Rekommenderas varmt: Sam Harris podcast

I minst ett år har jag haft tillräckligt många vänner (med intellektuell smak tillräckligt i linje med min egen) som varmt rekommenderar den amerikanske neurovetaren och samhällsdebattören Sam Harris podcast Waking Up för att inse att den är riktigt bra. I förra veckan gjorde jag äntligen slag i saken och började lyssna, så nu tillhör jag de frälsta, och skriver denna bloggpost i avsikt att rekrytera fler själar åt Harris.

Sam Harris har ett brinnande samhällsengagemang och en uppsättning filosofiska och vetenskapliga intressen som uppvisar ett påtagligt överlapp med mina. Han är synnerligen analytiskt lagd, han gillar att se svåra frågor belysta från olika håll, och han utmanar gärna sig själv genom att på stort allvar ta del av meningsmotståndares argument. Ofta, men långtifrån alltid, landar han i ungefär samma ståndpunkter som jag. Om hans analyser leder honom mot kontroversiella och impopulära ståndpunkter så väjer han inte för det.

Ett typiskt avsnitt av Waking Up utgörs av ett samtal mellan Harris och någon annan person vars tankar han intresserar sig för. Dessa samtal är vanligtvis cirka två timmar långa, vilket medger befriande fördjupning i en tid som i allt högre grad kommit att domineras av tweets och andra ytliga snapshots (men det bidrog nog också till att det dröjde så länge som det gjorde innan jag började lyssna på podcasten). Jag har nu på mindre än en vecka hunnit höra Sam Harris samtala med följande nio personer, och jag tycker mig ha hört tillräckligt för att våga påstå att den som gillar min blogg sannolikt kommer att älska Waking Up.

• Charles Murray. Det här är det senaste avsnittet av Waking Up, och det som (via påstötningar från Patrik Lindenfors och Anders Emretsson) fick mig att till slut börja lyssna på podcasten. De läsare som känner till statsvetaren Charles Murray gör det nog från hans och den sedemera framlidne Richard Herrnsteins bok The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life från 1994, eller - troligare - från den långdragna och mycket aggressiva debatt som följde på boken. I denna debatt (som ännu inte svalnat; hans framträdanden kan fortfarande mötas med upplopp) framställdes Murray som rasist och värre saker än så, och jag tycker faktiskt att vi som i ett par decennier burit på det intrycket är skyldiga honom den lilla tjänsten att ta del av detta podcastavsnitt och få reda på vilken klok och sansad person han faktiskt är, och vilket starkt engagemang för social rättvisa han (trots att han politiskt drar åt höger) har.

• Paul Bloom. Jag tvekar inte att karaktärisera detta samtal med psykologen Paul Bloom som ett ustökt och rentav virtuost samspel mellan två intelligenta herrar med viktiga saker på hjärtat. I centrum för diskussionen står (den för mig tidigare okända men troligvis väldigt viktiga) distinktionen mellan empati och medkänsla, och jag får snart hem Blooms aktuella bok med den provokativa titeln Against Empathy: The Case for Rational Compassion.

• David Chalmers. Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom medvetandefilosofi som är mer framstående än David Chalmers. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till området. (För mig, som alltid intresserat mig för medvetandefilosofi, och dessutom läst flitigt om det de senaste 15 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

• Stuart Russell. Här kan jag använda copy-and-paste ganska effektivt: Det finns få (om ens någon) nutida forskare inom artificiell intelligens (AI) som är mer framstående än Stuart Russell. Detta samtal tror jag kan fungera ypperligt som nybörjarintroduktion till AI-risk. (För mig, som intresserat mig för och dessutom läst flitigt om saken de senaste 8-9 åren, blev det dock mest skåpmat, om än välformulerad sådan.)

• Daniel Dennett. Frågan om människans fria vilja och huruvida sådan är möjlig i ett materiellt universum hör till dem som tidigare intresserat mig men som jag senare tröttnat på, och det skall villigt erkännas att jag började lyssna på detta podcastavsnitt mer av nyfikenhet på hur Harris och Dennett socialt skulle hantera den situation de skapat genom den extremt arga debatt de haft med varandra i frågan några år tidigare. Det visar sig att de helt klart är on speaking terms, men att en viss odör av gammal surdeg likväl kans skönjas. I sakfrågan har de inte flyttat sig nämnvärt: att de ger olika svar på frågan om huruvida fri vilja existerar beror enbart på att de har olika uppfattning om vad som är en relevant definition av fri vilja, och inte alls på någon eventuell skillnad i uppfattning om hur världen är beskaffad (men det visste vi redan).

• Gary Kasparov. I min ungdom hörde Kasparov - schackgeni och så småningom världsmästare, och möjligen rentav den störste schackspelaren genom alla tider - till mina allra största idoler. Hans roll efter avslutad schackkarriär som ledande rysk oppositionell och antiputinist är beundransvärd. I samtalet med Sam Harris är det delarna om Putin, Trump och internationell storpolitik som är värda att lyssna på. I diskussionen om artificiell intelligens (något Kasparov ofta tillfrågas om i kraft av sin historiska roll som den förste schackvärldsmästare som tvingats se sig besegrad av ett datorprogram) har han däremot väldigt lite av värde att tillföra.

