har Lennart ännu inte givit. Däremot inkom några timmar senare (söndag 15:45) ett ebrev från en annan av artikelförfattarna, Elisabeth Rachlew, med (a) ett negativt allmänomdöme om min bloggpost, (b) en hänvisning till ett nummer av Europhysics News som hon menar styrker att "en större elmarknad ej löser problemet med baskraften", (c) ett avvisande av mitt påstående att hon och hennes utskottskamrater förespråkar protektionism, (d) en upprepning av SvD-artikelns påpekande om att svensk (och nordisk) elmarknad är i stort sett fossilfri samt hur centralt detta är för utskottets ställningstaganden, och (e) en uppmaning till mig att ta del av deras skrifter. Uppmuntrad av denna respons svarade jag med följande (söndag 22:05).

Tre små synpunkter på det du skriver, Elisabeth:

1. Ni vill, genom inskränkningar i frihandeln, skydda en inhemsk industrisektor. Om du inte vill kalla det protektionism så talar vi uppenbarligen olika språk.

2. Jag är lite oklar över vad du menar med att "en större elmarknad ej löser problemet med baskraften". Menar du att större elmarkander inte hjälper till att lösa intermittensproblemet? Härom råder i så fall knappast någon vetenskaplig enighet (se t.ex. Deluchi och Jacobson, 2011), och det blir också lite svårt att förstå varför ni då hävdar att "vattenkraft kommer också att bli efterfrågad som balanskraft för ny kontinental väderberoende elkraft".

3. Jag är inte alls svag för ert argument om att "svenska konsumenter drabbas av [...] ökande inslag av europeisk fossilproducerad el". "Drabbas" är ett lite konstigt ord, då det är ju inte är någon skillnad mellan fin-el och ful-el då den levereras i vägguttaget. Så om det skall vara någon poäng med ett vurm för våra 100% fin-el så måste det göra skillnad för CO2-utsläppen. Men betrakta följande två scenarier (i en förenklad situation där inga andra länder än Sverige och Tyskland är inblandade; jag vet inte hur realistiska de exakta siffrorna är i övrigt, det är principen jag vill illustrera).

Scanario A. Sverige handlar med Tyskland som på så vis får hjälp med intermittens, vilket resulterar i följande elkonsumtion:
Tyskland - 40 GW tysk ful-el, 20 GW tysk fin-el, 5 GW svensk fin-el.
Sverige - 9 GW svensk fin-el, 5 GW tysk ful-el.¹
Scenario B. Sverige vägrar handla med Tyskland och behåller all fin-el för sig själv:
Tyskland - 45 GW tysk ful-el, 20 GW tysk fin-el.
Sverige - 14 GW svensk fin-el.
Notera att det inte är någon nettoskillnad mellan de två scenarierna när det gäller mängd el konsumerad i repektive land, mängd el producerad i respektive land, eller total mängd producerad ful-el med tillhörande CO2-utsläpp. Enda skillnaden är att Scenario B undviker det utbyte av svensk fin-el mot tysk ful-el som sker i Scenario A. Jag uppfattar ert tal om hur vi bör undvika europeisk elmarknad för att värna den fina svenska fossilfria elen som att ni likväl föredrar Scenario B, trots att det inte gör någon skillnad vare sig för vad konsumenterna får i sina eluttag eller för mängden CO2-utsläpp. Skillnaden är alltså rent kosmetisk, och den konkurrensfördel ni drömmer om bygger alltså på att företag och konsumenter inte skall genomskåda detta, utan tro att Sverige på något vis gör världen en tjänst genom att inte befatta sig med tysk ful-el. Energipolitik är enligt min mening en alltför allvarlig sak för att bygga på ytliga kosmetisk-puritanska överväganden. Men för all del, förklara gärna för mig om era fin-elsöverväganden betyder något mer än detta, med verkliga impliaktioner för de totala CO2-utsläppen.

