Om en statistikerkollega som gått vilse

Av alla svenska professorer i matematisk statistik som har initialerna OH och som författat böcker som ger oförtjänt stort utrymme åt Pascals vadslagning, vem har i sina publiceringar gjort sig skyldig till de mest flagranta avvikelserna från traditionell och väluppfostrad akademisk mainstreamdiskurs?

En kuggfråga såklart. Tanken är att läsaren (i synnerhet om denne läst Avsnitt 10.4, rubricerat I am not advocating Pascal's Wager, i min senaste bok Here Be Dragons) skall komma att tänka på mig, och sedan häpna över att det faktiskt finns en person som passar ännu bättre in på beskrivningen, nämligen Ola Hössjer, professor i matematisk statistik vid Stockholms universitet.

Jag har mycket höga tankar om Hössjers matematiska kompetens, så länge han håller sig borta från teologiska spörsmål, något som dock dessvärre verkar ha kommit att uppta en allt större del av hans tankeverksamhet. Ett av de tidigare tecken på denna olyckliga trajektoria jag blev varse var hur han blev så imponerad av ett par intellektuellt undermåliga artiklar av den engelske teologen Richard Swinburne att han på egen hand ombesörjde översättning av dem för publicering i en svenskspråkig tidskrift. Därefter har Hössjer bland annat skrivit den ovan antydda bok (utgiven 2018 och med titeln Becoming a Christian: Combining Prior Belief, Evidence, and Will) i vilken han vidareutvecklar Blaise Pascals beslutsteoretiska argument för det kloka i att tro på Gud,¹ och texter till försvar för kreationism (bland annat med det besynnerliga argumentet att "evolutionsteorin gör Gud ansvarig för lidande och död"), och för idén om ett slags Adam och Eva från vilka alla andra människor härstammar. Och nu senast har han med sin norske medförfattare Steinar Thorvaldsen lyckats prångla in den synnerligen genanta artikeln Using statistical methods to model the fine-tuning of molecular machines and systems (som visar sig vara inget annat än ett billigt försök att klä det gamla stormen i skrotupplaget-argumentet i fina ord) i den vanligen fullt respektabla tidskriften Journal of Theoretical Biology.²

Det är verkligen beklämmande att åse hur en uppskattad kollega kraschar sin akademiska bana på detta vis.

Fotnoter

1) Jag blev tillräckligt nyfiken för att införskaffa boken och påbörja läsning, men gav upp efter ett eller ett par kapitel av outhärdlig smörja.

2) Jag behöver inte här fördjupa mig i detaljerna i detta debacle, eftersom biologen Lars Johan Erkell vid Göteborgs universitet gör det fullödigt i en serie om inte mindre än sju bloggposter (del ett, del två, del tre, del fyra, del fem, del sex, del sju).

No free lunch?

Huruvida gratisluncher existerar eller inte har ju av och till varit föremål för het debatt (se t.ex. mina gamla gräl med den amerikanske matematikern och neokreationisten William Dembski), men nu på måndag ser frågan ut att avgöras i ett samarrangemang här på Chalmers mellan föreningarna Chalmers Students for Sustainability och Effective Altruism Chalmers; se mötets Facebooksida för mer information. Kom och lyssna, kom och ät!

Diverse om AI

Idag har jag samlat några korta saker om AI (artificiell intelligens):

• Igår chockades schackvärlden av DeepMinds offentliggörande av programmet AlphaZero, som utan annan schacklig förkunskap än själva reglerna tränade upp sig själv inom loppet av timmar (men stor datorkraft) att uppnå spelstyrka nog att i en match om 100 partier besegra regerande datorvärldsmästaren Stockfish 28 (som i sin tur är överlägsen alla mänskliga stormästare) med utklassningssiffrorna 64-36 (28 vinster, 72 remier och 0 förluster). Här finns tio av partierna för genomspelning, och förutom AlphaZeros fabulösa taktiska och strategiska färdigheter kan man fascineras av att den på egen hand återupptäckt en rad av våra traditionella spelöppningar (inklusive långtgående varianter i Damindiskt, Spanskt och Franskt), något som måhända kan tas som intäkt i att vi inte varit totalt ute och cyklat i vår mänskligt utvecklade spelöppningsteori.

