lördag 8 augusti 2015

Pinker till frontalangrepp mot bioetiken

Kognitionsvetaren Steven Pinker är enligt min mening en av vår tids främsta populärvetenskapsförfattare och public intellectuals. Jag har läst en rad av hans böcker med behållning, varav jag tycker allra bäst om How the Mind Works, The Blank Slate och förra årets The Sense of Style. Minnesgoda läsare av denna blogg kan exempelvis erinra sig mina positiva ord för ett par år sedan om hans uppsats Science is not your enemy. En annan text av Pinker som jag glatt mig storligen åt är The stupidity of dignity - en välformulerad uppgörelse med den biokonservatism som dominerar den av dåvarande president George W. Bush beställda Human Dignity and Bioethics: Essays Commissioned by the President's Council från 2008.

Nu är emellertid Pinker en herre som sticker ut hakan åt många håll, och man kan inte rimligtvis vänta sig att jag skall hålla med honom om precis allt. Den som har tålamod att invänta min kommande bok Here Be Dragons (Oxford University Press, januari 2016) kommer att finna att jag på ett par punkter ser mig föranledd att kritisera hans idéer. Kritisk är jag också till hans debattinlägg häromdagen rubricerat The moral imperative for bioethics, där han återkommer till ämnet bioetik. Hans måltavla denna gång är bredare än den biokonservatism han besköt 2008 med The stupidity of dignity - nu är det bioetiken som helhet han går till storms mot. Det moraliska imperativ han talar om i rubriken till det nya debattinlägget är att bioetiken inte får lov att på minsta vis hindra eller bromsa den medicinska utveckling som hittills skänkt mänskligheten så mycket gott. Eller som han så koncist, med fem enstaviga ord, uttrycker det:
    Get out of the way.
Och han utvecklar denna ståndpunkt så här:
    A truly ethical bioethics should not bog down research in red tape, moratoria, or threats of prosecution based on nebulous but sweeping principles such as "dignity," "sacredness," or "social justice." Nor should it thwart research that has likely benefits now or in the near future by sowing panic about speculative harms in the distant future. These include perverse analogies with nuclear weapons and Nazi atrocities, science-fiction dystopias like "Brave New World" and "Gattaca," and freak-show scenarios like armies of cloned Hitlers, people selling their eyeballs on eBay, or warehouses of zombies to supply people with spare organs. Of course, individuals must be protected from identifiable harm, but we already have ample safeguards for the safety and informed consent of patients and research subjects.

    Some say that it's simple prudence to pause and consider the long-term implications of research before it rushes headlong into changing the human condition. But this is an illusion.

Det här är precis tvärt emot vad jag pläderar för i Here Be Dragons, nämligen vikten av att (med Pinkers ord) "consider the long-term implications of research before it rushes headlong into changing the human condition". Eller som jag själv uttryckte saken för ett par år sedan i vad jag kallade mitt Karthago: "För övrigt anser jag att forskningsprioriteringar utan stöd i ett systematiskt kunskapsunderlag om olika teknikområdens möjliga och troliga positiva eller negativa inverkan på mänsklighetens framtidsutsikter är ungefär lika förståndigt som att med gasen i botten framföra en bil med ögonen enbart på hastighetsmätaren fullkomligt ignorerandes vad som händer utanför bilen." Det som jag förespråkar, och som Pinker vänder sig emot, är framsynthet i fråga om nya medicinska och andra teknologier och deras konsekvenser för mänskligheten. Vilka är då Pinkers argument mot sådan framsynthet? Han anför två saker. För det första anför han att tvekan och eftertanke riskerar att bromsa viktiga framsteg:
    First, slowing down research has a massive human cost. Even a one-year delay in implementing an effective treatment could spell death, suffering, or disability for millions of people.
Ja, visst är det så, men vad Pinker med detta argument förbiser är att medicinska och andra tekniska och vetenskapliga framsteg kan ha inte bara massivt positiva effekter, utan även dito negativa sådana, inklusive om det vill sig riktigt illa mänsklighetens undergång. Att detta leder till avvägningar som behöver tas på allvar är något jag ofta argumenterat för, bland annat här på bloggen och i tidskriften Physica Scripta, men i den kommande Here Be Dragons lägger jag fram argumentationen långt mer detaljerat (och med stöd i mer konkreta exempel) än tidigare.