Olle

Därefter (måndag 07:53) inträdde utskottets ordförande Sven Kullander i diskussionen med ett ebrev adresserat inte till mig utan till hans utskottskollegor och medundertecknare på SvD-artikeln. I detta ebrev framhöll han dels att mitt räkneexempel inte är möjligt att diskutera eftersom det "saknar verklighetsunderlag", dels att jag borde läsa deras rapport om den nordiska elmarknaden som han menade innehåller "alla svar" på mina frågor. Elisabeth hade kort därefter (måndag 08:57) vänligheten att till mig vidarebefordra hans ebrev, samtidigt som hon instämde i att jag borde läsa deras rapport, och därtill fyllde på med en del ytterligare synpunkter. Dessa inkluderade bland annat en upprepning av Europhysics News-hänvisningen i hennes föregående ebrev (söndag 15:45), en omsvängning ("det handlar alltså ej om fin och ful el") jämfört med söndag 15:45, och en försäkran om att vad det hela egentligen handlar om är "vad näten klarar av i nuvarande läge" samt de stora investeringar som "krävs [...] för att klara av den ökande intermittenta elproduktionen". Jag svarade senare samma dag (måndag 22.46) med ytterligare några synpunkter, inklusive en lite irriterad släng mot Sven Kullanders nonchalanta attityd:

Tack Elisabeth för dina tålmodiga svar på mina frågor! Jag hoppas att du orkar med ytterligare några följdfrågor/kommentarer:

1. När du nu skriver att "det handlar alltså ej om fin och ful el", betyder det att du nu tar avstånd från SvD-artikelns argument att integrering med europeisk elmarknad riskerar medföra att "svenska konsumenter drabbas av [...] ökande inslag av europeisk fossilproducerad el"? Om inte, kan du på nytt försöka förklara på vad sätt du anser SvD-formuleringen vara ett argument mot integrering i europeisk elmarknad?

2. Du skriver, med hänvisning till Europhysics News (jag antar att det är diagrammet på sid 5 du menar) att "inom hela Europa är det ibland vindstilla - dvs det hjälper ej med en större marknad". Är inte detta en väldigt slapp argumentation? Vem har hävdat att enbart en större marknad fullt ut skulle lösa intermittensproblemet i en tänkt situation där vindkraften är det enda energislaget? Vi behöver givetvis också reglerkraft. Så länge vinden i två länder inte är perfekt korrelerade uppstår, när vi slår ihop de två ländernas elmarknader, en utjämning som tenderar att minska intermittensproblemet. Detta behöver givetvis vägas mot investeringskostnader och ledningsförluster. Jag vet inte var en rimlig sådan kalkyl landar, men vågar bestämt säga att problematiken är alltför allvarlig och komplicerad för att lämpa sig för det slags halmgubbe-argumentation du använder i ditt ebrev.

3. I det ebrev från Sven Kullander som du vänligen vidarebefordrat skriver han att "alla svar" på mina frågor finns i er elmarknadsrapport. Jag kan inte se det påståendet som annat än en avledningsmanöver och rent struntprat. Här är några av de frågor som tämligen explicit framkommer i min bloggpost och som inte ges tillstymmelse till svar i sagda elmarknadsrapport:

• Är det verkligen så säkert att det klokaste sättet att behandla elförsörjningsfrågan är ur ett snävt nationellt nyttoperspektiv, snarare än t.ex. ett europeiskt eller rentav globalt?
• Varför kan inte de eventuella högre marknadspriser som svenska elkonsumenter skulle drabbas av på en fri europeisk marknad kompenseras med lämpliga skatter och subventioner?
• Är verkligen ett artificiellt lågt elpris ett effektivt arbetsmarknadspolitiskt redskap? (Ert eget exempel med Facebooks serveranläggning i Luleå tyder ju snarast på motsatsen.)
Mvh
Olle

Jag har ännu inte givit upp hoppet om att utskottsmedlemmarna skall höra av sig med något mer övertygande försvar av den position de formulerar i SvD-artikeln. Vad de presterat hittills i denna korrespondens är verkligen inte imponerande, även om jag naturligtvis inser att jag är medskyldig till att diskussionen inte blivit bättre än så här - om jag hade lindat in min ursprungliga kritik på ett inställsammare vis hade de antagligen varit mer benägna att ta mina frågor på allvar.