  Att ett nytt schackprogram är bättre än de tidigare har givetvis hänt förut och är inte i sig sensationellt; paradigmskiftet består i att programmet uppnått sin spelstyrka på egen hand från scratch. Det kan hända att schacksajten chess24.com har rätt i sin spekulation att "the era of computer chess engine programming also seems to be over". Det kan också hända att jag överreagerar på grund av den nära relation till just schack jag haft i decennier (det är kanske inte ens givet att det vi fick veta igår är ett större genombrott än DeepMinds motsvarande framsteg i Go tidigare i år), men händelsen får mig att överväga en omvärdering av hur snabbt AI-utvecklingen mer allmänt går idag. Eliezer Yudkowskys uppsats There’s No Fire Alarm for Artificial General Intelligence är värd att åtminstone skänka en tanke i detta sammanhang.

• Jag hade verkligen hoppats att aldrig mer behöva höra talas om de så kallade No Free Lunch-satserna - ett knippe triviala och på det hela taget oanvändbara matematiska observationer som genom flashig paketering kunnat få ett oförtjänt gott rykte och användas som retoriskt tillhygge av kreationister. Med min uppsats Intelligent design and the NFL theorems (samt den uppföljande rapporten Uniform distribution is a model assumption) för ett årtionde sedan hoppades jag ta död på detta rykte. Och sedan dess har det faktiskt varit lite tystare kring NFL - även om det är som bäst oklart i vad mån jag har del i äran av det. Men när nu ännu en AI-debattör av det slag som inte tror på superintelligens och därmed förknippad AI-risk och som är beredd att ta till precis vilka argument som helst för denna ståndpunkt (sådana debattörer plockar jag ned då och då här på bloggen) dykt upp, så borde jag måhända inte förvånas över att denne klämmer till med NFL-satserna i sin argumentation. Trams!

• Frågan om superintelligent AI och huruvida sådan är inom räckhåll för AI-forskningen (och i så fall i vilket tidsperspektiv) är mycket svår, och även kunniga och intelligenta personers intuitioner går kraftigt isär. I ett sådant läge är jag såklart inte opåverkad av vad forskare och tänkare jag räknar som av yttersta toppklass tänker om saken även då de inte har så mycket att tillföra i sak. Därför är det av intresse att datalogen Scott Aaronson nu meddelat en justering av sin syn på superintelligens och AI-risk (händelsevis i samma bloggpost som uppmärksammade mig på det i föregående punkt omtalade NFL-tramset). Så här skriver han:
  A decade ago, it was far from obvious that known methods like deep learning and reinforcement learning, merely run with much faster computers and on much bigger datasets, would work as spectacularly well as they’ve turned out to work, on such a wide variety of problems, including beating all humans at Go without needing to be trained on any human game. But now that we know these things, I think intellectual honesty requires updating on them. And indeed, when I talk to the AI researchers whose expertise I trust the most, many, though not all, have updated in the direction of “maybe we should start worrying.” (Related: Eliezer Yudkowsky’s There’s No Fire Alarm for Artificial General Intelligence.)

  Who knows how much of the human cognitive fortress might fall to a few more orders of magnitude in processing power? I don’t—not in the sense of “I basically know but am being coy,” but really in the sense of not knowing.

  To be clear, I still think that by far the most urgent challenges facing humanity are things like: resisting Trump and the other forces of authoritarianism, slowing down and responding to climate change and ocean acidification, preventing a nuclear war, preserving what’s left of Enlightenment norms. But I no longer put AI too far behind that other stuff. If civilization manages not to destroy itself over the next century—a huge “if”—I now think it’s plausible that we’ll eventually confront questions about intelligences greater than ours: do we want to create them? Can we even prevent their creation? If they arise, can we ensure that they’ll show us more regard than we show chimps? And while I don’t know how much we can say about such questions that’s useful, without way more experience with powerful AI than we have now, I’m glad that a few people are at least trying to say things.

