My lectures on AI risk and long-term AI safety

This week in Europe has been the darkest in a very long time. My thoughts go primarily to the brave Ukrainian people with wishes for success in their defence against Russia's criminal assault, and secondarily to those barve anti-war protestors who take to the streets in cities all over Russia.

In the shadow of all this, I have given a series of three two-hour lectures at CHAIR (Chalmers AI Research Centre) about AI risk and long-term AI safety, organized as follows:

1. How and why things might go wrong

2. Timelines, natural language processors and oracle AI

3. Research directions in AI alignment

Here are video recordings of the three lectures:

Snyder on Putin and the threats to freedom and democracy

Earlier this year, I enthusiastically reviewed (in Swedish) Daniel Ellsberg's important book The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner. Based on unique inside information, Ellsberg makes such an overwhelming case that the nuclear balance of terror between the United States and the USSR/Russia has been (and still is) even more dangerous than most of us have realized, and that disarmament is the only sensible way forward, that one begins to wonder how anyone could possibly oppose disarmament. Well, for the sake of balance (no pun intended!), let me offer the best counterpoint I've seen, given to the world through the actions of Vladimir Putin, and reluctantly put into words by Timothy Snyder in his most recent book The Road to Unfreedom: Russia, Europe, America as follows:

[The Russian invasion of Crimea in 2014] violates basic consensual principles of international law, the United Nations Charter, every treaty signed between independent Ukraine and independent Russia, as well as a number of assurances that Russia has offered Ukraine about the protection of its frontiers. One of these was the Budapest Memorandum of 1994, in which the Russian Federation (along with the United Kingdom and the United States) had guaranteed Ukranian borders when Ukraine agreed to give up all nuclear weapons. In what was perhaps the greatest act of nuclear disarmament in history, Ukraine handed over some 1,300 intercontinental ballistic missiles. By invading a country that had engaged in complete nuclear disarmament, Russia offered the world the lesson that nuclear arms should be pursued. [p 142]

The Road to Unfreedom is Snyder's follow-up to his marvelous little book On Tyranny from 2017. His new book is very different but just as important. It offers a detailed history of Vladimir Putin's misdeeds in the 2010's, his multifaceted fight against democracy at home, in Europe and in the United States, his war on Ukraine, and his successful effort to install in the White House a person who for all practical purposes can be regarded as his puppet.¹ Solid sources are provided throughout, and the events are skillfully integrated into a highly readable narrative, including the necessary background on Stalin's, Brezhnev's and Gorbachev's Soviet Union and on Yeltsin's Russia, as well as on the fascist thinkers (mainly Ivan Ilyin) whom Putin has chosen as his and his country's pet philosophers to support his aggressive geopolitical views. The Road to Unfreedom is essential reading for anyone who wants to understand current events in Russia and in the West.

Let me add something to my Swedish compatriots who will go to the election polls on Sunday (September 9). One of the main lessons from Snyder's book is that Putin aspires to destabilize Europe and ultimately to dissolve the European Union, so as to make it easier for him to attain dominance over Eurasia. There is no end to the cynical things he will do to this end, including bombing Syria to fuel the refugee crisis. His other main tool to the same end is to support right-wing and EU-skeptical populist parties across Europe, for instance using his troll factories. If you vote for Sverigedemokraterna on Sunday, you play right into Putin's hands.

Footnote

1) This is convincingly argued in the book despite it being published several months prior to Putin's and Trump's July 2018 press conference in Helsinki, where Trump's puppet status was made overwhelmingly clear to anyone who cared to look.

Demokrati är fundamentalt - är alla med på det?

Nästa söndag, den 9 september, går vi till valurnorna i Sverige. Då gäller det att hålla ordning på fundamentala värden. Specifikt vill jag rekommendera röstandet på ett parti som inte slirar när det gäller att bevarandet av vår demokrati är så grundläggande att det går före alla andra frågor.

