måndag 21 juli 2014

Lästips i sommarvärmen: fem roliga romaner

Så här i sommarvärmen vill jag tipsa om några böcker för hängmattan - skönlitterära verk som jag valt ut för deras sköna humor. De är lättsamma men på intet vis poänglösa. Jag ger de fem titlarna utan rangordning, och listan är sammansatt såpass på en höft1 att jag inte kan gå ed på att den omfattar de fem absolut roligaste romaner jag läst. Men roliga är de, och jag rekommender dem varmt!
  • Douglas Adams: Dirk Gently's Holistic Detective Agency (i svensk översättning Dirk Gentlys holistiska detektivbyrå).

    Att alla eller nästan alla denna bloggs läsare är bekanta med Adams Liftarens guide till galaxen och dess fyra uppföljare tar jag för givet, så jag väljer att istället rekommendera del ett i den minst lika roliga serien om detektiven Dirk Gently, vars typiska kunder är gamla damer som önskar återfå sina försvunna katter. Gentlys arbetssätt är, som boktiteln antyder, holistiskt, men han har emellanåt visst besvär med att övertyga kunderna om att ett framgångsrikt återfinnande av katterna förutsätter att han ägnar åtskillig arvoderad tid åt stillsamt kontemplerande av de stora filosofiska frågorna om alltings beskaffenhet.

  • Erlend Loe: L (i svensk översättning: Expedition L).

    Denna bok har ett någor mer lågmält anslag än de övriga på listan, men är inte mindre rolig. Norske Loe är två år yngre än jag, och har här åstadkommit vad jag mer än någon annan bok tagit till mitt hjärta som en generationsroman. Liksom i flera andra av sina böcker fångar han den vilsenhet den som växt upp i det skandinaviska folkhemmet under 70- och 80-tal kan känna: allt är ju redan så välordnat, så vad kan egentligen lilla jag bidra med? Bokens huvudperson - en lätt skruvad version av Loe själv - är en stor beundrare av arkeologen Thor Heyerdahl, och vill gärna göra något stordåd i stil med Heyerdals expedition på flotte över Stilla Havet avsedd att visa att Söderhavet koloniserades av sydamerikanska indianer, men bekymrar sig över att alla stora vetenskapliga framsteg redan gjorts. Han önskar sig ett system där alla vetenskapliga landvinningar nollställs, så att han själv och andra unga hugade forskare skall få en chans att upptäcka något. Istället för att invänta en sådan reform bestämmer han sig till slut för att ta med sig några kamrater på en arkeologisk expedition till Söderhavet för att bevisa att öarna koloniserades genom korsande (under en period av kallare klimat) av Stilla Havet på skridskor. Av en uppsättning foton i boken får man intryck av att expeditionen faktiskt ägt rum, och jag frågade Loe på en författarafton i Stockholm för några år sedan huruvida boken verkligen var sann. Han svarade att expeditionen mycket riktigt ägt rum, men att villkoret han ställde för att betala sina kamraters resa var att de godtog att han efteråt skrev vad han ville (oavsett sanningshalt) om resan.

  • Mikael Niemi: Populärmusik från Vittula.

    Denna mustiga norrlandsskröna (belönad med 2000 års Augustpris) är helt enkelt vanvettigt rolig. Lite grand som en svensk Paasilinna, fast ännu bättre.

  • John Kennedy Toole: A Confedaracy of Dunces (i svensk översättning: Dumskallarnas sammansvärjning).

    Det här är ett postumt utgivet one hit wonder av en amerikansk författare som tog sitt liv 1969, blott 31 år gammal, och man undrar vilka ytterligare litterära underverk Toole i annat fall hade kunnat bjuda världen på. Huvudpersonen Ignatius J. Reilly driver omkring i New Orleans som ett slags mer akademisk och egensinnigt verbal SockerConny. I en av mina många favoritpassager blickar han tillbaka på sin misslyckade tid som doktorand i något humanistiskt ämne, och specifikt på en episod då en skara uppretade studenter vilkas uppsatser han försummat att rätta samlats utanför hans tjänsterum:

      Jag meddelade [...] studenterna att jag av omtanke om mänsklighetens framtid hoppades att dom alla var sterila. [...] Jag kunde inte rimligtvis ha läst igenom alla analfabetiska missuppfattningar som bubblade upp ur dessa studenters förmörkade hjärnor.