• Som meddelades i en tidigare bloggpost så hade Stockholm besök förra månaden av två av vår tids vassaste och kanske viktigaste filosofer: Nick Bostrom och Daniel Dennett. I samband med marknadsföringen av de svenska översättningarna av deras respektive senaste böcker hade Fri Tankes förlagschef Christer Sturmark lyckat få till stånd ett seminarium med dem båda, under rubriken Medvetandets mysterium och tänkande maskiner. Jag var där, tillsammans med cirka 800 andra (en fantastisk siffra för ett filosofiseminarium!), och mina förväntningar var ganska höga. Framför allt hoppades jag att Dennett äntligen skulle pressas att ge solida argument för den ståndpunkt han ofta ventilerat men sällan eller aldrig motiverat: att det slags AI-risk (förknippad med uppkomsten av superintelligens) som Bostrom behandlar i sin bok inte är något att bry sig om.

  Så hur gick det? Vad tyckte jag om seminariet? Gav Dennett det slags besked jag hoppades på? Istället för att orda om detta här hänvisar jag till det poddsamtal som Sturmark och jag spelade in dagen efter seminariet, och som i hög grad kretsade kring vad Bostrom och Dennett hade talat om. Jag tror att vi fick till ett hyfsat givande samtal, så lyssna gärna på det! Men framför allt, tag gärna del av videoinspelningen av själva seminariet!

Then we have a bit of a situation

Very often on this blog, I have used Randall Munroe's xkcd comic in order to underline som view of mine or some interesting idea. Today, let me treat you to a real classic, dating way back to 2006 - the very year that xkcd was launched.

It is not clear to me whether the Senator appearing in the comic is intended to be someone in particular or just a generic Christian conservative Republican. To show the timeliness of the comic, still today in 2014, let me remind readers of the recent U.S. midterm elections and pretend that the person in question is the Oklahoma Republican Senator James Inhofe, who took office in the U.S. Senate 1994, and who was reelected earlier this month for his fourth full term. Congratulations, America - a lovely choice!¹

Inhofe is best know as an aggressive anti-environmentalist and anti-scientist. He suggested in an oft-quoted Senate floor speech in 2003 that "manmade global warming is the greatest hoax ever perpetrated on the American people". Regular readers of this blog will probably find his suggestion outrageous, but he does have evidence for his view. This evidence appears in the Bible. Here is what Inhofe said in a radio interview on August 2, 2012:

Well actually the Genesis 8:22 that I use in there is that "as long as the earth remains there will be seed time and harvest, cold and heat, winter and summer, day and night," my point is, God's still up there. The arrogance of people to think that we, human beings, would be able to change what He is doing in the climate is to me outrageous.

Footnote

1) Or not.

Ann Coulter om fotboll

Fotbolls-VM i Brasilien håller som bäst på att avverka åttondelsfinalsstadiet, och vi har hittills bjudits på strålande fotboll och dito fotbollsunderhållning, med gårdagens match Tyskland-Algeriet som en av höjdpunkterna. Nordafrikanerna kämpade heroiskt och hade med sina blixtsnabba omställningar många bud på ett ledningsmål, men efter två fartfyllda och händelserika halvlekar stod det fortfarande 0-0, och i förlängningen blev tyskarna dem övermäktiga.

Sista paret ut att göra upp om en kvartsfinalplats är USA och Belgien ikväll. Inte alla amerikaner är överförtjusta dock, och kanske minst av alla den högerorienterade kommentatorn och sluggern Ann Coulter, som häromdagen gick loss mot fotbollen i en krönika där hon bland annat framhöll att "any growing interest in soccer can only be a sign of the nation's moral decay".¹ I hennes långa anklagelselista mot fotbollen får vi bland annat veta att "liberal moms like soccer because it's a sport in which athletic talent finds so little expression that girls can play with boys", och att man i fotboll (till skillnad mot i den egendomliga men i USA mycket populära sport som amerikanerna besynnerligt nog kallar "football") inte får använda händerna, vilket enligt Coulter går emot det fundamentalt mänskliga: "What sets man apart from the lesser beasts, besides a soul, is that we have opposable thumbs. Our hands can hold things." Och värst av allt, fotboll är utländskt! Detta att fotboll är utländskt får Coulter att osökt komma in på ett annat fenomen som också är utländskt och därmed förhatligt, nämligen metersystemet:

Soccer is like the metric system, which liberals also adore because it's European. Naturally, the metric system emerged from the French Revolution, during the brief intervals when they weren't committing mass murder by guillotine.