Hur avgör man om ett parti har den rätta demokratiska ryggraden? Jag tror att en bra proxy för det är huruvida partiledaren har detsamma, och för att avgöra vilka av partiledarna för våra åtta riksdagspartier som besitter sådan ryggrad vill jag mena att följande enkla tankeexperiment ger god ledning:

• Skulle Moderaternas partiledare Ulf Kristersson ställa sig bakom uttalandet "Sänkt skatt är förvisso viktigt. Ett ännu mer grundläggande ideal för oss är emellertid bevarandet av demokratin, och med det skulle vi aldrig kompromissa"? Det behöver vi inte undra över, svaret är tveklöst ja.
• Skulle Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor ställa sig bakom uttalandet "Hårdare straff för vålds- och sexbrott är förvisso viktigt. Ett ännu mer grundläggande ideal för oss är emellertid bevarandet av demokratin, och med det skulle vi aldrig kompromissa"? Tvivelsutan skulle hon det.
• Skulle Liberalernas partiledare Jan Björklund ställa sig bakom uttalandet "Höjda lärarlöner är förvisso viktigt. Ett ännu mer grundläggande ideal för oss är emellertid bevarandet av demokratin, och med det skulle vi aldrig kompromissa"? Självklart.
• Skulle Centerns partiledare Annie Lööf ställa sig bakom uttalandet "Levande landsbygd är förvisso viktigt. Ett ännu mer grundläggande ideal för oss är emellertid bevarandet av demokratin, och med det skulle vi aldrig kompromissa"? Det skulle hon såklart.
• Skulle Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven ställa sig bakom uttalandet "Schyssta villkor och löner i arbetslivet är förvisso viktigt. Ett ännu mer grundläggande ideal för oss är emellertid bevarandet av demokratin, och med det skulle vi aldrig kompromissa"? Det kan vi känna oss förvissade om.
• Skulle Miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Isabella Lövin ställa sig bakom uttalandet "Omställning till förnyelsebara energikällor är förvisso viktigt. Ett ännu mer grundläggande ideal för oss är emellertid bevarandet av demokratin, och med det skulle vi aldrig kompromissa"? Självklart skulle båda två göra det.
• Skulle Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt ställa sig bakom uttalandet "Sex timmars arbetsdag är förvisso viktigt. Ett ännu mer grundläggande ideal för oss är emellertid bevarandet av demokratin, och med det skulle vi aldrig kompromissa"? Givetvis.

Så här långt är utfallet något enahanda, men låt oss gå vidare till det åttonde partiet i Sveriges riksdag.

• Skulle Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ställa sig bakom uttalandet "Stoppad invandring är förvisso viktigt. Ett ännu mer grundläggande ideal för oss är emellertid bevarandet av demokratin, och med det skulle vi aldrig kompromissa"? Nja, inför en sådan jämförelse mellan partiets hjärtefråga och bevarandet av demokratin skulle han antagligen börja slira. Svärmorsdrömmen Åkesson är vanligtvis skicklig på att låta mer städad och rumsren än mer brutala sd-företrädare som Kenth Ekeroth, Linus Bylund och Björn Söder, men häromdagen avslöjade han sin bristande demokratiska ryggrad genom att vägra välja mellan Emmanuel Macron och Vladimir Putin. Han och hans parti är helt enkelt inte att lita på när det gäller att stå upp för demokratin.

Varför vill Putin rehabilitera minnet av Molotov-Ribbentrop-pakten?

När Magnus Carlsen i söndagens dramatiska parti avgjorde VM-matchen mot Viswanathan Anand, fastställde segersiffrorna till prydliga 6,5-4,5, och därmed försäkrade sig om att få fortsätta kalla sig schackvärldsmästare fram till 2016, så kunde ett fan som jag tillfälligt förtränga betydelsen av att matchen ägde rum i Sotji, för att istället känna odelad glädje över vilken fantastisk schackspelare Carlsen är. Denna ogrumlade glädje gick dock inte att upprätthålla fullt ut igår, då en av vår tids värsta brottslingar, Vladimir Putin, dök upp som prisutdelare, och därmed snodde åt sig en god portion av Carlsens stjärnglans.

