Ett tioårsjubileum

Fram med champagnen - idag är det exakt tio år sedan min text "Ett paradigmskifte i matematiken?" kom i tryck i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick! Texten är en starkt kritisk recension av boken Dreams of Calculus, och jag betraktar den som ett genombrott för mig som orädd och skoningslös (samt snudd på elak, vet jag att det finns de som tycker) idé- och samhällsdebattör. En av bokens författare, min (på den tiden) lokale professorskollega Claes Johnson, valde att sätta hårt mot hårt i det påföljande meningsutbytet. Vad som därutöver inträffade har jag berättat om i en tidigare bloggpost:

Claes Johnson [...] anmälde mig [...] till Chalmers så kallade Verksamhetsetiska kommitté ledd av professor Anders Ulfvarson. Efter lång behandling kom kommittén fram till ett yttrande som utmynnade i en rekommendation att jag och Johnson "talar direkt med varandra". Vackert så, men det fanns annat i yttrandet som inte var fullt lika lysande. Jag tänker här bland annat på deras bedömning att "recensionen och särskilt presentationen av densamma samt efterföljande debattinlägg i fråga om ordval påminner om kvällstidningars stil och kan på det sättet skada Chalmers goda rykte". Att de på detta vis demonstrerar sin okunnighet i fråga om språk och stil är väl inte mycket att orda om, men när de talar om risken att "skada Chalmers goda rykte" är de inne på [en i fråga om den akademiska friheten farlig linje]. Jag har dock aldrig fäst något avseende vid detta yttrande och än mindre (som trogna läsare redan anar) låtit mig tystas av det, troligen som en följd av att jag uppfattade kommittén som både inkompetent och tandlös.

Denna kvasijuridiska process, som drog ut till nästan ett halvårs tid, tyngde mig en smula medan den pågick, men i efterhand tänker jag på den som en lärorik erfarenhet som jag inte ett ögonblick ångrar att jag utsatte mig för. Både jag och Claes Johnson har sedan, under det årtionde som gått, fortsatt på var sitt håll som frispråkiga debattörer. Mina insatser härvidlag får anses relativt välbekanta för läsare av denna blogg, och jag ägnade häromåret en bloggpost åt att försöka sammanfatta Johnsons insatser som (oftast mer eller mindre bisarr) samhällsdebattör. Våra vägar korsas inte så ofta nuförtiden, men jag är faktiskt omnämnd på hans blogg så sent som i måndags (i en korrespondens med vår gemensamme bekant Lennart Bengtsson).

Om vett och etikett, del 2: fallet Erik Svensson

Som nästa steg i den satsning på vett-och-etikettdiskussioner som inleddes i gårdagens bloggpost tänkte jag idag ta upp ett konkret och aktuellt exempel, nämligen Erik Svensson, professor i biologi vid Lunds universitet, och hur han för halvannan vecka sedan uppträdde på Twitter mot den högerextrema och rasistiska debattören och tidskriftsredaktören Ingrid Carlqvist. Sydsvenska Dagbladet rapporterar att Erik bland annat kallat Ingrid Carlqvist vidrig och avskyvärd, och att han uttryckt en en önskan att spotta henne i ansiktet.

Är dessa yttranden av Erik Svensson förenliga med en god etikett och en anständig samtalston? Well, de åsikter Ingrid Carlqvist regelbundet ger uttryck för på Twitter och annorstädes är i sanning både vidriga och avskyvärda,² men det tillhör god ton att bortse från det filosofiskt problematiska i att skilja en människa från hennes åsikter och övriga egenskaper: hur avskyvärda åsikter hon än har bör man inte kalla henne själv för avskyvärd. Här har alltså Erik gjort ett klart övertramp. Samma sak gäller hans uttalande om spottande - sådana yttranden bör inte förekomma i civiliserade samtal. Jag vet att Erik delar dessa bedömningar, och han har i själva verket offentligt (på Twitter och annorstädes) förklarat att han i efterhand inser att hans yttranden var olämpliga, och att han ångrar dem.