Despite being subjected to Chinese-style brainwashing in the public schools to use centimeters and Celsius, ask any American for the temperature, and he'll say something like "70 degrees." Ask how far Boston is from New York City, he'll say it's about 200 miles.

Liberals get angry and tell us that the metric system is more "rational" than the measurements everyone understands. This is ridiculous. An inch is the width of a man's thumb, a foot the length of his foot, a yard the length of his belt. That's easy to visualize. How do you visualize 147.2 centimeters?

Läs hela Coulters svavelosande utgjutelse här! Och njut sedan av kvällens fotbollsmatcher!

Fotnoter

1) Utöver hennes nya text om fotboll har jag inte läst så mycket annat av Coulter. Men hennes furiösa insatser i amerikansk samhällsdebatt har givit upphov till en rad sekundära betraktelser författade av hennes meningsmotståndare, väl värda att ta del av. I Al Frankens läsvärda bok Lies and the Lying Liars Who Tell Them: A Fair and Balanced Look at the Right finns ett synnerligen underhållande kapitel vars rubrik Ann Coulter: Nutcase motiveras utförligt och övertygande. Minst lika rolig är min gode vän Peter Olofssons recension i Skeptical Inquirer av Coulters bok Godless: The Church of Liberalism. I recensionen, som bär rubriken The Coulter Hoax, skjuter Peter in sig på de delar av boken där hon attackerar evolutionsbiologin och försvarar så kallad intelligent design. Han öser beröm över Coulter, låtsandes att han tror att hon författat en parodi i stil med Alan Sokals berömda practical joke.² Den läsare som, inför Coulters fotbollsbetraktelse eller andra texter från samma penna, får för sig att det faktiskt på riktigt rör sig om parodier må vara förlåten.

2) För att sluta cirkeln, låt mig påminna om att även Alan Sokal har skrivit om fotboll. För att inte tala om Peter Olofsson, som är en sällsynt begåvad fotbollsspelare. Hans kanske främsta merit härvidlag är hur han en gång i början av 90-talet lyckades med det enastående konststycket att leverera mig (en sällsynt obegåvad fotbollsspelare) två målgivande passningar i en och samma match.

Knas i Kansas

Om det inte vore för att så allvarliga ting stod på spel så skulle amerikansk politik kunna betraktas som en fantastisk källa till humor och strålande komik. När jag förra året rapporterade hur det Republikanska partiets Texasavdelning skrivit in i sitt idé- och handlingsprogram att skolor borde förbjudas att lära elever ett kritiskt tänkande som annars riskerar "utmana deras fixa trosföreställningar och undergräva föräldrarnas auktoritet", så tänkte jag att botten nog var nådd. Kanske var den det, men när jag nu (via via Miljöaktuellt) ställs inför vad delstaten Kansas¹ högsta lagstiftande församling sysslar med på miljöområdet känner jag mig en smula osäker på om det är Texas aller Kansas som står för det allra mest vrickade vansinnet. De (i Kansas alltså) har nämligen långt gångna planer på en lagstiftning som skall förbjuda användandet av statliga och kommunala medel till hållbar utveckling. Jag citerar ur det förslag från deras energi- och miljöutskott som delstatens senat och representanthus skall ta upp den 8 maj:

HOUSE BILL No. 2366

By Committee on Energy and Environment

2-15

AN ACT concerning the use of public funds to promote or implement sustainable development.

Be it enacted by the Legislature of the State of Kansas:

Section 1. (a) No public funds may be used, either directly or indirectly, to promote, support, mandate, require, order, incentivize, advocate, plan for, participate in or implement sustainable development.

