lördag 22 juli 2017

Om synen på universitet

Väldigt mycket blir bättre här i världen, och min grundinställning är att om vi (mänskligheten) sköter våra kort rätt så väntar oss en blomstrande framtid. Likväl drabbas jag ibland av stunder då bekymren ter sig svårövervinnerliga. Det kan t.ex. handla om vissa av de katastrofscenarier jag diskuterar i min senaste bok Here Be Dragons, eller (allt oftare de senaste två åren) om vad som händer i politiken (Putin, Trump, Berxit etc). Men det är inte ofta en nyhet så till den grad fyller mig med pessimism som den nyligen rapporterade opinionsundersökning som anger att...

Hur påverkar man ett sådant opinionsläge? Hjälper det överhuvudtaget att tala förstånd med en folkopinion som verkar ha kastat allt vad förstånd och rationalitet vill heta överbord?1 Och vad skall vi annars göra?

Fotnot

1) Timothy Snyder skriver i sin bok On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century (som jag nyligen utnämnde till obligatorisk läsning) om Victor Klemperers beskrivning av auktoritarianismens nedmontering av sanning och rationalitet i fyra moder. Efter att ha gått igenom de två första (det oförblommerade förnekandet av verifierbar verklighet, respektive det hypnotiska upprepandet av fraser som "Crooked Hillary" och "Build that wall") redogör han på s 67-69 för de två sista:
    The next mode is magical thinking, or the open embrace of contradiction. The president's campaign involved the promises of cutting taxes for everyone, eliminating the national debt, and increasing spending on both social policy and national defense. These promises mutually contradict. It is as if a farmer said he was taking an egg from the henhouse, boiling it whole and serving it to his wife, and also poaching it and serving it to his children, and then returning it to the hen unbroken, and then watching as the chick hatches.

    Accepting untruth of this radical kind requires a blatant abandonment of reason. Klemperer's descriptions of losing friends in Germany in 1933 over the issue of magical thinking ring eerily true today. One of his former students implored him to "abandon yourself to your feelings, and you must always focus on the Führer's greatness, rather than on the discomfort you are feeling at present". Twelve years later, after all the atrocities, and at the end of a war that Germany had clearly lost, an amputated soldier told Klemperer that Hitler "has never lied yet. I believe in Hitler".

    The final mode is misplaced faith. It involves the sort of self-deifying claims the president made when he said that "I alone can solve it" and "I am your voice". When faith decends from heaven to earth in this way, no room remains for the small truths of our individual discernment and experience. What terrified Klemperer was the way that this transition seemed permanent. Once truth had become oracular rather than factual, evidence was irrelevant. At the end of the war a worker told Klemperer that "understanding is useless, you have to have faith. I believe in the Führer".

Väldigt dystert alltsammans, men Snyder påminner oss om att framtiden inte är ristad i sten, och att vi genom att göra motstånd kan hejda tyranniets framväxt.

9 kommentarer:

  1. Att tala förstånd med väljare funkar nog generellt dåligt... är inte detta del av fk it attityden som var del av att välja trump? Hur vänder man det? Hårt jobb från många som kan visa hur självdestruktivt det är kanske? USAs medielandskap gör det förmidligen mycket svårt 😔

    SvaraRadera
  2. Jag är inte alls förvånad när jag läst om riktningen som universiteten i USA rör sig i. Extrem vänsterpropaganda med fokus på genusvetenskap och identitetspolitik. Studenterna har tagit över universiteten med trygga rum och triggervarningar.

    SvaraRadera
  3. Jag vet inte om det är så galet, egentligen. Dels finns ju upplevelsen att mycket av universitetsstudierna numera är hobbyutbildningar och postmodernistisk ideologiproduktion, där studenterna numera är motståndare till dialog och stör ut misshagliga talare och kräver "safe spaces". Dels har vi ett informationssamhälle idag som gör att folk skulle kunna bilda sig själva, åtminstone i teorin.

    SvaraRadera
  4. Den kristna högern i USA har väl en del idéer i den här frågan.

    En fara ligger väl delvis i om det blir ett riktigt vetenskapligt och tekniskt genombrott, och detta inte sker i USA. Om vi tänker oss att detta genombrott leder till ett enormt övertag både politiskt, ekonomiskt och kanske tom militärt.... USA och republikanerna bör nog vara försiktiga i sina "fördömanden". Det kan stå dem dyrt.
    Kjell Eriksson

    SvaraRadera
  5. Tyvärr är det väl som Piet Hein konstaterade i ett av sina Gruk:

    At appellere
    til fornuften
    er verdens største
    slag i luften


    Så var det på 40-50-talen, och så är det förmodligen fortfarande.

    SvaraRadera
  6. 1. Det finns enligt Wikipedia ungefär 7000 'colleges and universities' i USA. Gissningsvis håller inte alla, eller ens majoriteten av dessa särskilt hög klass.

    2. Många amerikanska föräldrar känner en press att ge sina barn en högskoleutbildning. Denna är inte, som i Sverige, gratis utan innebär en stor kostnad för familjen som man ofta behöver spara till under lång tid.

    3. En ansenlig del av av de studenter som går på college får senare inte jobb som motsvarar deras utbildning. Förmodligen gäller detta främst de som inte har gått på så bra skolor, där utbildningen kanske är mer formell och nominell än reell.

    4. Dessa punkter tillsammans kan nog skapa en negativ attityd mot college och universitetssystemet. En attityd som alltså inte nödvändigtvis innebär en negativ inställning mot kunskap och forskning.