Fotnot

1) Med de valda siffrorna ansluter jag mig implicit till den i energiutskottet förhärskande uppfattningen att kärnkraftsel är fin-el. Jag gör det dock mest för resonemangets skull; i själva verket är min inställning till kärnkraften ambivalent och vacklande. Jag har förståelse både för uppfattningen att kärnkraften medför oacceptabla risker och den att det vore att gapa över för mycket att avveckla kärnkraften samtidigt som vi har en växthusgaskris att lösa.

KVA:s energiutskott om europeisk elmarknad. Bättre kan ni!

KVA (Kungliga Vetenskapsakademien, bildad 1739 med Carl von Linné och Anders Celsius bland de ursprungliga ledamöterna) är en anrik och exklusiv sammanslutning. När jag 2004 invaldes som ledamot kändes det som ett kvitto på att min forskning var uppskattad och mer allmänt som en rejäl egoboost. Den sortens emotionella kickar är som regel kortvariga, men jag är än idag stolt över mitt KVA-medlemskap, och jag har haft god nytta av de nätverk av framstående forskare i olika discipliner som medlemskapet givit mig tillgång till. Ett av ytterst få smolk i glädjebägaren är att jag känner mig en smula besvärad av K:et i KVA.

Ett nytt litet smolk dök upp igår, då en illa argumenterad debattartikel med rubriken Att säkra billig el är att skapa fler jobb publicerades på SvD Brännpunkt, undertecknad av Lennart Bengtsson, Harry Frank, Dick Hedberg, Sven Kullander, Karl Gustaf Löfgren och Elisabeth Rachlew, som samtliga är medlemmar i KVA:s energiutskott.¹ Jag känner mig manad att här ta upp artikeln till kort diskussion, för att visa att det i KVA även finns ledamöter som inte ställer sig bakom dess budskap.

SvD-artikelns huvudbudskap är att Sverige bör hålla sig utanför en integrerad europeisk elmarknad, eftersom sådant samröre med kontinenten skulle föra med sig en utjämning mellan de låga svenska elpriserna och de betydligt högre kontinentaleuropeiska, vilket i sin tur skulle innebära att svenska jobb går förlorade. Argumentationen förs ur snävt nationell synvinkel, vilket gör mig en smula bedrövad då jag gärna velat tänka mig att en akademi som KVA borde ha förstånd och moralisk resning att höja blicken och argumentera för det som gör världen bättre i ett globalt och långsiktigt perspektiv, snarare än att ängsligt värna om att lilla Sverige skall få så stor del som möjligt av det totala välståndet.

Men även om vi skulle acceptera det snäva nationella perspektivet gapar stora hål i de sex utskottsmedlemmarnas argumentation. Särskilt förvånande är att se en nationalekonom som Karl Gustaf Löfgren underteckna en så svagt argumenterad plädering för ren och skär protektionism. Grundläggande nationalekonomisk teori, som går tillbaka till den ricardianska teorin för komparativa fördelar, pekar starkt på det ekonomiskt fördelaktiga med frihandel. Tim Harford förklarar saken effektivt i sin bok The Undercover Economist:

Vi kan med fördel täkna oss handel som ett slags teknologi. Ekonomen David Friedman har exempelvis noterat att det finns två sätt för USA att producera bilar: dessa kan byggas i Detroit, eller odlas i Iowa. Bilodlingen i Iowa inbegriper en särskild sorts teknologi för omvandling av vete till Toyotabilar. Vetet lastas ombord på stora fartyg som skickas ut i Stilla Havet, för att kort därefter komma tillbaka fullastade med bilar. Denna teknologi för förvandling av vete till bilar ute till havs kallas ’Japan’, men hade vad oss anbelangar lika gärna kunnat vara en futuristisk bioteknologisk offshore-fabrik strax bortanför Hawaii. I vilketdera fallet befinner sig Detroits bilmontörer i direkt konkurrens med Iowas bönder. Importrestriktioner på japanska bilar skyddar bilmontörerna och slår istället mot bönderna. [s 213, min översättning]

I enskilda fall är det naturligtvis ändå möjligt att det kan finnas särskilda omständigheter som gör att man ändå vill gå in med import- eller exportrestriktioner, men då bör man i så fall peka på vilka dessa omständigheter är och varför de väger tyngre än de grundläggande nationalekonomiska insikterna om frihandelns fördelar.

