söndag 27 november 2011

Kunskap på gott och ont

Jag undslapp mig nyligen, här på bloggen, påståendet att kunskap har ett egenvärde. Kanske var det förhastat - etik och värdeteori är knepigt värre. Vad jag menade var på ett ungefär följande. Allt annat lika föredrar jag att veta hur världen är beskaffad framför att inte göra det - en preferens som jag knappast är ensam om, och som (mina vidlyftiga månatliga bokinköp till trots) är starkare än vad dess avtryck i BNP indikerar.

Men är det verkligen sant att jag föredrar att veta hur världen är beskaffad? Inte på alla punkter. När det gäller mina vänners matsmältning med tillhörande avfallsprodukter föredrar jag att inte ha alltför detaljerad kunskap, för att nu ta ett exempel bland många. För ett annat exempel hänvisar jag till en text jag skrev 2008 om farorna med vidskepelse och religiösa vanföreställningar, där jag tillät mig följande reservation:
    Jag tycker [inte] att religiösa vanföreställningar alltid och i alla lägen bör bekämpas. Torgny Lindgren berättar i sin roman Norrlands akvavit om den gamle väckelsepredikanten Olof Helmersson som på sin ålders höst återvänder till de trakter i norra Västerbotten där han en gång frälst så många själar. Under sina år i förskingring har han blivit klar över att det han för snart ett halvsekel sedan förkunnade var helt på tok. Gud finns inte, och Olof vill nu meddela sina gamla lärjungar denna insikt. Den urgamla Gerda, som ligger på sitt yttersta, gläds till tårar över att återse sin själasörjare, och talar varmt om sin tro och förtröstan. Olof drabbas av tunghäfta, och det hela är andlöst spännande: måtte den gamla hinna dö innan Olof kommer till skott med att slå sönder hennes världsbild!
Ett annat exempel där det finns anledning att ifrågasätta om kunskap alltid är av godo tar Christer Fuglesang upp i en kolumn i det nyutkomna numret av Sans, nämligen placeboeffekten:
    Verkan tros komma av att patienten förväntar sig att medlet ska hjälpa mot symtomen. Om man övertygar en patient som får lindring av placebo om att medlet faktiskt inte kan fungera och effekten därmed upphör, har man då gjort något oetiskt? Detta är ett specialfall av den större frågan om i vilken utsträckning man ska blanda sig i folks livslögner. Alla tycks ha livslögner, och en del argumenterar för att det är nödvändigt, att vi blir lyckligare så. Men var ska man dra gränsen mellan att framhålla sanningen och låta tron bestå när det sistnämnda verkar gynna den individuella lyckan mest?
Det är inte svårt att hitta ytterligare kandidater till motexempel till tesen om att kunskap är gott. Filosofen Nick Bostrom gör ett mycket läsvärt försök till systematisk genomgång i sin uppsats Information hazards: a typology of potential harms from knowledge från 2009 - varmt rekommenderad läsning! Listan över exempel blir mycket lång, alltifrån lättsamma exempel som att jag inte i förväg vill veta hur filmen slutar1, via risken att jag genom att ha bevittnat t.ex. en avrättning i undre världen besitter kunskap som innebär fara för mitt eget liv, till de eventuella apokalyptiska konsekvenserna av forskningsframsteg inom exempelvis bioteknik eller artificiell intelligens - något jag varit inne på i ett par tidigare blogginlägg.

Inför Bostroms närmast överväldigande parad av exempel på vad han kallar information hazards - möjliga negativa konsekvenser av ökad kunskap - är jag nu nog beredd att släppa tesen om kunskap som något i grunden gott. En rimligare hållning verkar vara att betrakta kunskap som något som kan vara på gott eller ont, och att vi helt enkelt får göra vårt bästa att avgöra saken från fall till fall. Bostrom avstår ödmjukt från att ge något bestämt svar på vad för slags förhållningssätt som är det rätta. Det finns dock, som han påpekar, en väldig bias för idén om kunskap som något gott, inte minst i akademiska sammanhang:
    One possible response [to the whole plethora of possible information hazards] would be to take to heart the manifold ways in which the discovery and dissemination of information can have negative effects. We could accept the need to qualify the fawning admiration and unquestioning commitment to the pursuit of truth that currently constitutes official policy—if not always consistent practice—in most universities and learned bodies. A motto like Harvard’s “Veritas!” could be viewed as naïve and reckless. Instead, one might conclude, we ought to think more carefully and open‐mindedly about which particular areas of knowledge deserve to be promoted, which should be let be, and which should perhaps even be actively impeded.