Därmed borde saken vara utagerad, men tyvärr verkar inte alla ha nöjt sig med det. Jag syftar nu inte i första hand på det (mestadels anonyma) patrask som bombarderat Erik med hat- och hotbrev. Nej, vad jag syftar på är att en av Eriks chefer vid Lunds universitet, dekanus Olov Sterner, uppges ha kallat honom till samtal om händelsen, och säger följande till Sydsvenska Dagbladet:

Vi oroar oss att det här skadar Universitetet. Det kan vara donationer som uteblir, att forskningsanslag försvinner.

Jag finner detta yttrande av Sterner anmärkningsvärt och ytterst olämpligt - långt mer anmärkningsvärt och långt olämpligare än den lite hetlevrade Erik Svenssons förflugna ord till Ingrid Carlqvist.³ Låt mig översätta Eriks situation till min egen. Precis som Erik är jag universitetsprofessor, och precis som Erik är jag hett engagerad i offentlig debatt på olika områden. Det finns situationer där jag bör väga mina ord på guldvåg, men en aspekt som absolut inte bör komma i beaktande i detta guldvågsvägande⁴ är vilka eventuella effekter mina yttranden skulle kunna ha på donationer och forskningsanslag till min arbetsgivare Chalmers. Om någon i Chalmers ledning uttryckte sig som Sterner⁵ så skulle jag plötsligt börja känna mig osäker på om Chalmers verkligen tillåter den frispråkighet jag praktiserar här på bloggen, då jag kritiserar exempelvis utbildningsminister Jan Björklund eller VR:s generaldirektör Mille Milnert. Och om denna slags osäkerhet blir allmänt utbredd bland universitetslärare och professorer, då har något väldigt viktigt gått förlorat för universiteten som det fria tänkandets och sanningssägandets arenor.

Det är viktigt att hålla en anständig samtalston i offentlig diskussion (liksom annorstädes), och det gäller även oss universitetsprofessorer. Som universitetsprofessor bör jag (precis som alla andra) hålla mig inom det anständiga samtalets gränser. Skälet till det är helt enkelt att det är fel att uttrycka sig oanständigt - fel mot den man riktar sina otidligheter mot, och fel mot oss alla genom att det offentliga samtalsklimatet riskerar att försämras. Skälet är inte att jag genom att uttrycka mig oanständigt riskerar att min arbetsgivare går miste om donationer och forskningsanslag. Den som likt Sterner ovan anför det senare skälet är inne på ett mycket farligt sluttande plan, där samma argument kan användas inte bara mot olämpliga formuleringar om spottloskor och dylikt, utan också mot själva sakinnehållet i kontroversiell samhällskritik. Där vill vi inte hamna.⁶

Fotnoter

1) Ej att förväxla med den Erik Svensson som är atmosfärsforskare och medlem i Uppsalainitiativet.

2) Jag tänker inte solka ned min blogg genom att återge några Carlqvist-citat för att stödja denna ståndpunkt, utan nöjer jag mig med Wikipedias upplysning om att Carlqvist

bland annat framfört att alla muslimer är presumtiva terrorister och mindre värda människor. Hon har även anfört att Hitler var mer av en islamist än del av den kristna gemenskapen, att de som inte ser islam som ett hot är dårar, och att antirasister i själva verket är fascister.

3) Jerker Holm, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet, är inne på samma linje.

4) Min gode vän Peter Olofsson uttryckte förvåning inför detta ordval i en tidigare version av denna text, och sade sig tidigare ha fått uppfattningen att jag inte använder mig av guldvåg utan av begagnad kreatursvåg.