För att (likt jag gjorde i matchens inledning för några veckor sedan) dra ett litet litet strå till stacken i neutraliserandet av denna Putins propagandaseger, låt mig uppmärksamma läsekretsen på en aktuell text av den amerikanske historikern och Östeuropaexperten Timothy Snyder (som jag tidigare lyft fram här på bloggen), publicerad på New York Review of Books-bloggen och därefter, denna morgon, i svensk översättning i Dagens Nyheter. Snyder diskuterar betydelsen av att Putin nu tagit Molotov-Ribbentrop-pakten (1939 års allians mellan Stalin och Hitler) till sitt hjärta:

As Russian military convoys continue the Russian invasion of Ukraine, Vladimir Putin has chosen to rehabilitate the alliance between Hitler and Stalin that began World War II. Speaking before an audience of Russian historians at the Museum of Modern Russian History, Putin said: “The Soviet Union signed a non-aggression agreement with Germany. They say, ‘Oh, how bad.’ But what is so bad about it, if the Soviet Union did not want to fight? What is so bad?”

In fact, Stalin did want to fight. The August 1939 Molotov-Ribbentrop pact had a secret protocol that divided Eastern Europe between Hitler and Stalin. It led directly to the German-Soviet invasion of Poland the following month that began World War II. In speaking of this agreement, known as the Molotov-Ribbentrop pact, as good foreign policy, Putin has violated both a long Soviet taboo and revised his own prior position that the agreement was “immoral.” What might he have in mind? What it is about rapprochement with Nazi Germany that is so appealing just at the present moment?

[...]

Today, the positive emphasis on a war of aggression goes well with tendencies in the Russian media, where defiant declarations of Russian anti-fascism are increasingly submerged in rhetoric that may seem rather fascist. Jews are blamed for the Holocaust on national television; an intellectual close to the Kremlin praises Hitler as a statesman; Russian Nazis march on May Day; Nuremberg-style rallies where torches are carried in swastika formations are presented as anti-fascist; and a campaign against homosexuals is presented as a defense of true European civilization. In its invasion of Ukraine, the Russian government has called upon the members of local and European far right groups to support its actions and spread Moscow’s version of events.

In the recent “elections” staged in the Russian-backed eastern Ukrainian regions of Donetsk and Luhansk, as in the earlier faked referendum in occupied Crimea, European far-right politicians have come as “observers” to endorse the gains of Russia’s war. Far from being an eccentric stunt, the invitation of these “observers” reveals why the Molotov-Ribbentrop pact is meaningful to Moscow today. Although Putin would certainly have been pleased if actual German or Polish political leaders were foolish enough to take the bait of agreeing to a new division of Europe, he seems satisfied for the moment with the people who have actually responded, in one way or another, to his appeal to destroy the existing European order: separatists across Europe (including the UK Independence Party, whose leader, Nigel Farage, calls Putin the world leader he most admires); anti-European right-wing populist parties (of which the most important is France’s National Front); as well as the far-right fringe, including neo-Nazis.

The Molotov-Ribbentrop pact was not only about territory in Eastern Europe but also about the entire European legal order. In making his alliance with Hitler, Stalin had a political logic. He imagined that in supporting the Nazi state as it began its total war he would turn the German armed forces to the west, away from the Soviet Union. In this way, the inherent contradictions of the capitalist world would be exposed, and Germany, France, and Britain would collapse simultaneously. In his own way, Putin is now attempting much the same thing. Just as Stalin sought to turn the most radical of European forces, Adolf Hitler, against Europe itself, so Putin is allying with his grab bag of anti-European populists, fascists, and separatists. His allies on the far right are precisely the political forces that wish to bring an end to the current European order: the European Union.

It should go without saying that a return to the nation-state in Europe would be a catastrophe for all concerned, including, in the end, for Russia. But there is an important difference between Stalin in 1939 and Putin in 2014. One can at least credit Stalin for attempting to resolve a real problem: Hitler did indeed intend to destroy the Soviet Union. In allying with Hitler he compromised his ideology and made a strategic mistake, but he was certainly responding to a real threat. Putin, on the other hand, had no European enemy. Without any apparent cause, in 2013, for the first time, the Russia government designated the European Union as an adversary. In its media and indeed in official foreign policy pronouncements it has characterized the European Union as “decadent,” in the sense of about to disintegrate.

