Ytterligare klimat- och AI-snack i P4 Göteborg

Dagens snack med Ehwa Lindström i P4 Göteborg bjöd på en blandning av gamla och nya ämnen, och jag fick tillfälle att kommentera så vitt skilda föreeteelser som klimatförändringar, artificiell intelligens, Boris Johnson och den gamla folkvisan Kristallen den fina. Som vanligt går vårt samtal att höra via nätet; det börjar ca 1:04:25 in i sändningen och pågår till cikra 1:25:20.

Fallet Boris Johnson: en nyansering

Boris Johnson är inte helt igenom dum.

Jag gissar att flertalet läsare förfäras eller i alla fall förvånas över att jag kan säga något sådant, så låt mig försäkra att jag fram tills ganska nyligen bara såg en enda sida hos Johnson: hans Trump-lika närmast totala avsaknad av demokratisk ryggrad och flagranta prioritering av sin egen politiska karriär framför den nation han fått i förtroende att leda. Detta är dessvärre en sida som dominerar hans hantering av Brexit och hur han mer allmänt sköter det premiärministerämbete han förhoppningsvis inom kort blir av med. Den nidbild av honom som presenteras i följande videoklipp - vilket dök upp i mina flöden blott några timmar efter att hans suspendering av det brittiska parlamentet i tisdags förklarats olaglig av landets högsta domstol - är enligt min mening knappt ens att betrakta som nidbild utan snarare som ett sakligt välbalanserat konstaterande:

Detta är dock inte hela sanningen om Boris Johnson. En första aning om att han har en annan sida bortom sin tjurnacke och den primitiva trumpska brutaliteten fick jag när jag såg följande recitering ur Iliaden på originalspråk:

Detta och andra exempel gör tydligt att Johnson faktiskt besitter ett icke oävet mått av boklig bildning - och därtill är en estradör av rang. Om man vill vara avog mot honom kan man anföra även dessa egenheter på minuskontot, som blott ett slags överklassnobbism. Oavsett det var en artikel av Fintan O'Toole i New York Review of Books i augusti till stor hjälp för mig att förstå denna dubbelhet hos Boris Johnson, och även hur han har kunnat få det politiska stöd som fört honom ända till premiärministerposten. Enligt O'Toole handlar det om ett brittiskt (eller möjligen engelskt) nationellt särdrag som består i att det bedöms som coolt att vara relaxad och tillbakalutad och att inte bry sig. Den som reser sig upp och säger att det här duger inte - att politik är på allvar och att vår framtid hänger på att vi beter oss vuxet och fattar genomtänkta politiska beslut - riskerar att framstå som ocool. Alltför få vuxna britter har vågat ta den risken inför Johnsons (i detta specifika avseende) exceptionella coolhet.

Ännu mer komplicerad blev min bild av honom då jag häromdagen fick se följande remarkabla anförande som han i förra veckan (lite senare samma dag som ovan nämnda domstolsutslag om hans olagliga suspendering av parlamentet) levererade i FN:s högkvarter i New York. Här lyfter han, som ingen toppolitiker någonsin före honom, fram många av de poänger som jag själv (med dessvärre ojämförligt gråare framtoning och (brist på) karisma) brukar framföra rörande de enorma risker och bråddjupa etiska problem som mänskligheten står inför när det gäller fortsatt utveckling och utbredning av AI och andra emergenta teknologier.¹ Boris Johnsons dragning är förvisso yvig, men också helt briljant!

Fotnot

1) Bra gjort av Johnson, även om det knappast är någon vågad gissning att hans rådgivare Dominic Cummings är hjärnan bakom talet.

Brexit

Halvannan månad har förflutit sedan Brexit-omröstningen och det chockerade beskedet om dess utfall, men ämnet förtjänar givetvis fortsatt diskussion, dels naturligtvis för att ett brittiskt utträde ur EU är en stor händelse i sig, men också för att utfallet exemplifierar den bredare (och mycket oroande) strömning jag diskuterade i min förra bloggpost. Det aktuella sommarnumret av husorganet New York Review of Books bjuder på inte mindre än tre utförliga artiklar om detta ämne. Rekommenderad läsning!

• Jonathan Freedland: A Howl of Rage. Det här är den bästa sammanfattning av hela Brexit-historien jag sett. Freedland skriver om 70 år av fred, om globalisering och automatisering, om politiskt rävspel och dito missbedömningar, om David Cameron, om social segregation, om immigration och flyktingkris, om mordet på Jo Cox, om Boris Johnson, om Michael Gove, om Nigel Farage, om regionala och demografiska röstningsmönster, om Regrexit, om Jeremy Corbyn, om Skottland och Nicola Sturgeon, och om Theresa May. Alltsammans är egentligen redan bekant (om än inte fullt lika kompetent sammanfattat) sedan tidigare, så på så vis är det måhända ingen katastrof att just denna text (i motsats till de båda följande) ligger bakom betalvägg.

• Mervyn King: Which Europe Now? Denna text fokuserar mer på EU (och framför allt på eurozonen och dess skakiga framtid) än Freedlands, och bjuder på lite mer originella vinklingar. King ser överraskande odramatiskt på ett brittiskt utträde ur EU, då han noterar att de redan står utanför såväl euro som Schengen, och gör följande jämförelse: "Why would you want to be a member of a tennis club if you do not play tennis and indeed actively dislike the game, simply in order to play a game of bridge once a month?" Vissa av hans historiska paralleller har jag svårt att se relevansen hos, som Kissingers 65 år gamla yttrande "The traditional role of an island power towards a land-mass [is] to prevent the consolidation of that continent under a single rule", men texten ger likväl intressanta perspektiv.

• Zadie Smith: Fences: A Brexit Diary. Denna text är utan tvekan den allra mest läsvärda av de tre. Smith resonerar, delvis med stöd av sina egna erfarenheter av livet i ett multikulturellt men segregerat London, hur omröstningens utfall kan förstås. Jag kan här omöjligt göra rättvisa åt hennes många insikter, men en av de tankar hon formulerar är ungefär denna: Är det verkligen rimligt att vi - den priviligierade akademiska övre medelklass som gör vad vi kan för att med hjälp av både bildliga och bokstavliga stängsel avskärma oss från andra sociala strata - pekar finger åt de mindre priviligierade som inga andra medel för avskärmning har än att rösta för Brexit?