Virtuell segregation

Internet är en fantastisk resurs. Nästan oavsett vilka esoteriska intressen jag har kan jag med några snabba knapptryckningar och musklick hitta fram till relevant information och till likasinnade. Men detta underbara överflöd har också en baksida, som den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen i dagens SvD, med avstamp i attentatsmannen Anders Behring Breiviks förvridna världsbild, beskriver så bra att jag väljer att citera långa stycken ur hans essä:

Du behöver egentligen aldrig öppna en tidning. Allt du behöver veta och all pålitlig information med relevant vinkling och korrekta fakta ligger ju på dina favoritsajter. En av dem har kanske en länk i menyn som heter ”etnisk diskriminering”, men när du öppnar sidan, finner du – till din lättnad – att den bara länkar till artiklar som dokumenterar att det är en politiskt korrekt lögn att denna slags diskriminering förekommer. [...]

Det allra bästa med detta lilla hörn – ditt hörn – av internet är trots allt diskussionerna. Här får du nämligen läsa inlägg skrivna av personer som ser världen precis som du själv gör. Du kan svara dem, du kan argumentera om ni är oeniga om detaljer, men först och främst kan ni stödja varandra i övertygelsen om att Norge har hamnat i händerna på femtekolonnare av svaga, naiva multikulturalister som i samarbete med en handfull skenheliga akademiker pratar fånigt om ett samhälle där det finns utrymme för mångfald. Även om muslimerna är den egentliga huvudfienden använder ni mest tid åt att hata den svekfulla eliten.

Eftersom de flesta av er är anonyma, behöver ni inte lägga vikt vid vad ni skriver. Ni kan säga vad ni för ögonblicket känner och bygga upp ert hat, bit för bit, tills ni nästan spricker. Som Arne Anka så vackert uttryckt det: "Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter". Allt uppdämt hat mot det etablerade Norge, alla idéer om dolda sammanhang i geopolitiken, all hets som du samlat på dig mot namngivna personer får ett naturligt utlopp här. Och du får stöd. Kamratskap. Virtuella klapp på axeln. Sällan eller aldrig möter du dina vänner ansikte mot ansikte men det värmer likväl att känna att du hamnat bland likasinnade. Från och till skickar du ett hatfullt, vagt hotfullt mejl till en av de politiskt korrekta idioterna, bara för skojs skull, för att se om han svarar.

Du använder hursomhelst en hotmail-adress. Om idioten svarar och försöker diskutera med dig, blir det ännu skojigare. Då skruvar du bara upp aggressionen ett snäpp nästa gång. Ingen kan ju spåra dig i vilket fall som helst. Du är osårbar. Hurra för yttrandefriheten på nätet – hurra för anonymiteten!

Att vi samhällsmedborgare är olika och har olika intressen är som det skall, men om vi för den sakens skull slutar tala med varandra är vi illa ute. Samhället är något vi behöver vårda som ett gemensamt värde, och segregation är därför livsfarligt.

På Facebook kan jag känna hur mysigt det är att röra sig i en homogen grupp av politiskt korrekta och akademiskt lite förlästa anhängare av Amnesty och Naturskyddsföreningen. Vi läser samma tidningar, gillar samma politiker och har samma världsåskådning och samma faiblesse för att tala oss varma om vår solidaritet med förtryckta folk, med tredje världens fattiga och med kommande generationer, samtidigt som vi i våra handlingar inte kompromissar med våra välbärgade medlklassliv bortom valet av ekologisk mellanmjölk och inbetalningen av några hundralappar i månaden till Världsnaturfonden eller Läkare utan gränser. Med min nya blogg ökar jag graden av öppen offentlighet jämfört med mitt lite mer privata agareande på Facebook, men jag kan ändå räkna med samma slags trygga sociala homogenitet.

Segregationen förvärras av att den ensidighet i umgänge och informationsinhämtning vi själva väljer späds på av opportunistiskt hjälpsamma sökmotorer. Sue Halpern skriver om fenomenet i sin mycket mycket läsvärd text Mind Control and the Internet i New York Review of Books, och Hylland Eriksen nämner det i sin essä:

Google, Facebook och andra tunga aktörer på nätet filtrerar [aktivt] den information vi alla får på nätet. Google finkalibrerar dina sökträffar baserat på information de har inhämtat om dig på andra sätt, som din sökhistoria. Det betyder att om en miljöaktivist och en oljedirektör söker på "klimatförändringar", så får de ganska olika träfflistor. Båda får sin världsbild bekräftad.

Hur bör då problemet med den tilltagande Internetsegregationen hanteras? Borde jag ge upp den nystartade blogg som rimligtvis kan väntas bli ännu ett litet litet bidrag till problemet? Det känns inte som någon rimlig reaktion. Men vad skall vi göra istället? Jag vet inte, men kanske betyder denna utveckling att skolan som enande samhällsarena blir ännu viktigare än tidigare, och att skolsegregation är något vi absolut behöver motverka.