torsdag 30 april 2020

På DN Debatt om det fundamentala vägvalet i svensk coronastrategi

Jag har åter begått debattartikel i ämnet covid-19. Tillsammans med Olof Johansson Stenman, Joacim Rocklöv, Stefan Schubert och Markus Stoor försöker vi dra uppmärksamheten till det fundamentala vägvalet i svensk coronastrategi. Artikeln fick rubriken Alternativ coronastrategi för Sverige kan rädda liv, och inleds på följande vis:
    Den svenska corona­debatten handlar till stor del om frågor som Folkhälsomyndighetens kommunikation, huruvida intensivvården klarar trycket och skillnader mellan Sverige och andra länder i åtgärder för fysisk distansering. De är alla viktiga frågor, men vi menar att debatten nästan helt missat det allra viktigaste: ett mer fundamentalt strategival som sällan berörs.

    Hur ska man hantera farliga och smittsamma sjukdomar? Ett sätt är att utrota sjukdomen, som skedde med exempelvis smittkoppor. Efter framgångsrik bekämpning kunde den förklaras utrotad 1980. Vad gäller covid-19 hade utrotning kanske varit möjlig på ett tidigt stadium av den inhemskt kinesiska spridningen, men är i nuläget knappast realistiskt.

    De alternativ som därmed återstår är huvudsakligen två: å ena sidan vad man kan kalla "bromsstrategin", och å andra sidan det som i den internationella debatten har kommit att kallas "hammaren och dansen" (i den vetenskapliga litteraturen benämns de oftast "mitigation" respektive "suppression").

    Folkhälsomyndigheten bestämde sig tidigt för "bromsstrategin". Tanken är att epidemin bara kan hejdas genom att en tillräcklig andel av befolkningen smittas för att uppnå så kallad flock­immunitet. För covid-19 är den vanligaste bedömningen att denna andel är omkring 60 procent. Utmaningen ligger då i att se till att smittan sveper genom befolkningen tillräckligt långsamt och kontrollerat för att sjukvården inte ska överlastas. Smittan ska inte stoppas, endast bromsas.

    "Hammaren och dansen" är en mer ambitiös strategi. I inledningsfasen - Hammaren - inför man...

Med denna lilla cliffhanger uppmanar jag er att läsa fortsättningen i DN, och jag hoppas att chefredaktör Wolodarski fortsatt lever upp till sitt löfte om slopad betalvägg för coronaartiklar.

torsdag 23 april 2020

The Journal of Controversial Ideas has now been launched

A bit over a year ago, I announced that I had been recruited to the editorial board of the yet-to-be-launched Journal of Controversial Ideas. Well, the time has now come: the journal is officially up and running, and is accepting submissions. Have a look at the editorial board, which includes names that make me a bit starstruck to stand along with.

söndag 19 april 2020

Johan Giesecke om covid-19 och den svenska strategin

I förgår kommenterade jag i en intervju i brittiska The Independent det svenska covid-19-läget. Ett med rätta mer uppmärksammat svenskt framträdande i brittiska nyhetsmedia samma dag var UnHerds djupintervju med förre statsepidemiologen Johan Giesecke. Rekommenderas varmt:

Giesecke har en välgörande no-nonsense-attityd och är inte rädd för att svara klart ja eller klart nej på frågor han får. Under antagandet att han och svenska FHM (Folkhälsomyndigheten) har snarlik syn på epidemin (vilket förefaller rimligt) ger denna intervju bättre inblick i FHM:s tänkande än ett dussin FHM-presskonferenser.

Samtidigt som Gieseckes klara raka svar är uppfriskande kan jag inte låta bli att förundras över hans tvärsäkerhet i ett knippe ännu öppna vetenskapliga frågor: hur stort är mörkertalet av smittade, hur stor är andelen asymptomatiskt smittade, och hur stor är virusets dödlighet? Dessa frågor är starkt korrelerade, på så vis att höga svar på de båda första sannolikt för med sig ett lågt svar på den sista, och vice versa. Giesecke är övertygad om att mörkertalet är stort, andelen asymptomatiskt smittade är hög, och dödligheten låg. Om han har rätt om dessa saker talar det för att den svenska flockimmunitetsstrategin1 är förnuftig, och att de strategier som istället går ut på att kväsa viruset så snabbt som möjligt är förfelade.