• Anne Applebaum. Författaren och journalisten Anne Applebaum har sällsynt god nutidshistorisk överblick över sovjetisk/rysk, europeisk och amerikansk politik. Liksom Harris samtal med Kasparov kretsar det med Applebaum i hög grad kring Trump, Putin, realpolitik och diktaturens mekanismer, men är avgjort intressantare.

• Lawrence Krauss. Harris diskussion med fysikern Lawrence Krauss spänner, liksom så många andra av hans samtal, över många områden. Här är det delarna om kärnvapenhotet som är intressantast, medan den om tolkningar av kvantmakanik känns som om jag hört den hundra gånger förut, och käbblet om vilket som är farligast av kristen och islamsk fundamentalism snabbt blir tjatigt.

• William MacAskill. Filosofiämnet anklagas ofta för att vara fast positionerat så högt upp i elfenbenstornet att det aldrig någonsin får någon praktisk betydelse. Men anklagelsen är felaktig, och den 30-årige (29 vid tiden för programmets inspelning) Oxfordfilosofen William MacAskills verksamhet är ett strålande motexempel. Han är frontfigur (såväl intellektuellt som entreprenöriellt) för den nya och snabbt växande effektiv altruism-rörelsen, som jag känner stor sympati med, och samtalet behandlar väldigt nyanserat frågan om hur vi bäst kan göra världen bättre. Vissa psykologiska aspekter har starka beröringspunkter med ovan nämnda avsnitt med Paul Bloom. Jag har beställt MacAskills bok Doing Good Better och ser fram emot att läsa den.

Varför finns någonting, snarare än ingenting?

Tänk om vi människor inte fanns, eller om det inte fanns några medvetna varelser överhuvudtaget. Ett sådant universum med alla dess stjärnor och planeter framstår som obegripligt ödsligt. Men tänk om inte heller stjärnor och planeter fanns, och inga galaxer, inga meteoriter, ingen materia överhuvudtaget. Bara tomma intet - vakuum. Hisnande och skräckinjagande. Men tänk om det inte ens fanns vakuum, eller tid och rum, eller ens några naturlagar. Nu börjar svindeln kännas i magen. Tankeexperimentet är infernaliskt svårt att hålla fast vid, och tanken vill gärna glida över i att det ändå finns något längre bort, "någon annan stans".

Varför finns någonting, snarare än ingenting? Jag vet inte exakt hur gammal jag var när jag ställde mig frågan första gången - kanske tio eller tolv, och jag har sedan dess återkommit till den då och då. Den hisnande och skrämmande känslan var i alla fall densamma då som nu, och jag kan inte berömma mig om att ha gjort några som helst framsteg på väg mot ett svar. Gissningvis har människor i alla tider ställt sig samma fråga, och gissningsvis har de drabbats av samma svindelkänsla. Frågan förefaller tidlös och evig.

Tidlösheten till trots har frågan de senaste månaderna plötsligt flammat upp och blivit föremål för upphettad offentlig debatt. I vintras publicerades kosmologen Lawrence Krauss bok A Universe from Nothing: Why There is Something Rather Than Nothing. Den 23 mars i år recenserade vetenskapsfilosofen David Albert i kritiska ordalag boken i The New York Times. Krauss tog illa upp, och slog tillbaka mot Albert i en intervju i The Atlantic där han två gånger(!) kallar Albert "moronic", och till råga på allt dömer ut filosofi som en meningslös sysselsättning, och vetenskapsfilosofi som meningslösast av allt ("Philosophy is a field that, unfortunately, reminds me of that old Woody Allen joke, 'those that can't do, teach, and those that can't teach, teach gym.' And the worst part of philosophy is the philosophy of science; the only people, as far as I can tell, that read work by philosophers of science are other philosophers of science."). Och sedan har det rullat på, med läsvärda bloggkommentarer av bl.a. Massimo Pigliucci och Sean Carroll, samt en senare reflektion av Lawrence Krauss där han gör en ansats att gjuta en smula olja på vågorna och backar från sina mest svepande formuleringar om filosofer.

Vad handlar då debatten om? Carroll ger en koncis och balanserad "executive summary":

Very roughly, there are two different kinds of questions lurking around the issue of "Why is there something rather than nothing?" One question is, within some framework of physical laws that is flexible enough to allow for the possible existence of either "stuff" or "no stuff" (where "stuff" might include space and time itself), why does the actual manifestation of reality seem to feature all this stuff? The other is, why do we have this particular framework of physical law, or even something called "physical law" at all? Lawrence [Krauss] (again, roughly) addresses the first question, and David [Albert] cares about the second, and both sides expend a lot of energy insisting that their question is the "right" one rather than just admitting they are different questions.