Fotnot

1) Ett annat exempel åt det mer lättsama hållet i Bostroms uppräkning är följande.
    Two gentlemen, A and B, are in a small room when A breaks wind. Each knows what has happened. Each might also know that the other knows. Yet they can collude to prevent an embarrassing incident. First, B must pretend not to have noticed. Second, A might, without letting on that he knows that B knows, provide B with some excuse for escaping or opening the window; for example, A could casually remark, after a short delay, that the room seems to be rather overheated. The recognition hazard consists in the possibility of dissemination of some information that would constitute or force a public acknowledgement; only then would the flatus become a socially painful faux pas.
Ännu ett:
    Suppose that hundreds of rock fans are driving to the Glastonbury music festival. At some point each driver reaches an intersection where the road signs have been vandalized. As a result, there is uncertainty as to turn left or right. Each driver has some private information, perhaps a dim drug‐clouded recollection from the previous year, which gives her a 2/3 chance of picking the correct direction. The first car arrives at the intersection, and turns right. The second car arrives, and also turns right. The driver in the third car has seen the first two cars turn right, and although his private intuition tells him to turn left, he figures it is more likely that his own intuition is wrong (1/3) than that both the preceding cars went the wrong way (1/9); so he turns right as well. A similar calculation is performed by each subsequent driver who can see at least two cars ahead. Every car ends up turning right.

    In this scenario, there is a 1/9 chance that all the rock fans get lost. Let us suppose that if that happens, the festival is cancelled. Had there been a dense fog, preventing each driver from seeing the car in front (thus reducing information), then, almost certainly, approximately 2/3 of all the fans would have reached Glastonbury, enabling the festival to take place. Once the festival starts, any lost fans can hear the music from afar and find their way there. We could thus have a situation in which reducing information available to each driver increases the chance that he will reach his destination. Clear weather creates an informational cascade that leads to an inefficient search pattern.

18 kommentarer:

  1. Intressant! Tack för bra exempel och referensen till Bostrom.

    SvaraRadera
  2. Ja du, Olle, nog är vi lika, alltid! Din text väcker flera halvslumrande tankemönster till liv: mönster som har följt mig genom livet.

    Och eftersom min kommentar blev längre än 4 096 tecken, ber jag dig att klicka på den här länken för att läsa den!

    SvaraRadera
  3. Avföringsrelaterade exempel i all ära; däremot tycker jag att det sista av Bostroms exempel i fotnoten var lite väl krystat! (Hoho.)

    Det bygger ju på att samtliga resenärer agerar som de föregående. Om endast en bilist avviker – antingen beroende på att denne väljer att lita till sitt (av droger nedsatta) minne eller på att den inte noterar eller bryr sig om övriga bilister (till följd av pågående drogbruk) – ökar sannolikheten drastiskt för eftervarande bilister att agera efter sin egna bästa förmåga. Detta vet vi utifrån Solomon Aschs berömda experiment på konformitet.

    Jag vill nog påstå att han i grund och botten har beskrivit en situation där ökad information, i form av bättre väder vilket leder till ett ökat antal synliga framförvarande bilister, höjer sannolikheten för varje festivalbesökare att hitta rätt.

    SvaraRadera
  4. Olle, din diskussion bygger på en missuppfattning, tror jag, nämligen att kunskap är något som överesstämmer med verkligheten. Det är istället så att vi inte vet, och aldrig kan veta, någonting som helst om verkligheten, det enda vi kan veta något om är vår egenproducerade bild av det vi kallar verkligheten. Kunskap av godo är därmed helt enkelt sådana producerade bilder som är nyttiga för oss, kunskap av ondo är producerade bilder som är till förfång för oss. Nytta eller förfång beror förstås på sammanhanget. För mänsklig utveckling i allmänhet är det till förfång, tror jag, att lita till den producerade bilden av en gud, för en enskild människa som präglats av en sådan bild under större delen av sin levnad kan raserandet av den knappast vara till nytta, vilket Torgny Lindgren-exemplet visar. Att frammana bilden av organismers nedbrytning av min delikata middag minskar min njutning under ätandet och bör undvikas, men för att förebygga magåkommor kan samma bild kan vara till godo för läkarens råd och medicinering. Exemplet med personerna A och B som lyckas undvika plågsamma pinsamheter genom ett spel med vita lögner visar återigen på att en egenproducerad bild av verkligheten kan vara värd att förtränga när olyckan väl har skett, men är viktig att ha i medvetandet för att undvika upprepning av händelsen i fråga. Spelet har utvecklats evolutionärt för största möjliga tillfredsställelse.