Vad jag främst saknar i intervjun är att få veta på vilka grunder Giesecke gör dessa bedömningar, och hur han ställer sig till den evidens som pekar i motsatt riktning. Specifikt hävdar han att covid-19-virusets dödlighet ligger någonstans i trakterna kring 0,1%, men om man kikar på statistik från det hårt drabbade New York City framstår 0,1% som snudd på orealistiskt optimistiskt. Stadens befokning uppskattades 2018 till 8,4 miljoner, och enligt aktuell dödsfallsrapportering den 18 april föreligger 8448 bekräftade covid-19-dödsfall. Med en direkt division här hamnar vi ganska precis på Gieseckes föreslagna dödlighet, men det vore förhastat, av följande skäl:
  • Det förefaller osannolikt att 100% av New York City-borna skulle vara smittade.
  • Dödsfallen har ingalunda upphört, även om det igår kom glada rapporter om att det dagliga dödstalet för första gången på veckor var nere under 550. [Edit: Det där blev lite missvisande, då siffran 550 gäller delstaten New York, inte New York City.]
  • Siffran 8448 kommer från den officiella statistikens confirmed deaths, men till dessa kan vi eventuellt lägga merparten av de 4264 probable deaths (definierade som "people who did not have a positive COVID-19 laboratory test, but their death certificate lists as the cause of death 'COVID-19' or an equivalent") som också rapporteras.
Alla dessa tre korrigeringar pekar i samma riktning - mot en högre dödlighet - och sammantaget tycker jag att det ser ut som att en gissning om smittans dödlighet i New York City på mindre än 0,2% vore orimligt optimistisk. Dödligheten kan såklart tänkas variera geografiskt som en följd av olika genpoolsammansättningar och allehanda miljöfaktorer, men här finns i alla fall något Giesecke behöver förklara om han skall stå fast vid sina bedömningar. Ännu mer alarmerande siffror finns att hitta i diverse kommuner i norra Italien, där som exempel kan nämnas rapporter i förra månaden från staden Vertova med 4600 invånare varav 36 gått bort i covid-19, dvs 0,8% av stadens befolkning.

Fotnot

1) Både FHM och Giesecke värjer sig mot beteckningen flockimmunitetsstrategi, men själv anser jag (liksom Stefan Schubert) att det är vettigt att kalla en spade för en spade.

tisdag 14 april 2020

Om FHM:s arbete med covid-19

Följande är lite jobbigt att säga rent ut, men mitt förtroende för FHM:s (Folkhälsomyndighetens) arbete med att bedöma och förutse spridningen av covid-19 svajar.

Det är jobbigt av två skäl: för det första att kritik mot FHM av många i min omgivning uppfattas som illojalt och opatriotiskt i ett läge där det är viktigt att vi alla inordnar oss i deras rekommendationer, och för det andra att jag riskerar att framstå som en Dunning-Kruger-anfäktad amatör (jag är ju trots allt inte epidemiolog) som tror mig veta bättre än experterna. Och det är ju helt sant att det är viktigt med bred och lojal folklig uppslutning kring den anbefallna strategin, men samtidigt menar jag att det är också viktigt att inte FHM upphöjs till något slags ofelbara gudar, immuna mot kritik. Likaså är det sant att jag genom att ventilera konträra ståndpunkter riskerar att framstå som något slags epidemiologins motsvarighet till en klimatförnekare, något som blir extra pinsamt av att jag genom åren lagt så stor kraft på att bemöta klimatförnekare, och hävdat att de uppvisar epistemsk omdömeslöshet genom att med (exempelvis) professorlig auktoritet uttala sig om saker de knappt vet något om.

Och det är sannerligen mycket jag inte vet om hur FHM arbetar och vilka deras vetenskapliga underlag och principer är. Kanske är därför det jag säger i det följande blott ett uttryck för min okunskap. Jag kan rätt och slätt ha fel. Men låt mig ändå förklara vad som bekymrar mig.

Ett tidigt frö till min skepsis såddes när FHM:s generaldirektör Johan Carlson den 2 mars beskrev utsikten om 10.000-15.000 insjuknade i Sverige som ett värsta fall-scenario. Detta var i mina ögon en uppenbart orimlig bedömning, men jag valde att hålla öppet för att Carlson menade något annat än det jag tyckte mig höra.

Ytterligare bekymmersam fann jag FHM:s rapport i slutet av mars om skattat behov av slutenvårdsplatser. Jag och några kollegor kämpade hårt med att tolka den ytterst knapphändiga informationen i rapporten, och en del frågetecken lyckades vi räta ut, men jag kände ett kvardröjande obehag inför rapportens påstående att de "modellerar ingen asymptomatisk smitta, bara rapporterade fall".1 Vad är det de säger? Hur i hela himmelens namn skall man kunna göra vettiga prediktioner av det kommande behovet av vårdplatser om ens modeller överhuvudtaget inte befattar sig med smittans totala utbredning i samhället? En modell som inte tar med något i sammanhanget så fundamentalt kan väl knappt ens kallas modell, utan är väl mer att betrakta som en höftning eller en kurvanpassning? Så kanske borde inte deras påstående tas bokstavligt? Jag blev inte klok på detta.