Låt oss kalla Krauss fråga den fysikaliska, och Alberts fråga den filosofiska. Vilken av dem som är den mer intressanta får väl sägas vara en fråga om tycke och smak, men det är helt klart den filosofiska frågan som regelbundet hemsökt mig (liksom många andra, kanske rentav de flesta, filosofiskt lagda människor) allt sedan barndomen.

Att materia, och till och med rumtiden, kan uppstå ur "intet" som en följd av kvantfältteoretiska lagar, är höggradigt spännande och intressant. Dock bidrar denna insikt mycket lite eller inte alls till att mildra den filosofiska frågeställningens existentiella avgrundsdjup. Som Albert uttrycker saken i sin recension:

Where, for starters, are the laws of quantum mechanics themselves supposed to have come from? Krauss is more or less upfront, as it turns out, about not having a clue about that. He acknowledges (albeit in a parenthesis, and just a few pages before the end of the book) that every­thing he has been talking about simply takes the basic principles of quantum mechanics for granted. "I have no idea if this notion can be usefully dispensed with," he writes, "or at least I don’t know of any productive work in this regard." And what if he did know of some productive work in that regard? What if he were in a position to announce, for instance, that the truth of the quantum-mechanical laws can be traced back to the fact that the world has some other, deeper property X? Wouldn’t we still be in a position to ask why X rather than Y? And is there a last such question? Is there some point at which the possibility of asking any further such questions somehow definitively comes to an end? How would that work? What would that be like?

Här framgår tydligt att såväl Albert som Krauss är klara över att de båda frågeställningarna är olika.¹ Men vad kommer då det hårda tonläget ifrån? Jag kan inte finna annat än att skulden står att finna hos Krauss. Alberts recension är visserligen en smula elak, men helt inom ramarna för gängse konventioner om hur den kritik som är en oundgänglig del av det akademiska och intellektuella samtalet bör framföras. Krauss svar i The Atlantic är något helt annat: här far han ut i otidligheter som inte har någon motsvarighet i Alberts recension och som knappast hör hemma i civiliserad diskussion.

Tillåt mig att leka amatörpsykolog och spekulera lite över orsakerna till Krauss häftiga reaktion. Jag tror att dessa står att finna i att han är (åtminstone delvis) medveten om att han spelar ett dubbelspel. Samtidigt som han i vissa av sina yttranden tydligt erkänner distinktionen mellan den fysikaliska och den filosofiska frågeställningen, kan han knappast vara helt omedveten om att hans boks undertitel - "Why There is Something Rather than Nothing" - är ämnad att locka horder av läsare som hoppas hitta ett svar på den filosofiska frågeställningen.² Saken förvärras ytterligare av förljande passage i Richard Dawkins efterord i boken:

Even the last remaining trump card of the theologian, "Why is there something rather than nothing?," shrivels up before your eyes as you read these pages. If "On the Origin of Species" was biology’s deadliest blow to super­naturalism, we may come to see "A Universe From Nothing" as the equivalent from cosmology. The title means exactly what it says. And what it says is ­devastating.

Stora ord av Dawkins, och höggradigt ogrundade. Man får ett bestämt intryck av att Dawkins inte begripit skillnaden mellan den fysikaliska frågeställningen och den filosofiska. Här borde Krauss haft omdöme nog att avvisa Dawkins bidrag. Men han blev förstås smickrad, samtidigt som det väl hade varit genant att förklara för Dawkins att hans vänliga ord i själva verket är opublicerbart trams.³

Fotnoter

1) Krauss följande formulering av distinktionen, hämtad ur The Atlantic-intervjun är välfunnen: "I don't ever claim to resolve that infinite regress of why-why-why-why-why; as far as I'm concerned it's turtles all the way down."

2) En iögonfallande illustration till hans dubbla förhållningssätt är hur han i The Atlantic-intervjun dels tillåter sig att docera om att "If you're writing for the public, the one thing you can't do is overstate your claim, because people are going to believe you. They see I'm a physicist and so if I say that protons are little pink elephants, people might believe me. And so I try to be very careful and responsible", samtidigt som han i en annan passage i samma intervju, då han blir en smula pressad om något han påstått, faller tillbaka på "Well, yeah, I mean, look I was being provocative, as I tend to do every now and then in order to get people's attention.".

3) Krauss agerande här är i viss mån förståeligt (men likväl klandervärt). Hur hade jag själv reagerat om, låt oss säga, jag skickat ett utkast av Riktig vetenskap och dåliga imitationer till Dawkins i hopp om ett efterord, och om han, mot all förmodan, tackat ja till uppdraget och utnämnt mig till vår tids Bertrand Russell, eller hävdat att jag gjort de viktigaste matematiska framstegen sedan differentialkalkylens införande, eller något liknande absurt? Förhoppningsvis hade jag avvisat honom, men säker kan jag inte vara så länge jag inte råkat ut för situationen ifråga.