    Nu tycker du förstås att jag närmar mig den post-modernistiska tankegången: Det finns ingen sanning, var och en väljer själv vad den ska tro på! Jag vill emellrtid påsta att min ståndpunkt skiljer sig starkt från denna då jag bekänner mig till vetenskapen i Poppersk mening: Vi producerar bilder av verkligheten och testar dem enskilt och kollektivt. Vissa bilder är viktiga avseende vår tillfredsställelse i livet. Av dessa söker vi finna dem som efterliknar verkligheten så bra att vi kan utnyttja dem för att förutsäga skeendet och handla för bästa tillfredsställelse. Vissa bilder är oväsentliga avseende vår tillfredsställelse. Där är därmed konkurrensen om bästa överensstämmelsen svag och allehanda idéer kan leva sida vid sida utan utveckling. Andra bilder kan över huvud taget inte prövas mot verkligheten och är därmed odugliga för förutsägelser. De kan tillfälligt och enskilt ge tillfredsställelse och därmed vara av godo, men de är instabila och slår lätt över i sin motsats, föregivet tillfredsställande livslögner är jag därför mycket skeptisk till.

    Kunskap är i huvudsak av godo eftersom vi människor strävar efter tillfredsställelse och därför i huvudsak är inriktade på att hitta bra modeller och bilder av företeelser som är till vår nytta. På grund av denna drivkraft domineras vetenskaplig kunskap av god kunskap. Att det finns undantag beror på att mänsklighetens tidlösa nytta inte alltid överensstämmer med nyttan för en viss grupp under en viss tid. Men den tidlösa nyttan har kanske ändå ett övertag, då vetenskapen vinner på ackumulation under långa tider. Vad sägs om denna Spinoza- och Popper-inspirerade kunskapsteori, Olle?

    SvaraRadera
  5. Man kan ju vända på det, Thomas, och hävda att det individuella och kortsiktiga har övertaget. (Det brukar jag göra, tyvärr.) Vad hjälper det om vår samlade - och gallrade - vetenskapliga kunskap på lång sikt blir allt "godare", när (en mängd) enskilda (och mycket kraftiga) oscillationer är vad som i praktiken påverkar våra liv mest?

    SvaraRadera
  6. Intressant Olle! Men håller med en del andra kommentarer om att alla exemplen inte är så övertygande. Svårt med placeboeffekten.
    Diskussionen påminner mig om att mer kunskap kangöra att man gissar sämre. T.ex. i en studie fick olika personer gissa relativa storleken på Polska städer. Polacker (får antas ha större kunskap) gissade sämre än icke-polacker.

    SvaraRadera
  7. Simon: Krystade tankeexperiment är den motor som driver filosofin framåt...

    Thomas: Jag lutar mig mot den inom filosofin vanligaste definitionen av kunskap, nämligen att kunskap är berättigad sann tro (justified true belief). Radikalskepticismens (i och för sig alldeles riktiga, men också triviala) påpekande att vi överhuvudtaget inte kan veta något säkert leder ingen vart. Min högra hand har fem fingrar, och jag har kunskap om att så är fallet, men som radikalskeptikern gärna framhåller så kan jag ta miste i fråga om antalet fingrar (eller handens existens), så att det jag talar om som kunskap i själva verket inte är det. Detta är dock föga troligt, och i praktiken gör vi klokast i att likväl kalla detta kunskap, samt låta reservationen om att det kan visa sig att vi har fel (så att det alltså inte är någon kunskap utan en vilfarelse) vara underförstådd. Om du vill vara mer pedantisk än så kan du, när du läser ytterligare texter av mig om kunskap, börja med att lägga över dem i en ordbehandlare och köra find-and-replace för att byta ut varje förekomst av "kunskap" mot "vad som troligen är kunskap men naturligtvis kan visa sig vara en villfarelse"...

    Slutligen, Thomas, skriver du att "vetenskaplig kunskap domineras av god kunskap" och att "vetenskapen vinner på ackumulation under långa tider". Kommer du att fortsätta insistera på det den dag den ackumulerade vetenskapliga kunskapsområdet t.ex. via någon bioteknikkatastrof leder till mänsklighetens utplåning? Russells kalkon.

    SvaraRadera
  8. Fredrik Hedenus28 november 2011 08:31

    Intressanta och bra exempel Olle. Jag har nog inte funderat igenom det här ordentligt innan, utan mer gått på magkänsla. Jag tror också du illustrerar mer generellt problemet med att ge icke-upplevelser egenvärde. Du kan förmodligen hitta liknande exempel för tex skönhet, ekosystems stabilitet eller andra saker som människor ibland vill tillmäta egenvärde.

    SvaraRadera
  9. Olle,
    Popper gör ungefär det du föreslår, han byter ut Platons definition av kunskap till något som tillåter osäkerhet.