    SvaraRadera
  7. Första åtgärden borde förmodligen inte vara att tala förnuft med väljarna utan att tala förnuft med collegen, om man vill återupprätta respekt för dessa. Ty det verkar som det förekommer en del (kanske t.o.m. en hel del, men jag är ingen specialist eller har någon mer systematisk kunskap om omfattningen) antiintellektuell vänsteraktivism/postmodernism vid en del (många?) college i USA. Lägg till det en "utbildningsnivå-inflation" där en del eftergymnasial utbildning verkar vara mer för signalvärdet än för verkliga kunskaper. College och Universitet skall naturligtvis vara positiva snarare än positiva för landets (och världens) utveckling, och är det nog netto fortfarande. Men stora brister och en negativ utveckling finns och skall tas på stort allvar. Att vissa av kritikerna inte har förmågan eller viljan att formulera kritiken på ett konstruktivt sätt får inte leda oss till att avfärda kritiken som sådan, utan att istället arbeta vidare med att finna en bättre och mer konstruktivt formulerad kritik av dessa verkliga problem. Som ju många, inte minst du själv i andra poster på denna blog, också gjort. /tonyf

    SvaraRadera
  8. Svårt att få ut något av detta. Frågan är mycket konstig. Och därmed blir svaret svårtolkat.

    SvaraRadera
  9. Arne Söderqvist24 juli 2017 kl. 20:53

    Det finns nog tusentals universitet i USA. Bland dessa finns sådana som kan rankas som bäst i världen ned till rena skojuniversitet. Boken ”Diplomfabrikerna” handlar mest om den senare kategorin.
    http://www.worldcat.org/title/diplomfabrikerna/oclc/5677285?referer=di&ht=edition

    Där beskrivs hur man kan inte bara skaffa sig en grundexamen helt utan ansträngning och engagemang. Med samma lätthet erhåller man utan vidare även en doktorsexamen.

    Mest eftertraktat är att bli medicine doktor. Granskande journalister har uppmärksammat att ”läkare” med sådana examina är verksamma i även i Sverige. När de eventuellt avslöjats byter de bara landsting och fortsätter sin karriär på sin nya arbetsplats. En doktorsexamen med annan inriktning kanske inte leder till andra förmåner än ett diplom att hänga på väggen och en bra bordsplacering vid finare middagar.

    Boken, som numera är svår att få på, redogör för vissa dråpligheter vid sidan av utbildningssektorn. Ett exempel är att en villaägare i Kalifornien backade sin bil ut ur garaget och målade ett stort kors på garagedörren. Han kompletterade korset med en skylt där han kungjorde att han öppnat ”Jesu Kristi Garagekyrka”. Vitsen var att erbjuda unga män som riskerade att bli kommenderade till militärtjänst i Vietnam att få bli präster i hans kyrka. Enligt lagen kunde nämligen inte präster inkallas till militärtjänst. Garagekyrkan diskuterades i Högsta domstolen i USA med utslaget att det var fråga om en riktig kyrka, men att man inte kunde godkänna ytterligare några kyrkor av detta slag. Det kostade givetvis en god slant att få bli präst i garagekyrkan. Villaägaren, som nu fått en monopolställning, blev rik.

    Men den som blivit rik vill gärna bli ännu rikare. Oturligt nog, för garageägaren alltså, tog Vietnamkriget slut så småningom. Men nöden är uppfinningarnas moster, eller hur man säger. För en liten summa kunde man istället få bli helgonförklarad av kyrkan ifråga. Inte lika eftertraktat som att slippa undan krigstjänstgöring förstås, men detta kompenserades av antalet helgon. Jag är själv ett sådant, till en kostnad av ett par dollar.

    Denna innovativa garageägare, tillika ärkebiskop i sin egen kyrka, kom även på att han kunde tilldela betalade personer ”Noblepriset”. Lägg märke till stavningen och att uttalet på engelska blir detsamma som för ”Nobelpriset”. Någon prissumma erhöll man dock inte, men väl ett ”noblediplom” och, om man bara betalade, en ”noblemedalj” av guld. Jag är litet blygsam av mig och nöjde mig med diplomet. Men aningen fåfäng är jag ju förstås, så jag valde att erhålla garageägarens fredspris. ”Noblediplomet” är därmed författat på norska.

    Nu åter till universitetsvärlden.
    I dagens (24 juli) SvD finns en artikel (tyvärr bakom en betalvägg) med rubriken ”Studenter för dåliga på svenska för att läsa historia”. Här följer några citat ur artikeln.
    "I enkätsvar uppger tre av tio studenter i slutet av kursen Historia I att de inte ägnar mer än noll till två timmar i veckan på studierna, utöver den lärarledda tiden."
    "Fyra av tio svarar att de bara läser så mycket de bedömer att de måste för att klara tentor och inlämningsuppgifter, alltså inte av intresse ..."
    "Om de inte kan läsa och skriva på en akademiskt godtagbar nivå, och inte heller har ambitionen, så är det svårt att lära ut historia ..."

    Ovanstående erfarenheter är gjorda vid Stockholms universitets historiska institution. Motsvarande attityder har jag mött vid min undervisning på KTH i Haninge och Södertälje. Dessutom har jag haft krav på mig att ha en godtagbar genomströmning. Man kan ju fundera på vilken plats i rankningen av världens universitet som svenska universitet och högskolor förtjänar.

    SvaraRadera