  • Carl-Johan Vallgren: För herr Bachmanns broschyr.

    Berättelsens jag, till förväxling lik författaren, lever i exil i Berlin på flykt undan det iskalla svenska kulturklimat som manifesterat sig i en kritisk recension i DN av hans senaste alster. Hela bokens första hälft formar sig till en enda lång och eldsprutande men samtidigt mycket välformulerad monolog till storms mot Sverige, den svenska avundsjukan och småsintheten och hyckleriet, och allt annat svenskt.

Fotnot

1) Jag är dock medveten om listans totala mansdominans (likt så mycket annat här på bloggen, dessvärre), och övervägde ett ögonblick att försöka göra något åt saken, men avstod till följd av min motvilja mot att göra författarens könstillhörighet till ett kriterium för om en bok skall platsa på en lista över mina favoriter. Och om jag härmed lyckas provocera någon läsare att kontra med en lista med annan könssammansättning så desto bättre...

9 kommentarer:

  1. Arne Söderqvist21 juli 2014 08:48

    Du gav mig en impuls. Jag tog genast ned hyllvärmaren av John Kennedy Toole.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett klokt beslut! Inte minst med tanke på att hyllan nog klarar sig utan extra uppvärmning i det här vädret.

      Radera
  2. Tack för tipsen! Vallgren lockar.

    Har du läst "How not to be wrong" av Jordan Ellenberg? Vore kul att se en liten recension av den här...

    Annars kan jag varmt rekommendera Steglitsan av Donna Tartt. Nästan 800 sidors njutning...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för spännande tips! Ingendera av de böcker du nämner har jag läst.

      Radera
  3. Jag läste om Confederacy of Dunces för ett par veckor sedan. Lysande!

    "My mentality, uncontrollable and wanton as always, whispered to me a scheme so magnificent and daring that I shrank from the very thought of what I was hearing. “Stop!” I cried imploringly to my god-like mind. “This is madness.” But still I listened to the counsel of my brain. It was offering me the opportunity to Save the World Through Degeneracy. There on the worn stones of the Quarter I enlisted the aid of this wilted flower of a human in gathering his associates in foppery together behind a banner of brotherhood."

    SvaraRadera
    Svar
    1. En av mina favoritscener är när Ignatius försöker ordna en demonstration med de färgade arbetarna på Levy Pants, och han avänder sitt gamla befläckade lakan som banderoll:


      “Now this we will carry with us in the vanguard!” Ignatius shouted over the last sprinkled applause. He dramatically whipped from his pelvis the sheet, flapping it open. Among the yellow stains the word FORWARD was printed in high block letters in red crayon. Below this Crusade for Moorish Dignity was written in an intricate blue script.
      “I wonder who been sleepin on that old thing,” the intense woman with the spiritual bent, who was to be the leader of the choir, said. “Lord!”
      Several other prospective rioters expressed the same curiosity in more explicitly physical terminology.

      Radera
    2. Oförglömligt! Och samtidigt: urk!

      Radera
  4. Frågan är om man också får rekommendera böcker som inte har humor som sitt huvudsakliga innehåll...? Själv läser jag Allan Greenspans (förr-förre amerikanske centralbankschefen) bok "turbulensens tid". Den ger en hel del intressanta inblickar i ekonomiskt tänkande, och inte trodde jag att en sådan bok skulle fånga mitt intresse i denna sommarvärme, men det gjorde den, och det ordentligt också. Bl.a. får vi lära oss att marknadsekonomins gåva till mänskligheten är en potentiellt ,och möjlig, evig tillväxt.
    Kjell Eriksson

    SvaraRadera