5) Med denna formulering antyder jag att jag aldrig fått några liknande signaler på Chalmers, men när jag tänker tillbaka är detta inte alldeles sant. I maj 2004 recenserade jag i starkt kritiska ordalag boken Dreams of Calculus. En av bokens författare, min (på den tiden) lokale professorskollega Claes Johnson, tog illa vid sig och anmälde mig (efter två omgångar genmälen) till Chalmers så kallade Verksamhetsetiska kommitté ledd av professor Anders Ulfvarson. Efter lång behandling kom kommittén fram till ett yttrande som utmynnade i en rekommendation att jag och Johnson "talar direkt med varandra". Vackert så, men det fanns annat i yttrandet som inte var fullt lika lysande. Jag tänker här bland annat på deras bedömning att "recensionen och särskilt presentationen av densamma samt efterföljande debattinlägg i fråga om ordval påminner om kvällstidningars stil och kan på det sättet skada Chalmers goda rykte". Att de på detta vis demonstrerar sin okunnighet i fråga om språk och stil är väl inte mycket att orda om, men när de talar om risken att "skada Chalmers goda rykte" är de inne på samma farliga linje som Olov Sterner. Jag har dock aldrig fäst något avseende vid detta yttrande och än mindre (som trogna läsare redan anar) låtit mig tystas av det, troligen som en följd av att jag uppfattade kommittén som både inkompetent och tandlös.

6) Den uppmärksamme läsaren kanske noterar att mitt försvar för den akademiska friheten också kan anföras som försvar för hårdföra klimatförnekare som t.ex. professorerna Ingemar Nordin, Peter Stilbs och den i Fotnot 5 omnämnde Claes Johnson, och deras rätt att framföra sina antivetenskapliga ståndpunkter. Det är riktigt, men hur mycket jag än ogillar dessa herrars insatser i offentlig debatt anser jag det vara ett lågt pris att betala för den ojämförligt mycket viktigare akademiska friheten.

Om kollegial lojalitet

Bland alla de dygder man har att försöka leva upp till är kollegial lojalitet en av dem jag personligen fäster allra minst avseende vid. Allmänt kan väl om oss professorer sägas att vi, jämfört med t.ex. den kåranda som tycks råda inom polisen, inte har riktigt samma tryck på oss att undvika kritik mot kollegor. Men även sett inom professorskollegiet tror jag att jag brister något mer än genomsnittet vad gäller kollegial lojalitet.¹ Här är min topp fem-lista över svenska professorer som jag, utan minsta tanke på något ömsesidigt ryggkliande, gått hårt åt här på bloggen:

1. Ingemar Nordin
2. Claes Johnson
3. Bosse Holmqvist
4. Moira von Wright
5. Sten Kaijser

Bubblare: Elisabeth Gerle och Allan Gut

Är jag inte då rädd att utsättas för motsvarande illojala beteende från mina professorskollegor? Inte särskilt, och om det skulle visa sig i något sammanhang att jag förtjänar klander i stil med det jag riktat mot professorerna Nordin, Johnson, Holmqvist, von Wright, Kaijser, Gerle och Gut, så må det naturligtvis vara hänt om sådan levereras. Det har emellanåt faktiskt förekommit försök från en och annan professorskollega (exempelvis ettan² och tvåan³ på ovanstående lista) att rikta skarp kritik mot mig, men de har som regel varit måttligt framgångsrika i påvisandet av häggströmska brister.

För att inte riskera att framstå som en vresig typ som aldrig har något gott att säga om en kollega, vill jag skynda mig att tilläga att det givetvis också finns en lång rad svenska professorer vilka jag omtalat i mer positiva ordalag. Hit hör exempelvis Ann-Marie Pendrill, Assar Lindbeck, Bengt Brülde, Christian Azar, Gustaf Arrhenius, Holger Rootzén, Kimmo Eriksson, Lars Karlsson, Leif GW Persson, Markku Rummukainen, Mattias Marklund, Mikael Passare, Olof Petersson, Svante Nordin, Thore Husfeldt, Torbjörn Tännsjö och Ulf Persson. Plus en uppsjö av docenter och lektorer.

Fotnoter

1) För en antydan till försvar för mitt beteende, se min deklaration i Krakow förra året.

2) Se t.ex. följande meningsutbyte i Folkvett 2008/2009.

• O. Häggström: Att skilja vetenskap från pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet.
• I. Nordin: Kritik och pseudovetenskap i klimatfrågan.
• P. Stilbs: Pseudovetenskapligt klimat i VoF.
• O. Häggström: Svar till Nordin och Stilbs om klimatvetenskapen.

