Ett annat USA, och en bok med en överraskande plot twist

Bortsett från Sverige är det land vars samhälle jag känner mig mest bekant med USA. Till stor del bottnar detta i egna vistelser från 11 års ålder och framåt och i kontakter med vänner och kollegor därifrån, men betydelsefullt i sammanhanget är givetvis också det stora kulturella inflytande som bland annat Hollywood har. Men USA är stort och heterogent, och min bekantskap med landet är knappast representativ utan har en kraftig slagsida mot akademiska miljöer och välbärgad medelklass, samt mot vissa av landets nordligare delstater (plus Kalifornien). Andra delar av USA, som den Djupa Södern och de Appalachiska bergstrakterna, är mig till följd av mina begränsade erfarenheter lika främmande och exotiska som många länder i tredje världen jag aldrig satt min fot i. Vad gäller livet i Appalacherna är mina kunskapskällor begränsade till filmer som The Deer Hunter och enstaka DN- eller SVT-reportage om vad som får så kallade vanliga amerikaner att rösta på Trump.

Fram tills nu, då jag läst Hillbilly Elegy från 2016. Denna självbiografiska berättelse utspelar sig i en fattig småstad i östra Kentuckys bergstrakter och den lite större industristad i södra Ohio dit många bergsbor arbetskraftsinvandrar. Den handlar om starka familjeband och djupa klassklyftor, och om fattigdom, missbruk, våld och avindustrialiseringens sociala effekter, men framför allt är den en coming of age-roman om hur en utsatt och vilsen pojke förvandlas till en vuxen man fast besluten att göra USA till ett bättre land för de stora befolkningsgrupper som hamnat så kraftigt på efterkälken i förhållande till den allt mer avskärmade öst- och västkusteliten. Boken är välskriven, och trots att berättarens återkommande reflektioner kring de besvärliga odds han övervunnit med avgörande stöd från några av sina käraste familjemedlemmar till slut får något repetitivt och självförhärligande över sig, så är det lätt att känna sympati med honom, och det värmer hjärtat att boken slutar så optimistiskt.

Eller gör den det? Om man går lite utanför bokens pärmar möts man av en ohyggligt mörk plot twist. Ett knappt decennium efter att huvudpersonen satt punkt för sitt bokmanus visar det sig nämligen att den framgångsrike och till synes så pro-sociale unge världsförbättrare han trots barndomens svåra omständigheter förvandlats till blott var en övergående fas eller en mask. När masken fallit visar han sig ha så stark avsky mot att hjälpa andra människor än den fattiga vita arbetarklass han själv är sprungen ur att han kallar the Bill and Melinda Gates Foundation "en cancersvulst på det amerikanska samhället". Han är genom sin blinda lojalitet gentemot sin chef Donald Trump den främste facilitatorn av dennes envåldshärskarambitioner, han är en mobbare som inte drar sig för att trakassera den europeiske ledare som inget annat vill än att skydda sitt land mot ett oprovocerat och olagligt ryskt anfallskrig, han är en skamlös demagog som talar sig varm för en handelspolitik som riskerar störta världsekonomin i fördärvet, och han är en bromskloss som gör vad han kan för att sätta sig på tvären mot dem som söker vägar att få mänsklighetens pågående och exitentiellt ödesmättade AI-äventyr att sluta lyckligt. Kort sagt, han har förvandlats till en av världens farligaste och mest destruktiva personer alla kategorier. Så gick det med bokens skenbart lyckliga slut.

Ödesfråga i Lund

Förra veckan talade jag i Lund, på Kungliga Fysiografiska Sällskapets årliga Rausingsymposium, som i år bar rubriken Behövs våra hjärnor? med underrubriken AI - hot och möjligheter. Symposiet som helhet finns anslaget som YouTube-video. Mitt eget bidrag bar rubriken AI är mänsklighetens största ödesfråga och upptar tidsspannet 24:00-58:30 i videon, men där finns också en rad andra föredrag värda att lyssna till, varav jag allra främst vill rekommendera vännen Thore Husfeldt bidrag AI och undervisning (4:25:00-5:00:30) som jag ärligt kan säga är det både förståndigaste och mest välformulerade jag hört i den brännande frågan om hur utbildningssystemet bör förhålla sig till den nya AI-tekniken.