Läs hela Snyders text, antingen här (på originalspråk) eller här (i svensk översättning).

Carlsen-Anand II

Ni minns säkert förra årets VM-match i schack mellan Magnus Carlsen och Viswanathan Anand - den match som gjorde det unge norske schackgeniet till världsmästare, och som jag rapporterade om i tre korta bloggposter. Nu är nästa VM-match mellan dem båda igång. Första partiet (i bäst av tolv) spelades igår och slutade remi efter hård kamp, där Anand inledde offensivt, men fumlade i övergången till slutspelet och överlät fördelen åt Carlsen, som sedan pressade men inte nådde ända till vinst.

Matchen omnämns ibland lite vilseledande som "returmatch", vilket för tankarna till svunna tider då en detroniserad världsmästare automatiskt hade rätt till en sådan - en regel som dock sedan länge är avskaffad. Efter förlusten med klara 6,5-3,5 i förra årets VM-match räknades Anand bort av många, men han lyckades överraskande komma tillbaka och vinna kandidatturneringen i våras framför bland andra favorittippade Levon Aronian och Vladimir Kramnik, och därmed kvalificera sig för ny VM-match.

Andra ronden spelas idag med start 13.00. Partiet kan, liksom återstoden av VM-matchen, följas t.ex. via arrangörernas hemsida, eller via NRK:s sevärda direktsändningar som för svensk publik levereras av SVT Play med start 12.30 varje speldag. Den som nöjer sig med att se partierna i efterhand kan med fördel ta del av den engelske stormästaren Daniel Kings pedagogiska genomgångar på hans YouTube-kanal PowerPlayChess (se gärna hans insiktsfulla diskussion av första matchpartiet).

Som alla schackälskare är jag entusiastisk över att VM-matchen nu har startat, och jag ser fram emot några veckor av fint och underhållande schack, förhoppningsvis åter med norsk seger. Enda smolket i glädjebägaren är att matchen efter värsldsschackförbundspresident Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni spelas i Sotji, Ryssland, vilket därmed bjuder Adolf Hitl... förlåt, Vladimir Putin heter han visst, på ännu en stor propagandaseger.¹ För att dra ett litet strå till stacken i riktning mot att neutralisera det, så länkar jag härmed till författaren och Nobelpristagaren Herta Müllers uttalande om Putin i gårdagens DN -

Vi östeuropéer känner alltför väl till skräcken för ryssarna och deras politiska arrogans, deras nationalistiska överlägsenhet, liksom deras ekonomiska hänsynslöshet i plundringen av sina grannar. Inte ett enda östeuropeiskt land kunde, eller fick, skapa en egen identitet och tillvarata sina egna intressen. Efter Sovjetunionens fall andades vi ut och trodde att det skulle vara slut på detta för all framtid. Men efter att Putin, som en simpel tjuv, tog Krim är skräcken tillbaka i hela Östeuropa.

- och min egen svordomsdoftande bloggpost om Putin från i vintras.

Fotnot

1) Detta fick Carlsen att, som jag tidigare rapporterat, länge tveka om han överhuvudtaget skulle ställa upp. Det var ett svårt och komplicerat beslut, och vad som till sist fällde avgörandet vet möjligen bara Magnus Carlsen själv. Jag kan dock tänka mig att intalienaren Fabiano Caruanas storartade turneringsseger för ett par månader sedan i St Louis (där Carlsen blev tvåa) blev avgörande. Fram till dess framstod Carlsen som ohotad världsetta och kände möjligen att han hade råd att skänka bort VM-titeln utan att riskera sin status som världens bäste schackspelare, men så seglade Caruana upp till ett läge på världsrankingen som gjorde att Carlsen plötsligt inte längre kunde känna sig säker på sin förstaplats.