I det aktuella fallet med den svenska anslutningen till den europeiska elmarknaden och den ökning av det svenska elpriset som härav följer, så kan vi konstatera att den svenska elproduktionen genom det högre elpriset kommer att få ökade intäkter. Om vi för jobbens skull absolut vill värna om det låga svenska elpriset kan vi använda dessa intäkter till att subventionera svensk elkonsumtion. Ännu bättre, om det är jobben vi bryr oss om, vore så vitt jag kan se rimligtvis (rätta mig gärna om jag har fel på denna punkt) att använda pengarna till att subventionera arbete, t.ex. genom sänkt inkomstskatt.²

För att avveckla våra enorma koldioxidutsläpp behöver Europa och världen ersätta fossilbränsleförbränning med en rad andra energikällor, inklusive sol- och vindkraft. En komplikation med de båda senare är att de är intermittenta, dvs de kan inte alltid leverera elenergi vid just de tidpunkter den behövs. För att hantera denna problematik behövs stora elnät och stora elmarknader. Det är tråkigt att se hur KVA:s namn används för att motsätta sig dessa saker med en argumentation som gränsar till rent strunt.

Fotnoter

1) Artikeln verkar härröra från utskottets rapport Sveriges energisituation i ett europeiskt och globalt perspektiv från i somras, där en mer detaljerad argumentation i linje med artikeln återfinns.

2) Som en illustration till varför ett lågt elpris kanske inte är det effektivaste sättet att skapa arbetstillfällen kan anföras det enda konkreta exempel som utskottsmedlemmarna Bengtsson m.fl. pekar på i sammanhanget, nämligen Facebooks serverhallar i Luleå. Fullt utbyggda beräknas dessa sluka nära 2% av den svenska industrins elbehov, och kommer enligt Facebooks platschef i Luleå Joel Kjellgren att ge 60-70 arbetstillfällen.

Hur stark är koldioxidens klimatpåverkan?

De senaste veckorna har på nytt en debatt om klimatvetenskapen blossat upp i svenska media.¹ Jämfört med hur det såg ut för några år sedan, då skamlösa irrpropagandister som Lars Bern, Jonny Fagerström och hela raddan av Stockholmsinitiativsgubbar bredde ut sig i spalterna (samtidigt som jag och mina vänner i Uppsalainitiativet hade fullt upp att bemöta de värsta dumheterna), så har den aktuella debatten tagit några rejäla kliv framåt. Numera ser man sällan (annat än på konspirationsteoretiskt anstrukna dårbloggar) de rena stolligheterna, såsom förnekandet av vår kunskap om att en global uppvärmning pågår och att vår fossilbränsleförbränning är en huvudorsak.

Den nu aktuella debatten har en helt annan, och ojämförligt mer vederhäftig, karaktär. Den inleddes med en artikel på DN Debatt den 21/1 av fyra svenska klimatforskare och KVA-ledamöter med Lennart Bengtsson i spetsen, vilket följdes av svar från Christian Azar den 22/1 och från en grupp lundensiska klimatforskare (inklusive Uppsalainitiativets Marianne Hall) anförda av Markku Rummukainen den 25/1, och slutligen en replik från Bengtsson et al den 28/1. Som Lars Karlsson konstaterar i sin sammanfattning på Uppsalainitiativet så är

samtliga debatterande [...] överens om att våra utsläpp av växthusgaser har en påtaglig påverkan på klimatet. Frågan är alltså inte om, utan hur mycket - 2 grader, 3 grader, 4 grader? Och man är överrens om att något behöver göras.

