Socialdemokratiskt ledarskap förr och nu

Det svenska socialdemokratiska partiet är ett parti i förfall. Lena Andersson, som besitter Sveriges för närvarande vassaste penna, resonerar kring detta på ett idéplan i gårdagens DN.¹ Här skall jag nöja mig med en kort kommentar om en annan sida av saken: det ledarskap som på ett tragiskt vis återspeglar idéutvecklingen... host... idé-"utvecklingen".

Det fanns en tid för inte så förskräckligt länge sedan (till och med en yngling som jag kan minnas den) då partiledarskapet för Socialdemokraterna förknippades med statsmannaskap och kompetens, och som med rätta ansågs vara en av de viktigaste posterna man överhuvudtaget kunde besitta i Sverige, inte minst genom att partiledaren som regel också var statsminister. Han var välutbildad, kunnig och klok, och han bedrev sitt ledarskap långsiktigt och uthålligt. Tage Erlander var partiledare i 23 år, Olof Palme i 17.

Jämför detta med socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, som höll ut i fyra år, och som är nättopp omöjlig att föreställa sig leda vårt land. Eller ännu värre, jämför med den Åsa-Nissetyp som idag är partiledare, vars kompetensprofil passar avgjort bättre för ståuppkomik än för statsmannaskap, och som efter de senaste turerna alltmer framstår som en simpel fifflare. Det skulle förvåna mig om Juholt ens lyckas bli ettårig på sin post. Och vem skall ta över efter honom, på partiets fortsatta färd mot att bli ett tjugoprocentsparti (and beyond)? Paolo Roberto? Anna Sjödin?

Fotnot

1) Här ett smakprov ur Lena Anderssons läsvärda krönika:

När socialdemokratin satte sin prägel på Sverige under 1900-talet trängde arbetarrörelsens världsåskådning in överallt, i sprickor och skrymslen, påverkade allas tänkande och inte minst motståndarnas. Frågan för borgerligheten blev hur mycket eller lite socialdemokrater de måste vara.

I dag är tankens tyngdpunkt flyttad. Om Maud Olofssons huvudambition var att bryta ”sossefieringen” av Sverige så har hon lyckats, även om hennes Centerparti förlorat röster på det. Sakta men obevekligt har hon och andra med djupt borgerliga instinkter genom retorik, visioner och politik lyckats föra Sverige och svenskarna in i ett annat förhållningssätt till världen. Det såg länge mörkt ut för dem, men de vände den jättepråm som är ett lands kollektiva tänkande och självbild. Det är ingen liten sak. De visade att ihärdighet och övertygelse lönar sig. De borgerliga värderingarna har satt sig medan de socialdemokratiska reflexerna hos svenska folket knappt är kvar ens som ryckningar.

Detta har inte bara med regeringsinnehav att göra. Det är ett mentalt tillstånd. Borgerligheten regerade mellan 1976 och 1982 utan att leda, de följde. I dag är sannolikheten stor att socialdemokratin skulle följa och inte leda även om de satt i Rosenbad. Om man leder eller följer visar sig i subtila saker. Hur man formulerar sig om samhället, vad man låter bli att formulera, om förslag läggs defensivt eller offensivt, om man lånar begrepp och perspektiv eller skapar egna som ger det seende man vill befrämja.

Men denna borgerlighetens bedrift innebär att socialdemokratin inte heller behöver ge upp trots att den har tappat greppet om mentalitetsutvecklingen, vilket partiets första skuggbudget understryker. Vad ska man ha socialdemokratin till i dag? Ingenting. Den behövs inte. Den fungerar bara som en helt ointressant broms. Bromsen säger: Ni har rätt i allt, men lite jämlikhet ska vi kanske ha ändå så länge det inte stör folks familjepussel.