3) Se t.ex. följande meningsutbyte i Svenska Matematikersamfundets Medlemsutskick 2004.

• O. Häggström: Ett paradigmskifte i matematiken?.
• C. Johnson: Johnson granskar Häggström/Svenska matematikersamfundet.
• O. Häggström: Svar till Claes Johnson.
• C. Johnson: Till Olle Häggström.

Hårdförast bland bloggande matematiker

Vem är den mest hårdfört kompromisslösa åsiktsmaskinen bland bloggande svenska matematiker? Den läsare som spontant gissar att jag nu ämnar förära mig själv denna hederstitel må vara förlåten, men faktum är att jag tror mig om att som bäst kunna aspirera på en bronspeng i den grenen.

Silvermedaljen anser jag (helt utan att därigenom implicera något ställningstagande i fråga om hennes åsikter som sådana¹) vara vikt för Tanja Bergkvist, i kraft av hennes regelbundet återkommande furiösa svada till storms mot vad hon kallar genusvansinnet. Inte ens Bergkvist förmår dock på allvar hota kungen av kompromisslöshet, Claes Johnson, som krossar all konkurrenens i kampen om guldmedaljen.

Claes Johnson var länge professor i tillämpad matematik på mitt eget lärosäte Chalmers, men gick för några år sedan över till KTH, där han gjort sig kanske allra mest känd för sina rasande utfall - inklusive förtalsanklagelser och hot om rättsliga åtgärder - mot rektor Peter Gudmundson. Han personifierar bättre än någon annan jag träffat begrepp som stridbarhet och kompromisslöshet, och för egen del kan jag notera att han och jag tenderar att hamna i motsatta ståndpunkter i de flesta frågor han tar upp. Under hans tid på Chalmers handlade det mest om matematikutbildningsfrågor. När jag våren 2004 dristade mig att skriva en kritisk recension av hans bok Dreams of Calculus ledde det till ett alltmer upphettat meningsutbyte - även denna gång inkluderandes hot om rättsliga åtgärder.² På senare år har våra offentliga meningsskiljaktigheter mest kommit att handla om klimatfrågan, där vi skiljer oss åt genom att jag tar det samlade klimatvetenskapliga kunskapsläget på stort allvar, medan Johnson kategoriskt avvisar detsamma.³

Men Claes Johnson har fler järn i elden än så. Han avvisar såväl relativitetsteorin som kvantmekanikens våg/partikel-dualitet, och han hävdar att alla utom han själv och hans medarbetare Johan Hoffman har missförstått varför flygplan kan flyga. Etc.

Tagna tillsammans ger alla dessa Johnsonska krig mot mainstreamvetenskapen ett säreget intryck.⁴ En träffande sammanfattning av hans syn på vetenskapen, samhället och sig själv ges i presentationen av det föredrag han lovat ge på mötet FreedomFest Stockholm 2012, som tycks vara en sammankomst för skattehatande extremlibertarianer ungefär i nivå med Ayn Rand på höger-vänsterskalan.⁵ Johnsons abstract:

Staten och vetenskapen

Det var en gång en tid då vetenskapsmän sökte sanningen, oavsett vart den förde dem. Idag drivs de flesta akademier av staten och den tiden är förbi. Claes Johnson är professor på KTH, och har fått erfara vad som händer när vetenskapens världsbild inte stämmer överens med den politiska världsbilden. Att inte få anslag är en sak, men man kan också få sina kurser nedlagda och sin litteratur bannlyst. Koldioxidalarmismen är det ultimata moderna utrycket för att staten dirigerar vetenskapen. Professor Johnson menar även att 1900-talets stolthet, den moderna fysiken med Einsteins relativitetsteorin och kvantmekaniken, är fel. Även den är resultatet av statlig inblandning i vetenskapen och en form av "köpslående med djävulen". Vad hände professor Johnson? Hur uppstod den obegripliga moderna fysiken? Och hur är verkligheten egentligen beskaffad?⁶

Då jag inte känner någon varmare sympati för Johnsons korståg mot vetenskapen är det kanske lite dumt av mig att bjuda honom på strategiska råd om hur han troligast vinner anhängare, men jag bedömer sannolikheten att han skall fästa något som helst avseenden vid min rådgivning som tillräckligt försumbar för att jag skall våga ta risken:

Bäste Claes Johnson! Om du vill få folk att ta till sig ditt budskap om att koldioxidens växthuseffekt är en bluff, så gör du nog klokt i att (i görligaste mån) försöka undvika att framstå som en virrpanna och en foliehatt. För att lyckas med det senare kan det vara en bra idé att undvika att blanda upp dina attacker på klimatvetenskapen med ett mer allmänt fördömande av hela 1900-talsfysiken.

