Lästips i sommarvärmen: fem roliga romaner

Så här i sommarvärmen vill jag tipsa om några böcker för hängmattan - skönlitterära verk som jag valt ut för deras sköna humor. De är lättsamma men på intet vis poänglösa. Jag ger de fem titlarna utan rangordning, och listan är sammansatt såpass på en höft¹ att jag inte kan gå ed på att den omfattar de fem absolut roligaste romaner jag läst. Men roliga är de, och jag rekommender dem varmt!

• Douglas Adams: Dirk Gently's Holistic Detective Agency (i svensk översättning Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå).

  Att alla eller nästan alla denna bloggs läsare är bekanta med Adams Liftarens guide till galaxen och dess fyra uppföljare tar jag för givet, så jag väljer att istället rekommendera del ett i den minst lika roliga serien om detektiven Dirk Gently, vars typiska kunder är gamla damer som önskar återfå sina försvunna katter. Gentlys arbetssätt är, som boktiteln antyder, holistiskt, men han har emellanåt visst besvär med att övertyga kunderna om att ett framgångsrikt återfinnande av katterna förutsätter att han ägnar åtskillig arvoderad tid åt stillsamt kontemplerande av de stora filosofiska frågorna om alltings beskaffenhet.

• Erlend Loe: L (i svensk översättning: Expedition L).

  Denna bok har ett någor mer lågmält anslag än de övriga på listan, men är inte mindre rolig. Norske Loe är två år yngre än jag, och har här åstadkommit vad jag mer än någon annan bok tagit till mitt hjärta som en generationsroman. Liksom i flera andra av sina böcker fångar han den vilsenhet den som växt upp i det skandinaviska folkhemmet under 70- och 80-tal kan känna: allt är ju redan så välordnat, så vad kan egentligen lilla jag bidra med? Bokens huvudperson - en lätt skruvad version av Loe själv - är en stor beundrare av arkeologen Thor Heyerdahl, och vill gärna göra något stordåd i stil med Heyerdals expedition på flotte över Stilla Havet avsedd att visa att Söderhavet koloniserades av sydamerikanska indianer, men bekymrar sig över att alla stora vetenskapliga framsteg redan gjorts. Han önskar sig ett system där alla vetenskapliga landvinningar nollställs, så att han själv och andra unga hugade forskare skall få en chans att upptäcka något. Istället för att invänta en sådan reform bestämmer han sig till slut för att ta med sig några kamrater på en arkeologisk expedition till Söderhavet för att bevisa att öarna koloniserades genom korsande (under en period av kallare klimat) av Stilla Havet på skridskor. Av en uppsättning foton i boken får man intryck av att expeditionen faktiskt ägt rum, och jag frågade Loe på en författarafton i Stockholm för några år sedan huruvida boken verkligen var sann. Han svarade att expeditionen mycket riktigt ägt rum, men att villkoret han ställde för att betala sina kamraters resa var att de godtog att han efteråt skrev vad han ville (oavsett sanningshalt) om resan.

• Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula.

  Denna mustiga norrlandsskröna (belönad med 2000 års Augustpris) är helt enkelt vanvettigt rolig. Lite grand som en svensk Paasilinna, fast ännu bättre.

• John Kennedy Toole: A Confedaracy of Dunces (i svensk översättning: Dumskallarnas sammansvärjning).

  Det här är ett postumt utgivet one hit wonder av en amerikansk författare som tog sitt liv 1969, blott 31 år gammal, och man undrar vilka ytterligare litterära underverk Toole i annat fall hade kunnat bjuda världen på. Huvudpersonen Ignatius J. Reilly driver omkring i New Orleans som ett slags mer akademisk och egensinnigt verbal SockerConny. I en av mina många favoritpassager blickar han tillbaka på sin misslyckade tid som doktorand i något humanistiskt ämne, och specifikt på en episod då en skara uppretade studenter vilkas uppsatser han försummat att rätta samlats utanför hans tjänsterum:

  Jag meddelade [...] studenterna att jag av omtanke om mänsklighetens framtid hoppades att dom alla var sterila. [...] Jag kunde inte rimligtvis ha läst igenom alla analfabetiska missuppfattningar som bubblade upp ur dessa studenters förmörkade hjärnor.

