I det senaste numret (nr 3/2016) av den kolorerade populärtidskriften Modern Filosofi finns ett belysande samtal mellan filosofiprofessorerna Hans Ruin (Södertörns högskola) och Torbjörn Tännsjö (Stockholms universitet). Samtalet handlar om ämnet moralfilosofi, om hur det bedrivs, och hur det bör bedrivas. Om det sistnämnda är Ruin och Tännsjö fundamentalt oense. Samtidigt är de frispråkiga: ingen av dem drar sig för att använda ordet anti-intellektualism för att beskriva den andres position.
Vanligtvis väntar man sig i konfrontationer av detta slag att kunna urskilja några korn av sanning och klokskap hos båda parter, och jag hade nog förväntat mig att behöva nyansera den bild av Ruin som jag gav uttryck för i en bloggkommentar i februari. Men icke. I den här diskussionen hamnar jag entydigt på Tännsjös sida.1
Väldigt kortfattat är meningsmotsättningen denna: Torbjörn Tännsjö tror på värdet av filosofisk analys, såsom att bena ut begrepp och moraliska föreställningar i deras beståndsdelar, och renodla dessa i exempelvis trolleyologiska och andra tankeexperiment, för att på så vis försöka förstå vari grunden för våra oartikulerade moraliska intuitioner egentligen består, och om denna är riktig eller om vi behöver korrigera våra moraliska ställningstaganden. Hans Ruin ser all denna tankeverksamhet som meningslös, och förordar att vi håller oss till att läsa Aristoteles, Kant och andra gamla klassiker.
Jag har stor respekt för idéhistoria, men jag förstår inte varför ett intresse åt det hållet skulle behöva paras med det slags motstånd mot analys, rationalitet och framsteg som Ruin här uppvisar, och som jag uppriktigt talat finner chockerande. När jag ändå försöker förstå vad som kan tänkas driva honom till sådana bakåtsträvande ståndpunkter kommer jag inte längre än till misstanken att det handlar om ett desperat uttryck för akademisk revirstrid: att han tycker om idéhistoria, men anser att dess plats i universitetsvärlden är alltför undanskymd, något som leder honom till att attackera andra verksamheter. (Jag har ofta och på närmare håll sett samma tråkiga tendens hos matematiker.)
Fotnot
1) Därmed inte sagt att jag delar Tännsjös trosvisshet ifråga om existensen av en objektivt sann moral och att denna åtmistone på ett ungefär fångas av hedonistisk utilitarism, något han i artikeln uttrycker så här:
- Jag tror att det faktiskt finns ett generellt svar på frågan om vilken handling som är rätt eller fel, och jag tror att svaret ligger åtminstone i närheten av det utilitaristiska kriteriet. Det innebär att en handling är riktig endast om den maximerar lyckan i världen, och den är det just för att den maximerar lyckan i världen.
Intressant och helt enig. Samma aversion som hos HR, med ofta nästan identiska argument, mot att explict använda modeller är vanlig även inom samhällsvetenskapen. Att dessa kritiker utan undantag med nödvändighet använder implicita modeller i sina egna resonemang är de mindre bekymrade (och kanske rentav lyckligt ovetande) om.
SvaraRaderautilitarismen är tramsig som den formuleras, och är vi inte ens inne på vad begreppet "lycka" är, sakligt analyserat i veckan av Horace :-)
SvaraRaderaVad är det viktiga - att vara lycklig eller intelligent?
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/769494?programid=3143
Där svaret verkar vara att den intelligente inte klarar av att vara lycklig, fast å andra sidan får lckobegreppet en känga, eftersom lycka är besläktat med engelskans "luck" och alltså något som styrs av fru Fortuna. Horace slår ett slag för "sällhet" och själv anser jag att förnöjsam, tillfreds eller belåten, bättre fångar kärnan i frågan.
ska man ta Tännsjös mål på allvar vore det bättre att formulera om det till att minska lidandet eller möjligen minimera ondska, om nu dessa begrepp låter sig definieras, då nästan alla vägar till helvetet brukar vara kantade av utfästelser om något gott. Så länge ingen vet vad lycka är och om den är mätbar, blir det hela en trivial "akademisk fråga".