Carlsens kalldusch

Som motvikt till allt positivt jag skrivit om den unge, bildsköne och lite egensinnigt karismatiske schackvärldsmästaren Magnus Carlsen erbjuder jag idag en lite elak karikatyrbild, signerad den spanske skämttecknaren A Wadalupe.¹

För att även den läsare som inte noggrant följer schackelitens förehavanden skall kunna begripa bilden och uppskatta den fullt ut kan ett par bakgrundsupplysningar vara till hjälp:

1. Fabiano Caruana har den senaste tiden seglat upp som det kanske största hotet mot Magnus Carlsens schackliga dominans. I den just nu pågående superturneringen i St Louis har han efter sina fyra inledande segrar tillskansat sig en solklar ledning, alltmedan Carlsens spel inte riktigt står att känna igen.² En av vinsterna kom mot Carlsen i förrgår,³ och det är det partiet vi ser symboliskt avbildat i Wadalupes teckning.

2. Kort innan turneringen började accepterade Caruana det så kallade Ice Bucket Challenge.⁴

Fotnoter

1) Vad som gör Wadalupe till en bra skämttecknare är framför allt kombinationen av sakkunskap och nogrannhet. När andra tecknare slänger ut pjäser över brädet lite på måfå ser Wadalupe till att återge exakt den ställning i vilken Carlsen gav slaget förlorat mot Caruana.

2) Det är möjligt att Carlsens bleka insats (jämfört med vad vi är vana vid att se från hans sida) så här långt i turneringen åtminstone delvis kan förklaras med att han är distraherad av den konflikt som blossat upp mellan honom och världsschackförbundet FIDE, och som ser ut att kunna sluta med att han lämnar walk over i den VM-match mot Anand som planeras längre fram i höst. Norska medier har rapporterat flitigt om saken. För egen del står jag fast vid det ställningstagande jag gjorde på Facebook häromdagen:

Stå på dig, Magnus Carlsen! Du skall inte behöva resa till ett (erövrings-)krigförande land för att försvara din VM-titel. Du har ingen moralisk skyldighet att böja dig för den korrupte FIDE-presidenten Iljumzjinovs kuppartade utspel i juni, helt utanför protokollet, om att förlägga VM-matchen mellan dig och Anand till Sotji. Om han väljer att devalvera VM-titeln genom att i matchen ersätta dig med sin landsman Karjakin⁵ så är det inget som du bör lägga tid och kraft på att bekymra dig över. Fortsätt bara att spela ditt fina och nästan magiska schack, och fortsätt vinna, så kommer alla verkliga schackvänner att betrakta dig som den främste, oavsett hur Iljumzjinov väljer att trampa på VM-titeln!

3) I en annan turnering bara några veckor tidigare var rollerna ombytta då Carlsen i karaktäristik stil besegrade Caruana, något som Wadalupe förevigade i en annan teckning.

4) De celebriteter och andra som tar upp the Ice Bucket Challenge som stöd för ALS-forskningen har snabbt kommit att stå som spön i backen. Det är gott och väl, men jag gillar också Vår Herres perspektivisering av saken.

5) Karjakin gillar jag inte, efter hans avskyvärda twittrande i samband med Krim-invasionen tidigare i år, och det motbjudande vis på vilket han på Instagram framställer sig själv som trogen Putin-anhängare.

Blandade länkar

Istället för en fokuserad bloggpost om ett väl avgränsat ämne bjuder jag idag, utan någon sådan avgränsning, på en uppsättning länkar till texter och webbsidor jag de senaste dagarna funnit särskilt läsvärda - varsågoda!

• Folke Tersman: Politiker kan lära av forskares dialog, Sans 3/2014.

  Här artikulerar Uppsalafilosofen Folke Tersman knivskarpt den lite vagare oro jag själv känt inför de slentrianmässiga fördömanden av och drev mot sverigedemokratiska positioner som vi lite finare, mer akademiskt bildade och politiskt korrekta personer gärna ägnar oss åt. Obligatorisk läsning för den som avser fortsätta delta i sådana drev!

• Johan Wästlund: Är blattar bättre än svennar på yatzy? Statistikexperiment för sverigedemokrater och andra.

