I dagens avsnitt av Vetenskapligt med Häggström & Livh samtalar vi med Ola Helenius (professor i ämnesdidaktik med inriktning mot matematik vid Göteborgs universitet) om skolmatematiken och om skolans roll i samhället, och i och med detta är antalet publicerade avsnitt av podden nu uppe i tvåsiffrigt. Sedan jag senast rapporterade här på bloggen om vad som händer på vår podd har vi även hunnit samtala med tre andra av Sveriges mest spännande och vältliga professorer, nämligen med Åsa Wikforss om demokrati och desinformation, med Thore Husfeldt om akademisk frihet, och med Anna Dreber Almenberg om p-värden och replikerbarhetskrisen. Här är den fullständiga listan över avsnitt sedan starten i juli förra året:
-
1. Grandiosa framtider med Anders Sandberg, 16 juli 2021.
2. Pengar, pandemi och puffning med Linda Thunström, 5 augusti 2021.
3. Mitt i planeten med astronom Maria Sundin, 18 augusti 2021.
4. Medmänsklighet på smartast möjliga sätt med Stefan Schubert, 3 september 2021.
5. Tänkande maskiner, 29 september 2021.
6. Klimatforskare Christian Azar om att förse politiker med fakta, 22 oktober 2021.
7. Desinformation, faktaresistens, fake news och demokrati med Åsa Wikforss, 18 november 2021.
8. Algoritmer och akademisk frihet med Thore Husfeldt, 13 december 2021.
9. Forskning om forskning med Anna Dreber Almenberg, 17 januari 2022.
10. Matematiken, skolan och samhället med Ola Helenius, 17 februari 2022.
Jag har lyssnat på den intressanta diskussionen.
SvaraRaderaDet anses ofta att skolmatematiken ska vara ”vardagsanknuten” för att eleverna ska bli intresserade av ämnet. Att formulera vardagliga bestyr med hjälp av matematik vore bara att krångla till saker som redan utförs rutinmässigt. Jag tror inte att barn anlägger några nyttoaspekter på det de ska lära sig i skolan. Små barn tycker dessutom om att lära sig saker som inte behöver ingå i något speciellt sammanhang alls. Så småningom uppfattar de strukturer, som att sju dagar bildar en vecka, tolv månader blir ett år osv. Sådana kunskaper förvärvas under barnaåren genom nyfikenhet och upptäckarglädje och utan någon ansträngning. Detsamma gäller inlärningen av modersmålet.
Senare i livet kan man placera nya fakta i de referensramar man förvärvat i de tidiga barnaåren. Ska man då försöka lära in saker utan något tydligt sammanhang krävs ett stort mått av ansträngning. Jag brukar ta exemplet KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN. Det är tjugofem bokstäver som inte är ordnade i bokstavsordning. Man inser lätt att det vore en björntjänst att minska antalet bokstäver för att underlätta inlärningen av dem som återstår: KNLGA TKNKA HSKON. Nu krävs det en åtskilligt större ansträngning. Jag tror att de inlärningssvårigheter som ofta förekommer i högstadiet och uppåt i många fall beror på bristande referensramar att placera nya fakta i.
Jag erkänner att jag har en diffus uppfattning av begreppet didaktik. Varje didaktiker jag frågat har sitt egna svar och jag har hittills misslyckats med att sammanfatta vad jag hört till en definition. Vad jag kommit fram till skulle kunna sägas vara ”sökandet efter metoder till kunskap utan ansträngning”. Ska man lyckas någorlunda, så behöver man i så fall vidga sina referensramar och det är inte lika lätt längre som i de tidiga barnaåren. Men det kan vara till viss hjälp av vad som kanske nämns vid middagsbordet. Läkarbarn kan då till exempel uppsnappa medicinska termer i förbifarten och kan därmed ha ”orienteringspunkter” med sig som kan underlätta senare medicinstudier. Hemmiljön har sin betydelse.
Tyvärr har skolväsendet anställt en hel del ”lärare” utan rejäla ämneskunskaper. Detta fenomen tog fart då skolorna kommunaliserades för omkring trettio år sedan. Det lär inte ha blivit bättre med införandet av friskolor. Barn och ungdomar som aldrig kommer i kontakt med en kunnig ämnesföreträdare kommer inte att kunna uppbåda något intresse för läroämnet ifråga.