Symposiet kommer även att publiceras i bokform, och jag har idag levererat till arrangörerna min text AI är mänsklighetens största ödesfråga, som visserligen inte är en ordagrann återgivning av föredraget, men som till både innehåll och form följer det relativt nära. Jag vill såklart gärna att ni läser den fyra och en halv sida långa texten i sin helhet, men här, som ett litet smakprov, några stycken hämtade ur den:

Jag har stor respekt för att det finns andra frågor än AI – exempelvis klimatförändringarna – som kan göra anspråk på att vara stora ödesfrågor för mänskligheten, men de senaste åren har jag kommit att landa i att den om hur vi hanterar AI-utvecklingen är den största och mest akuta av dem alla. Jag skall förklara varför, men vill börja i en mer jordnära ände.

[...]

En typ av arbetsuppgift där AI gjort särskilt dramatiska framsteg de senaste åren och som kan komma att få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen som helhet är kodning och mjukvaruutveckling. AI-systemens förmåga att skriva korrekt kod och i övrigt lösa uppgifter riktigt är starkt avhängig uppgiftens omfattning. I en rapport från AI-säkerhetsorganisationen METR i mars i år studeras hur denna förmåga utvecklats över tid. Det visar sig att omfattningen – mätt i tidsåtgång för en mänsklig expert – som AI klarar av har ökat från enstaka sekunder 2019 till cirka en timme idag. Ökningen är exponentiell, med en observerad genomsnittlig fördubblingstid på sju månader, och om man extrapolerar den trenden blott ett par-tre år in i framtiden blir resultatet dramatiskt. Sådan kurvanpassning inbegriper givetvis stora osäkerheter, men ser man till hur modellerna förbättrats från 2024 och framåt verkar det snarast som att utvecklingen är på väg att gå ännu fortare.

Det är bland annat den sortens data som ligger till grund för den gedigna rapporten AI 2027, utkommen i april i år och författad av en kvintett forskare med den avhoppade OpenAI-medarbetaren Daniel Kokotajlo i spetsen. Rapporten är det ambitiösaste och bästa som hittills skrivits vad gäller detaljerade förutsägelser av kommande års AI-utveckling. Osäkerheterna är som sagt stora, men successivt och månad för månad arbetar de fram vad de ser som det mest sannolika förloppet. Centralt i detta förlopp är hur AI, till följd av den utveckling som bland annat METR-rapporten påvisat, år 2027 når en punkt där den är en lika skicklig AI-utvecklare som dagens främsta sådana av kött och blod. Tack vare att de ledande AI-företagen då kan sätta hundratusentals eller miljontals sådana AI i arbete leder detta på några få månader till så kallad superintelligens – AI som vida överträffar människan över hela spektret av relevanta förmågor.

[...]

AI alignment-pionjären Eliezer Yudkowsky kan med blott en mild överdrift sägas egenhändigt ha lagt grunden för området under 00-talet. I en inflytelserik artikel från 2008 beskriver han det han bedömer vara default-scenariot ifall vi misslyckas med eller helt enkelt ignorerar AI alignment: ”AI:n hatar dig inte, ej heller älskar den dig, men du består av atomer som den kan ha annan användning för”.

I en sådan situation vill vi givetvis inte hamna, och därför behöver vi lösa AI alignment i tid. Hur lång tid har vi då på oss? Ingen vet säkert, och det enda omdömesgilla är att medge att stor osäkerhet föreligger, men jag menar att vi bör ta på allvar den i AK-ekosystemet i San Francisco och Silicon Valley alltmer utbredda uppfattningen att superintelligent AI kan bli en realitet inom en tidsrymd som mäts i enstaka år snarare än decennier.

[...]

För att ge AI alignment-forskningen en chans att hinna ikapp tror jag att vi behöver dra i nödbromsen för utvecklingen av de allra mest kraftfulla AI-systemen. Detta försvåras dock av den kapplöpningssituation som föreligger, både mellan enskilda AI-företag och mellan länder (främst USA och Kina). Det allmänt hårdnande internationella klimatet sedan Trumps andra presidentämbetestillträde gör inte heller saken lättare. Ett lågvattenmärke för den globala AI-diskursen nåddes vid toppmötet AI Action Summit i Paris i februari i år, där säkerhetsfrågor sopades under mattan samtidigt som toppolitiker bjöd över varandra i vilka mångmiljardbelopp de avsåg satsa på AI-utveckling. Värst av allt var hur den amerikanske vicepresidenten JD Vance i sitt anförande uttryckte oförblommerat förakt för AI-säkerhet, då han slog fast att han ”inte var där för att tala om AI-säkerhet” och att ”vår AI-framtid inte erövras genom att oja sig över säkerhet utan genom att bygga”. Hans förhoppning lite längre fram i samma tal om att ”AI-ekonomin kommer att […] transformera den värld som består av atomer” ger, för den som minns Yudkowskys ovan citerade oneliner om AI och atomer, en isande rysning längs ryggraden.