  Johan Wästlund har figurerat flitigt här på bloggen, men har också en egen blogg, som passande nog bär namnet Johan Wästlund. Hans senaste bloggpost utgör ett förträffligt exempel på det slags saklighet i debatten som Folke Tersman efterlyser, och han slår elegant två flugor i en smäll genom att vederlägga ett stycke främlingsfientlig propaganda samtidigt som han pedagogiskt förklarar ett förrädiskt statistiskt fenomen som är bra att känna till.

• Sam Harris: Why Don’t I Criticize Israel?

  Jag finner alltid Sam Harris skriverier intressanta, och ofta provocerande. Så även denna gång. Jag håller absolut inte med om allt han skriver i sin färska text om Mellanösternkonflikten,¹ men den är synnerligen intressant och bjuder på en del klargörande tankar i denna infekterade fråga.

• Vladimir Sorokin: Russia is Pregnant with Ukraine, New York Review of Books blog, 24 juli 2014.

  Att Rysslands president Vladimir Putin är en kriminell j-a bandit och ett allvarligt hot mot världsfreden har jag framhållit tidigare här på bloggen. Vad som ändå skänker hopp om dagens Ryssland är existensen av en välartikulerad och modig opposition. Hit hör Pussy Riot, och hit hör i allra högsta grad författaren Vladimir Sorokin. Den aktuella text av honom jag här länkar till hör (liksom hans tidigare essä Let the Past Collapse on Time) till det bästa jag läst om Ukrainakrisen.

• Robin Hanson: I Still Don't Get Foom.

  Den som väntar på min recension av Nick Bostroms nya bok Superintelligence kommer (som tidigare meddelats) att få vänta i ännu en månad eller två, tills den först publicerats i Axess. Bland de övriga recensioner och kommentarer om boken jag hittills sett är Robin Hansons den intressantaste. Hanson är skeptisk till om det som Bostrom kallar "fast takeoff", och som på en del andra håll benämns Singulariteten, verkligen kan inträffa. Hans lyckas inte helt övertyga mig med sin argumentation, vilken är i linje med vad han tidigare framfört i The Hanson-Yudkowsky AI Foom Debate, men den är likväl helt klart beaktansvärd.

• Anders Sandberg: The five biggest threats to human existence, The Conversation, 29 maj 2014.

  När Nick Bostroms Oxfordkollega och nära samarbetspartner Anders Sandberg rankar de fem största hoten mot mänsklighetens fortsatta existens så hamnar den av Bostrom avhandlade superintelligensen först på tredje plats. Skynda att ta del av vilka de övriga fyra är, innan det är för sent!

• Emma Frans: Emmas selektion.

  Emma Frans är ofta först bland svenskspråkiga skribenter med spännande nyheter om beteendevetenskap och annan forksning, och om någon vill utnämna Emmas selektion till Sveriges bästa vetenskapsblogg just nu så har jag inget att invända (men hoppas givetvis på att någon gång själv lyckas erövra titeln). Den välavvägt kaxiga tonen på bloggen markeras av den snygga bannern:

  

• Maeve Shearlaw: Dropping in on Turkmenistan's 'door to hell', The Guradian, 18 juli 2014.

  En av de bisarraste platserna på jorden torde vara det 69 meter breda och 30 meter djupa brinnande hål som finns långt ute i öknen i norra Turkmenistan, och som benämns "Door to Hell". Elden har brunnit i 40 år, och Shearlaws bildreportage väcker spontant två frågor hos mig: Varför fyller de inte igen hålet? Och nog är George Kourounis besök nere i hålet det närmaste vi i verkligheten kommit Mr Spocks äventyr inne i en vulkan i senaste Star Trek-filmen?

Fotnot

1) Min största invändning rör Harris lättvindiga avfärdande av den ständiga disproportionaliteten mellan antalet döda palestinier och dito israeler. Denna beror på många faktorer. Det duger inte att att, som Harris gör, peka ut en enda - Israels större skicklighet i med skyddsrum etc skydda sin civilbefolkning - och sedan hävda att just denna aspekt av Israels agerande är moraliskt oantastlig, varför Israel inte har någon moralisk skuld för disproportionaliteten. Disproportionaliteten kommer sig lika mycket av de många dödade palestinierna som av de få dödade israelerna. När vi skall bedöma Israels moraliska agerande är det i första hand det förstnämnda vi bör beakta, och i denna bedömning bör vi enligt min mening tillämpa principen om att när civila dödas så har den som håller i vapnet ett fullt ansvar, med vilket jag menar ett ansvar som inte späds ut oavsett vilka omoraliska handlingar (såsom bruk av mänskliga sköldar) som motparten gjort sig skyldig till.