[...]

'sustainable development' means a mode of human development in which resource use aims to meet human needs while preserving the environment so that these needs can be met not only in the present, but also for generations to come.

I och med detta autentiska citat ur det föreliggande lagförslaget torde denna bloggpost härmed ha nått sin galghumoristiska höjdpunkt, men jag vill gärna avrunda med att återge ThinkProgress rapportering rörande hur utskottets ordförande Dennis Hedke ser på frågan om eventuellt jäv i sammanhanget:

Rep. Dennis Hedke, a Republican, brought the bill to the House Energy and Environment Committee of which he is chairman. He said Tuesday he saw no conflict of interest in the fact that he is a contract geophysicist whose client list includes 30 regional oil and gas companies.

“I can’t see why,” Hedke said. “I didn’t think about that. It really never crossed my mind. I’d probably just say no.”

Fotnot

1) Just det, Kansas igen, samma delstat vars utbildningsstyrelse 2005 beslöt att skolundervisning i naturvetenskap skall betona (och nu citerar jag Wikipedia) "that evolution could not rule out a supernatural or theistic source, that evolution itself was not fact but only a theory and one in crisis, and that ID must be considered a viable alternative to evolution".

Den ogudaktiga mängdläran

I matematikämnet har vi varit tämligen förskonade från de antivetenskapliga angrepp från konservativt kristet håll som framför allt biologin råkat ut för desto mer. Men inte ens vi har sluppit undan helt och hållet. Det kristna amerikanska läroboksförlaget A Beka Book (som lyfter fram Bibeln som "the foundation for all learning" ) berättar följande om sina matematikböcker:

Unlike the "modern math" theorists, who believe that mathematics is a creation of man and thus arbitrary and relative, A Beka Book teaches that the laws of mathematics are a creation of God and thus absolute. [...] A Beka Book provides attractive, legible, and workable traditional mathematics texts that are not burdened with modern theories such as set theory.

Hoppsan! Se gärna vetenskapsjournalisten Maggie Koerth-Bakers utförliga analys.

Det här är ett av 14 exempel på bisarra uppfattningar som torgförs i den alternativa kristna läroboksfloran i USA, redovisade i en aktuell artikel i tidskriften Mother Jones. Bland övriga exempel återfinns ett påstående om att människor och dinosaurier för några tusen år sedan levde sida vid sida på vår planet, och följande nyanserade syn på det amerikanska slaveriet: "A few slave holders were undeniably cruel. Examples of slaves beaten to death were not common, neither were they unknown. The majority of slave holders treated their slaves well."

Man får lätt en känsla av att listan i Mother Jones blott är toppen på ett isberg. Exempelvis blev jag häromveckan uppmärksammad på följande sanslösa stycke ur en kristen lärobok i naturvetenskap:

Electricity is a mystery. No one has ever observed it or heard it or felt it. We can see and feel and hear only what electricity does. We know that it makes light bulbs shine and irons heat up and telephones ring. But we cannot say what electricity itself is like.

We cannot even say where electricity comes from. Some scientists say that the sun may be the source of most electricity. Other think that the movement of the Earth produces some of it. All anyone knows is that electricity seems to be everywhere and that there are many ways to bring it forth.

Jag lovar: det här är inte satir. Missa inte förlagets försvar för den citerade passagen, eller listan med ytterligare tio bisarrerier från samma bok.

Det här handlar om USA, så vad har det för relevans för oss hemma i Sverige? Minst två saker. Dels bör vi med oro följa irrationalismens utbredning i världens ohotat starkaste militära supermakt. Dels menar jag att exemplet USA borde bli en tankeställare för dem som tycker det är bra att religiösa samfund i Sverige får lov att driva konfessionella friskolor.

Har Republikanska partiet nått botten?