Detta säger något om vilka krafter vi behöver övervinna om vi skall få ordning på AI-utvecklingen och styra den i för mänskligheten mer gynnsam riktning jämfört med vart vi idag verkar vara på väg. Men framtiden är inte ristad i sten, och jag tror fortfarande att det är möjligt att förhindra en AI-katastrof. Något som skulle förbättra oddsen ytterligare vore om vi lyckas mobilisera den folkopinion mot skapandet av övermänskligt intelligent AI som enligt diverse opinionsundersökningar verkar föreligga. Så hjälp gärna till att sprida budskapet!

Läs hela texten här!

Om kentaurschack

Igår skrev jag i Expressen om AI, arbetsmarknad och det så kallade människan i loopen-idealet. En central fråga är den om huruvida det finns någon vettig plats för människan i en process med AI-system som blivit bättre än vi på vad det nu är som skall göras. Ett populärt exempel att lyfta fram för dem som vill besvara frågan jakande har varit det så kallade kentaurschacket, vilket jag omtalar i artikeln:

Då AI överträffar mänsklig skicklighet kan vi [...] fortfarande hoppas att kombinationen människa plus AI ska visa sig mer kapabel än AI ensam. AI-entusiasternas paradexempel på detta var länge schack. Sedan mänskliga stormästare visat sig vara chanslösa mot de bästa schackprogrammen började man experimentera med spelformen kentaurschack, där mänskliga spelare fick lov att konsultera ett schackprogram innan de utförde sina drag. Så länge teamet människa plus maskin var bättre än maskinen ensam var spelformen intressant, men intresset kollapsade i slutet av 2010-talet då det blev snudd på omöjligt att överträffa en motståndare som valde att slaviskt följa datorns rekommendationer.

1997 förlorade den dåvarande schackvärldsmästaren Garri Kasparov en uppmärksammad match mot IBM:s schackprogram Deep Blue, och det var då kampen mellan människa och maskin på schackets område ansågs avgjord. Redan året efter lanserade Kasparov i en uppvisningsmatch mot stormästarkollegan Veselin Topalov det som senare kom att kallas kentaurschack, där alltså två mänskliga spelare med tillgång till schackprogram som de har rätt att konsultera under spelets gång ställs mot varandra. Spelformen fortsatte i nära två decennier att röna ett visst intresse, men i takt med att datorprogrammen blev allt spelstarkare närmade sig spelformen en kris: hur länge skulle den mänskliga komponenten i beslutsfattandet visa sig ha något att tillföra?

Så länge kombinationen människa plus maskin var starkare än maskinen ensam var spelformen intressant, och AI-propagandister kunde anföra kentaurschacket som ett exempel på hur människan kan förbli relevant även i närvaro av överlägset kapabla AI-system. Men det som tycks ha blivit den sista internationella kentaurschacksturneringen spelades 2017, varpå intresset i tysthet kollapsade. Jag har varit i kontakt med en av de ledande organisatörerna av kentaurschackturneringar, och han bekräftar min bild av att orsaken till det kollapsade intresset är att det inte längre verkade finnas något konstruktivt för den mänskliga parten i ett kentaurteam att bidra med. (Att till slut alla partier oundvikligen verkade sluta i remi bidrog också till att de sista entusiasterna ledsnade.)

Det ligger i sakens natur att ett vikande intresse för vad det nu må vara inte alltid dokumenteras explicit, och detta verkar vara fallet specifikt för det som hände med kentaurschacket 2017-2018. Och just detta bidrog antagligen till att en del av de oförväget optimistiska AI-debattörer som spred budskapet "Framtiden är ljus! Se på kentaurschacket!" inte observerade att tiden sprungit ifrån dem utan fortsatte med sina glada besked som om inget hade hänt. Den i Sverige ledande företrädaren för denna inobservanta falang är otvivelaktigt Mathias Sundin, i kraft av dennes bok Kentaurens fördel från 2023 (här är ett relevant utdrag). Jag hoppas att han i ljuset av det jag här meddelar kommer att korrigera sin kentaurschacksretorik, men med tanke på den inte alltför imponerande nivå av argumentativ stringens och hederlighet han hittills uppvisat (och som jag sett mig föranledd att kommentera här, här och här) håller jag inte andan.