Pinkers andra argument handlar om hur svårt det är att förutsäga framtiden:
    Second, technological prediction beyond a horizon of a few years is so futile that any policy based on it is almost certain to do more harm than good.
Här har han givetvis rätt i att svårigheterna är mycket stora (och även detta är något jag diskuterar i min kommande bok). Men härifrån till att slänga upp händerna i luften och säga att meningsfull framsynthet är omöjligt är ett stort steg. Jag anser, i motsats till Pinker, att det (i synnerhet med tanke på vilka enorma värden som står på spel) är väl värt att försöka, även om givetvis alla framtidsförutsägelser och alla eventuella policyrekommendationer baserade på dessa bör förses med en välavvägd grad av ödmjukhet inför den svårighet som Pinker framhåller. Det kan för övrigt noteras att hans påstående om "technological prediction [being] futile" i sig är en förutsägelse, varför han kommer snubblande nära en självmotsägelse.

4 kommentarer:

  1. kvasiintellektuell dilettant8 augusti 2015 14:48

    Ur vägen för penicillinet, ur vägen för DDT -vetenskapens elit har koll på läget! Min konservatism handlar om att varje enskild kropp har eller bör ha anpassningsbara mekanismer - immunsystemet som i vanliga fall skall kunna agera som kroppsegna och lojala antivirus. Vi har genom hygien, vaccination och vårdteknologi ökat andelen nyfödda som överlever men därigenom även ökat andelen svaga individer vars existens vilar på samhällelig produktion av farmaka, istället för kroppsegen produktion av skyddsproteiner. Jag ser det därigenom något fatalistiskt att vi blåst upp en ballong vi kanske inte kan hålla trycket uppe i. Vi försöker för glatta livet, men i slutändan sker det som skulle ske även om man når dit via omvägar. Exempelvis dör varje individ, men dör man spädbarnsdöd, skidolyckedöd eller inom långvården efter åratal av morfinbehandling för sina smärtor?
    Homosexuell reproduktion eller heterosexuell infertilitet tangerar detta område. Man MÅSTE, något som inte är givet av naturen. Hade naturen varit given hade infertilitet inte funnits, ej heller homosexualitet. Istället pekar skapelsen på Tao, tomheten som varje individ försöker undvika. Varför kan man inte ta hand om fertila människors barn, det vill säga uttrycka allmänkärlek istället för att skaffa egna - om naturen nu givit dig den lotten? Vi kommer då in på meningen med livet, men då har jag avvikit från blogginlägget för mycket. Däremot har vi blottlagt djupare värderingsskillnader, på mer eller mindre sakliga grunder.

    SvaraRadera
  2. Jag kan rapportera att två bioetiker som jag har stor respekt för - Alice Dreger och Julian Savulescu - har klivit fram med varsin bloggpost och delvis försvarat Pinkers ställningstaganden. Savulescus avslutning är lätt att hålla med om men samtidigt en smula intetsägande:

    "The moral imperative for bioethics is to get out of the way when it should get out of the way (even stronger, it has a duty to facilitate and support ethical and beneficial research); but it is also imperative to stand up when it should stand up. The problem is, we often don’t know when. What we need is less obstruction of good and ethical research, as Pinker correctly observes, and more vigilance at picking up unethical research. This requires competent, professional and trained bioethicists and improvement of ethics review processes."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Desto hårdare går vår lokale Göteborgsbioetiker Christian Munthe fram med sitt inte helt och hållet diplomatiska Pinker stinker-inlägg.

      Radera