Det amerikanska Republikanska partiet går från klarhet till klarhet på många områden. Låt mig idag stanna upp inför deras utbildningspolitik.¹ Deras kamp för att lyfta in så kallad intelligent design i skolans biologiundervisning att undervisas sida vid sida med (eller helt enkelt istället för) evolutionsteorin är väl känd, liksom motståndet mot att sexualundervisning skall få lov att informera om preventivmedel. Även klimatvetenskapens varningar om en farlig antropogen global uppvärmning hör till det som man numera söker mönstra ut ur skolundervisningen.

Allt detta rör enskildheter i olika ämnen och kursplaner. Men risken finns ju att elever som skaffar sig allmänna intellektuella redskap, såsom kritiskt tänkande, går vidare och på egen hand lär sig om evolutionsbiologi, preventivmedel, klimatvetenskap och andra förtretligheter. Här behövs uppenbarligen bredare grepp! Republikanska partiets Texasavdelning har insett detta,² och vill i sitt nyligen antagna idé- och handlingsprogram förhindra att elever lär sig ett kritiskt tänkande som annars riskerar "utmana deras fixa trosföreställningar och undergräva föräldrarnas auktoritet":

Knowledge-Based Education – We oppose the teaching of Higher Order Thinking Skills (HOTS) (values clarification), critical thinking skills and similar programs that are simply a relabeling of Outcome-Based Education (OBE) (mastery learning) which focus on behavior modification and have the purpose of challenging the student’s fixed beliefs and undermining parental authority.

Fotnoter

1) Någon läsare kanske tänker att jag i det följande på ett tendentiöst sätt väljer ut de allra galnaste inslagen i ett mångfacetterat partis utbildningspolitik, och att presidentkandidat Romney väl inte rimligtvis kan vara fullt så väck. Något lite kan det väl för all del ligga i en sådan invändning, men tag gärna del av Diane Ravitchs avslöjande analys av Romneys skolpolitiska handlingsprogram.

2) Tack till Hermant Mehta på Friendly Atheist och Ulf Gustafsson på Humanistbloggen, vilkas bloggposter fäst min uppmärksamhet på denna nya utveckling.

Roy Spencer - en klimatforskare vars förtroendekapital är förbrukat?

Ett sympatiskt debattideal är att det är ett arguments bärkraft i sig - snarare än vem som framför det - som skall vara avgörande för den vikt vi fäster vid det. Men om frågan är tillräckligt komplicerad, såsom fallet är med klimatvetenskapen, kan detta ideal vara omöjligt att uppnå i praktiken, av skäl som jag tidigare förklarat i en text på Uppsalainitiativet med rubriken "Den oundgängliga trovärdighetsbedömningen":

Om vi beaktar klimatfrågans vittförgrenade komplexitet, så är det svårt att se hur vi kan klara oss utan ett visst mått av [...] auktoritetstänkande och bedömning av budbärarens trovärdighet. Å ena sidan är det uppenbart viktigt att den enskilde medborgaren är klar över vartåt det vetenskapliga evidensläget pekar i en fråga med så stora potentiella samhälleliga konsekvenser som just klimatfrågan. Å andra sidan är det fullkomligt orimligt att hoppas på att lekmannen skall behärska och förstå hela det vetenskapliga underlaget bakom slutsatsen om antropogen global uppvärmning och dess omfattning - ända ned till den kvantfysikaliska härledningen av koldioxidmolekylens absorbtions- och emissionsspektrum (för att inte tala om hur omöjligt det är, till och med för den aldrig så kvalificerade klimatforskaren, att på egen hand kontrollera riktigheten i alla de datamängder som ligger till grund för de vetenskapliga slutsatserna). Någon annan utväg finns knappast ur detta dilemma än att tillåta sig att ett visst mått av tillit till vad andra säger. Men det vore naturligtvis naivt och dåraktigt att visa denna tillit urskiljningslöst. När Markku Rummukainen påstår något, och Peter Stilbs påstår motsatsen, vem skall vi då lita på? Och skall vi tro på Michael Mann eller Lord Monckton? James Hansen eller Judith Curry? Etc.