När P1:s Vetenskapsradion den 7 april sände ett reportage om arbetet på FHM fick vi höra analyschefen Lisa Brouwers ganska tydligt bekräfta och motivera det påstående i vårdplatsbehovsrapporten som jag funnit så svårsmält och underligt. På en fråga om den kritik som riktats mot FHM för att de inte beaktar aktuell spjutspetsforskning kring epidemimodellering, som den från Imperial College,2 svarade hon så här, med start cirka 3:20 in i programmet:
    Vi har ganska tidigt gjort bedömningen att [vi inte vill] använda de dynamiska modellerna, som motsvarar de som Imperial College och andra har publicerat, utan att ha kunskap om hur stor andel till exempel som blir smittade utan att få symptom, och huruvida de som blir smittade utan att få symptom, huruvida de smittar andra i sin tur: att stoppa in sådana antaganden i en modell har vi valt att inte göra. Vi tycker inte det är meningsfullt, vi tycker inte det är bra att göra den typen av övningar innan kunskapen blir bättre. För det ger resultat som kan leda till felaktiga beslut.
Det är förvisso sant att exempelvis andelen asymptomatiskt smittade är en höggradigt okänd parameter, och det är likaledes sant att om vi naivt kör en modell med ett felaktigt värde på en sådan parameter så riskerar vi att få ett vilseledande svar, vilket i sin tur kan leda till dåliga beslut. Men detta problem försvinner inte av att man använder en mer primitiv modell som inte explicit inbegriper den felande kvantiteten.3 Att göra så är enligt min mening att sopa problemet med osäkerheten i (i detta fall) andelen asymptomatiskt smittade under mattan. Ett mycket bättre förfarande vore att prova den mer avancerade modellen, där den okända parametern (eller parametrarna) explicit finns med, för en uppsättning olika parametervärden, valda inom ett brett intervall men ändå inom rimlighetens ramar (eller ännu hellre valda enligt en välgenomtänkt Bayesiansk a priori-fördelning för parametern ifråga). Detta skulle ge ett spektrum av olika utfall när man kör modellen, och om modellen är bra ger detta spektrum en fingervisning inte bara om hur stort vårdplatsbehovet (eller vad det nu är man eftersöker) kan tänkas bli, utan också om hur stor osäkherheten är.

Intrycket jag får (men som jag alltjämt hoppas är felaktigt, och jag vill väldigt gärna bli överbevisad om detta) är att epidemiologerna på FHM inte begriper det här, och att det får dem att avstå från att ta hjälp av den bästa cutting edge-kunskap om modellering av covid-19 som finns där ute. Risken finns att detta får dem att göra sämre bedömningar och gå ut med sämre rekommendationer än de annars skulle ha gjort.

Fotnoter

1) En nyare version av rapporten finns här, och den förbryllande formuleingen finns kvar.

2) Besläktad modellering, men specifikt för Sverige, finns i ett aktuellt arbete av Jocim Rocklövs grupp i Umeå.

3) Brusselaers m.fl. inskärpte samma poäng i SvD igår.

torsdag 2 april 2020

Ett knippe tankar och förslag om AI-politik

I förrgår levererade jag min utredning "En grön AI-politik?", beställd av Miljöpartiet. Så här lyder inledningsstyckena:
    Denna korta utredning är ett svar på en förfrågan om inspel till Miljöpartiet de grönas arbete med att på riksnivå formulera en sammanhängande politik kring AI (artificiell intelligens). Behovet av sådan politik är stort, men jag har inte medvetet gjort något för att anpassa mina rekommendationer specifikt till Miljöpartiets eventuella politisk-strategiska behov, utan har istället helt enkelt försökt peka ut vad som vore bra för samhället snarare än för något visst parti. Jag väljer att lita till att mina grundläggande värderingar - i vilka ideal om hållbarhet, social rättvisa och omsorg om kommande generationer utgör bärande element - står i tillräckligt god samklang med Miljöpartiets för att mina idéer och bedömningar skall vara användbara i deras arbete.

    I diskussionerna inför detta arbete bad jag om tillåtelse att fritt sprida rapporten, vilket beviljades. Detta betyder att det står fritt för inte bara Miljöpartiet, utan även vilket annat parti (eller vilken annan samhällsintressent) som helst att använda min utredning. Det välkomnar jag i så fall, men kanske ännu bättre vore om dessa andra partier följde Miljöpartiets exempel genom att beställa egna utredningar från andra experter inom fältet AI-etik/AI-risk/AI-futurologi/etc, som kan tänkas göra andra avvägningar än jag om vad som främst bör lyftas fram. Den AI-politiska diskussionen behöver en mångfald av olika perspektiv.

    Medan jag nu (i mars 2020) lägger sista handen vid denna rapport är covid-19-pandemin under full upprullning. Även om jag på ett par ställen i rapporten gör mindre anspelningar på denna kris har jag valt att inte dra några starka slutsatser av den rörande vad samhället behöver: allt går just nu väldigt snabbt, och varje försök att summera vilka mer långsiktiga politiska åtgärder som krisen föranleder riskerar att inom några månader vara föråldrade.

    Att ge någon heltäckande bild av de samhällsutmaningar som AI-utvecklingen reser går knappast inom ramen för en begränsad utredning som denna, men efter en ansats i Avsnitt 2 att kort ringa in begreppet AI går jag i Avsnitt 3 igenom vad jag bedömer som de viktigaste kategorierna av sådana utmaningar. Att föreslå åtgärder är en långt mer grannlaga uppgift än att bara beskriva problemen, men i Avsnitt 4, som till större delen följer samma indelning som Avsnitt 3, gör jag ett försök, följt av några avslutande tankar i Avsnitt 5.

Läs hela min rapport här!