(Och på tal om disproportionalitet så tycker jag att det är i minsta laget att i en 3000-ordsuppsats över detta ämne ägna blott 9 ord åt bosättningar på ockuperad mark.)

Om Vladimir Putin

Även om jag ibland gör ansatser här på bloggen att lyfta frågor som jag finner ohyggligt viktiga men som i stort sett ignoreras i det offentliga samtalet, så gör jag inga som helst anspråk på att prioritera vilka aktuella världshändelser som är viktigast och som starkast påkallar vår uppmärksamhet. Jag skriver glatt om oviktiga saker som schack-VM, du-reformens efterdyningar och en gammal Pepsodentreklam, samtidigt som jag inte med ett ord nämner vare sig kriget i Syrien eller tyfonen Haiyans katastrofala framfart över Filippinerna i november förra året. Jag har helt enkelt inte ambitionen att erbjuda den sortens välbalanserad nyhetsbevakning.

Ändå - i största korthet - här är något jag inte tycker att jag kan tiga om hur länge som helst: Rysslands president Vladimir Putin utgör personligen, med sin maktfullkomlighet och sina geopolitiska ambitioner, ett av de största hoten mot världsfreden på mycket länge. Det är inte fel att (som mer framstående debattörer än jag gjort) jämföra dagens Putin med 1930-talets Adolf Hitler.

Timothy Snyders text Fascism, Russia and Ukraine i senaste New York Review of Books är visserligen författad den 19 februari, någon vecka före det ryska militära intåget på Krimhalvön, men ger en mycket läsvärd, intressant och förfärande inblick i Putins och hans nära rådgivare den fascist-stalinist-eurasianistiske statsvetaren Aleksandr Dugins tankevärld. Lika förfärande läsning är det referat från en putinsk presskonferens häromveckan som den rysk-amerikanska journalisten Julia Ioffe publicerade i New Republic och som pekar mot att Putin är på väg att alldeles förlora förståndet.

Putin är verkligen en fasansfull politiker och en vedervärdig person. Det enda positiva om honom jag kan komma på att - för balansens skull - lyfta fram skall väl i så fall vara hans framträdande roll som gay-ikon (vilken dock står i bisarr kontrast mot hans syn på homosexuellas rättigheter).

Vi bör emellertid vara noga med att inte låta våra berättigade antipatier mot Vladimir Putin spilla över i något slags generell antipati mot ryssar i allmänhet. Se t.ex. dagens hoppingivande rapportering om protester i Moskva mot Rysslands kränkningar av ukrainskt territorium. Den ryske förre schackvärldsmästaren Garri Kasparovs twitterflöde om rysk politik och oppositionen mot Putin är också värt att följa.

Silverglädje med besk bismak

Blandade känslor. Som längdskidåkningsentusiast kan jag givetvis inte låta bli att jubla åt Charlotte Kallas och Marcus Hellners strålande insatser och silvermedaljer i gårdagens och dagens skiathlonlopp vid OS i Sotji! Hatten av också för guldmedaljörerna Marit Björgen och Dario Cologna - två fantastiska skidåkare. Ack ändå om OS hade gått av stapeln i något annat land än i Putins Ryssland, så att vi sluppit få glädjen grumlad av det enorma propagandanummer för Putin som tävlingarna utgör. Man kommer osökt att tänka på Mikael Wiehes och Hoola Bandoola Bands protestsång i samband med den svenska Davis Cup-matchen hemma i Båstad mot Pinochets Chile 1975:

På Berlinolympiaden 1936
fick Hitler så mycket reklam att han nästan blev perplex
Och generalerna i Chile de är ute efter samma sak
Men vi skall inte propagera för deras terrorapparat

Satirtecknaren Emanuel Garnheim kommenterar: