lördag 5 november 2011

Liv Strömquist - en serietecknare med något att säga

Det är med stor behållning jag läst den svenska serietecknaren Liv Strömquists två senaste album Prins Charles känsla (2010) och Ja till Liv! (2011). Strömquist är en strålande serietecknare, med vilket jag dock inte avser att hon skulle teckna vackert. Tvärtom tecknar hon avsiktligt fult och naivistiskt, vilket fungerar väldigt bra till hennes budskap. Ty budskap har hon, så till den grad att det nästan helt tränger ut sådant som vi annars är vana att se i seriealbum: sammanhängande berättelser med huvudpersoner som råkar ut för olika äventyr. Istället formar sig serierna till essäer eller föreläsningar - ytterst underhållande sådana. Liv Strömquist är utomordentligt påläst i de ämnen hon diskuterar.1

Hon är också arg. Nästan varje serieruta bubblar av det Strömquistska raseriet över orättvisorna i vårt samhälle. Man kan komma att tänka på samhällskritiken hos föregångare som Joakim Pirinen, Lena Ackebo och Lars Sjunnesson, men Liv Strömquist är ännu mer politisk än någon av dem. Det ständiga raseriet bidrar helt klart till läsvärdet, men har också en sida av hänsynslöshet som jag inte är säker på att jag gillar. Strömquist är totalt skrupelfri i användandet av verkliga människor - levande och döda - i sina serier: Prins Charles, Gry Forsell, Gustaf Fröding, Hugh Grant, Per Albin Hansson, Whitney Houston, Håkan Juholt, Nancy Reagan, Niklas Strömstedt och Arne Weise hör till dem som får finna sig i att figurera i måttligt smickrande sammanhang och i vissa fall utsätts för rena karaktärsmord. Robert Gustafsson straffar hon i Ja till liv! för något dumt han yttrat genom att ägna ett helt uppslag åt att fantasifullt lägga ut texten kring varför ingen någonsin under några som helt omständigheter skulle kunna tänka sig att ligga med honom.

Prins Charles känsla inleds med vad som allt att döma är en dokumentär scen från den presskonferens där Prins Charles och Diana kungör sin förlovning. Inför frågan "Are you in love?" från auditoriet uppstår en obekvämt lång tystnad innan Prins Charles svarar "Yes...", och därefter ytterligare pinsam tystnad innan han tillägger "whatever 'love' means". Resten av albumet går åt till att ur genusteoretisk synvinkel besvara Prins Charles fråga. Den romantiska kärleken är enligt Strömquist i hög grad en social kontruktion, och med hjälp av feministiska tänkare som Lynne Layton och Randall Collins spårar hon dess rötter och visar vilka förtryckande patriarkala strukturer vi idag lever med som den givit upphov till. För en person som (likt jag själv) har lite för liberala böjelser för att ha orkat fördjupa sig i vänsterfeministisk teori av detta slag utgör Prins Charles känsla en läsvärd och lättilgänglig introduktion.

I uppföljaren Ja till Liv! (en underbart ironsik titel) breddar Strömquist sina måltavlor: här är det inte bara könsförtryck det handlar om, utan hela det kapitalistiska samhället och de olika dimensionerna längs vilka hon observerar strukturellt förtryck: klass, utbildningsnivå, etnicitet, och så vidare. Boken är utformad som en ABC-lära, och formar sig bitvis till en katalog över typer hon inte gillar, med roliga uppgörelser med exempelvis moderater, kristdemokrater, kungligheter, entreprenörer, rika, liberalfeminister, medelklassiga miljöpartister och nördar. Ibland, som i stycket om just nördar, kan jag känna mig träffad och manad till omprövning av vissa stereotypa tankegångar. Dock inte i stycket om "offerkoftor", där jag nog vill mena att Strömquist gör ett rejält självmål.

Sammanfattningvis, dock: läs Liv Strömquist! Hennes pläderingar är givetvis inte invändningsfria, men kan bidra till att öppna nya perspektiv för den läsare som inte redan är hemtam i hennes politiska tankevärld långt ute på vänsterkanten. Och hon är fruktansvärt rolig.

Fotnot

1) Ett av flera originella grepp (för att vara i seriealbum) är den rikliga förekomsten av källhänvisningar och fotnoter.

3 kommentarer:

  1. Claes Andersson5 november 2011 16:55

    Jo, det är bara det att vänsterfeministisk teori är postmodernism i sitt renaste. Jag fixar det inte. Vetenskap, propaganda och romaner mm. är bara meningslösa narrativ, med intertextuell koppling till andra texter såklart, men utan koppling till "verkligheten", vilken är ett metafysiskt misstag. Nej de förkroppsligar och syftar att konservera olika maktdiskurser. Testa att använda vetenskapliga argument MOT dem någon gång så blir du varse. Försök få ett grepp om vad könsmaktsordningen är lite mer exakt. Allt detta stöder sig på en sak: fransk filosofi. Varken mer eller mindre. Akademiskt talat så är det medeltiden, förutom att man på medeltiden inte tyckte att illogik är en radikal handling. Kan inte se ett enda element av det som jag kan föreställa mig att du skulle acceptera.

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar, Claes!

    Vad jag allmänt tycker angående postmodernistiska tankegångar när de söker tränga in på vetenskapens domäner vet du nog. En bidragande orsak till att jag trots detta kan uppskatta Prins Charles känsla är nog det opretentiösa valet av format - seriealbum. Jag läser den (en smula välvilligt, måhända) som ett möjligt perspektiv att betrakta samhället ur, utan vetenskapliga anspråk.

    SvaraRadera
  3. Claes Andersson6 november 2011 09:19

    Ja, jag vet din inställning, ville bara försäkra mig :) Det är faktiskt rätt vanligt att i övrigt vettigt folk släpper igenom vad som helst när det kommer till sådant som ligger mer ideologiskt nära. Men som jag har för mig att det var Alan Sokal som sa, så är det svårt att föreställa sig att någon marginaliserad grupp kan tjäna på att förkasta sanningsbegrepp i allmänhet som ett borgerligt påfund. Om någonting visat sig stå på de marginaliserades sida genom tiderna så är det just sanningen. Den postmoderna karaktären hos oppositionen till världsordningen oroar faktiskt mig minst lika mycket som nämnda världsordning!

    SvaraRadera