Jo, argumentet att det räcker att läsa klassiker och inte använda filosofin till något, tex begreppsanalys som rymmer rätt många nyttigheter inom både epistemologi, ontologi och även normativ etik. Berör herrarna metaetik? Vad betyder beggreppet moral eller etik eller "lycka" och hur kan man ens föreställa sig filosofi utan analys av tankar, att komma utanför sitt subjekt.
Ruin byggde sin karriär på Heideggers tänkande, det är ju klart att det är jobbigt när Heideggers politiska uppfattning blir allt svårare att glida runt. Vara och tid är delvis intressant, men landar i en massa knasiga begrepp som MH uppfinner, och bara att få tag på termlistan för att tränga igenom Heideggers dunkla språk kräver sitt tålamod. Sedan har Heideggers dagböcker som publicerades härom året kastat nya skuggor på Heideggers antisemitism, och förintelsen som självförvållad. Nä, att bygga en karriär på att djupstudera en spekulativ tänkare, och göra det till vetenskap är vanskligt.
S.W
Rekommenderar i ämnet idéhistoria (ironiskt nog :-) en bok som berör grundfrågan, hur man för ett redbart samtal om något, tex etik.
SvaraRaderaDet redbara samtalet : Locke och Popper mot Heidegger av Stefan Björklund.
Utöver Locke och Popper hanteras Erasmus Roterdamus vars tvist med Martin Luther beskriver valet mellan den revolutionära och den reformistiska vägen avseende politik (etik).
För reformismen har det sakliga och förnuftiga samtalet stor vikt och dess betydelse för demokratin. Det finns en samtida radikal (relativistisk) kulturfilosofi som ser upplysningens förnuftstro som fiende.
En företrädare för den synen var Martin Heidegger som fortfarande ägnas en uppmärksamhet genom nyutgåvan av vara och tid. I ett kapitel granskar Björklund Heidegger och instämmer i Karl Poppers omdöme om denne som en filosofins svindlare, ett omdöme som inte längre borde vara kontroversiellt.
Det känsliga ligger givetvis i en viss koppling avseende magiskt tänkande som ligger extremister rätt nära, nationalsocialister, Islamister, vänsterextremister, med alltså även de här hårda strukturalisterna som är att likna vid en slags scientologer och som har kommit att befolka alla möjliga akademiska poster. När det går att länka feminism till nationalsocialism, så blir samtiden bara för bra, och de flesta hänger nog inte med bara, alltså inte i fråga om Heideggers sympatier, utan om detta med radikala spekulativa ställningstaganden. Problemet är nog mer debattupplägget, om frågan till de bägge herrarna om vad det var de egentligen skulle diskutera, om moralfilosofi/etik, var rätt ställd.
Den nikomachiska etiken (Ethikôn Nikomacheiôn) om dygd och etisk karaktär är läsvärd och mycket mer nära klassiska mänskliga funderingar. Hade Aristotelse läst Heidegger skulle han konstatera att människans intelligens gått bakåt. Boken är en av de mest inflytelserika filosofiska verken som skrivits varpå nästan allt annat bygger. Jo Tännsjö vinner, och den dag han kan definiera lycka
vetenskapligt och därtill mäta, så får han väl Nobelpris i kemi. Läkarna ligger annars närmast, de har ju hittat Gud med en MRC, människor som har brist på serotonin tenderar till att tro på fantastiska saker, så osvuret är bäst. Heideggers läromästare inom fenomenologi Husserl är annars inte helt omodern i fråga om ontologier och ytterst om det finns realdefinitioner eller inte, matematik/logik möjligen undantagen. S.W
Njaej om jag förstår saken rätt var det väl studenterna som skulle läsa klassikerna.Vad forskande filosofer ska göra är mindre klart. Säkert nmågot men vad säger inte Ruin.
SvaraRadera