måndag 16 april 2018

Till storms mot de akademisk-romantiska och ekonomistisk-vulgära synsätten

I oktober förra året bidrog jag till ett symposium rubricerat Vetenskaplig redlighet och oredlighet arrangerat av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, och ombads efteråt stöpa om mitt föredrag till skriftligt format för publicering i en samlingsvolym ägnad symposiet. Jag är nu färdig med min uppsats, vilken (liksom mitt föredrag) fick rubriken... Uppsatsen kan beskrivas som ett 10-sidigt destillat av den forskaretiska ståndpunkt som präglar min bok Here Be Dragons: Science, Technology and the Future of Humanity från 2016 - en ståndpunkt som jag definierar i kontrast mot de vanligt förekommande synsätt jag valt att kalla de akademisk-romantiska och ekonomistisk-vulgära (varav jag själv bär på en dragning mot det förstnämnda, fast jag här tar avstånd från det). Om någon tycker att uppsatsen känns som en enda lång moralkaka så... javisst, lite så är det nog. Men läs den ändå!

2 kommentarer:

  1. Jag läste igenom din essä ”Vetenskap på gott och ont”. Det ledde mig till några funderingar.

    Ordet ”nyfiken” har en negativ klang. Därmed vill jag hellre kalla det som brukar benämnas ”nyfikenhetsforskning” för ”vetgirighetsforskning”. Sådan forskning, vad vi än kallar den, kan mycket väl snabbt leda till tillämpningar. Ett exempel är de matematiska algoritmer som utnyttjas vid sökningar med Google. Ett annat är wawelets som är av betydelse inom signalbehandling. Matematiska rön kan ibland ligga i träda under hundratals år innan de leder till praktiska tillämpningar, såsom Fermats lilla sats som utgör grund för RSA-kryptering. Hardy hade nog rätt så tillvida att det mesta av den matematiska forskningen inte leder till några tillämpningar alls, utan fungerar möjligen som fundament för ytterligare matematiska rön, som inte heller leder till några tillämpningar. Men matematisk forskning måste få fortgå utan något sneglande på nyttigheter. Man kan göra en jämförelse och ställa frågan ”Kommer vi någonsin att kunna dra nytta av upptäckten av exo-planeter? Sannolikt inte, men vetgirigheten gör att forskningen om dessa inte går att stoppa.

    En gång i tiden frågades ”Vad ska vi ha järn till?”, ”Vad ska vi ha laser till?”, ”Vad ska vi ha datorer till?” och så vidare. De som upptäckte dessa saker hade möjligen en nyttoaspekt som baktanke, men hade likväl inte den blekaste aning om alla kommande användningsområden. Jag har svårt att klandra dem som en gång upptäckte järn för att materialet så småningom skulle användas för framställning av kanoner. Jag har svårt för att anklaga pionjärerna som uppfann lasern för delaktighet i Lasermannens härjningar. Likaså har jag svårt för att skylla alla olägenheter datorer är förknippade med på Alan Turing. Däremot beklagar jag djupt att världens tillämpade forskning har så stor slagsida mot militära vapen.

    Tillämpad forskning kan annars vara synnerligen angelägen. Ett exempel är elektriciteten. Just elektriciteten har revolutionerat vårt sätt att leva mer än något annat. Elektricitet är lätt att omvandla till många andra energiformer. Den är lätt att transportera; det räcker i princip med en koppartråd. Den är en förutsättning för modern kommunikation, osv. Det ligger mycket tillämpad forskning bakom vårt sätt att utnyttja elektricitet. Ett problem är dock att den måste konsumeras nästan samtidigt som den produceras. Det forskas intensivt på allt bättre sätt att lagra elektricitet än vad som nu finns, viket inte bara har snar ekonomisk avkastning som drivkraft.

    Exempel på annan angelägen tillämpad forskning är framställning av nya läkemedel. Här kan inte ekonomisk avkastning alltid få vara drivkraften. Det är exempelvis inte särskilt lönsamt att framställa ny antibiotika, eftersom en patient vanligtvis blir botad efter en enda kur. Utan samhälleligt stöd lär ny antibiotika alltså inte bli framställd.

    Inte minst är tillämpad forskning avsedd att råda bot på gamla försyndelser angelägen. Radioaktivt avfall måste omhändertas, den globala uppvärmningen måste hanteras, världshaven måste rensas på föroreningar, osv.

    Forskning kan inte förbjudas. Man talade ett tag om ”Tankeförbudslagen”, som gick ut på att det var förbjudet i Sverige att forska på nya typer av kärnkraftsreaktorer. Men kunde man verkligen hindra att någon funderade över detta, hemma vid sitt köksbord? Skulle en matematiker finna en snabb algoritm för primtalsfaktorisering av stora tal, skulle det få stora följdverkningar för till exempel överföring av krypterad information. Man kan ändå inte förbjuda detta. Kanske en sådan algoritm är upptäckt? Kan man i så fall stänga in personen i en isoleringscell i ett fängelse, för att hindra att rönet kommer till kännedom? Inte i ett demokratiskt land, i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Det finns ju några analoga företeelser när det gäller frågan om ansvarsfördelning. Vilket ansvar har författare? När boken är skriven och publicerad har författaren ingen kontroll över resultatet, hur innehållet uppfattas och används. Hur var det egentligen med Werthers lidande och självmordsepidemi bland unga män, myt eller inte?

    Ett intressant aktuellt fall är KTH-studenten som presenterade fakta som uppfattades som kränkande. Kan fakta vara farliga även när det inte handlar om artificiell intelligens eller atomvapen? Hur hantera det?

    Ett annat aktuellt fall är Sam Harris podcast med Charles Murray om den senares bok The Bell Curve, och den mycket känsliga frågan om olika gruppers IQ. Vilka fakta ska man inte presentera?

    Om man tänker på konsekvenserna av att införa kontroll över forskning, inser man att man snart är och nallar på yttrandefriheten också. Det motsäger inte på något sätt att reflektera och vara medveten om konsekvenser och fundera på hur man kan hantera dem är en bra sak. Men konsekvensen av kontroll verkar ha möjlighet att vara oändligt mycket sämre.

    SvaraRadera