• Carl-Johan Vallgren: För herr Bachmanns broschyr.

  Berättelsens jag, till förväxling lik författaren, lever i exil i Berlin på flykt undan det iskalla svenska kulturklimat som manifesterat sig i en kritisk recension i DN av hans senaste alster. Hela bokens första hälft formar sig till en enda lång och eldsprutande men samtidigt mycket välformulerad monolog till storms mot Sverige, den svenska avundsjukan och småsintheten och hyckleriet, och allt annat svenskt.

Fotnot

1) Jag är dock medveten om listans totala mansdominans (likt så mycket annat här på bloggen, dessvärre), och övervägde ett ögonblick att försöka göra något åt saken, men avstod till följd av min motvilja mot att göra författarens könstillhörighet till ett kriterium för om en bok skall platsa på en lista över mina favoriter. Och om jag härmed lyckas provocera någon läsare att kontra med en lista med annan könssammansättning så desto bättre...

Två norrlänningar med klass

Å ena sidan Mikael Niemi från Pajala, som slog igenom med dunder och brak 2000 med sin nästan hysteriskt roliga Populärmusik från Vittula, och som följde upp några år senare med Svålhålet - en samling om möjligt ännu mer skruvade science fiction-berättelser i bästa Douglas Adams-anda. Han har nu brutit ny mark i sitt författarskap med katastrofromanen Fallvatten. Den utspelar sig under en höstdag längs Lule älv, och börjar med att den väldiga Suorvadammen långt uppe i fjällen brister. Det resulterar i en enorm flodvåg, vilken får Porjus, Harsprånget och alla de andra kraftverksdammarna nedströms att falla, en efter en, som dominobrickor.¹ Någon spänning finns inte i boken om huruvida flodvågen skall kunna stoppas - det går inte. Boden och Luleå är redan från början dömda att krossas och spolas ut i Bottenviken, och många många människoliv kommer att gå åt.² Spännande är det ändå, tack vare att vi inte vet hur det skall gå för de enskilda människor som skildras i en rad parallellhandlingar, vilka bjuder på en salig blandning av hjältemod, desperation, mänsklig skröplighet och i ett fall något som närmast förtjänar beteckningen ondska. Dock skall sägas att alla dessa människor får nöja sig med biroller - huvudrollen i boken har Lule älv.

* * *

Å andra sidan Assar Lindbeck, född i Umeå och uppvuxen i Luleå. Jag tror inte att vare sig Lars Calmfors, Thorsten Persson eller någon av de övriga framstående nationalekonomer jag haft förmånen att umgås och sammanträda med i KVA tar illa upp eller har något att invända då jag dristar mig att påstå att Lindbeck är den främste bland våra idag verksamma svenska nationelekonomer. Blotta det faktum att han idag, vid 82 års ålder, ännu är verksam för full maskin, är i sig imponerande. Hans produktion och hans inflytande (både inom vetenskapen och på svensk ekonomisk politik) inbjuder en enkel akademisk vingårdsarbetare som yours truly till mindrevärdeskomplex. Lindbecks senaste bok - Ekonomi är att välja³ - tar sig självbiografins form, men är en utpräglat intellektuell sådan - han är sparsam med privata detaljer.⁴ Boken är utmärkt välskriven men helt befriad från litterära åthävor. Flertalet kapitel behandlar något specifikt område inom nationalekonomi eller ekonomisk politik, och vi bjuds på intressanta redogörelser för Lindbecks gärningar och uppfattningar inom respektive område. Långa stycken i boken formar sig till ren populärvetenskap. Jag skall - delvis pga min egen bristande sakkunskap - avstå från att närmare recensera sakinnehållet, och hänvisar istället till Klas Eklunds välavvägda recension i tidskriften Ekonomisk Debatt.

