Om vikten av att häda

Det är fruktansvärt att vi så kort efter Charlie Hebdo-attacken i Paris åser ännu ett terrorattentat riktat mot det fria ordet: det mordförsök på Lars Vilks i Köpenhamn häromdagen som visserligen misslyckades men som ändå fick dödlig utgång. Precis som i samband med Charlie Hebdo känner jag mig manad att påpeka vikten av att stå upp för det fria ordet och för rätten att häda.

Men är verkligen just hädelse så viktigt? Svar ja. Jag känner flera i övrigt kloka och förståndiga personer som inte håller med mig om det, utan som anser att sådana tölpaktigheter bör undvikas i det längsta, då de ju av religiösa människor kan upplevas som kränkande. Jag anser att de har fel. Vari felet består är värt att förklara på nytt och på nytt. Jag ger ordet till min gode vän Patrik Lindenfors, som vältaligt förklarar sammanhangen i en debattartikel i Dala-Demokraten. Så här börjar hans artikel:

Allt mänskligheten har lärt sig om hur världen fungerar gör det idag väldigt svårt att tro att änglar kommer med budskap från Gud. Mycket tyder därför på att Muhammed aldrig fick något besök av ärkeängeln Gabriel när han var ensam i sin grotta, utan istället hittade på Koranen själv.

På ett liknande sätt förefaller det osannolikt att jungfru Maria blev gravid när hon var ensam hemma – även denna berättelse har en troligare förklaring. Det är överhuvudtaget väldigt få mytologiska berättelser som skulle tillmätas någon sanningshalt om de påstods ha inträffat i nutid.

Om man inte vet det här om sin egen religion så vet man det i alla fall om andras. Få kristna tror att den hinduiska guden Shiva skapade Ganesha genom att hugga av huvudet på en elefant för att reparera den son han just dekapiterat.

Få muslimer tror att rymdhärskaren Xenu fraktade kidnappade själar från sin hemplanet till vulkaner på jorden för att spränga dem i luften med vätebomber, något Scientologerna lär ut om man bara betalar dem tillräckligt.

Berättelser av den här typen har två problem. Dels är de uppenbart osanna, om man läser dem bokstavligt. Dels är de extremt enkla att parodiera.

Man kan fundera över om det inte är den här kombinationen som resulterat i all hädelselagstiftning som finns runt jordklotet, särskilt då makthavare historiskt inte sällan lierat sig med prästerskapet för att lättare kunna kontrollera sina undersåtar. Sitter den världsliga makten på Guds nåder kan inte gärna undersåtarna tillåtas underminera denna gudomliga uppbackning med hjälp av satir.

Läs hela Patriks artikel här!

Påven försvarar terrorattacken mot Charlie Hebdo

SVT rapporterar nu att påven Franciskus uttalat sig om terrorattacken mot Charlie Hebdo. Det han säger kan inte förstås som annat än ett försvar av dådet:

Om min goda vän hånar min mamma kan han förvänta sig en smäll. Det får man vänta sig, det är normalt. Du ska inte provocera. [...] Det är många som talar illa om religion. De gör narr av den. Det som händer då är samma som händer vännen som hånar min mor. Det finns en gräns.

Jag finner detta provocerande. Men i kontrast mot den av Franciskus förordade reaktionen att ta till våld, så reagerar jag med ord. Så skall det gå till. Våld är fel slags bemötande, ord är rätt. Här är mina ord till Franciskus:

Din religion utgörs av bisarra fånerier, din Gud är en blodtörstig psykopat, din Jesus är en härsklysten nolla som låter sin barnsliga ilska gå ut över ett stackars oskyldigt fikonträd, din företrädare på den påvliga tronen är en fucking motherfucker, och själv är du en löjeväckande fåntratt i en fånig hatt!

Ett klarläggande till herrarna Birro och Bern rörande yttrandefriheten

Det har sagts ofantligt mycket om Charlie Hebdo-attacken de senaste två dygnen, både kloka saker och mindre kloka. Till det mindre kloka hör följande Facebookuppdatering av Marcus Birro:

Sedan Birro för en tid sedan fick sparken som kolumnist i Expressen har han fört martyrgnällandent till nya höjder, men här tycker jag att han, med sin jämförelse mellan sin egen situation och de dödade på Charlie Hebdo, går bortom alla anständighetsgränser. Innan jag går loss mot Birro för detta borde jag emellertid måhända pröva tanken att jag missförstått hans ironi eller att hans utrop är ett olycksfall i arbetet. Det man finner på Birros Facebooksida verkar dock inte stödja den tanken, då han har en rad andra uppdateringar med snarlikt budskap. Exempelvis delar han, med uppenbart gillande, en anhängares uppdatering med ordalydelsen "Hör på nyheterna att expressens chefredaktör säger att det är viktigt att stå upp för yttrandefriheten...då har man ändrat policy sedan man sparkade Marcus Birro...eller gäller det bara vid terrordåd???". Så nej, något enstaka olycksfall i arbetet verkar Birros uppdatering inte vara.