[...]

Debatten befinner sig alltså långt ifrån var klimatförvillarna skulle önska att vi tror. Den handlar inte om huruvida växthusgaserna har någon betydande klimatpåverkan. Den handlar inte om huruvida det finns någon positiv återkoppling. Den handlar inte om huruvida det är mänskliga eller naturliga orsaker som ligger bakom den nutida uppvärmningen. Den handlar inte om huruvida det är koldioxiden som styr temperaturen eller temperaturen som styr koldioxiden. Och den handlar inte om huruvida det över huvud taget existerar något problem.

Samtliga debattörer synes överens om det mesta, inklusive att IPCC:s senaste sammanfattning (från 2007) av det vetenskapliga läget är en lämplig utgångspunkt för publik diskussion i ämnet. Vad som framför allt väckt debatt är Bengtssons et al påstående att

en temperaturökning med så mycket som 4°C under detta århundrade är mycket osannolik.

Detta går på tvärs mot IPCC-rapporten, där sagda ökning visserligen tillhör de högre av ett spektrum av olika allvaliga temperaturscenarier, men alls icke döms ut som "mycket osannolik". Såväl Azar som Markku Rummukainen et al kritiserar Bengtsson et al på denna punkt, och förordar en bedömning mer i linje med IPCC:s.

För att förstå denna diskussion behöver vi känna till begreppet klimatkänslighet. Denna definieras som den ökning i global jämviktsmedeltemperatur som en fördubbling av atmosfärens CO₂-halt svarar mot.² Detta är den viktigaste kvantiteten när det gäller att på lång sikt (flera decennier eller mer) förutsäga klimatet.³ Ju större klimatkänslighet, desto större temperaturökning kan vi befara. Dessvärre har det visat sig vara mycket svårt att i en enskild studie slå fast värdet på klimatkänsligheten med någon god precision alls. Till och med om vi tar i beaktande alla de olika studier som finns, så ser sig IPCC nödsakat att nöja sig med ett tämligen brett trolighetsintervall om 2°C till 4,5°C. I DN-repliken förklarar Bengtsson et al grunden för deras kontroversiella påstående ovan, nämligen att "flera studier under senare år pekar mot en mindre klimatkänslighet än vad som antogs i IPCC-rapporten från 2007".⁴ Innan vi rusar åstad och reviderar vårt trolighetsintervall i ljuset av sådana studier bör vi emellertid först betrakta den ljusa sidan av kunskapsläget, nämligen att det är baserat på många olika slags studier (vilka i sin tur är baserade på olika slags klimatdata), varav många ger hyggligt samstämmiga resultat; se IPCC för en utförlig redogörelse, eller nedanstående figur för en kort sammanfattning.

Bild och bildtext från Skeptical Science: Distributions and ranges for climate sensitivity from different lines of evidence. The circle indicates the most likely value. The thin colored bars indicate very likely value (more than 90% probability). The thicker colored bars indicate likely values (more than 66% probability). Dashed lines indicate no robust constraint on an upper bound. The IPCC likely range (2 to 4.5°C) is indicated by the vertical light blue bar.

En viktig lärdomen av detta är en eller ett par nya studier av klimatkänsligheten knappast räcker för att radikalt rubba kunskapsläget i frågan, ty även med de nya studierna behöver vi ju alltjämt väga in vad de gamla pekar på. Att på detta vis gå för snabbt fram med att revidera sin uppfattning är tillräckligt vanligt för att (på den ypperliga klimatbloggen Skeptical Science från vilken ovanstående bild är hämtad) nyligen ha fått ett eget namn, nämligen Climate Sensitivity Single Study Syndrome. Det är svårt att från Bengtssons et al (knapphändiga) argumentation komma fram till annat än att de varit lite för heta på gröten och fallit offer för detta syndrom. (Av svaren från Azar och från Rummukainen et al får jag en känsla av att de skulle hålla med mig om detta, åtminstone om de fick linda in det i ett lager av diplomatisk fetvadd.)