Fotnoter

1) Låt mig ändå säga så här: Det finns mycket inom genusindustrin som förtjänar att kritiseras, och Tanja Bergkvist har på ett ofta förtjänstfullt vis satt fingret på en del avarter. Dock tycker jag att hon ibland argumenterar onyanserat och lite väl urskiljningslöst, och framför allt tycker jag att hon borde ta sig en rejäl funderare på vad för slags folk hon lierar sig med. Att hon lyfter fram texter som jag skrivit eller medverkat till ser jag i och för sig som mycket positivt, men hon solkar tyvärr ned sin blogg (och sitt eget namn) allvarligt exempelvis när hon hyllar gör reklam för en debattör som tycker sig se en "judisk agenda" bakom "mångkultur, invandring, HBT [och] genustokerier". Att Bergkvist rör sig långt ute på den högra planhalvan i politiska frågor har jag inget större problem med, men jag menar att hon gör sig själv och sin sak en stor otjänst då hon inte sätter upp tydliga gränser mot högerextremism och antisemitism.

Jag mejlade faktiskt Tanja Bergkvist när jag upptäckte hennes hyllning marknadsföring av denne Jan Milld. Hon svarade (mig och några andra) i en kommentar på sin blogg. Där hade hon ett förträffligt tillfälle att rakt och tydligt markera mot Millds tankar om en judisk världskonspiration och mot hans övriga högerextrema böjelser, men hon lät allt detta passera för att istället i bagatelliserande och raljanta ordalag försvara sin "rätt att lyfta fram Millds nyproducerade genus-videos utan att för den sakens skull anses associerad till allt annat som han skrivit i en massa andra frågor under sin 40-åriga (!) politiska verksamhet", samt försvara Millds konspirationsteoretiserande om 9/11 med att 100 miljoner amerikaner tror som han. Det här ser inte alls bra ut - tvärtom får man det bestämda intrycket att Tanja Bergkvist trivs bland konspirationsteoretiker och avgrundshöger (se även Fotnot 5 nedan).

2) Vårt gräl kan sättas in i ett större sammanhang, och ses som kulmen på många års slitningar på vår institution till följd av den i kollegiet ganska utbredda uppfattningen att det kan finnas ett stort värde även i andra koncept för matematikundervisning på teknisk högskola än Johnsons egna upplägg.

3) Johnson går ännu längre än vad som numera är brukligt i klimatförnekarkretsar, genom att rätt och slätt förneka existensen av en växthuseffekt (den vanliga linjen i sådana kretsar är sedan några år tillbaka att säga något till synes sansat i stil med "Givetvis förnekar vi inte växthuseffektens existens, det är storleken på dess konsekvenser vi anser vara överdrivna"). Detta leder till att han snabbt hamnar i affekterade gräl till och med på ökända klimatförnekarbloggar.

4) Intrycket mildras inte vare sig av självbiografiska texter som Sagan om Professor Salvatius och Wikipedia Inquisition eller av den bloggpost där han i protest mot ett ett KVA-uttalande om klimatvetenskapen och med stora åthävor avsade sig det KVA-medlemskap som han visserligen inte innehade men som han med hänvisning till sin förträffliga meritförteckning ansåg sig vara berättigad till.

5) På samma möte finns för övrigt även ovan nämnda silvermedaljör Tanja Bergkvist med bland de tilltänkta föredragshållarna.

6) Notera också hur, i anslutning till Johnsons abstract, det beryktade Galileoargumentet anförs till hans försvar.