En annan person som var snabbt framme med att lyfta fram Charlie Hebdo i samband med det egna yttrandefrihetsmartyrskapet är den notoriske klimatförnekarstollen Lars Bern. I ett (även med hans mått mätt) sällsynt motbjudande blogginlägg med den högtravande rubriken Det fria ordet gnölar han i himmelens sky över att han inte längre tycks ha fritt tillträde till spaltutrymme på SvD Brännpunkt. Denna belägenhet som Bern hamnat i tycks honom fullt jämförbar med Charlie Hebdo-tecknarnas öde, och han skriver att "skillnaden mellan klimatfanatiker som etablissemanget försvarar och millitanta islamister är [...] hårfin".

Well, låt mig klargöra en sak för herrarna Birro och Bern. Yttrandefriheten innebär inte någon skyldighet för vare sig Expressen eller Svenska Dagbladet att publicera era alster. Dessa dagstidningars debatt- och kultursidor är exklusiva fora som gemene man bara kan drömma om att få utrymme på. Att ni båda under en tid hade gräddfil till sådana fora betyder inte att ni har rätt till det i evighet. Men er yttrandefrihet inskränks inte av detta, ty det är fortsatt fritt fram för er att, på vanligt folks vis, lägga ut era illa formulerade stolligheter exempelvis på bloggar och på Facebook.

Jag kan i någon mån förstå er saknad efter dessa exklusiva spaltutrymmen, men den belägenhet ni hamnat i är inte på minsta vis jämförbar med situationen för de verkliga offren för bristande yttrandefrihet - de som hamnar i fängelse för sina yttranden eller dödas för sina teckningar. Den självupptagenhet och den brist på perspektiv ni ger uttryck för ger mig kväljningar.

Je suis Charlie

Gårdagens vedervärdiga, samvetslösa och dödliga våldsdåd mot satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris - ett dåd som ser ut som en förlängning av 2005 års Muhammedkris - utgör ett försök att skrämma oss till tystnad. Men vi skall inte låta dådets ynkliga gärningsmän lyckas. Vi behöver stå upp för vår rätt att säga vår mening, inklusive och i synnerhet om vår mening är misshaglig. Läs Christopher Hitchens text från februari 2006 om vikten av att göra narr av religion!

Vi har givit vika länge nog.¹ Enough! Det är dags att lära fundamentalisterna att de inte kan stoppa oss från att påtala Guds omåttliga ondska eller en viss profets motbjudande pedofila leverne. Har de invändningar får de formulera dem verbalt, inte med kulor och gevär.

Se även följande bloggposter:

• Stora frågor och epistemisk ödmjukhet, 24 augusti 2011.
• Lösningen då argumenten tryter: ökad fanatism och hot om våld, 18 augusti 2014.
• Tack gode Gud för Lena Andersson!, 29 oktober 2011.
• For the record: lite islamkritik, 24 juli 2013.

Fotnot

1) Ivar Arpis sammanfattning ger inte någon vacker bild:

När Ayatollah Khomeini från sin sjukbädd utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie år 1989 slöt de flesta svenska debattörer och kulturskribenter upp bakom författaren. Jan Myrdal var så gott som ensam när han kallade Rushdie för ”maktens hjon” och beskyllde honom för att gå i fronten för ”västvärldens krig mot islam”. Yttrandefriheten försvarades av den förkrossande majoriteten.

Ungefär 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Hur lät det då? Akademiker, journalister och kulturskribenter fördömde den nästan unisont. Tanken att det är fel att kritisera och håna religioner, och i synnerhet islam, har blivit närmast allmänt accepterad. I dag hade troligen ingen vågat publicera Satansverserna. I dag har vi internaliserat fatwan. Och rädslan för muslimska extremister är redan utbredd även i Sverige. Och det behöver inte handla om bitsk satir.

När konstnären Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut bilder på Världskulturmuseet i Göteborg för ett par år sedan var temat homosexualitet inom kristendom, judendom och islam. Hon ombads dock bakom lyckta dörrar att ta bort allt med islam. Av rädsla för att stöta sig med extremister censurerades hon.

2005 censurerades konstverket Scene d’amour av algerisk-franska Louzla Darabis. Också det på Världskulturmuseet i Göteborg. Detta efter påtryckningar från vissa muslimska organisationer. Också i det verket är motivet en kärleksakt, och det innehåller även citat ur Koranen. Även den gången var man rädda.

För ett par år sedan ställde Stockholms kulturhus in dansföreställningen Celebration of womanhood av gruppen Freshest för att den innehöll en sång med Korancitat.

När Nobelmuseet 2009 skulle visa filmen Submission av Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali, om kvinnors situation inom islam, kontaktade de en imam och klippte sedan bort de delar av filmen som han fann misshagliga.

Och när Lars Vilks visade upp konstnären Sooreh Heras verk Allah ho gaybar, med bilder av muslimska homosexuella män, attackerades han av uppretade åhörare vid sin föreläsning på Uppsala universitet år 2010. Föreläsningen fick ställas in.

Listan på liknande händelser kan göras mycket längre.