Ett visst inslag av trovärdighetsbedömning är alltså, som sagt, ibland oundgängligt. En sådan bedömning kan i extremfall landa i omdömet "denne debattör har under så lång tid visat sig så notoriskt och skamlöst opålitlig att han inte längre förtjänar vår uppmärksamhet". Första gången jag i klimatdebatten levererade ett sådant omdöme fick jag rätt mycket skit för det, men jag framhärdar i trovärdighetsbedömningarnas nödvändighet trots att de ibland på ytan kan se ut som billiga ad hominem. Den gången gällde saken Lars Bern, men liknande omdömen vore utan tvivel på sin plats beträffande exempelvis Ingemar Nordin, Carl-Gustaf Ribbing eller Peter Stilbs, för att nu hålla sig till den svenska ankdammen.

Kanske är det nu dags att på liknande vis döma ut trovärdigheten även hos Roy Spencer. Detta kan framstå som mer vågat än att ge sig på t.ex. Lars Bern, då Spencer till skillnad mot Bern faktiskt är klimatforskare, och därtill en välmeriterad sådan genom sitt omfattande arbete med satellitbaserade mätdata. Likväl kan det finnas skäl att anse att Spencers förtroendekapital som klimatforskare och klimatdebattör är helt förbrukat. Döm själva:

Roy Spencer har på senare år, genom sina frispråkiga ställningstaganden, vuxit till något av en ikon i klimatförnekarkretsar. I dagarna har han figurerat som en av huvudpersonerna i en skandalartad kontrovers, där Wolfgang Wagner, chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Remote Sensing, valt att avgå efter den uppmärksammande publiceringen av Roy Spencers och William Braswells artikel On the Misdiagnosis of Surface Temperature Feedbacks from Variations in Earth’s Radiant Energy Balance. Wagner menar att artikeln fallerar allvarligt i fråga om normala vetenskaplighetskrav, och att tidskriftens peer review-granskningsprocess alltså misslyckats kapitalt. Efter omfattande mediauppmärksamhet, där klimatförnekare slagit på stora trumman över artikeln¹, bestämde sig Wagner för att hans avgång var nödvändig för att rädda tidskriftens anseende. På Uppsalainitiativet rapporterade vi häromdagen om affären, och jag kan också rekommendera den sammanfattning som klimatvetenskapsbloggen RealClimate bjuder på.

Vad är det då som är så på tok med Spencers och Braswells artikel? Det finns flera problem, men det mest grundläggande är att författarna tillåter sig att, i en modell som inbegriper ett antal olika parametrar, välja några av parametervärdena med ett stort mått av godtycke och (vad det verkar) i syfte att uppnå önskade slutsatser om molns inverkan på temperaturdynamiken. I en läsvärd genomgång förklarar geokemisten Barry Brickmore hur det går till, och associerar till John von Neumanns klassiska varning för godtyckligt mixtrande med parametervärden: "With four parameters I can fit an elephant, and with five I can make him wiggle his trunk". Som klimatforskaren Andrew Dessler förklarar i en artikel som inom kort kommer i tryck i tidskriften Geophysical Research Letters² så innebär detta att Spencers och Braswells argument blott är ett cirkelresonemang. För den som inte vill ta sig tid att läsa Desslers artikel i alla dess tekniska detaljer erbjuder han en föredömligt pedagogisk presentation i en tre minuter och 46 sekunder lång video.

Detta inte första gången Spencer och Braswell använder den lömska tekniken med godtyckligt mixtrande av parametervärden, valda i en riktning som pekar mot ett och samma slutmål: att minimera koldioxidhaltens betydelse för den globala temperaturutvecklingen. Jag rekommenderar den pedagogiska RealClimate-bloggposten How to cook a graph in three easy lessons som visar hur Spencer och Braswell gick till väga i en tidigare artikel om molnens roll, från 2008.

Ej heller är det första gången som klimatförnekare utnyttjar Spencers och Braswells arbeten till att basunera ut sina vrångbilder. En artikel av Spencer och Braswell från 2010 fick särskilt stor uppmärksamhet här i Sverige genom en skruvad och gravt vilseledande debattartikel i Ny Teknik författad av två aktiva svenska klimatförnekare; på Uppsalainitiativet kommenterade vi Ny Teknik-artikeln och efterföljande diskussion.