    De som predikar att kunskapen är sann ställer till det enormt för mänskligheten eftersom det leder till att många känner sig tvingade att tillgripa nya varianter av sanningsfilosofi såsom postmodernism och pragmatism.

    SvaraRadera
  10. Men jag hävdar ju att kunskapen är sann, Daniel - "berättigad sann tro" skrev jag. Jag kan visserligen ta miste när jag påstår att min högra hand har fem fingrar, men i så fall var det alltå inte kunskap jag hade utan en villfarelse.

    Ditt påstående att det är vi som har ett klart och redigt kunskapsbegrepp som på något sätt provocerar fram - och därmed är skyldiga till - postmodernismens galenskaper, köper jag inte.

    SvaraRadera
  11. Du missar min poäng, Olle. Du frågar dig om kunskap är av ondo eller av godo. Jag menar att, eftersom all kunskap är konstruerad av människan själv, så har den haft en tendens att vara av godo. Detta gäller i synnerhet kunskap som de naturvetenskapliga, då framsteg inom detta område gett oss verktyg till ett mer behagligt liv och då den verklighet vi modellerar inom naturvetenskapen tycks oerhört stabil över rum och tid och därmed kan vara föremål för ständigt förfinade modeller. Du tycks fråga dig om det alltid är av godo att söka efter objektiv kunskap, medan jag menar att sådan aldrig kan existera. Ett planlöst sökande efter objektiva fakta är därför fåfängt, varje kunskap är en frukt av att vi vill något, helst viljan att lösa verkliga mänskliga problem. Tyvärr är den akademiska drivkraften inte alls denna, den är snarare viljan att publicera, att imponera på kolleger, att finna "kunskap" som ingen annan funnit eller att tillfredsställa en aktuell modetrend. Sådan kunskap kan förstås lika väl bli av ondo som av godo och min naiva tro på att vetenskapen driver fram goda kunskaper är kanske inaktuell, Björns invändning är nog giltig.

    SvaraRadera
  12. Olle,
    Korrespondensteorin för sanning är klar och redig. Det är jag med på och det är vad jag vill försvara, men filosofihistorien har haft enorma problem med exempelvis skeptiska invändningar och det är vad Popper gör upp med.

    Jag anser att de som fortfarande hävdar att kunskapen är sann är skyldiga till postmodernism och pragmatism. Sådana filosofier är idag ett reellt hot mot korrespondensteorin. Historien kryllar av exempel där folk tycker sig ha goda intentioner men deras tänkande är så ytligt att det de gör ändå leder till det de hatar.

    Jag tror dig förresten när du säger att du har fem fingrar på din högerhand. Det är på sätt och vis ett enkelt påstående, men om man vill kan man vid en fördjupad analys av påståendet hamna i en väldans massa metafysiska bekymmer.

    Det är så enkelt att slopa kravet på absolut sanning. Det du har är en viss form av sanningslikhet. Det duger bra i min mening.

    SvaraRadera
  13. OK, Daniel, då är vi något mer överens. Något i stil med det sanningslikhetsbegrepp du länkar till verkar vettigt. Att det vi påstår om verkligheten, och våra modeller av densamma, blott är approximationer, lät jag denna gång vara underförstått - tack för att du drog fram det! Tidigare i år fick jag chansen att lägga ut texten i P1:s Vetandets värld om just detta.

    SvaraRadera
  14. Olle,
    Vad gäller klimatet så är naturligtvis folks inställning en epistemologisk skandal. Rent filosofiskt så har det länge predikats om individuellt fritänkande som gärna får basera sig på en total avsaknad av vett och filosofisk bildning. Det verkar ha slått igenom och det är ingen höjdare i min mening.

    Rent vetenskapsfilosofiskt finns det mycken mission att bedriva, frågan är dock vem som kan bedriva sådan mission. Det räcker inte med goda intentioner, och tyvärr är filosofi idag ett lågstatusämne, det verkar inte som att vår kultur värnar om ett klart och redigt tänkande. Det får du gärna försöka ta dig an.

    SvaraRadera
  15. Varmt tack, du anonyme Daniel där ute någonstans, för du generöst tillåter mig att försöka ta mig an filosofi och klart och redigt tänkande.

    SvaraRadera
  16. Du har min tillåtelse också. Ifall du undrade. Vill du ha fler, eller räcker det så?

    SvaraRadera
  17. Tack Patrik! Med även din explicita tillåtelse känner jag mig nu trygg att gå vidare med både tankeverksamhet och förnuftsmission! :-)

    SvaraRadera
  18. Helt apropå:
    http://rt.com/news/bird-flu-killer-strain-119/

    SvaraRadera