Att placera Assar Lindbeck på en ekonomisk-politisk höger-vänsterskala kräver mer nyansering än vad jag här förmår. Kortfattat kan ändå följande sägas. Lindbeck var länge medlem i det socialdemokratiska partiet, och han har ett starkt jämlikhetspatos. Samtidigt drivs han av sina vetenskapliga insikter och gärningar att på det ena området efter det andra varna för de negativa effekterna av alltför långtgående reglering av och statliga ingripanden i marknader. Någon laissez-faireinställning handlar det dock inte om. På områden där marknadsaktörers handlingar drabbar tredje part - typiskt genom miljö- och klimatpåverkan - och på så vis inte betalar sina verkliga kostnader, är Lindbeck en stark förespråkare av korrigerande ingrepp via t.ex. trängsel- och miljöskatter.

* * *

Två norrlänningar med klass - två läsvärda böcker - två julklappstips!

Fotnoter

1) Kan det här hända på riktigt? Ja. Den kommunala samhällsplaneringen där uppe i Norrbotten förbereder sig så gott de kan, och 1983 inträffade ett allvarligt tillbud.

2) Jag är inte någon långsint person, och kände därför inte någon särskild skadeglädje över att läsa om Bodens öde, trots de dystra månader en gång i tiden då jag fann mig förvisad dit. Min första ankomst till staden, en måndagmorgon i augusti 1986, då jag ännu hade några veckor kvar till att fylla 19 år, var extra dyster. Med mitt sinne förmörkat av omoget självömkande tankar kring den elaka stat som insisterade på att stjäla ett helt läsår på den spikraka akademiska bana som annars självklart låg framför mig, och av sviterna av mitt dittills (och hittills) glupskaste möte med Dionysos några dagar tidigare, anlände jag till stadens järnvägsstation. Sinnesstämmningen amplifierades av det gråmulna väder i vilket regnet hängde i luften, och av den vers som var fult klottrad på väggen i betongtunneln under järnvägsspåret:

Det finns en stad i Norden
Där solen aldrig ler
Den staden heter Boden
Dit vill jag aldrig mer

Då jag något årtionde senare återvände som turist var emellertid allt gammalt groll förlåtet, och jag har inte längre något emot staden.

3) Titeln är en uppenbar blinkning till Olof Palmes Politik är att vilja. Lindbeck och Palme var under ett par decennier nära vänner, tills Palme 1977 bröt kontakten sedan Lindbeck blivit en belastning (ansåg Palme) för det socialdemokratiska partiet genom att alltför tydligt och energiskt ta publikt avstånd från idén om att införa löntagarfonder.

4) En del inblickar i det egna föräldrahemmet bjuder han visserligen på, men när det gäller den egna familjebildningen är han närmast förbluffande kortfattad. Följande stycke är allt han i den 463-sidiga boken säger om sina barn:

I maj 1959, några månader efter hemkomsten från USA, föddes vår son Dan. Tre år senare, i september 1962, blev vi föräldrar också till en flicka som fick namnet Maria. Genom utökningen av familjen upplevde vi samma kombination av glädje och tidsbrist som alla andra i samma situation. Men för min egen del begränsades tidspressen radikalt av att Dorothy, som så många andra kvinnor på den tiden, ville stanna hemma medan barnen var små. Tack vare den höga, och för svenska gästforskare skattefria, lönen i USA hade jag lyckats spara ihop 7000 kroner till en ny Volkswagen. Den underlättade livet för vår småbarnsfamilj. Dan blev så småningom analytiker vid Riksdagens utredningstjänst (RUT) och Maria utbildade sig till journalist. Våra intensiva diskussioner vid köksbordet under den tid då Dan och Maria växte upp har fortsatt sedan de flyttat hemifrån.