onsdag 6 februari 2019

I Curie om etik, forskning och framtida teknikutveckling

Vetenskapsrådets nättidning Curie publicerade idag en artikel rubricerad Forskning på gott och ont. Artikeln bygger på intervjuer med mig och med Uppsalafilosofen Jessica Nihlén Fahlquist, och våra svar på de forskningsetiska spörsmålen sammanfaller till ganska stor del med vad som kom fram i den paneldiskussion på Formas i november förra året som vi båda deltog i. För egen del lutar jag mig dessutom till stor del mot den argumentation jag lade fram tidigare under 2018 i min essä Vetenskap på gott och ont - en argumentation som kretsar kring den moralregel jag formulerat och som citeras i Curie-artikeln:
    Det kan aldrig vara acceptabelt att bedriva forskning vars risk att störta mänskligheten i fördärv och utplåning inte uppvägs av dess potential att skapa mänsklig blomstring och välfärd. Ej heller går det an att inleda ett forskningsprojekt utan att noggrant och uppriktigt ha övervägt denna aspekt.

4 kommentarer:

  1. Upphovsmannen till DDT, Paul Müller, belönades med Nobelpriset 1948.
    Jag antar att både lanseringen av medlet och nobelprisbelöningen var var noggrant och uppriktigt övervägda.
    Medlets risker och skadliga konsekvenser blev uppenbara långt senare.

    Långsiktiga konsekvenser är nog omöjliga att förutse när det gäller nästan all forskning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du gillar att dra fram det där. Fortsätt med det om du tycker att du måste, precis som jag envist kommer att fortsätta med att svara så här:

      Javisst, långsiktiga konsekvensanalyser är ofta överjävligt svårt, och vi kommer att göra fel ibland, men det är inte någon ursäkt för att, när själva mänsklighetens överlevnad står på spel, stoppa huvudet i sanden eller att blint rusa rakt fram utan att seriöst fundera över vart vi är på väg.

      Radera
    2. Jag håller givetvis med dig. Mitt budskap var egentligen detsamma som ditt: långsiktiga konsekvenser är det "överjävligt svårt" att överblicka.

      Alltför ofta förekommer ett euforiskt synsätt på nya medel och metoder, trots att man med litet eftertanke kunnat göra allsidigare analyser. Att fiskar får reproduktionssvårigheter beroende på reningsverkens oförmåga att ta hand om hormonrester från p-piller, till exempel.

      Men det vi redan ställt till med borde vi snarast försöka åtgärda. Den globala uppvärmningen, plastskräp i världshaven, avskogning och allt för många andra saker. Men det finns ingen världspolis som kan tvinga oss att sätta igång.

      Radera
  2. Nedanstående är hämtat ur radioprogrammet Obs. Implementeringen av vetenskapliga rön och tekniska landvinningar kan alltså ha vissa biverkningar.
    Läs eller lyssna! Här är en länk till hela programmet.
    https://sverigesradio.se/avsnitt/1244376

    Nationalekonomernas ”förbenande framstegsteorier” har bidragit till en expansion utan motstycke i historien och vi lever nu i det som brukar kallas ”den stora accelerationen” där i stort sett alla utvecklingskurvor pekar rätt upp i himlen. På femtio år har jordens befolkning fördubblats, ekonomin har blivit fem gånger så stor. Samtidigt har ungefär hälften av det vilda djurlivet försvunnit, halten av koldioxid i atmosfären är högre än på flera miljoner år och många viktiga naturresurser är på väg att ta slut. I nationalekonomin däremot har nästan inget hänt. Den bygger fortfarande på grunden från klassikerna Smith och Ricardo – och enligt dess teori är den här sinnessjuka utvecklingen, mot en värld med en förvisso gigantisk ekonomi men nästan inget liv, något som den måste bejaka, eftersom den sedd med dess gängse skelettmodeller faktiskt har gjort världen rikare. Vore läget inte så akut borde man kanske återanvända Ruskins ironi och medge att man visserligen inte vill förneka sanningen i denna teori. Bara dess tillämplighet på ”världens nuvarande stadium”. Det Ruskin efterlyste var, kort och enkelt uttryckt, en humanisering av den ekonomiska vetenskapen – till något som bättre skulle spegla det han menade med mänsklighet.

    SvaraRadera