Med tanke på Roy Spencers ovilja att frångå det ovetenskapliga arbetssättet med parametermixtrande för att uppnå på förhand önskade resultat kan man fråga sig om han inte (liksom hans samarbetspartner William Braswell) nu straffat ut sig från seriös klimatvetenskaplig diskussion.³ Härmed skulle jag kunna sätta punkt, men jag tycker det kan vara intressant att också fundera lite kring vilka motiv Spencer kan tänkas ha för sitt agerande. Jag menar att det går att skönja både religiösa och politiska motiv i uttalanden han gjort.

Vad gäller Spencers religiösa hållning kan vi börja med att konstatera att han är engagerad neokreationist. Detta behöver inte i sig implicera några motiv för att förvanska klimatforskning, men som jag tidigare antydningsvis försökt få fram i fallet Spencer så är ett avvisande av evolutionsteorin en tydlig singal om allmänt dåligt omdöme i naturvetenskapliga frågor. En explicit koppling mellan hans kreationistiska världsuppfattning och hans syn på klimatet återfinns i det dokument An Evangelical Declaration on Global Warming han medundertecknat, och där vi kan läsa följande:

We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.

Ännu närmare Spencers forskning om molnbildning hittar vi följande formulering, där han, helt i strid med normal naturvetenskaplig världsbild och uppenbart påverkad av sin vidskepliga föreställningsvärld, luftar tanken att väderfenomen skulle ha ett syfte:

It is not at all obvious that more CO2 will cause substantial warming. Indeed, it could well be that one of the functions of weather is to maintain a relatively constant greenhouse effect, no matter how much carbon dioxide is present.

Om vi går vidare till Spencers politiska uppfattning, så är det enkelt att konstatera att den passar in i det allmänna mönster som Naomi Oreskes och Erik Conway i boken Merchants of Doubt tycker sig skönja inom amerikanskt vetenskapsförnekeri, och som jag i min recension av boken sammanfattar på följande vis:

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är eller var alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på det sluttande plan som vetter mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Spencer själv erkänner sådana motiv rent ut, då han på sin blogg deklarerar att "I view my job a little like a legislator, supported by the taxpayer, to protect the interests of the taxpayer and to minimize the role of government." Mer av Spencers politiska inställning finns för den som botaniserar på hans blogg, eller i hans bok Fundanomics: The Free Market, Simplified.⁴

Fotnoter

1) Så t.ex. rapporterar Fox News följande:

Has a central tenant of global warming just collapsed? Climate change forecasts have for years predicted that carbon dioxide would trap heat on Earth, and increases in the gas would lead to a planetwide rise in temperatures, with devastating consequences for the environment. But long-term data from NASA satellites seems to contradict the predictions dramatically, according to a new study.

2) Spencer ogillar kritik, så till den grad att han inte ens förmår visa upp någon stoisk "självklart välkomnar jag att våra resultat granskas noggrant"-attityd. Istället ironiserar han på sin blogg med formuleringar som "Andy Dessler has a paper coming out in GRL next week, supposedly refuting our recent paper. This has GOT to be a record turnaround for writing a paper and getting it peer reviewed" och "At this point, it looks quite likely we will be responding to it with our own journal submission... although I doubt we will get the fast-track, red carpet treatment [Dessler] got".

3) För att om möjligt undgå ett vanligt missförstånd vill jag betona att jag inte har minsta tanke om att Roy Spencers lagstadgade yttrandefrihet borde inskränkas. Allt jag vill ifrågasätta är huruvida vi andra längre har någon anledning att bry oss om vad han säger.

4) Dock skall erkännas att jag inte läst boken - något som inte beror på något ointresse från min sida för marknadsekonomiskt eller nyliberalt tänkande (tvärtom har jag läst flera böcker om dessa ämnen), utan på att jag inte tror att amatörnationalekonomen Roy Spencer har tillräckligt av intresse att bidra med i ämnet för att boken skall passera (det av livets korthet betingade) nålsögat till mitt nattduksbord.