Samtidigt som Bengtsson, Azar, Rummukainen och deras medförfattare debatterade i DN slog såväl DN som SvD upp braskande rubriker om att en ny norsk studie visar att klimatkänsligheten är lägre än tidigare beräknat. Nyheten härrör från ett pressmeddelande som dels utgör ett klockrent fall av Climate Sensitivity Single Study-syndromet, och dessutom verkar ha släppts för tidigt innan de anförda resultaten blivit vederbörligt granskade och publicerade i den vetenskapliga litteraturen. Jens Ergon på SVT:s vetenskapsredaktion har gjort en bra sammanfattning av denna "Norgehistoria".⁵ En ännu bättre sammanfattning ger Markku Rummukainen och Marianne Hall, som avslutar sin text på Lunds universitets klimatprotal med att man

för det första kan [...] konstatera att om det visade sig att klimatkänsligheten snarare är låg än hög, är det goda nyheter. Klimatfrågan skulle inte bli bortblåst, men möjligheten att begränsa den globala uppvärmningen med till exempelvis maximalt två grader skulle öka. För att detta skall hålla långsiktigt, om den norska studien har rätt, bör atmosfärens koldioxidhalt inte få öka med mer än en fördubbling. Den norska studien är inte den första eller den enda som anger en lägre klimatkänslighet. Sådana resultat ingår i intervallet i IPCC (2007) som ju bygger på flera resultat från olika metoder.

För det andra, och igen är det goda nyheter om de visar sig hålla, är sannolikheten för att klimatkänsligheten är mycket hög eller hög (det vill säga att den skulle ligga en bra bit över 4,5 grader) eventuellt mindre än vad man tidigare har bedömt. Även senare resultat om en lägre nettoavkylande effekt av partiklar i luften (t ex Bond m fl 2012) skulle dra åt det hållet. Osäkerheten kring värmelagringen i havet är dock en viktig joker i leken (t ex Meehl m fl 2011, Levitus m fl 2012).

Trots detta är det nödvändigt att låta de senaste studierna, som sammantaget ger något varierande resultat, mogna och låta sig sättas in i kunskapslägets kontext. Även om det skulle visa sig att klimatkänsligheten ligger i den nedre kanten av spannet har vi fortfarande en ordentlig klimatförändring över oss, om inte utsläppen minskar framöver.

Fotnoter

1) Min följande sammanfattning är mestadels hämtad från ett par aktuella bloggposter på Uppsalainitiativet, av Magnus Westerstrand respektive Lars Karlsson, och från deras generösa länksamlingar.

2) Varför en fördubbling, snarare än ökning med en viss fix mängd? Svaret står att finna i att jämviktstemperaturens beroende av koldioxidhalten är approximativt logaritmisk, vilket innebär att en fördubblad CO₂-halt ger approximativt samma temperaturökning oavsett startnivå.

3) Här bortser jag från att vi givetvis också behöver känna till vad som händer med våra framtida utsläpp.

4) Vilka studier de syftar på preciseras dock inte.

5) Ytterligare fördjupning ges på den Skeptical Science-sida jag länkar till ovan. Där får vi bland annat följande intressanta analys.

There is also a significant red flag in the press release for this study:
"When the researchers at CICERO and the Norwegian Computing Center applied their model and statistics to analyse temperature readings from the air and ocean for the period ending in 2000, they found that climate sensitivity to a doubling of atmospheric CO2 concentration will most likely be 3.7°C, which is somewhat higher than the IPCC prognosis.

But the researchers were surprised when they entered temperatures and other data from the decade 2000-2010 into the model; climate sensitivity was greatly reduced to a “mere” 1.9°C."

Including an extra decade's worth of data into the model should not halve their equilibrium climate sensitivity value, because the equilibrium sensitivity of the climate system is a relatively constant number, and in reality has not changed radically over the past decade. This suggests that their model may be overfitting the short-term natural variability.

Vad gäller "senare års kortsiktiga naturliga variation" vill jag för övrigt tipsa om följande mycket instruktiva video, som vi nyligen diskuterat på Uppsalainitiativet.